Känsla kontra i symbios med intellekt!!

Om jag skulle måsta börja räkna för hur många gånger mitt känslomässiga intellekt börjat rusa så skulle jag få räkna tills jag dör.

Inget vi gör är annat än en kombination av vårt intellekt och vår känsla.

Vissa är bättre eller kan leva mer i känslolandet och några lever bättre i det intellektuella.

Jag kan många gånger försöka reda ut det mina känslor kommer att ta ställning till låååååååååång innan det har hänt. Det är för mig att jag intellektuellt tar ställning till händelsen på ett eller annat sätt.

En vän till mig har börjat träffa en ny tjej som eventuellt kan leda till något mer långvarit. Det är ett nytt förhållande som i dagarna definieras. Ändå har min vän intellektuellt vidtagit mentala åtgärder huruvida möjligheterna är, chanserna är att de kommer att tänka sig bo ihop om några månader…

Det är ju inte lite att gå händelserna i förväg men det är ju rätt naturligt för mig!!!

Givet att relationen blir mer allvarlig, exklusiv så kommer ju ofta att man spenderar i princip varje natt ihop, ju äldre vi blir ju mer rationella blir vi och oftare flyttar vi ihop av massor av ekonomiska skäl som minst som argument och som rationaliserar det hela.

Men…

Jag måste säga att min erfarenhet som drygt 20 åring med liknande beteende blir ju närmast kallad Glenn Close från farlig förbindelse… kaninkokerska.

Den tjejen har bråttom osv…

Men det är här inlägget går ihop med föregående.

Jag har bara tänkt mig in i situationen rent intellektuellt och förekommit vissa händelser innan de har hänt.

I de trevliga stug diskussioner och annat som kommer upp gäller det död, otrohet och allmän misär.

Men det gäller ju även saker som driven en framåt, som tankar på att flytta ihop, det är ju naturligt och problemet för många blir när man säger det innan alla inblandade har hamnat i samma läge.

Jag tycker det är så töntigt, men jag förstår det nu, oj vad jag måste ha skrämt många förr om åren…

För det innebär säkert att jag fått saker att låta som jätteviktiga då de inte är de minsta viktiga bara för att mitt intellekt kommit före mina känslor och därmed försökt skapa bra förutsättningar för framtiden medan andra uppfattat det som att det är det viktigast i livet och som att jag känslomässigt är enormt engagerad och där jag inte är de minsta mer engagerad än någon annan men jag går händelserna i förväg för jag är sååååå himla praktiskt och jag kan idag förstå att sånt agerande kan missförstås.

Men hey, finns det några unga människor därute som läser min blogg så hepp, förstår ni??

Allt är viktigast och inget är viktigast och intellektuellt kan saker fås att låta bra mycket mer än de är känslomässigt.

Känslomässigt har de kanske inte ens kommit hälften så lång som intellektet.

Jag skulle önska att jag levde mer efter känslorna, för känslomänniska som jag är så är många av mina agerande faktiskt intellektuella hur galet ni än kan tro det låter. Men genom att intellektuellt ha gått igenom hur min syn på död, otrohet, arbetslöshet och annat jobbigt står sig så är det ju tusenfalt lättare att hantera känslomässigt när det väl dyker upp, för det är ju inte helt otänkbart att många av livets vedermödor innebär lite sorg och lite annat jobbigt.

Men när det är pushigt, mot att driva någon annan mot något, ja då blir det lite Glenn Close över det hela alltför snabbt kan jag tycka!!!

Argumentationens dunkla skäl

Detta och nästa inlägg lär ha vissa systerliga likheter.

Satt med svärmor i sedvanligt läge inomhus på stugan, hon i en av fåtöljerna, jag halvliggandes med ena benet utsträckt i träsoffan från gamla Ollas, dvs en av mangårdarna i Hastersboda, Föglö men numera placerad i svärmors allrum.

Samtalar om samma saker som kommit upp senaste 13 åren men med en helt annan ton, med en mer neutral ton och där inget känns lika infekterat eller känsligt längre.

Vi talar om släkt, vi talar om händelser och så kläcker jag ur mig att jag inte tror att hon alltid förstått mig men det är viktigt att hon vet att jag i en argumentation alltid har samma inställning...

Det är att allt är viktigt och inget är viktigt!!

Menar jag verkligen det blir frågan? Ja, det menar jag och när man förstår det, då förstår man mig säger jag.

Oj, vilket statement tänker jag därefter, det är stora ord, är all lika viktigt och inget?? Är jag aldrig mer personligt engagerad i en dispyt?? Vem försöker jag lura? Men utan att ljuga alltför mycket för mig själv eller andra så vill jag nog säga att faktum är… I en dispyt, en diskussion, en argumentation så är det så.

Visst finns det mer känsliga ämnen, men vid en uppenbar provokation så skulle jag inte reagera på det känsliga ämnet, jag kan typ stålsätta mig. Jag är inte fylld av prestige och stolthet och därmed så måste jag inte alltid få säga min mening om ett visst ämne. Däremot måste jag alltid få säga min mening om massor av ämnen. Hänger ni med?? Jag kan tycka något är extra känsligt eller behjärtansvärt och i en diskussion kan jag fångas med men mest på grund av diskussionen som sådan. Känner jag att någon fångat upp mitt särskilda engagemang i frågan kan jaga kyligt arrogant backa och låtsas som inget har hänt och att jag skiter fullkomligt i frågan för att få fram deras syn utan påverkan från mig.

Men allra mest i uttalandet menar jag att jag i en diskussion kan få det att låta som att det är lika viktigt för mig att man byter disktrasan regelbundet och vid minsta spår av lukt som pedofili. Hur galet det än låter för en del, för tro mig att det satt mig i klistret på stugan många gånger så är det lika viktigt och faktiskt lika oviktigt.

Ingen jag känner just nu vet jag är utsatt för pedofili och finner jag en odörluktande disktrasa slänger jag den vart jag än är hos vem jag än är!!

Hur menar jag nu? Jo att så fort jag stöter på ett problem är just det problemet eller den problematiken viktigast. Det innebär inte att allt jag skall göra i morgon är mindre viktigt, det innebär inte att jag prioriterar någon annat. Det innebär bara att jag ofta här och nu, just i diskussionen lever mig in i frågan som att det händer just här och nu. Min inlevelseförmåga känner inga gränser och därmed blir allt alltid viktigast och inget viktigast för det kanske inte ens har hänt!!!

Jag vet inte om någon annan än jag själv blev klokare just nu.

Men kort sammanfattat vill jag mena att jag kan få saker att låta som de är det viktigaste i livet för mig i en diskussion och ställer man det mot riktigt hemska saker blir det patetiskt. Men jag vill mena att ställer man de sakerna mot varandra blir det patetiskt, för skall man alltid rangordna mot det mest viktiga så blir inget viktigt.

Alltså blir allt viktigt!

Det känns som en bättre utgångspunkt än att vi skall skita i vissa saker bara för att andra måhända är mer livsviktiga men de kan dock vara lika levnadsviktiga!!!

Tjurig kontra envis

I min familj så finns det två tjuriga personer och två envisa!! Hmm, vad skiljer oss åt då? Marginellt där med men jag anser att tjurighet är lite sämre än envishet om man måste gradera men allra mest anser jag att tjurighet tar sig litet annat uttryck än envishet.

Min son som är envis kan ropa Mamma, säkert 15 gånger utan att höja rösten utan att ändra något utan att entonigt ropa –Mamma!!! Jag kan bli tokig för det går inte bort, han kan hålla på hur länge som helst om jag inte svarar, börjar jag svara då blir det annat läge och då kan det gå lite hur som helst men det finns något där som är mer rakt, jämnt över envishet.

Tjurighet är mer bita ihop, kom igen, ska faaan klara det här, jag kan, jag vill. En massa pepp, men ger INTE upp!!

För den envise så pågår och föregås inte en situation av annat än att de bara gör, de bara är de bara vägrar.

Rationella argument och annat biter inte på envisa, de bara står solid fast i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet, de ger sig INTE.

En tjurig person ger sig inte men kan hänga upp sig på detaljer och fastna där medan jag upplever att en envis person av hela sin inre övertygelse anser att de har den rättighet som de kräver eller hävdar eller vad det nu kan vara. Det är mer naturligt på något sätt.

En tjurig person kanske till och med skiter i om de står bakom eller verkligen vill det de påbörjat utan det blir mer principiellt, har man påbörjat får man minsann fullfölja.

Oavsett, i ett hushåll fullt med sådana människor är det ju ständigt en pisstävling skulle man tro, men så länge jag och barnens far inte tycker det är av vikt att mäta oss mot varandra så kan all kraft läggas på att fostra våra barn. För det är inte helt lätt när vi både beundrar och vill att våra barns viljestryka skall växa sig starkare och finnas där och samtidigt måste sätta gränser för det är ju ändå vi som bestämmer och så mycket mer är det ju inte säga om det, de skall absolut inte kontrollera oss och styra vår tillvaro men gärna någon annans en vacker dag ;)

Stjärnor förr och nu

Sitter och ser på Bambi, Micke och Molle och andra äldre Disneyfilmer med mina barn. Det är färre reklamfilmer innan och det tar tusen år innan filmen börjar för eftertexterna kommer först, alla rösterna osv. Mycket är irriterande och som tur är kan man ju hoppa förbi men det finns en sak som jag gillar.

På nyare Disneyfilmer är det ju alltid rätt avgörande om vem som gör rösten till figuren, nu förtiden gör de ju även figurerna i filmerna efter röstens ägare vilket jag inte vet om det är en i längden god utveckling.

Anyhow, i förtexterna så står det ju vilken som är röst åt vilken figur och med nyare filmer får man sitta och gissa, för den texten kommer först i slutet.

Så jag undrar stilla, var stjärnorna viktigare, större förr eller vad har hänt? Är det en del av poängen att man skall sitta och gissa vem som är vem nuförtiden?

Hmm, jag kan omöjligt veta om stjärnorna var större förr men onekligen förd de med sig lite mer glamour och skimmer som det filter de sätter på Days of our lives när det äldre skådespelarna dyker upp i bild, ja Glamour och det finns tusen andra exempel också. Men det filtret tycker jag representerar den bild jag har på gamla stjärnor istället för att se oredigerade upclosebilder på Britneys celluliter i trashiga shorts och t-shirt.

Fördöma eller döma

Ja, är det någon skillnad på att döma, fördöma eller bara tycka till om folk? Vi delar in människor, vi kategoriserar för att kunna identifiera andra och förhålla oss till dem. Vi generaliserar när vi ser och hör andra på gröna lund och på stan.

Men att döma, vilket man delvis gör när man generaliserar och uttalar sig om människor som man inget vet om, bara för att de väljer att stoltsera med sina Key West eller Florida t-shirt för att visa att de har råd att åka till Florida… Eller?

Är det då samma sak som att fördöma, var jag fördömande när jag uttalade mig om de där Floridasvenskarna? Jag tycker gränsen är hårfin och kan säkert vara föremål för många retoriska debatter på var gränsen egentligen går.

Jag skyddar mig själv med att hävda att så länge jag inte medvetet ser ner på dem utan just generaliserar och kategoriserar och ändå gör det lite med glimten i ögat är det ok, men så kan det ju vara att alla inte uppfattar den där glimten och vips så har samma uttalande blivit ett fördömande i någon annans ögon.

Så facit skulle vara kul ibland, så man kan förhålla sig på rätt sätt på rätt gång mot rätt människor… Eller? Nä jag gillar ju kaos, så jag föredrar att det finns utrymme för lite diskrepans och att vi är olika och har olika hangup´s så vi går igång på olika saker.

Spelade spel med goda vänner och där vi fick frågor typ, om våra karaktärer och trekanter, gick förbi, stöld, snatteri och annat man kan tycka att det finns massa moral men det som blev bästa och roligaste och största diskussionerna om var att jag nog kan ha backat in i någon bil någon gång på någon parkering och orsakat någon form av buckla i nummerplåt eller nått, jösses vad livat stämningen blev, för det minsann får man inte göra :D och inte heller rösta olika i riksdags, landstings och kommunalvalet, men ljuga, ja det kan man tydligen få göra ;)

Vad jag menar är att med att vi är olika och hänger upp oss på olika saker för något i vår historia har gjort att det blivit en viktig fråga för oss så får vi dynamik, men facit så sitter vi ju alla som den introverta utan personlighet som jag skrev om i förra inlägget och gud förbjude inte under min livstid!!!

Utan personlighet

Har sökt upp några från Turkiet sommaren 1992, antagligen för jag är en succer på nostalgi, kan ju inte hjälpa det.

Men guud tänk om de inte minns mig, tusentals turister har säkert varit där och stannat och jobbat och som de haft en kanonsommar med!!! Hur skall just 1992 skilja ut sig för dem som det gjorde för mig??

Så går väl tänkarna, men så har jag självförtroende och hybris och tänker att det är klart att de minns mig, hur kan man liksom inte göra det? Hade jag varit en blyg viol, en vacker sylfid, en vän jungfru hade jag förstått om de inte gjort det, men när en tornado sveper in så är det väl lite svårt att missa den??? Så tänker jag också :D

Skämt åsido men visst känns det bra att de känner igen mig, minns mig, tycker jag är mig lik. Jag hoppas ju att min personlighet är så pass stark att det är den som gjort det, lägg till då min öppenhet och ärlighet så fick jag rätt bra och djup kontakt med många och höll delvis kontakt några år efter Turkiet via snigelpost innan tekniken som underlättar kontakter dök upp.

Men att vara social och vara en som man kommer ihåg behöver ju inte vara förenligt med öppenhet, det finns många som är väldigt stängda och döljer mycket inom sina egna väggar och som har svårt att anförtro sig åt andra.

Men tänk om man både är introvert och utan personlighet vilken mardröm tänker jag, hur ter sig livet för den personen? Är de det som jag skrev om som alltid sitter i ett hörn på en fest och som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna och sedan bara klagar på en urtrist fest??

Eller, vad liksom? Hur frustrerande måste det inte vara? Och vad är personlighet egentligen? För att inte ha en personlighet är ju också att ha en personlighet typ??

Att inte ha en personlighet är det att vara grå och trist? Ja det finns många fördomar hör ni som både jag och andra får lov att stå för.

Mindervärdeskomplex kontra överlägsenhet

Ojämnvikt, det lider många förhållande av. Skrivit om det förr, många älskar mer eller kanske är mer för-älskad än den andre i sin partner.

Men det finns många varianter på det och att känna sig antingen förmer eller underlägsen sin partner är kanske ännu värre än att vara den som älskar mer.

Hur tokigt det än låter så är det även svårt för den som BLIR älskad mer, det låter förmätet kanske men för den personen finns alltid en sorg att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Därav eftertrycket på att man kan älska mycket och starkt men kanske man känner inte samma beroende, pirr och annat som en för-älskelse ger. Man skulle önska att man kunde ge samma tillbaka och det finns alltid där tyst, som ett skimmer över ens relation.

Men när man antingen ser upp eller ner på sin partner då handlar det lite om andra saker än kärlek och är lite lättare rent praktiskt att ordna, genom att tala ut och jobba på frågan. Förälskelse är inte lika lätt att fixa om den inte finns där. Men oavsett om det är lättare att tala ut om ojämnvikt i respekt så verkar det ändå vara så mycket mer prestigefyllt och svårsmält än att det är ojämnvikt på grund av kärlek.

Jag hörde en farmor/mormor med 4 barnbarn sitta på tåget och guuud vad hon underbyggde att barnen var dåliga på ditten och datten. Ena barnet hade inte smutsat ned sig kl var 9:00!!! och farmor säger först att oj, vad duktig du har varit som är ren men SÅ måste hon tillägga att och trycka in i barnets huvud -Du som aldrig kan hålla dig ren!!

Varför var den sista kommentaren nödvändig? Andra exempel som jag hör är tex att Jocke inte äter svamp, mamman sitter vid bordet, Jocke sitter med sina kompisar Johan och Lars, Johan och Lars mamma severar maten och på tallriken finns svamp.

Jamen då skall ju Jockes mamma tala om för alla och påminna Jocke om att han inte gillar svamp, men si du, när Jocke sitter med sina polare så kanske han kommer att äta svamp, grupptrycket you know och genom att ständigt påminna och trycka in i barns huvud vad DE gillar och vad DE är dåliga på så blir det ju en grym självuppfyllande profetia. Why? Vad är det som gör att vi gör så, lägger till detta? Bort, bara bort med de dumheterna, vänta och se och beröm det positiva istället, kan vi inte ha det så?

Detsamma gäller våra partner, vi misstror dem, underminerar dem och berättar hur dåliga de är på att borra upp saker eller annat händigt, vi underskattar deras allmänbildning och deras sociala kompetens. Eller så ser vi upp till vår partner och undrar hur kan DU tycka om mig, älska mig, vara intresserad av mig?

Båda lägena är lika destruktiva och jag ställer mig frågande till varför det blir så? Ska inte alfahanen och alfahonan finna varandra? Träffade en sjuksköterska nyss som citerade Darwin, förvissa helt galet elitistiskt men idag råder det väl inget tvivel på naturens urval men vi gör allt vi kan för att motarbeta detta.

Hur tokigt det än låter där oxå så är inte inte mer kul att vara den som ens partner ser upp till än att vara den som känner sig mindervärdig. Båda skapar massor av skuldkänslor och ångest.
Jag vet av min egen erfarenhet att när jag varit i något av lägrena så har det ständigt handlat om min självkänsla som varit alldeles för låg och där mitt självförtroende ibland har löpt amok för att kompensera och så hamnar jag lite hip som happ och inget blir bra, det finns ingen substans.

Hela förhållandet går ut på en kamp att antingen komma ikapp eller jobba på att försöka möta sin partner så den inte känner sig underlägsen. Det finns sällan någon ro och vila i ett sådant förhållande och det är sällan man lever här och nu och bara är i ett sådant förhållande och genom att tala om för våra barn, pränta in i våra barn vad de är dåliga på så låter vi bara detta fortsätta pågå generation efter generation.

För oss själva kan vi ju hantera tänker vi, vi är sällan snälla mot oss själva, vi kan ofta offra oss men om vi tänker på att vårt barn skulle vara i samma situation med sin blivande partner hoppas jag fler än mig ryser till och börjar jobba för att öka våra barns SJÄLVKÄNSLA och vilja att pröva och försöka allt nytt!!!!