Vad vi säger har betydelse

Hur pratar vi med varandra? Hur tänker vi för oss själva?

Ibland kan jag jaga upp mig själv, inom mig själv. Skrika i huvudet och bli frustrerad.
Jag försöker oxå att resonera med mig själv i huvudet, lugna mig, ta inte i.

Om jag är irriterad för att jag har skavsår, är kissnödig och så kanske jag kommer hem och ser att det är ostädat i mina ögon eller att Mattes skor står innanför dörren så att man snubblar.

Ja, då tar jag i...
-Jag blir så j*vla förbannad när skorna...

Detta gör att Matte blir irriterad för att jag tog i så himla mkt, vilket gör att det är lätt att nu handlar diskussionen om ingenting, vi är irriterade på varandra för att vi använder tonläge och använder ord som är för stora, för betydande. Egentligen är det en skitgrej och får jag bara kissa och ta av mig skorna så är jag inte irriterad. Men nu kanske jag har gjort Matte irriterad och så har han fått kort humör och blir syrlig för minsta sak jag gör...

Ja, ni förstår och så är den onda bollen i rullning, bara för att jag tog i, svor och använde starka ord.

Om jag säger att du är det värsta jag vet, ja, vad är då pedofili, mord, krig, fattigdom?

Sen kan ju saker jag säger till dig vara av större betydelse för dig än för mig. Du har en referens till ordet som inte jag har och som gör att du tar kommentaren så mycket starkare än jag menade med den.

Vad kan man och vad kan man inte säga till varandra? Jag menar nog att man alltid kan säga allt till varandra men att man måste vara medveten om hur det kan tas och givetvis stå för det man säger.

Vi säger att jag tycker du är en cancersvulst, ja, för mig är det en beskrivning, dvs att du likt en cancersvulst äter upp mig. En svulst förstör den omgivande vävnaden, dvs om jag säger att du är en cancersvulst så anser jag att du förstör, äter upp, fräter sönder delar av mig och våran gemensamma omgivning.

Jag önskar inte att du skall få cancer, jag hade lika gärna kunnat använda de orden som beskriver en cancersvulst men valde den enkla vägen kanske. Dels för att ordet är starkt och laddat och det ger mer avtryck än att säga,
-Du stjäl all energi, dränerar mig och våran omgivning på lust, vilja och glädje.

Men jag menade kanske precis beskrivningen av just cancersvulst som beskrivning av dig. Men du kanske har haft cancer, anhöriga som dött i cancer och vips så har cancer en helt annat innebörd för dig och du kan inte förhålla dig objektiv till ordet längre. Det är kanske det värsta du vet?!

Det är nu bråket kan ta en sådan där "härlig" vändning, helt plötsligt kan diskussionen komma att handla om ordet jag använde och själva anledningen till diskussionen, den är helt plötsligt oväsentlig, i alla fall sekundär.

Jag blir galen när man lämnar sakämnet.

Jag kan gärna diskutera om jag valde ett dumt ord, dåligt ord, sårande ord. Jag diskuterar gärna om jag kunde ha valt att berätta mina åsikter på ett annat sätt.

MEN i en annan diskussion, nu diskuterade vi ett annan sak inledningsvis.

Jag vet inte hur många gånger jag dragits in i ett sådant virrvarr med min mor. Vi pratar om helt olika saker.

Jag kan ringa för att berätta ngt eller fråga om hjälp, samtalet kan utveckla sig till bråk och slutligen får jag i ansiktet,
-Ringde du bara för att bråka?
-Självklart inte... vi pratade ju länge innan vi började bråka?!

Men det spelar ingen roll, jag kan aldrig nå min mor när hon valt att lämna sakämnet och diskutera mitt beteende eller mina val av ord. Vi bråkar numera alltså om bråket och någon egentlig anledning eller försök att lösa själva grundproblemet finns inte.

Så när vi är arga på varandra, irriterade vore det ju kanon om vi kunde resonera med oss själva i huvudet en liten stund innan orden faller över våra läppar. Men problemet kommer alltid att bestå, att du har en annan relation till orden jag väljer att använda och därför kan du ta det på ett helt annat sätt än jag menade.

Sen har vi ju andra saker vi vräker ur oss,
-Jag skall aldrig ha barn
-Jag tänker aldrig gifta mig.
-Jag kan inte säga jag älskar dig.

Varför, varför?

Det kan ju bli så laddat, självklart kan en massa människor tänka sig gifta sig efter en tid, några år eller med en annan partner. Självklart kan en massa människor tänka skaffa barn efter en tid, några år eller med en annan partner.

Självklart kan du säga att du älskar mig men för dig kanske det betyder att du tror att du är redo för giftermål och skaffa barn och därför tror du/vågar du inte säga orden.

Det är i mina ögon så löjligt, så onödigt. Helt plötsligt kan en partner hänga upp sig helt otroligt mycket för det du bara råkade säga en kväll, kanske berusad.

Nu kan du inte ta dig ur din kommentar och hela förhållandet kommer att fokusera på dessa ord, den meningen istället för allt annat man gör tillsammans som är bra, allt annat roligt man har.

För mig om jag fick välja skulle den som tycker att ordet var för stort, för starkt försöka lyssna på vad personen menar med uttrycket. Ta sig tid och ärligt ge det en chans och försöka bortse från ordet. Man kommer ändå inte att nå en konsensus om vad ordet betyder, just för att det har så olika betydelse för varandra.

Jag skulle önska att den som tycker ordet är för starkt kunde lämna det, att det saknar nu betydelse, om jag säger att jag är ledsen att jag använde ett ord som sårade dig så djupt så vill jag ändå säga att jag menade ändå det jag sa, dvs min beskrivning av ordet. Det är min beskrivning av ordet som är viktigt, det var min beskrivning av ordet jag ville förmedla och inte din relation till ordet.

Om du ger mig den chansen så har vi ju mycket bättre chanser att nå konsensus.

Ex om jag säger att jag aldrig vill ha barn, du ifrågasätter det. Jag svarar att, ja, just nu känns det som att jag aldrig vill ha barn.

Släpp det då, han/hon har ju inte sagt att dörren är stängd för evigt, att säga att jag vill inte ha barn betydde i det här fallet att personen just nu inte ser att den någonsin kommer att ha barn. Det betyder inte att det aldrig kommer att hända. Men det låter så och du har uppfattat det så och du kan nu inte släppa att han/hon sa så, för om man inte menade det fullt ut, hur kunde man då göra ett så starkt statement?

Jamen, just nu menar den personen det, men är insiktsfull att saker kan ändras. Hepp!!!
Och här är jag övertygad att de aldrig kommer att nå varandra, just för att ordets innebörd är så olika för två personer.