Analys och eftertanke

Fick en insikt idag, det roliga är att jag vet inte om jag fått den förut och om jag fått den förut så är säkert den insikten jag fick idag en vinkling av just den insikten jag kan ha fått förut. För insikten gick just ut på att jag hela tiden hittar en ny vinkling och så tror jag att jag nått en ny insikt men förmodligen inte.

Varianter på teman osv har jag bloggat om tidigare. Men hur tar jag hand om mina insikter? Inte så värst bra, för jag vet inte riktigt vad meningen är med att ha insikten, det är inte alltid jag efterlever och förändrar saker.

Det är som att själva insikten är nog, att jag vet om att jag kan göra bättre eller andra val, att jag är medveten om den handling jag gör. Men det är inte alltid jag väljer eller utför den bästa handlingen. För mig är vetskapen om att jag hade kunnat göra ett bättre val lite grejen, även om jag ändå gör på ett annat sätt.

Det hänger lite ihop med när jag bloggade om barn och hur vi föräldrar kan skapa en bra grund på. Om man har valet att bli det mesta men ändå väljer att lägga ribban lägre är det en enorm skillnad mot att inte kunna välja alls utan bli hänvisad till en nivå eller ett yrke och där men hellre velat ha ett yrke som krävt lite bättre betyg eller dylikt.

Jag hamnar så ofta i lägen där själva utforskandet är lika stor del som själva poängen och när man kommer till poängen så känns det som ibland att den är betydelselös, den används inte, den efterlevs inte, men nu har jag vetskap i alla fall, lite om nått, vad det än är.

Enkelhet efterlyses

Någon som har bättre kolla än mig får väl rätta mig där jag har fel, verkar som att min självinsikt är oklar. Den är i alla fall under granskning just nu.

Spontan och en vilja att göra saker har alltid varit lätt för mig. Alltså då menar jag om jag får ett förslag att göra ditten eller datten så är det bara på med kläderna och dra. En fest i någon stugan långtbort i ingenstans, paddla kanot eller åka madrass i bräntbergsbacken (liten,liten knöl i Umeå för slalomåkning).

Jag gillar äventyr, jag gillar att göra saker och är det inget annat konflikterande bestämt så gör jag det, åker. Innebär det en resa på 10 mil så det heller inget problem.

Större problem hade jag när jag var yngre och något hade planerats. Gick inte planerna som det var planerat så rev jag upp himmel och gjord. Livet gick under och min kontroll var ur funktion och jag hade svårt att förhålla mig till det nya. Sen som jag sagt tidigare så går det fort över men just där och då är jag förkrossad, otröstelig, livet är slut. Den chock jag fick och även Mattes familj första gången vi missade färjan till stugan eller från stugan, vem vet. Men herregud vad jag skulle vilja slippa det minnet och händelsen för den delen.

Det är även jättestor skillnad, eller var stor skillnad om jag fick veta om att planerna gått i stöpet ett tag innan, det kan räcka med några timmar så då fanns det möjlighet att reparera skadan.

Idag så har jag missat hur många färjor till stugan som helst och med åren inte något större problem med att hantera den typen av besvikelser. Senast i onsdags inträffade det hela och klart det var inte optimalt men inte hela världen heller. Det kommer fler dagar, livet är långt.

Att ställa upp för mina vänner har varit givet och att resa långt eller så för den skull har aldrig varit ett problem. Jag ser inte det jobbiga i det hela. Jag ser sällan det jobbiga i sådana saker. Jag kan sova i bilen om jag bara har sovsäck så man inte fryser. Finns det ok förutsättningar att klara av det hela så kör jag på.
Det går sova i bilen utan sovsäck också men det blir en mycket jobbigare upplevelse om man ligger och småfryser hela natten.

Finns det hjärterum finns det stjärterum! The more the merrier!

Tyvärr är inte alla likadana och det krockar rätt ofta. Har några i min närhet som kan få hjärnsläpp om en fest flyttats 5 km. Dag, tid eller annat är inte ändrat bara den geografiska riktningen de skall bege sig. Nämen då får vi tänka om.

Många som ser hinder och att saker är jobbigt, svårt att få in. Jag är uppvuxen med den attityden. Det är hinder, hinder, hinder, det kan regna, på fråga om vi ska på bio, får man det att låta som ett besvär vilken film man skall se. Alltid framhäva det negativa i sådana situationer. Busstider är dåliga, tiden är knapp. Man försöker leta hinder också, finns verkligen rätt grejer osv. Istället för att bara gå och kolla om man har det man behöver eller åka och köpa det man behöver.

Voilà säger jag om det. Vill man något så har man alltid tid. Vill man inte så har man aldrig tid. Det är inte svårare än så, tveksamt till hur många som skulle tacka nej till något som de är intresserade av, då är tiden inte lika knapp. Då kan man prioritera.

Problemet för mig då är att varför kan man inte vara rak och ärlig eller vet dessa människor inte om att de visar på hinder istället för att svara på frågan? Har de inte riktigt koll på hur de fungerar eller vet de inte om att de inte vill än? Vad är det som gör att de rabblar en massa skäl som kan förhindra det hela, skäl som jag lätt krossar då de går lösa?

För att allt är så jobbigt? Eller för att det är inte värt det?

Just otydligheten lämnar öppet för tolkning, vill man detta om hindren röjs? Eller är hindren ett förtäckt sätt att säga nej?

En annan sak som hindermänniskorna bidrar med för mig är att det finns inget positivt i det hela, det är bara dålig karma raktigenom. Att varje förslag som de får är att det låter som att man har besvärat dem. Är det bättre då att de aldrig får frågan? Njae den gubben går inte den heller utan då får jag höra det, att de aldrig blir konsulterade.

Konsulterade för att dividera hinder?

Snacka om att både ha och äta kakan.

Som sagt vi är olika och jag är inte bättre antar jag åt mitt håll, jag vill maximera varenda situation, jag vill få ut så mycket av vare tillfälle att det i sin tur har tidigare skapat problem främst för mig själv då jag inte vilar så ofta som sig bör. Men även för andra som "måste" följa med i samma tempo.

Det jag känner med de som ser hinder är att deras upplevelse måste vara av någon form av extraordinär händelse för att de skall entusiasmeras. De gör å sin sida inget innan de vet att det blir toppen. Men vilka garantier har man på det liksom? Nästan aldrig, det blir delvis vad man gör det till och den inställningen man kommer till händelsen med.

Jag hatar verkligen bortkastade dagar när man bara degar, är lite halvbakis och inget händer åt något håll. Jag åker inte och gör något, tar inte en promenad, städar inte, leker inte med barnen och vi äter typ skräpmat.

Hatar, hatar, hatar verkligen sådana dagar. Till vilken nytta var en sådan dag? Därför försöker jag skapa lite tvång på mig själv att göra saker, boka upp. Men enligt föregående inlägg så är det inte så många som har lust att boka upp längre och när man håller allt löst så blir det oftast inget för man har det ju rätt skönt där i soffan med mjukiskläderna.

Det finns andra saker jag ser enkelt på. Som om vi inte trivs i Ramstalund eller vill sälja huset. Jamen då gör vi det. Vi är inte kopplade till huset på det sättet. Det är ett jättefint hus, speciellt och annorlunda och vi trivs jättebra men det är ett hus, ett hus och det som är inuti huset det är vi. Det är vi som skapar vår miljö genom hur vi har det hemma och den stämning som finns i huset. Det är inte exteriören eller så som gör det hela. Det är vi så därför tar vi med oss det till nästa hus. Det är bara att sälja inte mycket mer med det.

Man måste chansa för att kunna veta vad som är rätt. Man har tyvärr inte de garantierna på förhand. Ni som har de garantierna får gärna dela med er isåfall...

Många sådana saker som är svåra för andra har jag och Matte haft lätt för. Kanske för att båda haft många uppbrott i livet och det finns inget annat logiskt sätt än att gå vidare. Nostalgisk kan man va men det får inte överträffa logiken när det gäller rationella beslut.

Jag efterlyser mer enkelhet, att se på saker själv mer enkelt, jag misslyckas på många fronter, jag skall bara identifera dem och korrigera dem. Jag efterlyser enkelhet hos andra i alla fall de som ser hinder, om inte annat så efterlyser jag tydlighet.

För med enkelhet kommer en mer positiv vibb, entusiasm och bra energi oss alla till godo.

Sejfa upp tillvaron

Tycker vi är allt fler som har svårt att ta det där riktiga beslutet om vad vi skall göra. Det gäller väl i stort, jag upplever det som ett allt mer förekommande i allt vi gör, jobb, boende, familjesammanhållning och evenemang.

Inlägget här gäller mer bara vad vi skall hitta på nästa kväll eller till helgen. Vi är många som börjar vara trötta, alla kommenterar att det är mycket nu och hur går det när ett helt samhälle kraschar?

Jag har nått nivån med mina vänner och de flesta kompisar att man kan vara väldigt öppna och ärliga idag. Det finns oftast en färdplan när vi skall ses eller höras. Men det finns inget krav eller måste längre. Förut när jag var yngre så var det heller inget som kändes som ett måste för någon annans skull än min egen. Jag ville ha kontakt av något skäl, prata eller hitta på något.

Idag är det galet mycket och vissa dagar blir verkligen inte som man tänkt sig, och då känns det rätt skönt att kunna ställa in fikat man planerat eller dylikt.

Jag har skrivit om det förr tror jag i alla fall att vi är många som tittar på telefonen för att se vem som ringer och beroende på tid och sinnestämning väljer vi att ta det sen. Har vi missade samtal likaså, vi ringer inte upp direkt och även sms har börjat att hanteras så.

Ibland kan det ju vara så att den som ringer bara har en enkel fråga och får man veta det på något sätt via FB eller sms,jamen dåså då blir det så mycket lättare att ringa upp för man har även då inneboende rätten att snabbt avsluta.

Men vi halvbokar med en massa människor och det kan bli att det allt som oftast inte blir något alls. Genom att gardera oss så blir det lite som den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Visst vore det skoj med att grilla, en afterwork eller parmiddag hemma hos någon och sen så, vips sitter i alla fall jag hemma i soffan utan något alternativ.

Men att planera upp en massa kvällar och helger är även det för mig och de jag pratar med ganska stressfyllt. Det är en dubbelsidighet som inte är helt enkel att få ihop. Vill inte låsa mig men heller inte sakna alternativ just den där kvällen man har ork och lust. Men det är även jobbigt att ha något uppbokat då mjukisbyxor och soffan hemma lockar som mest.

Därför kan jag avundas de som bor i radhusträsket, hmm jag är bara dryg, tycker faktiskt det verkar mysigt med den typen av boende. Där finns alltid någon granne inom en liten distans där babyvakten når som man kan hitta på något med.

Vi har ju valt ett annorlunda boende lite för oss själva och får därmed även ta konsekvenserna för detta.

Det är väl även mitt inneboende behov av förändring som gör att jag vill träffa massor av olika människor regelbundet för att få stimuli på alla plan. Som sagt den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Min spaning är dock att vi alltmer har svårt att riktigt bestämma, det finns oftare idag än förr ett skimmer över att det är ok att ställa in, men som vanligt är det något jag får fråga mina föräldrar om hur det gick till på det glada 70-talet.

Favorit i repris

Kom över en händelse över ett inlägg från förra året!
Tyckte det kunde vara bra att påminna både mig själv och andra om följande.
Det gäller både vänner, kollegor och partners!

Respekt! Kärlek! Förtroende!

I och med att jag och Matte träffades fanns det något nytt i relationen som jag inte riktigt varit med om tidigare.

Jag fick och gav respekt, fick och gav kärlek, fick och gav förtroende.
Får och ger man dessa tre så blir allt annat så enkelt.

Ingen behöver hävda sig, båda är kompromissvilliga, lyhörda och engagerade. Ingen älskar och kräver mer, ingen behöver vara missunsam och jämförande.

Ge kred och framhäva andra

Många har svårt att dela med sig till den som det bör.

Om jag får hjälp med att ta fram viss information på något sätt så tar jag alltid och nämner den personen. Att ens för en liten stund försöka låtsas som att det inte finns någon annan som bidragit känns helfel.

Men tyvärr många gör så, många tycker att det är de vi har att tacka för typ allt, de kanske till och med tror på det hela, why not.

En tillvaro där alla skor sig på alla skapar en mindre bra miljö och där oviljan eller i den egna jakten på bekräftelse nästan tvingar alla att spela samma spel kan bara vara av ondo. Även om man skulle vara lite lagd åt hållet att framålla andra så går det inte för den du framhåller kommer att hugga dig i ryggen och det enda som är rent i det läget är ditt samvete.

Personligen tycker jag det är pinsamt helst när man står brevid personen man hjälpt och den inte erkänner dels att hon/hann fått hjälp och ännu hellre varifrån de fått hjälpen inför andra.

Just konsten att framhäva någon annan är ett enormt bevis på självkänsla och en förståelse att om vi behöver varandra och kan dra nytta av varandra och lyfta varandra.

Alla behöver bekräftelse i någon form så varför inte bara ge varandra det då där det lämpligtvis är en självklarhet.

Energitjuv

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.

Varför

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.

Lättförälskad

En bloggkommentar på ett blogginlägg blev ett eget inlägg där min kommentar på det blev detta inlägg...

Snurrigt, här är det jag svarade på

När man träffar en ny vän av samma kön, för mig som kvinna när jag möter en annan kvinna kan jag bli väldig uppfylld av henne, jag är i princip kär, förälskad, jag vill vara med den personen jämt, tänker pratar om henne hemma. jag tycker om att ta på msk och jag vill ta på min nya vän hela tiden, kramas.

Pratar till alla om hur lika eller olika hon och jag är, hur mkt relationen ger osv.

Det är en ny person, en intressant person som också är intresserad av dig. Så du får både nya intryck och får ditt ego tillfredsställt samtidigt.

Med din partner är går livet sin gilla gång och just nu är det kanske lite extra tråkigt.

Vari består skillnaden när du träffar en ny "vän" av motsatt kön? Jo, det blir en intressekonflikt för här kan det också leda till sex, det är svårt att veta var den intellektuella förälskelsen och egots uppfyllnad tar slut och vart den egentliga sexuella attraktionen tar vid. Det är också konstigt för din partner kan ju bli svartsjuk på ett mer legitimt sätt.

Är det en ny kompis av samma kön så kanske din partner är glad för din skull för den ser att den nya vänskapen ger även er i ert förhållande något.

Men om den nya vännen är en av motsatt kön finns även risken att din partner skall förlora dig och därmed antar jag skillnaden för din partner och därmed också skälet till svartsjukan och ditt behov att vara mer dold med själva relationen.

Det är därför du intellektuellt efter ett tag inser att din nya "vän" och du inte skulle passa ihop, förälskelsen svalnar något.

Det är även däri skillnaden ligger i varför du valde att gå längre och bilda familj med din partner. För att hon/han gjorde skillnad en gång i tiden. Du har mött många som din arbetskamrat som du blivit förälskad i innan du gick in i din långa fasta relation och valt bort dem rätt fort då också, ibland innan sex, ibland efter.

Så intellektuellt och sexuellt och massor av andra skäl tyckte du din partner var något att satsa på. Om det finns möjlighet i ert förhållande, kanske inte just nu, men om ni pratar ut så kanske du nästa gång kan vara mer öppen med din nya romans, vän, förälskelse, bara genom att vara mer öppen så dämpas några av de blinda förälskelsekänslornas dolda fällor och det kanske till och med är en person som du kan behålla som vän en längre tid för att det ger dig och den personen så mycket och samtidigt så vinner ditt förhållande på det?!

Skyldigheter och/eller ansvar

Har fått fråga sprungen ur inlägget om Valfrihet:

Det skulle vara kul att höra mer om vad du tycker om det du kallar skyldigheter i ett förhållande. Jag antar att ett annat ord för det är ansvar?

Den frågan var även delvis aktuell under fredagskvällen som gav inspiration till föregående inlägg.

Om jag spinner vidare på begreppet respekt så är det där som rättigheter, skyldigheter och därmed ansvar i ett förhållande formas.

Jag tror inte de frågorna får så står plats i ett förhållande om respekten är på en jämn balans. De frågorna löser sig av sig själva för båda vill ge och ta för den andre. Båda vill låta den andre sova ut när den behöver det, det behöver inte vara någon varannandagprincip om vem som stiger upp med barnen som bevis på att det är rättvist.

Idag gör jag mer, någon annan dag gör du det. Sen kommer de där dagarna när båda är skittrötta och stressade och det blir lite gnabb, höjer rösten och ifrågasätter och säger att jag alltid får göra allt, och du gör inget!! Känslan av trötthet och vanmakt över tillvaron är så stor att allt känns oändligt och att jag står så ensam så ensam med sådana bördor och måsten.

Det måste man se där och då ganska snabbt att shit, det är ju inte realistiskt det jag nu säger, jag gör det för att jag är trött och stressad. Det är inte så lätt att komma på sig själv där och då och ännu svårare blir det om ens partner mår på samma sätt samma dag. Då är ingen av oss stark och kan säga att den andre är orealistisk och att man kanske tog i lite för mycket.

Har man då en jämnvikt och balans sedan tidigare så blir det inte så stor sak, rösterna dämpas rätt fort och båda inser att de är trötta och vi tar det här sen. Eftersom känslorna var sprungna ur just det mötet och tröttheten i samband med kanske en jobbig arbetsdag så kommer aldrig SEN, för det finns inget att prata om.

MEN om man inte har jämnvikt och balans sedan tidigare, då blir det en helt annan femma, då läggs denna händelse till alla andra händelser och risken att man tar upp gammalt skit då den andre partner kommit tillkorta förr, snart bråkar man om saker som hände för 4 år sedan och det enda den här konflikten handlade om var att någon glömt köpa något viktigt när de handlade, typ kaviar. En skitsak helt enkelt.

Så min skyldighet i ett förhållande är att förstå min partner, kanske veta vad som är viktigt för henne/honom och då göra den saken, så att min partner känner sig sedd. När min partner känner sig sedd så känner den sig lite mer respekterad. Min skyldighet är att komma ihåg vissa saker som är viktiga för min partner, som visar på att jag har lyssnat. Saker som är betydelsefulla, är familjen viktig, dvs ursprungsfamiljen så är det din förbannade skyldighet att följa med hur illa du än tycker om farbror Kent eller dylikt. Du gör det för din partner. Med åren kommer din partner att tycka att och känna att Du inte behöver följa med, jag vet att du inte trivs så bra och vill du slippa är det helt ok och mena det när hon/han säger det.

Det blir en växelverkan där partner tillslut inser "uppoffringen" du gjort av kärlek och respekt. Hur lång tid det tar, hur många år det tar att komma dit, är inte intressant för är det det man har som fokus så kommer det inte att bli ett bra upplägg ialla fall då räknar man bara dagarna tills man slipper. Utan gå in med hull och hår i din partners behov. Om din partner gillar katter så lär dig några raser då, du behöver inte få samma intresse själv men ge lite, visa på att du är intresserad av det din partner är intresserad av.

Vill din partner prata, så låt din partner prata, ta dig tid, visa att du lyssnar. Det innebär inte att du behöver göra allt din partner tycker att du skall ändra på dig själv utan det innebär att du i alla fall visar att du är beredd att lyssna på argumenten, ta in dem och reflektera om det finns någon sanning i orden och dina tillkorta kommanden och säg att jag hör vad du säger, jag skall fundera på det hela och försöka. Mer kan man inte göra, men din partner känner sig sedd.

Dina rättigheter är desamma, dina rättigheter är att vara dig själv, ha ditt liv, dina intressen göra det som känns bra för dig. Men här är det också så lätt att man går ut på krogen eller åker på något event bara för att det skall vara så, jag skall minsann visa att jag kan göra vad jag vill attityden. Stopp säger jag om det, gör det DU vill göra, om det är att vara hemma med familjen va det då! Gör inte saker bara för att din partner gör saker, ni är olika, låt er vara olika. Gillar en att flänga runt på stan på massor av teatrar, utställningar mm och du gillar att vara hemma, spela städa och läsa någon tidning, GÖR det då!

Dina rättigheter är att du också skall få respekt tillbaka och samma engagemang av din partner i saker som är viktigt för dig.

Med ansvar kommer då att se till att så sker enligt ovanstående. Man har ansvar för att familjen skall ha mat på bordet och gemytligt hem. HUR man får mat på bordet och gemytligt hem är hur ni lägger upp arbetet i er familj. Kanske skall man börja med att identifiera vad den andre gillar och ogillar i hushållsarbetet och sen försöka dela upp det??!!

Men jag tycker det är fel fokus, för om båda känner respekt så blir inte hushållsarbetet ett problem för du har redan dammsugit för att din partner som brukar göra det skall få komma hem en fredag och bara känna sig fri. Du gör saker din partner normalt gör i er uppdelning för att du vill glädja och visa på att vi är två om helheten och vi hjälps åt och genom att dammsuga åt dig så förväntar jag mig att du gör samma lika åt mig en annan gång.

Har man den typen av inställning så är inte det längre ett stort problem. Men visst kommer alltid hemmets arbeta att vara en källa till mindre konflikter för det är jobbigt som heltidsarbetande småbarnsförälder att orka med allt. Men konflikterna kan se så olika ut och handla om den nu uppkomna saken eller så kan man väva in årvis av problematik i samma konflikt.

Tyvärr så tror jag inte att alla gjort samma val på samma insiktsfulla sätt som jag gjorde med Matte så tyvärr tror jag att en del måste göra det valet lite senare i livet och då med en helt annan typ av konsekvens, barn som kan fara illa. Här kommer min hybris in och därmed att jag låter som kategorisk men risken att barn skulle fara illa var för mig ett av de allvarligaste skälen till att jag gjorde valet innan. Därmed inte sagt att det är försent för barn far illa i förhållanden där föräldrarna inte synkar också. Men gör ett val, lär er leva med er partner på nytt, ta nya tag och se inte tillbaka.

Respekten i ett förhållande

Jag är som bekant lite bestämd i mina uttalanden och det kan få andra som gör annorlunda att känna att de gör fel. Jag låter fördömande och jag låter som att jag äger sanningen.

Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om hur andra uppfattar det hela eftersom det varit viktigt för mig att stå för det jag gör och det jag tycker är rätt. Men idag skulle jag väl säga att jag tonat ned emfasen något. Jag säger samma sak, men lämnar lite mer utrymme för att det kan finnas alternativa vägar att gå.

Varför denna emfas då? Jo, för jag tycker ju att mina idéer är bra och jag mår bra i det som denna fråga gäller, mitt förhållande. Jag har haft problem som alla andra i mitt förhållande men jag kan lugnt säga att jag aldrig haft problem av den typ som vänner och bekanta har med sina partners.

Oftast handlar de problem som jag hör talas om, om bristande respekt. Man känner sig inte respekterad av sin partner och då börjar allt möjligt löjligt smått bli viktigt. Det är ju ett sätt att försöka ta tillbaka makt eller balans när partner träter och tvingar sin andra hälft till familjemiddagar eller klädbytesdagar eller vad det nu kan vara.

MAN ska VA TILLSAMMANS på allsköns evenmang för det blir då ett bevis på kärlek, DU offrar DIG för mig, du går på Monster Jam i Globen eller dylikt. Då vet jag att du älskar mig.

Om jag känner mig respekterad och mår bra i mitt förhållande kommer man nästan aldrig i sådana situationer där ultimatum och den typen av uppoffringar behövs göras.

MAN gör det man tycker om, respekterar man sin partner följer man med ibland, ibland inte på den andres intressen. Vilken mängd energi går inte åt att först förhandla om evenemanget där ultimatum ställs, man åker, en är lite negativ och förstör mest för sin partner. Vad är vinningen för den som "tvingat" jo, att man på något sätt tycker det blir rättvist, men det är ju helt fel rättvisa och den är ändå inte en god rättvisa som man mår bra av utan en rättvisa som gör att man kan rättfärdiga att fortsätta leva med den man har exempelvis sina barn med för alternativet, uppbrott är för stort och jobbigt att tänka på eller ta.

Tänk istället om båda då fått vara på var sitt håll och göra det som ger dem energi, vilket bättre möte får inte de två då?

Varför jag så hårt uttalar mig att det i princip saknas utrymme för andra argument är för att MITT val av livspartner och ja, jag har sagt det förr, det är ett val, jag gjorde ett val 2002, det valet var toktydligt. Matte gjorde också ett val, det får han stå för och berätta om.

Mitt val baserades sig på att vi levt ihop i 7 år och vissa tillkortakommanden som min sambo har hade jag svårt för, jag vill och hade försökt ändra på dem i många många år utan egentlig framgång. De var en källa till problem och en källa där jag kände att det var ojämnvikt i förhållandet.

Det var säkert mer därtill 7 årskris och annat men oavsett detta så dryftades separation som ett alternativ, Matte tänkte åka och bo hos Fredde ett tag, det var allvarligt, det var på riktigt. Inte tokmånga vet om detta för att jag har haft förmånen och även inställningen att den här typen av problematik är mellan mig och Matte och det är bara vi som kan reda ut den och dryftar vi den med fler så blir det ringar på vattnet och vänner blir färgade och kommer vi sen att leva samman så kommer ändå mina vänner att se mig i ljuset av det jag berättat och hans samma lika om mig.

Keep it in the family eller med din terapeut. Jag tror inte att det är så bra alltid att prata med sina vänner om sin partner, inte om man tänker fortsätta leva med den personen. För vad händer när min kompis partner inte förändras. Hur blir min syn på parterner, min syn på min vän som fortsätter leva med en person som inte behandlar min vän rättvist och med respekt?!

Jag lyssnar gärna och kommer med råd, absolut, det är inte det jag menar här utan att det kan vara bra att tänka efter före ibland gällande detta.

Men jag gjorde ett val 2002, jag visste om att Matte hade dessa sidor som skulle innebära att jag fick ta ett större ansvar för vissa saker. Saker som är av mer praktiskt, strategisk karaktär. Vad är jobbigast att laga mat varje dag eller komma ihåg varenda tid och möte och deklarationer och räkningar som finns? Kan inte göra den vägningen.

Hur mycket väger en middag för dig och byta däck samt stryka och hur mycket väger att betala alla räkningar ha koll på alla anmälningsdagar till barnens gympa, simning osv samt storstädningen av huset, alla undanplock.

Ja, ni ser ju själva, kanske det står lika många saker men det är ju vad det sakerna kostar för MIG inte DIG som är viktigt, vi tycker ju olika om saker och olika saker är olika jobbigt för olika människor.

NI måste hitta er balans mellan alla dessa saker där det känns bra för er.

Så mitt VAL som jag gjorde kom med en konsekvens för mig själv. Jag valde Matte medveten om att han aldrig kommer att förändras och jag kommer ALDRIG mer att bråka med honom om de sakerna. ALDRIG i samband med diskussion om dessa saker säga att jag kan inte leva med dig för att du inte...

Jag gick in i familjebildandet med helt öppna ögon och det valet kunde bara jag göra!

Jobba i motvind

Hepp

Efter ett möte idag så satte jag mig och läste gårdagens Computer Sweden och såg denna artikel!! Samma argument kunde ha och har kommit över mina läppar flera gånger.

"Beslut fattas ofta känslomässigt"

Alla kan forma sin egen verklighet, sitt eget liv, genom att ta ansvar för sina beslut – sitt agerande. Att fatta så kloka beslut som möjligt, att ta ansvar för sitt liv och sina affärer, är var och ens uppgift. Det anser forskaren och konsulten Ari Riabacke.

– Enda sättet att styra våra liv på är genom kloka, medvetna val.

Problemet är just att jag har fått intrycket att en del av de som hör mig tro att jag framlägger argumenten för egen vinning eller mina känslomässiga skäl.

Det kan säkert vara rätt ibland, hur vet man det? Men det är i alla fall inte så jag tänker, vilket då fick mig att tänka att de jag hamnar i dessa situationer med kanske inte heller är särskilt medvetna om att de agerar subjektivt och inte så rationellt och inte alltid utifrån företagets eller om det är privat sitt eget bästa.

Jag vill alltid ha tre exitutgångar, gör långa listor när jag skall köpa något av lite högre kostnad som tex nu en jordfräs som varit på tapeten. Allt måste vägas in, djupet som den går, bredden, hur effektiv den är kontra pris mm. Listor och jämföra och sen göra sitt urval som även det kan bero på om någon av alternativen är nedsatta från sitt ordinarie pris.

Det är som sagt rätt många saker att ta ställning till och analysera för och nackdelar. Jag överarbetar säkert en massa men jag är rätt säker på min sakframställan när den väl görs. Jag kan svara på många många följdfrågor.

Tyvärr verkar det inte vara så uppskattat, folk uppfattar det som jobbigt och att det orsakar en massa jobb.

Hur kommer jag då tillrätta med det?

– Det gäller att kunna identifiera vad som ska analyseras och hur problemen ska struktureras och det kräver ett analytiskt angreppssätt för att hantera den del av verkligheten som man väljer att fokusera på.

Här är pudelns kärna för mig, jag anser att jag jobbar på detta sätt men upplevs som alltför kritisk, det är ju inte min mening utan det jag utgår är ju just att man skall tänka efter före så slipper man brandkårsutryckningar senare.

Just nu är jag nog rysligt uppgiven gällande detta och på väg in i en existentiell fas när det gäller detta. Artikel säger att man skall ställa rätt frågor, förvisso men där är väldigt känsligt för hur man ställer frågorna också. Mycket uppfattas som kritik och även om det inte är min mening och jag inte lägger någon som helst värdering i en fråga så kan det ändå uppfattas så av den som är mottagare av frågan och där vet jag verkligen inte längre hur man skall göra.

Jag blev i alla fall rysligt glad när jag läste artikeln att jag inte är ensam om att tycka på detta sätt även om det för mig inte har varit särskilt lönsamt att fungera på det sättet både arbetsmässigt och privat.

Som tur är har jag goa vänner som dragit fördel av just den analytiska och uppbenande sidan hos mig, sen som jag sagt tidigare har jag ju så välvilligt även försökt ge det till de som inte är lika mottagliga men det har ju rätt fort visat sig varit fel beslut...

När det gäller jobbet är det ju en lite knäckfråga då jag kan bli galet frustrerad att inte tas på allvar men jag överjobbar väl som vanligt...

Helt klart har det varit kontraproduktivt många gånger för mig och stångat min panna blå.

Jag vill bli överbevisad att mitt förslag är fel och senaste veckorna så har jag förstått att jag borde lägga ned min röst mycket tidigare. Ja, vad skall jag svara på det? Människor till mans funkar inte lika som mig tydligen, bummer...

Utan folk ger upp lite tidigare än mig och då jag inte köper deras skäl medan deras ork och intresse är kvar så uppstår ofta en lite eller större irritation tyvärr från båda håll. Jag kan hålla på rätt länge, så länge ingen visar på väl underbyggda argument, oftast får jag till mans att de tycker si eller så men tyckande är inte ok för mig när beslut skall fattas. Det måste även finnas goda sakskäl. Men med det sagt så kanske det finns fler sätt än mitt och att de tycker jag är jobbig och tjatig och jag tycker de är oengagerade och ointresserade.

Men ytterligare en insikt rikare och nya mål att arbeta mot är aldrig fel och alla kan vi bli bättre och utvecklas och jag skall försöka ta och hitta min egen väg som inte gör avkall på mig som person men ändå kanske fungerar bättre och uppfattas som lättare.

Twitter i twatt!

Varför skall man twittra, frågorna om detta brinner som en löpeld genom cyberrymden.
Hajpat, en modefluga, blotta sig ja, samma grej som för bloggen för något år sedan, flödet av frågor och svar känns igen.

Varför twittrar jag? Hm, samma lika som för bloggen. Lite exhibitionist, lite för att knyta vänner och bekanta närmare och lite för att nätverka och lite för att hänga med i utvecklingen.

Men jag vet inte om frågan måste besvaras ens med så mycket?!
Det jag har svårt för är att en del gör det och sen påstår att de inte ser meningen och slutar. Men herregud, det är ju som grupptrycket när jag gick i skolan och en del började smygröka.

Ska detta aldrig ta slut tänker jag? Jag har skrivit om det förut och tydligen nu igen.

Först måste man väl göra sin egen research, inte bara hänga på?! Eller tänker jag helt fel här?

Självklart skall man prova på och ge upp är ju inte alltid något fel eller ett nederlag. Det är många saker som inte varit min grej och för att veta att det inte är min grej måste jag prova, eller?

Så därför tycker jag att själva argumenten som en del fäller efter att ha provat blir att de då försöker dissa twitter. Jamen det är här jag är lite frågande.

Men som sagt det är inte en stor sak för mig utan en kul grej som känns bra och svårare behöver det ibland inte vara och är det inte en kul grej som inte känns bra så skall man definitivt sluta upp det det vad det än må vara, men helt klart kan andra se mening i det några dissar och vice versa.

Tricks your mind plays

Tricks your mind plays
Monday, May 04, 2009 by Dave Winer.

It's confusing when your mind plays tricks because it's playing many roles.

1. It is the subject of the trick (it's doing the tricking).

2. It is the object of the trick (it's being tricked).

3. It is perceived by the mind to be something other than what it is (the trick worked).

4. And the mind perceives itself misperceiving (it's aware the trick worked).

5. You can see this never ends.

Inspirerat inlägg om relationer

Inspirerad av ett blogginlägg som jag så sällan skall läsa för det blir så tokigt, känns som att man stjäl någon annans idéer och tankar bara för att jag inte kunnat verbalisera dem på samma sätt.

Det känns verkligen som Heureka när jag stöter på sådan texter.

Hur många är genuint intresserade av att lära känna en annan människa?
Verkligen, verkligen lära känna någon?

Jag har vänner som just brukar ta upp detta som en del i problematiken i förhållandet. Att partnern inte verkar veta vem man är och hur man fungerar. Vid en direkt fråga till min kompis partner att be de beskriva sin partner så skulle hälften av kvalitéerna inte komma med. De kan inte beskriva sin partner rättvist.

Varför är det så? Det är för mig inte en fråga om det är så eller ej, att man inte är helt djupt intresserad av att veta vem andra till fullo är. Det är ett krasst konstaterande.

Varför vet man inte allt, och då menar jag ju att jag förstår att det är bra om det finns lite mystik i ett förhållande. Men i ett livslångt förhållande där man är tillsammans, bor tillsammans, borde man veta vad ens partner skrattar åt, vad de tycker om dödsstraff eller att de faktiskt är jätteduktiga på att vika svanar av tygservetter. Om det gör det hela tydligare.

Jag tycker ni skall gå hem till er partner, väl medvetna om att svaren ni får kanske ger ett ljus över ert förhållande som ni inte visste och kanske inte är jättekul att höra, eller så blir ni glatt överraskad om hur mycket er partner faktiskt vet men inte visar eller uttrycker.

Vi är ju alla så olika och många är inte så kommunikativa men snappar upp en massa ändå.

Jag har som skribenten för blogginlägget jag citerat några gånger funderat många gånger varför jag tillåter att de jag ger en massa själva har så lite intresse i mig och vad som tynger mig.
Jag är en väldigt dubbel människa, jag har lätt för att visa känslor, lätt för att prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir sällan generad och det finns inget ämne som är tabu. Jag ger en massa genom att exemplifiera och det är mitt sätt att tala om vad jag känner, vad jag tycker.

Men eftersom jag så ofta gör det är min teori att folk tror de vet en massa om mig och att jag genom detta också fått utlopp för mitt behov av att ventilera.

Men vid en tydlig uppmaning, vad vill du ha, vad känner du just nu? Ja, skulle jag få en sådan fråga så skulle det vara väldigt svårt för mig att svara. Jag litar inte på dig, jag litar inte på att ditt intresse är genuint och jag litar inte på att jag kommer att få stöd när jag berättat det jag känner. Att du skall finnas där för mig och att det inte är annat som kommer i vägen som gör att fokus flyttas en stund och att du sedan inte är på mig igen och uppmanar mig att berätta igen.

Moment gone alltså och jag är blottad utan att fått hjälp! Det är verkligen något som jag är jätterädd för. Med det sagt så är det också väldigt sällan, nästan aldrig som någon ställer en sådan fråga till mig och sen verkligen verkar både vilja och ha tid att lyssna.

Jag har insett att män ytterst sällan är intresserade av andra människor sådana som de andra är… men när de blir förälskade, så kan de i alla fall uppbåda en viss besatthet kring kvinnan.

Och sedan har jag grunnat över den andra änden av samma linje… den som handlar om, att värdesätta sig själv så högt att man inte nöjer sig med mindre än att faktiskt bli både älskad, accepterad, respekterad och sedd som den man är.

Det vanligaste som händer när kvinnor sätter gränser mot män på det sättet, är att mannen inte är tillräckligt intresserad av henne för att idas kämpa för hennes kärlek.

Jag kunde inte sagt ovanstående bättre själv. Just att jag värdesätter mig själv rätt högt, jag är värd ett bättre pris på något sätt. Jag har aldrig haft en annan inställning vad jag kan minnas. Jag har inte kunnat ingå in någon form av grupptryck och dylikt. Jag är mainstream har jag fått höra, lite på skoj men visst i mångt och mycket är jag det, en produkt av min tid.

Visst har jag sålt mig kort många många gånger i jakten på ett större pris. Olycklig kärlek kan ju få de flesta att betee sig galet irrationellt, utlämnande och pinsamt.

Men som person har jag ständigt tyckt att det är en självklarhet att just bli älskad, accepterad,respekterad och sedd för den jag är. Jag har inte ens i yngre år tyckt att det varit något konstigt men eftersom den inställningen har satt mig i många konflikter så har jag genom åren fått fundera lite och insett att det är inte helt enkelt att det är så och jag har kommit att få kämpa för min sak och kämpa för att det skall vara så.

Den kämparglöden har falnat lite med åren. Det tidigare inlägg handlat om, att ge och ta och i de möten jag har. Jag har alltid varit förlåtande av naturen och fast jag inte känt det utrymmet att jag har fått vara den jag är utan att någon vill kuva och ändra eller dämpa vissa drag eller som de allra flesta vill ta del av de egenskaperna jag har för att hjälpa dem men när jag sätter gränser verkar det precis som i citatet ovan att jag är uppenbarligen inte värt att kämpa för och då krav även kommer på deras engagemang så backar de.

De människorna har jag blivit bättre och bättre på att syna tidigt i en relation/vänskap och blivit mycket bättre på att dra mig ur innan jag själv är dränerad.

Jag är känslig, öppen och mottaglig för det som människor är, jag har något av ett “sjätte sinne” som gör att jag uppfattar signaler som de flesta inte ser… och det gör mig sårbar, att jag har den här öppenheten för människor. Samtidigt… jag har provat att stänga mig.

Mina “prat-kvinnor” genom åren har försökt få mig att lära mig att skydda mig, och jag har tyckt att eftersom ingen annan än jag själv kan göra och ta ansvar för att jag inte ska ta för mycket skada, så måste jag försöka hitta “nycklarna” till hur just jag ska göra för att skydda mig… men jag undrar mer och mer om det egentligen är möjligt.

Antingen får jag vara öppen, och då går jag på nitar då och då när jag möter människor som faktiskt lyckas lura mig (trots min uppmärksamhet), eller så får jag stänga mig… och då blir livet väldigt fattigt.

Detta får mig att gråta, rysa, ta ett djupt andetag och bara säga AMEN!
Jag har medvetet för länge länge sedan valt att hellre gå på nitar om och om igen för alternativet har aldrig varit attraktivt för mig. Jag tycker att de som inte är emotionella liknande mig, givetvis vore en bättre balans av detta att föredra, att de riskerar att leva fattigare liv.

Att inte få ta del av den glädje Busschaufför sänder tillbaka när man är glad och ler, att inte känna och få ta del av den uppskattning och genuina respons man får när man ger någon en kommentar om hur fin de är idag, eller hur smart, duktig vilken skön/bra människa de är.

Att ge ifrån sig, boosta någon annan ger dig tusenfalt tillbaka. MEN det måste finnas en balans och även om det räcker långt att få tillbaka glädjen i mötet så behöver jag ju samma dos själv. Det räcker inte att självmedicinera utan andra måste även ge mig vitamininjektioner. Hur de skall se ut och fungera är ju som allt annat olika från person och gång till annan. Men i varje relation måste det finnas ett givande och tagande som båda är nöjda med.

Jag är absolut inte ute efter att någon våg skall väga 50/50 det tycker jag är feministiskt mumbojumbo på något sätt. Det skall kännas bra för båda. Båda i en relation oavsett om det är jobbrelation, kompis, vän eller partner ska vara nöjda med det de får. Är båda nöjda med det relationen ger finns det en balans.

I vissa relationer behövs det inte mer. Allt är inte djupt och analyserade, vissa lägen är man bara. Det är ju bara när det kommer till att någon ger mer som det uppstår problem, det är då man måste hitta balansen.

Om jag är alltid den som föreslår att vi skall göra saker, alltid är den som ringer så är det inte ett problem om den jag ringer till oftast alltid hänger på och är den person som gör just det eventet till något värdefullt roligt och något att minnas.

Det blir ju inte bättre för att jag får en kompis som ringer lika ofta men som jag inte cynkar med just kanotpaddlingen som vi skall göra. Vad är då vinsten? Att lika skall vara lika? Hmmm, nää sån är inte jag och jag har verkligen lite svårt att se den typen av millimeterrättvisa.

Sen bör man inte bli för provocerad, klart man kan ha ett rikt liv på många sätt oavsett hur man är som person. Jag tycker bara att vara i kontakt med sina känslor, delge andra dem och vara ärlig mot sig själv är att föredra.

Vi återkommer, jag återkommer ständigt till detta med stolthet. Det finns så mycket dum stolthet, man sätter upp gränser för sig själv och barriärer som man sen när man faktiskt vill göra tvärtom inte kan göra det för då blir det ju principiell konflikt inom en. Jag har ju sagt nej och då måste jag stå fast vid det. MAN får inte ändra sig för då har man misslyckats på något sätt.

Svälj stoltheten, den är bara dum, dum, dum. Du skall vara stolt som person, över den du är, stolt över det du åstadkommer, din familj, dina vänner. Men inte stolt i sak! Du skall stå för det du tror på och ha moral, principer gällande ideologi och övertygelser.

Men sätt inte upp en massa hinder utan öppna upp för alternativ och MAN får ändra sig, man kan ha fel. Jag har fel hela tiden och jag som ständigt tycker mig sitta på sanningen och har tvärsäkra uttalanden skulle få det mycket jobbigt om jag skulle vara stolt, då skulle jag ju bli synad när jag har fel och då är det mycket bättre att sakna stolthet och bara resignera och säga att jag hade fel och jag ändrade mig.

Jag vill vara med dig, jag vill följa med, jag vill. Jag har sagt det förr många skulle behöva träna sig i att börja varje mening med Jag!

Ärlighet varar längst!

Han höll på att drunkna i våra samtal, när han insåg att jag inte bara kunde argumentera för det jag kände och tyckte, utan dessutom hade rätt i det mesta som jag sa… och han hade inga verktyg för att möta mig på samma nivå. Det tror jag provocerar honom en hel massa… så, om han kan få mig att reagera starkt och sårat, så känner han att det återställer balansen lite, från hans perspektiv

Detta citat är även det huvudet på spiken!

Vad folk är rädda för konfrontation, för argumentation, för att deras resonemang inte håller och att de skall bli synade.

Det är därför jag håller mig till ärligheten, den går inte att syna. Den går att argumentera om, den går att ifrågasätta men det är ändå alltid med bakgrund av att det är såhär jag tycker och känner. Att försöka linda in det hela i bomull gör bara skit värre i min värld. För en person som vill ha svar måste få ärliga svar hur ont det än gör.

Det är bättre i mina ögon att säga att min kärlek är inte tillräckligt stark för dig, du är inte tillräckligt viktig för mig, du är inte tillräckligt duktig, du är inte tillräckligt snygg, du är inte den jag tänker mig ett liv med, du är bra men inte tillräckligt osv osv.

I relationer hålla på med trams och säga att det är inte du, det är jag, jag vill vara singel eller vi är inte i samma fas just nu är ju bara en massa dumma omskrivningar. Eller när man söker jobb eller tar med en annan vän till en resa osv.

Jag skulle verkligen välja dig om jag kunde eller om det fanns fler platser eller om man hade råd. Ja, det kanske är delvis sant men det som är mest sant är att man valt en annan att umgås med eller att resa med eller att ge jobbet till. En annan som man tycker i alla fall där och då är och ger mer. Sen om det är ett klokt val och om man inser att det ibland kan få konsekvenser är något helt annat.

Jag tycker då att man skall säga att just nu gör jag detta val på grund av detta.
Som sagt jag har valt ärlighet för då är jag fri, jag kan inte bli synad bara ifrågasatt och det är för mig något helt annat.

Jag äger ingen sanning och är helt öppen att höra andra alternativ även om jag är lite mer tjurskallig och envis än vad som är bra för mig och tror mycket på mina egna idéer och lösningar.

Ursprungligt inlägg källa till inspirationen

Citat

Tänk på i ditt möte med människor. Så som du bemöter så blir du bemött.

Om jag vill lyckas föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv,
om hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst måste jag förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig,
och egentligen vill bli beundrad av den andre,
istället för att hjälpa henne.

Äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa, inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta.
kan jag inte heller hjälpa andra.

Är det Potentialen man egentligen blir kär i?

Jag hade grannen över igår och ett av många samtalsämnen som hann snuddas vid...
Vi har en hel sommar att gå lite djupare så just nu har vi lite bråttom för vi verkar kunna prata om allt :D!

Lite blev det om folk bråkar och så, hur förhållanden ser ut och lite lätt om våra egna förhållanden kom på tal.

Det fick mig att reflektera lite. Jag har ju stött på några människor och några som faktiskt betyder ganska mycket för mig som är lite känslomässigt stängda.
Jag skrev om det tidigare och antar att det är lite av utmaningen som triggar mig för att engagera mig i dessa människor och där min både hybris och välvilja gör att jag vill tränga igenom skalet.

Men om man nu blir kär i en sådan person, en person som är ganska kall i de känslomässiga yttre betingelserna, vad blir man då kär i egentligen?

Visst kan man bli kär i någons sätt att argumentera, man kan bli intresserad av sättet man skriver, många gör ju så i nätdejtingen antar jag, vad jag förstått.

Man kan bli kär i en persons ideologi, andra beteenden, det finns mycket givetvis.

Det yttre är ju ganska avgörande inledningsvis men jag tänker ändå, en människa som inte uttalar vad den tycker, eller ännu mer känner och ofta kan dessa gå hand i hand blir ju svår att lita på.

En sådan person kan ju ha en massa åsikter men det är när man frågar mer på det personliga planet som svårigheterna med att uttrycka vad man tycker blir en svårighet.

En sådan person skulle jag nog inte kunna tillåta mig bli kär i, jag skulle försöka förhindra det, för jag skulle väldigt snabbt bli lite rädd då jag inte vet vart jag egentligen har den personen.

Jag tror att många som träffar sådana personer blir lika fascinerade som mig och hoppas på att man skall kunna vara den som bryter igenom det där skalet. Att just jag är så viktig eller har förmågan, att få se vem som döljer sig därbakom, att släppa ut och egentligen inte ha den blekaste aning om vad f**n man sysslar med.

Jag förstår att man kan bli kär i sådan person, allt beror ju också hur tidigt man bryter igenom och hur mycket man får då och hur man då hanterar det hela.

Jag har lätt att prata med människor och även sådana känslomässigt stängda människor har lätt för att anförtro sig, spontant är det en verklighet och det kan bli många laddade ögonblick, jag fick höra för någon vecka sedan att jag är gemytlig att prata med och det var en fin kommentar. Men när en person som vanligtvis inte har så lätt för att släppa fram känslor gör det så är mötet så starkt att jag har svårt att skilja på vad som är vad. Det är så laddat och attraktion, känslor och bara zen-anda blandas i en himla mix och det kan se rätt olika ut.

Sen kan man ganska lätt se det för vad det var men just där och då är man väldigt fångade av själva mötet.

Men vad jag tror många av oss blir oavsett om vi träffar en känslomässigt stängd person så tror jag vi ofta blir kär i POTENTIALEN hos den partner vi träffar.

Vi skall ju oftast formera oss i ett förhållande och första året brukar antingen vara fyllt av lyckorus och man springer på eller fyllt av massa bråk för att man skall kompromissa fram ett liv ihop som båda skall känna sig bekväm i och där båda har lika stor del.

Men när den där POTENTIALEN inte infriar sig, när ens partner går åt ett helt annat håll än vad man själv tänkt sig eller vad som verkade troligt när man först träffades.

Är det då man kallar att man växer ifrån varandra? Den förstår jag inte, någon får gärna förklara vad det begreppet egentligen bottnar sig i.

Jag tror att det är just det som är problemet för många att potentialen aldrig infinner sig och där finns det mycket kopplingar till de som leker mamma, pappa, barn och de som de facto lever livet.

Det är då jag tror att det blir en massa bråk som fortsätter efter det första formerande året och det är där jag tror att man aldrig kan lyckas i sitt förhållande.

Man vill ändra sin partner så till den milda grad att det egentligen då blir en helt annan. Man blev kär i kärleken och drömmen och de just då föreliggande möjligheterna till ett särskilt liv ihop.

Eurovisionvecka

Jag är som allmänt känt en fan av Melodifestivalen och Eurovision.

Men jag gillar att se själva bidragen på själva speldagen. Jag googlar inte så mycket och följer sällan vad som skrivs i pressen. Rubriker är svåra att undgå men jag är inte intresserad av fenomenet på det sättet.

Många gånger i bloggar, lite överallt när jag googlat runt så dyker Norges bidrag upp Alexander Rybak.

Jag brukar se genomgången på SVT, de bidrag som några av våra artister får kommentera. I år så har jag inte gjort det och gick helt sonika in på SVT play och tänkte komma lite ikapp inför veckan som komma skall.

Anledningen är att jag vill spara mig lite, jag vill lyssna på låtarna med öppet sinne, utan att vara alltför subjektiv redan vid entrén. Genom att höra våra artister kommentera så kanske jag påverkas, men det lilla de kan bidra med är helt ok. Sen så är de flesta låtar bättre efter några genomkörare och många låtar växer ju som bekant.

Av den anledningen i alla fall så följer jag inte alltför mycket fenomenet och brukar ha lyssnat på låtarna en gång.

Som vanligt var det en låååååång förklaring till det som komma skall och jag har nu hört på Norges bidrag, det är det ända förutom Svenska bidraget jag hunnit med.

Det har en egen länk på SVT´s sajt och jag blev då nyfiken eftersom låten och numret verkar så hajpat och därmed måste även jag stilla min okunskap.

Först när jag hörde låten nu för ca 10 minuter sen så var min spontana tanke. What the f**k, vad är detta? Varför skall detta vara så bra? Var tvungen att lyssna på låten igen, dvs har nu hört den två gånger och planerar att lyssna på den en tredje.

Jag har just frångått min egen praxis men praxis är väl till för att brytas? Låten växer, förstår inte riktigt hur den skall kunna vinna, har ju inte hört någon annan låt ännu. Men detta skall bli spännade att följa kommande vecka.

Tyvärr har jag bara lite väl mycket planerat så jag får väl äta lunch framför SVT play för att jag tror att jag missar kvalen på grund av lite personalfest och dylikt.

Hej hopp

Är verkligen alla sätt bra?

Hmm, mamma säger att jag och Matte är elitistiska, jaha, något nytt under solen eller?

Klart vi är, vi är mycket, många människor är mycket men bara för att man är egoistisk, narcissistisk eller elitistisk så kanske det inte dominerar en människa.

Alla bär vi på många olika delar och alla är ju inte 100% miljöpartist, dvs står bakom hela manifestet in till döden, jo kanske just miljöpartisterna. Men inte alla andra manifest, de är ju ofta en kompromiss och man står bakom en del personligen men kanske hela kittet för ideologin eller nått.

Oavsett så är jag en faan av högre eller ytterligare utbildning och förkovring. Det räknas inte i examenstitlar i mina ögon, det räknas inte i poäng utan i förmågan att kritiskt granska och analysera den information du får framför dig oavsett om det är att borra för bergvärme, din löneförhandling eller din kompis partners tillkortakommanden.

Många har en förutfattad bild vad ordet och andemeningen står för så jag förslår som oftast ett besök in på wikipedia, elitism

Visst, men för mig handlar det mycket om utbildning eller mera korrekt kunskap.

Jag brinner för kunskap på alla sätt och vis och då det kommer till våra barn och deras möjligheter så känner jag att jag är lite kluven.

Vilka incitament skall man ge sina barn för att de skall prestera bra i skolan?

Jag lovade Mattes syskonbarn en glassig resa från skolgården om betygen var höga, mycket höga, enligt min tids räknesätt, över 4,5 i snitt. De har bra betyg de flesta men någon helikopter eller dylikt har det inte blivit.

Men det är mest en kul grej. Incitament måste grundläggas tidigt, i uppfostran. Vilja skall komma från barnet att lära sig för sin egen skull. Att betala pengar för varje godkänt prov är kanske en bra väg att gå för vissa, att få andra gåvor eller möjligheter för bra utfört arbete, ja kanske.

Men för mig är det inte en väg jag vill och tänker gå. Om mina barn inte vill och kommer att läsa läxor osv, om det kommer att vara en ständig källa till problematik, tjat och annat så kommer jag att anse att jag misslyckats för länge sedan.

Sen hur jag då kommer att gå tillväga med min tonåring som jag misslyckats med att inspirera, ja, då kanske pengar eller annat kan vara ett alternativ.

Jag ser ju redan nu tendenser främst hos vår dotter att hon har en egen vilja att lära sig och kunna själv. Sonen på sitt sätt också men de har rätt olika approach till det hela även om jag nog tycker mig skönja ett liknade uppsatt mål. Det är mest vägen dit som de tar som är annorlunda.

Så i den frågan är jag elitist, och om mina barn har lätt för att lära så anser jag att de skall stimuleras, inte på bekostnad av andra som har svårare men absolut inte att man skall hålla tillbaka mina barns utveckling på grund av att man saknar resurser eller den jämlika tänket att alla skall lära sig tillsammans och de som är duktigare får vänta in de andra.

Min elitism grundar sig i att man skall ha individuella målsättningar för barnen i skolan, i fotbollsträningen osv. Är man en talang så skall det stödjas, svårare än så är det inte för mig. Inget som handlar om att se ned på andra och annat dumt, det är inte elitism för mig.

Men oavsett så anser jag att jag skall skapa ett intresse och en vilja hos mina barn som de sedan väljer att göra vad de vill med. Om mina barn väljer lågstatusyrken, väljer lågutbildade yrken, så kommer jag inte att vara glad men det viktiga är att det var deras val, att de hade möjlighet att välja mellan veterinär och bilmekaniker, mellan ekonom och vårdbiträde.

Men om deras betyg inte räcker för att kunna göra val utan blir hänvisade till att jobba 15 på Ica, upppackandes varor, då kommer jag att bli besviken riktigt riktigt mycket, på mig själv!!!

Valet måste vara deras och förutsättningarna att kunna göra det valet skapar jag från dag 1 i mina barns liv och inget jag kan komma på sådär när de är 13 år!

Rädda mänskligheten

Trodde att jag lagt ned världsamvetetgrejen, trodde till och med att jag snart skulle gå upp en version och därmed få titulera mig Anna 2,5 men jag vette katten.

Jag hittar ständigt nya små projekt, liv jag måste rädda. Spenderar fortfarande alldeles för mycket tid med att boosta andra, lyssna på andra och få dem att inse livets verklighet.

För det är ju ett som är säkert, född Pettersson så är det på något sätt så himla lätt att veta vad som är rätt.

Skämt åsido. Jag vill verkligen att alla skall må bra, att alla skall inse sitt marknadsvärde och jag vill verkligen att alla skall ha all information tillgänglig och därmed göra sina val utifrån fakta och analys.

SÅÅÅÅÅ många har såååå mycket stolthet och så kan de hålla på en massa med ditten och datten om det och det är så mycket prestige och vem vinner och hallå...

Men för mig, personligen är detta väldigt frustrerande och stimulerande. Jag mår bra när jag får agitera, lära upp, undervisa, informera, instruera någon som är frågande.
Jag mår mindre bra om folk då inte följer mina råd och sen återkommer med samma problematik om och om igen.

Jag fattar varför man gör så, jag kan kanske ibland hålla med men beklagan är så himla negativt, att försöka omvända någon annan också.

Det är bara du som kan sluta röka, banta, träna, bli mindre svartsjuk, få självförtroende, självkänsla. INGEN annan kan tala dig till rätta. Det kan bara ske om DU verkligen vill det.

Kände bara för något år sedan att alltför många ville mest bara prata om sig själva och prata av sig och beklaga sig utan egentligen få råd. Herregud, då kommer man ju jättefel om man kommer till mig. Då måste man faktiskt verkligen säga det, tjena Anna, jag vill bara prata av mig. Ingen analys önskas tack!!!

Det är schysst för då kan jag säga nej tack, jag orkar inte höra om din ouppmärksamma partner igen eller din kollega som inte ställer in kaffekoppen i diskmaskinen osv. Det är schysst för då kan jag även säga, ja tack, jag finns här, jag kan lyssna, säg till om du vill ha en annan syn eller vinkling på det hela.

Ja, ja, vem vet, man går några steg framåt och något enstaka bakåt. På det hela taget så har jag utvecklats enormt för varje år och dramatiskt sista åren. Nu är det inte så många liv som är mina projekt längre, det är ju väl det då. Desto mer energi och kraft kan jag ge till mig själv och de få som är kvar och som kommer i min väg ;).

Inte missa något

Jag hade en dålig tendens när jag var yngre, due to att jag hade svårt att säga nej. Inte för att jag är så mycket bättre på det nu, men jag kan dock se när ett Nej är bättre än inget svar alls, eller svävande svar eller lova förmycket. Jag vill och ville inte såra någon, göra någon besviken och i sökandet och jakten på att undvika detta så gjorde jag just det, folk besvikna.

Ofta om det skulle vara lite party sådär till helgen så kunde jag boka upp mig så att det inte gick ihop. Man kan tydligen fortfarande inte vara på två ställen samtidigt.

Jag lovade än det ena och än det andra. Men det fanns fler skäl än att göra folk besvikna till det. Hur vi än vrider på det mesta så är vi också egoistiska och vill ha någon egen form av vinning och genom att tacka ja, eller boka upp många olika evenemang. Tyvärr var jag inte slipad då som nu, nu skulle jag säga, vi får se, och kanske och därmed hålla många dörrar öppna.

Men genom att lova bort mig till flera personer så kunde jag ju när den dagen, kvällen kom välja det som var roligast, coolast, mest party eller det jag för den dagen kände mest för.

Det gick väl inte alltid hem och som så ofta när man ropar efter mycket så mister man hela stycket. Såklart att det hänt mig, massor med gånger.

Felval gör man också av flera anledningar, som när man byter körfil för man tror det går fortare i den andra filen eller byter kö i kassan på mataffären... Shit vad det sällan lönar sig.

En föredetta eller en vän som ligger på is just nu ;), hade VERKLIGEN den tendensen, av alla ovanstående skäl. Personen blev väl med åren mer slipad och lovade som sagt inte bort sig utan mer indikerade en massa och höll på så sätt många dörrar öppna.

Jag har nyligen träffat på en till sådan person som av olika anledningar är i en sådan fas i sitt liv. För en del är det en fas, för andra en livstil. Oavsett vad så handlar det om mognad i mina ögon och det handlar om trygghet och självkänsla.

När man så småningom når dessa ovanstående attribut så blir det mindre viktigt att sejfa hela tiden. Man gör det man mår bäst av och inte där det är som coolast att vara.

Det knyter lite an till föregående inlägg om att leva eller leka livet.

Vad är viktigt, vilka val gör vi och varför. Det är mycket dumt som görs på grund av stolthet, det återkommer jag ständigt till.

Jag gör jättemycket dumt på grund av känslomässiga skäl, jag gillar och behöver raka rör och det är få som vågar detta. Så mycket lindas in och runt och jag synar dina argument bums i de lägena. Det är viktigt att det känns rätt för mig, när det känns rätt har jag tydligen lite svårt att förstå och jag har svårt att inse när jag borde sluta, stångar ofta mitt huvud blodigt och går för långt med brända broar som resultat.

Jag vet om detta och jobbar på det, hårt, ännu hårdare efter de två senaste veckornas insikt.

Men för att återknyta till ämnet, rädd för att missa något roligt...
Med att tänka efter VAD som är VIKTIGT så får vi även svar på om vi vill bli bjuda för vårt ego eller för om vi verkligen vill vara där, vara med de människorna, gillar de som spelar på konserten eller ens tycker om revyer.

När vi vet vad som är viktigt och varför och sen om det är värt det så kan vi börja vara lite mer nyanserade i vårt behov av att vara med där det händer. Vi behöver inte leka livet längre utan vi lever livet.

För när börjar egentligen det där livet? Fatta´ru det har ju pågått rätt länge nu, så vi måste sluta vänta på att det skall starta och faktiskt delta helhjärtat där vi är just nu.

Med det innebär det även att vi vinner ibland och förlorar ibland och allt är inte en tävling ibland så får man bara lämna vissa saker olösta, därhän och gå vidare.

Sätta gränser

Önskar att jag hade förmågan och inställningen att sätta gränser. Önskar att jag vore annorlunda och inte lika förlåtande.

Jag har inte en sportmössa varför jag tillåter så mycket. Om och om igen låter jag det ske. Jag blir dissad, jag blir illa behandlad, jag känner att jämnvikten är ruskigt dålig och ändå så finns jag där, om och om igen.

Den enda anledningen till att jag låter det ske som jag kan komma på är att jag vill bli lika behandlad tillbaka. Jag försöker föregå med gott exempel. Jag är gammal nog att förstå att så kommer inte att ske. Men att bli bitter och skita i allt ligger verkligen inte för mig och krasst sett så kanske det ger utdelning på sikt.

Jag tänker fortsätta behandla andra som jag vill bli behandlad. Men sen har vi några andra dimensioner. Jag tänker inte vara snäll jämt åt varenda kotte, utan det är när de behöver mig på ett större plan. Att alltid ställa upp är inte tänkbart. När jag känner mig utnyttjad och när jag känner att det finns en oerhörd obalans så kan faktiskt även jag säga stopp.

Men om någon som sårat mig eller som betett sig riktigt dåligt, snackat skit eller på annat sätt varit dum och sedan någon månad senare eller något år senare behöver mig på riktigt så finns det sällan en anledning för mig att säga nej.

För mig är två helt olika saker. Just nu så kanske vi skall gå skilda vägar men om man på riktigt behöver en vän, någon att prata med, varför skulle jag då säga nej?

Men kanske en kaffe imorgon för att diskutera någon liten skitsak är otänkbart så finns jag oftast där.

Ibland skulle jag vilja vara ännu hårdare och be folk dra dit pepparn växer oavsett tid och rum.

Nu är det ju så att jag knappt kan säga nej till samhällets bottenskikt och däremellan finns ju massor av människor som tar mer än de ger och just de, de som tar mer än de ger är knivigast att bara be gå, lämna mig och hitta andra kompisar.

Men, men även jag blir väl vuxen någon gång och lär mig sätta ned foten. Först måste jag bara förstå för mig själv varför det skulle vara eftersträvansvärt?! Jag ser ännu ingen vinning i det hela annat än att det är grymt egoistiskt?!