Idag, sitter bredvid två utvecklare, jag skall ändra något i ett worddokument, ändra zoom, ta bort paragraftecknen, dvs tecknen som visar om du gjort radbrytningar, mellanslag osv. Jag gillar att ha dem som ram, det blir lättare att skriva. Jag ser dem inte när jag själv läser.
Galet, vilken frustration våra olika sätt att föra mus, använda kortkommando och knappa oss fram när vi navigerar kan ge oss. Två stressade, frustrerade utvecklare som bara vill slita datorn ifrån mig.
Jag och Matte har samma mål och mening men resan dit kan te sig lite olika. Vid datorn fungerar vi inte ihop, ofta måste vi gå ifrån, sura.
Inom viss projektmetodik, kan utvecklare teama och jobba ihop, en läser, en skriver kod. Jösses, tänk om man är helt olika varandra, blir ihopparade, hur löser de den situationen?
Den frustration som mina kollegor uttryckte idag, uttrycker jag själv rätt ofta över mindre datavana och min sambo över mig och jag över honom.
Skönt att det finns en datahierarki, för hur skulle vi kunna leva utan struktur. Skönt att någon vet bäst och mest :-). Problemet är att när någon frustar en i nacken och inte för att de vill ngt mer... Utan för att de vill typ slita en bort från stolen så tenderar folk att bli mer stressade och det utökar chanserna för att det blir fel knapptryckning eller dylikt.
Själv är jag inget undantag, för hjärnan måste stanna upp och analysera, är jag inte på rätt spår, tänker jag. Jo, vad är då problemet?
Det går för långsamt, det är problemet. Eftersom jag själv är likadan kan jag inte annat än skratta, vilket gör dem lite mer frustrerad.
Nästa gång skall jag medvetet flippa mellan sidor och spela osäker för att alltid retar det någon!
Kul är det i alla fall att jobba med "data", vet inte vad jag hade gjort i annat fall.
torsdag 27 november 2008
onsdag 26 november 2008
Snön som faller
Äntligen!
Det här helt fantastiskt att det äntligen kom lite snö.
För en som skaffat hus är detta något som jag har längtat efter.
Barnen sitter påbylsade utanför och skottar och gräver och verkar bara njuta. De åker lite pulka och kommer in rödrosiga.
Sen var det ju där med att skotta snö.
På med Ipoden, grannen var ute och vi fick chansen att socialisera lite. Jag höll på i två timmar, det är en ganska stor uppfart och "parkering".
Helt galet underbart, det är detta som gör det värt att ha hus!
Nu är ju jag en Pettersson och vi har ju inte världens bästa redskap samt att vår gård är lite vildvuxen.
Det gör det svårt att fixa exakta raka linjer och snygg kant för snön.
Grannen skottade på lite hipp som happ. Det funkar inte på en Pettersson, sorry.
När jag var på travet så krattade jag stallbacken säkert 2 ggr/dag. Jag sopade stengolvet i stallet, minutiöst rent. Sån är jag, men här gick jag bet.
Vad händer då hos Anna? Jo, hon ligger lätt sömnlös och funderar på hur hon skall få till det nästa gång det snöar och fixa de kanter som inte blev bra denna gång.
Vad händer då i verkliga livet? JO, det börjar töa!
Blir galen!
Det här helt fantastiskt att det äntligen kom lite snö.
För en som skaffat hus är detta något som jag har längtat efter.
Barnen sitter påbylsade utanför och skottar och gräver och verkar bara njuta. De åker lite pulka och kommer in rödrosiga.
Sen var det ju där med att skotta snö.
På med Ipoden, grannen var ute och vi fick chansen att socialisera lite. Jag höll på i två timmar, det är en ganska stor uppfart och "parkering".
Helt galet underbart, det är detta som gör det värt att ha hus!
Nu är ju jag en Pettersson och vi har ju inte världens bästa redskap samt att vår gård är lite vildvuxen.
Det gör det svårt att fixa exakta raka linjer och snygg kant för snön.
Grannen skottade på lite hipp som happ. Det funkar inte på en Pettersson, sorry.
När jag var på travet så krattade jag stallbacken säkert 2 ggr/dag. Jag sopade stengolvet i stallet, minutiöst rent. Sån är jag, men här gick jag bet.
Vad händer då hos Anna? Jo, hon ligger lätt sömnlös och funderar på hur hon skall få till det nästa gång det snöar och fixa de kanter som inte blev bra denna gång.
Vad händer då i verkliga livet? JO, det börjar töa!
Blir galen!
Etiketter:
Reflektioner
lördag 22 november 2008
Äldre män och längre, yngre kvinnor
Makt är för mig oerhört sexuellt, attraktivt. Jag misstänker att det är det som får det att tingla lite extra i de unga kvinnornas hjärtan när de hock:ar upp med en äldre, mycket rikare man.
Jag skulle vilja se statistik i tex Sverige, hur många yngre kvinnor som är ganska snygga som gifter sig eller lever med en äldre man som kör tex sopor, jobbar på Konsum mm.
Jag generaliserar som vanligt, men jag misstänker att siffrorna är låga.
Vad får då dessa kvinnor och män att vilja gifta sig, kanske skaffar mannen en ny barnomgång med den nya kvinnan, är inte han då personligen tillbaka på ruta ett? Han har bara bytt ut föregående version till en yngre upplaga. Idag gifter sig Charles Simonyi med Lisa Persdotter en åldersskillnad på 30 år. Jag säger egentligen inte så mycket om det, men ofta är ju männen inga hunkar direkt.
Jag skulle i samma situation tända på det intellektuella kaptial en sådan man ofta har. Det har väl kan man ödmjukt säga gått ganska bra för Charles Simonyi mfl. Det är ofta ganska drivna, starka män som når så långt, ganska smarta, inte behöver de var de smartaste, mest intellektuella heller. Men people skills eller bara street smart och har förmågan att ta sig fram.
Oavsett orsaken till att man blir så framgångsrik är det något som attraherar mig. Visst finns det fulare fiskar i vattnet som går över lik, men det syns rätt fort på den människan och den utstrålar inte så mycket positiva krafter.
Men sen då? Visst finns de det som behåller skärpan i många år, långt in på ålderns höst, men jag skulle inte våga chansa. Det är ju inte det fagraste vi sett så när mannen blir gammal så skulle jag personligen ha svårt att komma till. Även om det är laddat med att möta en överman/kvinna och känna att man både får ett motstånd, utbyte och lärdom så skall jag även fysiskt föra mina fingrar osv över den mannens kropp. Ahhhhhhhh, vet inte riktigt om det känns så bra?!
Sen det här med längd?! Jag har alltid varit lång, säkert uppfattats som stor fast jag egentligen inte vägde över idealet förrän jag blev 18-19 år och då var jag inte tjock utan mer stor. Alla kilon har alltid satt sig på alla ställen, med för och nackdelar.
I vilket fall så är jag 1,71 cm när jag går ut årskurs 9. Bara ta min egen Matte som exempel. När han gick ut 9:an var han typ inte mycket längre vad jag förstått. Det innebar att det inte fanns så många längre killar. Det har för mig alltid varit ett problem. När jag så träffade Per var han ju runt eller över 1,80 och jag kunde för första gången med gott samvete ha högklackat, pumps var på modet den tiden. För mig har det alltid varit ett måste, ett löjligt måste kanske, alla hänger vi upp oss på något, men jag har alltid velat ha högklackat när jag gifter mig och att min man är ändå några centimeter längre än mig trots högklackade skorna. Jag har date:at kortare killar, som varit runt 1,75 cm, det har faktiskt hänt rätt många gånger, vet inte varför det blivit så, man tänker inte bröllop vid varenda möte, i alla fall jag hade inga sådana tankar om att leva med någon för livet innan Matte.
Men jag skulle inte vilja vara ihop med en kortare kille, jag ser inte något fel i det om någon annan väljer det, det är inte upp till mig. Idag börjar det även bli ganska vanligt så jag reagerar personligen knappt om ett sådant par går förbi. Men för min del handlar det mer om något fysiskt, att bli omsluten, att känna sig mindre osv, kunna krypa upp i en stor famn bland annat.
Jag bara tycker att det är rätt många undantag i relationen som jag nämnt ovan. Mannen är äldre, rik, inte så snygg, kanske lite osnygg och kort i rocken. Kvinnan är 30 år yngre, lång, blond?! (undantaget Catherine Zeta-Jones) och snygg.
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article3842398.ab
Jag skulle vilja se statistik i tex Sverige, hur många yngre kvinnor som är ganska snygga som gifter sig eller lever med en äldre man som kör tex sopor, jobbar på Konsum mm.
Jag generaliserar som vanligt, men jag misstänker att siffrorna är låga.
Vad får då dessa kvinnor och män att vilja gifta sig, kanske skaffar mannen en ny barnomgång med den nya kvinnan, är inte han då personligen tillbaka på ruta ett? Han har bara bytt ut föregående version till en yngre upplaga. Idag gifter sig Charles Simonyi med Lisa Persdotter en åldersskillnad på 30 år. Jag säger egentligen inte så mycket om det, men ofta är ju männen inga hunkar direkt.
Jag skulle i samma situation tända på det intellektuella kaptial en sådan man ofta har. Det har väl kan man ödmjukt säga gått ganska bra för Charles Simonyi mfl. Det är ofta ganska drivna, starka män som når så långt, ganska smarta, inte behöver de var de smartaste, mest intellektuella heller. Men people skills eller bara street smart och har förmågan att ta sig fram.
Oavsett orsaken till att man blir så framgångsrik är det något som attraherar mig. Visst finns det fulare fiskar i vattnet som går över lik, men det syns rätt fort på den människan och den utstrålar inte så mycket positiva krafter.
Men sen då? Visst finns de det som behåller skärpan i många år, långt in på ålderns höst, men jag skulle inte våga chansa. Det är ju inte det fagraste vi sett så när mannen blir gammal så skulle jag personligen ha svårt att komma till. Även om det är laddat med att möta en överman/kvinna och känna att man både får ett motstånd, utbyte och lärdom så skall jag även fysiskt föra mina fingrar osv över den mannens kropp. Ahhhhhhhh, vet inte riktigt om det känns så bra?!
Sen det här med längd?! Jag har alltid varit lång, säkert uppfattats som stor fast jag egentligen inte vägde över idealet förrän jag blev 18-19 år och då var jag inte tjock utan mer stor. Alla kilon har alltid satt sig på alla ställen, med för och nackdelar.
I vilket fall så är jag 1,71 cm när jag går ut årskurs 9. Bara ta min egen Matte som exempel. När han gick ut 9:an var han typ inte mycket längre vad jag förstått. Det innebar att det inte fanns så många längre killar. Det har för mig alltid varit ett problem. När jag så träffade Per var han ju runt eller över 1,80 och jag kunde för första gången med gott samvete ha högklackat, pumps var på modet den tiden. För mig har det alltid varit ett måste, ett löjligt måste kanske, alla hänger vi upp oss på något, men jag har alltid velat ha högklackat när jag gifter mig och att min man är ändå några centimeter längre än mig trots högklackade skorna. Jag har date:at kortare killar, som varit runt 1,75 cm, det har faktiskt hänt rätt många gånger, vet inte varför det blivit så, man tänker inte bröllop vid varenda möte, i alla fall jag hade inga sådana tankar om att leva med någon för livet innan Matte.
Men jag skulle inte vilja vara ihop med en kortare kille, jag ser inte något fel i det om någon annan väljer det, det är inte upp till mig. Idag börjar det även bli ganska vanligt så jag reagerar personligen knappt om ett sådant par går förbi. Men för min del handlar det mer om något fysiskt, att bli omsluten, att känna sig mindre osv, kunna krypa upp i en stor famn bland annat.
Jag bara tycker att det är rätt många undantag i relationen som jag nämnt ovan. Mannen är äldre, rik, inte så snygg, kanske lite osnygg och kort i rocken. Kvinnan är 30 år yngre, lång, blond?! (undantaget Catherine Zeta-Jones) och snygg.
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article3842398.ab
Etiketter:
Synpunkter
fredag 21 november 2008
En riktigt bra sajt
Från språkrådet:
Hurven
Hurven
November månad är ofta
förknippad med gråväder och slask. Kylan kryper in
under kläderna och man känner
sig kall och frusen, eller som man säger i
flera dialekter: hurven.
I våra
dialektordsamlingar finns belägg för
hurven från Härjedalen, Västerbotten
och Ångermanland, alla med betydelsen
att vara ’frusen’ eller ’smått frusen av
sig’.
Verbet hurvas är
vanligare, med betydelserna ’småfrysa’, ’rysa’, ’darra av
köld’ och
’lindrigare än frysa’. Det är främst belagt från Lappland men också
från
Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland. Vi har även ett ord för själva
rysningen, substantivet hurv, med belägg från Lappland, Västerbotten och
Ångermanland. Hurven, med betydelsen ’småfrusen’, finns också i norska
mål.
Hurvas kan man göra inte bara av kyla utan också av obehag, som
belägg
i samlingarna visar: ja hurväs åt fetfläskä och hä sken sä otäckt sä
ja hurväsä
’det såg så otäckt ut, att jag rös’. Här handlar det alltså om
att rysa åt något
man tycker illa om eller tycker är obehagligt istället för
att frysa eller rysa
av kylan.
Om man i en sökmotor söker på hurven
kan man se att ordet används i dag
med samma betydelse som arkivmaterialet
visar. Det förekommer främst i bloggar
där människor berättar att de känner
sig småsjuka och kalla och här finns en
större geografisk spridning: hurven
används i Umeå och Östersund men också i
Kalmar. Det tyder alltså på att
ordet är levande och används i människors
vardagsspråk.
torsdag 20 november 2008
Tant, kärring och åldras
Förra veckan på badhuset var det två människor av kvinnligt kön.
De var lite runda, korta i rocken en sisådär 165 cm typ. Typisk kvinnlig bukfettma där man undrar om de är gravida eller vad? Brösten vilar på magen.
Givetvis hade de inte blött håret i duschen på väg till badet.
De hade glasögon och de såg ut som många i norrland gör, vet inte varför men det finns en stereotyp kvinnotyp i norrland som ser ut som dessa kvinnor gjorde.
Glasögon, mörkt hår, kortklippt, inte feministsnagg för att generalisera men någon form av strikt page, som Hedvig i från A till Ö, barnprogrammet ni vet.
Jag skulle uppskatta att jag och dom är samålders mellan 34 till 40 år.
De är i ett äventyrsbad, bara så att vi vet förutsättningarna. De går förbi min son som står under en fontän av vatten som sprutas ut med högt tryck. Det skvätter en hel del när han försöker få det att skvätta genom att sätta händerna emot trycket av vatten.
Vad händer?
De blänger?!
But why?
De är i ett äventyrsbad, vad tror de att det skall hända? Att barnen skall leka lugnt och sansat? Att barnen skall gå sakta fram eller ta små korrekta simtag?
AHHHHHHHHHHHHHHHHH, de är ju för bövelen i ett äventyrsbad.
Jag vill aldrig, aldrig förlora mitt barnasinne. Om jag gör det så snälla skjut mig, det är inte lönt att leva kvar då!
I våras när vi var på simskolan så blötte inte heller jag håret när vi badade. Jag har en hung up sedan barnsben, jag badade så mkt att mitt hår blev grönt av kloret och doften av klor i håret har jag helt enkelt väldigt svårt för.
Men så sade min dotter till mig att mammor dyker inte.
Det hade blivit hennes referensram efter att jag sällan blötte håret på simskolan. Trots att jag gjort det utomlands, trots att jag gjort det på stugan, dykt alltså. Det räcker för barn att något händer någon enstaka gång så ser de det som en trend. Aldrig i mitt liv att jag vill att min dotter skall ha den inställningen. Som mamma och kvinna kan jag göra allt en pappa och man kan göra. Vi ska definitivt inte prata om mammor och pappor som epitet i sådana lägen, vi är människor och olika människor gör olika saker.
Det fanns inget annat än att givetvis börja dyka. Jag är himla glad och tacksam att min dotter sa så, tänk om hon bara antagit och jag inte haft en möjlighet att justera den synen.
Jag generaliserar, men det är något i dessa kvinnors hela uppenbarelse, och ofta de som ser ut ungefär som dessa kvinnor, som visar på att de saknar humor totalt. Ironi kan de inte stava till och skämt som är lite sexistiska eller politiskt inkorrekta rynkar de på näsan åt.
Va faan? Lite humor har väl ingen dött av? Inte av att skratta själv i allafall hoppas jag. Kanske någon blivit skjuten för sin humor, och då har de på sätt och vis dött, men skämt åsido.
Humor är livsnödvändigt, att kunna skoja och se och uppleva det roliga.
Att skratta åt hemskheter och driva med ondskan är ett måste, annars tror jag vi går under.
Givetvis finns det gubbar oxå som är lika sura, killar som är samålders med mig.
Jag tycker det är hemskt att man blivit gubbe och kärring vid min ålder. Jag kanske hänger mig kvar i önskan om ungdom för en del men hellre det att kanske upplevas som lite töntig och patetisk av andra än att bli sur, bitter och negativ.
Jag blir så förvånad när folk ständigt befinner sig i en given kontext, du väntar på t-banan och så blir du sur att folk vill gå av först?! Du vill tränga dig på, för du är viktig och du har bråttom. Why?
Det kommer knappast som en överraskning att folk vill kliva av först, jag trodde att det tillhörde kutym att göra så? Om en dörr öppnas utåt och du är på väg in bör den som är på väg ut gå ut först, det blir minst trångt på det sättet, jag antar att det är därför kutymen kommit till.
Det är kö på ICA osv, gilla läget, gör något skoj av situationen. Är expediten sur, skit i det liksom. OK, hon/han kanske har valt fel jobb men låt inte deras bitterhet påverka dig.
Jag vill verkligen aldrig aldrig bli som dessa människor. Klart en dag, stressad, så agerar jag likadant på köer, det är bland det jobbigaste jag vet. Men att blänga på andra för att det är kö, sucka sådär för att markera att jag tycker de är slöa, känns inte helt fräscht. Jag skall ärligt säga att det visst har hänt, men väldigt sällan i dagsläget. Och när en klar kärringtendens kommer över mig försöker jag verkligen motarbeta allt sådant som jag märker att jag börjar lägga mig till med.
Jag vill inte, vill inte, jag vägrar bli en kärringtant!
De var lite runda, korta i rocken en sisådär 165 cm typ. Typisk kvinnlig bukfettma där man undrar om de är gravida eller vad? Brösten vilar på magen.
Givetvis hade de inte blött håret i duschen på väg till badet.
De hade glasögon och de såg ut som många i norrland gör, vet inte varför men det finns en stereotyp kvinnotyp i norrland som ser ut som dessa kvinnor gjorde.
Glasögon, mörkt hår, kortklippt, inte feministsnagg för att generalisera men någon form av strikt page, som Hedvig i från A till Ö, barnprogrammet ni vet.
Jag skulle uppskatta att jag och dom är samålders mellan 34 till 40 år.
De är i ett äventyrsbad, bara så att vi vet förutsättningarna. De går förbi min son som står under en fontän av vatten som sprutas ut med högt tryck. Det skvätter en hel del när han försöker få det att skvätta genom att sätta händerna emot trycket av vatten.
Vad händer?
De blänger?!
But why?
De är i ett äventyrsbad, vad tror de att det skall hända? Att barnen skall leka lugnt och sansat? Att barnen skall gå sakta fram eller ta små korrekta simtag?
AHHHHHHHHHHHHHHHHH, de är ju för bövelen i ett äventyrsbad.
Jag vill aldrig, aldrig förlora mitt barnasinne. Om jag gör det så snälla skjut mig, det är inte lönt att leva kvar då!
I våras när vi var på simskolan så blötte inte heller jag håret när vi badade. Jag har en hung up sedan barnsben, jag badade så mkt att mitt hår blev grönt av kloret och doften av klor i håret har jag helt enkelt väldigt svårt för.
Men så sade min dotter till mig att mammor dyker inte.
Det hade blivit hennes referensram efter att jag sällan blötte håret på simskolan. Trots att jag gjort det utomlands, trots att jag gjort det på stugan, dykt alltså. Det räcker för barn att något händer någon enstaka gång så ser de det som en trend. Aldrig i mitt liv att jag vill att min dotter skall ha den inställningen. Som mamma och kvinna kan jag göra allt en pappa och man kan göra. Vi ska definitivt inte prata om mammor och pappor som epitet i sådana lägen, vi är människor och olika människor gör olika saker.
Det fanns inget annat än att givetvis börja dyka. Jag är himla glad och tacksam att min dotter sa så, tänk om hon bara antagit och jag inte haft en möjlighet att justera den synen.
Jag generaliserar, men det är något i dessa kvinnors hela uppenbarelse, och ofta de som ser ut ungefär som dessa kvinnor, som visar på att de saknar humor totalt. Ironi kan de inte stava till och skämt som är lite sexistiska eller politiskt inkorrekta rynkar de på näsan åt.
Va faan? Lite humor har väl ingen dött av? Inte av att skratta själv i allafall hoppas jag. Kanske någon blivit skjuten för sin humor, och då har de på sätt och vis dött, men skämt åsido.
Humor är livsnödvändigt, att kunna skoja och se och uppleva det roliga.
Att skratta åt hemskheter och driva med ondskan är ett måste, annars tror jag vi går under.
Givetvis finns det gubbar oxå som är lika sura, killar som är samålders med mig.
Jag tycker det är hemskt att man blivit gubbe och kärring vid min ålder. Jag kanske hänger mig kvar i önskan om ungdom för en del men hellre det att kanske upplevas som lite töntig och patetisk av andra än att bli sur, bitter och negativ.
Jag blir så förvånad när folk ständigt befinner sig i en given kontext, du väntar på t-banan och så blir du sur att folk vill gå av först?! Du vill tränga dig på, för du är viktig och du har bråttom. Why?
Det kommer knappast som en överraskning att folk vill kliva av först, jag trodde att det tillhörde kutym att göra så? Om en dörr öppnas utåt och du är på väg in bör den som är på väg ut gå ut först, det blir minst trångt på det sättet, jag antar att det är därför kutymen kommit till.
Det är kö på ICA osv, gilla läget, gör något skoj av situationen. Är expediten sur, skit i det liksom. OK, hon/han kanske har valt fel jobb men låt inte deras bitterhet påverka dig.
Jag vill verkligen aldrig aldrig bli som dessa människor. Klart en dag, stressad, så agerar jag likadant på köer, det är bland det jobbigaste jag vet. Men att blänga på andra för att det är kö, sucka sådär för att markera att jag tycker de är slöa, känns inte helt fräscht. Jag skall ärligt säga att det visst har hänt, men väldigt sällan i dagsläget. Och när en klar kärringtendens kommer över mig försöker jag verkligen motarbeta allt sådant som jag märker att jag börjar lägga mig till med.
Jag vill inte, vill inte, jag vägrar bli en kärringtant!
Etiketter:
Ifrågasätta
onsdag 19 november 2008
Olösta brott
Tomas Quick tar tillbaka 10 erkännanden! Va?!
Vad är värst?
Att han får ta tillbaka dem eller att man faktiskt från början någonstans allvarligt har trott på mannen?
Tänk vilken ovisshet familjerna lever med när de har ett brott, en saknad familjemedlem, en mördad familjemedlem och ingen gärningsman.
Jag skulle bli sjuk av frågorna, varför, vem, hur. Det är inte säkert att man får svar på dessa frågor även om det finns en gärningsman men ändå så ökar ju chanserna och man har ett ansikte på den dömde.
Att låta en personen om Tomas Quick figurera i media år efter år, Svartenbrandt, Clark Olsson mfl som figurerar de med. Det är ju människor som bara vill synas och man tillgodoser deras behov inom media.
Inom idrotten visar de inte längre de som moonar eller gör annat dumt och springer ned på plan. Allt för att inte uppmuntra till sådant beteende och ge dem just det de vill ha.
I brottsmål är det ju så mycket mer allvarligt och där det finns en tredje part, offrets familj som ständig ser sina barns obduktionsbilder eller annat groteskt flotteras runt i tidningar och på nätet.
Jag då, jag ger dem ju oxå utrymme här och nu, på inget sätt bättre, blev bara så irriterad av att se Tomas Quick, finns det ingen som kan hjälpa den mannen?
Vad är värst?
Att han får ta tillbaka dem eller att man faktiskt från början någonstans allvarligt har trott på mannen?
Tänk vilken ovisshet familjerna lever med när de har ett brott, en saknad familjemedlem, en mördad familjemedlem och ingen gärningsman.
Jag skulle bli sjuk av frågorna, varför, vem, hur. Det är inte säkert att man får svar på dessa frågor även om det finns en gärningsman men ändå så ökar ju chanserna och man har ett ansikte på den dömde.
Att låta en personen om Tomas Quick figurera i media år efter år, Svartenbrandt, Clark Olsson mfl som figurerar de med. Det är ju människor som bara vill synas och man tillgodoser deras behov inom media.
Inom idrotten visar de inte längre de som moonar eller gör annat dumt och springer ned på plan. Allt för att inte uppmuntra till sådant beteende och ge dem just det de vill ha.
I brottsmål är det ju så mycket mer allvarligt och där det finns en tredje part, offrets familj som ständig ser sina barns obduktionsbilder eller annat groteskt flotteras runt i tidningar och på nätet.
Jag då, jag ger dem ju oxå utrymme här och nu, på inget sätt bättre, blev bara så irriterad av att se Tomas Quick, finns det ingen som kan hjälpa den mannen?
Etiketter:
Synpunkter
Varför bloggar jag?
Nu stjäl jag min väns idé, helt sonika, jag har funderat på att skriva om det flera gånger, jag har skrivit litegrann om det, men det är inte min idé att det dyker upp just nu, jag blev inspirerad.
Tack!
Det är det som är så farligt med att läsa andras bloggar, samtidigt som det är så intressant att läsa hur andra tänker.
Jag bloggar för att det är ett sätt för mig att få ur mig lite energi, få ur mig det jag bär på. Jag är inte en ältare inom vissa gebit, inom andra kan jag älta ihjäl mig. Att skriva här är ett sätt att släppa ut lite.
Men det är även ett sätt att fånga det som jag funderar på. Ofta dyker det upp flera för mig spännade reflektioner, kanske hinner jag berätta för någon, oftast Matte. Men sen... vad händer sen? Inget! Det bara försvinner i tomma intet, så det här är lite för mig att skriva min egen historia.
Jag ser det inte som en dagbok, javisst jag bjuder mycket på mig själv och är självutlämnande men inte med det som motto och mål.
Jag vill även visa att jag är en mångfasetterad person, en del har en enkelvriden bild och uppfattning om mig, en del har säkert en snävare uppfattning och jag hoppas att jag kan visa på att jag har mer att bjuda på som person än de delar de sett och som de kanske inte är så imponerad av. Jag vill även att de som har en annan mer romatisk syn på mig ser att jag även har en del elitistiska, säkert högervridna drag.
Jag är som folk är mest, bred i mitt sinne och bred i person.
Sen vill jag verkligen att fler skulle kommentera, någon respons hoppas jag ju att jag ger upphov till om nu folk återkommer och läser bloggen regelbundet. Ibland håller de med, ibland känner de säker fy faan. Så välkomna att kommentera, gärna anonymt om ni inte vill vika ut er själva helt och hållet. Jag har delvis bloggen för att jag hoppas att vi kan få igång en diskussion om vissa ämnen, av precis det skälet jag skrev i föregående inlägg. Om någon har bättre argument så böjer jag mig, en sak med mig är att det är inte så helt enkelt att få mig att böja mig själv. Men det händer att jag möter mina argumentativa övermän/kvinnor. Absolut om det finns enskilda sakfrågor som någon annan är riktigt riktigt insatt i.
Men utan tvekan är man exhibionistisklagd om man har en blogg som handlar om det jag skriver om, nästan alla bloggare är exhibionistisklagda, det är väl bara de helt anonyma och som skriver om bark på träden typ som jag skulle kunna anse var mer av informativt slag. Så fort du har en bild på dig själv och/eller skriver subjektiva saker blottar du ju dig själv.
I det ligger väl även en ödmjuk önskan att folk är intresserad av mig och mina tankar om livet och nuet och barken på träden. Ingen hybris att de borde vara det, men självklart är det en del i det hela, att få andra att läsa det jag skriver.
Eftersom jag själv är en smygkikare, jag spinkar på mina ex och kompisar och chefer och jobbkompisar och grannar och och och, (alltså inte hela tiden) förstår jag även om någon vill spinka på mig. Jag kan helt plötsligt komma på en gammal klasskompis eller en kompis från cirkusen eller turkiet, från travet och har de ett lite annorlunda namn, och jag kommer ihåg hela deras namn så googlar jag dem, där och då. Vart bor folk nuförtiden, eventuellt finns de med på något företags sajt osv. Så för mig är det inte konstigt om man läser min blogg men inte kommenterar även om det vore roligt att höra fler personers synpunkter.
Konflikter och diskussoner har jag aldrig som bekant bangat för utan tycker det är rätt kul oftast, det är en utmaning i ett sådant möte, det är inte det jag är ute efter med bloggen.
Egentligen är jag inte ute efter något alls med bloggen, annat än att jag faktiskt gör något för mig själv. Jag kan vara egoistisk, men jag har inte varit så bra på att göra saker för mig själv, ofta har jag gjort saker för att jag tror eller vet att någon annan skulle må bra av det hela.
Men denna blogg är faktiskt något som jag gör bara för min egen del som utgångspunkt. Sen är det otroligt roligt och berikande med respons och att det finns de som läser min blogg, bara det är så oerhört kul och gör att det givetvis känns ännu bättre än att bara skriva för sig själv.
Tack!
Det är det som är så farligt med att läsa andras bloggar, samtidigt som det är så intressant att läsa hur andra tänker.
Jag bloggar för att det är ett sätt för mig att få ur mig lite energi, få ur mig det jag bär på. Jag är inte en ältare inom vissa gebit, inom andra kan jag älta ihjäl mig. Att skriva här är ett sätt att släppa ut lite.
Men det är även ett sätt att fånga det som jag funderar på. Ofta dyker det upp flera för mig spännade reflektioner, kanske hinner jag berätta för någon, oftast Matte. Men sen... vad händer sen? Inget! Det bara försvinner i tomma intet, så det här är lite för mig att skriva min egen historia.
Jag ser det inte som en dagbok, javisst jag bjuder mycket på mig själv och är självutlämnande men inte med det som motto och mål.
Jag vill även visa att jag är en mångfasetterad person, en del har en enkelvriden bild och uppfattning om mig, en del har säkert en snävare uppfattning och jag hoppas att jag kan visa på att jag har mer att bjuda på som person än de delar de sett och som de kanske inte är så imponerad av. Jag vill även att de som har en annan mer romatisk syn på mig ser att jag även har en del elitistiska, säkert högervridna drag.
Jag är som folk är mest, bred i mitt sinne och bred i person.
Sen vill jag verkligen att fler skulle kommentera, någon respons hoppas jag ju att jag ger upphov till om nu folk återkommer och läser bloggen regelbundet. Ibland håller de med, ibland känner de säker fy faan. Så välkomna att kommentera, gärna anonymt om ni inte vill vika ut er själva helt och hållet. Jag har delvis bloggen för att jag hoppas att vi kan få igång en diskussion om vissa ämnen, av precis det skälet jag skrev i föregående inlägg. Om någon har bättre argument så böjer jag mig, en sak med mig är att det är inte så helt enkelt att få mig att böja mig själv. Men det händer att jag möter mina argumentativa övermän/kvinnor. Absolut om det finns enskilda sakfrågor som någon annan är riktigt riktigt insatt i.
Men utan tvekan är man exhibionistisklagd om man har en blogg som handlar om det jag skriver om, nästan alla bloggare är exhibionistisklagda, det är väl bara de helt anonyma och som skriver om bark på träden typ som jag skulle kunna anse var mer av informativt slag. Så fort du har en bild på dig själv och/eller skriver subjektiva saker blottar du ju dig själv.
I det ligger väl även en ödmjuk önskan att folk är intresserad av mig och mina tankar om livet och nuet och barken på träden. Ingen hybris att de borde vara det, men självklart är det en del i det hela, att få andra att läsa det jag skriver.
Eftersom jag själv är en smygkikare, jag spinkar på mina ex och kompisar och chefer och jobbkompisar och grannar och och och, (alltså inte hela tiden) förstår jag även om någon vill spinka på mig. Jag kan helt plötsligt komma på en gammal klasskompis eller en kompis från cirkusen eller turkiet, från travet och har de ett lite annorlunda namn, och jag kommer ihåg hela deras namn så googlar jag dem, där och då. Vart bor folk nuförtiden, eventuellt finns de med på något företags sajt osv. Så för mig är det inte konstigt om man läser min blogg men inte kommenterar även om det vore roligt att höra fler personers synpunkter.
Konflikter och diskussoner har jag aldrig som bekant bangat för utan tycker det är rätt kul oftast, det är en utmaning i ett sådant möte, det är inte det jag är ute efter med bloggen.
Egentligen är jag inte ute efter något alls med bloggen, annat än att jag faktiskt gör något för mig själv. Jag kan vara egoistisk, men jag har inte varit så bra på att göra saker för mig själv, ofta har jag gjort saker för att jag tror eller vet att någon annan skulle må bra av det hela.
Men denna blogg är faktiskt något som jag gör bara för min egen del som utgångspunkt. Sen är det otroligt roligt och berikande med respons och att det finns de som läser min blogg, bara det är så oerhört kul och gör att det givetvis känns ännu bättre än att bara skriva för sig själv.
Etiketter:
Synpunkter
Nyhetens behag och Djävulens advokat
Ibland skulle jag vilja kunna läsa en bok igen för första gången. Ibland är boken så himla bra att upplevelsen och känslan av att läsa den är helt absorberande. Det går visserligen att läsa om en bok men det är inte samma sak. Just den när upplevelsen när du för första gången stöter på något nytt, intressant eller spännande och givande, det kan du bara uppleva en gång.
Jag läser därför sällan om böcker, det beror även på att jag är väldigt målinriktad och när jag läst en bok så vet jag ju både vad den handlar om och vad den ger mig. Jag är inte så situationsinriktad och/eller upplevelseinriktad och ser därmed inte alltid vinningen med att läsa om boken. Det gör att en liten sorg kan uppstå då jag känner att jag är inte motiverad till att läsa om boken men jag vill så gärna vara med om den där upplevelsen igen.
Jag ser i princip aldrig om en film, de är ännu sämre att se och uppleva en gång till än böcker. Det finns ett fåtal filmer jag kan tänka mig se om och om igen och den enda jag just nu kan komma på att jag brukar se om är Purpurfärgen. Den ondska mannen utstrålar i den filmen är helt häpnadsväckande, en underbar och färgstark film.
Ibland stöter du på människor som absorberar hela dig, hela ditt intellektuella sinne blir knivskarpt, du möter, i alla fall jag möter en person som stimulerar, utmanar och driver mina egna funderingar, argument till sin spets. En person som kan utmana mig, få mig att ifrågasätta mina egna argument, vrida dem ett halvt varv, kanske instämma i att det finns bättre lösningar eller så vidhålla mitt första statement. Ofta är det en person som mig som gillar att leka djävulens advokat, bara för att få till en argumentation, en diskussion, för att få människor att tänka efter sina uttalanden, vari de bygger sina argument, vad har de för skäl till att tycka eller tro på ditten och datten. En sådan person skulle jag kunna låsa in mig i en stuga i en helg bara för att prata, prata, prata.
Det är lite samma känsla som man får när man köper något nytt, ett spel, en pryl. Man använder det och/eller pratar om det en längre/kortare tid och därefter så tar något nytt spännande vid.
Jag läser därför sällan om böcker, det beror även på att jag är väldigt målinriktad och när jag läst en bok så vet jag ju både vad den handlar om och vad den ger mig. Jag är inte så situationsinriktad och/eller upplevelseinriktad och ser därmed inte alltid vinningen med att läsa om boken. Det gör att en liten sorg kan uppstå då jag känner att jag är inte motiverad till att läsa om boken men jag vill så gärna vara med om den där upplevelsen igen.
Jag ser i princip aldrig om en film, de är ännu sämre att se och uppleva en gång till än böcker. Det finns ett fåtal filmer jag kan tänka mig se om och om igen och den enda jag just nu kan komma på att jag brukar se om är Purpurfärgen. Den ondska mannen utstrålar i den filmen är helt häpnadsväckande, en underbar och färgstark film.
Ibland stöter du på människor som absorberar hela dig, hela ditt intellektuella sinne blir knivskarpt, du möter, i alla fall jag möter en person som stimulerar, utmanar och driver mina egna funderingar, argument till sin spets. En person som kan utmana mig, få mig att ifrågasätta mina egna argument, vrida dem ett halvt varv, kanske instämma i att det finns bättre lösningar eller så vidhålla mitt första statement. Ofta är det en person som mig som gillar att leka djävulens advokat, bara för att få till en argumentation, en diskussion, för att få människor att tänka efter sina uttalanden, vari de bygger sina argument, vad har de för skäl till att tycka eller tro på ditten och datten. En sådan person skulle jag kunna låsa in mig i en stuga i en helg bara för att prata, prata, prata.
Det är lite samma känsla som man får när man köper något nytt, ett spel, en pryl. Man använder det och/eller pratar om det en längre/kortare tid och därefter så tar något nytt spännande vid.
Etiketter:
Reflektioner
tisdag 18 november 2008
Kallt på morgonen
Jag vet inte vad som händer på vintern, om det nu är vinter?!
Temperaturen droppar någon grad i huset, i lägenheten. Det har egentligen inte spelat någon roll vart jag bott. Det tar ett tag för termostater att justera sig mot kylan, helst då temperaturen ute droppar snabbt, även om man har lägenhet.
Jag har jättesvårt att stiga upp från täcket i allafall. Det är lite kyligt utanför täcket och det hindrar mig, jag vill ligga kvar och gosa. Det gör att jag blir seg och inte riktigt kommer upp som jag skall. Det tar ett tag att vänja sig och sen komma in i det hela.
Nu har vi ett varmt hus, misstänker jag i alla fall, vi har dels golvvärme, vilket är helt underbart, har det legat en filt eller en kudde på golvet är den urmysig att lägga på sig. Den är alldeles varm och skön, lite som vetekudden man stoppar i micron :-), dels har vi kamin och kakelugn som vi eldar i.
När jag tidigare har sovit över hos andra husägare är det inte helt ovanligt att temperaturen ligger på runt 19 knappt 20 inomhus, om det sedan blir snabbt kallt ute, hinner det huset inte alls med samt att kanske 2 glasfönstrena är en energitjuv och hutter, hutter, hutter.
Jag har lite fräckt sagt att har man inte råd att ha varmt skall man inte ha hus... Delvis står jag för det, för mig finns inte alternativet att frysa och gå med tjocka tröjor och tofflor hemma. Samtidigt som min förståelse för de som har lite kallare hemma har ökat, då jag förstår att det kan kosta en hel del om man har fel uppvärmning, det förstod jag i och för sig förut oxå, men jag vill inte frysa när jag kommer hem till folk och därmed min kaxiga attityd.
Vilket som, jag är en hobbynudist, fick jag lära mig i helgen, jag blev även riktigt glad att höra att det finns fler :-). Jag går lättklädd hemma, sover naken och spatserar naken, kan börja städa naken eller med endast få underkläder på. Om det då är kallt, ja, då funkar ju inte det. Då blir det som fel från början.
Så i morse hade vi runt 20 grader, när man har vattenburen golvvärme upplevs inte kylan, för 20 grader är för mig, kylan, lika mycket. Man kan alltså rent generellt ha lite kallare inomhus med golvvärme. Rent generellt är ju bra, nu bor ju jag där så minst 21,7 måste det vara annars tycker jag att det är kallt. Men oavsett, det är inte kul att stiga upp, just för att skillnaden är större på vinter mellan täcket och rumstemperaturen.
Jag förstår inte hur det går till, men oavsett om det är 21 grader inne på sommaren, eller 21 grader inne på vintern känns det under vintern som mycket kallare, varför är det så? Vi har nya fönster och det drar inte nämnvärt. Vi har några energitjuvar, huset är gammalt och vi har ännu inte garderat och fixat alla sådana ställen där det kan dra.
Jag tyckte det var urmysigt att slalomen börjat på helger igen, men kylan ovanför täcket, känns bara burr, burr, nu när vintern närmar sig.
Däremot hoppas jag på en riktigt riktigt snörik vinter.
Temperaturen droppar någon grad i huset, i lägenheten. Det har egentligen inte spelat någon roll vart jag bott. Det tar ett tag för termostater att justera sig mot kylan, helst då temperaturen ute droppar snabbt, även om man har lägenhet.
Jag har jättesvårt att stiga upp från täcket i allafall. Det är lite kyligt utanför täcket och det hindrar mig, jag vill ligga kvar och gosa. Det gör att jag blir seg och inte riktigt kommer upp som jag skall. Det tar ett tag att vänja sig och sen komma in i det hela.
Nu har vi ett varmt hus, misstänker jag i alla fall, vi har dels golvvärme, vilket är helt underbart, har det legat en filt eller en kudde på golvet är den urmysig att lägga på sig. Den är alldeles varm och skön, lite som vetekudden man stoppar i micron :-), dels har vi kamin och kakelugn som vi eldar i.
När jag tidigare har sovit över hos andra husägare är det inte helt ovanligt att temperaturen ligger på runt 19 knappt 20 inomhus, om det sedan blir snabbt kallt ute, hinner det huset inte alls med samt att kanske 2 glasfönstrena är en energitjuv och hutter, hutter, hutter.
Jag har lite fräckt sagt att har man inte råd att ha varmt skall man inte ha hus... Delvis står jag för det, för mig finns inte alternativet att frysa och gå med tjocka tröjor och tofflor hemma. Samtidigt som min förståelse för de som har lite kallare hemma har ökat, då jag förstår att det kan kosta en hel del om man har fel uppvärmning, det förstod jag i och för sig förut oxå, men jag vill inte frysa när jag kommer hem till folk och därmed min kaxiga attityd.
Vilket som, jag är en hobbynudist, fick jag lära mig i helgen, jag blev även riktigt glad att höra att det finns fler :-). Jag går lättklädd hemma, sover naken och spatserar naken, kan börja städa naken eller med endast få underkläder på. Om det då är kallt, ja, då funkar ju inte det. Då blir det som fel från början.
Så i morse hade vi runt 20 grader, när man har vattenburen golvvärme upplevs inte kylan, för 20 grader är för mig, kylan, lika mycket. Man kan alltså rent generellt ha lite kallare inomhus med golvvärme. Rent generellt är ju bra, nu bor ju jag där så minst 21,7 måste det vara annars tycker jag att det är kallt. Men oavsett, det är inte kul att stiga upp, just för att skillnaden är större på vinter mellan täcket och rumstemperaturen.
Jag förstår inte hur det går till, men oavsett om det är 21 grader inne på sommaren, eller 21 grader inne på vintern känns det under vintern som mycket kallare, varför är det så? Vi har nya fönster och det drar inte nämnvärt. Vi har några energitjuvar, huset är gammalt och vi har ännu inte garderat och fixat alla sådana ställen där det kan dra.
Jag tyckte det var urmysigt att slalomen börjat på helger igen, men kylan ovanför täcket, känns bara burr, burr, nu när vintern närmar sig.
Däremot hoppas jag på en riktigt riktigt snörik vinter.
Etiketter:
Synpunkter
måndag 17 november 2008
Etikettera människor?
På ett sätt gillar jag verkligen inte att etikettera människor, men fylld av dubbelmoral som jag är gillar jag att tycka till om människor och därmed ändå placera dem i fack.
Bland annat är det titlar som jag har ett stort problem med.
När jag sökte jobb i våras så fann jag för samma arbetsbeskrivning, dvs samma jobb med en tvist kunde ha säkert 5 olika titlar. Läste man vad jobbet innehöll så var det samma saker.
Bland annat är det titlar som jag har ett stort problem med.
När jag sökte jobb i våras så fann jag för samma arbetsbeskrivning, dvs samma jobb med en tvist kunde ha säkert 5 olika titlar. Läste man vad jobbet innehöll så var det samma saker.
- Projektledare
- Projektledare webb
- Webmaster
- Webredaktör
- Webbansvarig
Det är så viktigt att ha en fin titel, men egentligen säger det ingenting annat än att du har en fin titel och ger dig självförtroende kanske?
Sen är ju frågan om man är ihop, sambos, gifta osv. OK är man sambos kanske man ändå lever ihop? Men kanske inte alltid. När jag träffade en kille för herrans massa år sedan, vi stod och flirtade, en tjej går förbi, säger något finurligt och ler och går sin väg. Då säger han.
-Det där var min sambo.
Dum och blondin och annat så trodde jag då att han var sådär modern som var sambo och bara delade lägenhet i bostadsbristens Umé på tidigt 90-tal. Men tji fick jag bittert erfara att så var inte fallet, utan hans dåvarande tjej och sambo och snart tillika ex.
När man är ung och runt 20 år, förstår jag inte behovet av att definiera sin relation. För vem är det viktigt? Vad innebär det att man är ihop? Det viktiga är att man har en understanding, dvs att man är exklusiva och inte träffar andra. Hur ofta man skall höras eller hur mycket man skall säga till varandra är inte för mig relevant, vad betyder det att någon säger att den älskar en om den ständigt slår en? Orden blir innehållslösa, viktigare är att bedöma hur handlingen är och värdet av själva relationen än att etikettera sig.
Michelle Obama var hos Ellen och hon sade något i typ med att hon och Barak respekterar varandra och gillar honom som person.
Bingo!!
Jag kan älska min partner men kanske inte gilla honom, älska är lätt men att verkligen gilla någon annan är lite svårare, i alla fall för mig. Att gilla någon innebär ju på något sätt att man delar samma värderingar eller att man känner gemensam respekt. Man kan tycka olika i sak men ändå tycka det är ok att tycka olika i sak.
Jag har alltid haft svårt för de som förlovar sig som ett bevis på sin kärlek, bara för att ha en ring att visa upp. Visst det kanske inte är enbart därför man förlovar sig men för mig så förstår jag inte behovet. Jag kan få tusentals gåvor och en förlovningsring gör inte min partner mera till min än han var innan, inte för mig. Gifta sig förstår jag, då kan alla heta likadant det finns juridiska aspekter osv som är motiverade. En förlovning har inte någon juridisk bäring vid dödsfall eller separation.
Likadant är det när jag skall berätta om någon jag känner, ta dem som exempel, jag tycker det är jobbigt att säga min bästa vän, min kompis, min bekant, jag rabblar säkert hundra saker innan bara för att visa på att denna person är viktig men jag tycker ändå det är jobbigt att det skall bli en etikett på det hela. Kan inte den personen bara vara viktig för mig, hur viktig den är är mer en sak för mig, vet inte om det tillför något till berättelsen, ändå gör jag det, dvs säger min bästa vän eller så, just för att definiera relationen i samtalet med den andre, så den skall förstå att ?! ja, det kan vara olika, ibland för att visa hur nära vi står, ibland för att det beskriver hur jag känner den personen osv. Kan man bara inte säga en jag känner? Jag jobbar i alla fall på det.
Sen är det hela grejen med att få barn, hur länge ammar du? Dricker du vin? Äter du skaldjur och så många som säger hur man skall göra. Kan man inte ta en lite ödmjukare framtoning och säga hur man kan göra? Det är ett himla jämförande, något jag faktiskt inte själv vill bidraga till men tyvärr gör det bland annat för att det blir lite töntigt och tokigt annars. När kan ditt barn läsa och skriva, när kan det cykla på två hjul, när kan det rulla runt och säga mamma.
Sen har vi en annan vinkling av det hela och jag är guilty as charged, att komma med råd fast någon annan inte har bett om det. Gränsen är hårfin när någon berättar om ett problem och den andre kommer med råd om hur man skall lösa det hela. Jag kan bli galen när någon kommer med råd då jag bara vill berätta, prata av mig, kanske beklaga mig. MEN, ofta beror det på vem det är som kommer med rådet.
Det handlar ofta om min respekt för personen i stort och absolut i sak, är personen erfaren eller kunnig inom området jag då tar jag rådet, men är det inte så kan jag blir riktigt uttråkad och kanske till och med lite småirriterad. När och vem som kan komma med råd finns det nog ingen givet röd tråd annat än ovanstående anledningar. Det handlar väl om att bedöma varje enskilt fall om den personen är ute efter råd eller att bara berätta vad den kommit fram till eller vad den personen har för frågeställningar. Men jag jobbar i alla fall på min egen välvilja att strö råd runt omkring mig, det är en stor del i Anna 2.0.
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner
lördag 15 november 2008
Spela dum!
Åhhhhhhhh vad jag hatar när man spelar dum, när man låtsas inte förstå vad man pratar om, fast de egentligen verkligen, verkligen förstår. Allt för att komma undan eller rädda sig själv.
Det kan vara att man låtsat missförstå att något var bestämt som verkligen var bestämt, tex att man skall hitta på något, ofta faller det sig så att personen ifråga kanske har två evenemang att välja på, kanske ett roligare som dykt upp senare eller att man bara inte har lust med att göra det där man bestämde för så länge sedan.
Varför kan folk inte vara raka? Varför spela allan? Varför är självinsikten så låg i så många fall och varför glömmer folk bort att de själva gör exakt samma sak som de anklagar andra för att göra?
Om jag vill ändra en överenskommelse så tycker ju jag som alla andra att det är skitjobbigt men det är bara att andas in djupt och ta mod och styrka och ringa och berätta att, idag orkar jag inte, idag vill jag inte, idag...
Det är ju så mycket snyggare, schysstare, ärligare än att komma med bortförklaringar, skylla på omständigheter eller helt enkelt låtsas som att man aldrig fått ett meddelande eller så.
Oärlighet, med viss glidning, dvs man kanske inte ljuger helt svart och vitt men man glider en hel del på sanningen.
Folk som förändras över en natt och sedan bara låtsas som att det regnar, att det aldrig funnits en annan verklighet, skrämmande är det och jag kan bara tycka synd om de som agerar på det sättet, jag tror personligen att det är något de förlorar på i längden.
Det finns chefer som gör så, vilket är förkastligt, svaga, låga människor. Man är i en chefsposition och folk är direkt beroende av dem och kan ofta inte eller vågar ofta inte gå i motattack och hävda motsatsen. Jag har råkat ut för detta i jobbsituationer, men jag blir galen oavsett om jag är på jobbet eller om det är en vän. Det är få saker som provocerar mig mer.
Jag är uppvuxen med denna problematik och jag kan lätt säga att jag själv kanske fallerar ibland, kanske jag inte svarar för att det är jobbigt just då, men sedan skäms jag och så ringer jag upp fem minuter eller 30 minuter senare, när jag tagit det där andetaget och peppat mig själv att få styrka att konfronteras med något som är jobbigt.
Att stoppa jobbiga saker under mattan löser inget, kanske i stunden, man blir perplex och häpen över responsen kanske, att personen spelar dum, kanske hinner man inte hämta sig innan samtalet är över, man hinner inte komma på den där repliken tillbaka. Nu står man där med luren i örat och undrar, hur gör jag nu? Ringer jag upp för att rätt skall vara rätt, eller skiter jag i det helt enkelt och lägger händelsen till handlingarna och eventuellt att man väljer bort den personen så småningom.
Jag har varit sådan att rättvisa skall skipas till varje pris, men börjat ledsna, då ingen annan verkar tycka att det är viktigt och kanske med den insikten att det viktigaste är ändå i slutändan att jag vet vad som är rätt, det är väldigt kostsamt och energislösande med att försöka övertyga andra som inte vill bli övertygade eller som ljuger för sig själv så till den milda grad att det faktiskt övertygat sig själva om att det de säger är sant.
Det kan vara att man låtsat missförstå att något var bestämt som verkligen var bestämt, tex att man skall hitta på något, ofta faller det sig så att personen ifråga kanske har två evenemang att välja på, kanske ett roligare som dykt upp senare eller att man bara inte har lust med att göra det där man bestämde för så länge sedan.
Varför kan folk inte vara raka? Varför spela allan? Varför är självinsikten så låg i så många fall och varför glömmer folk bort att de själva gör exakt samma sak som de anklagar andra för att göra?
Om jag vill ändra en överenskommelse så tycker ju jag som alla andra att det är skitjobbigt men det är bara att andas in djupt och ta mod och styrka och ringa och berätta att, idag orkar jag inte, idag vill jag inte, idag...
Det är ju så mycket snyggare, schysstare, ärligare än att komma med bortförklaringar, skylla på omständigheter eller helt enkelt låtsas som att man aldrig fått ett meddelande eller så.
Oärlighet, med viss glidning, dvs man kanske inte ljuger helt svart och vitt men man glider en hel del på sanningen.
Folk som förändras över en natt och sedan bara låtsas som att det regnar, att det aldrig funnits en annan verklighet, skrämmande är det och jag kan bara tycka synd om de som agerar på det sättet, jag tror personligen att det är något de förlorar på i längden.
Det finns chefer som gör så, vilket är förkastligt, svaga, låga människor. Man är i en chefsposition och folk är direkt beroende av dem och kan ofta inte eller vågar ofta inte gå i motattack och hävda motsatsen. Jag har råkat ut för detta i jobbsituationer, men jag blir galen oavsett om jag är på jobbet eller om det är en vän. Det är få saker som provocerar mig mer.
Jag är uppvuxen med denna problematik och jag kan lätt säga att jag själv kanske fallerar ibland, kanske jag inte svarar för att det är jobbigt just då, men sedan skäms jag och så ringer jag upp fem minuter eller 30 minuter senare, när jag tagit det där andetaget och peppat mig själv att få styrka att konfronteras med något som är jobbigt.
Att stoppa jobbiga saker under mattan löser inget, kanske i stunden, man blir perplex och häpen över responsen kanske, att personen spelar dum, kanske hinner man inte hämta sig innan samtalet är över, man hinner inte komma på den där repliken tillbaka. Nu står man där med luren i örat och undrar, hur gör jag nu? Ringer jag upp för att rätt skall vara rätt, eller skiter jag i det helt enkelt och lägger händelsen till handlingarna och eventuellt att man väljer bort den personen så småningom.
Jag har varit sådan att rättvisa skall skipas till varje pris, men börjat ledsna, då ingen annan verkar tycka att det är viktigt och kanske med den insikten att det viktigaste är ändå i slutändan att jag vet vad som är rätt, det är väldigt kostsamt och energislösande med att försöka övertyga andra som inte vill bli övertygade eller som ljuger för sig själv så till den milda grad att det faktiskt övertygat sig själva om att det de säger är sant.
Etiketter:
Synpunkter
fredag 14 november 2008
Buzzwords och vårt språk
När man jobbar med "data" så finns det ganska många termer som folk slänger sig med.
Det gäller att hänga med eller att låtsas att man hänger med, sen snabbt googla och sätta sig in i det hela.
Hur många buzzwords känner ni till och använder er av för dagen?
Jag har betalat hundratusentals i studielån för min utbildning där det även medför att jag använder mig av lite svårare ord kanske inte just buzzword för dagen men ändå. Jag tycker att det berikar språket och att man kan lättare samlat beskriva det man menar. För en som jag, som ofta är långrandig är det ju att föredra, för gud vet hur länge jag skulle hålla på om jag inte gjorde det. Å andra sidan är jag ständigt rädd att någon inte skall förstå mig vilket gör att jag breder ut orden och förklarar uttrycken ofta med bildspråk som gör att jag blir ännu långrandigare.
Idag tex beskrev jag maten som fadd istället för smaklös eller ännu hellre okryddad, vet inte om det i sig är ett komplicerat ord men kontext använder jag mig ofta av istället för sammanhang osv.
Idag så förenklar vi svenskan mycket och man får skriva dej och mej mm. OK, jag skall inte vara bakåtsträvare men jag ser inte någon vinning av detta ännu.
Hörde på språket som går i P1 att i danskan har språket ändrats så pass att infödda danskar inte alltid förstår varandra, hör på den liksom?!!! Är det realistiskt?
Jag tycker det är urkul med Rinkebysvenska mm, när låneord kommer in, det gör språket mer levande men för den skull vill jag inte att språket skall bli så pass förenklat att det blir barnsligt.
Många buzzwords kommer från andra språk, särskilt engelskan och kan vara svåra att översätta. Det som är vanligt modeord inom data just nu är Datormoln, eller ”cloud computing", känns bara inte som att det går att direktöversätta på det sättet, alltså från engelska till svenska.
I tisdags kom vi för oss att ta en öl och vi kom in på homonymer ett begrepp jag aldrig hört även om jag hört talas om företeelsen som sådan, såhär förklara Wikipedia:
Homonymer är ord som stavas och uttalas likadant, men som betyder olika saker och därför är olika ord.[1] Ett exempel i svenskan är vind, som kan syfta både på en del av en byggnad och ett meteorologiskt fenomen. Andra är att vi åker på en åker, får får får.
När man slänger sig med en massa buzzwords är ju risken stor då betydelsen ofta är höljd i dunkel, att man hamnar inför en massa missförstånd.
Roligt är att buzzword är ett buzzword i sig själv, hur galet är inte det? Vad är skillnad på ett buzzword och en floskel egentligen?
Någon som vet?
Det gäller att hänga med eller att låtsas att man hänger med, sen snabbt googla och sätta sig in i det hela.
Hur många buzzwords känner ni till och använder er av för dagen?
Jag har betalat hundratusentals i studielån för min utbildning där det även medför att jag använder mig av lite svårare ord kanske inte just buzzword för dagen men ändå. Jag tycker att det berikar språket och att man kan lättare samlat beskriva det man menar. För en som jag, som ofta är långrandig är det ju att föredra, för gud vet hur länge jag skulle hålla på om jag inte gjorde det. Å andra sidan är jag ständigt rädd att någon inte skall förstå mig vilket gör att jag breder ut orden och förklarar uttrycken ofta med bildspråk som gör att jag blir ännu långrandigare.
Idag tex beskrev jag maten som fadd istället för smaklös eller ännu hellre okryddad, vet inte om det i sig är ett komplicerat ord men kontext använder jag mig ofta av istället för sammanhang osv.
Idag så förenklar vi svenskan mycket och man får skriva dej och mej mm. OK, jag skall inte vara bakåtsträvare men jag ser inte någon vinning av detta ännu.
Hörde på språket som går i P1 att i danskan har språket ändrats så pass att infödda danskar inte alltid förstår varandra, hör på den liksom?!!! Är det realistiskt?
Jag tycker det är urkul med Rinkebysvenska mm, när låneord kommer in, det gör språket mer levande men för den skull vill jag inte att språket skall bli så pass förenklat att det blir barnsligt.
Många buzzwords kommer från andra språk, särskilt engelskan och kan vara svåra att översätta. Det som är vanligt modeord inom data just nu är Datormoln, eller ”cloud computing", känns bara inte som att det går att direktöversätta på det sättet, alltså från engelska till svenska.
I tisdags kom vi för oss att ta en öl och vi kom in på homonymer ett begrepp jag aldrig hört även om jag hört talas om företeelsen som sådan, såhär förklara Wikipedia:
Homonymer är ord som stavas och uttalas likadant, men som betyder olika saker och därför är olika ord.[1] Ett exempel i svenskan är vind, som kan syfta både på en del av en byggnad och ett meteorologiskt fenomen. Andra är att vi åker på en åker, får får får.
När man slänger sig med en massa buzzwords är ju risken stor då betydelsen ofta är höljd i dunkel, att man hamnar inför en massa missförstånd.
Roligt är att buzzword är ett buzzword i sig själv, hur galet är inte det? Vad är skillnad på ett buzzword och en floskel egentligen?
Någon som vet?
Etiketter:
Reflektioner
På spaning efter den tid som flytt
Lyssnar på spanarna, de har haft 20 årsjubileum med att delvis prata om gamla spaningar som spanarna gjort under åren.
Riktigt intressant att höra att en del spaningar har slagit in, en del inte alls och många spaningar är ju bara eget tyckande, kanske inte alltid en trend eller så.
Har ni egna sådana iakttagelser, saker ni uttryckt för en herrans massa år sedan men som ni nu kan sitta på era höga hästar och säga, vad var det jag sa?!
Tex hur länge har vi inte väntat på att få ett enda magnetremsekort, ett kort som innehåller alla medlemsklubbar som det bara går. Då skulle man slippa ha börsen full av MQ kort, Åhlenskort, Coopkort, ICAkort osv osv osv. Sen undrar jag förstås oxå vad man tjänar på hälften av medlemskorten men det är ett annat inlägg.
Just nu kan jag inte komma på någon särskild spaning jag har gjort bakåt i tiden som slagit in.
Men låt oss alla ta ett glas vin till helgen och fundera och återkomma med kommentarer till inlägget på måndag? Låter inte det bra.
Tänk vad många sanningar som finns därute, och varför spelade vi inte på det?
Riktigt intressant att höra att en del spaningar har slagit in, en del inte alls och många spaningar är ju bara eget tyckande, kanske inte alltid en trend eller så.
Har ni egna sådana iakttagelser, saker ni uttryckt för en herrans massa år sedan men som ni nu kan sitta på era höga hästar och säga, vad var det jag sa?!
Tex hur länge har vi inte väntat på att få ett enda magnetremsekort, ett kort som innehåller alla medlemsklubbar som det bara går. Då skulle man slippa ha börsen full av MQ kort, Åhlenskort, Coopkort, ICAkort osv osv osv. Sen undrar jag förstås oxå vad man tjänar på hälften av medlemskorten men det är ett annat inlägg.
Just nu kan jag inte komma på någon särskild spaning jag har gjort bakåt i tiden som slagit in.
Men låt oss alla ta ett glas vin till helgen och fundera och återkomma med kommentarer till inlägget på måndag? Låter inte det bra.
Tänk vad många sanningar som finns därute, och varför spelade vi inte på det?
Etiketter:
Reflektioner
Flirt
Igår på badhuset blev jag själv lite medtagen av att se en pågående flirt.
Det är något så erotiskt, spännande och laddat med att flirta.
Ett någorlunda ungt par, på date eller något sådant sitter i bubbelpoolen, lätt i över 1 1/2 timme.
Hon fingrar på sitt bhband, knyter om bh bandet. Det sitter snett vända mot varandra.
Samtalet är intressant.
Efter ett tag som det vanligtvis sker, helst när man inte känner varandra, kan man hålla sig kvar vid ämnet något, lite förlänge. Det blir lite mer avmätt, själva stunden, momentet där kontakten och dragningskraften var som störst minskar något, man rätar sig lite. Kanske satt man inte så skönt från början.
Ena parten märker att den kanske hållit fast vid berättelsen lite för länge, men det är svårt att ta sig ur. Det blir ett gemensamt konstaterande att något är si eller så. En tystnad sprider sig, inte direkt obekväm, men början till obekväm.
Hur skall vi nu hitta ett nytt ämne?
De återfår sakta igen kontakten, nytt ämne avhandlas. Attraktionen ökar igen. Hon sträcker ut ena armen, rysligt nära hans axel då han sitter snett vänd mot henne.
Ibland tittar de på varandra med sådan där blick, som klär av en, sen snabbt bort ibland.
OOOOOOOOHHH, jag vill oxå va ung ibland och få va me!
Även om attraktion kan finnas efter 12 1/2 år så är det ju inte samma som detta, just när man inte känner varandra, när man inte vet vart gränserna går, när kroppen och huvudet skriker.
-TA PÅ MIG!
Haha, va roligt det är att iakttaga andra!
Det är något så erotiskt, spännande och laddat med att flirta.
Ett någorlunda ungt par, på date eller något sådant sitter i bubbelpoolen, lätt i över 1 1/2 timme.
Hon fingrar på sitt bhband, knyter om bh bandet. Det sitter snett vända mot varandra.
Samtalet är intressant.
Efter ett tag som det vanligtvis sker, helst när man inte känner varandra, kan man hålla sig kvar vid ämnet något, lite förlänge. Det blir lite mer avmätt, själva stunden, momentet där kontakten och dragningskraften var som störst minskar något, man rätar sig lite. Kanske satt man inte så skönt från början.
Ena parten märker att den kanske hållit fast vid berättelsen lite för länge, men det är svårt att ta sig ur. Det blir ett gemensamt konstaterande att något är si eller så. En tystnad sprider sig, inte direkt obekväm, men början till obekväm.
Hur skall vi nu hitta ett nytt ämne?
De återfår sakta igen kontakten, nytt ämne avhandlas. Attraktionen ökar igen. Hon sträcker ut ena armen, rysligt nära hans axel då han sitter snett vänd mot henne.
Ibland tittar de på varandra med sådan där blick, som klär av en, sen snabbt bort ibland.
OOOOOOOOHHH, jag vill oxå va ung ibland och få va me!
Även om attraktion kan finnas efter 12 1/2 år så är det ju inte samma som detta, just när man inte känner varandra, när man inte vet vart gränserna går, när kroppen och huvudet skriker.
-TA PÅ MIG!
Haha, va roligt det är att iakttaga andra!
Etiketter:
Reflektioner,
Relationer,
Synpunkter
onsdag 12 november 2008
Julbord
Vi får stor hjälp av våra mammor med att va med barnen.
I år lär det inte bli något regelrätt julbord via jobbet utan vi skall göra annat jippo på ICA's provkök och sedan fest i Sthlm i Januari i nya lokaler.
Jag... som tidigare fått gå flera gånger på Gondolen, nu senast på Ulriksdals värdshus.
Så jag funderar om vi skall bjuda tanterna på julbord.
MEN, det är inte billigt och är det värt det hela? Det går snabbt över och beroende på tillstånd den dagen kanske man inte alltid maxar tillfället. Ibland är man inte sugen och så har man bestämt dagen sedan länge för att få plats och så äter man typ en liten tallrik.
Då känns det liksom onödigt att ha betala tusentals kronor för härligheten.
Själv äter jag oftast bara saker från fiskbordet och lite från kallskuret. Det varma, köttbullar, prinskorv osv tar jag väldigt lite av. Jag misstänker att jag går på de dyrare grejjerna så så långt är väl allt väl om man skall maximera tillfället.
Jag kan ju inget om ställena och dess stil, klass i förhållande till pris här i Uppsala. Däremot verkar det finnas en massa mysiga ställen som kanske inte finns i Ume. Det finns mer herrgårdar häromkring om bedriver konferens eller annat som gör att de har julbord.
När jag var liten åt vi alltid julbord på brukshotellet i Skelleftehamn, mina minnen av detta är att det andades en otrolig charm. Det fanns cigarrrum med öppen brasa, pingisbord och annat i källaren som vi barn kunde springa runt bland. Jag hade strumpbyxor och någon klänning för det året.
Minnen som jag gärna för över till mina barn, problemet är bara att det känns så dyrt. Det är svårt att veta om kostaden stod i samma paritet till inkomst som det var förr eller så bjöd Rönnskärsverken familjerna, vad vet jag, får fråga Pappa vid tillfälle.
Men det finns för mig en enorm känsla, mystik och charm med julbord i rustik miljö. Den julstämning som det bidrar med livar upp i det regn och slask som jultiderna representeras av numera. Jag har svårt att få en riktigt julkänsla nuförtiden. Kanske för att man blivit äldre och mer desillusionerad eller bara för att kommersen känns obscen nuförtiden.
Vad det än är så har i alla fall julen varit något att längta till för mig utifrån mysfaktorn. Som skilsmässobarn finns det också ganska många negativa minnen och aspekter kring julen men det har mer med själva familjesammansättningen att göra och inget med en vit jul mot röda lyktor och värm i atmosfären från ljusen och granen i hemmen att göra.
I år lär det inte bli något regelrätt julbord via jobbet utan vi skall göra annat jippo på ICA's provkök och sedan fest i Sthlm i Januari i nya lokaler.
Jag... som tidigare fått gå flera gånger på Gondolen, nu senast på Ulriksdals värdshus.
Så jag funderar om vi skall bjuda tanterna på julbord.
MEN, det är inte billigt och är det värt det hela? Det går snabbt över och beroende på tillstånd den dagen kanske man inte alltid maxar tillfället. Ibland är man inte sugen och så har man bestämt dagen sedan länge för att få plats och så äter man typ en liten tallrik.
Då känns det liksom onödigt att ha betala tusentals kronor för härligheten.
Själv äter jag oftast bara saker från fiskbordet och lite från kallskuret. Det varma, köttbullar, prinskorv osv tar jag väldigt lite av. Jag misstänker att jag går på de dyrare grejjerna så så långt är väl allt väl om man skall maximera tillfället.
Jag kan ju inget om ställena och dess stil, klass i förhållande till pris här i Uppsala. Däremot verkar det finnas en massa mysiga ställen som kanske inte finns i Ume. Det finns mer herrgårdar häromkring om bedriver konferens eller annat som gör att de har julbord.
När jag var liten åt vi alltid julbord på brukshotellet i Skelleftehamn, mina minnen av detta är att det andades en otrolig charm. Det fanns cigarrrum med öppen brasa, pingisbord och annat i källaren som vi barn kunde springa runt bland. Jag hade strumpbyxor och någon klänning för det året.
Minnen som jag gärna för över till mina barn, problemet är bara att det känns så dyrt. Det är svårt att veta om kostaden stod i samma paritet till inkomst som det var förr eller så bjöd Rönnskärsverken familjerna, vad vet jag, får fråga Pappa vid tillfälle.
Men det finns för mig en enorm känsla, mystik och charm med julbord i rustik miljö. Den julstämning som det bidrar med livar upp i det regn och slask som jultiderna representeras av numera. Jag har svårt att få en riktigt julkänsla nuförtiden. Kanske för att man blivit äldre och mer desillusionerad eller bara för att kommersen känns obscen nuförtiden.
Vad det än är så har i alla fall julen varit något att längta till för mig utifrån mysfaktorn. Som skilsmässobarn finns det också ganska många negativa minnen och aspekter kring julen men det har mer med själva familjesammansättningen att göra och inget med en vit jul mot röda lyktor och värm i atmosfären från ljusen och granen i hemmen att göra.
Etiketter:
familj,
Reflektioner,
Shoppa,
Ursprung
Videokonferens, Skype
Ibland är min tröskel för ny teknik hög, jag skäms då jag jobbar med "data".
Jag anser det viktigt att hänga med i webbutvecklingen, webbtjänster osv, jag vet att de finns och jag har koll på, iallafall någorlunda, på hur det fungerar. Jag kanske inte alltid är världens största användare men ändå. Tyvärr är min teknikokunskap allt större för varje minut och år som går. Det handlar om att koppla hårddisk till tv, det handlar om digitaltv och trådlösa nätverk, ja, det kan handla om en massa saker.
Skype med webbkamera har jag tex aldrig använt, bara för att, för vi inte haft någon webbkamera och inte kanske haft något egentligt behov, har man inte provat så har ju inte det där suget i behovstarmen blivit retad.
MEN... så köpte jag en webbkamera till jobbet igår för att ha en videokonferens och nu är jag troende igen, halleluljamoment.
Hur sjukt bra var inte det, vi kunde sitta med samma dokument öppet och e-mötesrummet och peka på olika delar av dokumentet, analyser och förstå där, direkt vad vi pratade om.
Så nu bär det av till Onoff och köpa en egen kamera, för nu skall ju alla andra som bor i övriga världen skypa, självklart, nu när jag kan, då skall alla andra kunna.
Jag vill genast ringa upp brorsans barn och låta dessa snacka med Amanda och Douglas, jag vill ringa mina egna kompisar som bor i annat land långt borta i stan.
Så pinsam och lättköpt är jag, så förvänta er att jag snart knackar på dörren och vill kika in.
Jag anser det viktigt att hänga med i webbutvecklingen, webbtjänster osv, jag vet att de finns och jag har koll på, iallafall någorlunda, på hur det fungerar. Jag kanske inte alltid är världens största användare men ändå. Tyvärr är min teknikokunskap allt större för varje minut och år som går. Det handlar om att koppla hårddisk till tv, det handlar om digitaltv och trådlösa nätverk, ja, det kan handla om en massa saker.
Skype med webbkamera har jag tex aldrig använt, bara för att, för vi inte haft någon webbkamera och inte kanske haft något egentligt behov, har man inte provat så har ju inte det där suget i behovstarmen blivit retad.
MEN... så köpte jag en webbkamera till jobbet igår för att ha en videokonferens och nu är jag troende igen, halleluljamoment.
Hur sjukt bra var inte det, vi kunde sitta med samma dokument öppet och e-mötesrummet och peka på olika delar av dokumentet, analyser och förstå där, direkt vad vi pratade om.
Så nu bär det av till Onoff och köpa en egen kamera, för nu skall ju alla andra som bor i övriga världen skypa, självklart, nu när jag kan, då skall alla andra kunna.
Jag vill genast ringa upp brorsans barn och låta dessa snacka med Amanda och Douglas, jag vill ringa mina egna kompisar som bor i annat land långt borta i stan.
Så pinsam och lättköpt är jag, så förvänta er att jag snart knackar på dörren och vill kika in.
Etiketter:
Tillkortakommanden
Vive la retrotv
Det var bättre förr, självklart :-), skall hädanefter vara en bakåtsträvare...
Not, men ibland kan det ju passa!
Igår på jobböl kom samtalet delvis att handla om det återkommande temat, barnprogram.
Fem myror och från A-Ö är kultprogram som kommer att fungera om 30 år till, de känns tidslösa på något sätt i sitt utförande. Nickelodeons pokemon och Cartoons snabba klipp och skarpa lsdljus känns inte särskilt överlevande.
En i sällskapet hade fått en bok till sig Snickarligan grym proggbok och fria radikaler, klicka på länken och läs. Hur sjuk som helst, inget för barn känns det som, alla minnen från 70 talet är alltså inte bra.
Läste att Dallasstjärnorna samlats på ranchen, underbart, shit vad jag har saknat Sue Ellens pimplande eller bara JR sköna uppenbarelsen, ondskan förevigad.
Sen kan jag ju inte låta bli att slå ett slag för Färjan, sååå underbart, bara. Även om det skall vara förnedringstv, kan inte låta bli att gilla programmet.
Fortfarande är fredagar, lördagar och söndagar riktigt dåliga tvkvällar och uppmuntrar bara till nedladdning för folk, skärp er! Bättre kan ni! Det finns ju en gigantisk skattkista av retrotv att använda sig av ifall det inte finns pengar till nyproduktion. Sänd här är ditt liv eller något annat, fråga lund, massor av alternativ som säkert fungerar idag oxå.
Not, men ibland kan det ju passa!
Igår på jobböl kom samtalet delvis att handla om det återkommande temat, barnprogram.
Fem myror och från A-Ö är kultprogram som kommer att fungera om 30 år till, de känns tidslösa på något sätt i sitt utförande. Nickelodeons pokemon och Cartoons snabba klipp och skarpa lsdljus känns inte särskilt överlevande.
En i sällskapet hade fått en bok till sig Snickarligan grym proggbok och fria radikaler, klicka på länken och läs. Hur sjuk som helst, inget för barn känns det som, alla minnen från 70 talet är alltså inte bra.
Läste att Dallasstjärnorna samlats på ranchen, underbart, shit vad jag har saknat Sue Ellens pimplande eller bara JR sköna uppenbarelsen, ondskan förevigad.
Sen kan jag ju inte låta bli att slå ett slag för Färjan, sååå underbart, bara. Även om det skall vara förnedringstv, kan inte låta bli att gilla programmet.
Fortfarande är fredagar, lördagar och söndagar riktigt dåliga tvkvällar och uppmuntrar bara till nedladdning för folk, skärp er! Bättre kan ni! Det finns ju en gigantisk skattkista av retrotv att använda sig av ifall det inte finns pengar till nyproduktion. Sänd här är ditt liv eller något annat, fråga lund, massor av alternativ som säkert fungerar idag oxå.
Etiketter:
Synpunkter
tisdag 11 november 2008
Olika faser i livet
Nu när vi börjar bli lite till åren kommen, många har fått barn men i olika rytm. Några har många år mellan sina barn och några har lite kortare. Några har fått sitt första barn och några har inte några barn alls trots de passerat 30 strecket, ibland med flera år.
Det gör att vi är i olika lägen i livet.
Några bor trångt i väntan på vart de skall ta vägen härnäst, några har köpt hus, lite längre ut eller om möjligt ganska centralt beroende på vart i landet man bor.
Det gör att det är svårt att få till det med umgänge.
Så ser i alla fall jag på det hela.
Jag kan ju bara ta mig själv som exempel, för några år sedan kunde jag inte ens köpa tamponger på vägen hem liksom för att jag vara så stressad att jag skulle hem till familjen. Det var bara helgerna som jag kunde gå ut och shoppa långkalsonger osv, gärna då med barnen hängandes, trötta, hungriga, griniga, våta blöjor osv.
Jag känner ju som jag sagt tidigare att jag lämnat lite det dåliga samvetet bakom mig, att jag vill gärna göra något för mig själv, eller tillsammans med Matte. Men det är så svårt att hitta på något, bio är så himla dyrt, bowling är vi inte sugna på, gå på krogen själva känns inte kul osv.
I helgen hade vi möjlighet att i sen timme få barnvakt, vi är mycket bortskämda om vi jämför med våra vänner/bekanta i den frågan verkar det som.
Eller? Är vi det? Eller hanterar vi det bara annorlunda? Eller har andra samma möjlighet men vill gärna gömma sig bakom alternativet att det är svårt att få hjälp med barnen bara för att man hamnat lite på latsidan. DET ÄR skönt att bara ligga hemma, missförstå mig rätt, jag har ju själv varit där.
Eller så är det så att deras hjälp på något sätt utnyttjar situationen, att man får i ansiktet att de har ställt upp och då kanske det priset känns för högt att betala?
Vi kanske är bortskämda med Mattes mamma som aldrig låter oss få veta att hon ställt upp, utan hur enkelt som helst bara gör det, även i sen timme!
Vi har bekantskaper över större geografiska utrymmen idag än det var förr, som det var för Matte tex som växte upp runt Morgongåva/Vittinge eller för mig i Skelleftehamn. Det hände ju aldrig att vi åkte till några bekanta i Skellefteå liksom utan mina föräldrars vänner fanns i Skelleftehamn och det var lätt att ta barnen på sparken hem eller cykla, eller så var någon nykter och körde.
Varje gång någon kommer nu skall man antingen sova över och då blir det så stort projekt eller så känns/är det jobbigt att sitta med barnen på nattbussen osv.
Jag skulle vilja att vi gjorde en större effort, att vi försökte mer ta oss ur vår lilla bur. Vad vi skall göra, om vi skall hänga på nattklubbar eller bowla vet jag inte. Kom gärna med förslag.
Som vanligt vill jag göra en massa saker och tiden räcker inte till och ännu svårare blir det av att vi alla är i så olika faser i liver runtomkring oss. Detta leder väl lätt till att man umgås med grannen om det stämmer personlighetsmässigt.
För att återknyta till helgen så är det ingen som kan göra något spontat längre, av ovanstående anledning känns det som. Man vill antingen gömma sig bakom ickemöjligheten att gå ut, eller så vill man helt enkelt inte vara med oss, givetvis har den tanken föresvävat mig fler än en gång eller så vill man inte besvära hjälpen, eller så finns det någon ytterligare anledning som jag inte vet om. Eller så vara det bara så enkelt att den här helgen funkade det för oss men inte för alla andra? Ja, det finns tusentals förklaringar och jag bara berättar om de som korsar mina tankar.
Det gör att vi är i olika lägen i livet.
Några bor trångt i väntan på vart de skall ta vägen härnäst, några har köpt hus, lite längre ut eller om möjligt ganska centralt beroende på vart i landet man bor.
Det gör att det är svårt att få till det med umgänge.
Så ser i alla fall jag på det hela.
Jag kan ju bara ta mig själv som exempel, för några år sedan kunde jag inte ens köpa tamponger på vägen hem liksom för att jag vara så stressad att jag skulle hem till familjen. Det var bara helgerna som jag kunde gå ut och shoppa långkalsonger osv, gärna då med barnen hängandes, trötta, hungriga, griniga, våta blöjor osv.
Jag känner ju som jag sagt tidigare att jag lämnat lite det dåliga samvetet bakom mig, att jag vill gärna göra något för mig själv, eller tillsammans med Matte. Men det är så svårt att hitta på något, bio är så himla dyrt, bowling är vi inte sugna på, gå på krogen själva känns inte kul osv.
I helgen hade vi möjlighet att i sen timme få barnvakt, vi är mycket bortskämda om vi jämför med våra vänner/bekanta i den frågan verkar det som.
Eller? Är vi det? Eller hanterar vi det bara annorlunda? Eller har andra samma möjlighet men vill gärna gömma sig bakom alternativet att det är svårt att få hjälp med barnen bara för att man hamnat lite på latsidan. DET ÄR skönt att bara ligga hemma, missförstå mig rätt, jag har ju själv varit där.
Eller så är det så att deras hjälp på något sätt utnyttjar situationen, att man får i ansiktet att de har ställt upp och då kanske det priset känns för högt att betala?
Vi kanske är bortskämda med Mattes mamma som aldrig låter oss få veta att hon ställt upp, utan hur enkelt som helst bara gör det, även i sen timme!
Vi har bekantskaper över större geografiska utrymmen idag än det var förr, som det var för Matte tex som växte upp runt Morgongåva/Vittinge eller för mig i Skelleftehamn. Det hände ju aldrig att vi åkte till några bekanta i Skellefteå liksom utan mina föräldrars vänner fanns i Skelleftehamn och det var lätt att ta barnen på sparken hem eller cykla, eller så var någon nykter och körde.
Varje gång någon kommer nu skall man antingen sova över och då blir det så stort projekt eller så känns/är det jobbigt att sitta med barnen på nattbussen osv.
Jag skulle vilja att vi gjorde en större effort, att vi försökte mer ta oss ur vår lilla bur. Vad vi skall göra, om vi skall hänga på nattklubbar eller bowla vet jag inte. Kom gärna med förslag.
Som vanligt vill jag göra en massa saker och tiden räcker inte till och ännu svårare blir det av att vi alla är i så olika faser i liver runtomkring oss. Detta leder väl lätt till att man umgås med grannen om det stämmer personlighetsmässigt.
För att återknyta till helgen så är det ingen som kan göra något spontat längre, av ovanstående anledning känns det som. Man vill antingen gömma sig bakom ickemöjligheten att gå ut, eller så vill man helt enkelt inte vara med oss, givetvis har den tanken föresvävat mig fler än en gång eller så vill man inte besvära hjälpen, eller så finns det någon ytterligare anledning som jag inte vet om. Eller så vara det bara så enkelt att den här helgen funkade det för oss men inte för alla andra? Ja, det finns tusentals förklaringar och jag bara berättar om de som korsar mina tankar.
Etiketter:
Reflektioner,
Synpunkter
söndag 9 november 2008
Inplanerad spontanitet
Nu är det gjort, ishockeymatcher uppskrivna i kalender, basket, julmarknader.
Vi har inte dagstidningen i Uppsala och missar ofta att det händer något skoj. Nu har jag kollat upp en massa evenemang fram till jul och skrivit upp dessa i kalender, detta för att öka på möjligheterna att vi faktiskt kommer iväg på den där hockeymatchen eller vad det nu kan vara för något.
Julmarknader tycker jag är urmysigt, får barnen rida ponny och äta brända mandlar är det ju kalas, då är det som att hoppa in i en av mina älsklingsböcker, Kajsa kavat.
Så för att ha chans att vara lite spontana har jag nu planerat in möjligheten :-), bra va?!
Vi har inte dagstidningen i Uppsala och missar ofta att det händer något skoj. Nu har jag kollat upp en massa evenemang fram till jul och skrivit upp dessa i kalender, detta för att öka på möjligheterna att vi faktiskt kommer iväg på den där hockeymatchen eller vad det nu kan vara för något.
Julmarknader tycker jag är urmysigt, får barnen rida ponny och äta brända mandlar är det ju kalas, då är det som att hoppa in i en av mina älsklingsböcker, Kajsa kavat.
Så för att ha chans att vara lite spontana har jag nu planerat in möjligheten :-), bra va?!
Etiketter:
Synpunkter
Ickereligiös troende!
Jag har lätt för att snöa in på saker. Om jag provar en middagsrätt som är god vill jag att Matte gör den typ jämt, varje helg osv.
Idag var vi på biotopia med barnen, nu har jag redan googlat typ och listat andra liknande ställen, naturhistoriska, tomtitts osv. Nu skall vi göra detta kommande helger :-).
Provar jag ett gott shirazvin från något särskilt land, ja då skall vi gå igenom hela systembolagets sortiment på den druvan och från det landet.
Jag är inte religiös men har lätt för att bli troende, lätt för att idealisera och höja saker till skyarna. Sen efter ett tag blir jag less och kan inte lyssna på musiken, dricka drycken, se programmet eller vad det nu kan vara på hiskligt länge.
Jag läste typ alla Rosamund Pilchers böcker en sommar, 11 stycken, jag hade kunna skriva en sådan själv efter att ha läst alla, det var inte så stor variation. Jag läste alla Michael Connollys böcker i sträck och har inte ens orka tänka på en kriminalroman på 1 år.
Just nu gäller böcker som är lite udda, från japan eller annat, lite blandat med kriminalromaner så jag försöker blanda upp det hela igen.
Men det kan vara att jag äter havregrynsgröt i flera månader för att sen inte kunna se åt grynen, för att sedan ersätta det hela med oboy och rostemackor.
Så håller jag på, just nu är det väl inget speciellt som är ständigt förekommande, men vänta ni bara!
Idag var vi på biotopia med barnen, nu har jag redan googlat typ och listat andra liknande ställen, naturhistoriska, tomtitts osv. Nu skall vi göra detta kommande helger :-).
Provar jag ett gott shirazvin från något särskilt land, ja då skall vi gå igenom hela systembolagets sortiment på den druvan och från det landet.
Jag är inte religiös men har lätt för att bli troende, lätt för att idealisera och höja saker till skyarna. Sen efter ett tag blir jag less och kan inte lyssna på musiken, dricka drycken, se programmet eller vad det nu kan vara på hiskligt länge.
Jag läste typ alla Rosamund Pilchers böcker en sommar, 11 stycken, jag hade kunna skriva en sådan själv efter att ha läst alla, det var inte så stor variation. Jag läste alla Michael Connollys böcker i sträck och har inte ens orka tänka på en kriminalroman på 1 år.
Just nu gäller böcker som är lite udda, från japan eller annat, lite blandat med kriminalromaner så jag försöker blanda upp det hela igen.
Men det kan vara att jag äter havregrynsgröt i flera månader för att sen inte kunna se åt grynen, för att sedan ersätta det hela med oboy och rostemackor.
Så håller jag på, just nu är det väl inget speciellt som är ständigt förekommande, men vänta ni bara!
Etiketter:
Reflektioner
Mest vänner när man dör vinner
Vi har kommit lite på avvägar när det gäller det sociala livet tillsammans, parvis, familjevis sedan vi började med huset.
Vi har försökt hålla kontakt, alla andra lever ju i ungefär samma situation. Många köper hus nu när barnen blivit några år gamla och behovet av frihet och gå ut med barnen har ökat.
Vi har även fått en del nya bekantskaper sista året vilket är riktigt kul, barnen är ju en enkel inkörsport till sådant.
Skulle jag få bestämma så skulle givetvis alla ringa till mig och alltid fråga om jag ville hänga med. Tänk att få ha vänner/kompisar som man bara kunde ställa in i garderoben när man inte hade lust och ta fram när man var på det där rätta humöret.
Ibland känner jag det som att vi är på världens största shitlist, att ingen längtar eller har lust att vara med oss. Men jag vet ju att det inte är riktigt sant, ändå känns det så.
Det är lätt att bli avundsjuk när andra gemensamma kompisar hittar på roliga grejjer och inte frågar oss. Samtidigt som allt annat så måste även umgänge få näring och umgänge föder umgänge så att säga. Jag är helt medveten om att ibland kommer man för långt ifrån varandra i det dagliga livet och tröskeln blir för stor och så kommer stolthet in i bilden. Men eftersom vare sig jag eller Mattias är stolta på så sätt så tycker jag att vi hör av oss.
Men ibland kanske vi resonerar vad vi själva egentligen vill och ibland kan det blandas med önskan att vara populär, dvs att alla skall ringa oss och vilja vara med oss. Ibland kan det vara svårt att skilja på vad men egentligen vill och vad man behöver eller avundas. Kanske är det just gemenskapen man vill ha, eller vill få egot tillfredsställd men det är egentligen något annat man hellre gör av själva tiden och ännu hemskare kanske, hellre med andra människor.
Det är svårt att bli vuxen, att bli förälder och få ihop allt. Dygnet har alldeles för få timmar och jag är alldeles för dålig på att prioritera detta, bygger lätt luftslott och idealiserar för att sedan sitta apatisk och känna sorg för att ha svårt att identifiera vad vi egentligen vill göra.
Vi har försökt hålla kontakt, alla andra lever ju i ungefär samma situation. Många köper hus nu när barnen blivit några år gamla och behovet av frihet och gå ut med barnen har ökat.
Vi har även fått en del nya bekantskaper sista året vilket är riktigt kul, barnen är ju en enkel inkörsport till sådant.
Skulle jag få bestämma så skulle givetvis alla ringa till mig och alltid fråga om jag ville hänga med. Tänk att få ha vänner/kompisar som man bara kunde ställa in i garderoben när man inte hade lust och ta fram när man var på det där rätta humöret.
Ibland känner jag det som att vi är på världens största shitlist, att ingen längtar eller har lust att vara med oss. Men jag vet ju att det inte är riktigt sant, ändå känns det så.
Det är lätt att bli avundsjuk när andra gemensamma kompisar hittar på roliga grejjer och inte frågar oss. Samtidigt som allt annat så måste även umgänge få näring och umgänge föder umgänge så att säga. Jag är helt medveten om att ibland kommer man för långt ifrån varandra i det dagliga livet och tröskeln blir för stor och så kommer stolthet in i bilden. Men eftersom vare sig jag eller Mattias är stolta på så sätt så tycker jag att vi hör av oss.
Men ibland kanske vi resonerar vad vi själva egentligen vill och ibland kan det blandas med önskan att vara populär, dvs att alla skall ringa oss och vilja vara med oss. Ibland kan det vara svårt att skilja på vad men egentligen vill och vad man behöver eller avundas. Kanske är det just gemenskapen man vill ha, eller vill få egot tillfredsställd men det är egentligen något annat man hellre gör av själva tiden och ännu hemskare kanske, hellre med andra människor.
Det är svårt att bli vuxen, att bli förälder och få ihop allt. Dygnet har alldeles för få timmar och jag är alldeles för dålig på att prioritera detta, bygger lätt luftslott och idealiserar för att sedan sitta apatisk och känna sorg för att ha svårt att identifiera vad vi egentligen vill göra.
Etiketter:
Reflektioner
Missförstånd
Jag råkar sällan ut för missförstånd. Jag stämmer inte träff vid Globen och får en kompis väntandes vid slussen eller har läst busstidtabellen fel.
Jag har någon/några i min närhet som ständigt hamnar i missförstånd. Det handlar om att ta fel på dag för kalas, missförstå om man skall bli hämtad eller ta bussen.
Det kan vara att man förväntar sig att något skall ske som aldrig sker och så frågar man inte om eller varför det inte sker.
De missförstånd jag kan hamna i som eventuellt kan handla om mig är tex om jag mot förmodan är skyldig pengar som jag glömt bort, men personen i fråga som anser att jag är skyldig säger aldrig något. Ja, då kan det bli ett missförstånd där jag mer är delaktig, men jag anser ändå, med risk att skylla ifrån mig, att det även ligger på personen att ta upp ämnet, folk kan ju glömma!
Vi hade en familjediskussion, dvs den utvidgade familjen, syskon mfl om julen. Vi kom alla fram till hur vi eventuellt skulle vilja att julen såg ut. Vi pratade om hur dyrt det kan blir, hur kaosartat det kan bli om man är flera och med många barn. Vi pratade om ro på julafton eller hur några slavar i köket. Vi pratade om att fira i vårat nya hus och vi pratade om hur andra alternativ ser ut.
Det roliga är att inget bestämdes, lång tid gick åt att resonera kring ämnet, men inget bestämdes, vi bara ventilerade våra åsikter. Det som är ändå roligare är att jag och Matte med all säkerhet tror att några i sällskapet tyckte att det bestämdes något.
Alltså världens öppning för missförstånd. Jag har inte bestämt något om jul, däremot har jag dryftat ett antal olika alternativ. Tänk om några har fått för sig att de skall fira i vårt hus och så åker jag och Matte bort, utomlands?
Alltså, jag har inte ett behov av att styra upp julen redan nu, men när jag har det, kommer jag att kontakta alla berörda parter och framföra mina förslag, åsikter. Det innebär att jag har svårt att se att jag skulle kunna orsaka missförstånd. Just nu finns det säkert flera jag borde informera att vi faktiskt inte bestämde något om julen, men som Anna 2.o som jag är, så är det inte mitt problem.
De som ständigt hamnar i missförstånd borde enligt mig rannsaka sig själva och fråga sig själva, hur kommer det sig. Hur ser det ut för andra? Kanske borde jag vara lite tydligare? Kanske borde jag ställa lite rakare frågor som minskar risken för missförstånd?
Som vanligt tycker jag att det har med den dumma kraften av stolthet att göra, integritet är bra, men stolthet är bara dumheter, vad leder det till? Vad kostar det att fråga en gång till, att be om något? Är det värt priset att missa sina barns examen, uppträdande, rean, filmen, bussen, middagen osv?
Jag har någon/några i min närhet som ständigt hamnar i missförstånd. Det handlar om att ta fel på dag för kalas, missförstå om man skall bli hämtad eller ta bussen.
Det kan vara att man förväntar sig att något skall ske som aldrig sker och så frågar man inte om eller varför det inte sker.
De missförstånd jag kan hamna i som eventuellt kan handla om mig är tex om jag mot förmodan är skyldig pengar som jag glömt bort, men personen i fråga som anser att jag är skyldig säger aldrig något. Ja, då kan det bli ett missförstånd där jag mer är delaktig, men jag anser ändå, med risk att skylla ifrån mig, att det även ligger på personen att ta upp ämnet, folk kan ju glömma!
Vi hade en familjediskussion, dvs den utvidgade familjen, syskon mfl om julen. Vi kom alla fram till hur vi eventuellt skulle vilja att julen såg ut. Vi pratade om hur dyrt det kan blir, hur kaosartat det kan bli om man är flera och med många barn. Vi pratade om ro på julafton eller hur några slavar i köket. Vi pratade om att fira i vårat nya hus och vi pratade om hur andra alternativ ser ut.
Det roliga är att inget bestämdes, lång tid gick åt att resonera kring ämnet, men inget bestämdes, vi bara ventilerade våra åsikter. Det som är ändå roligare är att jag och Matte med all säkerhet tror att några i sällskapet tyckte att det bestämdes något.
Alltså världens öppning för missförstånd. Jag har inte bestämt något om jul, däremot har jag dryftat ett antal olika alternativ. Tänk om några har fått för sig att de skall fira i vårt hus och så åker jag och Matte bort, utomlands?
Alltså, jag har inte ett behov av att styra upp julen redan nu, men när jag har det, kommer jag att kontakta alla berörda parter och framföra mina förslag, åsikter. Det innebär att jag har svårt att se att jag skulle kunna orsaka missförstånd. Just nu finns det säkert flera jag borde informera att vi faktiskt inte bestämde något om julen, men som Anna 2.o som jag är, så är det inte mitt problem.
De som ständigt hamnar i missförstånd borde enligt mig rannsaka sig själva och fråga sig själva, hur kommer det sig. Hur ser det ut för andra? Kanske borde jag vara lite tydligare? Kanske borde jag ställa lite rakare frågor som minskar risken för missförstånd?
Som vanligt tycker jag att det har med den dumma kraften av stolthet att göra, integritet är bra, men stolthet är bara dumheter, vad leder det till? Vad kostar det att fråga en gång till, att be om något? Är det värt priset att missa sina barns examen, uppträdande, rean, filmen, bussen, middagen osv?
Etiketter:
Synpunkter
tisdag 4 november 2008
Kultur
Jag har försökt, verkligen att gilla kultur.
Men jag vet inte varför jag inte gör det särskilt mycket.
Jag har varit på ett fåtal teatrar, sett någon enstaka musikal.
Jag har inte varit en som särskilt ofta gick på bio, väntade på videofilmerna istället :-).
Jag går sällan på museer eller besöker andra kulturella inslag, såsom värdshus, slott mm.
Nu har jag för min svärmors skull gett teatern två chanser. Den ena var förra julen då vi såg någon konstig newage föreställning med Viba femba. Hur skum som helst.
Senast förra månaden var vi på Gösta Berglings saga, men det var inte en vanlig teaterförställning utan någon konstig experimentell version av hur förarbetet går till innan man sätter upp en pjäs, där roller skall fördelas och karaktären skall förädlas. Typ 1/3 gick i pausen, så illa var det.
Nu har jag lyckat gå på en massa konstiga föreställningar, jag har lovat mig själv att gå på operan en gång och även se en vanlig teaterpjäs, typ blommor av stål och så skulle jag vilja se Ola Salo i "Jesus Christ Superstar".
Men det är något med det pretentiösa med kultur som jag har svårt att tillgodogöra mig. En bild av Tomas Pontén i tunnelbanan där han är sminkad på ett extremt sätt och tragiskt och reklam för Onkel Vanja.
Varför denna svårmod? Med gäll, dominerande röst
-Jag står här mitt i livet!
Sådana pjäser förstår jag inte vad de gör.
Jag misstänker att de som är djupt insatta i kultur och inte delar sportvärlden ställer sig lika frågande till oss som älskar att se sporttävlingar och fysiska utmaningar.
Det ger mig något att se någon göra sitt fysiska yttersta, planera spelet eller tävlingen till minsta punkt och kämpa.
Det finns säkerligen paralleller med kultur, där någon känner likadant för Tomas Ponténs tolkning av Onkel Vanja, hur han karaktäriserar rollen, klär orden och ger allsköns njutning.
Tyvärr går den mig helt förbi och i vissa fall får mig att reagera med olust.
Men jag vet inte varför jag inte gör det särskilt mycket.
Jag har varit på ett fåtal teatrar, sett någon enstaka musikal.
Jag har inte varit en som särskilt ofta gick på bio, väntade på videofilmerna istället :-).
Jag går sällan på museer eller besöker andra kulturella inslag, såsom värdshus, slott mm.
Nu har jag för min svärmors skull gett teatern två chanser. Den ena var förra julen då vi såg någon konstig newage föreställning med Viba femba. Hur skum som helst.
Senast förra månaden var vi på Gösta Berglings saga, men det var inte en vanlig teaterförställning utan någon konstig experimentell version av hur förarbetet går till innan man sätter upp en pjäs, där roller skall fördelas och karaktären skall förädlas. Typ 1/3 gick i pausen, så illa var det.
Nu har jag lyckat gå på en massa konstiga föreställningar, jag har lovat mig själv att gå på operan en gång och även se en vanlig teaterpjäs, typ blommor av stål och så skulle jag vilja se Ola Salo i "Jesus Christ Superstar".
Men det är något med det pretentiösa med kultur som jag har svårt att tillgodogöra mig. En bild av Tomas Pontén i tunnelbanan där han är sminkad på ett extremt sätt och tragiskt och reklam för Onkel Vanja.
Varför denna svårmod? Med gäll, dominerande röst
-Jag står här mitt i livet!
Sådana pjäser förstår jag inte vad de gör.
Jag misstänker att de som är djupt insatta i kultur och inte delar sportvärlden ställer sig lika frågande till oss som älskar att se sporttävlingar och fysiska utmaningar.
Det ger mig något att se någon göra sitt fysiska yttersta, planera spelet eller tävlingen till minsta punkt och kämpa.
Det finns säkerligen paralleller med kultur, där någon känner likadant för Tomas Ponténs tolkning av Onkel Vanja, hur han karaktäriserar rollen, klär orden och ger allsköns njutning.
Tyvärr går den mig helt förbi och i vissa fall får mig att reagera med olust.
Etiketter:
Synpunkter
Usa-valet
Väntar spänt på att dagen skall ta slut, skall via dagis på dropin fika. Barnen har bakat muffins och vi skall väl titta på deras teckningar och barnens samlingspärmar.
Sen bär det snabbt hem till tv:n. Madrasser skall rullas ut framför soffan för vaka!
Jag tror inte att det kommer att vara den promenadseger för Obama som opinionsmätningarna säger. Alltid när man tippar någon så stark som vinnare brukar det ju skita sig.
Minns alla vinster som tagits ut i Schlagertävlingar och våra egna opinionsmätningar i EMU och annat.
Sen bär det snabbt hem till tv:n. Madrasser skall rullas ut framför soffan för vaka!
Jag tror inte att det kommer att vara den promenadseger för Obama som opinionsmätningarna säger. Alltid när man tippar någon så stark som vinnare brukar det ju skita sig.
Minns alla vinster som tagits ut i Schlagertävlingar och våra egna opinionsmätningar i EMU och annat.
Etiketter:
Synpunkter
Kaos?
Min sjukgymnast tycker synd om mig, jag lever tydligen i kaos och kommer att gå sönder snart.
Jag?
Denna ordningsamma, strukturerade, pedantiska, kontrollerande människa?
På frågor när hon försöker hitta en rutin hos mig som gör att jag kommer ihåg mina övningar låter det följande:
-Du äter väl middag varje dag?
-Nää
-Du åker väl hem från jobbet varje dag?
Jag skulle kunna göra övningarna när jag tar på mig kläderna på jobbet.
-Nää, ibland kommer jag från sthlm och åker med bussen direkt hem.
-Du borstar väl tänderna varje dag?
-Nää, ibland blir det inte av eller så gör jag det mitt på dan eller lite hipp som happ.
-Du lägger väl barnen varje kväll?
-Nää, jag och Matte turas om beroende på vem som är hemma eller vill just den kvällen.
-Du ser väl på tv varje dag, nyheter om inte annat?
-Nää, jag kollar textv och på nätet varje dag men ibland blir det bara IPOD:en.
-Du äter väl frukost varje dag?
-Nää, ibland inte alls, ibland hemma och ibland på jobbet.
Osv, osv jag har inte några fasta rutiner för mig själv. Inget jag gör återkommande varje dag.
Men så kom vi på att jag gick på toan varje dag, där skall jag försöka göra någon av övningarna iallafall.
Men visst låter det tokigt, jag som har alla dokument i mappar, undermappar, tydligt beskrivande filnamn. Jag som sorterar räkningar och lägger i pärmar med flikar och rensar regelbundet.
Jag som har i skafferiet, socker i olika former brevid socker i olika former, makaroner och fusili osv brevid varandra.
Jag som har stenkoll på vad som ligger på dagis i barnens extra klädersväska, kan alla tider med färjor till Åland och med Föglöfärjan internt.
Jag har stenkoll på min svärmors schema, veckovisa schema för hämtning och lämning av barn och lediga fredagar för Ålandsresor.
Gud vet hur mycket jag har koll på och som jag strukturerar, städar osv. Så kommer människan och säger att jag lever i KAOS?!
Men jag förstår vinken och det blev ganska tydligt att det finns skäl att göra bättring, även om jag inte lider direkt själv, rutinerna skrämmer mig mycket mera.
Som att vi byter regelbundet, dock inte efter någon mall och schematisk lagda ändringar, men vi byter regelbundet plats vid matbordet, i sängen byter vi sida någon gång mer år osv. Allt för att jag gillar inte att bli fast i samma gamla spår.
Men det är inte därför jag inte har rutiner enligt ovanstående utan det är för att jag skall få in så himla mycket ibland och är trött och det ger rekyl och jag förstår att det finns en stressvarningsklocka i den. Så denna vecka har vi lagat middag hela veckan, dvs igår och det är framtaget och planerat för att laga middag idag oxå. Det är ett stort steg framåt.
Jag?
Denna ordningsamma, strukturerade, pedantiska, kontrollerande människa?
På frågor när hon försöker hitta en rutin hos mig som gör att jag kommer ihåg mina övningar låter det följande:
-Du äter väl middag varje dag?
-Nää
-Du åker väl hem från jobbet varje dag?
Jag skulle kunna göra övningarna när jag tar på mig kläderna på jobbet.
-Nää, ibland kommer jag från sthlm och åker med bussen direkt hem.
-Du borstar väl tänderna varje dag?
-Nää, ibland blir det inte av eller så gör jag det mitt på dan eller lite hipp som happ.
-Du lägger väl barnen varje kväll?
-Nää, jag och Matte turas om beroende på vem som är hemma eller vill just den kvällen.
-Du ser väl på tv varje dag, nyheter om inte annat?
-Nää, jag kollar textv och på nätet varje dag men ibland blir det bara IPOD:en.
-Du äter väl frukost varje dag?
-Nää, ibland inte alls, ibland hemma och ibland på jobbet.
Osv, osv jag har inte några fasta rutiner för mig själv. Inget jag gör återkommande varje dag.
Men så kom vi på att jag gick på toan varje dag, där skall jag försöka göra någon av övningarna iallafall.
Men visst låter det tokigt, jag som har alla dokument i mappar, undermappar, tydligt beskrivande filnamn. Jag som sorterar räkningar och lägger i pärmar med flikar och rensar regelbundet.
Jag som har i skafferiet, socker i olika former brevid socker i olika former, makaroner och fusili osv brevid varandra.
Jag som har stenkoll på vad som ligger på dagis i barnens extra klädersväska, kan alla tider med färjor till Åland och med Föglöfärjan internt.
Jag har stenkoll på min svärmors schema, veckovisa schema för hämtning och lämning av barn och lediga fredagar för Ålandsresor.
Gud vet hur mycket jag har koll på och som jag strukturerar, städar osv. Så kommer människan och säger att jag lever i KAOS?!
Men jag förstår vinken och det blev ganska tydligt att det finns skäl att göra bättring, även om jag inte lider direkt själv, rutinerna skrämmer mig mycket mera.
Som att vi byter regelbundet, dock inte efter någon mall och schematisk lagda ändringar, men vi byter regelbundet plats vid matbordet, i sängen byter vi sida någon gång mer år osv. Allt för att jag gillar inte att bli fast i samma gamla spår.
Men det är inte därför jag inte har rutiner enligt ovanstående utan det är för att jag skall få in så himla mycket ibland och är trött och det ger rekyl och jag förstår att det finns en stressvarningsklocka i den. Så denna vecka har vi lagat middag hela veckan, dvs igår och det är framtaget och planerat för att laga middag idag oxå. Det är ett stort steg framåt.
Etiketter:
Ifrågasätta,
Reflektioner,
Synpunkter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
