Jag har försökt hålla mig ifrån detta ämne för jag är för dåligt insatt i dess egentliga konsekvenser för att kunna uttala mig. Principiellt är jag inte helt emot, principiellt är jag inte helt för.
Vilket som tycker jag att det är så roligt. Expressen som har formulär på sin webbplats som skickar meddelandet vidare till alla som röstat ja till FRA lagen. Riksdagsledamöterna får alltså rätt många epostmeddelanden angående FRA lagen.
Om de stör sig, ja, det är jag nog rätt övertygad om.
Men så sa expressens chef för digitala medier ngt så roligt, så träffsäkert och självklart.
De som varit med och röstat ja till lagen där man har rätt att avlyssna epostmeddelanden, bör ju rent teroretiskt inte ha ngt emot att just få epost.
-Det skulle vara märkligt om de som varit med och beslutat om avlyssning av mail inte vill ta emot mailade synpunkter.
Touche!!
måndag 30 juni 2008
Fördummande barnprogram
Jag var på barnkalas, vi kom i samspråk över barnprogram för att ett barn hade en teletubbiesdocka.
Jösses, har ni sett teletubbies???
Ja, barnen älskar dem, i alla fall en kort period i livet. Men herregud vilket fördummande program det är. Sättet teletubbisarna pratar på och upprepandet och det dåliga språket.
Jag är inte så förtjust i vissa barnböcker heller. Jag skiter i att de är för små barn.
Ta tex Max böckerna, helt utan rätt meningsuppbyggnad.
Max pottar
Max inte potta
Max vovve
Jaha, ok, som förälder kan du ju fylla i fullständiga meningar. Men om tanken med dessa böcker är att man skall berätta om det som sker, varför är det text över huvud taget med då? Antingen läser man det som står eller så berättar man utifrån bilder, denna mischmasch, får mig att få klåda.
Sen finns det hon som skrivit Leta lejon och dylika böcker, likadant med halvaktiga ickemeningar och då är det ändå böcker för lite större barn än Max böckerna.
Fram för fem myror och andra filmer, böcker som vill ngt eller inte har ngn form av moraliskt budskap som Alfons.
Jag klarar bara inte av Alfons, nu kommer det, håll i er.
Jag tycker att Alfons Åberg ser ut som en pedofil och jag får vändningar i magen. Men som en god och öm mor, läser jag dessa böcker för mina barn gillar dessa.
Då föredrar jag Astrids böcker varje dag i veckan. Dessa är utan moralkakor även om hon visar på rätt många hyss och att hyssen får konsekvenser så är det inte samma sak som Alfons eller ngn annan figur.
Jösses, har ni sett teletubbies???
Ja, barnen älskar dem, i alla fall en kort period i livet. Men herregud vilket fördummande program det är. Sättet teletubbisarna pratar på och upprepandet och det dåliga språket.
Jag är inte så förtjust i vissa barnböcker heller. Jag skiter i att de är för små barn.
Ta tex Max böckerna, helt utan rätt meningsuppbyggnad.
Max pottar
Max inte potta
Max vovve
Jaha, ok, som förälder kan du ju fylla i fullständiga meningar. Men om tanken med dessa böcker är att man skall berätta om det som sker, varför är det text över huvud taget med då? Antingen läser man det som står eller så berättar man utifrån bilder, denna mischmasch, får mig att få klåda.
Sen finns det hon som skrivit Leta lejon och dylika böcker, likadant med halvaktiga ickemeningar och då är det ändå böcker för lite större barn än Max böckerna.
Fram för fem myror och andra filmer, böcker som vill ngt eller inte har ngn form av moraliskt budskap som Alfons.
Jag klarar bara inte av Alfons, nu kommer det, håll i er.
Jag tycker att Alfons Åberg ser ut som en pedofil och jag får vändningar i magen. Men som en god och öm mor, läser jag dessa böcker för mina barn gillar dessa.
Då föredrar jag Astrids böcker varje dag i veckan. Dessa är utan moralkakor även om hon visar på rätt många hyss och att hyssen får konsekvenser så är det inte samma sak som Alfons eller ngn annan figur.
Etiketter:
Synpunkter
Negativ eller en reflektion eller en beklagan?
När är det man säger något av ovanstående rub rik? En sak är ju hur vi tänker när vi orerar en annan sak är hur andra uppfattar det hela.
Jag hoppas verkligen inte att ni uppfattar mina inlägg som beklagan eller ngt som är negativt. Jag har endast reflektioner, jag kan för mig själv kanske tycka lite, döma lite, ha synpunker. Men det är mest bara reflektioner. Många gånger handlar det om den livresa som jag själv gör och mitt förhållningsätt till det som händer runt omkring mig.
Ta tex inlägget om domare, det är inte tänkt att uppfattas som negativ eller positiv, det är bara en reflektion om mänsklighetens kapacitet. Jag är helt säker på att en del kan förhålla sig ruskigt objektiva, hur långt som helst. De som jag, som ofta skiljer på förnuft och känsla. Men det finns även de som inte kan göra det och som också rent generellt dömer matcher på hög nivå. De domarna är också bra, annars hade de aldrig nått så långt som de gjort men de kanske inte är bäst.
Jag anser att min livåskådning har jag 99% klar för mig. Sen slipas den lite, den kan helt ändra kurs, vilket är sällan. Men som helhet har jag stött och blött livåskådningsfrågor i säkert 22 år. Jag har haft egen möjlighet till samtalsterapi, jag har varit mina kompisars och kompisars kompisars Dr Phil i 22 år. Jag har typ 40 poäng idéhistoria, 20 poäng sociologi, 40 poäng statsvetenskap och 85 poäng regligonsvetenskap och religionshistoria. Detta för att nämna de kurser som kanske mest innehåller sådana filosofiska delar.
Naturgeografin gör det inte, då är det kvarts, fältspat och granit som gäller. Rätt hårdförda ämnen… haha, nu fick jag ju till det igen. I´m a poet and I didn´t know it!
Så mina livserfarenheter samt de ämnen jag läst gör att jag ändå vill hävda att jag har rätt mkt på fötterna för att säga att jag har haft tid och möjlighet att tillgodogöra mig kunskap och reflektera över mina egna värderingar.
Jag vill ju själv i min hybris hävda att jag har självinsikt. Jag har fel och brister, jag vill mer än jag förmår ibland och önskar ibland att jag hade gjort annorlunda. Men beklaga mig, inte över mina egna val i alla fall, det känner jag inte riktigt igen. Men som jag inledningsvis påpekade. Det är ju en sak hur jag tänker och menar när jag uttrycker mig, det är en annan hur andra uppfattar det hela.
Jag hoppas verkligen inte att ni uppfattar mina inlägg som beklagan eller ngt som är negativt. Jag har endast reflektioner, jag kan för mig själv kanske tycka lite, döma lite, ha synpunker. Men det är mest bara reflektioner. Många gånger handlar det om den livresa som jag själv gör och mitt förhållningsätt till det som händer runt omkring mig.
Ta tex inlägget om domare, det är inte tänkt att uppfattas som negativ eller positiv, det är bara en reflektion om mänsklighetens kapacitet. Jag är helt säker på att en del kan förhålla sig ruskigt objektiva, hur långt som helst. De som jag, som ofta skiljer på förnuft och känsla. Men det finns även de som inte kan göra det och som också rent generellt dömer matcher på hög nivå. De domarna är också bra, annars hade de aldrig nått så långt som de gjort men de kanske inte är bäst.
Jag anser att min livåskådning har jag 99% klar för mig. Sen slipas den lite, den kan helt ändra kurs, vilket är sällan. Men som helhet har jag stött och blött livåskådningsfrågor i säkert 22 år. Jag har haft egen möjlighet till samtalsterapi, jag har varit mina kompisars och kompisars kompisars Dr Phil i 22 år. Jag har typ 40 poäng idéhistoria, 20 poäng sociologi, 40 poäng statsvetenskap och 85 poäng regligonsvetenskap och religionshistoria. Detta för att nämna de kurser som kanske mest innehåller sådana filosofiska delar.
Naturgeografin gör det inte, då är det kvarts, fältspat och granit som gäller. Rätt hårdförda ämnen… haha, nu fick jag ju till det igen. I´m a poet and I didn´t know it!
Så mina livserfarenheter samt de ämnen jag läst gör att jag ändå vill hävda att jag har rätt mkt på fötterna för att säga att jag har haft tid och möjlighet att tillgodogöra mig kunskap och reflektera över mina egna värderingar.
Jag vill ju själv i min hybris hävda att jag har självinsikt. Jag har fel och brister, jag vill mer än jag förmår ibland och önskar ibland att jag hade gjort annorlunda. Men beklaga mig, inte över mina egna val i alla fall, det känner jag inte riktigt igen. Men som jag inledningsvis påpekade. Det är ju en sak hur jag tänker och menar när jag uttrycker mig, det är en annan hur andra uppfattar det hela.
Etiketter:
Reflektioner
Vad är viktigast? The Destination eller The journey ?
Jag tillhör nog de som helt till 100% fokuserar på målet, destinationen. Jag skyr inga medel och kan hålla på i evigheter på att måla en vägg klar, vaxa båten, städa klädkammaren för att jag vill se resultatet. Jag är knappt medveten om hur jag fördriver tiden tills jag är klar. Jag vet dock att när jag håller på så rensar jag omedvetet hjärnan och är mer tillfreds när jag är klar.
Jag mår bra av fysiskt arbete för att sortera mina tankar så på så sätt är det bra. Iaf när det kommer till att rensa klädkammaren eller måla en vägg eller städa kylskåpet.
Men när det är samma beteende jag har när jag skall åka på utflykt, när jag skall åka till glasriket, gå på skansen osv osv. Ja, då tror jag inte det är så givande beteende.
Jag vet att av många känner som jag eller beter sig som jag.
Jag har börjat lägga om kurs lite för att leva mer här och nu. Att fokusera på själva upplevelsen istället för att kunna kryssa av den i ngn mental checkbox efter vi genomfört uppdraget.
Allt för mkt i mitt synsätt är projekt. Jag har ett stort behov av att påbörja och avsluta projekt. Saker som ligger i luften är för mig bara bekymmer. Det kan vara räkningar som inte är insorterade i pärmar eller diskmaskinen som skall plocka ur.
Det tänker jag inte sluta med det gör ju att jag är så effektiv som jag är, det har jag ingen anledning att ändra på. Däremot vill jag vara mer med i själva upplevelsen, leva här och nu och fokusera på själva resan och inte målet.
Jag mår bra av fysiskt arbete för att sortera mina tankar så på så sätt är det bra. Iaf när det kommer till att rensa klädkammaren eller måla en vägg eller städa kylskåpet.
Men när det är samma beteende jag har när jag skall åka på utflykt, när jag skall åka till glasriket, gå på skansen osv osv. Ja, då tror jag inte det är så givande beteende.
Jag vet att av många känner som jag eller beter sig som jag.
Jag har börjat lägga om kurs lite för att leva mer här och nu. Att fokusera på själva upplevelsen istället för att kunna kryssa av den i ngn mental checkbox efter vi genomfört uppdraget.
Allt för mkt i mitt synsätt är projekt. Jag har ett stort behov av att påbörja och avsluta projekt. Saker som ligger i luften är för mig bara bekymmer. Det kan vara räkningar som inte är insorterade i pärmar eller diskmaskinen som skall plocka ur.
Det tänker jag inte sluta med det gör ju att jag är så effektiv som jag är, det har jag ingen anledning att ändra på. Däremot vill jag vara mer med i själva upplevelsen, leva här och nu och fokusera på själva resan och inte målet.
Etiketter:
Reflektioner
Domare i VM, EM
Kan ngn förhålla sig helt objektiv?
Jag är tveksam.
Tänk er en domare som dömer Champions leuge, eller ngn annan internationell serie. Tänk er att domaren möter på samma spelare i dels deras serielag, Barcelona, Ajax, Glatasaray, you name it.
Tänk er att de har dispyter, sen möter de samma spelare tex i landslagsspel i tex EM, VM, OS.
Hur kan det inte låta bli att vara påverkad. De kanske inte gillar personen i detta fall. Deras kemi är inte helt ok, den fungerar helt enkelt inte. Hur kan den domaren vara helt objektiv för att se vem som fällde vem, vem drog i tröjan först osv. Det går ganska fort på fotbollsplanen och vinkeln kan vara lite skymd och svett som pärlar ner från pannan och gör att det är lite salt i ögonen och lite svårt att ha helt skärpt blick. Visst måste det då vara lättare att fri den andra spelare och fälla den man inte har så mkt tillövers för?
Jag bara drar en lätt prarell till förskolan. Det är ganska tydligt vilka barn förskolelärarna och barnskötarna gillar mer och vilka de gillar mindre.
-Nu bråkar du igen XXX, du skall alltid hålla på.
Denna mening indikerar att deras objektivietet är helt satt ur spel. De är en förväntan på detta barn som de får bekräftad väldigt snabbt för de har liten tolerans för de anser att detta barn alltid slåss, knuffas, tar saker. Så fort de ser en liten hint av detta så reagerar de. Det blir lite som en självuppfyllande profetia.
Jag tänker att så måste det ju vara för massa domare också, oavsett sport. De är ju ändå människor och har samma reaktioner som vanliga människor även om det är proffessionella vilket jag inte på ngt sätt betvivlar, iaf inte när de dömer matcher eller evenemang på väldigt hög nivå.
Det var dock en reflektion efter att ha tittat på fotboll i 28 dagar och sett ett galet bra Spanien vara helt värda att vinna i alla fall finalmatchen.
Jag är tveksam.
Tänk er en domare som dömer Champions leuge, eller ngn annan internationell serie. Tänk er att domaren möter på samma spelare i dels deras serielag, Barcelona, Ajax, Glatasaray, you name it.
Tänk er att de har dispyter, sen möter de samma spelare tex i landslagsspel i tex EM, VM, OS.
Hur kan det inte låta bli att vara påverkad. De kanske inte gillar personen i detta fall. Deras kemi är inte helt ok, den fungerar helt enkelt inte. Hur kan den domaren vara helt objektiv för att se vem som fällde vem, vem drog i tröjan först osv. Det går ganska fort på fotbollsplanen och vinkeln kan vara lite skymd och svett som pärlar ner från pannan och gör att det är lite salt i ögonen och lite svårt att ha helt skärpt blick. Visst måste det då vara lättare att fri den andra spelare och fälla den man inte har så mkt tillövers för?
Jag bara drar en lätt prarell till förskolan. Det är ganska tydligt vilka barn förskolelärarna och barnskötarna gillar mer och vilka de gillar mindre.
-Nu bråkar du igen XXX, du skall alltid hålla på.
Denna mening indikerar att deras objektivietet är helt satt ur spel. De är en förväntan på detta barn som de får bekräftad väldigt snabbt för de har liten tolerans för de anser att detta barn alltid slåss, knuffas, tar saker. Så fort de ser en liten hint av detta så reagerar de. Det blir lite som en självuppfyllande profetia.
Jag tänker att så måste det ju vara för massa domare också, oavsett sport. De är ju ändå människor och har samma reaktioner som vanliga människor även om det är proffessionella vilket jag inte på ngt sätt betvivlar, iaf inte när de dömer matcher eller evenemang på väldigt hög nivå.
Det var dock en reflektion efter att ha tittat på fotboll i 28 dagar och sett ett galet bra Spanien vara helt värda att vinna i alla fall finalmatchen.
Etiketter:
Reflektioner
Smarta system
Jag gillar verkligen när jag träffar på smarta system där ngn har tänkt till. Det kan vara hur ett bagageband fungerar på ngn flygplats. Det kan vara ngn tjänst på nätet och det kan vara som hos tandläkaren.
Jag stod i kö för att anmäla mig men det var kö, jag hatar köer… Så jag spenderar tiden med att glida med blicken över lokalen.
Då ser jag, en skylt, Självanmälan typ här.
Jag skall skriva in mitt pnr, ok, jag jobbar ju med data, inte läser jag först. Inte tar jag mig tid att kolla in hur systemet fungerar, jag börjar klicka på 7:an för 71 i mitt födelseår.
Jaha, man kan inte trycka på 7:an, man kan bara trycka på 1:an eller 2:an.
Hmmm, det står visst att man skall skriva in ÅÅÅÅMMDD, ok, alltså skall jag börja med 19.
Nu har jag nyligen gjort ett IQ test, det visade ändå på ganska hög kapacietet. Jag ligger över snittet, men jag vet inte… hur tillförlitliga är dessa test egentligen?
OK, skojar lite för tiden det tog att snappa upp allt kan kansske räknas på under 10 sek, jag vet inte, det var inget stort problem, systemet var ganska självförklarande.
Men jag gjorde som alla andra, jag läste inte, jag antog att jag kunde ändå.
Så ser ju majoriteten av mina användare ut, dvs de som använder de system som jag är med att ta fram. En av våra tjänster har haft 180 000 personer som loggat in ngn gång. Sen är det lite färre som loggar in regelbundet, sedan januari 2007 har de loggat in 7 miljoner gånger.
Därför reagerar jag när jag så snabbt ändå var tvungen att kolla varför jag endast kunde skriva in 1:er och 2:er. Det var tydligt att jag skulle skriva in sekelsiffror och att man kan vara född 19-hundra och 20-hundra.
Imponerad blir jag i alla fall, systemet är väl genomtänkt och anmälan var snabbt gjord och jag slapp stå i kö bara för att säga att jag är på plats.
Jag stod i kö för att anmäla mig men det var kö, jag hatar köer… Så jag spenderar tiden med att glida med blicken över lokalen.
Då ser jag, en skylt, Självanmälan typ här.
Jag skall skriva in mitt pnr, ok, jag jobbar ju med data, inte läser jag först. Inte tar jag mig tid att kolla in hur systemet fungerar, jag börjar klicka på 7:an för 71 i mitt födelseår.
Jaha, man kan inte trycka på 7:an, man kan bara trycka på 1:an eller 2:an.
Hmmm, det står visst att man skall skriva in ÅÅÅÅMMDD, ok, alltså skall jag börja med 19.
Nu har jag nyligen gjort ett IQ test, det visade ändå på ganska hög kapacietet. Jag ligger över snittet, men jag vet inte… hur tillförlitliga är dessa test egentligen?
OK, skojar lite för tiden det tog att snappa upp allt kan kansske räknas på under 10 sek, jag vet inte, det var inget stort problem, systemet var ganska självförklarande.
Men jag gjorde som alla andra, jag läste inte, jag antog att jag kunde ändå.
Så ser ju majoriteten av mina användare ut, dvs de som använder de system som jag är med att ta fram. En av våra tjänster har haft 180 000 personer som loggat in ngn gång. Sen är det lite färre som loggar in regelbundet, sedan januari 2007 har de loggat in 7 miljoner gånger.
Därför reagerar jag när jag så snabbt ändå var tvungen att kolla varför jag endast kunde skriva in 1:er och 2:er. Det var tydligt att jag skulle skriva in sekelsiffror och att man kan vara född 19-hundra och 20-hundra.
Imponerad blir jag i alla fall, systemet är väl genomtänkt och anmälan var snabbt gjord och jag slapp stå i kö bara för att säga att jag är på plats.
Etiketter:
Jobbet,
Synpunkter
Sugen på ngt gott?
Om jag var rik, sådär snuskigt rik som stora stjärnor eller buisnessmen, då skulle jag alltid ha ett litet smörgåsbord till lunch och middag.
Jag är ofta sugen på ngt gott men jag hittar det aldrig. Jag öppnar kylskåpsdörren, glansar över hyllorna utan att hitta ngt gott. Det kan finnas goda saker som fetaost, andra ostar, makrill i tomatsås, en ölkorv men jag är inte sugen på det.
Jag öppnar skafferiet , glansar över hyllorna. Vi har inte så ofta kakor hemma utom i frysen, för jag bakar ju själv… Jag köper inte ofta köpta kakor från delicato jag inte, faktiskt har jag aldrig själv köpt kakor från delikato men ngn gång har vi ballerinakakor och kakor med choklad i för de gillar Matte.
Nu när jag gett en känga till alla som inte bakar själva,… så fortsätter jag =).
Jag kanske ser ett kex, kanske tar en havrefraskudde eller två, kniper ett russin. Men det är ju inte det heller som jag är sugen på. Finns det godis så äter jag självklart det, men det är inte heller det jag är sugen på så det får mig bara att må illa och suget kvarstår.
Förr var det alltid chips och dip, kunde gå till macken eller nattöppna kiosken kl 23:47 för det var det jag ville ha. Det var givet lixom.
Sedan jag vant mig av med detta så har jag svårt att hitta just det, det som jag är sugen på.
Ibland är jag bara sugen på ngn enstaka bit och då hamnar jag i läget då det är onödigt att öppna typ en hel olivburk.
Jag skulle vilja ha ngr oliver, kanske lite lax gravad i härlig gräddsås. På åland kan man köpa sik och abborre i härliga röror som på buffeborden på ålandsbåtarna.
Jag skulle vilja ha smörgåsbordet från ålandsfärjorna helt enkelt. Jag tar ofta två varv på fisk och lite kallskuret. Knappt ngt alls från varmrätterna. Ibland kan jag ta lite omelett om den ser god ut.
Så var jag rik skulle jag alltid ha lite av varje uppduktat från buffeborden att smaska på.
Jag är ofta sugen på ngt gott men jag hittar det aldrig. Jag öppnar kylskåpsdörren, glansar över hyllorna utan att hitta ngt gott. Det kan finnas goda saker som fetaost, andra ostar, makrill i tomatsås, en ölkorv men jag är inte sugen på det.
Jag öppnar skafferiet , glansar över hyllorna. Vi har inte så ofta kakor hemma utom i frysen, för jag bakar ju själv… Jag köper inte ofta köpta kakor från delicato jag inte, faktiskt har jag aldrig själv köpt kakor från delikato men ngn gång har vi ballerinakakor och kakor med choklad i för de gillar Matte.
Nu när jag gett en känga till alla som inte bakar själva,… så fortsätter jag =).
Jag kanske ser ett kex, kanske tar en havrefraskudde eller två, kniper ett russin. Men det är ju inte det heller som jag är sugen på. Finns det godis så äter jag självklart det, men det är inte heller det jag är sugen på så det får mig bara att må illa och suget kvarstår.
Förr var det alltid chips och dip, kunde gå till macken eller nattöppna kiosken kl 23:47 för det var det jag ville ha. Det var givet lixom.
Sedan jag vant mig av med detta så har jag svårt att hitta just det, det som jag är sugen på.
Ibland är jag bara sugen på ngn enstaka bit och då hamnar jag i läget då det är onödigt att öppna typ en hel olivburk.
Jag skulle vilja ha ngr oliver, kanske lite lax gravad i härlig gräddsås. På åland kan man köpa sik och abborre i härliga röror som på buffeborden på ålandsbåtarna.
Jag skulle vilja ha smörgåsbordet från ålandsfärjorna helt enkelt. Jag tar ofta två varv på fisk och lite kallskuret. Knappt ngt alls från varmrätterna. Ibland kan jag ta lite omelett om den ser god ut.
Så var jag rik skulle jag alltid ha lite av varje uppduktat från buffeborden att smaska på.
Etiketter:
Shoppa,
Tillkortakommanden
fredag 27 juni 2008
Life on Mars
Tänk om det funnits liv på Mars.
Tänk om det finns liv i rymden.
Tänk om det finns intelligent liv i universum utöver på Jorden.
Vad gör vi då?
Om det finns liv på Mars, har de David Bowies låt "Life on Mars" som nationalsång då?
Det skulle i alla fall jag ha om jag var dom.
Det är kanske en av världens i särklass bästa låtar.
Jag vet inte om jag vill att det skall finnas mer intelligent liv ute där i universum.
Jag vill nog gärna att vi skall vara ensamma.
Jag är inte rädd för våldtäktsmän eller rånare.
Jag är mörkrädd och tror på puppamannen i Arkiv X, den där som kom vart 50:e år och kunde komma genom eluttag. Blääääää
Om det finns Aliens eller vad man nu vill kalla dem, ja, då blir jag lite rädd.
För vem vet vad de vill, de kanske vill ha alla våra snart två naturtillgångar och mjölka allt de kan av oss. Men mest är jag rädd för att de skall komma mitt i natten och vara sådär otäckt läskiga som i Arkiv X.
Tänk om det finns liv i rymden.
Tänk om det finns intelligent liv i universum utöver på Jorden.
Vad gör vi då?
Om det finns liv på Mars, har de David Bowies låt "Life on Mars" som nationalsång då?
Det skulle i alla fall jag ha om jag var dom.
Det är kanske en av världens i särklass bästa låtar.
Jag vet inte om jag vill att det skall finnas mer intelligent liv ute där i universum.
Jag vill nog gärna att vi skall vara ensamma.
Jag är inte rädd för våldtäktsmän eller rånare.
Jag är mörkrädd och tror på puppamannen i Arkiv X, den där som kom vart 50:e år och kunde komma genom eluttag. Blääääää
Om det finns Aliens eller vad man nu vill kalla dem, ja, då blir jag lite rädd.
För vem vet vad de vill, de kanske vill ha alla våra snart två naturtillgångar och mjölka allt de kan av oss. Men mest är jag rädd för att de skall komma mitt i natten och vara sådär otäckt läskiga som i Arkiv X.
Etiketter:
Reflektioner
torsdag 26 juni 2008
Skriva på handen
Satt på akkis på röntgen.
Jag har fallit från en trappstege och fick då ngn forma av lätt hjärnskakning.
Har lite ont i huvvet efter det.
Fick åka på CT röntgen... Spännande upplevelse.
Anyway, kom på ngt jag skulle blogga om och skrev upp det på handen.
Brevid sitter en man på ungefär 70+ och tittar lite nedlåtande.
Tydligen skall man inte skriva på sin hand för att komma ihåg saker.
Rätt vore väl här kanske, anteckna på handen.
Det har jag alltid gjort och lär fortsätta med men tyvärr är det inte ett vattentätt sätt =).
Hihi, jag är så fundig jag.
Jo, det jag antecknade på akkis har jag ju nu tvättat bort och ser inte vad det står och vet inte vad det var jag skulle blogga om, så det fick bli detta inlägg istället =).
Jag har fallit från en trappstege och fick då ngn forma av lätt hjärnskakning.
Har lite ont i huvvet efter det.
Fick åka på CT röntgen... Spännande upplevelse.
Anyway, kom på ngt jag skulle blogga om och skrev upp det på handen.
Brevid sitter en man på ungefär 70+ och tittar lite nedlåtande.
Tydligen skall man inte skriva på sin hand för att komma ihåg saker.
Rätt vore väl här kanske, anteckna på handen.
Det har jag alltid gjort och lär fortsätta med men tyvärr är det inte ett vattentätt sätt =).
Hihi, jag är så fundig jag.
Jo, det jag antecknade på akkis har jag ju nu tvättat bort och ser inte vad det står och vet inte vad det var jag skulle blogga om, så det fick bli detta inlägg istället =).
Etiketter:
att göra
Har ni freebees?
Jag har freebees.
En stor en är Robbie Williams, sen finns det ngr mer tveksamma.
Dealen mellan mig och matte är att vi båda känner att den personen är värd vår respekt.
Vad innebär då en freebee?
Rent frankt menas det att man får ligga med denna person utan replisalier!
Tänk er den!!!
Nu är det mer ett spel och jag är dock lite tveksam hur ngn av oss skulle reagera om det defacto hände...
Nu är mina chanser med Robbie Williams ngt små, men hepp det är oxå Mattes freebee!! Nja men om Matte ville så skulle han va det och Matte vill men ändå inte för han är ju rätt läcker och det tycker ju matte oxå. Det är bara att Matte tror inte att han gillar killar.
Mattes ena freebee är rödhåriga tjejen, hon gynläkaren i Greys Anatomy, hon som var gift med McDreamy. Hon är läcker oxå. Det tycker vi båda och om Matte har chans att kuckelikua med henne... Ja, då e hon en freebee.
Jag blir kär typ varje vecka. Det kan vara ngn ung liten stackars kille på OnOff som är söt, smart och snygg och bara lätt att gilla. Det kan vara ngn i ngn film eller ngn fotbollspelare. Men kär, typ blir jag lätt. Tycker ngn är snygg osv.
Matte blir inte lika lätt kär, men han flörtar med varenda kassörska och servitris han kommer över som ser ngt bra ut eller har ngn form av charm.
Svartsjuka? Nope, varför skall vi vara det för ngt så oskyldigt? Något så uppenbart? Det som är uppenbar flört eller dylikt är ofta helt ofarligt. Det är det som inte sägs och visas som är det man skall dra öronen åt sig för.
Så fram för mer rättframma samtal par emellan så behövs inga onödiga anklagelser och diskussioner som visar och är grogrund för svartsjuka.
Vem vill ni eran freebee skall vara?
En stor en är Robbie Williams, sen finns det ngr mer tveksamma.
Dealen mellan mig och matte är att vi båda känner att den personen är värd vår respekt.
Vad innebär då en freebee?
Rent frankt menas det att man får ligga med denna person utan replisalier!
Tänk er den!!!
Nu är det mer ett spel och jag är dock lite tveksam hur ngn av oss skulle reagera om det defacto hände...
Nu är mina chanser med Robbie Williams ngt små, men hepp det är oxå Mattes freebee!! Nja men om Matte ville så skulle han va det och Matte vill men ändå inte för han är ju rätt läcker och det tycker ju matte oxå. Det är bara att Matte tror inte att han gillar killar.
Mattes ena freebee är rödhåriga tjejen, hon gynläkaren i Greys Anatomy, hon som var gift med McDreamy. Hon är läcker oxå. Det tycker vi båda och om Matte har chans att kuckelikua med henne... Ja, då e hon en freebee.
Jag blir kär typ varje vecka. Det kan vara ngn ung liten stackars kille på OnOff som är söt, smart och snygg och bara lätt att gilla. Det kan vara ngn i ngn film eller ngn fotbollspelare. Men kär, typ blir jag lätt. Tycker ngn är snygg osv.
Matte blir inte lika lätt kär, men han flörtar med varenda kassörska och servitris han kommer över som ser ngt bra ut eller har ngn form av charm.
Svartsjuka? Nope, varför skall vi vara det för ngt så oskyldigt? Något så uppenbart? Det som är uppenbar flört eller dylikt är ofta helt ofarligt. Det är det som inte sägs och visas som är det man skall dra öronen åt sig för.
Så fram för mer rättframma samtal par emellan så behövs inga onödiga anklagelser och diskussioner som visar och är grogrund för svartsjuka.
Vem vill ni eran freebee skall vara?
Etiketter:
Relationer
Skelett i garderoben, aldrig Anna "for president"
Läste att det börjat handla om presidentfruarna i USA i valet. Deras bakgrund och deras intentioner. Det är fascinerande att man orkar bry sig om dessa damer då de egentligen inte har med ämbetet att göra. Självklart påverkas alla av sin familj och ännu mer av sin partners idéer och åsikter. Men då borde de isåfall göra om själva presidentvalet, då borde på ngt sätt båda parter i ett äktenskap kandidera. Annars förstår jag lixom inte vad tanterna eller gubbarna i detta fall har med deras kandiderande partner att göra.
Jag skulle aldrig klara ens ett lite kommunval. Tjohej vad jag har skelett i garderoben. Vilka brev jag har skrivit genom åren. Vilka bilder det finns runt om i Sverige/Världen på mig...
Ord kan man ju på ngt sätt hävda att den andra ljuger även om många lär tro att just Jag ljuger. Bevisbördan är ju 50/50 i sådana fall.
Men klara bevis i forma av brev eller bilder, hohoho. Aldrig, hur gärna jag än vill styra Sverige kommer jag att deltaga i ngt sådant. Inga dokusåper heller, inget som kan få offentlighetens ljus att lysa på mig här inte. Big no-no!
Jag skulle aldrig klara ens ett lite kommunval. Tjohej vad jag har skelett i garderoben. Vilka brev jag har skrivit genom åren. Vilka bilder det finns runt om i Sverige/Världen på mig...
Ord kan man ju på ngt sätt hävda att den andra ljuger även om många lär tro att just Jag ljuger. Bevisbördan är ju 50/50 i sådana fall.
Men klara bevis i forma av brev eller bilder, hohoho. Aldrig, hur gärna jag än vill styra Sverige kommer jag att deltaga i ngt sådant. Inga dokusåper heller, inget som kan få offentlighetens ljus att lysa på mig här inte. Big no-no!
Vad händer med typ-A människan när den blir gammal?
Midsommar, samtal, diskussioner. Då slår det mig.
Fridis jobbar på ICA, man har designat affärer för att vi skall handla mer. Mamma säger att IKEA kom på detta allra först. Jag har för en gång skulle inte gjort ngn research. Jag orkar inte längre, vill ngn säga ngt som de inte har på fötterna för, so let it bee. Mitt vanliga scenario är att misstro tills jag är överbevisad =). Det är få jag har den självklarar tilltron till. Helst när folk säger att de är tvärsäkra. Det är få saker jag är tvärsäker på, men jag kan vara jävligt säker, typ 99.999999999%. Men när folk saknar den sista promillens ödmjukhet att man faktiskt kan ha fel. Ja då brukar de oftas ha fel... Konstigt va?
Anyway, det finns några olika typmänniskor.
Många är A-människa, som har lätt att drabbas av stress.
"En som hatar att köa Typ A-människor är lätt att känna igen. De har ofta spända ansiktsdrag och spända muskler. De blinkar snabbt och ofta, talar lika snabbt och sväljer gärna sista ordet i meningen. De skyndar på andra när de pratar eller avbryter dem. En extrem typ A-människa talar även på inandning, för att inte förlora tid, och nickar gärna instämmande, också på sina egna yttranden. Han eller hon rör sig snabbt och agerar genast. Typ A-individen avskyr köer och att behöva vänta, går fort, äter fort och vill inte dröja vid matbordet efter måltiden. I extrema varianter blir den här personen också fientlig. Han eller hon är arg på det mesta och upplever världen som full av hindrande idioter som sätter käppar i hjulet. Sedan 70-talet har man delat in vårt stressbeteende i två grupper: typ A-beteende och typ B-beteende. Den första gruppen som representeras av två tredjedelar av befolkningen har en tendens att drabbas av negativ stress."
En del är B-människa.
"Typ B – jäktar sällanPersoner med typ B beteende är lugnare, mer avspända och samarbetsvilliga. De har ofta stor självtillit och har klara målsättningar. Typ B personer satsar inte lika intensivt som typ A och tar därför inte ut sig genom att överskrida gränsen för sin förmåga. Men de är inte nödvändigtvis mindre effektiva än typ A personer. De klarar inte konkurrensen med A personer på kort sikt, men de kanske vinner i längden eftersom de hushåller bättre med sina resurser. I händelsefattiga situationer kan typ B personer använda till rekreation och avkoppling, situationer som av typ A personer upplevs som oerhört påfrestande."
En del är D-människa.
"Typ D – "det är kört, det finns inget jag kan göra"Ett typ D beteende har personer som är hämmade i sociala situationer och som lätt drabbas av depressioner. De tar sällan kontakt med främmande människor och uppfattas därför som blyga och inåtvända. De har låg självkänsla och oroar sig ständigt, vilket gör att de ältar problem i det oändliga. Har något roligt hänt tror de att det var slumpen och ser det som en engångsföreteelse. Precis som typ A löper de större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och risken för allvarliga komplikationer efter en hjärtinfarkt är fyrdubblad enligt Grossi.
- Utbrändhet eller utmattningsdepression är ett tillstånd som drabbar många med en profil som påminner om D. Blir man utbränd är man fullständigt utmattad, psykiskt och fysiskt. Man har störningar i tankefunktionerna och får problem med minnet, koncentrationen och perceptionen och många drabbas av tunnelseende, säger Grossi. Idag finns inga fastställda behandlingsmetoder mot symptomen på utbrändhet, men i sin forskning försöker Grossi ta reda på om det finns behandlingsmetoder mot utbrändhet. "
Men nu var det inte denna typ A och B människa jag tänkte på.
Jag hittar inte när jag googlar men vet att jag i diverse tidningar läst om olika typbeteenden.
Det gäller väl delar av Typ A människan. Den där personen som alltid står redo med kortet eller pengarna när det är minst 3 personer framför i kön. Den som på något sätt alltid är redo, beredd, förberedd.
Vad händer i normalförfarandet när den blir gammal, lite trött och lätt dement, iaf glömsk. Hur hanterar A-människan dels åldrandet och de facto vad händer egentligen.
Fridis erfarenhet är att det trots allt finns en massa 80 plus gubbar, främst, men även ngr 80 plus tanter som står där redo, har kortet klart eller har räknat ut och betalar med ganska exakta pengar.
Tack för det... annars så vet jag inte vad jag hade gjort, för då hade ålderdomen på något sätt blivit ännu mera skrämmande.
Fridis jobbar på ICA, man har designat affärer för att vi skall handla mer. Mamma säger att IKEA kom på detta allra först. Jag har för en gång skulle inte gjort ngn research. Jag orkar inte längre, vill ngn säga ngt som de inte har på fötterna för, so let it bee. Mitt vanliga scenario är att misstro tills jag är överbevisad =). Det är få jag har den självklarar tilltron till. Helst när folk säger att de är tvärsäkra. Det är få saker jag är tvärsäker på, men jag kan vara jävligt säker, typ 99.999999999%. Men när folk saknar den sista promillens ödmjukhet att man faktiskt kan ha fel. Ja då brukar de oftas ha fel... Konstigt va?
Anyway, det finns några olika typmänniskor.
Många är A-människa, som har lätt att drabbas av stress.
"En som hatar att köa Typ A-människor är lätt att känna igen. De har ofta spända ansiktsdrag och spända muskler. De blinkar snabbt och ofta, talar lika snabbt och sväljer gärna sista ordet i meningen. De skyndar på andra när de pratar eller avbryter dem. En extrem typ A-människa talar även på inandning, för att inte förlora tid, och nickar gärna instämmande, också på sina egna yttranden. Han eller hon rör sig snabbt och agerar genast. Typ A-individen avskyr köer och att behöva vänta, går fort, äter fort och vill inte dröja vid matbordet efter måltiden. I extrema varianter blir den här personen också fientlig. Han eller hon är arg på det mesta och upplever världen som full av hindrande idioter som sätter käppar i hjulet. Sedan 70-talet har man delat in vårt stressbeteende i två grupper: typ A-beteende och typ B-beteende. Den första gruppen som representeras av två tredjedelar av befolkningen har en tendens att drabbas av negativ stress."
En del är B-människa.
"Typ B – jäktar sällanPersoner med typ B beteende är lugnare, mer avspända och samarbetsvilliga. De har ofta stor självtillit och har klara målsättningar. Typ B personer satsar inte lika intensivt som typ A och tar därför inte ut sig genom att överskrida gränsen för sin förmåga. Men de är inte nödvändigtvis mindre effektiva än typ A personer. De klarar inte konkurrensen med A personer på kort sikt, men de kanske vinner i längden eftersom de hushåller bättre med sina resurser. I händelsefattiga situationer kan typ B personer använda till rekreation och avkoppling, situationer som av typ A personer upplevs som oerhört påfrestande."
En del är D-människa.
"Typ D – "det är kört, det finns inget jag kan göra"Ett typ D beteende har personer som är hämmade i sociala situationer och som lätt drabbas av depressioner. De tar sällan kontakt med främmande människor och uppfattas därför som blyga och inåtvända. De har låg självkänsla och oroar sig ständigt, vilket gör att de ältar problem i det oändliga. Har något roligt hänt tror de att det var slumpen och ser det som en engångsföreteelse. Precis som typ A löper de större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och risken för allvarliga komplikationer efter en hjärtinfarkt är fyrdubblad enligt Grossi.
- Utbrändhet eller utmattningsdepression är ett tillstånd som drabbar många med en profil som påminner om D. Blir man utbränd är man fullständigt utmattad, psykiskt och fysiskt. Man har störningar i tankefunktionerna och får problem med minnet, koncentrationen och perceptionen och många drabbas av tunnelseende, säger Grossi. Idag finns inga fastställda behandlingsmetoder mot symptomen på utbrändhet, men i sin forskning försöker Grossi ta reda på om det finns behandlingsmetoder mot utbrändhet. "
Men nu var det inte denna typ A och B människa jag tänkte på.
Jag hittar inte när jag googlar men vet att jag i diverse tidningar läst om olika typbeteenden.
Det gäller väl delar av Typ A människan. Den där personen som alltid står redo med kortet eller pengarna när det är minst 3 personer framför i kön. Den som på något sätt alltid är redo, beredd, förberedd.
Vad händer i normalförfarandet när den blir gammal, lite trött och lätt dement, iaf glömsk. Hur hanterar A-människan dels åldrandet och de facto vad händer egentligen.
Fridis erfarenhet är att det trots allt finns en massa 80 plus gubbar, främst, men även ngr 80 plus tanter som står där redo, har kortet klart eller har räknat ut och betalar med ganska exakta pengar.
Tack för det... annars så vet jag inte vad jag hade gjort, för då hade ålderdomen på något sätt blivit ännu mera skrämmande.
Etiketter:
familj,
Reflektioner,
Relationer,
Åland
onsdag 18 juni 2008
Högtidsdagar, midsommar mm, och?
-Vad skall du göra i midsommar?
-Vi skall till stugan på Åland.
-Oj, va trevligt, är det er stuga? Blir ni många? Brukar ni fira så?
-Ja det brukar vi, osv osv
Orka!
Jag har ärligt ruttnat på alla högtidsdagar.
Vi har typ aldrig firat vår årsdag då vi träffades, någon enstaka gång på 12 år.
Vi firar inte alla hjärtans dag för det är bara dumt, choklad och blommor. Snittblommor är ngt som i mina ögon bara är bortkastade pengar.
Vi firar inte mors och farsdag och namnsdagar. Jag är knappt brydd i födelsedagar längre.
Julafton är väl det som egentligen är kvar.
Det är bara en massa masshysteri. Helt otänkbart att man skall vara ensam någon av dessa dagar. Det är mot svenskens principer och blir helt ohanterbart. Folk får dåligt samvete.
-Ska du vara själv på midsommar? Som om man har paria eller är helt slut i huvvet!
Det är ju bara vanliga dagar som vi ibland har förmånen att vara lediga från jobbet för att någon har bestämt att det är en röd dag. Maten är viktig och samla hela familjen är oxå viktigt.
Känns som att dyp 70% gör detta för att kunna "skryta" och jämföra på jobbet på måndagen. Skryta om vem som har haft trevligast och visa upp att jag minsann har en stor bekantskapskrets och härlig familj. Jag har tillgång till stuga eller råd att åka utomlands...
Alltså, jag planerar att stanna hemma denna helg för att jag ärligt inte vet om jag orkar bry mig. Sen vet jag inte om jag kan göra så mot Matte som inte vill stanna hemma. Vi lär väl veta på måndag hur det blev. Men jag är ju en svag människa så jag åker säkert. Men med viss protest och med hint om att nästa år kanske det blir annorlunda.
Kan man inte bara umgås ändå? Utan att jämföra vad man åt eller gjorde. Det finns 52 helger på ett år, vi har rätt många chanser att umgås med de vänner och den släkt vi har. Ta ledigt en fredag och ha långhelg mitt i september och hitta på ngt skoj istället för den helg någon annan har bestämt att nu skall alla ha roligt, umgås och spendera pengar på dyr mat och dricka.
-Vi skall till stugan på Åland.
-Oj, va trevligt, är det er stuga? Blir ni många? Brukar ni fira så?
-Ja det brukar vi, osv osv
Orka!
Jag har ärligt ruttnat på alla högtidsdagar.
Vi har typ aldrig firat vår årsdag då vi träffades, någon enstaka gång på 12 år.
Vi firar inte alla hjärtans dag för det är bara dumt, choklad och blommor. Snittblommor är ngt som i mina ögon bara är bortkastade pengar.
Vi firar inte mors och farsdag och namnsdagar. Jag är knappt brydd i födelsedagar längre.
Julafton är väl det som egentligen är kvar.
Det är bara en massa masshysteri. Helt otänkbart att man skall vara ensam någon av dessa dagar. Det är mot svenskens principer och blir helt ohanterbart. Folk får dåligt samvete.
-Ska du vara själv på midsommar? Som om man har paria eller är helt slut i huvvet!
Det är ju bara vanliga dagar som vi ibland har förmånen att vara lediga från jobbet för att någon har bestämt att det är en röd dag. Maten är viktig och samla hela familjen är oxå viktigt.
Känns som att dyp 70% gör detta för att kunna "skryta" och jämföra på jobbet på måndagen. Skryta om vem som har haft trevligast och visa upp att jag minsann har en stor bekantskapskrets och härlig familj. Jag har tillgång till stuga eller råd att åka utomlands...
Alltså, jag planerar att stanna hemma denna helg för att jag ärligt inte vet om jag orkar bry mig. Sen vet jag inte om jag kan göra så mot Matte som inte vill stanna hemma. Vi lär väl veta på måndag hur det blev. Men jag är ju en svag människa så jag åker säkert. Men med viss protest och med hint om att nästa år kanske det blir annorlunda.
Kan man inte bara umgås ändå? Utan att jämföra vad man åt eller gjorde. Det finns 52 helger på ett år, vi har rätt många chanser att umgås med de vänner och den släkt vi har. Ta ledigt en fredag och ha långhelg mitt i september och hitta på ngt skoj istället för den helg någon annan har bestämt att nu skall alla ha roligt, umgås och spendera pengar på dyr mat och dricka.
Etiketter:
familj,
Synpunkter,
Åland
tisdag 17 juni 2008
Det är nästan alltid kostsamt att vara snäll!
Jag är en sådan där otursmänniska i vissa fall.
Allt blir alltid så kostsamt för mig rent ekonomiskt.
Jag köper alltid lite extra vin och öl då det är fest för jag inte vill att någon skall vara utan.
Jag gör det oxå för att andra underskattar oftast sin komsumtion och brukar snika på det som finns då deras oförhappandes är slut.
Jag har lite problem med att man snikar på mitt men jag har ännu mer problem om det är slut när jag vill ha. För jag lagrar alltid för att kriget kommer.
Jag köper alltid lite extra mat eller dylikt när vi skall till stugan för att jag vet att våra släktingar alltid underskatter sin matkonsumtion.
Jag har ofta redskap, bil eller annat med mig, kör flera omgångar med min bil och min bensin då ngt skall hämtas eller köpas eller göras.
Nu har det inom en mkt mkt kort tid varit tre sådana där kostsamma händelser som jag tyvärr får skylla mig själv för jag kan ju säga ifrån eller göra på annat sätt.
Vilket nog jag kommer att göra i fortsättningen, som sagt Anna 2.0 har andra prioriteringar.
Tog med mig vår externa hårddisk till brorsans bröllop för att fixa spellista, en spellista som ändå inte kunde användas för att det fanns ingen kopplingskabel till IPOD:en. Vad händer tror ni? Jo, hårddisken kraschar, vilket först medför att vi måste ladda ned typ hundra album och 15 olika tv serier, samt ett 100tal filmer.
Som tur var var inte fotona på den externa hårddisken =). De har jag ju redan haft en dust med...
Jaha, köper en ny hårddisk för 1400:-. Garantin för den gamla hittar vi inte för den är köpt på ngn webbshop och vi har redan en gång förlorat alla epost pga annan hårddiskkrasch.
Sen, i Göteborg, köper öl, köper jordgubbar, får inga pengar igen. Nähä, jaha, orkar jag tjata för dryga 200 spänn?? Går alla mina öl åt? Jomenvisst, självklart får jag hjälp med dem.
Sen väntar jag på morsan som kommer med ett flyg en liten stund efter vårt landat. Men det blir försenat, egentligen inte hennes fel, men jag måste köpa mat till barnen som börjar bli lite gnälliga. Jaha, 89 spänn på SevenEleven. Hade jag åkt då jag landade själv hade jag hunnit hem och sluppit den merkostnaden.
Så ofta, ständigt, hamnar jag i kostsamma situationer för att någon annan underskattar sin egen konsumtion eller för att jag självklart har mitt eget hangup att kriget kommer och att lagret aldrig får sina.
Allt blir alltid så kostsamt för mig rent ekonomiskt.
Jag köper alltid lite extra vin och öl då det är fest för jag inte vill att någon skall vara utan.
Jag gör det oxå för att andra underskattar oftast sin komsumtion och brukar snika på det som finns då deras oförhappandes är slut.
Jag har lite problem med att man snikar på mitt men jag har ännu mer problem om det är slut när jag vill ha. För jag lagrar alltid för att kriget kommer.
Jag köper alltid lite extra mat eller dylikt när vi skall till stugan för att jag vet att våra släktingar alltid underskatter sin matkonsumtion.
Jag har ofta redskap, bil eller annat med mig, kör flera omgångar med min bil och min bensin då ngt skall hämtas eller köpas eller göras.
Nu har det inom en mkt mkt kort tid varit tre sådana där kostsamma händelser som jag tyvärr får skylla mig själv för jag kan ju säga ifrån eller göra på annat sätt.
Vilket nog jag kommer att göra i fortsättningen, som sagt Anna 2.0 har andra prioriteringar.
Tog med mig vår externa hårddisk till brorsans bröllop för att fixa spellista, en spellista som ändå inte kunde användas för att det fanns ingen kopplingskabel till IPOD:en. Vad händer tror ni? Jo, hårddisken kraschar, vilket först medför att vi måste ladda ned typ hundra album och 15 olika tv serier, samt ett 100tal filmer.
Som tur var var inte fotona på den externa hårddisken =). De har jag ju redan haft en dust med...
Jaha, köper en ny hårddisk för 1400:-. Garantin för den gamla hittar vi inte för den är köpt på ngn webbshop och vi har redan en gång förlorat alla epost pga annan hårddiskkrasch.
Sen, i Göteborg, köper öl, köper jordgubbar, får inga pengar igen. Nähä, jaha, orkar jag tjata för dryga 200 spänn?? Går alla mina öl åt? Jomenvisst, självklart får jag hjälp med dem.
Sen väntar jag på morsan som kommer med ett flyg en liten stund efter vårt landat. Men det blir försenat, egentligen inte hennes fel, men jag måste köpa mat till barnen som börjar bli lite gnälliga. Jaha, 89 spänn på SevenEleven. Hade jag åkt då jag landade själv hade jag hunnit hem och sluppit den merkostnaden.
Så ofta, ständigt, hamnar jag i kostsamma situationer för att någon annan underskattar sin egen konsumtion eller för att jag självklart har mitt eget hangup att kriget kommer och att lagret aldrig får sina.
Etiketter:
Anna 2.0,
Ifrågasätta,
Reflektioner
måndag 16 juni 2008
Förnuft och känsla, rationalitet
Jaha, så har vi ännu en gång haft en familjediskussion.
Den var het och infekterad, vilket hör till vanligheterna.
Familjen = Mattias sida.
Detta inlägg kommer att bli långt, sluta läsa om du inte har tid eller orkar =).
Googlade rationalitet, hittade en hel del intressant, vill kopiera en text därifrån.
Rationalitet
"Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt. "
Wikipedia säger detta om förnuftet
"Förnuft, fornsvenska fornuft, de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuftets natur har gett upphov till en rad filosofiska frågeställningar. Medan vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor hävdar andra - exempelvis David Hume - att förnuftet aldrig kan generera handlingar av sig självt."
Så till mitt inlägg:
Jag trodde att alla lärt som som känner mig vid det här laget att jag skiljer på förnuft och känsla, eller snarare rationalitet och känsla.
Jag tappar sällan oavsett vad som händer, det så kallade huvudet, jag håller mig kall och analyserande. Ja, jag kan bli stressad och agera och genomsyra stress, påverka andra med min stress osv. Jag tar dock sällan orationella beslut på grund av stress. Jag kan bli het som gröten i en diskussion och diskutera som om det rörde sig om liv eller död.
I en diskussion om den rör sig om regler för vattenpolo, invandring, byggande eller uppfostran av våra barn så är min utgångspunkt alltid den rationella. Känslan har inget med detta att göra. Jag förhåller mig, försöker förhålla mig objektivt till händelsen, till ämnet. Jag har tidigare påpekat att jag gillar att leka djävulens advokat, just för diskussionens skull, av samma anledning.
Jag tycker alltid sakfrågan är viktigast. Jag har aldrig nått min egen mor med den insikten. Vi kommer aldrig att nå varandra tror jag, jag slutar inte hoppas men jag slutar försöka nå henne. Ofta leder en diskussion vidare och ibland avviker helt från kärnämnet, det gör mig lite lätt galen. I alla fall om vi inte nått en konsensus, om så konsensusen är att vi är oense innan vi går vidare i diskussionen.
Min färdplan i livet är enkel, jag har tidigare kommenterat att jag ser problem som en utmaning. Jag ser fram emot dusterna med mina barn. Amanda började förhandla med mig och Matte när hon var två år.
- Bara en gång till säger hon och håller upp ett finger, två år gammal på Portalgatan i vardagsrummet. Jag och Matte minns det som igår, vi höll på att dö. Det var ett sådant där tillfälle där jag och Matte tittar på varandra, förnöjda och lyckliga att det vi önskar med vår familj och våra barn faktiskt sker.
Sen dess har vi förhandlat med henne och så fort hennes lillebror var med i matchen har han oxå förhandlats med. Det som är lyckosamt är att det fungerar för oss så länge vi är konsekventa. Två tuggor är två tuggor. Tre gånger är tre gånger och våra barn köper det. Sen går de till sin säng, det äter upp de återstående tuggorna och klagar inte.
Sen är ingen perfekt, jag återkopplar, 97% rätt ungefär. Några gånger och dagar fallerar det.
Så min färdplan är enkel, konsekvent, rak, ärlig, strukturerad och hur mycket kärlek och kramar och pussar som helst. Det gäller mina barn och det gäller min omgivning.
Alltså kan jag sällan när jag berättar om något som är jobbigt lägga in så mkt känslor i berättelsen. Det kan vara hur jag blir behandlad på jobbet, jag måste alltid förmedla att jag förstår båda sidor, den som utför och den som blir behandlad. Givetvis kan jag tycka saker är jobbiga, men det jobbiga är ofta att jag inte kan diskutera förbehållningslöst med den som det jobbiga är med utan att dennes känslor alltid skall tas med i beaktning.
Så kan jag med liv och lust sätta mig in i och diskutera om något som jag aldrig upplevt men delta i diskussionen som att jag har det? Det är frågan i denna familjediskussion.
Jag anser att jag kan det. En av anledningarna är att jag rationellt ser på situationen och kan där och då delge hur jag skulle agera i samma läge.
-Hur kan jag vet det?
Det är en återkommande fråga.
-Ja, för att jag känner mig själv kanske? För att jag utgår från vad jag vill med händelsen/situationen och därmed oxå vet vad jag anser om situationen och därmed oxå vet hur jag vill och kommer agera.
En annan orsak är att jag och Matte talar hemskt, faktiskt hemskt mkt med varandra. Vi pratar om exakt allt. Vi har säkert innan vi fick barn pratat hundratals gånger om hur och vad vi vill med barn och familjebildning och hur vår familj skall se ut och fungera. Vi ponerar händelser, hur hanterar vi att vår tonårsdotter vill åka till Hultsfred vid 15 års ålder typ. En sådan händelse har vi säkert diskuterat 3 gånger per år 12 år. Alltså långt, långt innan vi fick egna barn.
Vi diskuterar en eventuell separation, hur skulle det fungera om Matte hade en ny partner och inte jag, vilken häxa till exkärring skulle inte jag vara. Ni har nog aldrig träffat en så manipulativ och egoistisk exkärring som jag om den situationen skulle uppstå, vilket både jag och Matte är rörande överens om och skrattar gott, skålar i vårt vin en fredagskväll och hoppas att det aldrig sker. Vi ponerar vilka vi ville ha "Svenska hjärtan" med av våra grannar. Vi pratar om framtiden och lusten att flytta utomlands och vi ponerar så många tänkta senarior om allt möjligt i livet och hur vi anser att vi ställer oss till olika händelser. Om vår dotter kommer hem med en mörk kille, Douglas faller för en thailändska. Om vi blir arbetslösa...
Snart orkar jag inte ger er mer inblick i vårt liv och våra diskussioner.
Jag vill bara med detta poängtera att, ja, jag anser att jag kan delta i en diskussion som att jag varit med om den själv så länge diskussionen handlar om hur vi skulle agerar i en särskild situation. Men jag kan ju aldrig delta i en diskussion som handlar om hur vi känner det i den särskilda situationen.
Det är här jag och Mattes familj, faktiskt med många andra oxå, slår våra huvuden blodiga.
De förstår inte att jag pratar om händelsen och hur jag ser på den.
De anser att jag inte förstår deras känslor.
Jag anser att jag inte behöver förstå deras känslor för det har inget med lösningen på det kanske eventuella problem som diskuteras att göra. Känslor är något annat, klart jag förstår att det finns känslor med i bilden, men som i detta fall diskuterade vi hur man hanterar tonårsdöttrar.
Hur de förändras från ett år till ett annat och att man inte når dem.
Ja, det kanske är jobbigt, det kan jag inte uttala mig om, men att nå dem, det trodde jag vi pratade om för det har jag för mig själv i alla fall en lösning på.
Det var den lösningen jag delgav, som om jag hade en tonårsdotter själv. Just för att jag redan många många gånger talat med Matte hur vi ser på detta femomen och hur vi vill hantera det hela.
Min lösning i korthet? Om ert barn förändras och ni inte når dem så är det ni som inte förändrats med dem. Det är ju rätt naturligt att en tonåring förändras och vill ta avstånd göra revolt eller bara försöka hitta sig själv. Behåll ditt barnasinne och glöm aldrig hur det var att vara barn eller tonåring själv. Men framförallt, var konsekvent, rak, ärlig och strukturerad och ge mkt mkt kärlek, kramar och pussar.
Men jag får oxå höra än en gång att jag tar plats, att dominerat samtalen hela kvällen osv osv.
Jaha, ska jag be om ursäkt för det eller? Varför måste jag det? För att vara lite hård och provocerande brukar jag säga att om du inte är tillräckligt stark för att dominera själv, ändra samtalsämne eller bara säga att nu vill jag att vi pratar om något annat så måste det väl ändå ligga på dig? Och så länge du själv med liv och lust deltar och påverkar samtalets sammansättning kan jag ju inte annat än att tro att du vill fortsätta?
Jag har sagt det förr och säger det igen, Anna 2.0 kommer inte ta hänsyn till sådant som inte uttalas. Jag är spyless på att jag har någon form av tolkningsskyldighet.
Klart att det kan finnas tillfällen när någon uppenbart tar mkt illa vid sig för något som sägs eller något annat exempel som jag inte kan komma på här, som gör att jag kan tolka lite och inte bara gå på vad som sägs. Men i det stora hela utgår jag från att jag har med självständiga individer att göra som får ta ansvar för sig själv. Jag har tagit ansvar för allt för mkt och allt för många i allt för många år.
Detta skall inte misstolkas som att jag diskuterar och är stark och hård i diskussionen för att skada eller sätta någon på plats. Jag bara deltar precis som alla andra och har samma rätt och förutsättningar som andra att sluta delta, säga till, säga ifrån och fortsätta en diskussion.
Jag är säkert många gånger en skitdålig kompis som ibland tar ställning för eller i mångas ögon försvarar den där andra, den om varit dum med min kompis. Just för att jag inte blir och vill bli förblindad av hatakillen grejen. Utan jag vill visa på att det är två som felar, att den andra kan ha haft andra avsikter än vad min kompis tolkat agerandet som osv osv. Jag vill få min kompis att tänka efter, analysera, vad hände egentligen, främst för att då kan man kanske undvika att hamna i samma bråk, situation igen.
Det hindrar inte från att jag kan tycka att killen är en skitstövel, att jag förstår min kompis känslor. MEN jag kan ibland tycka att min kompis har hamnat där i onödan, att det kunde ha förhindrats om man tänkt lite mer rationellt och inte bara agerat på känslan.
Jag återkommer till det hela ständigt verka det som men här kommer oxå min syn på stolthet in. För stolthet är ju en känsla, som i väldigt många situationer hindrar oss från att handla och tänka rationellt.
Så vad återstår nu...
Jo, jag är helt medveten att jag är en extrem känslomänniska, att jag lever mig in i ett spel, kastar saker, blir skitförbannad, skall gå hem till pappa, jag skall gå hem till you name it, jag packar min väska. Hade jag haft en förlovningsring hade jag vid det här laget säkert kastat den 100 gånger =).
Hur får jag ihop detta då?
Ingen är perfekt!
Den var het och infekterad, vilket hör till vanligheterna.
Familjen = Mattias sida.
Detta inlägg kommer att bli långt, sluta läsa om du inte har tid eller orkar =).
Googlade rationalitet, hittade en hel del intressant, vill kopiera en text därifrån.
Rationalitet
"Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt. "
Wikipedia säger detta om förnuftet
"Förnuft, fornsvenska fornuft, de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuftets natur har gett upphov till en rad filosofiska frågeställningar. Medan vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor hävdar andra - exempelvis David Hume - att förnuftet aldrig kan generera handlingar av sig självt."
Så till mitt inlägg:
Jag trodde att alla lärt som som känner mig vid det här laget att jag skiljer på förnuft och känsla, eller snarare rationalitet och känsla.
Jag tappar sällan oavsett vad som händer, det så kallade huvudet, jag håller mig kall och analyserande. Ja, jag kan bli stressad och agera och genomsyra stress, påverka andra med min stress osv. Jag tar dock sällan orationella beslut på grund av stress. Jag kan bli het som gröten i en diskussion och diskutera som om det rörde sig om liv eller död.
I en diskussion om den rör sig om regler för vattenpolo, invandring, byggande eller uppfostran av våra barn så är min utgångspunkt alltid den rationella. Känslan har inget med detta att göra. Jag förhåller mig, försöker förhålla mig objektivt till händelsen, till ämnet. Jag har tidigare påpekat att jag gillar att leka djävulens advokat, just för diskussionens skull, av samma anledning.
Jag tycker alltid sakfrågan är viktigast. Jag har aldrig nått min egen mor med den insikten. Vi kommer aldrig att nå varandra tror jag, jag slutar inte hoppas men jag slutar försöka nå henne. Ofta leder en diskussion vidare och ibland avviker helt från kärnämnet, det gör mig lite lätt galen. I alla fall om vi inte nått en konsensus, om så konsensusen är att vi är oense innan vi går vidare i diskussionen.
Min färdplan i livet är enkel, jag har tidigare kommenterat att jag ser problem som en utmaning. Jag ser fram emot dusterna med mina barn. Amanda började förhandla med mig och Matte när hon var två år.
- Bara en gång till säger hon och håller upp ett finger, två år gammal på Portalgatan i vardagsrummet. Jag och Matte minns det som igår, vi höll på att dö. Det var ett sådant där tillfälle där jag och Matte tittar på varandra, förnöjda och lyckliga att det vi önskar med vår familj och våra barn faktiskt sker.
Sen dess har vi förhandlat med henne och så fort hennes lillebror var med i matchen har han oxå förhandlats med. Det som är lyckosamt är att det fungerar för oss så länge vi är konsekventa. Två tuggor är två tuggor. Tre gånger är tre gånger och våra barn köper det. Sen går de till sin säng, det äter upp de återstående tuggorna och klagar inte.
Sen är ingen perfekt, jag återkopplar, 97% rätt ungefär. Några gånger och dagar fallerar det.
Så min färdplan är enkel, konsekvent, rak, ärlig, strukturerad och hur mycket kärlek och kramar och pussar som helst. Det gäller mina barn och det gäller min omgivning.
Alltså kan jag sällan när jag berättar om något som är jobbigt lägga in så mkt känslor i berättelsen. Det kan vara hur jag blir behandlad på jobbet, jag måste alltid förmedla att jag förstår båda sidor, den som utför och den som blir behandlad. Givetvis kan jag tycka saker är jobbiga, men det jobbiga är ofta att jag inte kan diskutera förbehållningslöst med den som det jobbiga är med utan att dennes känslor alltid skall tas med i beaktning.
Så kan jag med liv och lust sätta mig in i och diskutera om något som jag aldrig upplevt men delta i diskussionen som att jag har det? Det är frågan i denna familjediskussion.
Jag anser att jag kan det. En av anledningarna är att jag rationellt ser på situationen och kan där och då delge hur jag skulle agera i samma läge.
-Hur kan jag vet det?
Det är en återkommande fråga.
-Ja, för att jag känner mig själv kanske? För att jag utgår från vad jag vill med händelsen/situationen och därmed oxå vet vad jag anser om situationen och därmed oxå vet hur jag vill och kommer agera.
En annan orsak är att jag och Matte talar hemskt, faktiskt hemskt mkt med varandra. Vi pratar om exakt allt. Vi har säkert innan vi fick barn pratat hundratals gånger om hur och vad vi vill med barn och familjebildning och hur vår familj skall se ut och fungera. Vi ponerar händelser, hur hanterar vi att vår tonårsdotter vill åka till Hultsfred vid 15 års ålder typ. En sådan händelse har vi säkert diskuterat 3 gånger per år 12 år. Alltså långt, långt innan vi fick egna barn.
Vi diskuterar en eventuell separation, hur skulle det fungera om Matte hade en ny partner och inte jag, vilken häxa till exkärring skulle inte jag vara. Ni har nog aldrig träffat en så manipulativ och egoistisk exkärring som jag om den situationen skulle uppstå, vilket både jag och Matte är rörande överens om och skrattar gott, skålar i vårt vin en fredagskväll och hoppas att det aldrig sker. Vi ponerar vilka vi ville ha "Svenska hjärtan" med av våra grannar. Vi pratar om framtiden och lusten att flytta utomlands och vi ponerar så många tänkta senarior om allt möjligt i livet och hur vi anser att vi ställer oss till olika händelser. Om vår dotter kommer hem med en mörk kille, Douglas faller för en thailändska. Om vi blir arbetslösa...
Snart orkar jag inte ger er mer inblick i vårt liv och våra diskussioner.
Jag vill bara med detta poängtera att, ja, jag anser att jag kan delta i en diskussion som att jag varit med om den själv så länge diskussionen handlar om hur vi skulle agerar i en särskild situation. Men jag kan ju aldrig delta i en diskussion som handlar om hur vi känner det i den särskilda situationen.
Det är här jag och Mattes familj, faktiskt med många andra oxå, slår våra huvuden blodiga.
De förstår inte att jag pratar om händelsen och hur jag ser på den.
De anser att jag inte förstår deras känslor.
Jag anser att jag inte behöver förstå deras känslor för det har inget med lösningen på det kanske eventuella problem som diskuteras att göra. Känslor är något annat, klart jag förstår att det finns känslor med i bilden, men som i detta fall diskuterade vi hur man hanterar tonårsdöttrar.
Hur de förändras från ett år till ett annat och att man inte når dem.
Ja, det kanske är jobbigt, det kan jag inte uttala mig om, men att nå dem, det trodde jag vi pratade om för det har jag för mig själv i alla fall en lösning på.
Det var den lösningen jag delgav, som om jag hade en tonårsdotter själv. Just för att jag redan många många gånger talat med Matte hur vi ser på detta femomen och hur vi vill hantera det hela.
Min lösning i korthet? Om ert barn förändras och ni inte når dem så är det ni som inte förändrats med dem. Det är ju rätt naturligt att en tonåring förändras och vill ta avstånd göra revolt eller bara försöka hitta sig själv. Behåll ditt barnasinne och glöm aldrig hur det var att vara barn eller tonåring själv. Men framförallt, var konsekvent, rak, ärlig och strukturerad och ge mkt mkt kärlek, kramar och pussar.
Men jag får oxå höra än en gång att jag tar plats, att dominerat samtalen hela kvällen osv osv.
Jaha, ska jag be om ursäkt för det eller? Varför måste jag det? För att vara lite hård och provocerande brukar jag säga att om du inte är tillräckligt stark för att dominera själv, ändra samtalsämne eller bara säga att nu vill jag att vi pratar om något annat så måste det väl ändå ligga på dig? Och så länge du själv med liv och lust deltar och påverkar samtalets sammansättning kan jag ju inte annat än att tro att du vill fortsätta?
Jag har sagt det förr och säger det igen, Anna 2.0 kommer inte ta hänsyn till sådant som inte uttalas. Jag är spyless på att jag har någon form av tolkningsskyldighet.
Klart att det kan finnas tillfällen när någon uppenbart tar mkt illa vid sig för något som sägs eller något annat exempel som jag inte kan komma på här, som gör att jag kan tolka lite och inte bara gå på vad som sägs. Men i det stora hela utgår jag från att jag har med självständiga individer att göra som får ta ansvar för sig själv. Jag har tagit ansvar för allt för mkt och allt för många i allt för många år.
Detta skall inte misstolkas som att jag diskuterar och är stark och hård i diskussionen för att skada eller sätta någon på plats. Jag bara deltar precis som alla andra och har samma rätt och förutsättningar som andra att sluta delta, säga till, säga ifrån och fortsätta en diskussion.
Jag är säkert många gånger en skitdålig kompis som ibland tar ställning för eller i mångas ögon försvarar den där andra, den om varit dum med min kompis. Just för att jag inte blir och vill bli förblindad av hatakillen grejen. Utan jag vill visa på att det är två som felar, att den andra kan ha haft andra avsikter än vad min kompis tolkat agerandet som osv osv. Jag vill få min kompis att tänka efter, analysera, vad hände egentligen, främst för att då kan man kanske undvika att hamna i samma bråk, situation igen.
Det hindrar inte från att jag kan tycka att killen är en skitstövel, att jag förstår min kompis känslor. MEN jag kan ibland tycka att min kompis har hamnat där i onödan, att det kunde ha förhindrats om man tänkt lite mer rationellt och inte bara agerat på känslan.
Jag återkommer till det hela ständigt verka det som men här kommer oxå min syn på stolthet in. För stolthet är ju en känsla, som i väldigt många situationer hindrar oss från att handla och tänka rationellt.
Så vad återstår nu...
Jo, jag är helt medveten att jag är en extrem känslomänniska, att jag lever mig in i ett spel, kastar saker, blir skitförbannad, skall gå hem till pappa, jag skall gå hem till you name it, jag packar min väska. Hade jag haft en förlovningsring hade jag vid det här laget säkert kastat den 100 gånger =).
Hur får jag ihop detta då?
Ingen är perfekt!
Etiketter:
familj,
Frustration,
Reflektioner
Förhållande, tjejer och FotbollsEM
Å så är det dags för vinklad feminism igen.
Blir galen på denna snedvridna tjej-killediskussion.
Rubrik i någon av kvällstidningarna om att så räddar du förhållandet under FotbollsEM!
Svenskan har någon rubrik i stil med att "tv:n sätter relationen på prov", helst under FotbollsEM.
Ta tillfället i akt och umgås med dina tjejkompisar som du försakat, gör ngt för dig själv. Gå ut och gå, eller kanske se en eller två matcher med din kille, kanske det är givande och spännande och förenar er?
Jaha, so what om ens kille ser på tv på fotboll några veckor vartannat år. Jag antar att ni ser OS tillsammans, att tjejen gärna ser konståknings EM och VM.
Sen skall vi inte tala om att tjejer brukar se rätt mkt av schlagerbidragen och det är varje lördag i 6 veckor. Sen har vi varje fredag. Tjejer brukar föredra "Lets Dance" "Så skall det låta" jag kan göra listan rätt lång.
Jag vet rätt många killar som tycker det sätter relationen på prov, att genomlida OLLLLLLLLLIdligt spännandekommentarer och "MEN" från nysvenskar i Lets Dance...
Samma tugg varje år det är fotbollsVM eller EM, hur förlegat och gammalmodigt som helst.
Kom igen, vi är rätt många tjejer som ser EM och VM, gör artiklar om det istället, om tjejgäng som samlas och familjer som har picknick och ser på storbild i parker.
Blir galen på denna snedvridna tjej-killediskussion.
Rubrik i någon av kvällstidningarna om att så räddar du förhållandet under FotbollsEM!
Svenskan har någon rubrik i stil med att "tv:n sätter relationen på prov", helst under FotbollsEM.
Ta tillfället i akt och umgås med dina tjejkompisar som du försakat, gör ngt för dig själv. Gå ut och gå, eller kanske se en eller två matcher med din kille, kanske det är givande och spännande och förenar er?
Jaha, so what om ens kille ser på tv på fotboll några veckor vartannat år. Jag antar att ni ser OS tillsammans, att tjejen gärna ser konståknings EM och VM.
Sen skall vi inte tala om att tjejer brukar se rätt mkt av schlagerbidragen och det är varje lördag i 6 veckor. Sen har vi varje fredag. Tjejer brukar föredra "Lets Dance" "Så skall det låta" jag kan göra listan rätt lång.
Jag vet rätt många killar som tycker det sätter relationen på prov, att genomlida OLLLLLLLLLIdligt spännandekommentarer och "MEN" från nysvenskar i Lets Dance...
Samma tugg varje år det är fotbollsVM eller EM, hur förlegat och gammalmodigt som helst.
Kom igen, vi är rätt många tjejer som ser EM och VM, gör artiklar om det istället, om tjejgäng som samlas och familjer som har picknick och ser på storbild i parker.
Etiketter:
familj,
Relationer
torsdag 12 juni 2008
Huset update
Har inte lagt in de bilder jag tog för någon vecka sedan, men här kommer de.
Sedan dess har mkt mer hänt, men de bilderna kommer senare...
Badrumet har börjat att kaklas.
Sen har hall och övervåningar börjat att målas och golven slipas.
Kakelugnen har flyttats från övervåning till nedervåning.
Sedan dess har mkt mer hänt, men de bilderna kommer senare...
Badrumet har börjat att kaklas.
Sen har hall och övervåningar börjat att målas och golven slipas.
Kakelugnen har flyttats från övervåning till nedervåning.
Leva som man lär...
Jag försöker verkligen leva som jag lär. Jag har starka åsikter och om jag inte lever efter dessa blir det ganska synbart och mina argument faller lätt.
Jag hade många och hårda diskussioner om barn och barnuppfostran innan jag fick barn. Skall de sova i vår vuxensäng eller skall barn ledas tillbaka till sina egna sängar...
Skall barn få äta godis fler gånger än på lördagar?
Skall barn få vara vaken efter klockan sju?
Skall barn...osv osv
Jag tycker att jag lever som jag ansåg att man skulle leva innan jag fick barn. Det är svårt att vara 100% konsekvent, men kanske 96-97% ligger vi väl som oftast på.
Jag försöker verkligen behandla andra som jag själv vill bli behandlad och får jag en sur kassörska så brukar jag lägga på mitt mest trevliga Anna, vilket ofta resulterar i att kassörskan blir ännu surare...
Matte gick kurs här om veckan, man väljer sitt humör fick han lära sig. Ja, faktiskt, det gör man.
Om det är lätt? Nä, men man kan i alla fall försöka. Vill jag känna mig sur, lever jag in mig i känslan, vilket förstärker hela min sura personlighet. Vill jag känna mig glad så mår jag bättre om jag försöker intala mig känslan och le litegrann. Rätt som det är kanske det till och med kommer en positiv tanke, ett positivt minne och så helt plötsligt mår man bra.
Så vadan detta inlägg, jo den så banala saken som att ta backup på våra foton. Eftersom vi lever som vi gör, i en kappsäck, vi har lite att göra så har jag väntat med att ta backup på våra foton. Tänker att det kan jag göra när vi flyttar in i huset. Jag tror att jag tog backup i höstas.
Nu har hårddisken kraschat, what the f. Så nu är hela vårens bilder borta. Jag har kört recoveryprogram som hittar en himla massa filer som jag slängt och annat skit men inte några bilder från i vår. Det kostar typ 8000 kr för att få ut sådan bilder, frågan är om det är värt det.
Så att vara ordentlig och ordningsam, att sortera räkningspapprena och borsta tänderna är några saker som jag inte kan vara konsekvent med när jag bor som jag bor. Ingen ursäkt, för jag är rätt övertygad att någon gång hävdat att allt går om man bara vill. Jag får således härmed äta upp min egen hatt. Jag erkänner, att ibland blir livet en övermäktigt.
MEN, jag vill dock poängtera att jag har insikten, jag har valt bort dessa saker, jag har prioriterat annorlunda och får därmed stå mitt kast.
Jag hade många och hårda diskussioner om barn och barnuppfostran innan jag fick barn. Skall de sova i vår vuxensäng eller skall barn ledas tillbaka till sina egna sängar...
Skall barn få äta godis fler gånger än på lördagar?
Skall barn få vara vaken efter klockan sju?
Skall barn...osv osv
Jag tycker att jag lever som jag ansåg att man skulle leva innan jag fick barn. Det är svårt att vara 100% konsekvent, men kanske 96-97% ligger vi väl som oftast på.
Jag försöker verkligen behandla andra som jag själv vill bli behandlad och får jag en sur kassörska så brukar jag lägga på mitt mest trevliga Anna, vilket ofta resulterar i att kassörskan blir ännu surare...
Matte gick kurs här om veckan, man väljer sitt humör fick han lära sig. Ja, faktiskt, det gör man.
Om det är lätt? Nä, men man kan i alla fall försöka. Vill jag känna mig sur, lever jag in mig i känslan, vilket förstärker hela min sura personlighet. Vill jag känna mig glad så mår jag bättre om jag försöker intala mig känslan och le litegrann. Rätt som det är kanske det till och med kommer en positiv tanke, ett positivt minne och så helt plötsligt mår man bra.
Så vadan detta inlägg, jo den så banala saken som att ta backup på våra foton. Eftersom vi lever som vi gör, i en kappsäck, vi har lite att göra så har jag väntat med att ta backup på våra foton. Tänker att det kan jag göra när vi flyttar in i huset. Jag tror att jag tog backup i höstas.
Nu har hårddisken kraschat, what the f. Så nu är hela vårens bilder borta. Jag har kört recoveryprogram som hittar en himla massa filer som jag slängt och annat skit men inte några bilder från i vår. Det kostar typ 8000 kr för att få ut sådan bilder, frågan är om det är värt det.
Så att vara ordentlig och ordningsam, att sortera räkningspapprena och borsta tänderna är några saker som jag inte kan vara konsekvent med när jag bor som jag bor. Ingen ursäkt, för jag är rätt övertygad att någon gång hävdat att allt går om man bara vill. Jag får således härmed äta upp min egen hatt. Jag erkänner, att ibland blir livet en övermäktigt.
MEN, jag vill dock poängtera att jag har insikten, jag har valt bort dessa saker, jag har prioriterat annorlunda och får därmed stå mitt kast.
Etiketter:
familj,
Synpunkter,
Tillkortakommanden,
Ursprung
Kära, älskade Ume
Förra veckan på väg till Skellefteå gled vi ned för St Olofsgatan i Uppsala, vi såg domkyrkspirorna, slottet och universitetshuset.
Solen låg på och det glänste fint över Fyrisån.
Jag kände för första gången en våg och sting i hjärtat att, det här är min stad, min hemstad. Här lever och bor jag och den är min.
Det var en otroligt skön och befriande känsla för jag kan inte säga att Uppsala har legat på någon större topplista. Vet inte varför jag egentligen aldrig gillat Uppsala. Jag tror bland annat att det beror på att Uppsala är så platt. Jag finner inte några stadsdelar tilltalande, allt är så utbrett. En annan är helt klart avsaknaden av vatten i närheten.
Hur som helst så kör vi bil till norrland. Det finns inget så vackert som norrland på sommaren.
När vi närmar oss Sundsvall och ser dalar och vikar och vatten som glänser. Smörblommor som är gnistrande gula och kontrasterar mot det gröna gräset.
Sen kommer vi till hörnefors, vi närmar oss stöcke, nu är det bara 1,5 mil kvar till ume.
Oj oj oj, tjockt i bröstet, nästan tårfyllda ögon. Känner en massa känslor som kommer över mig.
DET HÄR ÄR MIN STAD!!!!
Solen som står lågt, klockan är ca åtta på kvällen och glider in över umeälven. Det är så vackert att det går bara inte att beskriva för den som aldrig sett det.
Jag har spenderat åtskilliga sommarkvällar på cykel genom ume. Varit till bölesholmarna och badat, ridit i skogen, cyklat till nydalasjön. Varit på åtskilliga fotbollsplaner. Hängt vid kajen i stan. Vad jag än minns så förföljer mig solen i ryggen, klockan åtta ungefär en sommarkväll, den är ljummen och vinden är mild.
Det är ume för mig och sommar. Det finns nästan inget vackrare och som ger mig mer hemmakänsla.
Vi fortsätter till Skellefte, även om staden som sådan inte är Min på samma sätt så är det ngt magiskt med dessa stora norrlandsälvar. De ger mig sådan ro och sådan trygghet.
Solen låg på och det glänste fint över Fyrisån.
Jag kände för första gången en våg och sting i hjärtat att, det här är min stad, min hemstad. Här lever och bor jag och den är min.
Det var en otroligt skön och befriande känsla för jag kan inte säga att Uppsala har legat på någon större topplista. Vet inte varför jag egentligen aldrig gillat Uppsala. Jag tror bland annat att det beror på att Uppsala är så platt. Jag finner inte några stadsdelar tilltalande, allt är så utbrett. En annan är helt klart avsaknaden av vatten i närheten.
Hur som helst så kör vi bil till norrland. Det finns inget så vackert som norrland på sommaren.
När vi närmar oss Sundsvall och ser dalar och vikar och vatten som glänser. Smörblommor som är gnistrande gula och kontrasterar mot det gröna gräset.
Sen kommer vi till hörnefors, vi närmar oss stöcke, nu är det bara 1,5 mil kvar till ume.
Oj oj oj, tjockt i bröstet, nästan tårfyllda ögon. Känner en massa känslor som kommer över mig.
DET HÄR ÄR MIN STAD!!!!
Solen som står lågt, klockan är ca åtta på kvällen och glider in över umeälven. Det är så vackert att det går bara inte att beskriva för den som aldrig sett det.
Jag har spenderat åtskilliga sommarkvällar på cykel genom ume. Varit till bölesholmarna och badat, ridit i skogen, cyklat till nydalasjön. Varit på åtskilliga fotbollsplaner. Hängt vid kajen i stan. Vad jag än minns så förföljer mig solen i ryggen, klockan åtta ungefär en sommarkväll, den är ljummen och vinden är mild.
Det är ume för mig och sommar. Det finns nästan inget vackrare och som ger mig mer hemmakänsla.
Vi fortsätter till Skellefte, även om staden som sådan inte är Min på samma sätt så är det ngt magiskt med dessa stora norrlandsälvar. De ger mig sådan ro och sådan trygghet.
Etiketter:
Ursprung
Matvraket
Sibyllas restaurangkedja heter Matvraket, varför?
För det första uppmuntrar det till att konsumera mera fett? Känner man sig smal och nyttig när man går in på ett ställe som heter Matvraket?
Sen, är man ett vrak, dvs ett skeppsvrak, man är sliten, förlegad och ett neddekat matvrak?
Eller är man ett glupskt, hungrigt, frossande matvrak?
Vilket som så är det inte speciellt lockande synonymer till det som skall konsumeras.
För det första uppmuntrar det till att konsumera mera fett? Känner man sig smal och nyttig när man går in på ett ställe som heter Matvraket?
Sen, är man ett vrak, dvs ett skeppsvrak, man är sliten, förlegad och ett neddekat matvrak?
Eller är man ett glupskt, hungrigt, frossande matvrak?
Vilket som så är det inte speciellt lockande synonymer till det som skall konsumeras.
Etiketter:
Reflektioner,
Shoppa
Farligt läsa andras bloggar
Jag har upptäckt att det är hämmande att läsa andras bloggar.
Det är så lätt att vilja skriva om samma saker.
Ofta har jag kanske flyktigt tänkt samma tanke men ännu inte kunnat se vikten att få ned det till ett inlägg eller så blir jag där och då påverkad och känner, faan varför har jag inte tänkt samma sak... Eller skrivit om samma sak.
Det är så lätt att vilja skriva om samma saker.
Ofta har jag kanske flyktigt tänkt samma tanke men ännu inte kunnat se vikten att få ned det till ett inlägg eller så blir jag där och då påverkad och känner, faan varför har jag inte tänkt samma sak... Eller skrivit om samma sak.
Etiketter:
Reflektioner
fredag 6 juni 2008
Roll i familjen
Är i skellefteå på min brors bröllop.
Sitter i badtunnan, några öl senare filosoferar vi.
Vem är vi i vår familj, hur påverkas våra roller av vilka som är med vid olika familjetillställningar.
Vi är en splittrad familj.
Jag har min riktiga bror och två bonusbröder i skellefteå.
För min bror är dessa två lite mer bröder än de är för mig. För mig tillhör de min familj för att deras mor lever med min far sedan sundsvall brann eller åtminstone sedan 28 år!
Vi har aldrig bott ihop, ingen av oss, vilket gör att det är lite svårare att känna den rätta familjekänslan.
Nu har min ena bonusbror ny familj som jag aldrig träffat, detta för att jag sällan är uppe i skellefteå och ofta är det väldigt intensivt och ibland ingår inte möjligheten att träffa alla.
Det innebär att min bonusbrors tjej inte vet ngt om oss, främst mig. Hennes bild av oss måste vara väldigt konstig. Hon träffar min far väldigt ofta, men aldrig mig.
Jag har känt mina bonusbröder i 28 år, vuxit upp med dessa och därmed vet vi ganska mkt om varandra. Hur vi förhåller oss mot varandra ändras kraftigt då jag är med.
När de och min bror umgås i stugan hos pappa så blir det på ett sätt, när mina bonusbröder är ensamma med min far och deras mor blir det på ett annat sätt och när jag är med blir det på ett tredje sätt.
Hur vi än vrider och vänder på det så kan man inte tillhöra samma familj i 28 år utan att ha någon form av relation. Hur varm och genuin eller hur djup den är spelar mindre roll. Vi måste förhålla oss till varandra, vi vet att det är vi på våra gemensamma föräldrars ålders höst måste styra upp och ta itu med hur hjälpen till de gamla skall se ut.
Jag har länge varit det svarta fåret, den uppkäftiga tonårstjejen som levde rövare och var helt ohanterlig. Jag är den enda tjejen och därmed oxå väldig knepig för jag reagerar ju som en tjej, är väldigt lättrörd och har nära till mina känslor.
Så den information en ny familjemedlem kan få är ofta en gammal version av Anna från den tid vi, som bonussyskon hade som mest med varandra att göra. Här i min egen familj är jag klart en outsider, en dark horse.
När de nya familjemedlemmarna träffar mig blir det lite chockartat. Detta för jag sällan räknas in, men när jag är hemma tar jag min plats.
Det är givetvis MIN familj. Jag går i kylen, tar för mig, serverar och frågar vad mina bonusbröders nya tjejer vill ha osv osv. Egentligen har hon då säkert varit fler gånger hos min far än mig och jag beter mig som jag äger stället. Jag förstår om det blir lite konstigt.
Min bror som är van att leva som underdog då våra bonusbröder är 67% och min bror 33% tar ofta tillfället i akt att visa att nu är det 50/50 när jag kommer hem. Visst finns det en kamp, en kraftmätning många gånger. Under många år var den lite för mkt i affekt, idag känns det bara kul, det som förenar oss och skiljer oss är ungefär samma sak. Sen har livet givetvis ändrats, vi har alla familj och är relativt lugnare, i alla fall jag och min bror =).
Vi är tryggare och har mindre att hävda oss för, sen är alla väldigt, väldigt, väldigt, väldigt tävlingsinriktade oavsett om det gäller TP, vem som viktigast, vem som kastar längst eller orkar festa längst.
Hur som helst, den Anna, ni som inte varit här någon gång, träffar denna helg är inte samma Anna som bor i Uppsala. Här är jag lillasyster och behandlas därefter.
Sen på småtimmarna efter några öl och badtunnor eller bastubesök senare så är jag som för er alla andra ganska bra att prata med, att lätta sitt hjärta och resonera om livet med.
Men i första hand alltid en lillasyster.
Sitter i badtunnan, några öl senare filosoferar vi.
Vem är vi i vår familj, hur påverkas våra roller av vilka som är med vid olika familjetillställningar.
Vi är en splittrad familj.
Jag har min riktiga bror och två bonusbröder i skellefteå.
För min bror är dessa två lite mer bröder än de är för mig. För mig tillhör de min familj för att deras mor lever med min far sedan sundsvall brann eller åtminstone sedan 28 år!
Vi har aldrig bott ihop, ingen av oss, vilket gör att det är lite svårare att känna den rätta familjekänslan.
Nu har min ena bonusbror ny familj som jag aldrig träffat, detta för att jag sällan är uppe i skellefteå och ofta är det väldigt intensivt och ibland ingår inte möjligheten att träffa alla.
Det innebär att min bonusbrors tjej inte vet ngt om oss, främst mig. Hennes bild av oss måste vara väldigt konstig. Hon träffar min far väldigt ofta, men aldrig mig.
Jag har känt mina bonusbröder i 28 år, vuxit upp med dessa och därmed vet vi ganska mkt om varandra. Hur vi förhåller oss mot varandra ändras kraftigt då jag är med.
När de och min bror umgås i stugan hos pappa så blir det på ett sätt, när mina bonusbröder är ensamma med min far och deras mor blir det på ett annat sätt och när jag är med blir det på ett tredje sätt.
Hur vi än vrider och vänder på det så kan man inte tillhöra samma familj i 28 år utan att ha någon form av relation. Hur varm och genuin eller hur djup den är spelar mindre roll. Vi måste förhålla oss till varandra, vi vet att det är vi på våra gemensamma föräldrars ålders höst måste styra upp och ta itu med hur hjälpen till de gamla skall se ut.
Jag har länge varit det svarta fåret, den uppkäftiga tonårstjejen som levde rövare och var helt ohanterlig. Jag är den enda tjejen och därmed oxå väldig knepig för jag reagerar ju som en tjej, är väldigt lättrörd och har nära till mina känslor.
Så den information en ny familjemedlem kan få är ofta en gammal version av Anna från den tid vi, som bonussyskon hade som mest med varandra att göra. Här i min egen familj är jag klart en outsider, en dark horse.
När de nya familjemedlemmarna träffar mig blir det lite chockartat. Detta för jag sällan räknas in, men när jag är hemma tar jag min plats.
Det är givetvis MIN familj. Jag går i kylen, tar för mig, serverar och frågar vad mina bonusbröders nya tjejer vill ha osv osv. Egentligen har hon då säkert varit fler gånger hos min far än mig och jag beter mig som jag äger stället. Jag förstår om det blir lite konstigt.
Min bror som är van att leva som underdog då våra bonusbröder är 67% och min bror 33% tar ofta tillfället i akt att visa att nu är det 50/50 när jag kommer hem. Visst finns det en kamp, en kraftmätning många gånger. Under många år var den lite för mkt i affekt, idag känns det bara kul, det som förenar oss och skiljer oss är ungefär samma sak. Sen har livet givetvis ändrats, vi har alla familj och är relativt lugnare, i alla fall jag och min bror =).
Vi är tryggare och har mindre att hävda oss för, sen är alla väldigt, väldigt, väldigt, väldigt tävlingsinriktade oavsett om det gäller TP, vem som viktigast, vem som kastar längst eller orkar festa längst.
Hur som helst, den Anna, ni som inte varit här någon gång, träffar denna helg är inte samma Anna som bor i Uppsala. Här är jag lillasyster och behandlas därefter.
Sen på småtimmarna efter några öl och badtunnor eller bastubesök senare så är jag som för er alla andra ganska bra att prata med, att lätta sitt hjärta och resonera om livet med.
Men i första hand alltid en lillasyster.
tisdag 3 juni 2008
Telefonköer
Jag vet inte, vad gör ni i telefonköer?
Jag är så less på att stå i telefonkö, jag vill att allt som går skall ske elektroniskt, all post och alla räkningar. Jag vill att saker bara fungerar, om någon hantverkare måste göra ngt hos mig, tex byta elmätare. Ja, men kom och gör det bara då!!
Bestämma tid, ringa först, vänta i telefonkö, det är inte ens lunch.
Vi har jättekorta telefonkötider hos oss på bfs. Förut kunde folk vänta upp till 20 min, men genom att effektivisera hur personalen sitter i telefonen har vi medelväntetider på typ 1-2 min.
Så hur spenderar man denna tid?
Jag bloggar uppenbarligen, jag kollar epostmeddelanden, jag försjunker i tankar så att jag inte hör vad rösten säger, måste ibland ringa om för det går inte trycka typ * för att få höra alla alternativ igen. Ibland kopplas man bara helt enkelt bort, det tog väl för lång tid att komma fram och så finns det någon spärr, vad vet jag, grymt irriterande är det iallafall.
Sen innebär samtalet, typ 1-2 minuter, för det har man väntat i en kvart kanske.
Storebrorsamhället, folk är rädda för att lägga ut nyckel, rädda för att kliva in på ngnannans tomt, integritetsbrott, hemfridsbrott. Ursch vad folk är fjompiga.
Jag tror att jag skrivit tidigare, jag har inte någon stolthet, vad gör det om det helt plötsligt står två elkillar och fäpplar med mitt elskåp? Jag tror att vår misstänksamhet skadar oss. Om vi litade mer på varandra så skulle färre brott ske.
En passus, på åland när vi vill ha färg, eller någon elgrej eller spik eller you name it så ringer man till företaget, de lägger sakerna på bussen som sen lastar färjkillarna, alltså de på skärgårdsfärjan som går från fasta åland till vår ö, föglö, alltså inte vår ö utan en stor ö som heter föglö där vår stuga ligger.
I alla fall, de lastar på grejerna från bussen, lossar dessa på föglö, lägger dessa grejer i en stor kista. Vi åker o hämtar när vi vill. Faktura kommer någon vecka senare. Vid varje lanthandel ligger stora berg med mull, jord osv, bara att ta och åka iväg.
Men... ingen gör det.
Varför inte?
Jo man litar på varandra, då vill inte jag stjäla, känns ju jättedumt att göra det mot någon som gjort mig denna tjänst.
Alltså, mer godtrogna msk och vi får mindre brott och vi slipper telefonköer =).
Jag är så less på att stå i telefonkö, jag vill att allt som går skall ske elektroniskt, all post och alla räkningar. Jag vill att saker bara fungerar, om någon hantverkare måste göra ngt hos mig, tex byta elmätare. Ja, men kom och gör det bara då!!
Bestämma tid, ringa först, vänta i telefonkö, det är inte ens lunch.
Vi har jättekorta telefonkötider hos oss på bfs. Förut kunde folk vänta upp till 20 min, men genom att effektivisera hur personalen sitter i telefonen har vi medelväntetider på typ 1-2 min.
Så hur spenderar man denna tid?
Jag bloggar uppenbarligen, jag kollar epostmeddelanden, jag försjunker i tankar så att jag inte hör vad rösten säger, måste ibland ringa om för det går inte trycka typ * för att få höra alla alternativ igen. Ibland kopplas man bara helt enkelt bort, det tog väl för lång tid att komma fram och så finns det någon spärr, vad vet jag, grymt irriterande är det iallafall.
Sen innebär samtalet, typ 1-2 minuter, för det har man väntat i en kvart kanske.
Storebrorsamhället, folk är rädda för att lägga ut nyckel, rädda för att kliva in på ngnannans tomt, integritetsbrott, hemfridsbrott. Ursch vad folk är fjompiga.
Jag tror att jag skrivit tidigare, jag har inte någon stolthet, vad gör det om det helt plötsligt står två elkillar och fäpplar med mitt elskåp? Jag tror att vår misstänksamhet skadar oss. Om vi litade mer på varandra så skulle färre brott ske.
En passus, på åland när vi vill ha färg, eller någon elgrej eller spik eller you name it så ringer man till företaget, de lägger sakerna på bussen som sen lastar färjkillarna, alltså de på skärgårdsfärjan som går från fasta åland till vår ö, föglö, alltså inte vår ö utan en stor ö som heter föglö där vår stuga ligger.
I alla fall, de lastar på grejerna från bussen, lossar dessa på föglö, lägger dessa grejer i en stor kista. Vi åker o hämtar när vi vill. Faktura kommer någon vecka senare. Vid varje lanthandel ligger stora berg med mull, jord osv, bara att ta och åka iväg.
Men... ingen gör det.
Varför inte?
Jo man litar på varandra, då vill inte jag stjäla, känns ju jättedumt att göra det mot någon som gjort mig denna tjänst.
Alltså, mer godtrogna msk och vi får mindre brott och vi slipper telefonköer =).
Etiketter:
Ifrågasätta,
Synpunkter
måndag 2 juni 2008
Prioriteringar
Jag lider av tidsoptimism, en svår åkomma som kan reslutera i en hel del onödig stress.
Vi är i en mkt viktig och avgörande fas i byggnationen av huset. Vi målar så händerna blöder, vi fogar och målar igen. Slipkillen Martin S skall komma o fixa och vill att allt skall vara klart innan han lackar golven. Han kan bara komma spridda dagar vilket innebär att vi försöker planera så gott det bara går att se till att rätt saker är gjorde när han kommer.
Jag har just gjort en ganska allvarlig sak för att vara mig, jag bortprioriterade min brors svensexa och min svägerskas möhippa. Av den anledningen som står ovan. Inga flyg passade, det var dåligt med plats på vissa, till skellefte flyger man inte de största planen... Dashflygplanen var ofta förekommande, är det säkert ånyo.
Vilket som har vi maxat 3*12 timmar, lördag, söndag och måndag. Jag trodde i min enfald att det skulle rendera typ i att vi målat hela huset... Nä, så optimistisk är jag inte, men jag trodde att vi skulle ha kommit längre. Visst har vi kommit långt, nedre hall och trappa samt övre hall och de två extrarummen där uppe är klara så tillvida att matte skruvar upp fönsterfoder imorgon och jag försöker måla taklister på onsdag kanske. Sen är det bara att lacka golven och då har vi nästan 40 kvm klart!!! Bara ytterligare 110 kvar då att fixa under juni.
Jag har program till bröllopet att fixa klart, samt att jag borde fixa fötter och ögonbryn och naglar mm till bröllopet. Nu är det målarfärg lite överallt.
Nu har jag inte så många dagar kvar tills vi skall till norrland, syskonbarn fyller 20 år. Huset skall målas, program till festen skall skrivas ut, spellista med bra låtar till bröllopet och själva skönhetsvården.
Jag har tisdag och onsdag kvar!!!!
Nu till det roliga, hur skall man lägga upp dagarna för att maxa tillvaron? Jag är så stressad just nu att jag inte kan somna förrän vid tvåtiden på natten.
Torsdag börjar resan till norrland.
Skall man verkligen sätta sig och köra 155 mil, detta när bensinen kostar 13,36 med volvokort =).
Ja, jag är en svensson och bor hos svärmor...
Och så väljer jag att blogga!! Blir nog lite mer sparsamt av det närmaste veckan.
Vi är i en mkt viktig och avgörande fas i byggnationen av huset. Vi målar så händerna blöder, vi fogar och målar igen. Slipkillen Martin S skall komma o fixa och vill att allt skall vara klart innan han lackar golven. Han kan bara komma spridda dagar vilket innebär att vi försöker planera så gott det bara går att se till att rätt saker är gjorde när han kommer.
Jag har just gjort en ganska allvarlig sak för att vara mig, jag bortprioriterade min brors svensexa och min svägerskas möhippa. Av den anledningen som står ovan. Inga flyg passade, det var dåligt med plats på vissa, till skellefte flyger man inte de största planen... Dashflygplanen var ofta förekommande, är det säkert ånyo.
Vilket som har vi maxat 3*12 timmar, lördag, söndag och måndag. Jag trodde i min enfald att det skulle rendera typ i att vi målat hela huset... Nä, så optimistisk är jag inte, men jag trodde att vi skulle ha kommit längre. Visst har vi kommit långt, nedre hall och trappa samt övre hall och de två extrarummen där uppe är klara så tillvida att matte skruvar upp fönsterfoder imorgon och jag försöker måla taklister på onsdag kanske. Sen är det bara att lacka golven och då har vi nästan 40 kvm klart!!! Bara ytterligare 110 kvar då att fixa under juni.
Jag har program till bröllopet att fixa klart, samt att jag borde fixa fötter och ögonbryn och naglar mm till bröllopet. Nu är det målarfärg lite överallt.
Nu har jag inte så många dagar kvar tills vi skall till norrland, syskonbarn fyller 20 år. Huset skall målas, program till festen skall skrivas ut, spellista med bra låtar till bröllopet och själva skönhetsvården.
Jag har tisdag och onsdag kvar!!!!
Nu till det roliga, hur skall man lägga upp dagarna för att maxa tillvaron? Jag är så stressad just nu att jag inte kan somna förrän vid tvåtiden på natten.
Torsdag börjar resan till norrland.
Skall man verkligen sätta sig och köra 155 mil, detta när bensinen kostar 13,36 med volvokort =).
Ja, jag är en svensson och bor hos svärmor...
Och så väljer jag att blogga!! Blir nog lite mer sparsamt av det närmaste veckan.
Etiketter:
Anna 2.0,
Synpunkter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
