Paradigmskiften

Jag har spenderat många år för att komma till någon form av paradigmskifte.
Senaste halvåret otroligt intensivt, på heltid! Men jag vet inte, visst jag blir klokare, förstår mig själv bättre. Men jag saknar den där dagen av att vakna upp och veta vad jag ska göra imorgon. Vad jag ska bli...

De som vågar, som kan och vet att de ska ta språnget. Bli författare, börja plugga på komvux när de är 30 för att bli läkare eller polis sent påkommet i livet. Hur vet de? Icketroende som jag är, är det en skänk från ovan? Jag har en utbildning, en karriär inom något annat och idag ibland önskar jag gjorde något tredje. Som person och arbetare är jag väldigt mångfacetterad. Egentligen spelar det ingen roll vilken dörr jag öppnar så vet jag att jag kan göra något bra av det hela. Det är både en tillgång och lite en black om foten.

Det gör att världens alla möjligheter är öppna, jag ser inte något stopp, ingen begränsning. Det innebär även att det finns oändliga möjligheter. Jag är otroligt bra på göra val i jobbet, snabba val med lite och fragmenterad information. Samma gäller val av färg och klinkers när jag renoverar.

Men i val av bio, pizza och större livsval är jag som sorbet, otroligt porös. Det är för många möjligheter och för stora val. Idag känner jag mig själv otroligt väl, sjukdomsinsikten är god som man säger... Ändå så kan jag inte bestämma mig, efter ett halvårs betänketid på heltid vad jag ska bli när jag blir stor. Stora händelser, extrema händelser, livsomvälvande händelser har kommit i min väg.  Ibland undrar jag om jag kan ha fått lite mer av den delen än gemene man?! Inte säkert men det lutar lite åt det hållet.

Saker och händelser som får en att fundera över sin plats, sin roll här i världen. Syftet att just jag är här. Vänner, vad är en vän och den otroligt dåligt använda möjligheten av feedback. Att ge och få feedback, att vara lite mer sann med sina känslor och våga vara ärlig. Att våga förlora? Är det den rädslan de som bryter ich byter liv och karriär har kommit till sans med? Är de orädda? Eller är de galna?

Då skulle jag i så fall vilja ha en skvätt galenskap. Den där ahakänslsn, den vill jag ha. Jag har tagit många "leaps of faith" gått på intuition, känsla. Både privat och atbetsmässigt. Men nu eftersöker jag en mer känsla av vetenskaplig grund. Inte ett forskningsresultat, facit är för fegisar... Men en övertygelse om vilken riktning livet skall tas och framför allt hur det ska levas.

Min bror är min idol, någonstans verkar han nöjd. Han har säkert drömmar och tankar om saker varit annorlunda om han gjort si eller så... Men i mina ögon har han hela kittet. Inte alltid, eg oftast kanske inte så spännande men det jag ser så finns skäl att vara lite nöjd över varje dag. Varje dag där man hinner med lite av varje, jobb, barn, egentid, träning you name it.

Vi är alla rn produkt av vår miljö och Ulf Lindell sa en gång något klokt. Visst fan är vi lik våra föräldrar, men vi kan alltid göra det lite bättre. Vi -70talister har så många vägar och stigar banade redan av våra föräldrar eller massa -60talister som velat skipa rättvisa i världen. Hitta sin egen stig och trampa den själv har jag nog gjort, andfådd och lite fundersam, var det inte viktigare... Alltså att hitta sin egen väg, att gå sådana sidospår som jag har gjort i mångt och mycket. Det gör att jag idag önskar att jag hade för egen del lite mer vetenskaplig grund, vad jag ska bli när jag blir stor, icke med facit dock.