Känna sig som i en film

Jag sitter hemma och jobbar idag, är riktigt effektiv och har en allmänt bra känsla i kroppen.
Sitter vid mitt ekbord, med ansiktet mot de stora fönstrena som är i söderläge.
Väg 55 mot bland annat Enköping går utanför med ljuden tränger inte in, jag ser bara bilarna köra förbi.

Blickar jag lite längre ser jag Ramstalund Kyrka i förgrunden.
Jag har stora träd på gården, Ask, Rönn och Canadalönn, löven ligger stora nedanför fönstrena, gula, oranga.

Solen står lågt och är brandgul, vacker höstfärg och sådandär man bara njuter av att känna och se. En renhet i hösten och löven och de kala träden, ett varmt ljus.

Jag sitter och dricker kaffe och elden sprakar i kaminen till vänster om mig.

Jag skulle önska att man kunde ta ett kort på sig själv, sitter lite uppkrupen med ena benet stödjande mot bordskanten, det andra lite kors över stolen, jag skriver, dokumenterar, tittar upp, och ser hela denna vy utanför.

Just där och då känns det som att man lever i en film.

Fram emot 17 tiden känner jag att det är dags för lite syre, skall jobba sent.
Jag byter tröja och tar fram gåstavarna, jag tar en tur efter den föredetta banvallen mot stan.

Efter ca 25 minuter når jag golfbanan, i början av november är gräset alldeles grönt och greenen är välklippt.

Efter vägen är det ömsom trollskog och ömsom åkermark, solen bränner i ryggen.
Vid golfbanan vänder jag, solen har snabbt gått ned och ligger mycket lågt, jag känner mig nyttig och mina tankar fladdrar kring saker jag borde göra upp med, med även kring det underbara, njutningsfulla och möjligheten att få gå där och insupa luften, ljuset och känslan.

Är det dethär som är livet?

Isåfall vill jag att många fler dagar skall vara som idag.