Hur beskriver man sig själv med 3 ord.
Hur är det möjligt för en ordbajsare som jag.
Min approach är att attackera med ord, övertyga med olika superlativ och synonymer för att övertyga den andre.
Hur kan jag beskriva mig själv med 3 ord.
Man vill ju meddela så mkt.
Jag har jobbat med min CV för att den inte skall bli för långrandig och meddela precis att jag är bra och trevlig och kunnig.
På mitt nya jobb skulle jag skriva en miniCV som tänkta kunder kan läsa. Jag skulle alltså förkorta mitt förkortade CV?!
Jag tycker jag lyckades ganska bra, är ni snäll kanske jag lägger ut den... Säljsnack om sig själv är aldrig lätt. Det är alltid lätt att skriva om och kring sig istället för att säga, jag ärbra på det här, jag har erfarenhet av det där osv.
Så om jag skulle beskriva mig själv just nu med 3 ord så har jag en klar bild, det reflekterar även hur jag mår osv.
När jag gjorde personlighetstest inför nuvarande tjänst så skrev jag för lite som var personligt. Jag var i forumet som gällde jobb och jag kopplade bort det som betyder något för mig privat. Det var irrelevant för mig, i den kontext jag befann mig i kände jag att vad ska de med den informationen till? Jag tänkte tvärtom och det visade sig att de slog ned på att jag varit för lite privat, hade jag något privatliv som betydde något? Hade jag några vänner, socialt liv osv.
Var hela mitt liv inrutat efter organisatoriska mått?
Om ni frågat mig för något år sedan, för någon månad sedan hade jag kanske med alla säkerhet valt att beskriva mig själv med andra ord.
Vad vill man förmedla? Jag vill förmedla att jag är duktig på ditten och datten, men med 3 ord kan man inte rada upp alla fördelar man har. Jag vill förmedla min känsla för andra och min omtanke, den vän jag anser att jag är och hoppas mina vänner upplever att jag är. Min personlighet och mina färdigheter samlat i 3 ord.
Just nu är Anna samlat i 3 beskrivande ord:
Glad, sexig och kompetent!
Hur beskriver du dig med 3 ord?
tisdag 30 september 2008
onsdag 24 september 2008
Snikare, bjud igen!
Jag är fostrad till att göra rätt för mig.
Jag anser att det är en självklarhet att erbjuda sin hjälp vid behov, att ställa upp.
Jag förstår inte hur man kan med att alltid vara den som blir bjuden.
När jag var yngre hade jag en del kompisar som kunde sitta i baren på krogen och bara väntade på att bli bjuden av någon intresserad kille.
Det har jag aldrig mäktat med, jag har känt mig stå i skuld om jag blivit bjuden och helst velat vara fri och kunna gå som jag vill och därför tacka nej eller stått kvar och pratat och betala för mig själv.
Mina kompisar kände sig inte stå i skuld, de kunde lätt ta emot drinken och sedan plötsligt bryta upp och gå vidare.
Jag skulle väl önska att jag har och hade haft mer sådana drag, att jag kunde ta för mig på det sättet utan att alltid känna plikttrogenheten framför allt. Men jag skulle heller inte vilja vara sådan som bara utnyttjade situationen och mjölkade männen. En medlemåttig avvägning vore kanske bra.
Nu är ju detta en sak, det är okända män som vill bjuda attraktiva kvinnor som de hoppas på få det lite kuttrasju med.
Men vänner, bekanta som träffas igen där ena parten alltid är den som betalar, står för notan.
Jag undrar, hur tänker ni som låter er bjudas? Ni som aldrig har med er vin till festen, ni som aldrig kör själv, ni som alltid skall ge pengar sen till gemensamma kompisen present, sen går tiden och sedan ja... slipper ni. Ni som alltid ber någon annan lägga ut, hur tänker ni liksom?
Jag anser att det är en självklarhet att erbjuda sin hjälp vid behov, att ställa upp.
Jag förstår inte hur man kan med att alltid vara den som blir bjuden.
När jag var yngre hade jag en del kompisar som kunde sitta i baren på krogen och bara väntade på att bli bjuden av någon intresserad kille.
Det har jag aldrig mäktat med, jag har känt mig stå i skuld om jag blivit bjuden och helst velat vara fri och kunna gå som jag vill och därför tacka nej eller stått kvar och pratat och betala för mig själv.
Mina kompisar kände sig inte stå i skuld, de kunde lätt ta emot drinken och sedan plötsligt bryta upp och gå vidare.
Jag skulle väl önska att jag har och hade haft mer sådana drag, att jag kunde ta för mig på det sättet utan att alltid känna plikttrogenheten framför allt. Men jag skulle heller inte vilja vara sådan som bara utnyttjade situationen och mjölkade männen. En medlemåttig avvägning vore kanske bra.
Nu är ju detta en sak, det är okända män som vill bjuda attraktiva kvinnor som de hoppas på få det lite kuttrasju med.
Men vänner, bekanta som träffas igen där ena parten alltid är den som betalar, står för notan.
Jag undrar, hur tänker ni som låter er bjudas? Ni som aldrig har med er vin till festen, ni som aldrig kör själv, ni som alltid skall ge pengar sen till gemensamma kompisen present, sen går tiden och sedan ja... slipper ni. Ni som alltid ber någon annan lägga ut, hur tänker ni liksom?
Etiketter:
Ifrågasätta
Badhus - simskola
Hur snuskiga är inte våra offentliga badhus?
Jag har toaskräck, jag har inte bacillskräck men jag har någon form av kräkmagad skräck.
Jag äcklas så av allt hår och klädludd som ligger på golvet i duschen på badhus att jag nästan blir kräkfärdig när jag skriver detta och återupplever sådana tillfällen.
Jag skall gå på toan med min son... Pappersbitar som ligger i det där blöta, hopkorvade pappersbitar, nu ryser jag, håret reste sig bokstavligt på mina armar.
Varför måste det vara så äckligt?
Varför kan man inte prioritera att hålla det fräscht?
Är sedan badhusets interiör slitet då är det så äckligt att man nästan kan dö av äckel.
Jag har toaskräck, jag har inte bacillskräck men jag har någon form av kräkmagad skräck.
Jag äcklas så av allt hår och klädludd som ligger på golvet i duschen på badhus att jag nästan blir kräkfärdig när jag skriver detta och återupplever sådana tillfällen.
Jag skall gå på toan med min son... Pappersbitar som ligger i det där blöta, hopkorvade pappersbitar, nu ryser jag, håret reste sig bokstavligt på mina armar.
Varför måste det vara så äckligt?
Varför kan man inte prioritera att hålla det fräscht?
Är sedan badhusets interiör slitet då är det så äckligt att man nästan kan dö av äckel.
Etiketter:
Synpunkter
Mobbare, ät skit och dö!
Jag blir så less, så ledsen när vårt syskonbarn på 12 år sitter och berättar att det finns, främst killar, i hans klass och skola som mobbar, trycker in i skåp, hånar och är allmänt dum.
Jag blir så less, så ledsen att det finns lärare som ständigt blundar för detta.
Jag anser att det 2008 borde finnas massor av reskap att fixa, styra upp mobbning.
Jag anser att det 2008 borde finnas ett test, certifkat en lärare måste ta för att bevisa att den kan handskas med mobbning.
Jag blir så förbannad när jag hör att en pappa vars son blivit påpucklad av en elev själv blir dömd för ofredande eller misshandel för att han tog eleven i nacken och lyfte/drog eleven till rektorn.
Rektorn polisanmälde pappan. Inget hände med eleven som pucklat på sonen.
?
Berätta för mig som inte förstår, eleven var minderårig osv, engångsgrej eller ngt.
Skulle det hända mig och mina barn finns det inga gränser i världen för hur mkt jag skulle agera.
Främst skulle jag åka till elevens hem, titta på föräldrarna, förklara, låta båda ungarna vara i samma rum, pressa eleven verbalt, kräva ansvar av föräldrarna, kräva ansvar och åtgärder från skolan. Bli politiskt engagerad om det inte hjälpte.
Mobbing är inte OK, inte på långa vägar.
Jag blir så less, så ledsen att det finns lärare som ständigt blundar för detta.
Jag anser att det 2008 borde finnas massor av reskap att fixa, styra upp mobbning.
Jag anser att det 2008 borde finnas ett test, certifkat en lärare måste ta för att bevisa att den kan handskas med mobbning.
Jag blir så förbannad när jag hör att en pappa vars son blivit påpucklad av en elev själv blir dömd för ofredande eller misshandel för att han tog eleven i nacken och lyfte/drog eleven till rektorn.
Rektorn polisanmälde pappan. Inget hände med eleven som pucklat på sonen.
?
Berätta för mig som inte förstår, eleven var minderårig osv, engångsgrej eller ngt.
Skulle det hända mig och mina barn finns det inga gränser i världen för hur mkt jag skulle agera.
Främst skulle jag åka till elevens hem, titta på föräldrarna, förklara, låta båda ungarna vara i samma rum, pressa eleven verbalt, kräva ansvar av föräldrarna, kräva ansvar och åtgärder från skolan. Bli politiskt engagerad om det inte hjälpte.
Mobbing är inte OK, inte på långa vägar.
Etiketter:
Synpunkter
Körkort tjejjer, nu!
Jag läste i UNT en krönika om en tjej vars mormor/farmor var först i Ume att ta körkort som kvinna på typ 1920 talet. Hon var lite upprörd att det var så många tjejer, och främst högutbildade tjejer som saknade körkort. Jag vet inte vilken undersökning om stödjer sina argument på och jag bryr mig inte så mkt heller för en eller flera, det spelar ingen roll. En tjej med barn i förorten utan körkort är en för mkt för mig.
Jag har länge tyckt att det är ett givet måste, en frihet som man har som människa som ägare av ett körkort. Men tyvärr finns det många som inte nått den insikten.
Jag har i min enfald gått omkring och trott att det är främst lågutbildade tjejer som av någon anledning inte skaffar körkort.
Vi har några i vår bekanskapskrets som bor långt från stan, över 1,5 mil och som har barn och har såkallade lågutbildade yrken och som tyvärr inte har körkort. Jag upplever dessa som livegna. De själva verkar inte lida särskilt mkt, annars borde man väl göra en förändring?
Givetvis förstår jag oxå om man först efter att man fått barn kommer på att det där körkortet vore bra att ha och nu sitter man i rävsax. Tid och pengar saknas för att det skall fixa sig.
Men då får man kanske prioritera? Det är mkt som är svårt och man får väl väga detta mot behovet.
Det är där jag anser att man inte verkar lida särskilt mkt för annars skulle man väl fixa det eller?
Nu läste jag i krönikan att det även är många högutbildade tjejer som saknar körkort. Jaha, vart de värre då? Ja lite, då handlar det inte om pengar, inte om driftighet, då vet jag inte längre vad det handlar om.
Jag anser att körkortet skall man skaffa för sin egen skull, för sin egen frihet och för att kunna skapa och bestämma över sitt eget liv. Man skall inte 2008 vara beroende av någon annan för att kunna storhandla, att kunna få barnen på simskola, skjutsa till träning/tävling. Åka iväg själv till vänner eller bara ut och köra för att få komma bort lite.
Men det vore väl även fint att tänka på sin partner i detta fall, den person som är taxi åt hela familjen. Det är ett himla ansvar att vara den enda som kan köra och så åker man på bilsemester, eller den enda som kan köra hem från fest eller eller...
Jag ställer gladeligen upp och förhör på trafikfrågor eller övningskör om det är någon som skulle vilja detta.
Jag kan inte förklara varför jag tycker det är så viktigt på annat sätt än jag gjort ovan, det bara är så.
Jag har länge tyckt att det är ett givet måste, en frihet som man har som människa som ägare av ett körkort. Men tyvärr finns det många som inte nått den insikten.
Jag har i min enfald gått omkring och trott att det är främst lågutbildade tjejer som av någon anledning inte skaffar körkort.
Vi har några i vår bekanskapskrets som bor långt från stan, över 1,5 mil och som har barn och har såkallade lågutbildade yrken och som tyvärr inte har körkort. Jag upplever dessa som livegna. De själva verkar inte lida särskilt mkt, annars borde man väl göra en förändring?
Givetvis förstår jag oxå om man först efter att man fått barn kommer på att det där körkortet vore bra att ha och nu sitter man i rävsax. Tid och pengar saknas för att det skall fixa sig.
Men då får man kanske prioritera? Det är mkt som är svårt och man får väl väga detta mot behovet.
Det är där jag anser att man inte verkar lida särskilt mkt för annars skulle man väl fixa det eller?
Nu läste jag i krönikan att det även är många högutbildade tjejer som saknar körkort. Jaha, vart de värre då? Ja lite, då handlar det inte om pengar, inte om driftighet, då vet jag inte längre vad det handlar om.
Jag anser att körkortet skall man skaffa för sin egen skull, för sin egen frihet och för att kunna skapa och bestämma över sitt eget liv. Man skall inte 2008 vara beroende av någon annan för att kunna storhandla, att kunna få barnen på simskola, skjutsa till träning/tävling. Åka iväg själv till vänner eller bara ut och köra för att få komma bort lite.
Men det vore väl även fint att tänka på sin partner i detta fall, den person som är taxi åt hela familjen. Det är ett himla ansvar att vara den enda som kan köra och så åker man på bilsemester, eller den enda som kan köra hem från fest eller eller...
Jag ställer gladeligen upp och förhör på trafikfrågor eller övningskör om det är någon som skulle vilja detta.
Jag kan inte förklara varför jag tycker det är så viktigt på annat sätt än jag gjort ovan, det bara är så.
Etiketter:
Ifrågasätta
onsdag 17 september 2008
Märkesbög, modenissa
Ja, jag erkänner, jag är en märkesbög för er som inte visste det.
Ju dyrare ju bättre är det inte alltid så? Finns det en fin logotyp eller märke på så måste ju det tala för hållbarhet och funktionalitet eller? Är det sen dyrt så är det väl givet för succe?
Jag vet inte varför det har blivit så men om vi börjar med köksredskap och andra funktioner i hemmet så kommer det nog från min farmor till min far till mig och min bror.
Min farmor hade underläder dvs bodys, korsetter osv som säkert är från 50 talet som är helt fantastiska till dags datum. När jag var runt 20 årsålder så fick jag en massa sådana av farmor och elastisiteten osv fanns 100% kvar. Det var säkert inte några billiga grejjer på den tiden.
Av min far har jag alltid fått mycket och bra hushållsgrejer, det har varit dyra märken som philips, hackman, osv. Inget man köper på Jysk och Rusta. Två butiker jag fö skyr som pesten och mer kommer om detta senare.
Det gäller handdukar eller annat som måste andas Pelle vävare, Himla eller åtminstone som sista alternativ Hemtex. Köp en IKEA handduk eller lakan, tvätta en gång och ja, ni ser vad som händer, trådar som hänger ut och snett och skevt.
Så det är tyvärr mycket bättre att köpa riktiga rejäla verktyg från början istället för att köpa på Galne Gunnar och måsta köpa nya varje/vartannat år. En makita, en hilti eller dylikt är lätt att rekommendera.
Nu har alla inte råd, jag vet det, men i förlängningen blir det dyrare för den som köper på lågprisbutiker, lågprismärken, det måste finnas bevisat i någon utredning eller nått, annars får jag väl forska i ämnet.
Så fungerar jag och det fungerar bra för mig.
Jag har även alltid varit en märkesbög när det gäller kläder och när jag var yngre ville jag nog gärna ha senast modet, och skämdes bort av min föräldrar så att jag fick detta. Det var takanooverall i 8:an, salomonryggsäck, rätt slalomskider, levisjeans osv.
Jag har aldrig haft ett par jeans med resår eller snö eller stentvättade jeans ngt många eritreaner hade i ume under min tonårstid.
Sedan i gymnasiet ngn gång följde jag väl fortfarande modet slaviskt, MC Hammerbyxor i rött och svart och breda resårskärp och polotröjor o grönt och annat. Det var bara det att detta kom från Kappahl som på den tiden hade mkt högre status än HM, HM var bara skit, allt gick sönder, typ som IKEA det blev skevt och vint, trådigt osv.
Sen vet jag inte, modet blev väl mer allmängiltigt under 90 talet när alla började få se ut som de ville, flera trender pågick samtidigt och jag såg väl ut som folk gjorde mest.
MEN sen hände det ngt, jag träffade Matte och pga viss livshändelser så blev starten på vårt liv tillsammans kaotiskt och med detta kom att vi åt väldigt dåligt och mkt chips, MAX osv.
Jag blev FET! Då var det inte så roligt längre, verkligen inte, man går in i något så destruktivt att det finns inte. Jag är lix tjock, provar kläder, passar inte, jag unnar mig ytterligare ngt onyttigt för att trösta mig osv.
Det bästa som hänt mig är mina graviditeter båda har gjort att jag förlorat typ 10 kg/barn. Nu behöver jag bara ett tredje för att nå min trivselvikt!! och därifrån är det ju lätt att pendla ned till sin matchvikt ibland för finare tillfällen, bröllop, sommarsäsong osv.
Med detta kom i alla fall ett större intresse för vad jag har på mig och jag måste säga att det är hur kul som helst att shoppa idag. Det är rätt mkt bättre att shoppa som tröst än att äta som tröst. Jag har även kommit till den insikten att jag har rätt bra smak, jag får mkt beröm för mina outfits och då är vi tillbaka till tidigare inlägg med klapp på axeln, nej inte därför jag vill ha beröm, jag måste inte ha beröm, men det är ju jätteroligt att folk ser och uppskattar vad man har på sig.
Jag har själv inte den enorma registreringsintresset för vad andra har på sig, om ngn har 5 tröjor att växla mellan är det inte ngt som jag lägger så mkt vikt vid eller på minnet. Men det beror troligtvis på mitt egenintresse i den personen.
Jag märker att det finns de som har stenkoll på andras garderober, det kan vara lite olika anledningar, lite för att man gillar det man ser och därför registrera lite extra, man kan vara avundsjuk och därför registrerar lite extra, eller allmänt intresserad av kläder/mode.
Hur som efter att ha gått i större delen av 2000 talets början i t-shirt med en hiskelit stor skjorta som hängde över ett par alltför tajta elastiska byxor så är det himla kul att börja blanda färg och form.
Jag köpte nyss en keps, skitcool, bara kände att det var jag, den känns ibland lite för mkt, det beror på i vilket sällskap eller vilket uppdrag jag har men oavsett det så känns den jag. Så ibland pendlar jag mellan att jag mår bra och det ser bra ut och det känns bra med att jag kan känna mig lite för uppklädd eller lite för mkt. Jag har ännu inte bestämt mig hur jag skall tackla detta. Det är den ständiga känslan och viljan att vilja vara till lags och inte "störa" någon annan som ligger till grund. Jag vill inte sticka ut samtidigt som jag vill inte annat.
Oavsett så känner jag att jag gör detta för min egen skull, jag tycker det är kul med kläder, jag tycker det är kul att prova och passa och försöka kunna kombinera mina plagg.
Det är något jag aldrig, aldrig trodde om mig själv.
Jag har sökt sedan jag slutade med travet efter ngt nytt att intressera mig för och jag märker att jag tittar alltmer på reklambilderna på kläder i magazine och annat, verkligen inte Anna, men tydligen Anna 2.0.
Ju dyrare ju bättre är det inte alltid så? Finns det en fin logotyp eller märke på så måste ju det tala för hållbarhet och funktionalitet eller? Är det sen dyrt så är det väl givet för succe?
Jag vet inte varför det har blivit så men om vi börjar med köksredskap och andra funktioner i hemmet så kommer det nog från min farmor till min far till mig och min bror.
Min farmor hade underläder dvs bodys, korsetter osv som säkert är från 50 talet som är helt fantastiska till dags datum. När jag var runt 20 årsålder så fick jag en massa sådana av farmor och elastisiteten osv fanns 100% kvar. Det var säkert inte några billiga grejjer på den tiden.
Av min far har jag alltid fått mycket och bra hushållsgrejer, det har varit dyra märken som philips, hackman, osv. Inget man köper på Jysk och Rusta. Två butiker jag fö skyr som pesten och mer kommer om detta senare.
Det gäller handdukar eller annat som måste andas Pelle vävare, Himla eller åtminstone som sista alternativ Hemtex. Köp en IKEA handduk eller lakan, tvätta en gång och ja, ni ser vad som händer, trådar som hänger ut och snett och skevt.
Så det är tyvärr mycket bättre att köpa riktiga rejäla verktyg från början istället för att köpa på Galne Gunnar och måsta köpa nya varje/vartannat år. En makita, en hilti eller dylikt är lätt att rekommendera.
Nu har alla inte råd, jag vet det, men i förlängningen blir det dyrare för den som köper på lågprisbutiker, lågprismärken, det måste finnas bevisat i någon utredning eller nått, annars får jag väl forska i ämnet.
Så fungerar jag och det fungerar bra för mig.
Jag har även alltid varit en märkesbög när det gäller kläder och när jag var yngre ville jag nog gärna ha senast modet, och skämdes bort av min föräldrar så att jag fick detta. Det var takanooverall i 8:an, salomonryggsäck, rätt slalomskider, levisjeans osv.
Jag har aldrig haft ett par jeans med resår eller snö eller stentvättade jeans ngt många eritreaner hade i ume under min tonårstid.
Sedan i gymnasiet ngn gång följde jag väl fortfarande modet slaviskt, MC Hammerbyxor i rött och svart och breda resårskärp och polotröjor o grönt och annat. Det var bara det att detta kom från Kappahl som på den tiden hade mkt högre status än HM, HM var bara skit, allt gick sönder, typ som IKEA det blev skevt och vint, trådigt osv.
Sen vet jag inte, modet blev väl mer allmängiltigt under 90 talet när alla började få se ut som de ville, flera trender pågick samtidigt och jag såg väl ut som folk gjorde mest.
MEN sen hände det ngt, jag träffade Matte och pga viss livshändelser så blev starten på vårt liv tillsammans kaotiskt och med detta kom att vi åt väldigt dåligt och mkt chips, MAX osv.
Jag blev FET! Då var det inte så roligt längre, verkligen inte, man går in i något så destruktivt att det finns inte. Jag är lix tjock, provar kläder, passar inte, jag unnar mig ytterligare ngt onyttigt för att trösta mig osv.
Det bästa som hänt mig är mina graviditeter båda har gjort att jag förlorat typ 10 kg/barn. Nu behöver jag bara ett tredje för att nå min trivselvikt!! och därifrån är det ju lätt att pendla ned till sin matchvikt ibland för finare tillfällen, bröllop, sommarsäsong osv.
Med detta kom i alla fall ett större intresse för vad jag har på mig och jag måste säga att det är hur kul som helst att shoppa idag. Det är rätt mkt bättre att shoppa som tröst än att äta som tröst. Jag har även kommit till den insikten att jag har rätt bra smak, jag får mkt beröm för mina outfits och då är vi tillbaka till tidigare inlägg med klapp på axeln, nej inte därför jag vill ha beröm, jag måste inte ha beröm, men det är ju jätteroligt att folk ser och uppskattar vad man har på sig.
Jag har själv inte den enorma registreringsintresset för vad andra har på sig, om ngn har 5 tröjor att växla mellan är det inte ngt som jag lägger så mkt vikt vid eller på minnet. Men det beror troligtvis på mitt egenintresse i den personen.
Jag märker att det finns de som har stenkoll på andras garderober, det kan vara lite olika anledningar, lite för att man gillar det man ser och därför registrera lite extra, man kan vara avundsjuk och därför registrerar lite extra, eller allmänt intresserad av kläder/mode.
Hur som efter att ha gått i större delen av 2000 talets början i t-shirt med en hiskelit stor skjorta som hängde över ett par alltför tajta elastiska byxor så är det himla kul att börja blanda färg och form.
Jag köpte nyss en keps, skitcool, bara kände att det var jag, den känns ibland lite för mkt, det beror på i vilket sällskap eller vilket uppdrag jag har men oavsett det så känns den jag. Så ibland pendlar jag mellan att jag mår bra och det ser bra ut och det känns bra med att jag kan känna mig lite för uppklädd eller lite för mkt. Jag har ännu inte bestämt mig hur jag skall tackla detta. Det är den ständiga känslan och viljan att vilja vara till lags och inte "störa" någon annan som ligger till grund. Jag vill inte sticka ut samtidigt som jag vill inte annat.
Oavsett så känner jag att jag gör detta för min egen skull, jag tycker det är kul med kläder, jag tycker det är kul att prova och passa och försöka kunna kombinera mina plagg.
Det är något jag aldrig, aldrig trodde om mig själv.
Jag har sökt sedan jag slutade med travet efter ngt nytt att intressera mig för och jag märker att jag tittar alltmer på reklambilderna på kläder i magazine och annat, verkligen inte Anna, men tydligen Anna 2.0.
Etiketter:
Shoppa
Bolån
Vad kul det känns att renovera ett litet missionshus som kostat multum över budget såhär i dessa trevliga ekonomiska tider. Greenspan går ut och säger att i hans typ hundraåriga liv har han aldrig varit med om värre depression. Den mannen har ju så lite makt oxå, not! så när han säger så, så späder han ju på de negativa trenderna ytterligare.
Vi skall lägga om bolånen imorgon =)). Vi hoppas på rejäl ränterabatt då vår bank sjabblat sig men som läget är nu vet man ju inte riktigt vad banken har råd med då konjukturen är helt galen.
Som tur är har vi båda jobb men i vilka branscher väljer jag och Matte att arbeta i?
Jag har valt konsultbranschen, tjoho inom data, tjoho!
Matte arbetar med i flygbranschen!
Riktigt stabila marknader som vård, skola, kommun och myndighet, not!
Men det blir snart högkonjuktur igen och då har vi alla glömt hur jobbigt det var att vara här, så det ordnar sig så småningom.
Vi skall lägga om bolånen imorgon =)). Vi hoppas på rejäl ränterabatt då vår bank sjabblat sig men som läget är nu vet man ju inte riktigt vad banken har råd med då konjukturen är helt galen.
Som tur är har vi båda jobb men i vilka branscher väljer jag och Matte att arbeta i?
Jag har valt konsultbranschen, tjoho inom data, tjoho!
Matte arbetar med i flygbranschen!
Riktigt stabila marknader som vård, skola, kommun och myndighet, not!
Men det blir snart högkonjuktur igen och då har vi alla glömt hur jobbigt det var att vara här, så det ordnar sig så småningom.
Etiketter:
Reflektioner
Toabesök
Jag har till vissas kännedom ett visst handikapp, jag kan inte gå på vilken toa som helst. Jag kan hålla mig typ hur länge som helst för att slippa sitta i en toa som är alltför oisolerad eller för centralt placerad där det märsk hur länge man varit inne.
På mitt nya kontor så är det helt galet, jag kan bara inte, det gäller att pricka av när så många som möjligt är på lunch, fika eller så. Jag håller på att bli galen. Min enda tröst är att vi snart skall flytta någon annanstans och jag hoppas toan är mer lägligt placerad där.
Det spelar ingen roll vad mitt besök handlar om, det bara sluter sig inom mig, jag kan inte. Jag måste muta in min toa, boa in mig lite sen känns ju detta lite förlegat.
Typ, så här har det alltid varit på det här stället och det finns ingen anledning att byta eller förnya. Den här duschen har jag alltid duschat i, spelar ingen roll att det finns 3 till lediga osv osv, vi har alltid gjort på det här sättet...
Men tyvärr bara att erkänna när det gäller toaletter så utser jag "min" och dit vill jag gå.
Nu har jag inte någon och jag längtar till arbetsdagen är slut så jag kan... ja, ni förstår.
Plumspapper eller spola i handfatet i all ära, men det räcker inte, toan är så himla centralt placerad att det är obscent, jag håller på att bli galen!
Hur gör ni?
På mitt nya kontor så är det helt galet, jag kan bara inte, det gäller att pricka av när så många som möjligt är på lunch, fika eller så. Jag håller på att bli galen. Min enda tröst är att vi snart skall flytta någon annanstans och jag hoppas toan är mer lägligt placerad där.
Det spelar ingen roll vad mitt besök handlar om, det bara sluter sig inom mig, jag kan inte. Jag måste muta in min toa, boa in mig lite sen känns ju detta lite förlegat.
Typ, så här har det alltid varit på det här stället och det finns ingen anledning att byta eller förnya. Den här duschen har jag alltid duschat i, spelar ingen roll att det finns 3 till lediga osv osv, vi har alltid gjort på det här sättet...
Men tyvärr bara att erkänna när det gäller toaletter så utser jag "min" och dit vill jag gå.
Nu har jag inte någon och jag längtar till arbetsdagen är slut så jag kan... ja, ni förstår.
Plumspapper eller spola i handfatet i all ära, men det räcker inte, toan är så himla centralt placerad att det är obscent, jag håller på att bli galen!
Hur gör ni?
Etiketter:
Tillkortakommanden
måndag 15 september 2008
Våra alteregon
Nu när vi finns på så många andra ställen i livet, främst i cyberrymden och har så många tekniska apparater osv kommer mer och mer fram om våra egna innersta alteregon.
Vi har meddelandesignaler på våra mobiler, olika ringsingnaler för olika personer, en för partner, en för morsan och en för alla arbetskamrater kanske osv. En för älskaren...
Hur det än är så säger valet av låt till de olika människorna en hel del om dem och oss och våran relation. Det är säkert allt som oftast något vi helt omedvetet väljer, någon låt vi tycker är bra eller tycker passar. Jag misstänker att om man dissekerar det litegrann så finns det även ett dolt statement där i valet, det säger iallafall något. Låten, texten har ett budskap.
Vi har även en massa epostadresser, inte de vi får från jobbet som är förnamn.efternamn@jobb.se, det säger ju inget, men vad vi väljer som hotmailadress när vi kan välja helt fritt, på vår msn, vilket oftast är hotmailadressen, i facebook.
Då lägger vi till epitet som diva, super, isifierar sitt namn, typ annis för mig då eller lenis för Lena eller något. Det blir antingen ett gulligt namn eller lite coolt tufft, något som andas lack och läder.
Så lyssna lite nogare nästa gång ni hör en mobilsignal, meddelandesignal, kolla in era vänners namn på msn eller privata epostadresser så lär ni upptäcka något nytt om era vänner.
Så vad gör jag då? Skiljer jag mig från mängden? Nope, jag har trulsanna i mina adresser allt som oftast i olika varianter. Trulsanna, ja vad är det? Ett namn jag gillar och ett smeknamn jag gärna haft om jag någongång skulle haft något, heter man Anna så kan jag säga att det varit lite dåligt med smeknamn.
Vad har jag för mobilsignal? Jag har faktiskt samma för alla i telefonboken, men jag har tre!!!!!!!!!! telefoner förnärvarande och jag har på förra jobbmobilen, ANOUK, nobodys wife! Min privata har jag Skunk Anansie, Weak! och på nya jobbmobilen, Marillion, Kayleigh!
Så... vad säger detta om mig? Jag måste ärligt tillstå att jag inte tänkt efter i valen av låtar med någon underton eller någon annan tanke än att det är låtar jag gillar, vet inte ens om jag tycker de är bra. Men hur jag än vrider och vänder på det så är de även representativa för mig på någotsätt, de är inte helt tagna ur det blå, jag har ju valt med omsorg på min mobil, men ändå inte med någon eftertanke. Så eventuellt kullkastar jag själv min tes, men ändå, jag tror inte det för jag tror ändå att man omedvetet väljer låtar som är representativa för en själv på något mystiskt sätt.
Vi har meddelandesignaler på våra mobiler, olika ringsingnaler för olika personer, en för partner, en för morsan och en för alla arbetskamrater kanske osv. En för älskaren...
Hur det än är så säger valet av låt till de olika människorna en hel del om dem och oss och våran relation. Det är säkert allt som oftast något vi helt omedvetet väljer, någon låt vi tycker är bra eller tycker passar. Jag misstänker att om man dissekerar det litegrann så finns det även ett dolt statement där i valet, det säger iallafall något. Låten, texten har ett budskap.
Vi har även en massa epostadresser, inte de vi får från jobbet som är förnamn.efternamn@jobb.se, det säger ju inget, men vad vi väljer som hotmailadress när vi kan välja helt fritt, på vår msn, vilket oftast är hotmailadressen, i facebook.
Då lägger vi till epitet som diva, super, isifierar sitt namn, typ annis för mig då eller lenis för Lena eller något. Det blir antingen ett gulligt namn eller lite coolt tufft, något som andas lack och läder.
Så lyssna lite nogare nästa gång ni hör en mobilsignal, meddelandesignal, kolla in era vänners namn på msn eller privata epostadresser så lär ni upptäcka något nytt om era vänner.
Så vad gör jag då? Skiljer jag mig från mängden? Nope, jag har trulsanna i mina adresser allt som oftast i olika varianter. Trulsanna, ja vad är det? Ett namn jag gillar och ett smeknamn jag gärna haft om jag någongång skulle haft något, heter man Anna så kan jag säga att det varit lite dåligt med smeknamn.
Vad har jag för mobilsignal? Jag har faktiskt samma för alla i telefonboken, men jag har tre!!!!!!!!!! telefoner förnärvarande och jag har på förra jobbmobilen, ANOUK, nobodys wife! Min privata har jag Skunk Anansie, Weak! och på nya jobbmobilen, Marillion, Kayleigh!
Så... vad säger detta om mig? Jag måste ärligt tillstå att jag inte tänkt efter i valen av låtar med någon underton eller någon annan tanke än att det är låtar jag gillar, vet inte ens om jag tycker de är bra. Men hur jag än vrider och vänder på det så är de även representativa för mig på någotsätt, de är inte helt tagna ur det blå, jag har ju valt med omsorg på min mobil, men ändå inte med någon eftertanke. Så eventuellt kullkastar jag själv min tes, men ändå, jag tror inte det för jag tror ändå att man omedvetet väljer låtar som är representativa för en själv på något mystiskt sätt.
Etiketter:
Reflektioner
Det gör ont att vara förälder
Jag börjar komma till den bittra insikten om att livet framöver kommer att vara fyllt av händelser i våra barns liv som kommer att göra ont. Ont in i själen, ont i hjärtat och fyllt av ömma moderskänslor.
Min dotter är anmäld till gymnastik en gång i veckan under hösten. Hon har redan gått ett år och fortsätter således. Vi har flyttat själva platsen för gympan till Ramstalund för att hon skall kunna acklimatisera sig och få lite vänner innan vi eventuellt byter dagis och skola från stan.
Vad händer? Jo, vi har anmält i tid, betalat i tid. Något går fel och när vi kommer till upprop saknas Amandas namn på listan.
Jag börjar styra upp det hela på en gång, jag vet att jag betalat i tid och allt borde vara ok. Jag kontaktar gympan och får till svar att pengar inte kommit i tid.
-Jo, svarar jag ånyo, då får ni kolla igen, tydligen kollade de inte första gången. 1 vecka tar det, 7 dagar att få svar att mina pengar visst kommit i tid men råkat bokföras fel.
Alltså fel har begåtts av gympan. Nu vill inte tränaren ha ett barn till och totalvägrar, vägrar hoppa av som tränare om hon får ett barn till.
Alltså Amnada får inte gå på gympan i Ramstalund. Vi erbjuds annan plats, där hon inte känner någon och där vi ändå kommer att flytta henne ifrån snarast, så det känns inte aktuellt.
Hur kläcker man detta till sin 5 åring? Hur förklarar man att det inte är något jag kan styra över, inget jag gjort fel men ändå att hon blir drabbad?
Amanda är så himla tapper, jag får tårar i ögonen när jag tänker på det, hon biter ihop när hon drabbas av besvikelse, stänger det inne, blir tyst och tittar ut. Stark, tittar mig i ögonen, inte en tår inte något fast jag säger att det är helt ok, att hon borde bli ledsen. Nej nej, Amanda har visat samma tapperhet tidigare och det gör bara så himla ont, det skär i hjärtat att ens dotter skall behöva få ett sådant besked.
Amanda älskar gympan, hon har längtat varje vecka sedan avslutet i april/maj. Detta är en storhet i hennes liv. Det har nu bara tagits bort.
Vad säger Amanda när jag berättar?
-Aldrig någonsin mer?
-Nope, inte i höst!
Thats it, sen säger hon inte något mer.
Jag klarar knappt detta som öm moder. Jag vill bara döda, skjuta de på kontoret för gympan, skjuta ledaren som vill använda min dotter att statuera exempel med för detta händer tydligen varje år. Ledsen, besviken maktlös.
Jag tycker att ett annat barn som anmält sig senare eller betalat senare än vi borde åka istället, men hur kul känns det? Hur vi än gör blir en 5 åring drabbad, helt oskyldigt.
Ok om jag felat, jag missat, då blir det lite lättare att hantera, då kan man låta Amanda skylla på mig, men nu?
Jag inser att vi kommer att möta fler sådana tillfällen i de smås liv. Det gäller barnkalas som man inte bjuds till, är inte mitt barn poppis? Har mitt barn några kompisar? Tänk att barnet skall försöka komma in på en skola där det krävs antagningsprov, och flunkar, barnet kommer inte in, detta på grund av sina egna mediokra kunskaper eller begåvning.
Känn på den liksom, barn som inte kommer in på gitarrskolan eller friidrottsträning utan får spela bastuba och träna curling istället.
Listan kan göras hur lång som helst. Jag har bara blivit varse om att det gör jvligt ont när det gäller ens barn och detta är förmodligen bara början. Att vara förälder har lätt varit en lek fram tills denna insikt, det är nu allvaret börjar, stödja, råda, hjälpa är något helt annat än att ge kärlek, mat och trygghet. När ord skall användas, förklara livets orättvisor och det sociala spelet, resonera.
Lycka till alla småbarnsförälder, hoppas vi har varandra närmaste åren för stöd och tröst!
Min dotter är anmäld till gymnastik en gång i veckan under hösten. Hon har redan gått ett år och fortsätter således. Vi har flyttat själva platsen för gympan till Ramstalund för att hon skall kunna acklimatisera sig och få lite vänner innan vi eventuellt byter dagis och skola från stan.
Vad händer? Jo, vi har anmält i tid, betalat i tid. Något går fel och när vi kommer till upprop saknas Amandas namn på listan.
Jag börjar styra upp det hela på en gång, jag vet att jag betalat i tid och allt borde vara ok. Jag kontaktar gympan och får till svar att pengar inte kommit i tid.
-Jo, svarar jag ånyo, då får ni kolla igen, tydligen kollade de inte första gången. 1 vecka tar det, 7 dagar att få svar att mina pengar visst kommit i tid men råkat bokföras fel.
Alltså fel har begåtts av gympan. Nu vill inte tränaren ha ett barn till och totalvägrar, vägrar hoppa av som tränare om hon får ett barn till.
Alltså Amnada får inte gå på gympan i Ramstalund. Vi erbjuds annan plats, där hon inte känner någon och där vi ändå kommer att flytta henne ifrån snarast, så det känns inte aktuellt.
Hur kläcker man detta till sin 5 åring? Hur förklarar man att det inte är något jag kan styra över, inget jag gjort fel men ändå att hon blir drabbad?
Amanda är så himla tapper, jag får tårar i ögonen när jag tänker på det, hon biter ihop när hon drabbas av besvikelse, stänger det inne, blir tyst och tittar ut. Stark, tittar mig i ögonen, inte en tår inte något fast jag säger att det är helt ok, att hon borde bli ledsen. Nej nej, Amanda har visat samma tapperhet tidigare och det gör bara så himla ont, det skär i hjärtat att ens dotter skall behöva få ett sådant besked.
Amanda älskar gympan, hon har längtat varje vecka sedan avslutet i april/maj. Detta är en storhet i hennes liv. Det har nu bara tagits bort.
Vad säger Amanda när jag berättar?
-Aldrig någonsin mer?
-Nope, inte i höst!
Thats it, sen säger hon inte något mer.
Jag klarar knappt detta som öm moder. Jag vill bara döda, skjuta de på kontoret för gympan, skjuta ledaren som vill använda min dotter att statuera exempel med för detta händer tydligen varje år. Ledsen, besviken maktlös.
Jag tycker att ett annat barn som anmält sig senare eller betalat senare än vi borde åka istället, men hur kul känns det? Hur vi än gör blir en 5 åring drabbad, helt oskyldigt.
Ok om jag felat, jag missat, då blir det lite lättare att hantera, då kan man låta Amanda skylla på mig, men nu?
Jag inser att vi kommer att möta fler sådana tillfällen i de smås liv. Det gäller barnkalas som man inte bjuds till, är inte mitt barn poppis? Har mitt barn några kompisar? Tänk att barnet skall försöka komma in på en skola där det krävs antagningsprov, och flunkar, barnet kommer inte in, detta på grund av sina egna mediokra kunskaper eller begåvning.
Känn på den liksom, barn som inte kommer in på gitarrskolan eller friidrottsträning utan får spela bastuba och träna curling istället.
Listan kan göras hur lång som helst. Jag har bara blivit varse om att det gör jvligt ont när det gäller ens barn och detta är förmodligen bara början. Att vara förälder har lätt varit en lek fram tills denna insikt, det är nu allvaret börjar, stödja, råda, hjälpa är något helt annat än att ge kärlek, mat och trygghet. När ord skall användas, förklara livets orättvisor och det sociala spelet, resonera.
Lycka till alla småbarnsförälder, hoppas vi har varandra närmaste åren för stöd och tröst!
Etiketter:
Reflektioner
fredag 12 september 2008
Bekräftelse ff
Jag har nu upprättat min arbetsheder, jag har gjort ett gott arbete och arbetsuppgifterna börjar droppa in.
Så hur fungerar jag då?
Jo, om det nu gick bra, ja då stannar jag och njuter eller?
Nope!
Jag lägger prestationen till handlingarna och fokuserar på vad man kan förbättra. OK stämpeln är redan avklarad, jag misströstar inte utan bara går vidare och funderar på lessons learned.
Så när någon frågar så uppstår ju än en gång samma situation, Anna behöver stöd, Anna behöver klapp på ryggen.
För jag säger att javisst det gick bra, men det, det, och det kan bli bättre.
Det får det att låta som att jag är missnöjd, det är jag inte, jag är himla glad över min prestation.
Det får det att låta som att jag behöver stöttas, det är inte så jag tänker, men det vet ju inte personen som hör mig.
MEN, allt kan ju bli bättre, jag är tyvärr så att jag fokuserar på det och stannar inte och ibland solar mig i glansen.
Så är jag uppfostrad och så har jag valt att vara.
När jag fick det nya jobbet fanns givetvis en stund av tvivel, jag pratade med min far som löste allt på ett kick på sedvanligt Pettersonskt sätt.
-Du har sökt jobbet, säger Pappa
-Ja,
-Du har fått jobbet, säger Pappa
-Ja,
-Du har tacka ja, säger Pappa
-Ja,
-Jamen då finns det inget mer att säga, då är det så. (PUNKT)
Alltså slutdiskuterat, inget medlidande, jag förstår, himla jobbigt, svårt beslut osv. Nej nej, stå för dina beslut och ta konsekvenserna för ditt handlande.
Kallhammrat för en del, vardag för mig och min bror.
Så mitt agerande missförstås och frågan är vad jag tänker göra åt det. Jag lär ju bli bättre på att hålla inne sådana kommentarer, jag "tänker" för mycket högt eller rättare sagt resonerar och involverar för många eller fel personer i mitt resonemang och utvecklingsarbete.
Sen sticker jag inte under stol med att jag hoppas man saknar mig på mitt gamla jobb, jag hoppas att jag ändå gjorde lite skillnad och att det märks att jag inte är där. Både för att jag tog plats och hördes och förde lite sprallighet men även för det oljud jag ibland orsakade när saker inte gick min väg. Jag hoppas ännu mer att det märks i arbetet, att det saknas någon att fråga som ofta hade svar på många av frågorna eller synpunkter eller var ett bra bollplank.
Så hur fungerar jag då?
Jo, om det nu gick bra, ja då stannar jag och njuter eller?
Nope!
Jag lägger prestationen till handlingarna och fokuserar på vad man kan förbättra. OK stämpeln är redan avklarad, jag misströstar inte utan bara går vidare och funderar på lessons learned.
Så när någon frågar så uppstår ju än en gång samma situation, Anna behöver stöd, Anna behöver klapp på ryggen.
För jag säger att javisst det gick bra, men det, det, och det kan bli bättre.
Det får det att låta som att jag är missnöjd, det är jag inte, jag är himla glad över min prestation.
Det får det att låta som att jag behöver stöttas, det är inte så jag tänker, men det vet ju inte personen som hör mig.
MEN, allt kan ju bli bättre, jag är tyvärr så att jag fokuserar på det och stannar inte och ibland solar mig i glansen.
Så är jag uppfostrad och så har jag valt att vara.
När jag fick det nya jobbet fanns givetvis en stund av tvivel, jag pratade med min far som löste allt på ett kick på sedvanligt Pettersonskt sätt.
-Du har sökt jobbet, säger Pappa
-Ja,
-Du har fått jobbet, säger Pappa
-Ja,
-Du har tacka ja, säger Pappa
-Ja,
-Jamen då finns det inget mer att säga, då är det så. (PUNKT)
Alltså slutdiskuterat, inget medlidande, jag förstår, himla jobbigt, svårt beslut osv. Nej nej, stå för dina beslut och ta konsekvenserna för ditt handlande.
Kallhammrat för en del, vardag för mig och min bror.
Så mitt agerande missförstås och frågan är vad jag tänker göra åt det. Jag lär ju bli bättre på att hålla inne sådana kommentarer, jag "tänker" för mycket högt eller rättare sagt resonerar och involverar för många eller fel personer i mitt resonemang och utvecklingsarbete.
Sen sticker jag inte under stol med att jag hoppas man saknar mig på mitt gamla jobb, jag hoppas att jag ändå gjorde lite skillnad och att det märks att jag inte är där. Både för att jag tog plats och hördes och förde lite sprallighet men även för det oljud jag ibland orsakade när saker inte gick min väg. Jag hoppas ännu mer att det märks i arbetet, att det saknas någon att fråga som ofta hade svar på många av frågorna eller synpunkter eller var ett bra bollplank.
Etiketter:
Tillkortakommanden
onsdag 10 september 2008
Behov av bekräftelse
Jag vet att jag gärna vill ha bekräftelse, så var det sagt.
Men faktiskt så tror jag att min ärlighet ställer till det ibland. Om någon frågar hur jag mår, ja då svarar jag, hur jag mår helt enkelt.
Det förväntar sig ju inte folk, man skall ju säga bra, säger man annat är det ingen som vill lyssna.
Men även när det gäller jobb och hur mina tankar går kan jag framföra kanske tvivel eller mer resonera högt.
Detta leder till att folk klappar mig på axeln osv. Det var ju inte det som var meningen, jag bara ventilerade högt vad som fanns i mitt huvud. Kanske för och nackdelar osv.
Så nu sitter jag helt enkelt i en position som jag inte vill ha, tänkt mig osv. Hur svara ni?
Ja, jag vet då rakt inte, för jag låter bara tvivlande osv på min kunskap och kompetens verkar det som.
Nu sker inte detta hela tiden och för allt, men ändå?
Ibland vill man bara beklaga sig, utan att få råd eller dylikt. Inte ens beklaga sig, utan mer kommentera och då vill jag inte ha en massa pekpinnar eller klappar på axeln.
Självklart är jag glad att folk gör det oxå, det är väldigt dubbelt detta. Folk vill ju väl, men jag får nog börja jobba på vilket budskap jag sänder ut så att jag inte missförstås helt enkelt.
Och då var det ju det här igen, vill jag ändra på mig, varför skall jag ändra på mig och hela den biten, men den tar jag och funderar på så länge.
Men faktiskt så tror jag att min ärlighet ställer till det ibland. Om någon frågar hur jag mår, ja då svarar jag, hur jag mår helt enkelt.
Det förväntar sig ju inte folk, man skall ju säga bra, säger man annat är det ingen som vill lyssna.
Men även när det gäller jobb och hur mina tankar går kan jag framföra kanske tvivel eller mer resonera högt.
Detta leder till att folk klappar mig på axeln osv. Det var ju inte det som var meningen, jag bara ventilerade högt vad som fanns i mitt huvud. Kanske för och nackdelar osv.
Så nu sitter jag helt enkelt i en position som jag inte vill ha, tänkt mig osv. Hur svara ni?
Ja, jag vet då rakt inte, för jag låter bara tvivlande osv på min kunskap och kompetens verkar det som.
Nu sker inte detta hela tiden och för allt, men ändå?
Ibland vill man bara beklaga sig, utan att få råd eller dylikt. Inte ens beklaga sig, utan mer kommentera och då vill jag inte ha en massa pekpinnar eller klappar på axeln.
Självklart är jag glad att folk gör det oxå, det är väldigt dubbelt detta. Folk vill ju väl, men jag får nog börja jobba på vilket budskap jag sänder ut så att jag inte missförstås helt enkelt.
Och då var det ju det här igen, vill jag ändra på mig, varför skall jag ändra på mig och hela den biten, men den tar jag och funderar på så länge.
Etiketter:
Tillkortakommanden
Det meningslösa våldet
Jag såg delvis på minnesprogrammet om Anna Lind, jag kan lugnt säga att tårarna föll rätt hårt.
Jag var tagen då, kanske även för att jag födde barn i samma tid, men den händelsen var ett hårt slag mot landets framtid, mot friheten och mot så mycket glädje och auktoritet som Anna utstrålade.
Anna gav på samma gång ett kvinnligt intryck, inget Ann Wibble här inte. Hon var auktoritär och på något sätt tror jag också att hon var kompetent. Killar som Göran Persson är jag lite tveksam om själva kompetensen, han tror jag mer har haft rätt personer runt sig och självklart är dynamisk och annat annars hade det inte gått som det gått för honom. Men andra som Jan Eliasson, Hans Blixt mm känns bara mer pålästa.
Jag kan bara säga att det är med stor sorg mina tankar vandrar när jag tänker på Anna. Jag vet inte om hon hade revolutionerat världen men i mitt tycke var hon en fantastisk förebild som kvinna, småbarnsförälder och gjorde en fantastisk karriär. Hon var bara 4 år äldre än mig när hon blev utrikesminister, det får en delvis att skämmas, men jag är ju inte av samma kaliber som henne.
Jag bara blir så less och ledsen att hon helt meningslöst dog, att det fortfarande sker så många tråkiga saker runt omkring oss och att man inte vågar ta sina små barn på fotbollsmatcher, sent en fredagkväll genom stan osv. Det är helt sjukt vilket håll vi går åt.
För mig var det värsta som kunde hända att en blottare stod på vägen till travet så att man fick cykla lite extra fort. Nu vet jag inte längre, kvinnor som låses in, galna tyskor som mördar små barn baserat på, ja, vad?
Det var i alla fall skönt att fälla några tårar igår, rensar litegrann, säkert sådant jag själv är ledsen över privat oxå även om det inte var något medvetet som dök upp i tankarna.
Jag var tagen då, kanske även för att jag födde barn i samma tid, men den händelsen var ett hårt slag mot landets framtid, mot friheten och mot så mycket glädje och auktoritet som Anna utstrålade.
Anna gav på samma gång ett kvinnligt intryck, inget Ann Wibble här inte. Hon var auktoritär och på något sätt tror jag också att hon var kompetent. Killar som Göran Persson är jag lite tveksam om själva kompetensen, han tror jag mer har haft rätt personer runt sig och självklart är dynamisk och annat annars hade det inte gått som det gått för honom. Men andra som Jan Eliasson, Hans Blixt mm känns bara mer pålästa.
Jag kan bara säga att det är med stor sorg mina tankar vandrar när jag tänker på Anna. Jag vet inte om hon hade revolutionerat världen men i mitt tycke var hon en fantastisk förebild som kvinna, småbarnsförälder och gjorde en fantastisk karriär. Hon var bara 4 år äldre än mig när hon blev utrikesminister, det får en delvis att skämmas, men jag är ju inte av samma kaliber som henne.
Jag bara blir så less och ledsen att hon helt meningslöst dog, att det fortfarande sker så många tråkiga saker runt omkring oss och att man inte vågar ta sina små barn på fotbollsmatcher, sent en fredagkväll genom stan osv. Det är helt sjukt vilket håll vi går åt.
För mig var det värsta som kunde hända att en blottare stod på vägen till travet så att man fick cykla lite extra fort. Nu vet jag inte längre, kvinnor som låses in, galna tyskor som mördar små barn baserat på, ja, vad?
Det var i alla fall skönt att fälla några tårar igår, rensar litegrann, säkert sådant jag själv är ledsen över privat oxå även om det inte var något medvetet som dök upp i tankarna.
Etiketter:
Frustration
tisdag 9 september 2008
Frustrerande
Jag hade massor av planer för helgen.
Jag hade tänkt hinna hur mycket som helst.
Fredagen blir sen och på lördag vaknar jag med ont i axel och nacke.
Åker på barnkalas, det sprider sig och vips har jag ryggskott.
Äter tusentals paraflex comp och voltaren och smöjer med tigerbalsam och med Ipren zon.
Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv, no kidding motför knäoperation, visdomstandsoperation, föda barn, kejsarsnitt, det var nästan i klass med hjärnskakningen.
Jag har hög smärttröskel och jag har inte direkt gråtit under någon av ovanstående händelser, grinat illa, javisst men i lördags trodde jag att jag skulle plågas ihjäl. Sedan på söndag får jag komplikationer av voltaren, man får illamående, magsår och då jag har magkatarr så far den rätt illa åt magen.
Jag vrider mig i smärtor.
Så... nu beklagandet över.
För saken är den att oavsett hur jävla ont det gjorde och fortfarande delvis gör så hade jag ju massor med saker planerade.
Jag skulle kratta hela gården och dra en massa träd som Matte har fällt, jag skulle knäskura klinkersen i hall och badrum för att få bort saker som kräver lite närmare handtag. Jag skulle givetvis städa och fixa i garderober som vi skulle få. Jag skulle läsa lite inför jobbet osv.
Inget av detta blev gjort, inget.
Nu är det bara ren och skär ångest, vad kan man göra? Detta är ju något som kom emellan, det kan vara av ryggskottslaget men ibland kan man ju bara vara trött och råka somna och vips har 2,5 timmar gått och man hann inte något av vad man föresatt sig att hinna med.
Jag jobbar på att kunna hantera detta, men det ligger som ett ok över axlarna att så fort jag är redo skall jag börja bena i detta.
Problemet är att då jag väl är redo har 5 nya saker lagts till listan, det är ju inte så att den blir tom utan tyvärr fylls den ständigt på. Hur gör människor som hinner allt, mår bra och som bara verkar ha koll?
Finns det sådana människor? Prioriterar vi olika? Givetvis är det olika viktigt att ha fint hemma, hinna gå på museum med barnen, vad vi äter till lördagsmiddag osv. Detta ger oss eller tar ifrån oss massor av timmar som vi skulle kunna göra något annat. En del bor i radhus, några i lägenhet, andra i villa, givetvis påverkar detta oxå våra möjligheter att prioritera.
Jag är ju av den varan att jag skall och vill ha allt, har svårt att välja bort något och på något sätt blir jag aldrig nöjd, för hur jag än söker så finner jag aldrig svaret. Tidvis lever jag i rus, där jag är någorlunda förnöjsam. Men efter en kort period vill jag ha nya utmaningar, nya upplevelser. Det kan vara att vi måste, verkligen måste köpa nya handdukar. För de här 1 år gamla, ja ni, de går inte att behålla, puts väck skall något gammalt ut och ersättas med något nytt. Sedan någon månad senare var inte det bra heller.
Så hur gör ni? Ni som är förnöjsamma, bara rycker på axlarna när något oförhappandes ändrar era planer och när gör ni det ni egentligen hade tänkt göra som nu fick skjutas på?
Jag hade tänkt hinna hur mycket som helst.
Fredagen blir sen och på lördag vaknar jag med ont i axel och nacke.
Åker på barnkalas, det sprider sig och vips har jag ryggskott.
Äter tusentals paraflex comp och voltaren och smöjer med tigerbalsam och med Ipren zon.
Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv, no kidding motför knäoperation, visdomstandsoperation, föda barn, kejsarsnitt, det var nästan i klass med hjärnskakningen.
Jag har hög smärttröskel och jag har inte direkt gråtit under någon av ovanstående händelser, grinat illa, javisst men i lördags trodde jag att jag skulle plågas ihjäl. Sedan på söndag får jag komplikationer av voltaren, man får illamående, magsår och då jag har magkatarr så far den rätt illa åt magen.
Jag vrider mig i smärtor.
Så... nu beklagandet över.
För saken är den att oavsett hur jävla ont det gjorde och fortfarande delvis gör så hade jag ju massor med saker planerade.
Jag skulle kratta hela gården och dra en massa träd som Matte har fällt, jag skulle knäskura klinkersen i hall och badrum för att få bort saker som kräver lite närmare handtag. Jag skulle givetvis städa och fixa i garderober som vi skulle få. Jag skulle läsa lite inför jobbet osv.
Inget av detta blev gjort, inget.
Nu är det bara ren och skär ångest, vad kan man göra? Detta är ju något som kom emellan, det kan vara av ryggskottslaget men ibland kan man ju bara vara trött och råka somna och vips har 2,5 timmar gått och man hann inte något av vad man föresatt sig att hinna med.
Jag jobbar på att kunna hantera detta, men det ligger som ett ok över axlarna att så fort jag är redo skall jag börja bena i detta.
Problemet är att då jag väl är redo har 5 nya saker lagts till listan, det är ju inte så att den blir tom utan tyvärr fylls den ständigt på. Hur gör människor som hinner allt, mår bra och som bara verkar ha koll?
Finns det sådana människor? Prioriterar vi olika? Givetvis är det olika viktigt att ha fint hemma, hinna gå på museum med barnen, vad vi äter till lördagsmiddag osv. Detta ger oss eller tar ifrån oss massor av timmar som vi skulle kunna göra något annat. En del bor i radhus, några i lägenhet, andra i villa, givetvis påverkar detta oxå våra möjligheter att prioritera.
Jag är ju av den varan att jag skall och vill ha allt, har svårt att välja bort något och på något sätt blir jag aldrig nöjd, för hur jag än söker så finner jag aldrig svaret. Tidvis lever jag i rus, där jag är någorlunda förnöjsam. Men efter en kort period vill jag ha nya utmaningar, nya upplevelser. Det kan vara att vi måste, verkligen måste köpa nya handdukar. För de här 1 år gamla, ja ni, de går inte att behålla, puts väck skall något gammalt ut och ersättas med något nytt. Sedan någon månad senare var inte det bra heller.
Så hur gör ni? Ni som är förnöjsamma, bara rycker på axlarna när något oförhappandes ändrar era planer och när gör ni det ni egentligen hade tänkt göra som nu fick skjutas på?
Etiketter:
Frustration
Vad är vems ansvar?
Jag har huvudansvaret hemma kan man väl säga utan att överdriva. Dvs jag är projektledare för familjen Pettersson-Ehres.
Amanda går på gymnastik, vi har båda valt detta, vi har pratat om detta. Nu har hon gått ett år men bytt skola för själva gympan, bytt grupp. Vem skall ta henne dit första gången? Jo jag, vad händer? Hon finns inte med på anmälningslistan, jaha, vem skall fixa detta, prata med föreningen, styra upp allt, visa på inbetald avgift, mm mm?
Jo jag!
Amanda har gympa på dagis på tisdagar, hon skall ha med sig gympakläder, det har stått i papprena från dagis, vem har koll på att det börjar?
Jo jag!
Amanda fyller 5 år, vi funderar på hur vi skall göra med kalas, jag lyfter frågan och hoppas att någon annan, dvs Matte skall ta beslut och kanske även berätta hur vi skall göra. Han får förutsättningarna, tiden är knapp, vi måste fixa och besluta typ nu. Vad händer? Ingenting, jag antar att jag som vanligt får styra upp detta.
Det är otaliga sådana händelser som ständigt på något sätt alltid faller mellan stolar om inte jag tar tag i det. Nu skulle säkert Matte säga att jag överdriver, det gör jag säkert, men tendensen är ständigt densamma.
Jag antar att Matte är van vid att jag fixar sådana saker, han är lite disträ eller vad man nu vill säga så prioriterar han inte sådana saker som ekonomi, planera, strukturera.
Men jag kan ändå inte säga att jag beklagar mig, jag skulle självklart bara vilja glida med på räkmacka jag oxå men Matte är fantastisk på så många andra sätt och många gånger helt onödigt så påtalar jag att ditten eller datten skall med till dagis, vilket han redan har fixat. Han har till skillnad från många andra pappor stor koll på barnens skostorlekar eller klädstorlekar.
Ibland kan det vara utmattande att vara projektledaren med allt ansvar, samtidigt som Matte gör så många saker som jag inte tänker på och som jag bara förväntar mig skall bli fixade.
Om en lampa går sönder i taket eller på något annat obekvämt ställe förväntar jag mig att Matte skall fixa detta, jag kan ibland bara säga
-Vet du att lampan är sönder?
-Jag såg det, får jag till svar.
Sedan så fixar det sig, han byter helt sonika ut den och vips så är det ur världen, kanske har han redan fixat den när jag väl träffar honom och påtalar detta.
Detta gäller väl i stort sett alla saker som är mer praktiska i hemmet, helst där det är jobbigt och obevämt att fixa. Jag förväntar mig att han skall fixa detta, och han gör det.
Så på något sätt måste man ställa alla saker på sin spets, jag byter inte däck på skottkärran, jag kan om jag måste, men det är smutsigt, jobbigt osv.
Vilket landar i att även om jag ibland bara vill skrika för att jag känner att allt ansvar är på min axlar så om jag väntar och tänker efter litegrann visar det sig att vi är två om helheten och att dra hela rodret själv, ja då skulle man bli utmattad.
Nu är ju ovanstående snuskigt ojämställt antar jag. Men huvudsaken är ju att man känner att man gör 50/50, om det då blir lika i tid eller vad som skall avgöra vad som är 50/50 är mindre intressant.
För det finns en dimension till och det är lättare att "ta ledigt" från fixarjobbet än det administrativa, för ansökningar skall in i tid, gympan är en specifik dag osv.
Jaja, lite beklagande är det väl såhär men mest för att jag bara skulle vilja skita i allt just nu och hoppas att någon annan fixar allt åt mig. Men det går säkert över om någon timme eller dag så brukar det ju vara.
Amanda går på gymnastik, vi har båda valt detta, vi har pratat om detta. Nu har hon gått ett år men bytt skola för själva gympan, bytt grupp. Vem skall ta henne dit första gången? Jo jag, vad händer? Hon finns inte med på anmälningslistan, jaha, vem skall fixa detta, prata med föreningen, styra upp allt, visa på inbetald avgift, mm mm?
Jo jag!
Amanda har gympa på dagis på tisdagar, hon skall ha med sig gympakläder, det har stått i papprena från dagis, vem har koll på att det börjar?
Jo jag!
Amanda fyller 5 år, vi funderar på hur vi skall göra med kalas, jag lyfter frågan och hoppas att någon annan, dvs Matte skall ta beslut och kanske även berätta hur vi skall göra. Han får förutsättningarna, tiden är knapp, vi måste fixa och besluta typ nu. Vad händer? Ingenting, jag antar att jag som vanligt får styra upp detta.
Det är otaliga sådana händelser som ständigt på något sätt alltid faller mellan stolar om inte jag tar tag i det. Nu skulle säkert Matte säga att jag överdriver, det gör jag säkert, men tendensen är ständigt densamma.
Jag antar att Matte är van vid att jag fixar sådana saker, han är lite disträ eller vad man nu vill säga så prioriterar han inte sådana saker som ekonomi, planera, strukturera.
Men jag kan ändå inte säga att jag beklagar mig, jag skulle självklart bara vilja glida med på räkmacka jag oxå men Matte är fantastisk på så många andra sätt och många gånger helt onödigt så påtalar jag att ditten eller datten skall med till dagis, vilket han redan har fixat. Han har till skillnad från många andra pappor stor koll på barnens skostorlekar eller klädstorlekar.
Ibland kan det vara utmattande att vara projektledaren med allt ansvar, samtidigt som Matte gör så många saker som jag inte tänker på och som jag bara förväntar mig skall bli fixade.
Om en lampa går sönder i taket eller på något annat obekvämt ställe förväntar jag mig att Matte skall fixa detta, jag kan ibland bara säga
-Vet du att lampan är sönder?
-Jag såg det, får jag till svar.
Sedan så fixar det sig, han byter helt sonika ut den och vips så är det ur världen, kanske har han redan fixat den när jag väl träffar honom och påtalar detta.
Detta gäller väl i stort sett alla saker som är mer praktiska i hemmet, helst där det är jobbigt och obevämt att fixa. Jag förväntar mig att han skall fixa detta, och han gör det.
Så på något sätt måste man ställa alla saker på sin spets, jag byter inte däck på skottkärran, jag kan om jag måste, men det är smutsigt, jobbigt osv.
Vilket landar i att även om jag ibland bara vill skrika för att jag känner att allt ansvar är på min axlar så om jag väntar och tänker efter litegrann visar det sig att vi är två om helheten och att dra hela rodret själv, ja då skulle man bli utmattad.
Nu är ju ovanstående snuskigt ojämställt antar jag. Men huvudsaken är ju att man känner att man gör 50/50, om det då blir lika i tid eller vad som skall avgöra vad som är 50/50 är mindre intressant.
För det finns en dimension till och det är lättare att "ta ledigt" från fixarjobbet än det administrativa, för ansökningar skall in i tid, gympan är en specifik dag osv.
Jaja, lite beklagande är det väl såhär men mest för att jag bara skulle vilja skita i allt just nu och hoppas att någon annan fixar allt åt mig. Men det går säkert över om någon timme eller dag så brukar det ju vara.
Etiketter:
Reflektioner
måndag 8 september 2008
Vad ser vi på?
Sitter och bläddrar bland tvkanalerna.
Kristallen, repris på från Koja till Slott, tråkigt, tråkigt, rastlös.
Så hamnar vi på Mannen som talar med hundar, vi tittar på ett avsnitt, börjar tycka att Cesar Millan programledaren ser konstig ut, han har blivit äldre, verkar lite tillfixad i ansiktet. Programmet tar slut, vi zappar runt igen, tråkigt, tråkigt. Sen visar det sig att det är ett nytt avsnitt av Mannen som talar med hundar.
För det första är det helt otroligt vilken pli den mannen har på hundar, en Pitbull kom rusande helt galen mot honom, han gjorde ett litet utfall mot halsen och hunden förstod på en gång att denna mannen var att räkna med.
I andra avsnittet verkar det vara lite äldre program, han har mindre vitt hår och vi ser att det finns lite rynkor runt ögonen som nu är borta i det nyare programmet.
Sen slår det mig igen, vilken programidé, en man som lär hundägare handskas med sina hundar, programmet slår stort och Cesar Millan är en enorm auktoritär på området. Vi sitter och ser på detta och till och med gillar det, väljer detta framför massa andra. Om någon skulle vandrat in på ett tvkontor och föreslagit detta för flera år sedan hade de väl tyckt att det är lite nischat eller?
Att man skall vara intresserad av hur andra människor, andra hundägare när man inte ens har hund själv, handskas med sina hundar?
Ja ja, vad vet jag.
Kristallen, repris på från Koja till Slott, tråkigt, tråkigt, rastlös.
Så hamnar vi på Mannen som talar med hundar, vi tittar på ett avsnitt, börjar tycka att Cesar Millan programledaren ser konstig ut, han har blivit äldre, verkar lite tillfixad i ansiktet. Programmet tar slut, vi zappar runt igen, tråkigt, tråkigt. Sen visar det sig att det är ett nytt avsnitt av Mannen som talar med hundar.
För det första är det helt otroligt vilken pli den mannen har på hundar, en Pitbull kom rusande helt galen mot honom, han gjorde ett litet utfall mot halsen och hunden förstod på en gång att denna mannen var att räkna med.
I andra avsnittet verkar det vara lite äldre program, han har mindre vitt hår och vi ser att det finns lite rynkor runt ögonen som nu är borta i det nyare programmet.
Sen slår det mig igen, vilken programidé, en man som lär hundägare handskas med sina hundar, programmet slår stort och Cesar Millan är en enorm auktoritär på området. Vi sitter och ser på detta och till och med gillar det, väljer detta framför massa andra. Om någon skulle vandrat in på ett tvkontor och föreslagit detta för flera år sedan hade de väl tyckt att det är lite nischat eller?
Att man skall vara intresserad av hur andra människor, andra hundägare när man inte ens har hund själv, handskas med sina hundar?
Ja ja, vad vet jag.
Etiketter:
Reflektioner
fredag 5 september 2008
Underprestera
Jag är inte van att underprestera. Jag är inte van att misslyckas, jag kan knappt hantera en sådan situation. Nu har det hänt, stor blunder, mitt första gig på nya jobbet, en utbildning gick käpprätt åt helvet. Jag var dåligt förberedd helt enkelt och jag kunde inte lösa situationen med adhoclösning som jag är van utan jag blev helt enkelt synad.
Ni som läst mitt tidigare inlägg, jag har väntat på detta. Det inlägget kom till för jag hade en föraning om att detta skulle ske. Nu har det som sagt hänt och jag vet personligen inte vart jag skall ta vägen. Jag vill skrika, gråta, jag är arg, ledsen, förnärmad och jag skäms. Problemet är att vanligtvis skulle ett jävlar anamma komma också och styra upp detta. Men det finns liksom inte.
Anna 2.0 i all ära men jag tror att det kommer med vissa biverkningar. Jag har skrivit om det förr och det som drivit mig förr är viljan att va till lags, att vara duktig osv. När jag känner att jag blir mer egoistisk så kommer det även en viss avdunstning av engagemang.
Jag vet inte heller hur jag skall hantera detta, jag gillar inte att ha tillkortakommanden som jag inte valt att bestämma själv över. Jag vet att jag har massor av defekter men vissa har jag inte haft någon större önskan om att justera, tex min ärlighet.
Men nu? Ja, jag skall vara ute och såga träd och jobba fysiskt i helgen och fundera. Mina tankar fungerar som bäst då jag arbetar fysiskt, jag får ordning och bara de viktigaste tankarna och känslorna finns kvar när man är helt slut efter en arbetsdag med röjsågen. Jag skall ta många glas vin och sen får vi se om jag har nytt engagemang och kraft och lust och vet mer om vad jag vill på måndag.
Ni som läst mitt tidigare inlägg, jag har väntat på detta. Det inlägget kom till för jag hade en föraning om att detta skulle ske. Nu har det som sagt hänt och jag vet personligen inte vart jag skall ta vägen. Jag vill skrika, gråta, jag är arg, ledsen, förnärmad och jag skäms. Problemet är att vanligtvis skulle ett jävlar anamma komma också och styra upp detta. Men det finns liksom inte.
Anna 2.0 i all ära men jag tror att det kommer med vissa biverkningar. Jag har skrivit om det förr och det som drivit mig förr är viljan att va till lags, att vara duktig osv. När jag känner att jag blir mer egoistisk så kommer det även en viss avdunstning av engagemang.
Jag vet inte heller hur jag skall hantera detta, jag gillar inte att ha tillkortakommanden som jag inte valt att bestämma själv över. Jag vet att jag har massor av defekter men vissa har jag inte haft någon större önskan om att justera, tex min ärlighet.
Men nu? Ja, jag skall vara ute och såga träd och jobba fysiskt i helgen och fundera. Mina tankar fungerar som bäst då jag arbetar fysiskt, jag får ordning och bara de viktigaste tankarna och känslorna finns kvar när man är helt slut efter en arbetsdag med röjsågen. Jag skall ta många glas vin och sen får vi se om jag har nytt engagemang och kraft och lust och vet mer om vad jag vill på måndag.
Etiketter:
Frustration
Våga kommentera!
Jag har köpt nya skor, egentligen flera par skor. Jag måste börja med att jag först ljög, eller undanhöll den egentliga summan pengar skorna kostade för Matte. Jag sa några hundra vilket iochförsig är rätt men det var över 900. Men jag är som sagt riktigt dålig på att ljuga så jag ändrade snabbt från några hundra till typ 1000kr. Jag reklamerade ett par skor och fick tillgodokvitto och så var det rea.
Ja, vad tänker ni då att man skall göra i en skobutik med REA? Shoppa för en skofetischist helt enkelt.
Så idag har jag riktigt höga klackar på ett par svarta läderstövlar... Jag är säkert 1.80 meter över havet och jag är ju inte liten och nätt så jag antar att jag syns många har tittat bara på resan hit. Alla inte helt odelat positivt, men jag bryr mig inte.
Så in i vestibulen på jobbet säger en tjej att prislappen sitter kvar under ena skon... Hmf, röd, jobbigt, pinsamt, så dumt.
När man läs JAG vill vara lite snygg och cool och elegant och så har jag gått omkring med prislapparna kvar...
Hon också lite röd, känner sig dum, skulle hon ha sagt något ventilerar hon högt.
MEN Givetvis!!
Varför skall man inte säga att någon luktar svett, skjortan hänger konstigt, gylfen är öppen osv.
Det är ju för att man vill hjälpa, att den andre är omedveten och går omkring som värsta stekaren eller vad det nu är.
Tänk så många som sett prislappen den korta biten från bussen till jobbet, det tar egentligen bara några minuter, men säg om jag gått ut på lunchen och ingen som säger något. Vilken tur att jag träffade på en som vågade redan på morgonen.
Vi är så fega, så dumt, så löjligt, vem skulle bli sur liksom? Pinsamt blir det, givetvis, men det får man väl leva med och köpa i det läget?
Ja, vad tänker ni då att man skall göra i en skobutik med REA? Shoppa för en skofetischist helt enkelt.
Så idag har jag riktigt höga klackar på ett par svarta läderstövlar... Jag är säkert 1.80 meter över havet och jag är ju inte liten och nätt så jag antar att jag syns många har tittat bara på resan hit. Alla inte helt odelat positivt, men jag bryr mig inte.
Så in i vestibulen på jobbet säger en tjej att prislappen sitter kvar under ena skon... Hmf, röd, jobbigt, pinsamt, så dumt.
När man läs JAG vill vara lite snygg och cool och elegant och så har jag gått omkring med prislapparna kvar...
Hon också lite röd, känner sig dum, skulle hon ha sagt något ventilerar hon högt.
MEN Givetvis!!
Varför skall man inte säga att någon luktar svett, skjortan hänger konstigt, gylfen är öppen osv.
Det är ju för att man vill hjälpa, att den andre är omedveten och går omkring som värsta stekaren eller vad det nu är.
Tänk så många som sett prislappen den korta biten från bussen till jobbet, det tar egentligen bara några minuter, men säg om jag gått ut på lunchen och ingen som säger något. Vilken tur att jag träffade på en som vågade redan på morgonen.
Vi är så fega, så dumt, så löjligt, vem skulle bli sur liksom? Pinsamt blir det, givetvis, men det får man väl leva med och köpa i det läget?
Etiketter:
Reflektioner,
Shoppa
torsdag 4 september 2008
EU suger hästpung
Nytt på aftonbladet, att bloggande skall regleras.
Men hallå, nu får de ändå ge sig. Om jag vill vara anonym och blogga skall väl jag och alla andra kunna välja detta. Man kanske har religiösa åsikter som inte stämmer med det land man lever eller kommer ifrån. Man har kanske funderingar på om man är gay eller bara en fetisch som man inte vill skall komma i ljuset för ens arbetskamrater.
Det måste få vara högst självvalt om man vill gå ut med namn och ansikte på sin blogg eller att någon därute skall veta vem jag är.
Helt galet i min mening och jag vet inte, är det verkligen detta EU skall bry sig om??
Hur vore det om de tänkte mer på Ekonomin och inte sin egen utan medlemsländernas.
Men hallå, nu får de ändå ge sig. Om jag vill vara anonym och blogga skall väl jag och alla andra kunna välja detta. Man kanske har religiösa åsikter som inte stämmer med det land man lever eller kommer ifrån. Man har kanske funderingar på om man är gay eller bara en fetisch som man inte vill skall komma i ljuset för ens arbetskamrater.
Det måste få vara högst självvalt om man vill gå ut med namn och ansikte på sin blogg eller att någon därute skall veta vem jag är.
Helt galet i min mening och jag vet inte, är det verkligen detta EU skall bry sig om??
Hur vore det om de tänkte mer på Ekonomin och inte sin egen utan medlemsländernas.
Etiketter:
Synpunkter
Hur svårt kan det va?
Min dotter är en naturbegåvning, hon iakktar och efter ett tag, kanske efter att ha smygtränat provar hon sig på det nya. Självklart går det riktigt bra.
Hon är bra på att sätta ihop orsak och sammanhang och dylika saker. Hon går minutiöst tillväga när hon spelar dataspel och undersöker hela sidan, innan hon går vidare och tittar på nya saker.
Min son är även han ganska begåvad, han förstår att man måste vända på sig om man skall komma in genom en dörr och om man har en lång pinne mellan händerna för annars så går det inte att komma in, pinnen tar i dörrkarmen. Han förstår en massa sådana saker.
MEN... Han är helt urusel på att följa instruktioner, när han skall cykla så följer hela kroppen, huvudet och styret med när han skall titta på en förbipasserande bil eller cykla efter mig. Det är något som bara klickar fel, jag vet inte vad det är.
När han skall spela dataspel är han som en unge på LSD, han spelar typ 15 sek på varje låt och sedan skall han vidare, fort med musen över alla saker, byta grej att göra och byta tillbaka igen.
Sen skriker han att han inte fattar.
Jag kan inte lära ut, jag blir så galet irriterad på dumma människor. Jag har lärt mig hantera detta arbetsmässigt, har förstått att det är bra för mig men i min egen familj... Jag tillåter inte att få osmarta barn, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag fått osmarta barn. Nu tycker jag generellt att jag har mycket begåvande barn. Jag är säkert helt ensam om detta som förälder...
Men att lära ut till de små, när de är otåliga, det går bara inte. Jag längtar intensivt att Matte snart kommer hem och då sitter de små som små ljus och bara lyssnar. Amanda lär sig medans ingen vet vad som rör sig i Douglas huvud, han gör ändå på sitt sätt sen.
Hon är bra på att sätta ihop orsak och sammanhang och dylika saker. Hon går minutiöst tillväga när hon spelar dataspel och undersöker hela sidan, innan hon går vidare och tittar på nya saker.
Min son är även han ganska begåvad, han förstår att man måste vända på sig om man skall komma in genom en dörr och om man har en lång pinne mellan händerna för annars så går det inte att komma in, pinnen tar i dörrkarmen. Han förstår en massa sådana saker.
MEN... Han är helt urusel på att följa instruktioner, när han skall cykla så följer hela kroppen, huvudet och styret med när han skall titta på en förbipasserande bil eller cykla efter mig. Det är något som bara klickar fel, jag vet inte vad det är.
När han skall spela dataspel är han som en unge på LSD, han spelar typ 15 sek på varje låt och sedan skall han vidare, fort med musen över alla saker, byta grej att göra och byta tillbaka igen.
Sen skriker han att han inte fattar.
Jag kan inte lära ut, jag blir så galet irriterad på dumma människor. Jag har lärt mig hantera detta arbetsmässigt, har förstått att det är bra för mig men i min egen familj... Jag tillåter inte att få osmarta barn, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag fått osmarta barn. Nu tycker jag generellt att jag har mycket begåvande barn. Jag är säkert helt ensam om detta som förälder...
Men att lära ut till de små, när de är otåliga, det går bara inte. Jag längtar intensivt att Matte snart kommer hem och då sitter de små som små ljus och bara lyssnar. Amanda lär sig medans ingen vet vad som rör sig i Douglas huvud, han gör ändå på sitt sätt sen.
Etiketter:
Frustration
Välja med omsorg
Jag är extremt noga inför vissa val i livet. När vi skulle köpa bil gjorde jag listor med alla egenskaper som vi vill ha eller som vi inte visste vi ville ha förrän vi såg att det fanns på bilarna.
Därefter satt jag säkert 40 timmar på bytabil.com och tittade på olika alternativ, fyllde i min lista och gjorde jämförelse. Pris kontra mil kontra elstol kontra mobiltelefon kontra vinterdäck, några val var självklara som automat och dragkrok vilket gjorde urvalet något lättare typ runt 15 bilar tillslut.
Det gäller hotellrum när vi reser och det kan vara än det andra.
Nu skall vi köpa ny dammsugare. Jag har läst energimyndighetens tester från 2006, 2008 jag har googlat och börjat att göra listor. Men någonstans börjar min energi och mitt engagemang för sådana här saker vittra sönder. Jag vet inte riktigt vad som hänt, om jag fått andra prioriteringar efter tiden hos svärmor.
Jag skulle mycket hellre gå och vaxa benen, fila naglarna, ta en kaffe i soffan.
HALLÅ!!! Vi pratar om Anna Pettersson...
Jag fattar det inte, jag gör det bara inte, jag sitter här och småler lite för mig själv. Wow, jag har verkligen blivit Anna 2.0 det var inte bara en fas som några trodde för att livet var kaos.
Jag tänker således lägga ned dammsugarundersökningen, gå lite på känsla, jag har fått ett hum efter kollen på nätet och nu tänker jag skicka Matte att köpa. Utan att ha dividerat i några dagar, jämfört, kolla igen osv. Helt galet, men hemskt skönt.
Nu skall jag ta en kaffe i min espressomaskin och sätta mig i soffan och kolla in på discovery medan kidsen håller på med modellera. De är sjuka nämligen, streptokocker och öroninflammation. Så jag vabbar helt sonika.
Därefter satt jag säkert 40 timmar på bytabil.com och tittade på olika alternativ, fyllde i min lista och gjorde jämförelse. Pris kontra mil kontra elstol kontra mobiltelefon kontra vinterdäck, några val var självklara som automat och dragkrok vilket gjorde urvalet något lättare typ runt 15 bilar tillslut.
Det gäller hotellrum när vi reser och det kan vara än det andra.
Nu skall vi köpa ny dammsugare. Jag har läst energimyndighetens tester från 2006, 2008 jag har googlat och börjat att göra listor. Men någonstans börjar min energi och mitt engagemang för sådana här saker vittra sönder. Jag vet inte riktigt vad som hänt, om jag fått andra prioriteringar efter tiden hos svärmor.
Jag skulle mycket hellre gå och vaxa benen, fila naglarna, ta en kaffe i soffan.
HALLÅ!!! Vi pratar om Anna Pettersson...
Jag fattar det inte, jag gör det bara inte, jag sitter här och småler lite för mig själv. Wow, jag har verkligen blivit Anna 2.0 det var inte bara en fas som några trodde för att livet var kaos.
Jag tänker således lägga ned dammsugarundersökningen, gå lite på känsla, jag har fått ett hum efter kollen på nätet och nu tänker jag skicka Matte att köpa. Utan att ha dividerat i några dagar, jämfört, kolla igen osv. Helt galet, men hemskt skönt.
Nu skall jag ta en kaffe i min espressomaskin och sätta mig i soffan och kolla in på discovery medan kidsen håller på med modellera. De är sjuka nämligen, streptokocker och öroninflammation. Så jag vabbar helt sonika.
Etiketter:
Reflektioner
onsdag 3 september 2008
Jorden och naturen
Jag snöar lätt in på någon form av dokumentär, för några år sedan var det om finska bönder, unga sådana långt upp i mörkaste, norraste finland. De bodde med svärmor och tog paus i mjölkandet mm för kvällen för att se Glamour.
Nu skulle jag tro att Glamour enskilt har flest tittare i finland utanför Amerika räknat då. Finnarna verkar gilla serien, helt klart, det är min erfarenhet.
Förra året var det en serie om finnar som utvandrat från finland och återvänt efter olika antal år.
Det kan vara vilken dokumentär eller vad man nu skall kalla det som helst. Förra året gick även en serie om hur jordens liv uppstod, galet intressant.
Idag var det om Jorden - En biografi.
Nu skulle jag tro att Glamour enskilt har flest tittare i finland utanför Amerika räknat då. Finnarna verkar gilla serien, helt klart, det är min erfarenhet.
Förra året var det en serie om finnar som utvandrat från finland och återvänt efter olika antal år.
Det kan vara vilken dokumentär eller vad man nu skall kalla det som helst. Förra året gick även en serie om hur jordens liv uppstod, galet intressant.
Idag var det om Jorden - En biografi.
Luften och atmosfären. Vår planets utvecklingshistoria - från början. En
spektakulär serie som berättar vår planets historia, hur den fungerar och vad
som gör den unik.
Det är helt galet vilka marginaler som gör att vi lever och idag fick jag lära mig att i permafrosten när den smälter bildas metangas och som i sin tur ökar på globala uppvärmningen och som i sin tur ökar på smältandet av permafrosten som i sin tur släpper ut metangas som i sin tur igen ökar på globala uppvärmningen. Likadant är det med isen som smälter vid våra poler, vattnet reflekterar mer, vilket gör att värmen stiger vilket gör att mer is smälter.
Jag undrar vilken värld vi kommer att lämna till våra barn och barnbarn. För att vara lite egoistisk hoppas jag att jag slipper uppleva alltför svåra naturkatastrofer. Ok, för tsunamin i Indonesien och däromkring, OK för Katrina i New Orleans men tex att vi inte har rent dricksvatten tex. Det vore inte kul, det finns många sådana fler katastrofer som jag tänker på. Det får en lätt att undra vad som kommer att hända, vad kan vi göra åt det och är det dags att bli miljöpartist? Måste vi inte alla bli miljövänner?
Jag såg på Oprah idag om freegans, vanliga människor som äter det andra slänger. Utifrån detta fick Oprah vanliga amerikanska familjer att testa leva utan allt det de är vana vid, maten, tv:n, datorn osv. Det var helt sjukt vad mat de slängde i familjerna. De hade bestämda shoppingdar och om paketen var öppnade slängde de bara helt sonika bort dem för att köpa nya samma dag. Jag vet inte vad det var i paketen men det resursslöseriet måste man inte vara Einstein för att fatta.
Igår såg vi om kvinnan, 29 år som vägde 400 kg och skulle genomgå en gastroskopioperation, dvs minska magsäcken, operationen gick bra, men kvinnan dog efter 2 veckor.
Dessa saker tillsammans gör mig helt mörkrädd, vi äter och slösar och förbrukar på ett obsent sätt.
Etiketter:
Reflektioner
Hur ser huset ut nu då?
Hall och trappa upp till övervåningen. Lilla dörren leder till förråd under trapp, dörr längst in till höger till badrummet och dörr längst fram till höger leder till jordkällaren.
Övre hall där skjutdörrar till klädkammaren kommer så småningom =)).
Första bilden vy när man kommer upp från trapp, andra bilden visar övriga rum på övervåning, om man blickar till vänster från trappen sett. Både barnens rum samt datarum skymtar.
Barnens lekrum, provisoriskt tills deras egna rum på den oinredda delen blir klara.
Datarum tillika just nu lite klädförvaring i väntan på garderober som kommer snart =)). Även kallat villavillakullarummet, allt lutar...
Badrum, badkar kommer kanske så småningom, just nu funkar det riktigt bra utan.
Vi sover i extrarummet på nedervåningen, extrarummet skall vara i gammaldags stil, ärvda guld och mahognysaker från farmor. I väntan på egna sovrum på övervåningen trängs barnen i samma säng brevid våran. Men gud så skönt att äntligen sova i sin egen säng.
Första bilden visar vy från extrarum och blickar ut över det stora rummet på nedervåningen om 90 kvm där vi har allrum, tvrum, kök mm. Matsalsbord och soffavdelning framför, det är 11 meter mellan öppningen från röda rummet till där tv:n står. Barnen kan springa lite och Matte kan jaga mig med piskan =)).
Köksbord, underbart att äntligen få sitta som en familj vid eget bord igen. En bit att flytta maten dock från köket, en vanesak antar jag, vi har rätt mycket arbetsbänk i köket att ställa saker på.
Vi har säkert över 25 kartonger som skall säljas med barnkläder och leksaker, gosedjur, porslin, finfat och gud vet allt möjligt.
Övre hall där skjutdörrar till klädkammaren kommer så småningom =)).
Första bilden vy när man kommer upp från trapp, andra bilden visar övriga rum på övervåning, om man blickar till vänster från trappen sett. Både barnens rum samt datarum skymtar.
Barnens lekrum, provisoriskt tills deras egna rum på den oinredda delen blir klara.
Datarum tillika just nu lite klädförvaring i väntan på garderober som kommer snart =)). Även kallat villavillakullarummet, allt lutar...
Badrum, badkar kommer kanske så småningom, just nu funkar det riktigt bra utan.
Vi sover i extrarummet på nedervåningen, extrarummet skall vara i gammaldags stil, ärvda guld och mahognysaker från farmor. I väntan på egna sovrum på övervåningen trängs barnen i samma säng brevid våran. Men gud så skönt att äntligen sova i sin egen säng.
Första bilden visar vy från extrarum och blickar ut över det stora rummet på nedervåningen om 90 kvm där vi har allrum, tvrum, kök mm. Matsalsbord och soffavdelning framför, det är 11 meter mellan öppningen från röda rummet till där tv:n står. Barnen kan springa lite och Matte kan jaga mig med piskan =)).
Köksbord, underbart att äntligen få sitta som en familj vid eget bord igen. En bit att flytta maten dock från köket, en vanesak antar jag, vi har rätt mycket arbetsbänk i köket att ställa saker på.
Vi har säkert över 25 kartonger som skall säljas med barnkläder och leksaker, gosedjur, porslin, finfat och gud vet allt möjligt.
Etiketter:
Huset
måndag 1 september 2008
Se om sitt hus
Jag har börjat att engagera mig i sånt som stör mig. När jag ibland blir irriterad tex som i morse då bussen först var 20 min sen och sedan bara körde förbi för den var full, ja då gick jag in på UL:s hemsida och gjorde en anmälan om reseförsäkring. Tidigare hade jag bara tänkte, asch det där orkar inte jag, jag får väl ta en tidigare buss nästa gång då om det verkar som att denna tid är en dåligt tid.
Anna 2.0 bryr sig, ser om de små kronorna och ger nästan heller ingen dricks till taxichafförer och till barpersonal. Får jag bra och snabb service, javisst men inte sådär slentrianmässigt längre. Jag skäms inte om jag provsmakar lite i matbutikerna, jag tar många extra till barnen om de är med, kanon för blodsockret, tar till mig själv oxå och till Matte. Bjuder de så är det är det väl upp till dom.
Jag känner att jag låter som värsta argbiggan... haha. Men det handlar inte om det, jag är inte arg, jag är inte irriterad jag är bara egoistisk, kan man få pengar för att bussen är försenad är jag ju dum om jag inte försöker.
Idag gick jag tillbka med ett par skor jag köpte i maj för de hade gått sönder. Normal hade jag skitit i det och slängt skorna, kanske om någon vecka först skulle jag ställa undan dem ett tag i sorgearbete. Jag hade inget kvitto och skulle bara få hälften av priset på skorna. Jag gick resolut till banken fick utdrag på att de kostat 600 kr i maj, och fick tillgodokvitto på detta belopp. Att jag därefter råkade köpa ytterligare skor utöver de 600 kr är ju bara för att jag är skofetischist.
Men att jag orkade, det är helt nytt för mig.
Idag har jag alltså bråkat med skoaffären och bussen, eller i allafall sett om mitt hus. Jag har inte bråkat med någon, som sagt jag är inte arg bara lite mer ekonomisk nuförtiden.
Anna 2.0 bryr sig, ser om de små kronorna och ger nästan heller ingen dricks till taxichafförer och till barpersonal. Får jag bra och snabb service, javisst men inte sådär slentrianmässigt längre. Jag skäms inte om jag provsmakar lite i matbutikerna, jag tar många extra till barnen om de är med, kanon för blodsockret, tar till mig själv oxå och till Matte. Bjuder de så är det är det väl upp till dom.
Jag känner att jag låter som värsta argbiggan... haha. Men det handlar inte om det, jag är inte arg, jag är inte irriterad jag är bara egoistisk, kan man få pengar för att bussen är försenad är jag ju dum om jag inte försöker.
Idag gick jag tillbka med ett par skor jag köpte i maj för de hade gått sönder. Normal hade jag skitit i det och slängt skorna, kanske om någon vecka först skulle jag ställa undan dem ett tag i sorgearbete. Jag hade inget kvitto och skulle bara få hälften av priset på skorna. Jag gick resolut till banken fick utdrag på att de kostat 600 kr i maj, och fick tillgodokvitto på detta belopp. Att jag därefter råkade köpa ytterligare skor utöver de 600 kr är ju bara för att jag är skofetischist.
Men att jag orkade, det är helt nytt för mig.
Idag har jag alltså bråkat med skoaffären och bussen, eller i allafall sett om mitt hus. Jag har inte bråkat med någon, som sagt jag är inte arg bara lite mer ekonomisk nuförtiden.
Etiketter:
Reflektioner,
Shoppa
Sticka ut hakan
Jag har en tendens att vilja verka mer kunnig än jag är, mer insatt än jag är och mer erfaren än jag är.
Jag har ofta ett hum om saker, jag har provat litegrann eller läst litegrann. Helt plötsligt uttalar jag mig som värsta experten. Jag vet, jag är full av hybris men ändå det är ju så killarna gör ju.
Hittills har jag klarat mig rätt skapligt. Det är ingen som helt kunnat syna mig men det kanske kommer en dag.
Mycket är det i all välmening, om jag ser att något går att göra bättre varför inte fundera på hur det skulle kunna vara och därmed låta som värsta skalman, bara plockar fram lösning efter lösning.
När jag väl börjat spela korten är det bara att fortsätta och arbeta så att det blir på det viset som jag tänkte från början. Nu är det ju bara att komma så galant ur detta som möjligt, på vägen snappar jag upp ytterligare information eller så googlar jag en halv dag för att få lite mer kött på benen. Ordbajseri, slänga sig med lite facktermer brukar alltid vara bra.
Nu är det viktigast att fokusera på lösningar än på problemen för det är ju framåt jag ska, tittar jag bakåt löser det ju inget, det är numera ovesäntligt varifrån jag kom. Jag kan ju inte göra något åt det utan det är historia nu, kanske lär jag till en annan gång men jag är tveksam.
Frågan är dock hur många fler som jag går omkring och slänger ur sig en massa påstående, får folk att agera, kan få folk att ändra eller påbörja en färdriktning och egentligen inte ha speciellt mycket på fötterna för argumenten.
Hur många arbetsuppgifter, beslut tas inte på detta sätt. Nu handlar det ju bara om att oavsett anledning så sker en förändring, kanske till det bättre, kanske en bra lösning, oklart om det är den bästa lösningen eller den bästa vägen.
Jag har ofta ett hum om saker, jag har provat litegrann eller läst litegrann. Helt plötsligt uttalar jag mig som värsta experten. Jag vet, jag är full av hybris men ändå det är ju så killarna gör ju.
Hittills har jag klarat mig rätt skapligt. Det är ingen som helt kunnat syna mig men det kanske kommer en dag.
Mycket är det i all välmening, om jag ser att något går att göra bättre varför inte fundera på hur det skulle kunna vara och därmed låta som värsta skalman, bara plockar fram lösning efter lösning.
När jag väl börjat spela korten är det bara att fortsätta och arbeta så att det blir på det viset som jag tänkte från början. Nu är det ju bara att komma så galant ur detta som möjligt, på vägen snappar jag upp ytterligare information eller så googlar jag en halv dag för att få lite mer kött på benen. Ordbajseri, slänga sig med lite facktermer brukar alltid vara bra.
Nu är det viktigast att fokusera på lösningar än på problemen för det är ju framåt jag ska, tittar jag bakåt löser det ju inget, det är numera ovesäntligt varifrån jag kom. Jag kan ju inte göra något åt det utan det är historia nu, kanske lär jag till en annan gång men jag är tveksam.
Frågan är dock hur många fler som jag går omkring och slänger ur sig en massa påstående, får folk att agera, kan få folk att ändra eller påbörja en färdriktning och egentligen inte ha speciellt mycket på fötterna för argumenten.
Hur många arbetsuppgifter, beslut tas inte på detta sätt. Nu handlar det ju bara om att oavsett anledning så sker en förändring, kanske till det bättre, kanske en bra lösning, oklart om det är den bästa lösningen eller den bästa vägen.
Etiketter:
Tillkortakommanden
Låg profil
Jag var på kickoff i helgen med 800 kollegor från mitt nya företag. Jag har jobbat en vecka och jag tänker att jag har mycket att lära.
Vi skall åka abonnerad båt till Gotland, vi är indelade i 72 grupper a ca 10 personer i varje. Jag hamnar i en grupp där engagemanget var si sådär. En överförfriskad kille i 40 årsåldern. En annan kille som suckade och stönade vid informationen att jag förväntade mig att vi skulle typ hejja, presentera oss.
-Måste man säga hej till alla oxå?
- Självklart, vi tillhör ju samma lag.
Sedan kommer en äldre charmig herre som är lagledare, han vill inte vara lagledare.
På båten får vi uppgift att göra en sköld, vi skall hitta minsta gemensamma nämnare, ett motto och ett ledord.
Charmiga äldre herren kommer tillbaka och säger att han hört att jag är full av energi.
-Jo tjena, säger jag.
Jag har jobbat 5 dagar så det tror jag inte alls det.
-Jo, säger charmige äldre herren.
Ingen bryr sig, det är tävling eller i alla fall ett uppdrag.
Vad gör jag?
Jepp, energiknippet som jag numera tilltalas med tar på sig rollen.
Jag är lättköpt jag vet, han säger ju så bara för att få igång mig tänker jag.
Men faktum var att på lördagen hade vi teamarbete i flera timmar, det var galet kul. Vi skulle samla kulor, stenkulor och utföra en massa uppdrag och svara på frågor för att få så många som vi kunde. Sedan skulle vi satsa på en ryttare och en häst i ett tornerspel. Då var alla engagerade och den charmige äldre herren sa inte så bara för att få igång mig utan för att han faktiskt tyckte att jag verkade vara driven.
Det tackar jag för, fast jag skulle ju hålla låg profil. Det var ialla fall en sanslöst trevlig dag.
Jag har lärt mig massor under helgen, träffat klasskompisar från Ume, jag har pratat med kreti och pleti och jag har dansat.
Ni som sett en alkoholpåverkad Anna dansa, ja ni vet.
Anna tycker hon är rätt bra på att dansa, onykter. Anna tycker att hon är riktigt sexig, onykter, på dansgolvet.
Anna har inte som tänkt var, hållit låg profil, knytit kontakter och pratat jobb.
Jag har gjort det litegrann men mest kommer samma gamla Anna fram, hon kramas, tar på en massa människor, ironiserar, pikar, skojar, skämtar, driver med folk.
Alla uppskattar inte detta, Anna 2.0 politiskt korrekt är som bortblåst.
Sitter på båten hem, trött, inte fullt så bakis, skäms, får en tanke, kommer på ett dansmove, skäms igen. Kommer på en kommentar, skäms igen. Ryser, drar in magen och ångest. Denna ljuva ångest.
Vi skall åka abonnerad båt till Gotland, vi är indelade i 72 grupper a ca 10 personer i varje. Jag hamnar i en grupp där engagemanget var si sådär. En överförfriskad kille i 40 årsåldern. En annan kille som suckade och stönade vid informationen att jag förväntade mig att vi skulle typ hejja, presentera oss.
-Måste man säga hej till alla oxå?
- Självklart, vi tillhör ju samma lag.
Sedan kommer en äldre charmig herre som är lagledare, han vill inte vara lagledare.
På båten får vi uppgift att göra en sköld, vi skall hitta minsta gemensamma nämnare, ett motto och ett ledord.
Charmiga äldre herren kommer tillbaka och säger att han hört att jag är full av energi.
-Jo tjena, säger jag.
Jag har jobbat 5 dagar så det tror jag inte alls det.
-Jo, säger charmige äldre herren.
Ingen bryr sig, det är tävling eller i alla fall ett uppdrag.
Vad gör jag?
Jepp, energiknippet som jag numera tilltalas med tar på sig rollen.
Jag är lättköpt jag vet, han säger ju så bara för att få igång mig tänker jag.
Men faktum var att på lördagen hade vi teamarbete i flera timmar, det var galet kul. Vi skulle samla kulor, stenkulor och utföra en massa uppdrag och svara på frågor för att få så många som vi kunde. Sedan skulle vi satsa på en ryttare och en häst i ett tornerspel. Då var alla engagerade och den charmige äldre herren sa inte så bara för att få igång mig utan för att han faktiskt tyckte att jag verkade vara driven.
Det tackar jag för, fast jag skulle ju hålla låg profil. Det var ialla fall en sanslöst trevlig dag.
Jag har lärt mig massor under helgen, träffat klasskompisar från Ume, jag har pratat med kreti och pleti och jag har dansat.
Ni som sett en alkoholpåverkad Anna dansa, ja ni vet.
Anna tycker hon är rätt bra på att dansa, onykter. Anna tycker att hon är riktigt sexig, onykter, på dansgolvet.
Anna har inte som tänkt var, hållit låg profil, knytit kontakter och pratat jobb.
Jag har gjort det litegrann men mest kommer samma gamla Anna fram, hon kramas, tar på en massa människor, ironiserar, pikar, skojar, skämtar, driver med folk.
Alla uppskattar inte detta, Anna 2.0 politiskt korrekt är som bortblåst.
Sitter på båten hem, trött, inte fullt så bakis, skäms, får en tanke, kommer på ett dansmove, skäms igen. Kommer på en kommentar, skäms igen. Ryser, drar in magen och ångest. Denna ljuva ångest.
Etiketter:
Reflektioner
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
