Visst är jag en galet egoistiskt, narcissistisk person med omättligt behov av yttre och inre bekräftelse... Vem är annorlunda egentligen? Den stora skillnaden är att jag erkänner och ännu mer är så fräck att jag uttalar mina behov!
MEN det går inte en dag utan att jag vaknar och tänker på andra, hur jag kan göra deras dag bättre, hur jag får busschauffören på bättre humör om jag ler och säger godmorgon istället för att vara morgonsur och trött och titta ned i golvet.
Det lilla som gör skillnad och som jag gör bara för andra, hmm, vilket man aldrig egentligen kan göra. För genom att få busschauffören att le, mår han bättre, det är bevisat att för varje gång vi drar på smilbanden mår vi lite bättre. Genom att veta att jag påverkat honom positivt om än i så minimal liten liten del av dagen och livet så mår jag bättre.
Alltså behov av bekräftelse kan därmed se så olika ut, inte bara vad du är snygg och smart!
Jag har en stor brunn att fylla när det gäller den typen av bekräftelse. Mår någon dåligt så vill jag uppmuntra dem. Jag kan tänka hela vägen till jobbet eller ett möte på kramen jag skall ge för att ge vidare min kärlek, omtanke och värme om jag vet att någon behöver det.
Hmmm, shit vad besviken jag blir när jag gång på gång upptäcker att så verkar inte så många fler fungera. Inte för att det kommer som en chock, men när människor på så många andra sätt visar att man betyder mycket så varför inte på det klassiska sättet, med en kram tex.
Jag tror att vi vill och vi ser att du och du och jag behöver en kram, men något gör att vi hindrar oss själva. Som om vi vore rädda för vad engagemang det kan kosta oss. Kommer vi därifrån? Är jag fast för alltid med denna människa nu? Eller så är man bara helt enkelt rädd för känslor.
Det är lite liknande när man inte längtar och ser fram emot saker, som att man missunnar sig själv viss glädje. Man är inte värd, man försakar sig själv involvering för att skydda sig.
Nää, vi är ju de vi är och inte ens jag kan omvända alla eller om ens någon. Men visst vore det mysigare om vi alla var lite mer kramiga och förlåtande och visade vår omtanke och kärlek lite tydligare rent fysiskt?!
tisdag 28 april 2009
Leva eller leka livet?
Herregud vad många såpoperer som jag har sett och önskat att jag varit en del av. Nu senast skulle jag ge guld för att få vara lika tillrättalagd, framgångsrik, snygg som människorna i The Hills.
Tänk att ha beachhus i Florida, åka till Colorado Spings för lite skidweekend och middag ute varje kväll hemma i LA...
Men så ser ju inte verkligheten ut, vem behöver en Au Pair när jag städat hela undervåningen, fixat middag, badat barn, tränat själv och duschat och satt på mig lite naughty underwear tills min sambo kommer hem som får ta mig med valkar och celluliter.
Men en del verkar mer intresserad av att leka livet, leka mamma, pappa, barn istället för att uppleva och faktiskt verka i livet.
Drömmen om det där perfekta livet, där man gör den där goda såsen när ens bekanta skall komma över...
Det är lite samma sak som jag och Matte stötte på i början av vårt förhållande som en del gjorde till en grej. Vi hade inte behov av att definiera vårt förhållande som sambo, särbo, tillsammans eller ej, förlovande eller gifta... Men många omkring oss, främst en av hans bästa kompisar höll på hela tiden. Jag förstår inte och förstod inte varför definitionen är viktig. För vem är den viktig? Det viktiga är ju om jag och Matte vet vart vi har varandra och hur vi står i förhållande till varandra.
Jag har två skäl förutom festen till att gifta mig, där ena är att alla heter likadant i samma familj, den andra är det största skälet, juridiskt, finns ingen starkare lag.
Men jag har inget behov av att gifta mig och så. Jag tror att jag skrivit om det tidigare i så fall kommer det här igen. Jag behöver inget yttre bevis på att Matte älskar mig. Jag kan få massor av smycken, saker, annat, som presenter som i så fall betyder lika mycket.
Matte gjorde tre tulpaner av papp som ligger i min kista där jag har alla mina souvenirer och minnen. De tulpanerna är bland det finaste jag någonsin har fått. De ser ingen annan än jag någon enstaka gång per år, nu är ni flera som vet om dem, men det har tagit över 11 år för mig att gå ut med informationen. För jag är trygg i det liv jag lever med den kärlek jag har och får och ger.
Jag har haft ett bra liv med Matte, priviligerat med god ekonomi, god kommunikation och ofantligt mycket humor. Man bör akta sig när man har andras liv som måttstock eller jämför sig, för det är ju kombinationen av just de människorna som gjort dem till de de är.
Hur mycket jag än romantiserar och vill idealisera det liv jag lever så kan det aldrig bli som på film.
Det går inte klippa livet på samma sätt som det går att klippa en film ;-), efter skidresan skall stugan man hyrt städas av två kanske bakis personer, man har delat den med kompisar som drog tidigt för de har långt att köra och alla är trötta och sura. Det ser man aldrig de i The Hills göra ju, städa!
Att som några i min familj kalla ALLA sina tidigare flickvänner och fruar för "gumman" sådär lite sockersött, som pullan ungefär, är i mina öron helt galen manschauvinism vilket i sin tur flickorna så välvilligt godtagit och satt sig i killarnas knän.
Jag är väl antiromantik i mycket, att kalla sin partner för fästman, att förhärliga verkligheten och i alla lägen måsta använda uttryck som mycket starkt och tydligt förstärker inför alla vilken relation man har till varandra får mig att undra vad som egentligt är viktigt.
Jag skall vara riktigt krass och säga att jag tror det sol alena handlar om trygghet. Ju mer osäker du är på dig själv och din partner och det ni har ju viktigare är det med de yttre attributen, att visa upp inför alla och konstant markera vilka som tillhör varandra. Både genom fysiska handlingar som blir överdrivna bland publik, hångel på buss, på ica maxi och genom att ständigt definiera sina inbördes relationer istället för att kalla varandra vid namn eller något annat kärleksfullt.
Att man har en fästman eller att man har någon man kan kalla fästman??!! Att man har familj eller att man kan kalla och säga till andra att man har familj. Att man faktiskt varit med om själva bergsklättringen eller att man kan säga till alla att man gjort det.
Det handlar om att leva i nuet eller drömmen om vad som är "bäst"!
Är inte det lite likt tidigare inlägg om att vi har en checkboxmentalitet där vi hör kollegor på måndag som seglat, varit till Prag, tagit det lugnt och några har målat om stugan. Sen kommer vi hem till vår partner och undrar varför vi aldrig gör något för vi kan inte se att de sparat 1 år till Pragresan, det var första och enda gången de seglade osv osv.
Vi vill ha allt i sann Hollywoodanda, men inga snygga Spielberg som tillrättalägger de bilder som blev fel eller klipper till historien så att den hela tiden har ett jämt flyt.
Tänk att ha beachhus i Florida, åka till Colorado Spings för lite skidweekend och middag ute varje kväll hemma i LA...
Men så ser ju inte verkligheten ut, vem behöver en Au Pair när jag städat hela undervåningen, fixat middag, badat barn, tränat själv och duschat och satt på mig lite naughty underwear tills min sambo kommer hem som får ta mig med valkar och celluliter.
Men en del verkar mer intresserad av att leka livet, leka mamma, pappa, barn istället för att uppleva och faktiskt verka i livet.
Drömmen om det där perfekta livet, där man gör den där goda såsen när ens bekanta skall komma över...
Det är lite samma sak som jag och Matte stötte på i början av vårt förhållande som en del gjorde till en grej. Vi hade inte behov av att definiera vårt förhållande som sambo, särbo, tillsammans eller ej, förlovande eller gifta... Men många omkring oss, främst en av hans bästa kompisar höll på hela tiden. Jag förstår inte och förstod inte varför definitionen är viktig. För vem är den viktig? Det viktiga är ju om jag och Matte vet vart vi har varandra och hur vi står i förhållande till varandra.
Jag har två skäl förutom festen till att gifta mig, där ena är att alla heter likadant i samma familj, den andra är det största skälet, juridiskt, finns ingen starkare lag.
Men jag har inget behov av att gifta mig och så. Jag tror att jag skrivit om det tidigare i så fall kommer det här igen. Jag behöver inget yttre bevis på att Matte älskar mig. Jag kan få massor av smycken, saker, annat, som presenter som i så fall betyder lika mycket.
Matte gjorde tre tulpaner av papp som ligger i min kista där jag har alla mina souvenirer och minnen. De tulpanerna är bland det finaste jag någonsin har fått. De ser ingen annan än jag någon enstaka gång per år, nu är ni flera som vet om dem, men det har tagit över 11 år för mig att gå ut med informationen. För jag är trygg i det liv jag lever med den kärlek jag har och får och ger.
Jag har haft ett bra liv med Matte, priviligerat med god ekonomi, god kommunikation och ofantligt mycket humor. Man bör akta sig när man har andras liv som måttstock eller jämför sig, för det är ju kombinationen av just de människorna som gjort dem till de de är.
Hur mycket jag än romantiserar och vill idealisera det liv jag lever så kan det aldrig bli som på film.
Det går inte klippa livet på samma sätt som det går att klippa en film ;-), efter skidresan skall stugan man hyrt städas av två kanske bakis personer, man har delat den med kompisar som drog tidigt för de har långt att köra och alla är trötta och sura. Det ser man aldrig de i The Hills göra ju, städa!
Att som några i min familj kalla ALLA sina tidigare flickvänner och fruar för "gumman" sådär lite sockersött, som pullan ungefär, är i mina öron helt galen manschauvinism vilket i sin tur flickorna så välvilligt godtagit och satt sig i killarnas knän.
Jag är väl antiromantik i mycket, att kalla sin partner för fästman, att förhärliga verkligheten och i alla lägen måsta använda uttryck som mycket starkt och tydligt förstärker inför alla vilken relation man har till varandra får mig att undra vad som egentligt är viktigt.
Jag skall vara riktigt krass och säga att jag tror det sol alena handlar om trygghet. Ju mer osäker du är på dig själv och din partner och det ni har ju viktigare är det med de yttre attributen, att visa upp inför alla och konstant markera vilka som tillhör varandra. Både genom fysiska handlingar som blir överdrivna bland publik, hångel på buss, på ica maxi och genom att ständigt definiera sina inbördes relationer istället för att kalla varandra vid namn eller något annat kärleksfullt.
Att man har en fästman eller att man har någon man kan kalla fästman??!! Att man har familj eller att man kan kalla och säga till andra att man har familj. Att man faktiskt varit med om själva bergsklättringen eller att man kan säga till alla att man gjort det.
Det handlar om att leva i nuet eller drömmen om vad som är "bäst"!
Är inte det lite likt tidigare inlägg om att vi har en checkboxmentalitet där vi hör kollegor på måndag som seglat, varit till Prag, tagit det lugnt och några har målat om stugan. Sen kommer vi hem till vår partner och undrar varför vi aldrig gör något för vi kan inte se att de sparat 1 år till Pragresan, det var första och enda gången de seglade osv osv.
Vi vill ha allt i sann Hollywoodanda, men inga snygga Spielberg som tillrättalägger de bilder som blev fel eller klipper till historien så att den hela tiden har ett jämt flyt.
Etiketter:
att göra,
Reflektioner,
Relationer
söndag 26 april 2009
Kärleksfulla uttryck
Jag ger smeknam till de flesta så fort de betyder det minsta lilla mer för mig.
Det är mitt sätt att visa vad jag känner och att just du är betydelsefull.
Det kan bli många hjärtat, vännen, tjejen, killen, gullet och så kan det låta.
Ibland kan jag säga det för att det är lite provocerande för att någon kan bli lite störd, men till 99% så är det av ren och skär värme, för att du betyder mycket för mig och jag vill knyta dig närmare mig.
Hmm, det är inte så många som kallar mig sådana saker. Förvisso så tror jag att det inte är så många som gör som jag, inte vad jag har märkt. Jag har kollat runt lite med kompisar också hur det funkar på deras jobb och så...
Men vilket som så gillar jag att öppet och tydligt visa vad jag känner och visst gör jag det med mycket fysisk beröring och huvudlutningar, knuffar och annat. Men ord är också viktiga.
Jag kan bara hoppas att vi blir fler som gör så, det är ändå himla trevligt att känna sig omtyckt, det antar att de allra flesta tycker??!!
Det är mitt sätt att visa vad jag känner och att just du är betydelsefull.
Det kan bli många hjärtat, vännen, tjejen, killen, gullet och så kan det låta.
Ibland kan jag säga det för att det är lite provocerande för att någon kan bli lite störd, men till 99% så är det av ren och skär värme, för att du betyder mycket för mig och jag vill knyta dig närmare mig.
Hmm, det är inte så många som kallar mig sådana saker. Förvisso så tror jag att det inte är så många som gör som jag, inte vad jag har märkt. Jag har kollat runt lite med kompisar också hur det funkar på deras jobb och så...
Men vilket som så gillar jag att öppet och tydligt visa vad jag känner och visst gör jag det med mycket fysisk beröring och huvudlutningar, knuffar och annat. Men ord är också viktiga.
Jag kan bara hoppas att vi blir fler som gör så, det är ändå himla trevligt att känna sig omtyckt, det antar att de allra flesta tycker??!!
Etiketter:
Synpunkter
Inte min plan
Har fått höra att jag använder "det var inte min plan" ofta.
Hmm, kritik, synpunkter på mitt agerande gör att jag alltid går hem och funderar... Vad är det nu som avgör att jag gör som jag gör, vad är själva triggern och hur kan jag definiera, rationalisera och efterkonstruera ett bra svar.
Jag har alltid en plan, se mitt inlägg om endimensionell. Jag har det i jobbet för att jag måste, jag är bra på det genom lång och gedigen träning!
Min mor som aldrig kunnat vara tydlig och säga -Jag vill, jag tycker, jag skulle önska, har lärt mig att alltid vara beredd. Det måste finnas en alternativ färdväg. Det kan komma sen information som man måste ta ställning till och som kan ändra förutsättningarna radikalt.
Om jag redan innan har tänkt igenom detta så blir det inte så stor ändring och det går lätt att korrigera.
Det låter cyniskt men vad skall man göra, det är mitt sätt, givetvis ett kontrollerande sätt. Men det känns skönt med en backup-plan.
Om det då händer någon som jag inte tänkt igenom så använder jag väl det uttrycket, att det inte var min plan.
Detta för att jag alltid har en plan. Det är riktigt otäckt att inte ha några alternativa färdvägar.
Min bror berättade för några år sedan att han alltid kollar vart nödutgångarna är när han kommer in i en ny byggnad. Jag låter det symbolisera det jag känner för jämnan.
Det är tillförlitligt att vet vart nödutgången är på något sätt.
Det är som de som lärt sig parkoden. Om någon frågar om man vill hitta på något och någon är någon man tycker är lite tråkig så säger man alltid...
-Jag tror att det var något den helgen, jag kollar i almanackan och återkommer.
Då har man köpt sig lite tid, det blir lättare att ge ett negativt besked för man har aldrig gett något positivt.
Vilken galet komplex människa jag känner att jag är...
Kontrollerande, gillar att vara förberedd, ser till att jag är det och har koll. Älskar att flamsa runt, vara impulsiv och följer mina känslor så långt det bara går.
Oavsett så hamnar jag om och om igen i massor av okontrollerade situationer, undrar vad det beror på?
Hmm, kritik, synpunkter på mitt agerande gör att jag alltid går hem och funderar... Vad är det nu som avgör att jag gör som jag gör, vad är själva triggern och hur kan jag definiera, rationalisera och efterkonstruera ett bra svar.
Jag har alltid en plan, se mitt inlägg om endimensionell. Jag har det i jobbet för att jag måste, jag är bra på det genom lång och gedigen träning!
Min mor som aldrig kunnat vara tydlig och säga -Jag vill, jag tycker, jag skulle önska, har lärt mig att alltid vara beredd. Det måste finnas en alternativ färdväg. Det kan komma sen information som man måste ta ställning till och som kan ändra förutsättningarna radikalt.
Om jag redan innan har tänkt igenom detta så blir det inte så stor ändring och det går lätt att korrigera.
Det låter cyniskt men vad skall man göra, det är mitt sätt, givetvis ett kontrollerande sätt. Men det känns skönt med en backup-plan.
Om det då händer någon som jag inte tänkt igenom så använder jag väl det uttrycket, att det inte var min plan.
Detta för att jag alltid har en plan. Det är riktigt otäckt att inte ha några alternativa färdvägar.
Min bror berättade för några år sedan att han alltid kollar vart nödutgångarna är när han kommer in i en ny byggnad. Jag låter det symbolisera det jag känner för jämnan.
Det är tillförlitligt att vet vart nödutgången är på något sätt.
Det är som de som lärt sig parkoden. Om någon frågar om man vill hitta på något och någon är någon man tycker är lite tråkig så säger man alltid...
-Jag tror att det var något den helgen, jag kollar i almanackan och återkommer.
Då har man köpt sig lite tid, det blir lättare att ge ett negativt besked för man har aldrig gett något positivt.
Vilken galet komplex människa jag känner att jag är...
Kontrollerande, gillar att vara förberedd, ser till att jag är det och har koll. Älskar att flamsa runt, vara impulsiv och följer mina känslor så långt det bara går.
Oavsett så hamnar jag om och om igen i massor av okontrollerade situationer, undrar vad det beror på?
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner
Tillåta sig bli kär?!!
Kan man hindra sig själv från att känna mer än vad man vill?
Kan man lägga band på sina känslor? Hur gör man det? Jag har aldrig förstått men alltid fascinerats av de som har en stängd dörr till sina känslor. Jag har alltid sett det som en utmaning att komma igenom den dörren och oftast med syfte att jag tror att livet blir så mycket bättre om man ger efter.
Nu är det väl inte så att jag har haft det jättelätt just på grund av att jag alltid visat mina känslor och låtit mig känna efter lite för mycket.
Oavsett detta så vill jag ändå rekommendera att låta sig leva med. Jag vet ju inget annat men livet blir så mycket roligare då, man får uppleva både heaven and hell och det måste vara att föredra framför att skydda sig själv och stänga in sig.
Världen går inte under för att man blir sårad eller besviken, javisst det känns så ett tag.
Mellan Magnus och Pär som jag var ihop med någon gång på antiken så gick det en månad. Jag fick en chock när jag läste min elevkalender och insåg den korta mellantiden. I mitt huvud och i mitt minne var det säkert ett halvår av helvete däremellan.
Minnet och känslorna spelar oss ofta ett spratt, det gör ont med det går över, vi dör inte utan vi lever bara vidare i livet helt enkelt.
Därför undrar jag tex om det går att undvika att bli kär, undvika att bli för engagerad? Hur gör man då liksom?
Jag som är en ocean av känslor skyddar mig säkert just genom att visa känslor. Om alla vet hur jag känner det och är ärlig kring detta så kan inte någon komma och säga något som gör mig illa. Jag har redan bjudit på allt, visat öppet halsen att jag ligger ned. Som tur är, är det väldigt få som sparkar på den som ligger.
Säkert skyddar de allra flesta sig själva, jag bara tror att mitt sätt är så mycket ärligare och renare. Jag känner mig fri, ingalunda inbunden och fylld av samvetskval.
Jag funderar ofta på om jag gjort rätt, väljer rätt och borde agera annorlunda. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig ärlig mot mig själv.
Jag tror på mina principer, jag tror och följer mitt hjärta allt som oftast och jag tillför givetvis rationella, underbyggda argument när det gäller val av viktigare sort. Bara för att jag är en enorm känslomänniska saknar jag på intet sätt kapacitet att ta rationella val. Jag är väl aldrig som mest cynisk när det gäller tunga beslut och helst när det är akut och pressande.
Men jag drivs av det jag tror på, jag för min talan utifrån det jag tror är bäst, inte utifrån vad som är mest strategiskt eller vad jag tror att den andre vill höra för att jag skall nå vinning. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle agera annorlunda.
Det spelar ingen roll om det är min partner, min chef eller min vän. Alla behandlas och får se samma Anna, ibland lite mer nyanserad för olika situationer men alltid ärlig mot mig själv!!
Stänger man in och inte visar vad man känner, vad som gör en glad och hur mycket alla omkring en betyder för en. Ger inte folk en komplimang eller dylikt om man ser en snygg tröja eller snygga skor utan låtsas som att det regnar så tycker jag det bara är dumt. Det är väl alldeles underbart att få se någon bli glad över det lilla.
Att veta att jag bidragit till att någons dag är bra, helt galet underbart. Om jag är ledsen vill jag ju att mina vänner skall ge mig stöd, energi, tid och engagemang. Om jag inte visar att jag är ledsen hur skall de då kunna ge mig det jag allra mest behöver.
Det måste ju bli en loose loose situation i det läget, man är ledsen, behöver stöd, men får det inte för ingen vet vad du känner??!!
Så kan man hålla tillbaka sina känslor hur som helst och hur gör man liksom då?
Kan man lägga band på sina känslor? Hur gör man det? Jag har aldrig förstått men alltid fascinerats av de som har en stängd dörr till sina känslor. Jag har alltid sett det som en utmaning att komma igenom den dörren och oftast med syfte att jag tror att livet blir så mycket bättre om man ger efter.
Nu är det väl inte så att jag har haft det jättelätt just på grund av att jag alltid visat mina känslor och låtit mig känna efter lite för mycket.
Oavsett detta så vill jag ändå rekommendera att låta sig leva med. Jag vet ju inget annat men livet blir så mycket roligare då, man får uppleva både heaven and hell och det måste vara att föredra framför att skydda sig själv och stänga in sig.
Världen går inte under för att man blir sårad eller besviken, javisst det känns så ett tag.
Mellan Magnus och Pär som jag var ihop med någon gång på antiken så gick det en månad. Jag fick en chock när jag läste min elevkalender och insåg den korta mellantiden. I mitt huvud och i mitt minne var det säkert ett halvår av helvete däremellan.
Minnet och känslorna spelar oss ofta ett spratt, det gör ont med det går över, vi dör inte utan vi lever bara vidare i livet helt enkelt.
Därför undrar jag tex om det går att undvika att bli kär, undvika att bli för engagerad? Hur gör man då liksom?
Jag som är en ocean av känslor skyddar mig säkert just genom att visa känslor. Om alla vet hur jag känner det och är ärlig kring detta så kan inte någon komma och säga något som gör mig illa. Jag har redan bjudit på allt, visat öppet halsen att jag ligger ned. Som tur är, är det väldigt få som sparkar på den som ligger.
Säkert skyddar de allra flesta sig själva, jag bara tror att mitt sätt är så mycket ärligare och renare. Jag känner mig fri, ingalunda inbunden och fylld av samvetskval.
Jag funderar ofta på om jag gjort rätt, väljer rätt och borde agera annorlunda. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig ärlig mot mig själv.
Jag tror på mina principer, jag tror och följer mitt hjärta allt som oftast och jag tillför givetvis rationella, underbyggda argument när det gäller val av viktigare sort. Bara för att jag är en enorm känslomänniska saknar jag på intet sätt kapacitet att ta rationella val. Jag är väl aldrig som mest cynisk när det gäller tunga beslut och helst när det är akut och pressande.
Men jag drivs av det jag tror på, jag för min talan utifrån det jag tror är bäst, inte utifrån vad som är mest strategiskt eller vad jag tror att den andre vill höra för att jag skall nå vinning. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle agera annorlunda.
Det spelar ingen roll om det är min partner, min chef eller min vän. Alla behandlas och får se samma Anna, ibland lite mer nyanserad för olika situationer men alltid ärlig mot mig själv!!
Stänger man in och inte visar vad man känner, vad som gör en glad och hur mycket alla omkring en betyder för en. Ger inte folk en komplimang eller dylikt om man ser en snygg tröja eller snygga skor utan låtsas som att det regnar så tycker jag det bara är dumt. Det är väl alldeles underbart att få se någon bli glad över det lilla.
Att veta att jag bidragit till att någons dag är bra, helt galet underbart. Om jag är ledsen vill jag ju att mina vänner skall ge mig stöd, energi, tid och engagemang. Om jag inte visar att jag är ledsen hur skall de då kunna ge mig det jag allra mest behöver.
Det måste ju bli en loose loose situation i det läget, man är ledsen, behöver stöd, men får det inte för ingen vet vad du känner??!!
Så kan man hålla tillbaka sina känslor hur som helst och hur gör man liksom då?
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner,
Relationer
Borttappade saker
Hur mycket orkar man göra för att återfinna det man tappat bort?!
Givetvis beror det på vad man tappat bort men jag var på polisstationen för att hämta ut ett idkort. Där hängde på en vägg nycklar för april och mars månad.
De hade påsar från typ fyrishov eller gågatan från specifika datum som var knökfulla.
Hade verkligen ingen aning om att man tappade bort så mycket och detta gällde bara nycklar...
Många verkar inte bry sig om att kontakta polisen. För mig själv är det ett stort trappsteg. Om jag tappat mina nycklar så vet jag inte varför men på något sätt så slår det mig inte att jag borde ringa dem. Även om jag tänker att jag borde i ett fåtal fall så är tanken på att orka åka dit och titta tillräckligt avskräckande för att inte ens ringa.
Det gäller säkert en massa saker som vi tappar bort. Vi är lata och är det ersättningsbart genom ett samtal till banken eller till hyresvärden gör vi tydligen hellre det än att återvända eller köra 4 mil för att kolla upp om någon lämnat in något till någon som vi tappat bort.
En mycket märklig insikt var det i alla fall...
Givetvis beror det på vad man tappat bort men jag var på polisstationen för att hämta ut ett idkort. Där hängde på en vägg nycklar för april och mars månad.
De hade påsar från typ fyrishov eller gågatan från specifika datum som var knökfulla.
Hade verkligen ingen aning om att man tappade bort så mycket och detta gällde bara nycklar...
Många verkar inte bry sig om att kontakta polisen. För mig själv är det ett stort trappsteg. Om jag tappat mina nycklar så vet jag inte varför men på något sätt så slår det mig inte att jag borde ringa dem. Även om jag tänker att jag borde i ett fåtal fall så är tanken på att orka åka dit och titta tillräckligt avskräckande för att inte ens ringa.
Det gäller säkert en massa saker som vi tappar bort. Vi är lata och är det ersättningsbart genom ett samtal till banken eller till hyresvärden gör vi tydligen hellre det än att återvända eller köra 4 mil för att kolla upp om någon lämnat in något till någon som vi tappat bort.
En mycket märklig insikt var det i alla fall...
Etiketter:
Reflektioner
lördag 25 april 2009
Lustigt?!
Alla förändras, absolut det skall vi göra.
Normalt, det vanliga sättet att förändras är till det mer öppna, mer insiktsfulla. Att man bjuder på sig själv, man tycker inte världen är så himla allvarlig och man tar livet mer och mer med en klackspark.
Man har varit med om olika saker och vet vis av erfarenhet att hur höga hästar man än sitter på så kommer man aldrig att kunna fortsätta med gott samvete döma andra och sätta upp en massa barriärer mellan sig själv och rätt och fel. MAN ramlar ned då liksom.
Vi kan tycka en himla massa men till syvvene och sist så resignerar vi inför att vi bara är enkla människor i en stor värld.
MEN så har vi de som ändras negativt. Från att ha varit öppna och generösa till att bli fördömande och stängda, till att bli negativa och tråkiga.
Från att ha prostituerat sig på alla sätt och vis, fysiskt och känslomässigt till att ha kyskhetsbälte och äger sanningen om vad som duger.
Hur går sånt till? Jag är nyfiken, hur väljer man det spåret liksom? Det kan ju inte finnas något bättre än att bara resignera och inse att vi är en bland massor av andra människor. Vi tycker, vi kan tro och vi kan vilja en massa men hallå!! Vi delar alla samma jord.
Jag tycker det är tragiskt när man går ett sådant öde till mötes. För några år sedan skulle jag nog inte ens ha klarat av veta om att någon gör val i livet som påverkar en så negativt. Nu... ja, jag kan ju omöjligt säga att det inte berör mig eftersom jag skriver om det här, men vis om ni läst tidigare inlägg berörs jag av varenda skitgrej som händer i mitt liv, allt från den äckliga bromsvätskelukten som kommer från uppsalapendeln varje morgon till vinet jag dricker, till vad som helst.
Det här skiljer sig ingalunda från det! Bara mest nyfiken vad som rör sig i en sådan människas huvud!!!
Normalt, det vanliga sättet att förändras är till det mer öppna, mer insiktsfulla. Att man bjuder på sig själv, man tycker inte världen är så himla allvarlig och man tar livet mer och mer med en klackspark.
Man har varit med om olika saker och vet vis av erfarenhet att hur höga hästar man än sitter på så kommer man aldrig att kunna fortsätta med gott samvete döma andra och sätta upp en massa barriärer mellan sig själv och rätt och fel. MAN ramlar ned då liksom.
Vi kan tycka en himla massa men till syvvene och sist så resignerar vi inför att vi bara är enkla människor i en stor värld.
MEN så har vi de som ändras negativt. Från att ha varit öppna och generösa till att bli fördömande och stängda, till att bli negativa och tråkiga.
Från att ha prostituerat sig på alla sätt och vis, fysiskt och känslomässigt till att ha kyskhetsbälte och äger sanningen om vad som duger.
Hur går sånt till? Jag är nyfiken, hur väljer man det spåret liksom? Det kan ju inte finnas något bättre än att bara resignera och inse att vi är en bland massor av andra människor. Vi tycker, vi kan tro och vi kan vilja en massa men hallå!! Vi delar alla samma jord.
Jag tycker det är tragiskt när man går ett sådant öde till mötes. För några år sedan skulle jag nog inte ens ha klarat av veta om att någon gör val i livet som påverkar en så negativt. Nu... ja, jag kan ju omöjligt säga att det inte berör mig eftersom jag skriver om det här, men vis om ni läst tidigare inlägg berörs jag av varenda skitgrej som händer i mitt liv, allt från den äckliga bromsvätskelukten som kommer från uppsalapendeln varje morgon till vinet jag dricker, till vad som helst.
Det här skiljer sig ingalunda från det! Bara mest nyfiken vad som rör sig i en sådan människas huvud!!!
Killar med Y i namnet
I samtal med vänner så kom ämnet in på vad man döper sina barn till.
Vill man ha ett speciellt namn till sitt barn, vill man stå ut. Vill man föra namn vidare i släkten eller vad är det som driver en? Ett fint namn, ett namn man gillar.
Hur som så kom den gamla skrönan, eller är det en skröna. Jag orkar faktiskt inte ta reda på det rent statistiskt men om någon annan orkar med ett race och SCB så tas det tacksamt emot.
Killar som har y i slutet på sitt namn brukar ofta vara kriminella. Stämmer väldigt väl tydligen med en massa som fick dylika namn och föddes typ på 50 talet.
Ex vis, ronny, conny, tommy, sonny, timmy, jimmy, jonny, eddy och lenny.
Oavsett är det inte namn som kommer mig till sinnes när jag funderar på namn till mina barn...
Vill man ha ett speciellt namn till sitt barn, vill man stå ut. Vill man föra namn vidare i släkten eller vad är det som driver en? Ett fint namn, ett namn man gillar.
Hur som så kom den gamla skrönan, eller är det en skröna. Jag orkar faktiskt inte ta reda på det rent statistiskt men om någon annan orkar med ett race och SCB så tas det tacksamt emot.
Killar som har y i slutet på sitt namn brukar ofta vara kriminella. Stämmer väldigt väl tydligen med en massa som fick dylika namn och föddes typ på 50 talet.
Ex vis, ronny, conny, tommy, sonny, timmy, jimmy, jonny, eddy och lenny.
Oavsett är det inte namn som kommer mig till sinnes när jag funderar på namn till mina barn...
Etiketter:
Reflektioner
Tanke och synpunkt är det samma sak?!
Vad skiljer en tanke från en synpunkt?
Säkert en massa märkliga akademiska direktiv.
En tanke:
view
thought
thought
meaning
mind
suggestion
conception
cognition
thought-wave
En synpunkt:
ställning, mening, åsikter, åsikt, vinkel, aspekt, aspekt
view
aspect
standpoint
För mig är tanke och synpunkt synonymt! Så fort jag har en tanke tar jag ställning för eller emot. Bra eller dåligt, vad vill jag, vad tycker jag?!
Självklart behöver det inte vara samma sak men eftersom jag sällan går omkring och förhåller mig neutral till saker så tycker jag till om stort eller smått...
Det behövs sällan mer än det för att jag skall gå igång, en tanke, som nu. Oavsett har jag tagit ställning, jag vet vart jag står. Sen behöver det inte vara hugget i sten, men jag tycker i alla fall till och har en åsikt.
Således blir ju en tanke och en synpunkt för mig direkt samma sak även om SAOL inte tycker så!
Säkert en massa märkliga akademiska direktiv.
En tanke:
view
thought
thought
meaning
mind
suggestion
conception
cognition
thought-wave
En synpunkt:
ställning, mening, åsikter, åsikt, vinkel, aspekt, aspekt
view
aspect
standpoint
För mig är tanke och synpunkt synonymt! Så fort jag har en tanke tar jag ställning för eller emot. Bra eller dåligt, vad vill jag, vad tycker jag?!
Självklart behöver det inte vara samma sak men eftersom jag sällan går omkring och förhåller mig neutral till saker så tycker jag till om stort eller smått...
Det behövs sällan mer än det för att jag skall gå igång, en tanke, som nu. Oavsett har jag tagit ställning, jag vet vart jag står. Sen behöver det inte vara hugget i sten, men jag tycker i alla fall till och har en åsikt.
Således blir ju en tanke och en synpunkt för mig direkt samma sak även om SAOL inte tycker så!
Etiketter:
Synpunkter
Att dela centerpoint!
I lördags var jag på en galet stimulerande tillställning på alla sätt och vis. Den var trevlig, spännande, intressant, givande, god mat, gott att dricka och bara bra helt enkelt.
Det var rätt lika människor som delade samma lägenhet. Färgstarka till hår, kläder, tycke, smak, personlighet och allt annat som gör att man står ut.
Det skulle rätt lätt bli en intressekonflikt, alla vill stå i centrum. Men om alla vill och är villiga att dela centerpoint så går det bra. Det är just det som gör och gjorde den här kvällen så givande.
Alla vi vill stå i centrum, lysa upp i mörkret, tillföra dynamik, föra ordet, föra samtalet, ha rätt, få sista ordet och allmänt bara få bekräftelse. Alla är så färgstarka att man både respekterar och vill ge varandra plats. Om man är villig att dela detta så kan det bara bli bättre.
Ve och fasa att komma in på en fest där några hörs ljudligt och styr och ställer, några sitter uttråkade som de sålt smöret och tappat pengarna. Några sitter som rädda hindar och bara flackar med blicken.
En jämnlik tillvaro, jag vill inte trycka ned någon, jag vill inte att folk skall se upp till mig, avundas, eller tycka att jag är förmer än andra. Jag vill ha en bra och skön tillvaro inget mer och inget mindre. Jag vill ha intressanta, självständiga och egentänkande människor omkring mig. Jag vill ha självsäkra och trygga människor där också.
Tyvärr ser världen inte ut så och jag säger bara här vad jag vill. Jag anpassar mig och vantrivs inte i andra situationer utan detta var bara en otroligt givande kväll.
Det var rätt lika människor som delade samma lägenhet. Färgstarka till hår, kläder, tycke, smak, personlighet och allt annat som gör att man står ut.
Det skulle rätt lätt bli en intressekonflikt, alla vill stå i centrum. Men om alla vill och är villiga att dela centerpoint så går det bra. Det är just det som gör och gjorde den här kvällen så givande.
Alla vi vill stå i centrum, lysa upp i mörkret, tillföra dynamik, föra ordet, föra samtalet, ha rätt, få sista ordet och allmänt bara få bekräftelse. Alla är så färgstarka att man både respekterar och vill ge varandra plats. Om man är villig att dela detta så kan det bara bli bättre.
Ve och fasa att komma in på en fest där några hörs ljudligt och styr och ställer, några sitter uttråkade som de sålt smöret och tappat pengarna. Några sitter som rädda hindar och bara flackar med blicken.
En jämnlik tillvaro, jag vill inte trycka ned någon, jag vill inte att folk skall se upp till mig, avundas, eller tycka att jag är förmer än andra. Jag vill ha en bra och skön tillvaro inget mer och inget mindre. Jag vill ha intressanta, självständiga och egentänkande människor omkring mig. Jag vill ha självsäkra och trygga människor där också.
Tyvärr ser världen inte ut så och jag säger bara här vad jag vill. Jag anpassar mig och vantrivs inte i andra situationer utan detta var bara en otroligt givande kväll.
Etiketter:
Anna 2.0,
Relationer,
Synpunkter
Valfrihet
Jag måste känna mig fri!
Haha, vad är frihet då? Är fri och frihet samma sak?
Valfrihet är således min sak!
Fri friare, friast:
oberoende, självständig, lös [vardagligt], liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad
frihet:
oberoende, självständighet, självbestämmande
Valfrihet:
option
freedom of choice
liberty of choice
Det finns en rastlös själ inom mig, utanpå mig kanske också, okej jag kanske saknar viss självinsikt men hepp, lite skall det väl finnas därute att upptäcka om sig själv...
Jag har ett starkt frihetsbehov, jag vill kunna känna att valet är mitt. Jag kan lugnt säga att det inte är helt enkelt när man har familj! Trots detta så är det nästan inget jag kan göra avkall på. Med inget menar jag just valfriheten och familj. Båda är förenliga om man vill!
För mig hade det varit otänkbart att ens fundera på att skaffa familj med en far till mina barn som inte skulle kunna tänka sig göra uppoffringar för min skull. Flytta om jag mådde dåligt, byta stad, byta jobb, byta land! För att återknyta till förra inlägget, man ger och man tar...
Det låter kanske ego det som står ovanför för den som inte förstår, men det handlar givetvis om växelverkan. Ibland är det min tur, ibland någon annans!
Det finns bara ett läge och det är att båda är nöjda och glada och tillfreds. Inte i varje stund, inte varje sekund. Men att man ändå tycker att det är rätt, känns bra, att man är jämnlik, att båda har möjligheter, rättigheter och förstår att med det kommer skyldigheter.
Svartsjuka, kontrollerande, begränsande, förminskanden, trycka ned, styra, befalla, hepp jag kan nog duka under för många av dem. Jag har fått och gett genom åren, genom relationer med män och med kvinnor.
Idag så tar jag stort avstånd från allt annat än respekt, tydlighet och joint causes!
Haha, vad är frihet då? Är fri och frihet samma sak?
Valfrihet är således min sak!
Fri friare, friast:
oberoende, självständig, lös [vardagligt], liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad
frihet:
oberoende, självständighet, självbestämmande
Valfrihet:
option
freedom of choice
liberty of choice
Det finns en rastlös själ inom mig, utanpå mig kanske också, okej jag kanske saknar viss självinsikt men hepp, lite skall det väl finnas därute att upptäcka om sig själv...
Jag har ett starkt frihetsbehov, jag vill kunna känna att valet är mitt. Jag kan lugnt säga att det inte är helt enkelt när man har familj! Trots detta så är det nästan inget jag kan göra avkall på. Med inget menar jag just valfriheten och familj. Båda är förenliga om man vill!
För mig hade det varit otänkbart att ens fundera på att skaffa familj med en far till mina barn som inte skulle kunna tänka sig göra uppoffringar för min skull. Flytta om jag mådde dåligt, byta stad, byta jobb, byta land! För att återknyta till förra inlägget, man ger och man tar...
Det låter kanske ego det som står ovanför för den som inte förstår, men det handlar givetvis om växelverkan. Ibland är det min tur, ibland någon annans!
Det finns bara ett läge och det är att båda är nöjda och glada och tillfreds. Inte i varje stund, inte varje sekund. Men att man ändå tycker att det är rätt, känns bra, att man är jämnlik, att båda har möjligheter, rättigheter och förstår att med det kommer skyldigheter.
Svartsjuka, kontrollerande, begränsande, förminskanden, trycka ned, styra, befalla, hepp jag kan nog duka under för många av dem. Jag har fått och gett genom åren, genom relationer med män och med kvinnor.
Idag så tar jag stort avstånd från allt annat än respekt, tydlighet och joint causes!
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner,
Relationer
Ge och ta
Att stå på mottagar eller givarsidan...
Jag har en tendens att få folk att öppna sig, jag kan inte blunda eller förminska det faktumet.
Bara denna vecka har jag bland annat fått en relativt okänd person att fälla tårar efter 2 minuter. Det finns säkert en massa fyndiga kommentarer på det! Att människan inte är stabil, att något jobbigt ligger nära är ju inte heller helt svårt att förstå. Jag har fått höra av fler än två ytterligare personer att de sagt saker de normalt aldrig gör till någon. Sen kan ju det vara ett sätt att smickra mig, vad vet jag egentligen om människors agenda?!
Men faktum kvarstår, många anförtror sig till mig. Jag har spenderat många stunder att fundera på det, i veckan fick jag bland annat höra att det är för att jag har rätt låg garde själv. Hmm, det är absolut bland det vettigaste jag hört. Jag är öppen på alla sätt och vis och visar inte där och då på fördomar. Egentligen har jag ju aldrig fördomar i alla fall väldigt sällan om människor utan om egenskaper eller handlingar som människor eller människan framför mig utför. Så fast man röker har flera barn med olika föräldrar, sitter på socialbidrag och kräver pengar för sin rökning och har behov riktigt behov av mig för annat än beklagan, SÅ lyssnar jag. Med det sagt att ovanstående är kanske något jag inte står helt neutral till och imponeras av. Men behöver människan mig, som vän, som vad som helst som en som lyssnar så gör jag det, varför skulle jag inte göra det? Vi måste ta hand om varandra!!
Jag vet och har hört förr att det bland annat beror på att när jag frågar hur någon mår så vill jag verkligen veta. Vill man inte det är ju frågan rätt platitydig och dum att ställa, tyvärr något väldig många gör! Något i min röst och sättet jag ställer frågan på verkar avgöra om människor vill öppna sig. Att skilja på sak och person är väldigt viktigt för mig.
Jag ser det som något bra, kanske en gåva men jag är inte så mycket för ödet och sånt där. Men det känns bra, det är mitt sätt att ge. Jag skulle nog säga att jag ger rätt ofta och mycket på det sättet. Jag har förstått att jag tillför energi och positivism till många. Ändå är jag en galet kanske galen... känslomänniska. Heaven and hell, så pendlar det. Jag är ingalunda lätt eller för den skull enkel, men jag är väldigt tydlig!!! Inte så mycket "det borde du veta" svar till min partner...
Att ge eller få, hmm det är det frågan gällde som gav inspiration till det här inlägget.
Jag tycker ju att jag får något också när jag får dessa förtroenden, förtroenden som är stora eller små. Men givetvis behöver jag mina energipölar också! Jag behöver mer än det ger mig att vara den som lyssnar och kommer med råd, försöker stödja och trösta beroende på vad som ligger den andre om hjärtat eller är på tapeten.
Tyvärr räcker det inte för att jag skall kunna springa runt som duracellkanin i tillvaron. Det behövs mer depåer för mig att fylla på ifrån. Vart jag får dessa små kickar eller längre vitamin injektioner är så himla beroende på.
Idag efter att ha krattat och Matte har grävt gropar så är det sällan mer harmoniskt mellan oss och i familjen och i själ och hjärta. Att få arbeta fysiskt har jag gjort sedan sundsvall brann och det är så himla härligt att vara ute i friska luften. Jag har börjat förstå att min längtan efter att vara en friluftsmänniska uppstår då jag inte håller på med mina tokprojekt i någon trädgård eller med någon båt eller så.
Jag längtar således efter det jag vanligtvis brukar göra, har det gått för lång tid så sätts mitt sinne ur kurs och jag fattar inte vad som fattas mig. Jag är ju en friluftsmänniska, bara inte en med fjällrävenryggsäck och långfärdsskridskor.
Det jag gjort idag och kommer att göra imorgon ger sådan tillförsel av allt man kan tänka sig att oavsett om jag är dödstrött rent fysiskt är jag mentalt galet tillfredsställd.
Det är ett sätt att fylla på batterierna. Ett annat sätt är faktiskt en öl eller glas vin efter jobbet, faktiskt så mycket mer än att förbereda en förfestkväll med utgång en lördag. Detta för att man börjar nykter på stan, man tar något glas och samtalen är faktiskt rätt ofta intressanta, men oftast bara dumma och roliga och fyllt av massa lättsinne och gliringar...
Sen när jag möter intressanta människor som ger mig andra perspektiv på mina egna frågeställningar och mina egna åsikter, ja då får jag gåshud, då går jag igång och kan sitta till nästa vecka om så vore. Ååå vad jag älskar att analysera, vända, vrida, argumentera, briljera, bli övertygad, bli sönderkrossad rent faktamässigt, kämpa mig upp igen, bli emotsagd, får agitera, bli ifrågasatt. Herregud, känner ni inte pulsen, nästan som att... hahaha, få saker är bättre. Okej brorsan, skita när man är riktigt nödig!!! Jag håller med ;-).
Men man ger och man tar, sen finns det de som nästan alltid tar eller som nästan allt får. Livet är enkelt kanske för dem? Hur skall jag kunna veta jag har aldrig varit en av dem! Jag har kämpat mig till och väldigt sällan fått något gratis. Sen har vissa saker gått bra för mig och Matte, bostadskarriären tex, men väldigt många saker har inte kommit enkelt. Ständigt måsta bevisa sig, övertyga om min kompetens och välvilja...
Givetvis ger min familj mig en massa men den här bloggen handlar inte om dem, fotot på barnen och annat vill jag hålla utanför. Jag vill inte blotta de som inte kan föra sin egen talan...
Jag har en tendens att få folk att öppna sig, jag kan inte blunda eller förminska det faktumet.
Bara denna vecka har jag bland annat fått en relativt okänd person att fälla tårar efter 2 minuter. Det finns säkert en massa fyndiga kommentarer på det! Att människan inte är stabil, att något jobbigt ligger nära är ju inte heller helt svårt att förstå. Jag har fått höra av fler än två ytterligare personer att de sagt saker de normalt aldrig gör till någon. Sen kan ju det vara ett sätt att smickra mig, vad vet jag egentligen om människors agenda?!
Men faktum kvarstår, många anförtror sig till mig. Jag har spenderat många stunder att fundera på det, i veckan fick jag bland annat höra att det är för att jag har rätt låg garde själv. Hmm, det är absolut bland det vettigaste jag hört. Jag är öppen på alla sätt och vis och visar inte där och då på fördomar. Egentligen har jag ju aldrig fördomar i alla fall väldigt sällan om människor utan om egenskaper eller handlingar som människor eller människan framför mig utför. Så fast man röker har flera barn med olika föräldrar, sitter på socialbidrag och kräver pengar för sin rökning och har behov riktigt behov av mig för annat än beklagan, SÅ lyssnar jag. Med det sagt att ovanstående är kanske något jag inte står helt neutral till och imponeras av. Men behöver människan mig, som vän, som vad som helst som en som lyssnar så gör jag det, varför skulle jag inte göra det? Vi måste ta hand om varandra!!
Jag vet och har hört förr att det bland annat beror på att när jag frågar hur någon mår så vill jag verkligen veta. Vill man inte det är ju frågan rätt platitydig och dum att ställa, tyvärr något väldig många gör! Något i min röst och sättet jag ställer frågan på verkar avgöra om människor vill öppna sig. Att skilja på sak och person är väldigt viktigt för mig.
Jag ser det som något bra, kanske en gåva men jag är inte så mycket för ödet och sånt där. Men det känns bra, det är mitt sätt att ge. Jag skulle nog säga att jag ger rätt ofta och mycket på det sättet. Jag har förstått att jag tillför energi och positivism till många. Ändå är jag en galet kanske galen... känslomänniska. Heaven and hell, så pendlar det. Jag är ingalunda lätt eller för den skull enkel, men jag är väldigt tydlig!!! Inte så mycket "det borde du veta" svar till min partner...
Att ge eller få, hmm det är det frågan gällde som gav inspiration till det här inlägget.
Jag tycker ju att jag får något också när jag får dessa förtroenden, förtroenden som är stora eller små. Men givetvis behöver jag mina energipölar också! Jag behöver mer än det ger mig att vara den som lyssnar och kommer med råd, försöker stödja och trösta beroende på vad som ligger den andre om hjärtat eller är på tapeten.
Tyvärr räcker det inte för att jag skall kunna springa runt som duracellkanin i tillvaron. Det behövs mer depåer för mig att fylla på ifrån. Vart jag får dessa små kickar eller längre vitamin injektioner är så himla beroende på.
Idag efter att ha krattat och Matte har grävt gropar så är det sällan mer harmoniskt mellan oss och i familjen och i själ och hjärta. Att få arbeta fysiskt har jag gjort sedan sundsvall brann och det är så himla härligt att vara ute i friska luften. Jag har börjat förstå att min längtan efter att vara en friluftsmänniska uppstår då jag inte håller på med mina tokprojekt i någon trädgård eller med någon båt eller så.
Jag längtar således efter det jag vanligtvis brukar göra, har det gått för lång tid så sätts mitt sinne ur kurs och jag fattar inte vad som fattas mig. Jag är ju en friluftsmänniska, bara inte en med fjällrävenryggsäck och långfärdsskridskor.
Det jag gjort idag och kommer att göra imorgon ger sådan tillförsel av allt man kan tänka sig att oavsett om jag är dödstrött rent fysiskt är jag mentalt galet tillfredsställd.
Det är ett sätt att fylla på batterierna. Ett annat sätt är faktiskt en öl eller glas vin efter jobbet, faktiskt så mycket mer än att förbereda en förfestkväll med utgång en lördag. Detta för att man börjar nykter på stan, man tar något glas och samtalen är faktiskt rätt ofta intressanta, men oftast bara dumma och roliga och fyllt av massa lättsinne och gliringar...
Sen när jag möter intressanta människor som ger mig andra perspektiv på mina egna frågeställningar och mina egna åsikter, ja då får jag gåshud, då går jag igång och kan sitta till nästa vecka om så vore. Ååå vad jag älskar att analysera, vända, vrida, argumentera, briljera, bli övertygad, bli sönderkrossad rent faktamässigt, kämpa mig upp igen, bli emotsagd, får agitera, bli ifrågasatt. Herregud, känner ni inte pulsen, nästan som att... hahaha, få saker är bättre. Okej brorsan, skita när man är riktigt nödig!!! Jag håller med ;-).
Men man ger och man tar, sen finns det de som nästan alltid tar eller som nästan allt får. Livet är enkelt kanske för dem? Hur skall jag kunna veta jag har aldrig varit en av dem! Jag har kämpat mig till och väldigt sällan fått något gratis. Sen har vissa saker gått bra för mig och Matte, bostadskarriären tex, men väldigt många saker har inte kommit enkelt. Ständigt måsta bevisa sig, övertyga om min kompetens och välvilja...
Givetvis ger min familj mig en massa men den här bloggen handlar inte om dem, fotot på barnen och annat vill jag hålla utanför. Jag vill inte blotta de som inte kan föra sin egen talan...
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner,
Relationer
lördag 18 april 2009
Memory lane
Hos Majsan såg min dotter foton på ett mycket yngre föräldrapar än hon nu har och en mamma och pappa med mycket längre hår. Hon tyckte att mamma och pappa var rätt snygga och hon lär inte nöja sig med kortare hår själv. Hon är rätt målfokuserad min dotter!
Hepp, så det ledde till att jag tog en liten snutt längs memory lane och tänkte dela med mig lite nostalgi!!
Efter separationen från Patrik så behövdes ett rejält miljöombyte...
Vad kunde vara bättre än att jobba några veckor ensam med dessa killar i Alanyas populäraste bar det året. Året var 1992 och jag var där i maj första gången och åkte tillbaka och stannade i 4 månader.
Hepp, så det ledde till att jag tog en liten snutt längs memory lane och tänkte dela med mig lite nostalgi!!
Efter separationen från Patrik så behövdes ett rejält miljöombyte...
Vad kunde vara bättre än att jobba några veckor ensam med dessa killar i Alanyas populäraste bar det året. Året var 1992 och jag var där i maj första gången och åkte tillbaka och stannade i 4 månader.
Jag vill notera att jag är blond, svensk och killen jag kramar på fotot jobbade på beachen hela dagarna. Kolla in de benen!!
Efter turkiet och ett halvår.... nästan 3 månader då! Okej det kändes som längre, inneboendes hos mamma.
Let the photos speak...
Freddes mamma hade sytt köks och vardagsrumsgardiner med puff samt tidningspapper emellan...
Matte var vänlig nog att flytta till Umeå i 2 år då jag inte trivdes så bra i Uppsala, med allt som hänt och hur skolans campus ser ut.
Inspirerade av Freddes pärons Albin 25:a köpte vi en Albin 21:a, lite tokigt köp men en underbar båt.
Det fanns två tjejer som också hängde runt i Alanya och jobbade i olika butiker.
Vi fixade så att de också började, Carina Dellnäs och Lotta Pettersson från Göteborg.
Kan ju lungt säga att det är sommar man inte glömmer i första taget.
Varje dag var ett äventyr och har sällan haft så roligt.
Den här tjejen kommer jag knappt ihåg, det var runt 1990, dvs innan jag mötte Patrik. Det var livat med för och efterfest i min 1:a med burspråk vägg i vägg med Blå Aveny!
Efter turkiet och ett halvår.... nästan 3 månader då! Okej det kändes som längre, inneboendes hos mamma.
Sen fick jag min 2:a på Parkvägen i Umeå, ett stenkast från nästa nattklubb... Need I say more?!!
Let the photos speak...
Jag och Majsan hade ofta förfest var för sig, i var sitt badkar med musik och telefonkontakt säkert 39 ggr på någon enstaka timme. Sen hem till mig eller henne och sittandes i nylonstrumpor och bh till halv tolv när det var dags att gå på nattis!!!
Det kan ha hänt mer än en gång!
Det här är Majsan!
Bättre finns inte!
Jo, jag träffade ju Matte! Å han var definitivt inte Majsan! Han hade andra grejer att erbjuda ;-)!
I Gottsunda, där vi bodde ett tag var det ju lite mer spartanska drag!
Matte hade ett tygskynke överslängt över krischstången och leopardfärgade sängkläder samt flanellskjortor i garderoben!!!!
Freddes mamma hade sytt köks och vardagsrumsgardiner med puff samt tidningspapper emellan...
Matte var vänlig nog att flytta till Umeå i 2 år då jag inte trivdes så bra i Uppsala, med allt som hänt och hur skolans campus ser ut.
Här har tjejerna avskedsfest inför vår flytt 1998/99 från Umeå till Fruängen, Stockholm.
Maria har vi att tacka för så mycket!
Jag har säkert några andra foton från bland annat cirkusen som kommer senare...
Här fyller Maria A 30 år! Matte kom sent men söp ikapp kan man säga och råkade somna på golvet i vestibulen, sägs det ;-)!
Inspirerade av Freddes pärons Albin 25:a köpte vi en Albin 21:a, lite tokigt köp men en underbar båt.
Detta foto får symbolisera många somrar på Åland!! Med släkt och vänner!
Ottiliana, former knows as Monica kom och tog vår Fredde med storm. Lite stort avstånd bara, stjälpte många planer. Men så fick jag ju tillbaka henne, så det gjorde ju inget!!
Need I say more! Me loved this guy!
Fredde och Tommis överaskade en midsommar på åland, jag var gravid med Amanda och de hade med Stonkan som nyss kommit hem. Det var en väldigt rolig och märklig upplevelse för oss och för Åland, Föglö, Hastersboda att träffas!
Hepp, såhär är en vanlig dag på stugan. Kanske inte varje dag men många dagar kan ha en sådan här timmes umgänge tills alla ungar och andra ADHD släktingar måste iväg och bygga något, fixa något eller bara storstäda hela stugan!
Endimensionell
lTydligen är Endimensionell inte ett begrepp annat än i matematiken såvitt jag kan googla!
Men för mig är det ändå något vi kan applicera på människors beteenden.
Jag återknyter lite till de som har svårt för att ponera, för att tänka och argumentera, diskutera hypotetiskt.
Jag undrar om de är samma personer eller om de bara är släkt på något håll med de som måste förklara ett skämt. Alltså när de hört ett skämt skall de liksom berätta att de har förstått allt i skämtet. Själva vitsens poäng går liksom förlorad då!
Varför har så många svårt att se saker ur andra synvinklar än sin egen? Ibland måste inte allt vara bestämt, konkretiseras utan bara vara en teori, en arbetsplan där vi har hittat någon form av konsenus som utgångspunkt.
I exempelvis mitt arbete är det ju ofta en styrgrupp som tar ställning till färdplanen. Jag kan sälja, försöka lobba för min idé men det måste finnas alternativa lösningar som är godtagbara och som gör den stora massan nöjda.
För att få fram alternativa förslag och kunna presentera dem eller vara beredd till någon annans förslag måste jag ju ha sett saker ur fler än en synvinkel. Jag måste ha tänkt på att sådana förslag kan uppstå och kunna parera dessa där och då.
Genom att ha vägt för och emot och sett saker ur många håll är jag mer eller mindre förberedd.
Något annat kan då heller inte gälla i mitt privatliv. Jag måste även när jag är orimligt trött och jag tjafsar med min familj eller min partner försöka se vad gör jag, vad kan jag ändra på och hur upplever motparten denna situation.
Jag har grymt lätt för att skylla på andra, det är tyvärr en spontan reaktion som jag delvis har ärvt av min mor. Det behöver inte vara någon person som är den skyldiga, men det var bussen som var sen, mjölken slut eller att någon annan gjort eller sagt något först.
Jag tror jag skulle kunna vinna VM i efterkonstruktion om det fanns någon sådan tävling och titel. Att kunna argumentera och övertyga har liksom varit min grej.
Så om jag inte skulle ha den självinsikten att jag lätt skyller på någon annan samt det förhållningssättet att se saker ur fler än ett perspektiv, en synvinkel så skulle mitt förhållande inte funkat så bra.
För om jag varit endimensionell och bara sett det ur min synvinkel och samtidigt skyllt på andra så skulle jag ha dragit för länge sedan om jag var Matte.
Jag undrar om de kan ha hypotetiskt tänkande som ämne i skolan framöver...
Men för mig är det ändå något vi kan applicera på människors beteenden.
Jag återknyter lite till de som har svårt för att ponera, för att tänka och argumentera, diskutera hypotetiskt.
Jag undrar om de är samma personer eller om de bara är släkt på något håll med de som måste förklara ett skämt. Alltså när de hört ett skämt skall de liksom berätta att de har förstått allt i skämtet. Själva vitsens poäng går liksom förlorad då!
Varför har så många svårt att se saker ur andra synvinklar än sin egen? Ibland måste inte allt vara bestämt, konkretiseras utan bara vara en teori, en arbetsplan där vi har hittat någon form av konsenus som utgångspunkt.
I exempelvis mitt arbete är det ju ofta en styrgrupp som tar ställning till färdplanen. Jag kan sälja, försöka lobba för min idé men det måste finnas alternativa lösningar som är godtagbara och som gör den stora massan nöjda.
För att få fram alternativa förslag och kunna presentera dem eller vara beredd till någon annans förslag måste jag ju ha sett saker ur fler än en synvinkel. Jag måste ha tänkt på att sådana förslag kan uppstå och kunna parera dessa där och då.
Genom att ha vägt för och emot och sett saker ur många håll är jag mer eller mindre förberedd.
Något annat kan då heller inte gälla i mitt privatliv. Jag måste även när jag är orimligt trött och jag tjafsar med min familj eller min partner försöka se vad gör jag, vad kan jag ändra på och hur upplever motparten denna situation.
Jag har grymt lätt för att skylla på andra, det är tyvärr en spontan reaktion som jag delvis har ärvt av min mor. Det behöver inte vara någon person som är den skyldiga, men det var bussen som var sen, mjölken slut eller att någon annan gjort eller sagt något först.
Jag tror jag skulle kunna vinna VM i efterkonstruktion om det fanns någon sådan tävling och titel. Att kunna argumentera och övertyga har liksom varit min grej.
Så om jag inte skulle ha den självinsikten att jag lätt skyller på någon annan samt det förhållningssättet att se saker ur fler än ett perspektiv, en synvinkel så skulle mitt förhållande inte funkat så bra.
För om jag varit endimensionell och bara sett det ur min synvinkel och samtidigt skyllt på andra så skulle jag ha dragit för länge sedan om jag var Matte.
Jag undrar om de kan ha hypotetiskt tänkande som ämne i skolan framöver...
Etiketter:
Synpunkter
torsdag 16 april 2009
Avundas eller vara avundsjuk
Hmm, knepigt.
Jag är inte en svartsjuk människa, ej heller en missunnsam människa men jag har tydliga tendenser att bli avundsjuk. I alla fall är det så jag brukar säga.
Men så idag så slog det mig, vari ligger skillnaden mellan avundas & vara avundsjuk??
Googlar givetvis, söker svar, hittar inte ngr, söker väl inte ihjäl mig heller.
Så trevligt, då får man ju göra sin egen analys och skapa sin egen förklaring...
Avundas låter mjukt, något man gör lite mer försynt och där det kommer en liten gnutta känsla i magen, man kan sätta sig in i den andres situation, se det framför sig, känna, smaka på det
Avundsjuk, ja, ordet innehåller ju ordet sjuk så vad kan vara bra med det liksom? Avundsjuk känns mer som något besatt, något man bevakar.
Så hädanefter så avundas jag bara andra ;-) istället för att vara avundsjuk!
Jag är inte en svartsjuk människa, ej heller en missunnsam människa men jag har tydliga tendenser att bli avundsjuk. I alla fall är det så jag brukar säga.
Men så idag så slog det mig, vari ligger skillnaden mellan avundas & vara avundsjuk??
Googlar givetvis, söker svar, hittar inte ngr, söker väl inte ihjäl mig heller.
Så trevligt, då får man ju göra sin egen analys och skapa sin egen förklaring...
Avundas låter mjukt, något man gör lite mer försynt och där det kommer en liten gnutta känsla i magen, man kan sätta sig in i den andres situation, se det framför sig, känna, smaka på det
Avundsjuk, ja, ordet innehåller ju ordet sjuk så vad kan vara bra med det liksom? Avundsjuk känns mer som något besatt, något man bevakar.
Så hädanefter så avundas jag bara andra ;-) istället för att vara avundsjuk!
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner
onsdag 15 april 2009
Amen!
The hierarchy of presentations
A presentation is a precious opportunity. It's a powerful arrangement... one speaker, an attentive audience, all in their seats, all paying attention (at least at first).
Don't waste it.
The purpose of a presentation is to change minds. That's the only reason I can think of to spend the time and resources. If your goal isn't to change minds, perhaps you should consider a different approach.
1. The best presentation is no presentation at all. If you can get by with a memo, send a memo. I can read it faster than you can present it and we'll both enjoy it more.
2. The second best presentation is one on one. No slides, no microphone. You look me in the eye and change my mind.
3. Third best? Live and fully interactive.
4. Powerpoint or Keynote, but with no bullets, just emotional pictures and stories.
5. And last best... well, if you really think you can change my mind by using tons of bullets and a droning presentation, I'm skeptical.
A presentation isn't an obligation, it's a privilege.
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2009/04/the-hierarchy-of-presentations.html
A presentation is a precious opportunity. It's a powerful arrangement... one speaker, an attentive audience, all in their seats, all paying attention (at least at first).
Don't waste it.
The purpose of a presentation is to change minds. That's the only reason I can think of to spend the time and resources. If your goal isn't to change minds, perhaps you should consider a different approach.
1. The best presentation is no presentation at all. If you can get by with a memo, send a memo. I can read it faster than you can present it and we'll both enjoy it more.
2. The second best presentation is one on one. No slides, no microphone. You look me in the eye and change my mind.
3. Third best? Live and fully interactive.
4. Powerpoint or Keynote, but with no bullets, just emotional pictures and stories.
5. And last best... well, if you really think you can change my mind by using tons of bullets and a droning presentation, I'm skeptical.
A presentation isn't an obligation, it's a privilege.
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2009/04/the-hierarchy-of-presentations.html
- To make good presentations we need to think like designers.
- When we prepare slides, we should remember that the visual sense is dominant. Use pictures, color, contrast, and simplicity to communicate your message.
- Our audience is either going to read our slides or listen to us, not both. People have a hard time listening and reading. If we put too many words on our slides, they'll be reading, and we want them listening.
- Each one of our slides should convey one idea and one idea only.
- Handouts that are made directly from slides, or slideuments, should be replaced by proper handouts that complement our presentations. The presentation should not be directly reflected in the handout. We want people to listen to our presentation, not read our slides at their tables.
- We should think about our presentation as a movie, with each slide being a scene.
Stories are an incredibly important part of presenting; people will remember our stories, not our data. - We should develop our presentations by using Post-Its, white boards, and pen and paper. Remember Alan Kay's quotation, "Most ideas you can do pretty darn good with a stick in the sand."
- The goal of an effective slide is simplicity. As John Maeda states, "simplicity is about subtracting the obvious and adding the meaningful."
- According to Nancy, the company that communicates well will win.
- Be very careful to have a clear structure. Everyone thrives when a presentation has structure.
- Strive for naturalness during your presentation. Garr quoted John Coltrane in stating, "You can play a shoe string if you're sincere."
http://www.nsdc.org/learningBlog/post.cfm/will-death-by-powerpoint-soon-be-a-thing-of-the-past
Huset - Farstukvist
Kolla in vad min kille gjorde på knappt två dagar, svoooosch säger det när han får hugga tag i något som han tycker är kul och som snabbt ger resultat.
Kan tilläggas att min ängel, stod och strök kläder när jag kom hem, hade lagat världens godaste middag och barnen var duschade. En Sevillaresa plus lite fotbollsmatcher kan han kanske va förtjänt av ;-).
Kan tilläggas att min ängel, stod och strök kläder när jag kom hem, hade lagat världens godaste middag och barnen var duschade. En Sevillaresa plus lite fotbollsmatcher kan han kanske va förtjänt av ;-).
måndag 13 april 2009
Nätdejta
Jag tycker det verkar så himla spännande att nätdejta. Vid behov är det absolut ett givet alternativ. Hamnar jag i läget då jag vill träffa någon att leva med så känns det som ett ganska schysst upplägg.
Tänk att bara få peka och välja... Dig, å dig, å dig... men inte dig vill jag ha! Att alla får göra samma lika, alla har samma chans att välja till och bort någon. Sen är det givetvis inte helt rättvist, vi har ju olika företräden rent fysiskt, vi bor geografiskt långt ifrån varandra. Någon har barn, andra vill inte ha barn. Någon är inte så bra på att skriva och kan uttrycka sig osv osv.
Men att få klä upp sig, vara förväntansfull, lite nervös, stämma träff. Se vad som händer, vart det leder. Idag att våga säga, du, hallå, men det här känns ju meningslöst och våga gå.
Båda har ungefär samma förutsättningar, båda vill ha sex, båda vill träffa någon och beroende på vilken person vi möter så händer det olika saker och leder till något kortvarigt, långvarigt eller inget alls.
Tänk att bara få peka och välja... Dig, å dig, å dig... men inte dig vill jag ha! Att alla får göra samma lika, alla har samma chans att välja till och bort någon. Sen är det givetvis inte helt rättvist, vi har ju olika företräden rent fysiskt, vi bor geografiskt långt ifrån varandra. Någon har barn, andra vill inte ha barn. Någon är inte så bra på att skriva och kan uttrycka sig osv osv.
Men att få klä upp sig, vara förväntansfull, lite nervös, stämma träff. Se vad som händer, vart det leder. Idag att våga säga, du, hallå, men det här känns ju meningslöst och våga gå.
Båda har ungefär samma förutsättningar, båda vill ha sex, båda vill träffa någon och beroende på vilken person vi möter så händer det olika saker och leder till något kortvarigt, långvarigt eller inget alls.
Etiketter:
Synpunkter
Mi casa su casa!
Mitt hem är min borg... var kommer det ifrån? Vad betyder det? Min tolkning är att det inte stämmer med mig i alla fall.
Mitt hem är öppen för alla, när som helst, hur som helst.
Att känna sig välkommen och hemma i mitt hem, att man naturligt drar ut lådan och hämtar ett glas för att hälla upp lite saft, vatten, juice. Enkelt öppnar kylskåpet för att få sig en smörgås eller dylikt är mitt motto.
Den atmosfär som jag vill skall andas i mitt hem är att du känner sig själv som hemma. Jag är inte känslig för ljud, jag stör mig inte om jag inte får sova för att det dyker upp oanmälda. Det är något som bara gör livet och dagen och tillvaron så mycket mer spännande och spontan. För det andra finns det öronproppar och dörrar!!
När jag stöter på andra där man måste sänka ljudet på tv för att barn eller vuxna skall sova, telefon och dörrsignaler får inte vara på så tycker jag bara synd om dessa. Förr störde jag mig, men nu så inser jag att det är de som lider mer än mig, inte lider på grund av ljudet utan för att de tappat så mycket av själva glädjen med livet och att umgås. Att man ser problem med andra människor, för att man kan bli störd en kväll... För mig låter det absurt!
Gravida verkar tydligen extremt känsliga, då är tydligen det mesta jobbigt och jag bara frågar mig varför? Visst man kanske inte är sexigast, man kanske inte är gladast och orkar kanske inte lika mycket, men vad gör det? Gå och lägg er då bara, det är väl knappast någon som tar illa upp om en gravid, eller ens bara en trött människa vill lägga sig? Det är väl rätt naturligt eller?
Jag tror att vi bygger upp sådana stora föreställningar om hur sociala och trevliga vi måste vara. Riv ned dem och va som du vill vara... och som du orkar vara.
Om mina vänner från Norr vill komma söderut, vilket man kan förstå, sommaren är nalta längre här liksom :-), ja då är det väl bara att de kommer. Ha min boning som utgångsbas och åk och gör det ni vill. Att känna att man skall hälsa på, javisst det vill jag ju också. MEN man kan ju även se det som att de kommer för att bo. Det ligger en viss skillnad i de begreppen. Man är något friare om man bara bor hos någon, då kan man lägga upp dagarna lite som man vill, åka till de sevärdigheter eller besöka vilka man vill.
Som om jag skall åka till England, Australien eller dylikt. Jag skulle aldrig tveka att ringa någon jag känner som bor där, alternativ, någon som känner någon som bor där. Det behöver inte ens vara min vän/bekant. Om deras bostad är stor och ligger bra placerad, varför skall man inte utnyttja sina kontakter då? Inte så mycket för att spara pengar utan dels så får man träffa andra och dels som är det lite bekvämare att bo i en riktig bostad.
Gästfrihet för mig är ovanstående, man får en egen nyckel för att bo och för att hälsa på!
Mitt hem är öppen för alla, när som helst, hur som helst.
Att känna sig välkommen och hemma i mitt hem, att man naturligt drar ut lådan och hämtar ett glas för att hälla upp lite saft, vatten, juice. Enkelt öppnar kylskåpet för att få sig en smörgås eller dylikt är mitt motto.
Den atmosfär som jag vill skall andas i mitt hem är att du känner sig själv som hemma. Jag är inte känslig för ljud, jag stör mig inte om jag inte får sova för att det dyker upp oanmälda. Det är något som bara gör livet och dagen och tillvaron så mycket mer spännande och spontan. För det andra finns det öronproppar och dörrar!!
När jag stöter på andra där man måste sänka ljudet på tv för att barn eller vuxna skall sova, telefon och dörrsignaler får inte vara på så tycker jag bara synd om dessa. Förr störde jag mig, men nu så inser jag att det är de som lider mer än mig, inte lider på grund av ljudet utan för att de tappat så mycket av själva glädjen med livet och att umgås. Att man ser problem med andra människor, för att man kan bli störd en kväll... För mig låter det absurt!
Gravida verkar tydligen extremt känsliga, då är tydligen det mesta jobbigt och jag bara frågar mig varför? Visst man kanske inte är sexigast, man kanske inte är gladast och orkar kanske inte lika mycket, men vad gör det? Gå och lägg er då bara, det är väl knappast någon som tar illa upp om en gravid, eller ens bara en trött människa vill lägga sig? Det är väl rätt naturligt eller?
Jag tror att vi bygger upp sådana stora föreställningar om hur sociala och trevliga vi måste vara. Riv ned dem och va som du vill vara... och som du orkar vara.
Om mina vänner från Norr vill komma söderut, vilket man kan förstå, sommaren är nalta längre här liksom :-), ja då är det väl bara att de kommer. Ha min boning som utgångsbas och åk och gör det ni vill. Att känna att man skall hälsa på, javisst det vill jag ju också. MEN man kan ju även se det som att de kommer för att bo. Det ligger en viss skillnad i de begreppen. Man är något friare om man bara bor hos någon, då kan man lägga upp dagarna lite som man vill, åka till de sevärdigheter eller besöka vilka man vill.
Som om jag skall åka till England, Australien eller dylikt. Jag skulle aldrig tveka att ringa någon jag känner som bor där, alternativ, någon som känner någon som bor där. Det behöver inte ens vara min vän/bekant. Om deras bostad är stor och ligger bra placerad, varför skall man inte utnyttja sina kontakter då? Inte så mycket för att spara pengar utan dels så får man träffa andra och dels som är det lite bekvämare att bo i en riktig bostad.
Gästfrihet för mig är ovanstående, man får en egen nyckel för att bo och för att hälsa på!
Etiketter:
Synpunkter
Ännu en galen vecka
Veckan är späckad som det ser ut just nu, spännade att göra analys på vad verkliga utfallet sen blev, men just nu ligger landet enligt följande:
Måndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Planera in våren med bröllop, umebesökare, skelleftebesökare, Romresa, Sevillaresa, Ålandsresa, sommarledigheten, inköp och planera jobbet under kvällen.
Tisdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Vin/Chai latte med Marit på kvällen.
Onsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Marika kanske kommer på besök på kvällen.
Torsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur. Påbörja kris och kommunikationslösningen.
Simskola med barnen på kvällen.
Minna och barnen kommer och sover.
Fredag:
Tokjobba, strukturera och krishantera.
Vinkväll med Minna i soffan hemma.
Lördag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Utgång med Linda och Keno!
Limpans balle??!!
Söndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
PIZZA???!!
Måndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Planera in våren med bröllop, umebesökare, skelleftebesökare, Romresa, Sevillaresa, Ålandsresa, sommarledigheten, inköp och planera jobbet under kvällen.
Tisdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Vin/Chai latte med Marit på kvällen.
Onsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Marika kanske kommer på besök på kvällen.
Torsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur. Påbörja kris och kommunikationslösningen.
Simskola med barnen på kvällen.
Minna och barnen kommer och sover.
Fredag:
Tokjobba, strukturera och krishantera.
Vinkväll med Minna i soffan hemma.
Lördag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Utgång med Linda och Keno!
Limpans balle??!!
Söndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
PIZZA???!!
Etiketter:
att göra
Pappa och Mamma
Har haft spännande nattliga diskussioner med Matte och min mor...
De diskussionerna kan gå hur som helst. I natt skrev jag ett långt inlägg om hur våra personligheter formas som gick om intet i cybervärlden, får se om jag orkar skriva att en ny version av det inlägget.
Vilket som så kom bland annat min far på tal, en man som jag inte vuxit upp med så mycket men ändå känner den där starka samhörigheten med.
Det har inte alltid varit så, som helgbarn, flicka och med en tonårstjej alla demoner samt skilsmässan att dupera så var jag på intet sätt enkel. Min far född tidigt 30-tal, uppvuxen i Skelleftehamn och jobbandes på Rönnskärsverken. Mötet, att min far skulle kunna förstå sig på en tonårstjej blev för långt ifrån utifrån givna förutsättningar. Hade vi levt ihop 24/7 hade det kanske varit annorlunda men det känns i dagläget ganska ointressant.
Det som isåfall är mer intressant är hur vi kan ha en bra relation idag vilket vi numera har. Med det sagt vill jag poängtera att den var inte dålig förut heller, bara kanske mindre intim, längre ifrån, mer stelbent och så. Nu har min barn världens gosmorfar och barnen och pappa gillar varandra skarpt och de känner sig hemma i hans hem vilket känns bra och viktigt. En varm välkomnande stämning gillar jag, det kanske inte alltid har varit så när det gäller min far.
Men det handlar så himla mycket om sin egen inställning, jag har ändrat mitt sätt att vara vilket har gett till följd att pappa ändrat sitt och att vi nu ändras tillsammans. Jag tar för mig på ett helt annat sätt sedan flera år, ser saker som en självklarhet. Till exempel kan man ju vara väldigt tydlig och uttrycka sin önskan.
-Jag vill att du kommer, osv osv
Jag har alltid varit bra med att vara tydlig och ärlig men in min fars sällskap har allt blivit fel, det har ständigt blivit en självuppfyllande profetia. Jag har väl varit som mamma i föregående inlägg, nervös och hepp, så är den onda bollen i full rullning.
Det är roande, det är 30 år sedan mamma och pappa skiljde sig och ändå, ändå berättar mamma för mig och Matte hur pappa är... Visst vissa saker går aldrig ur, men pappas värderingar, pappas förhållningssätt har ju säkert ändrat sig mer än en gång under åren och resans lopp.
Men mest av allt så kan verkligen kan inte min mor tänka i hypotetiska banor och jag är tyvärr en GIGANTISK Sucker för att resonera på detta sätt. Min mor kan inte ponera, så fort jag säger
-Tänk dig en lång smal gubbe med skägg.
Då utbrister mamma, att någon sådan känner hon inte och vad har han med det hela att göra...
Hur jag kan ha så fundamentalt diametralt motsatt förhållningssätt och referenspunkt än min mor är nästan värt att göra en avhandling på. Vi har levt ihop, tätt, haft klockren mor/dotter symbios med alla konflikter, närhet, kärlek, skratt och mycket mycket gråt. Ändå när vi summerar så är jag mest lik min pappa som jag inte bott med på 30 år. Min pappa som varit ganska diffus som role model i min uppväxt, min pappa som inte aktivt deltagit i något som haft med skolan eller med mitt intresse för hästar/travet att göra.
Nu skall väl inte ovanstående exempel ses som en dealbreaker. Min pappa är inte heller så himla bra på att tänka hypotetisk och jag börjar tro att det är A malfunction med hela den generationsutgåvan.
För mig är just ponerandet det som för oss framåt, det är att tänja gränserna i vårt resonemang och personlighet och där vi kan visa på vårt generalla förhållningssätt. Hur vi sen kommer att reagera i en verklig situation är något helt annat men om man har funderat i liknande banor kanske man kan komma lite till minnes och försöka agera mer eftertänkt än impulsivt.
Ex vis så i kris så har många givna roller, i alla fall rent arbetsmässigt. Men det visar sig gång på gång att väldigt otippade människor tar ett kliv fram och börjar styra upp situationer medan andra som innan hade en uttalad roll i form av ledarskap blir helt handlingsförlamad.
Det går med andra ord inte helt veta något om framtiden, men man kan i alla fall försöka lära känna sig själv lite bättre och därmed vara lite mer förberedd.
De diskussionerna kan gå hur som helst. I natt skrev jag ett långt inlägg om hur våra personligheter formas som gick om intet i cybervärlden, får se om jag orkar skriva att en ny version av det inlägget.
Vilket som så kom bland annat min far på tal, en man som jag inte vuxit upp med så mycket men ändå känner den där starka samhörigheten med.
Det har inte alltid varit så, som helgbarn, flicka och med en tonårstjej alla demoner samt skilsmässan att dupera så var jag på intet sätt enkel. Min far född tidigt 30-tal, uppvuxen i Skelleftehamn och jobbandes på Rönnskärsverken. Mötet, att min far skulle kunna förstå sig på en tonårstjej blev för långt ifrån utifrån givna förutsättningar. Hade vi levt ihop 24/7 hade det kanske varit annorlunda men det känns i dagläget ganska ointressant.
Det som isåfall är mer intressant är hur vi kan ha en bra relation idag vilket vi numera har. Med det sagt vill jag poängtera att den var inte dålig förut heller, bara kanske mindre intim, längre ifrån, mer stelbent och så. Nu har min barn världens gosmorfar och barnen och pappa gillar varandra skarpt och de känner sig hemma i hans hem vilket känns bra och viktigt. En varm välkomnande stämning gillar jag, det kanske inte alltid har varit så när det gäller min far.
Men det handlar så himla mycket om sin egen inställning, jag har ändrat mitt sätt att vara vilket har gett till följd att pappa ändrat sitt och att vi nu ändras tillsammans. Jag tar för mig på ett helt annat sätt sedan flera år, ser saker som en självklarhet. Till exempel kan man ju vara väldigt tydlig och uttrycka sin önskan.
-Jag vill att du kommer, osv osv
Jag har alltid varit bra med att vara tydlig och ärlig men in min fars sällskap har allt blivit fel, det har ständigt blivit en självuppfyllande profetia. Jag har väl varit som mamma i föregående inlägg, nervös och hepp, så är den onda bollen i full rullning.
Det är roande, det är 30 år sedan mamma och pappa skiljde sig och ändå, ändå berättar mamma för mig och Matte hur pappa är... Visst vissa saker går aldrig ur, men pappas värderingar, pappas förhållningssätt har ju säkert ändrat sig mer än en gång under åren och resans lopp.
Men mest av allt så kan verkligen kan inte min mor tänka i hypotetiska banor och jag är tyvärr en GIGANTISK Sucker för att resonera på detta sätt. Min mor kan inte ponera, så fort jag säger
-Tänk dig en lång smal gubbe med skägg.
Då utbrister mamma, att någon sådan känner hon inte och vad har han med det hela att göra...
Hur jag kan ha så fundamentalt diametralt motsatt förhållningssätt och referenspunkt än min mor är nästan värt att göra en avhandling på. Vi har levt ihop, tätt, haft klockren mor/dotter symbios med alla konflikter, närhet, kärlek, skratt och mycket mycket gråt. Ändå när vi summerar så är jag mest lik min pappa som jag inte bott med på 30 år. Min pappa som varit ganska diffus som role model i min uppväxt, min pappa som inte aktivt deltagit i något som haft med skolan eller med mitt intresse för hästar/travet att göra.
Nu skall väl inte ovanstående exempel ses som en dealbreaker. Min pappa är inte heller så himla bra på att tänka hypotetisk och jag börjar tro att det är A malfunction med hela den generationsutgåvan.
För mig är just ponerandet det som för oss framåt, det är att tänja gränserna i vårt resonemang och personlighet och där vi kan visa på vårt generalla förhållningssätt. Hur vi sen kommer att reagera i en verklig situation är något helt annat men om man har funderat i liknande banor kanske man kan komma lite till minnes och försöka agera mer eftertänkt än impulsivt.
Ex vis så i kris så har många givna roller, i alla fall rent arbetsmässigt. Men det visar sig gång på gång att väldigt otippade människor tar ett kliv fram och börjar styra upp situationer medan andra som innan hade en uttalad roll i form av ledarskap blir helt handlingsförlamad.
Det går med andra ord inte helt veta något om framtiden, men man kan i alla fall försöka lära känna sig själv lite bättre och därmed vara lite mer förberedd.
Fikaträffar
Åker ut till Minna till sköna Roslagen och det känns väldigt märkligt att vara 10 kilometer från Kapellskär och inte åka med Ålandsfärjan. Just nu känns stugan och Åland som en hägring, jag undrar om det verkligen har hänt, har jag varit där, har vi en stuga??!!
Ofta när man kommer samman så skall det fikas, bullas upp och givetvis så även denna gång. Jag är guilty as charged, köpte med mig från Ica Maxi en massa munkar och annat gott. Till försvar vill jag dock säga att det står två smörade och bröade formar i köket, vi skulle göra egen sockerkaka och ta med, men vi hade slut ägg och macken här på landet öppnade inte förrän kl 10. Det fick alltså lov att bli köpefika!!!
I alla fall, när man kommer samman, min mor var med och Minnas föräldrar var i stugan likaså. De har aldrig träffas och fikat är ju en bra icebreaker. Man kan hjälpas åt att plocka fram, det blir lite lättsammare då och på något sätt har man redan fått en typ av stämning.
Vad är det då som gör dessa stämningar. Min mamma säger att hon ofta är lite nervös att träffa nya människor på detta sätt men om de tittar henne i ögonen, ja då blir att lite lättare. Nu gick det alldeles lysande och alltid kul när gamlingarna kan hitta en egen gemenskap, egna ämnen då det som i detta fall egentligen är Minna och jag som vill prata med varann ;-).
Jag undrar ju som vanligt varför det kommer an på någon annan att skapa trygghet eller stämning hos/åt mig? För mig kommer det alltid i första hand an på mitt eget ansvar att se till att min tillvaro är bra. Okej, om de jag träffar inte är så sociala, trevliga vilket som så är det väl bara att ta på sin starkare kappa den dagen och inse att jag kanske får föra samtalet ett bra tag till alla kommit igång. Det kan ju vara så att de andra också är blyga, nervösa som min mor. Vilken loose loose situation de då hamnar i, en ond spiral där man vill så mycket mer men låter sig hämmas av uppställda föreställningar om hur andra borde vara.
När vi kommer samman såhär så är önskan att jag och Minna får egentid rätt stor, vi har behov att prata, vi bor inte i samma land och att få se ögonen, det fysiska mötet är för mig svårslaget. Jag vill se kroppsspråket på den jag talar med för att där kunna lägga samman vikten av orden som sägs. Se hur min vän egentligen mår, ta på och krama givetvis. Jag är ju en fysisk människa och gillar fysisk närhet.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att nästa gång det är likande möten så skall jag se till att någon tar kidsen ett tag och så går vi en sväng istället för att ta de där munkarna och fikapausen. Lämna andra människor åt sitt öde, vi får egentid, vi får motion, vi skippar fikabrödet och därmed en massa plus och kan prata helt ostört.
Visst kan vi hitta på andra grejer, träffas själva, ta ett glas vin, åka och simma och såvidare för att få egentid. Men ibland har man inte all den tiden. Fikat är trevligt också och som i detta fall har jag ju en önskan av att träffa och även prata med Minnas föräldrar och make, så det finns väl många anledningar till att sitta ned.
Men eftersom jag är en fysisk människa och gillar att se och känna på den jag pratar med så brukar ofta en skön fåtölj eller soffa vara synonymt med förtrolighet, timmarna går och man pratar på.
Tänker om man tar en promenix samtidigt som man pratar så kan man även där skapa förtrolighet och få motion samtidigt. Det känns som ett bra upplägg för resten av sommaren...
So beware, kommer ni hit får kidsen fika och bulle, men med mig får ni traska efter gamla enköpingtågets stambana :-).
Ofta när man kommer samman så skall det fikas, bullas upp och givetvis så även denna gång. Jag är guilty as charged, köpte med mig från Ica Maxi en massa munkar och annat gott. Till försvar vill jag dock säga att det står två smörade och bröade formar i köket, vi skulle göra egen sockerkaka och ta med, men vi hade slut ägg och macken här på landet öppnade inte förrän kl 10. Det fick alltså lov att bli köpefika!!!
I alla fall, när man kommer samman, min mor var med och Minnas föräldrar var i stugan likaså. De har aldrig träffas och fikat är ju en bra icebreaker. Man kan hjälpas åt att plocka fram, det blir lite lättsammare då och på något sätt har man redan fått en typ av stämning.
Vad är det då som gör dessa stämningar. Min mamma säger att hon ofta är lite nervös att träffa nya människor på detta sätt men om de tittar henne i ögonen, ja då blir att lite lättare. Nu gick det alldeles lysande och alltid kul när gamlingarna kan hitta en egen gemenskap, egna ämnen då det som i detta fall egentligen är Minna och jag som vill prata med varann ;-).
Jag undrar ju som vanligt varför det kommer an på någon annan att skapa trygghet eller stämning hos/åt mig? För mig kommer det alltid i första hand an på mitt eget ansvar att se till att min tillvaro är bra. Okej, om de jag träffar inte är så sociala, trevliga vilket som så är det väl bara att ta på sin starkare kappa den dagen och inse att jag kanske får föra samtalet ett bra tag till alla kommit igång. Det kan ju vara så att de andra också är blyga, nervösa som min mor. Vilken loose loose situation de då hamnar i, en ond spiral där man vill så mycket mer men låter sig hämmas av uppställda föreställningar om hur andra borde vara.
När vi kommer samman såhär så är önskan att jag och Minna får egentid rätt stor, vi har behov att prata, vi bor inte i samma land och att få se ögonen, det fysiska mötet är för mig svårslaget. Jag vill se kroppsspråket på den jag talar med för att där kunna lägga samman vikten av orden som sägs. Se hur min vän egentligen mår, ta på och krama givetvis. Jag är ju en fysisk människa och gillar fysisk närhet.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att nästa gång det är likande möten så skall jag se till att någon tar kidsen ett tag och så går vi en sväng istället för att ta de där munkarna och fikapausen. Lämna andra människor åt sitt öde, vi får egentid, vi får motion, vi skippar fikabrödet och därmed en massa plus och kan prata helt ostört.
Visst kan vi hitta på andra grejer, träffas själva, ta ett glas vin, åka och simma och såvidare för att få egentid. Men ibland har man inte all den tiden. Fikat är trevligt också och som i detta fall har jag ju en önskan av att träffa och även prata med Minnas föräldrar och make, så det finns väl många anledningar till att sitta ned.
Men eftersom jag är en fysisk människa och gillar att se och känna på den jag pratar med så brukar ofta en skön fåtölj eller soffa vara synonymt med förtrolighet, timmarna går och man pratar på.
Tänker om man tar en promenix samtidigt som man pratar så kan man även där skapa förtrolighet och få motion samtidigt. Det känns som ett bra upplägg för resten av sommaren...
So beware, kommer ni hit får kidsen fika och bulle, men med mig får ni traska efter gamla enköpingtågets stambana :-).
Etiketter:
Anna 2.0,
att göra,
Relationer
lördag 11 april 2009
Musiksmaken utvecklats
Att jag skulle vara lite nedlåtande kan jag verkligen inte förstå ;-)!
Tydligen har det i alla fall hänt EN gång, det gäller att jag på något sätt tycker att Matte som är 2 år yngre än mig inte ens varit med om i närheten samma saker som jag.
Vad vet jag, vad vet jag... men tydligen så kan det kanske låta som att jag lätt ifrågasätter och undrar, vad han vet om Macahan, Beverly Hills eller när det gäller musik, om han ens var född då Howard Jones spelades på radio...
Mattes integritet kan man då säga blir lite stött. Musik är saker som ligger honom rätt varm om hjärtat, inget man skojar om liksom.
Tydligen har det i alla fall hänt EN gång, det gäller att jag på något sätt tycker att Matte som är 2 år yngre än mig inte ens varit med om i närheten samma saker som jag.
Vad vet jag, vad vet jag... men tydligen så kan det kanske låta som att jag lätt ifrågasätter och undrar, vad han vet om Macahan, Beverly Hills eller när det gäller musik, om han ens var född då Howard Jones spelades på radio...
Mattes integritet kan man då säga blir lite stött. Musik är saker som ligger honom rätt varm om hjärtat, inget man skojar om liksom.
Jag är i själ och hjärta en discotjej, det är Gloria Gayner och Diana Ross all over the place. Det är lättsamt eurodisco och lättsmält rock a la Europe. Vet inte vad som hänt men Spotify har öppnat en dörr till nya typer av skönströmmande ljud.
Det som är så roligt är att jag egentligen gillar det mesta. Jag har lyssnat mycket på riktig klassisk musik när jag pluggade, riktigt och riktig, typ toplistorna där med som Vivaldi, Beethoven och Carl Orff. Jag har även flera LP skivor med London Symphony Orchestra och deras till största del, instrumentala rocktolkning. Jag är uppvuxen men en synthälskande bror och Simple Minds, Ultravox, Kraftverk, U2 och vi kan ju inte nämna brorsan utan att nämna Sisters of Mercy samt allsköns blandning som del i hans musikspelande.
Jag är egentligen inte så kinkig när det kommer till musik. Men ändå, nuförtiden lyssnar jag på en galet blandning bland mina spellistor på Spotify och när vi kom att prata om detta så säger Matte att han i flera år, som den Musikstylist han skulle önska att han kunde få jobba som, kunnat peka på vart min musiksmak skulle vandra.
Att jag skulle lyssna på electro-pop för 5 år sedan var helt otänkbart enligt mig i alla fall, nu gör jag det mer än gärna.
Tydligen gillar jag punk/rap influerade band, band som spelar alternativ rock/pop!!!
Hur kom den vändningen? Bara för att jag nu kan tänka mig EN låt från Kent så är jag plötsligt EMO?
Takida, Papa Roach och Daughtry är bara några band som spelas på dagarna. MEN jag kommer aldrig att överge ABBA, Carola och Schlagerlåtarna!!!Trist och/eller tråkigt?
En god middag, sittandes ned, hemma, tillsammans + gott vin = samtalet går som vanligt kring ALLT mellan jordens magma och termosfären.
En av frågeställningarna som dryftades är vari skillnaden ligger mellan att ha tråkigt och trist?
Det kan nästan inte bli annat än en subjektiv bedömning beroende på vad man lägger för värde i dessa ord.
För mig är det att ha tråkigt likamed att man egentligen inte har så många alternativ just där och då. Att man är lite rastlös och har svårt att finna någon vettig mening med det mesta.
Att ha trist är verkligen inte kul, ser man på tyda.se eller andra lexikon så är skillnaden mellan trist och tråkigt marginell både på svenska och engelska.
Men trist har synonymer som grå och glädjelös och det är väl det jag vill poängtera är skillnaden mellan orden och dess innebörd.
Jag har ofta haft tråkigt, livet, dagen eller vad som helst kan te sig enformigt och då blir jag rastlös och får tråkigt. Barns kommentarer att de inte har något att göra är att ha tråkigt. Det kan gå tokfort mellan vändningarna. Fullt upp i 120 knyck och sen 5 minuter senare har i alla fall jag tråkigt.
Men jag har väldigt sällan haft det trist, det låter deprimerande. Jag kan erinra mig någon enstaka fest då jag faktiskt haft det trist.
Jag fick höra en berättelse om en kompis som var på fest och på festen fanns det ca 6 personer som de mer eller mindre försöker göra slut med som kompisar då de tar all energi. Dessa människor har tydligen inte så ofta kul och har svårt att delta i det evenemang de är på och gick helt sonika och satte sig i ett hörn för sig själv.
Ni har säkert varit på fester med sådana personer, de sitter och tittar ut över folket, går och fixar en grogg då och då. De ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna. De pratar inte så mycket med varandra och ca 1,5 timmar efter att taffeln/middagen är avslutad och de suttit i hörnet hela tiden börjar någon titta på klockan och de andra tar efter och så börjar de röra på sig. Då på vägen till jackorna måste de gå igenom folkhopen och helt plötsligt deltar de i festen, några roliga kommentarer sägs och de skrattar till. I alla fall en av killarna och kanske en av tjejerna av de 6 personerna, de som tydligt är roligare utan sin partner. Sen går de hem.
Jag undrar vad de tar med sig när de kommer hem och vad som får dem att komma till nästa fest. För mig är detta symbolen av att ha trist. Men säkert gör den sista promenaden genom folkhopen att de kommer ihåg kvällen som ganska rolig och fartig ändå...
Det gör att trist även får en ytterligare dimension, att ha trist är dränerande på all energi, det är väldigt långt ifrån en positiv känsla.
Vari ligger er skillnad mellan trist och tråkigt?
En av frågeställningarna som dryftades är vari skillnaden ligger mellan att ha tråkigt och trist?
Det kan nästan inte bli annat än en subjektiv bedömning beroende på vad man lägger för värde i dessa ord.
För mig är det att ha tråkigt likamed att man egentligen inte har så många alternativ just där och då. Att man är lite rastlös och har svårt att finna någon vettig mening med det mesta.
Att ha trist är verkligen inte kul, ser man på tyda.se eller andra lexikon så är skillnaden mellan trist och tråkigt marginell både på svenska och engelska.
Men trist har synonymer som grå och glädjelös och det är väl det jag vill poängtera är skillnaden mellan orden och dess innebörd.
Jag har ofta haft tråkigt, livet, dagen eller vad som helst kan te sig enformigt och då blir jag rastlös och får tråkigt. Barns kommentarer att de inte har något att göra är att ha tråkigt. Det kan gå tokfort mellan vändningarna. Fullt upp i 120 knyck och sen 5 minuter senare har i alla fall jag tråkigt.
Men jag har väldigt sällan haft det trist, det låter deprimerande. Jag kan erinra mig någon enstaka fest då jag faktiskt haft det trist.
Jag fick höra en berättelse om en kompis som var på fest och på festen fanns det ca 6 personer som de mer eller mindre försöker göra slut med som kompisar då de tar all energi. Dessa människor har tydligen inte så ofta kul och har svårt att delta i det evenemang de är på och gick helt sonika och satte sig i ett hörn för sig själv.
Ni har säkert varit på fester med sådana personer, de sitter och tittar ut över folket, går och fixar en grogg då och då. De ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna. De pratar inte så mycket med varandra och ca 1,5 timmar efter att taffeln/middagen är avslutad och de suttit i hörnet hela tiden börjar någon titta på klockan och de andra tar efter och så börjar de röra på sig. Då på vägen till jackorna måste de gå igenom folkhopen och helt plötsligt deltar de i festen, några roliga kommentarer sägs och de skrattar till. I alla fall en av killarna och kanske en av tjejerna av de 6 personerna, de som tydligt är roligare utan sin partner. Sen går de hem.
Jag undrar vad de tar med sig när de kommer hem och vad som får dem att komma till nästa fest. För mig är detta symbolen av att ha trist. Men säkert gör den sista promenaden genom folkhopen att de kommer ihåg kvällen som ganska rolig och fartig ändå...
Det gör att trist även får en ytterligare dimension, att ha trist är dränerande på all energi, det är väldigt långt ifrån en positiv känsla.
Vari ligger er skillnad mellan trist och tråkigt?
Etiketter:
Reflektioner
torsdag 9 april 2009
Dricka alkohol och gå på bio
Läste i någon krönika på idg eller dylikt att det går att se bio på söder tror jag och samtidigt ta sig ett glas vin eller öl.
Det kan jag tänka mig kan bli ett säljande koncept så småningom. Du får lite barsnacks å kan snacka samtidigt och ha det allmänt trevligt.
Ja, nu kan ju inte några ljudbögar gå på dessa men ändå... och inte heller filmbögar... Men i alla fall vi som mig själv som tycker att film är underhållning och egentligen inte så mycket mer än det och lite tidsfördriv kan gärna ta ett glas och chatta lite samtidigt.
Får se vad konceptet ger i längden... spänd förväntan.
Det kan jag tänka mig kan bli ett säljande koncept så småningom. Du får lite barsnacks å kan snacka samtidigt och ha det allmänt trevligt.
Ja, nu kan ju inte några ljudbögar gå på dessa men ändå... och inte heller filmbögar... Men i alla fall vi som mig själv som tycker att film är underhållning och egentligen inte så mycket mer än det och lite tidsfördriv kan gärna ta ett glas och chatta lite samtidigt.
Får se vad konceptet ger i längden... spänd förväntan.
Etiketter:
Reflektioner
Videofilma familjen
Jag har inte köpt idén med att ha en videokamera. Jag kommer säkert att ångra mig den dag jag får barnbarn och skulle ha velat visa mina barn hur lika de är sina egna barn när de var små...
Det är galet hypotetiskt men jag kan bara inte förstå själva poängen med en videokamera. När skall man liksom samla sin familj och se på filmerna och varför skall man se dem? Vad fyller det för funktion?
Detta ständiga minnas tillbakagrej, det är inte så mycket för mig. Visst jag kan gärna prata om cirkusen eller turkiet och så. Jag kan prata om galna ex och mitt eget galna beteende. Men det är ju tillfällena som styr. Jag gör det inte jämt och ständigt och jag gör det som alla andra gör på ungefär samma sätt som de flesta gör.
Vad är det som förändras i och med att man ser sig själv på film? Vad är det som förstärks och som inte själva minnet och om möjligt foton kan bistå med?
Ja, man får göra hur man vill, det är väl ett galet meningslöst skäl att bry sig om vad någon annan gör med sin videokamera. Men si, det är inte så lätt, för jag blir så himla lätt fascinerad av saker jag inte förstår.
Jag vill verkligen bryta ned det hela och försöka klä mig i den personens skinn och stiga djup in och bara hänga med, vad driver och vad ger det och hur och varför och alla andra saker man kan fråga sig.
Så är det någon som kan delge mig varför man videofilmar annat än att det är kul att se ibland?
Det är galet hypotetiskt men jag kan bara inte förstå själva poängen med en videokamera. När skall man liksom samla sin familj och se på filmerna och varför skall man se dem? Vad fyller det för funktion?
Detta ständiga minnas tillbakagrej, det är inte så mycket för mig. Visst jag kan gärna prata om cirkusen eller turkiet och så. Jag kan prata om galna ex och mitt eget galna beteende. Men det är ju tillfällena som styr. Jag gör det inte jämt och ständigt och jag gör det som alla andra gör på ungefär samma sätt som de flesta gör.
Vad är det som förändras i och med att man ser sig själv på film? Vad är det som förstärks och som inte själva minnet och om möjligt foton kan bistå med?
Ja, man får göra hur man vill, det är väl ett galet meningslöst skäl att bry sig om vad någon annan gör med sin videokamera. Men si, det är inte så lätt, för jag blir så himla lätt fascinerad av saker jag inte förstår.
Jag vill verkligen bryta ned det hela och försöka klä mig i den personens skinn och stiga djup in och bara hänga med, vad driver och vad ger det och hur och varför och alla andra saker man kan fråga sig.
Så är det någon som kan delge mig varför man videofilmar annat än att det är kul att se ibland?
Etiketter:
Synpunkter
Vikten av bra bollplank
I arbeten som är kreativa och bygger som mitt arbete på att skapa bättre och mer effektiva förutsättningar för andra så gäller det ju att ha tänkt efter.
Hur vet man att man har tänkt efter? Hur vet man att det val man gör är noga och väl avvägt? Vilka krav ställer man innan man tar beslut på att det även skall finnas en jämförande analys?
Jag har stött och blött och krigat för många av dessa frågor genom åren. Jag har bränt många broar för att jag inte kunnat hantera det jag i tidigare år ansåg vara trångsynthet men som jag även då förstod och ännu mer förstår idag, att det egentligen bara handlade om rädsla för det okända eller förändringar. Jag blev helt enkelt för arrogant och hade svårt att förstå hur det skulle kunna vara ett hinder. För mig fanns bara kostnad eller uttalad ärlighet, typ att jag vill inte... Den gubben är ju lite svår att argumentera mot liksom, som skäl för att säga nej och/eller om man kunde överbevisa mig att det fanns bättre alternativ.
Att vara strukturerad, uppgiftsfokuserad, relationsinriktad och förändringsbenägen, som jag vill hävda att jag själv är, gör att jag ställer höga krav på både mig själv och min omgivning. Givetvis inte på alla plan 24/7 ibland är jag också rädd för förändringar men det får ändå inte hindra mig. Det gäller då att bita ihop och stå över den rädslan, för risken för att man ångrar sig och risken att man kan bli bitter är inte ett alternativ.
Det är bara att hoppa, även om jag ibland springer rakt ut och hoppar bomb och ibland doppar tån och ibland väntar en stund innan jag hoppar. Men står jag vid kanten så hoppar jag, förr eller senare. Att gå tillbaka och lägga sig och inte hoppa, det är absolut förenat med Big NO NO, för samvetet och själen.
Att ha kreativa och drivna kollegor smäller då rätt högt. Det är nästan viktigare ibland än att ha duktiga experter. Experthjälp kan man alltid kalla in vid behov men om beslutet man tagit och projektet man sjösatt inte är väl genomtänkt så är produkten både förlegad och undermålig när den tas i bruk. Helt klart har jag producerat sådana produkter och jag har även varit med och tagit fram bra produkter som ligger rätt i tiden. Tyvärr går tiden väldigt fort och utvecklingen inom mitt arbetsområde går i rysande fart och där det som igår var bra eller OK nu bara är funktionellt.
Får höra rätt ofta att jag har svårt att ta ett Nej. Förvisso jag köper det till viss del. Jag hävdar i samma stund att om du har väl underbyggda argument till varför du säger nej så är jag på, jag har absolut inte problem snarare tvärt om att både köpa andras idéer, förslag och tala om att de är bra. Jaha, då har vi en annan dimension av detta. Om dina argument inte faller mig i smaken, om jag ändå inte köper dina argument fast de är väl underbyggda hur gör vi då? Vad jag är ute efter är vem äger sanningen, finns det någon sådan och är inte allt subjektivt?
Det innebär att det är svårt att övertyga mig och/eller få mig att ge mig. Men man kan även se det som att den som har en motsatt åsikt eller helt enkelt inte är intresserad och/eller rädd för förändringar måste tänka efter.
Hur vi än vrider och vänder på det så är själva diskussionen och argumentationen det som ger oss mer insikt. Sen är det otroligt trevlig att vinna, det är absolut en viktig beståndsdel och ingrediens. Men det får inte vara allena styrande när man fattar sina beslut. Det är inte det som driver mig när jag har svårt för att ta ett Nej. Det som är svårast är helt klart min Hybris, Jag tycker ju att min idé eller mitt förslag är så förträffligt att det inte borde finnas några alternativa argument ;-)!
Skämt åsido, jag tror på mina idéer, ibland går det fort att överbevisa och skäl finns som gör att min idé inte var den bästa. Ibland tar det låååååång tid och många gånger genomförs idéerna för att det är bra. Det är ju liksom mitt jobb, konstigt vore det ju annat, då skulle jag ju inte vara kompetent. Jag måste visa på en seriös utredning där jag vägt ett antal alternativ för och emot varandra.
Men att bara få ett Nej för att någon är rädd eller inte orkar sätta sig in i själva logiken själva resonemanget, ja då får jag klåda. Tidigare då så syntes det långa vägar, jag höjde säkert rösten, försökte överösa med argument och brände de ovan nämnda broarna.
Vad jag vill ha till och alltid önskat är en adekvat någorlunda objektiv diskussion där man har mål, mening och syfte med själva slutresultatet. Jag har tidigare inte själv alltid förstått vidden och vilket redskap det är att ta ett steg tillbaka och tänka efter, vad vill vi/jag med det här. Pausa en stund, suga på karamellen och sen ta sitt beslut. Det är lätt att tycka att man skall hoppa på tåget för det går så snabbt, det är budskapet man får allt som oftast, chansen finns bara här och nu, helst inom webbutveckling. Men jag har absolut inte ett problem att få ett Nej om man t.ex. skulle säga att NEJ, vi är inte ett runt eller vi är inte ett orange företag utan vi är rektangulärt och rosa ;-).
Att man på något sätt vet vad man vill och vart man skall gå. Att man har en värdegrund räcker inte riktigt. Det är lätt att ha verksamhetsmål, det är lätt att veta vilka prioriterade uppgifter som finns. Men det jag är ute efter är mycket mer, en väl genomtänkt strategi och vad man vill stå för och hur man vill presenteras för andra. Alltså med det menat att något i själva projektidéerna går stick i stäv med företagets själ ….
I många möten träffar jag på otroligt duktiga kompetenta personer, experter på vissa nischade områden, ibland personer som spänner över många områden men ändå har sin tyngdpunkt inom något av områdena i kommunikation/teknik/utveckling/strategier. Mer dynamiska dialoger är svåra att uppnå rent arbetsmässigt.
Känslan att samtala och dryfta olika, ponerade alternativ, ta en idé, ett förslag. Tycka att man kommit långt i tanken, att man tagit höjd för alternativ, att man gjort jämförande studier och sen visar det sig att någon annan har gjort något likande som är så mycket mer och så mycket bättre. Eller att någon i dialogen fäller en passus, en liten hög tanke som uttalas och egentligen inte har med saken att göra och den kommentaren kan få hela projektet att stanna upp. Ta ett steg tillbaka och man måste göra en ny analys, en ny jämförelse.
Jag har svårt att tänka mig något mer stimulerande. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra de 8 timmar jag är på jobbet om jag inte fick delta, leda och driva frågor som behandlas och beslutas om på detta sätt.
Hur hittar man då dessa personer som kan komplettera en och samtidigt utmana en och får hela idén och projektet framåt? Det är inte lätt, men en dynamisk gruppsammansättning är A och O. Man måste ha den konservativa verksamhetsexperter, den dynamiska energiska... hahaha, projektledaren, kunniga experter, allmän personal som är de som defacto utför
arbetsuppgifterna man/vi är satta att utreda om de går att effektiviseras, förbättras.
En workshop, brainstorming, benchmarketing. Det finns många sätt att ta in information.
Sen att få agitera och slåss för sitt förslag är galet stimulerande. Att sen börja implementera och sen se sin produkt, sin plan förverkligad och se användare bruka den är mer som slutet på en lång smekmånad, det är en bekräftelse helt enkelt. Man tittar tillbaka och summerar vad man åstadkommit.
Att vet att man är en stödfunktion och min enda uppgift är att förbättra för andra är bra att ha som utgångspunkt. Jag tar inte fram något för mitt eget höga nöjes skull om det inte heller gagnar företaget och användarna. Givetvis gör jag och vill göra coola saker, flashiga trendiga saker. MEN det måste finnas ett syfte att använda sig av den tekniken. Inte så ofta för att det kostar så mycket mer att göra ditten eller datten. Det är mer för att det är just det som jag nämnde ovan som är det svåra. DET är väldigt svårt för människor att förändra sig och man är ofta väldigt rädd för detta och nya saker, nya tekniker kan få människor att spänna sig till den milda grad att det blir helt tomt i skallen och det i sin tur blir en självuppfyllande profetia.
Hur vet man att man har tänkt efter? Hur vet man att det val man gör är noga och väl avvägt? Vilka krav ställer man innan man tar beslut på att det även skall finnas en jämförande analys?
Jag har stött och blött och krigat för många av dessa frågor genom åren. Jag har bränt många broar för att jag inte kunnat hantera det jag i tidigare år ansåg vara trångsynthet men som jag även då förstod och ännu mer förstår idag, att det egentligen bara handlade om rädsla för det okända eller förändringar. Jag blev helt enkelt för arrogant och hade svårt att förstå hur det skulle kunna vara ett hinder. För mig fanns bara kostnad eller uttalad ärlighet, typ att jag vill inte... Den gubben är ju lite svår att argumentera mot liksom, som skäl för att säga nej och/eller om man kunde överbevisa mig att det fanns bättre alternativ.
Att vara strukturerad, uppgiftsfokuserad, relationsinriktad och förändringsbenägen, som jag vill hävda att jag själv är, gör att jag ställer höga krav på både mig själv och min omgivning. Givetvis inte på alla plan 24/7 ibland är jag också rädd för förändringar men det får ändå inte hindra mig. Det gäller då att bita ihop och stå över den rädslan, för risken för att man ångrar sig och risken att man kan bli bitter är inte ett alternativ.
Det är bara att hoppa, även om jag ibland springer rakt ut och hoppar bomb och ibland doppar tån och ibland väntar en stund innan jag hoppar. Men står jag vid kanten så hoppar jag, förr eller senare. Att gå tillbaka och lägga sig och inte hoppa, det är absolut förenat med Big NO NO, för samvetet och själen.
Att ha kreativa och drivna kollegor smäller då rätt högt. Det är nästan viktigare ibland än att ha duktiga experter. Experthjälp kan man alltid kalla in vid behov men om beslutet man tagit och projektet man sjösatt inte är väl genomtänkt så är produkten både förlegad och undermålig när den tas i bruk. Helt klart har jag producerat sådana produkter och jag har även varit med och tagit fram bra produkter som ligger rätt i tiden. Tyvärr går tiden väldigt fort och utvecklingen inom mitt arbetsområde går i rysande fart och där det som igår var bra eller OK nu bara är funktionellt.
Får höra rätt ofta att jag har svårt att ta ett Nej. Förvisso jag köper det till viss del. Jag hävdar i samma stund att om du har väl underbyggda argument till varför du säger nej så är jag på, jag har absolut inte problem snarare tvärt om att både köpa andras idéer, förslag och tala om att de är bra. Jaha, då har vi en annan dimension av detta. Om dina argument inte faller mig i smaken, om jag ändå inte köper dina argument fast de är väl underbyggda hur gör vi då? Vad jag är ute efter är vem äger sanningen, finns det någon sådan och är inte allt subjektivt?
Det innebär att det är svårt att övertyga mig och/eller få mig att ge mig. Men man kan även se det som att den som har en motsatt åsikt eller helt enkelt inte är intresserad och/eller rädd för förändringar måste tänka efter.
Hur vi än vrider och vänder på det så är själva diskussionen och argumentationen det som ger oss mer insikt. Sen är det otroligt trevlig att vinna, det är absolut en viktig beståndsdel och ingrediens. Men det får inte vara allena styrande när man fattar sina beslut. Det är inte det som driver mig när jag har svårt för att ta ett Nej. Det som är svårast är helt klart min Hybris, Jag tycker ju att min idé eller mitt förslag är så förträffligt att det inte borde finnas några alternativa argument ;-)!
Skämt åsido, jag tror på mina idéer, ibland går det fort att överbevisa och skäl finns som gör att min idé inte var den bästa. Ibland tar det låååååång tid och många gånger genomförs idéerna för att det är bra. Det är ju liksom mitt jobb, konstigt vore det ju annat, då skulle jag ju inte vara kompetent. Jag måste visa på en seriös utredning där jag vägt ett antal alternativ för och emot varandra.
Men att bara få ett Nej för att någon är rädd eller inte orkar sätta sig in i själva logiken själva resonemanget, ja då får jag klåda. Tidigare då så syntes det långa vägar, jag höjde säkert rösten, försökte överösa med argument och brände de ovan nämnda broarna.
Vad jag vill ha till och alltid önskat är en adekvat någorlunda objektiv diskussion där man har mål, mening och syfte med själva slutresultatet. Jag har tidigare inte själv alltid förstått vidden och vilket redskap det är att ta ett steg tillbaka och tänka efter, vad vill vi/jag med det här. Pausa en stund, suga på karamellen och sen ta sitt beslut. Det är lätt att tycka att man skall hoppa på tåget för det går så snabbt, det är budskapet man får allt som oftast, chansen finns bara här och nu, helst inom webbutveckling. Men jag har absolut inte ett problem att få ett Nej om man t.ex. skulle säga att NEJ, vi är inte ett runt eller vi är inte ett orange företag utan vi är rektangulärt och rosa ;-).
Att man på något sätt vet vad man vill och vart man skall gå. Att man har en värdegrund räcker inte riktigt. Det är lätt att ha verksamhetsmål, det är lätt att veta vilka prioriterade uppgifter som finns. Men det jag är ute efter är mycket mer, en väl genomtänkt strategi och vad man vill stå för och hur man vill presenteras för andra. Alltså med det menat att något i själva projektidéerna går stick i stäv med företagets själ ….
I många möten träffar jag på otroligt duktiga kompetenta personer, experter på vissa nischade områden, ibland personer som spänner över många områden men ändå har sin tyngdpunkt inom något av områdena i kommunikation/teknik/utveckling/strategier. Mer dynamiska dialoger är svåra att uppnå rent arbetsmässigt.
Känslan att samtala och dryfta olika, ponerade alternativ, ta en idé, ett förslag. Tycka att man kommit långt i tanken, att man tagit höjd för alternativ, att man gjort jämförande studier och sen visar det sig att någon annan har gjort något likande som är så mycket mer och så mycket bättre. Eller att någon i dialogen fäller en passus, en liten hög tanke som uttalas och egentligen inte har med saken att göra och den kommentaren kan få hela projektet att stanna upp. Ta ett steg tillbaka och man måste göra en ny analys, en ny jämförelse.
Jag har svårt att tänka mig något mer stimulerande. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra de 8 timmar jag är på jobbet om jag inte fick delta, leda och driva frågor som behandlas och beslutas om på detta sätt.
Hur hittar man då dessa personer som kan komplettera en och samtidigt utmana en och får hela idén och projektet framåt? Det är inte lätt, men en dynamisk gruppsammansättning är A och O. Man måste ha den konservativa verksamhetsexperter, den dynamiska energiska... hahaha, projektledaren, kunniga experter, allmän personal som är de som defacto utför
arbetsuppgifterna man/vi är satta att utreda om de går att effektiviseras, förbättras.
En workshop, brainstorming, benchmarketing. Det finns många sätt att ta in information.
Sen att få agitera och slåss för sitt förslag är galet stimulerande. Att sen börja implementera och sen se sin produkt, sin plan förverkligad och se användare bruka den är mer som slutet på en lång smekmånad, det är en bekräftelse helt enkelt. Man tittar tillbaka och summerar vad man åstadkommit.
Att vet att man är en stödfunktion och min enda uppgift är att förbättra för andra är bra att ha som utgångspunkt. Jag tar inte fram något för mitt eget höga nöjes skull om det inte heller gagnar företaget och användarna. Givetvis gör jag och vill göra coola saker, flashiga trendiga saker. MEN det måste finnas ett syfte att använda sig av den tekniken. Inte så ofta för att det kostar så mycket mer att göra ditten eller datten. Det är mer för att det är just det som jag nämnde ovan som är det svåra. DET är väldigt svårt för människor att förändra sig och man är ofta väldigt rädd för detta och nya saker, nya tekniker kan få människor att spänna sig till den milda grad att det blir helt tomt i skallen och det i sin tur blir en självuppfyllande profetia.
Etiketter:
Anna 2.0,
att göra,
Jobbet,
Reflektioner,
Relationer
onsdag 8 april 2009
You win some and you lose some
Idag har jag fått ett glatt och ett negativt besked. Helt märkligt men jag är galet glad.
Har inget specifikt att va glad för annat än att Matte håller på att lägga lite stenplattor på gården. Det har stört mig, att min gård ser ut som Taikons. Löven ligger i stora högar, det är en allmän leråker, det är inte helt ok att jag bor så. Jag mår fysiskt illa. Nu är det vååår och jag kan vara ute hela påsken och plocka kvistar och löv och annat skräp som blåser in på gården.
Det har inte hänt något spännande, det är ingen miljonvinst eller så. Är bara så glad för det lilla. Ett kort samtal mest om jobb med lilla K, att Minna är på hemmaplan. Att musiken är bra och otroligt flexibel när jag jobbar. En buss som passar med tåget till Sthlm. Min familj, mina vänner!
Jobbmässigt så är jag inne i en identitetskonflikt, jag är i limbo och jag trivs i limbo! Så knäppt men för närvarande behöver jag inte ta ställning till nått. Det är bara andra som måste ta ställning till det jag lägger fram och jag tillhör alla och inget. Men det ställe jag går till på dagarna är verkligen verkligen en trevlig plats att vara på, det jag gör på dagarna är ruskigt givande, sporrande och roligt.
Vad mycket av vår identitet sitter i det vi gör. I Sverige definieras vi så mycket utifrån våra arbeten. Det är en av de första frågor vi ställer när vi träffar en ny person.
-Vad jobbar du med?
Jag har ingen aning om vad jag skall bli när jag blir stor! Inte större i alla fall :-)! Men äldre kanske...
För varje arbetsuppgift vi byter tappar vi 20% i effektivitet, jag har numera 4 puckar på mitt bord som jag försöker växla mellan. Innebär det att jag bara jobbar 20% toti då eller? En chef sa vid den insikten, om att man tappar 20%, att hon/han går minus varje dag då!!!
Så som sagt you win some and you lose some!
Har inget specifikt att va glad för annat än att Matte håller på att lägga lite stenplattor på gården. Det har stört mig, att min gård ser ut som Taikons. Löven ligger i stora högar, det är en allmän leråker, det är inte helt ok att jag bor så. Jag mår fysiskt illa. Nu är det vååår och jag kan vara ute hela påsken och plocka kvistar och löv och annat skräp som blåser in på gården.
Det har inte hänt något spännande, det är ingen miljonvinst eller så. Är bara så glad för det lilla. Ett kort samtal mest om jobb med lilla K, att Minna är på hemmaplan. Att musiken är bra och otroligt flexibel när jag jobbar. En buss som passar med tåget till Sthlm. Min familj, mina vänner!
Jobbmässigt så är jag inne i en identitetskonflikt, jag är i limbo och jag trivs i limbo! Så knäppt men för närvarande behöver jag inte ta ställning till nått. Det är bara andra som måste ta ställning till det jag lägger fram och jag tillhör alla och inget. Men det ställe jag går till på dagarna är verkligen verkligen en trevlig plats att vara på, det jag gör på dagarna är ruskigt givande, sporrande och roligt.
Vad mycket av vår identitet sitter i det vi gör. I Sverige definieras vi så mycket utifrån våra arbeten. Det är en av de första frågor vi ställer när vi träffar en ny person.
-Vad jobbar du med?
Jag har ingen aning om vad jag skall bli när jag blir stor! Inte större i alla fall :-)! Men äldre kanske...
För varje arbetsuppgift vi byter tappar vi 20% i effektivitet, jag har numera 4 puckar på mitt bord som jag försöker växla mellan. Innebär det att jag bara jobbar 20% toti då eller? En chef sa vid den insikten, om att man tappar 20%, att hon/han går minus varje dag då!!!
Så som sagt you win some and you lose some!
tisdag 7 april 2009
Sköna boostande kommentarer!
Har de senaste veckorna fått höra några ord som gör mig glad och stärkt när jag går omkring och lallar på!
-En frisk fläkt i vars sällskap man trivs!
-En fantastiskt underbar kvinna, snygg och smart!
-Att man blivit klok "Av att pratat med mig"
-Att jag är en fisk som ofta vågar simma på djupt vatten! "kanske en haj"
-Att det inte växer någon mossa på mig!
-Att någon alltid kommer att vara attraherad av mig om jag så väger 120 kg. "Intim nära mental relation"
Jag är så glad att jag spricker och att dessa underbara människor finns. Att vi vill och vågar ge varandra komplimanger. Att vi vill och vågar stötta och finnas där och se varandra, uppskatta varandra och bjuda på oss själva.
Säkert låter det ego och annat för en del att skriva ut detta såhär, men jag är glad, jag känner att vi måste ge och ta. Ibland kan jag känna mig så rysligt ensam och att ingen tycker om mig och att livet är piss, ofta två dagar före med stark pms. Men ändå, att då komma ihåg dessa tankar är ett sätt att se saker ur fler än en synvinkel när det är sådär nattsvart, påminna sig om de goda och bra sakerna.
Jag tänker inte skämmas längre eller försöka förminska mig själv för att någon annan skall må bra.
-En frisk fläkt i vars sällskap man trivs!
-En fantastiskt underbar kvinna, snygg och smart!
-Att man blivit klok "Av att pratat med mig"
-Att jag är en fisk som ofta vågar simma på djupt vatten! "kanske en haj"
-Att det inte växer någon mossa på mig!
-Att någon alltid kommer att vara attraherad av mig om jag så väger 120 kg. "Intim nära mental relation"
Jag är så glad att jag spricker och att dessa underbara människor finns. Att vi vill och vågar ge varandra komplimanger. Att vi vill och vågar stötta och finnas där och se varandra, uppskatta varandra och bjuda på oss själva.
Säkert låter det ego och annat för en del att skriva ut detta såhär, men jag är glad, jag känner att vi måste ge och ta. Ibland kan jag känna mig så rysligt ensam och att ingen tycker om mig och att livet är piss, ofta två dagar före med stark pms. Men ändå, att då komma ihåg dessa tankar är ett sätt att se saker ur fler än en synvinkel när det är sådär nattsvart, påminna sig om de goda och bra sakerna.
Jag tänker inte skämmas längre eller försöka förminska mig själv för att någon annan skall må bra.
Etiketter:
Anna 2.0,
Relationer
måndag 6 april 2009
En umehelg!
Så jag har längtat att få åka hem till Umeå! Så verkligen verkligen underbart det var att få spendera första kvällen med gamla vänner. Härligt att höra våra samtal, hur vuxna vi nu är men ändå samma lika som när vi stod där på Hagagården.
Lyckan som den trygghet som det ger att känna igen sig och veta vart varenda grop i cykelvägen är känns ofattbart overkligt. Det är svårt för de som bott kvar i ume eller som vistas där ofta eller som flyttat tillbaka att förstå känslan. Helst då jag inte har mamma kvar där och inget som egentligen binder mig rent fysiskt annat än vänner, kompisar och gamla skolkamrater till stan.
Sen dagen efter spenderar jag några få timmar på stan... Men herregud vad less jag var efter 2 timmar. Allt jag ville var att komma in i värmen hos Majsan och stanna där. Nu råkade jag ju välja den helg som UA och Sthlm hade kanonväder medan det var snöblandat regn i Umeå. Ja, ja, sånt är väl inte hela världen men mer att jag kände att så fort var smekmånaden över.
Vet inte vilken metafor jag skall använda för vårt förhållande, men passionen var inte långvarig om vi säger så. Skulle jag kunna flytta tillbaka? Väldigt liten chans, vilket egentligen aldrig varit ett alternativ men ändå.
Jag behöver så mycket mer utrymme, vet inte vad det är, vet inte hur man skall uttrycka sig föra att det skall bli rätt. Det låter så svulstigt och självcentrerat att säga att ume är förlitet för mig. Men det är faktiskt så det är.
Men för att återknyta till hur mogna och sunt insiktsfulla vi är om våra egna liv, brister, möjligheter osv som jag och mina jämnåriga vänner låter när vi sitter där. Jag hade den lyckosamma möjligheten att få samtala med två 19 åriga tjejer som jag är sjukt imponerad av. Jag gillar verkligen de generationer som kommer efter oss. Några är förvisso lite lätt dåliga på att vara drivna men det kan jag inte med gott samvete säga att dessa tjejer är.
Grymt imponerad av deras insikt, deras intresse och kunskap om film, musik osv. Jag kan bara gå tillbaka till när jag var 19 och inte vet jag om så mycket annat rörde sig i mitt huvud än krogen, killar och sex. Visst jag har alltid läst mycket, alltid haft mycket åsikter, reflekterat osv. Men jag kan inte erinra mig att vi pratade om saker som detkan diskuteras om på fester idag.
Sen kan jag bara avundas deras möjligheter med hela nätet och att de aldrig behöver känna sig ensamma, det finns alltid någon på tex apberget, facebook, msn osv. Var mina kompisar borta och jag hade inte några pengar att gå på krogen för, vilket förvisso aldrig hände, men ändå, det fanns tillfällen då inget stämde och då var man helt ensam hemma.
Självklart lider dessa 19 åringar oxå brist på insikt och tror att de inte kommer att förändras så mycket, men det hör ju liksom till. De skall ju göra sina egna misstag och vuxna som försöker hindra dem från detta är enligt mitt tycke bara dumma. Sen finns det ju nyanser och där frågan är hur vuxna försöker hindra dem. Men att få gå på sina egna nitar är ändå det sätt som man lär sig bäst på.
Sen skall det inte nog understrykas hur gott det varit för själen att träffa sin allra käraste vän och att jag fått en möjlighet att lite längre vara och träffa min guddotter och kunna skapa en relation till henne och att hon äntligen fått en möjlighet att träffa mig och en chans att komma ihåg mig. Tänk att få ha ett barn utöver dina egna som du på något sätt har en alldeles egen särskild relation med.
Jag vet inte hur andra tar på sina roller, jag är inte världsbäst på att komma ihåg min guddotters födelsedagar, namnsdag, dopdag osv. Visst vore det fint om jag var sån, men man kan ge på så många sätt. Man kan ju ringa tre dagar senare och bara erkänna sin egen tafflighet, å hoppas på att det är helt ok. Det funkar ju så länge de är små, men vis av syskonbarnen så kan det vara bra att börja sköta det lite bättre när de är stora nog för att förstå...
Men själva rollen innebär att vi har ett eget band, att jag hoppas att min guddotter kan komma ensam och hälsa på vad tiden anbelangar, att jag och hon kan hitta på skojjiga grejjer. Nu är hon inte ens 4 år så vi har tiden framför oss. Men hon är söt som få!
Jag vet nog inte vad jag skulle göra utan en sådan vän som Majsan, jag känner mig ytterst privilegierad av att ha en sådan vän som får musklerna att krama hjärtat bara vid blotta tanken på att få dela något med henne.
Mina batterier är galet sjukt laddade och första dagen hemma gav bara mer av den varan. Sen är jag fysiskt väldigt trött men det ordnar sig, det ordnar sig :-).
TACK!
Lyckan som den trygghet som det ger att känna igen sig och veta vart varenda grop i cykelvägen är känns ofattbart overkligt. Det är svårt för de som bott kvar i ume eller som vistas där ofta eller som flyttat tillbaka att förstå känslan. Helst då jag inte har mamma kvar där och inget som egentligen binder mig rent fysiskt annat än vänner, kompisar och gamla skolkamrater till stan.
Sen dagen efter spenderar jag några få timmar på stan... Men herregud vad less jag var efter 2 timmar. Allt jag ville var att komma in i värmen hos Majsan och stanna där. Nu råkade jag ju välja den helg som UA och Sthlm hade kanonväder medan det var snöblandat regn i Umeå. Ja, ja, sånt är väl inte hela världen men mer att jag kände att så fort var smekmånaden över.
Vet inte vilken metafor jag skall använda för vårt förhållande, men passionen var inte långvarig om vi säger så. Skulle jag kunna flytta tillbaka? Väldigt liten chans, vilket egentligen aldrig varit ett alternativ men ändå.
Jag behöver så mycket mer utrymme, vet inte vad det är, vet inte hur man skall uttrycka sig föra att det skall bli rätt. Det låter så svulstigt och självcentrerat att säga att ume är förlitet för mig. Men det är faktiskt så det är.
Men för att återknyta till hur mogna och sunt insiktsfulla vi är om våra egna liv, brister, möjligheter osv som jag och mina jämnåriga vänner låter när vi sitter där. Jag hade den lyckosamma möjligheten att få samtala med två 19 åriga tjejer som jag är sjukt imponerad av. Jag gillar verkligen de generationer som kommer efter oss. Några är förvisso lite lätt dåliga på att vara drivna men det kan jag inte med gott samvete säga att dessa tjejer är.
Grymt imponerad av deras insikt, deras intresse och kunskap om film, musik osv. Jag kan bara gå tillbaka till när jag var 19 och inte vet jag om så mycket annat rörde sig i mitt huvud än krogen, killar och sex. Visst jag har alltid läst mycket, alltid haft mycket åsikter, reflekterat osv. Men jag kan inte erinra mig att vi pratade om saker som detkan diskuteras om på fester idag.
Sen kan jag bara avundas deras möjligheter med hela nätet och att de aldrig behöver känna sig ensamma, det finns alltid någon på tex apberget, facebook, msn osv. Var mina kompisar borta och jag hade inte några pengar att gå på krogen för, vilket förvisso aldrig hände, men ändå, det fanns tillfällen då inget stämde och då var man helt ensam hemma.
Självklart lider dessa 19 åringar oxå brist på insikt och tror att de inte kommer att förändras så mycket, men det hör ju liksom till. De skall ju göra sina egna misstag och vuxna som försöker hindra dem från detta är enligt mitt tycke bara dumma. Sen finns det ju nyanser och där frågan är hur vuxna försöker hindra dem. Men att få gå på sina egna nitar är ändå det sätt som man lär sig bäst på.
Sen skall det inte nog understrykas hur gott det varit för själen att träffa sin allra käraste vän och att jag fått en möjlighet att lite längre vara och träffa min guddotter och kunna skapa en relation till henne och att hon äntligen fått en möjlighet att träffa mig och en chans att komma ihåg mig. Tänk att få ha ett barn utöver dina egna som du på något sätt har en alldeles egen särskild relation med.
Jag vet inte hur andra tar på sina roller, jag är inte världsbäst på att komma ihåg min guddotters födelsedagar, namnsdag, dopdag osv. Visst vore det fint om jag var sån, men man kan ge på så många sätt. Man kan ju ringa tre dagar senare och bara erkänna sin egen tafflighet, å hoppas på att det är helt ok. Det funkar ju så länge de är små, men vis av syskonbarnen så kan det vara bra att börja sköta det lite bättre när de är stora nog för att förstå...
Men själva rollen innebär att vi har ett eget band, att jag hoppas att min guddotter kan komma ensam och hälsa på vad tiden anbelangar, att jag och hon kan hitta på skojjiga grejjer. Nu är hon inte ens 4 år så vi har tiden framför oss. Men hon är söt som få!
Jag vet nog inte vad jag skulle göra utan en sådan vän som Majsan, jag känner mig ytterst privilegierad av att ha en sådan vän som får musklerna att krama hjärtat bara vid blotta tanken på att få dela något med henne.
Mina batterier är galet sjukt laddade och första dagen hemma gav bara mer av den varan. Sen är jag fysiskt väldigt trött men det ordnar sig, det ordnar sig :-).
TACK!
Etiketter:
familj,
Relationer,
Ursprung
Min blogg otrogen!
Erkänner, jag har varit min blogg otrogen! Jag har börjat twittra och det är så roligt att bloggen fått stå tillbaka.
Helt sant är det väl kanske inte, det är inte så att twittrandet kan ersätta bloggen men det är väldigt lätttillgängligt jämfört med bloggen som kräver viss tid.
Sista veckorna har varit sjukt galna och införskaffandet av en liten Notebook eller dylikt ligger rysligt nära tillhands då jag inte kunnat skriva fast jag haft tillfälle på flyg och när jag varit på resande fot. Men att ta med hela laptopen känns som lite väl ansträngande. Jag tror ärligt att jag inte haft en egen egen stund som varit oplanerad eller fylld av uppgifter som är sammankopplade med det jag varit på väg att göra sista veckorna.
Twittrandet gör att man snabbt får utlopp för en tanke eller bara själva exhibitionism att tala om för alla andra vad jag gör...
Problemet med twittrandet är att det i längden är sjukt mer tidskrävande än själva bloggen då det är så intressant att följa alla andra och sen läsa deras inlänkningar till en massa intressant artiklar, bloggar, inlägg osv. Inser att jag lätt skulle kunna förkovra mig på heltid. Sen vad man då skall göra av all den kunskapen om man inte jobbar, ja det vet inte jag.
Det känns i alla fall skönt att få en kväll hemma även om den inte spenderats så som jag tänkt. Det har lett till att jag kommit ikapp på några fronter som räkningar, bloggandet, facebook, allmänna praktiska saker som tvätt mm. Det allra bästa hade varit att sitta i soffan och bara zappa eller läsa en bra bok i sängen. Men det kan jag ju ha som färdplan för imorgonkväll!
Helt sant är det väl kanske inte, det är inte så att twittrandet kan ersätta bloggen men det är väldigt lätttillgängligt jämfört med bloggen som kräver viss tid.
Sista veckorna har varit sjukt galna och införskaffandet av en liten Notebook eller dylikt ligger rysligt nära tillhands då jag inte kunnat skriva fast jag haft tillfälle på flyg och när jag varit på resande fot. Men att ta med hela laptopen känns som lite väl ansträngande. Jag tror ärligt att jag inte haft en egen egen stund som varit oplanerad eller fylld av uppgifter som är sammankopplade med det jag varit på väg att göra sista veckorna.
Twittrandet gör att man snabbt får utlopp för en tanke eller bara själva exhibitionism att tala om för alla andra vad jag gör...
Problemet med twittrandet är att det i längden är sjukt mer tidskrävande än själva bloggen då det är så intressant att följa alla andra och sen läsa deras inlänkningar till en massa intressant artiklar, bloggar, inlägg osv. Inser att jag lätt skulle kunna förkovra mig på heltid. Sen vad man då skall göra av all den kunskapen om man inte jobbar, ja det vet inte jag.
Det känns i alla fall skönt att få en kväll hemma även om den inte spenderats så som jag tänkt. Det har lett till att jag kommit ikapp på några fronter som räkningar, bloggandet, facebook, allmänna praktiska saker som tvätt mm. Det allra bästa hade varit att sitta i soffan och bara zappa eller läsa en bra bok i sängen. Men det kan jag ju ha som färdplan för imorgonkväll!
Etiketter:
att göra
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
