Hormoner, känslor, humör

Jag är i limbo, helt känslomässigt.
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.

Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?

Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.

Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...

Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.

Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.

Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.

Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?

Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?

Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.

Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.

Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.

Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?

ÄÄÄÄÄÄh,