Visualisera

En bild flyger förbi på näthinnan, ni kanske blundar eller är fullt medvetna och tittar på vägen när nu är ute och kör. För mig kommer det tusentals sådana under en timme, i alla fall hundratals. Vet inte hur många gånger en bild dyker upp på näthinnan, angenäm ibland, pinsam ibland.

Det kan bara vara ett minne, jag ser egentligen inte själva händelsen men något dyker upp för mina ögon och framför allt så går en känsla av välbehag eller rysning genom min kropp. Ibland kommer kallsvetten, ångesten, ibland blir det till med ett leende på läpparna.

När jag läser en text, ett mail, när jag chattar så skulle säkert vem som helst som sitter brevid förstå av mitt minspel, vad jag läser, är det snusk, är det erotiskt, är det roligt, något sorgligt som någon delar med sig av.

Idag skrev en vän om en helg med besök av det motsatta könet, jag har inte sett dessa människor IRL, vet inte hur de ser ut, inte hur deras personkemi är tillsammans, men tyvärr kom en visuell bild över näthinnan, en instinktiv reaktion, det här känns konstigt, det här vill jag inse se mer av, ooops, kändes som att jag fick mer information än jag behövde. Egentligen hade jag inte fått någon information alls, bara mitt huvud som spelade mig ett spratt.

Att feltalet gånger visualisera en massa uttalade önskemål, tankar, behov, idéer, varje timme kan vara utmattande, men för mig är det något som driver mig framåt. Att snabbt, där och då kunna sätta mig in i den männsiskans situation, det är något som jag ser som en styrka och tack och lov så missar min näthinna en massa detaljer som jag säkerligen om de dykt upp blivit röd av rodnad över...

Varumärke?

Om ni skulle sälja er själva, vilket skulle då bli ert varumärke?? Idag stjäl jag av en kompis, en vän som gav mig min slogan för min blogg...

det finns ett djup i din blogg, med en personlighet som kommer fram. sånt där som vi försöker lära våra barn; karaktär, värderingar och sunt förnuft.

Det finns massor av andra epitet jag kan tänka mig att sätta på mig själv i min varumärkesjakt. Lång, blond, glad, extrovert, frispråkig, rak.

Ett varumärke definieras tyvärr av lite färre begrepp och i jakten på dessa krävs det att definieringen eller rättare sagt att man har definerat, vad vill man sälja??

Jag har inte kommit på mitt varumärke ännu, just av den anledningen, jag har inte gjort någon intresseanalys, jag har inte någon informations eller interaktionsplan. Jag vet inte på något sätt vilken målgrupp som jag ser som den primära.

Men lite hjälper det mig att tänka i dylika banor i jakten på den där självmedvetenheten och självinsikten som i alla fall jag letar efter, ibland med ljus och lykta, ibland med stora strålkastare. Oavsett min framgång är det rätt intressant och spännande i jakten och i funderingarna, inte gör det en dummare i alla fall.

Tid

Det fanns en tid så jag kunde hitta tid att blogga minst ett inlägg om dagen. Vad har förändrats??

Det skall villigt erkännas att jag mig veterligen inte gör så mycket mer vettigt nuförtiden, inte vad jag förnimmer i alla fall.

Men något måste vara annorlunda för klockan är på tok mycket inatt för att blogga, efter att ha skjutit upp det hela kvällen, då jag gjort annat, så kom jag bara till ett tillfälle då jag kände att nu är nog, nog. Upp ur sängen och hämta laptopen, mitt behov var så klart och så tydligt. Jag behöver skriva av mig. Det har jag förvisso behövt i massor av dagar, veckor men valt att prioritera annorlunda.

Så att säga att vi inte har tid med en massa har fått mig en längre tid att fundera. Vi har all tid i världen, frågan är bara vad vi gör med den? Idag har varit en supermaxad dag a la Anna. En dag som jag känner igen, jag känner igen mig själv och jag känner igen min känsla och kraft en sådan här dag.

Var tar allt detta vägen de tunga dagarna, de dagarna som där det är svårt att hitta fokus, de dagarna då jag i alla fall upplever att inget har hänt och inget har gjorts, inget som någon kommer att komma ihåg om några år.

Vad som påverkar våra prioriteringar är säkerligen en massa kloka skäl just då. Matte sa idag att till hösten kommer det som just då känns viktigt att vara lika viktigt som det som känns mest viktigt just nu. Ingen av er där ute blev säkert kloka just nu, men det handlade om vår renovering, våra sovrums vara eller icke vara och när de är klara, vad är viktigast just då?

Säkerligen kommer jag att argumentera i höst för att vi skall prioritera det som återstår just då, trädgården, kantstenar, gräsmatta? Men att kunna rationalisera huruvida sovrum eller gräsmatta kvalar in på samma elitserie, det är oklart.

Behovet av att få gräsmatta kan säkerligen kännas lika angeläget till hösten som mitt behov av att få sovrum till oss alla känns just nu. Men de rationella argumenten för de olika sakerna är sannerligen olika. Alltså, vi prioriterar olika, för om det ena eller det andra ställdes mot varandra så skulle ju i min värld sovrum, vinna mot gräsmatta 24/7.

Alltså har jag just gett Matte redskap att argumentera mot mig i höst, lycka till då säger vi om det ;). Jag är en hyggligt effektiv människa, jag hinner en massa mellan köket och toaletten, mellan mitt skrivbord på jobbet och kaffemaskinen. Oavsett vart jag är på väg så hinner jag en massa, men ändå är min tid knapp och jag tycker den inte räcker till ens hälften av vad jag vill göra...

Som behovsstyrd människa måste jag utgå från att jag gör det som jag tycker är bäst just då, inte alltid så rationellt, inte alltid så klokt, men jag fyller min tid med det jag kan fylla min tid. En annan dag, en annan plats så får den en annan fyllning. En fråga jag tar med mig, är om det finns något annat som jag tänker låta påverka min agenda!

Kritiskt granska och analysera

Kritiskt och kritiskt granskande är ju inte samma sak, eller?

Jag sticker hål på de flesta argument. Så fort det finns en liten liten öppning att det finns brister i argument eller sakframställan så vill jag beslysa att här saknas det lite.

Jag kan tex berätta om när jag får det efterlängtade inbjudningskortet till min brors bröllop. Nu kom ju inte kortet som en chock och informationen i detsamma men givetvis var det första jag gjorde att korrekturläsa det! Hittar jag då fel är det det första jag säger, nja, jag säger vad kul när jag ser kortet, sen kommenterar jag efter jag läst det eventuella missar.

Är jag negativ då? Jag tycker ju inte det själv, jag var och är glad, och för min brors skull vill jag ju att kortet skall vara creme de la creme, bara det bästa på ett sätt. Det finns inget ont eller illvilligt med det.

Likväl när det gäller jobb eller kompisar, jag vill att man tänker efter före, att man gör en analys om vad som är mål, mening och syfte. Hur saker går ihop och relaterar till varandra. Identifierar påverkan och beröringspunkter. Allt för att mininmera riskerna, det är så onödigt att hamna i situationer om de hade kunnat undvikas.

Det innebär att jag säkerligen uppfattas som jobbig, och det är lite spännande att försöka förstå, varför en del tycker så?! Vad är det om är så jobbigt med att tänka efter? Vad är det som är så jobbigt med att hitta goda argument för det man väljer att göra, likväl för det man väljer att inte göra?

Jag utgår från att man gör medvetna val, om man inte tänker efter före eller ha sakliga argument för sina handlingar så blir jag lite snurrig. Vad är då ett sakligt argument? Säkerligen olika för en massa människor, men för mig kan en känsla vara nog så sakligt argument.

Hur skall man kunna överhuvudtaget dissa en känsla? Om någon har en känsla så är den befogad, det får inte vara en tanke, utan något som ligger en och nästan fysiskt gör sig påmind inom en. Det kan för mig vara ett sakligt skäl, men att säga därför eller för att man inte hinner ta in alternativ, listan kan göras lång på dåliga sakskäl enligt mitt sätt att se det, och det är inte ett sakligt skäl.

Så än en gång, vad är man rädd för när man får frågor som kan slå hål på ens argument? Är man rädd att göra fel, att misslyckas?

Så vad sägs? Var jag bara kritisk när jag läste min brors bröllopsinbjudan, eller granskade jag inbjudan kritiskt? Inte för att jag idag kan förstå varför det spelar roll för mig, skadan är ju där och då redan skedd. Men det säger lite om mig, om mitt genuina förhållningsätt till det mesta, det är hjärtligt, men något med höjt ögonbryn, kritiskt granskade.

Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.