Oro i dess finast form

Sitter med migrän, magkatarr och borde absolut inte sitt framför datorn, det gör jag inte heller ;). Jag ligger i soffan med laptopen i knät.

Vilade i soffan och telefonen väckte mig mer till liv, visst vore det bra om man gick och lade sig i sängen då direkt efter samtalet, men icke...

Så nu sitter jag här i någon form av mellanland där sängen känns hägrande men inte lockande, där det känns som ett nederlag att gå och lägga sig. Vafals, hur kan det komma sig? Vad är nederlaget, hur får jag ihop den tanken. Men jag antar att som i så mycket annat så har det inte varit tillräckligt med aktiviteter idag för att dagen skall få godkänt och har dagen inte godkänt kan jag inte gå och lägga mig.

Prestationsångest i sin renaste, finaste form.

Har senaste dagarna kommit i samspråk om olika diagnoser och vet att jag gränsar till en gränsdiagnos, men vi är många som kvalar in på dem. Få är helt utan någon form av störning vad den än må vara. Någon sak på listan till en diagnos går att hitta hos nästan vem som helst. Börjar man ha flera av symptomen så ligger man lite risigare till.

Genom att förkovra mig och tagit hjälp vid olika tillfällen jobbar jag ständigt med min egen utveckling, genom kognitiv hjälp med konkreta uppgifter som går ut på att finna mönster har det fått en rejäl skjuts i vår.

Att jag kunnat beskriva mig själv, det har inte varit något problem, inte sen jag var 15 år. Med åren mer utvecklat och med bättre terminologi och slutsatser men likafullt, insikten och beteendet med att se både mig själv och andra ur olika perspektiv har hjälpt.

Men även om man har självinsikt hjälper det tydligen inte. Det gäller även att identifiera när man triggas att betee sig på ett visst sätt. Att stoppa beteendet innan det står i full blom och inte agera i piken som jag fått lära mig.

Vare sig när det går bra och jag känner flytet och inte heller när stressen och uppgivenheten kommer. För vad spelar det för roll om man kan förklara och försöka rättfärdiga sitt handlande i efterhand när skadan redan är skedd. Om man nu vet allt detta om sig själv blir det ju ännu mer prekärt för en själv. Då borde man väl även kunna hindra det?

Vårens insikt och kunskap och redskap har hjälp mig enormt att behålla en ganska jämn nivå, givetvis för en känslomänniska ganska rörigt någon dag här och där men inte på något sätt liknande som det varit förut.

Ändå känner jag att jag är på väg att glida... ge upp på vissa fronter och vet inte varifrån jag skall få glädjen igen.

Grushögen försvinner inte av sig själv

Om du inte har en spade och ingen sagt åt dig att skotta så kan du väl ändå gå till granne och fråga om du kan få låna en spade om du ser att någon har en stor hög som måste planas ut?

Blir galen på alla bekväma människor, människor som erbjuder sin hjälp men hoppas på att någon skall säga nej tack jag klarar mig själv. Som får ett svar på sin erbjudna hjälp och behöver höra om och om igen att jatack, hjälp mig gärna med att plocka ur bilen, duka fram eller ta disken.

It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required.

Vad är det bästa vi förmår, vad kan vi som mest förvänta av oss själva och är vi intresserade av att ta fram det hos oss själva.

Genom magnituder, oceaner av samtal om personliga tillkortakommanden är det ändå få som ändrar sig. Om något fungerar, varför ändra?

Vi har så olika sätt att se på omtanke och engagemang. För att vara en som både ger och tar så har jag insikt om båda lägren. Men de som bara tar... eller egentligen inte tar, de bara är.

De väntar på keyword:et som gör att de avkrävs engageman, driftighet. De kan inte bara söka informationen, förstå situationen eller ta egna initaiativ, soffan är så mycket skönare. De är som Tjuren Ferdinand.

-Jag trivs bättre här, för mig själv där jag kan lukta på blommorna...

Jag efterlyser mer engagemang!!

En av grabbarna?

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Ha något att erbjuda?

Kom i samspråk med en person inför en sammankomst om deltagarna för sammankomsten och frågan väcktes om en av deltagarna hade något att erbjuda. Inte för annat än att den deltagaren var okänd för den jag samspråkade med.

-Vaddå erbjuda frågade jag?

Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?

Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?

En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.

Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.

Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.

Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...

Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!

Människor som betyder mycket!!

Jag är lite nyfiken på hur andra fungerar, helt klart att att jag tillhör det lite mer nostalgiska skiktet.

Genom Facebook har jag bland annat fått kontakt med några av människorna som jag jobbade med i Turkiet, Alanya 1992 på Art Bar!! Några av de jag mötte under mina månader där gav bestående intryck!! Jag har god hjälp av att ha bildminne, för mig är det inte ens svårt att blunda och se allt framför mig, människor, känna lukter och helt mentalt vara där, vara tillbaka. Det kan ta mindre än 1 minut så är jag där, precis som att det var igår.

Jag är dålig på namn, jobbar på att lära mig det bättre, det finns tekniker för detta så jag är på den frågan om vi säger så! Men ett ansikte, jag skulle känna igen andeväsendet av människan. Något som omger den människan skulle jag fånga upp, det där undermedvetna som talar till en och säger... du har träffat denna person förr!!

Misstänker att det i flertalet tidigare inlägg står att läsa om att jag har lätt för att komma människor nära. Jag finner rätt ofta att jag kan hamna i någon form av state of mind där en new age människa skulle kalla det zen eller något annat.

Detta zenmöte kan vara mer eller mindre intensivt, mer eller mindre djupt.

Med mina ord skulle jag uttrycka att jag har en alldeles speciell kontakt med en viss person som är på ett diffust plan, där en förståelse och en andemening finns alltjämt på ett närvarande plan!

Den kan vara erotisk, inte sexuell, inte platonsk heller, den är kraftfull och den är framför allt givande! Det handlar om mental samstämmighet!

Jag har haft turen att ofta komma och hamna i sådana situationer, mött många intressanta människor som har mycket att säga och många kloka tankar om livet och annat, allt är väl livet? Vad annars?

Det som förenar oss är nog bland annat den höga nivån av tillåtande. En fördömande människa och jag skulle aldrig kunna nå det nirvanat, ande eller tankemässigt. En trångsynt människa eller en martyr, ej heller rasist och nu blir varenda typ jag räknar upp bara en variant av föregående!

Misstänker att vi är fler, men jag är en sådan som alltid, ja ja, så gott som alltid blir vän med mina ex!! Hjälper dem på traven i deras nästa relation, reder ut begreppen och står många alltjämt nära.

Varför inte? Vad vi än har gjort mot varandra så har man väl en gång gillat varandra? Det finns bara ett fåtal som det inte funkat så med. Sen har vi alltid problematiken när man träffar en ny partner, då vill man ju allt som oftast inte att ens partners gamla ex svassar runt benen på ens nya relation.

Det är säkert ett sätt för mig att både ha och äta kakan. Jag vet att jag blir inte lycklig med den personen, jag vet att någon annan blir det. Jag tycker hemskt mycket om den personen och vill den allt gott som finns. För övrigt så vill jag i princip de allra flesta gott, utom martyrer... de belackarna som inte gör något för att ändra sin livssituation utan bara klagar, och klagar och klagar. De vill jag inget alls, de får vad mig anbelangar fortsätta i sina trötta spår!!

Men nu glider jag lite från ämnet!

Jag kan verkligen sakna vissa människor, men några som haft liknade situationer som mig, eller tom med mig verkar inte vara lika nostalgiska. Min undran är varför då? Har jag missat något, var det inte så närvarande som jag minns det, var det inte så betydelsefullt eller har jag svårt att gå vidare...

Säkert en definitonsfråga. Jag trycker inte att jag har svårt att gå vidare men jag kanske även är delvis kvar i det gamla, det ena behöver inte ta ut det andra.

Därför kan jag verkligen, i flera dagar leva på en kommentar från en sådan person.

you made me my day

i miss you a lot

Det jobbiga och knepiga är när du är viktig och betydelsefull för mig men behovet eller kanalerna för kontakt är svårare.

Jag prövade byta jobb i 6 månader, ens gamla kollegor kan man ha en särskild typ av relation. Man är inte vänner, man vet mycket om varandra, man anförtror sig, man gillar varandra, men forumet är svårt, kanske det är man och kvinna. Hur hittar man en zon att umgås i därefter? Den där speciella relationen bottnade kanske i att man råkade hämta kaffe vid samma tidpunkt, den kan bli svår att återskapa utanför arbetsplatsen.

Det är mycket som skall vägas in!

Jag vill bara säga att det finns många människor som betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det de jag är mer nära, men detta inlägg handlar inte riktigt om vänner.

Det handlar om särskilda möten. De möten som kommer till när man träffas på en föreläsning och dyker ned i att prata om Hegel, men likväl kan samtalet handla om Tiger Woods otrohet. Det är nivån på argument, objektivitet, analys, reflektion som gör det. Det kan säkert lika väl handla om mjölkpriset.

Är det engagerade människor? Brinner vi mer?

Min teori är att många funderar i samma banor som mig, men utifrån olika preferenser, olika läggning så väljer man att söka efter andra eller möten på olika sätt. Jag har ju inga skrupler, ingen prestige, vad har man att förlora, att bli lite röd i ansiktet en stund, känna sig lite dum?

Det bjuder jag lätt på!

Men jag misstänker att jag kanske inte helt har lika många med mig, många tycker nog inte det är värt det.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna.

VARFÖR är det inte värt det? Ja ja! Jag misstänker att det är jag som vill för mycket igen!