No shit sherlock!

Läser på Aftonbladet följande artikel, http://www.aftonbladet.se/wendela/article3520354.ab,
känner att jag vill spinna vidare på tidigare inlägg om mobbning.

Undersökning har visat att det är lite mer predestinerat vem som blir mobboffer och vem som blir den som mobbar. Redan på förskolan kan man se tendenser vilka som blir vad.

Min poäng exakt, det är ju därför det är så viktigt att personalen är välutbildad inom det området och prioriterar detta. Personalen måste få kontinuerlig fortbildning i området och få tillåtelse av ledningen att jobba med detta.

Klistra löv och annat kreativt i all ära men det är jätteviktigt att förskolan har en bra plan för hur man hanterar att barn är olika och har olika svårt att fungera i grupp, ha kompisar osv.

De är de som är med barnen hela dagarna och kan se och identifiera mönster mellan barn och deras inbördes relationer. Hur ofta sitter barn själva i sandlådan, vilka leker med vilka och när sker detta? När andra bästisen är borta/sjuk eller byter man kontinuerligt. Är barnen aggressiva eller dylik, hur hanterar dagispersonalen att ett barn är nästan alltid det som hamnar i bråk/tjafs?

Det behöver inte vara några stora saker som händer men tillräckligt om det är symptomatiskt för att personalen måste reagera.

Men i sverige vågar man inte adressera detta till föräldrarna, man är rädd för konflikter antar jag. Rädd för att föräldrarna skall uppfatta det som ingrepp i deras privatliv.

Men om man är skild eller har andra problem i familjen, ekonomin är dålig eller bara slitningar av olika slag och det påverkar barnet måste väl någon reagera eller? Att blunda och försöka torka bort det värsta, dämpa det omedelbara löser ju inget på lång sikt. Det är ju här och nu som dagispersonalen kan göra en stor förändring.

Så visst vill jag att mitt barn skall kunna skriva, läsa, få kreativt utlopp, läras sig om naturvetenskap men mest av allt vill jag att mitt barn blir en bra människa och där måste man redan på dagisnivå ta itu och prioritera sådana situationer.