Det knäpper rätt mycket i vårat hus, det är 100 år gammalt och just nu är det öppet på övervåningen, inntertaket är inte isolerat så att det blåser rakt genom huset däruppe när det blåser. Man nästan känner hur det stora huset tar fart och vill flyga med.
Huset står öppet med öppna vidder runtomkring. Det gör att det blåser rätt kraftigt runtomkring.
Jag tror ärligt att jag skall ski*a ned mig varje gång det händer, ibland starkt, ibland starkare. Det knäpper och far och låter konstigt. Min mage dras in av rädsla och jag tittar mig lite lätt stressad omkring.
Är det blåst eller en skogsmus eller ett spöke? Kan det vara inbrottstjuv eller bara något obefintligt läskigt.
När mitt sovrum blir klart ligger det längst upp, längst in i huset. Jag är osäker på om jag kan sova där. Jag var själv några dagar hemma nu, barnen och Mattias på Åland och jag valde att somna på soffan varje kväll, detta då sovrummet "bara" ligger i angränsande rum, om än 11 meter därifrån. Men jag vågade inte riktigt somna i sängen med flit, utan ville gå lite sömndrucken så att jag inte hann bli rädd innan jag somnade om.
Det är så galet sjukt, en tämligen intelligent kvinna i sina bästa år, riktigt lättskrämd.
Kom inte och säg, Buuuuu vid mina fönster en mörk höstkväll, ring 112 innan bara för hjärtinfarkten är inte långt borta.
torsdag 30 oktober 2008
Kvinnor är också människor
Del 1
Jag såg på Insider igår. Burr, huvva så hemskt!
Kvinnor som rövar bort sina barn och som övriga i samhället hjälper trots att barnen mår ofta si sådär av att leva gömda.
Det är ju en ganska stor anledning till att flyktingbarn kan få stanna då de levt gömda alltför länge och mår ganska piss. Så helsvenska kvinnor och deras barn har det säkert inte annorlunda.
Jag vet knappt vart jag skall börja för att sortera tankarna. Först är jag bara irriterad att det är så lätt att anklaga en annan förälder för övergrepp. Som skilsmässobarn själv är jag rätt lyhörd när jag hör föräldrar har problem med att komma överens efter en separation. Jag anser att det finns så många egoister i världen som inte skulle få ha förmånen att få ha barn.
Jag är själv egoist, men min brist på förmåga att älska stora som små runtomkring mig hör liksom inte ihop med det. Jag skulle kunna ha 5 platsbarn och 3 fosterbarn och älska dessa obönhörligen lika mycket som mitt eget. De känslor jag redan känner för våra syskonbarn och mina vänners barn är hyggligt starka och skulle lätt kunna ta över barnen vid eventuella behov.
Så, de som separerar och håller på, de som kommer in ny i en relation där det redan finns barn och som inte kan känna äkta kärlek och omtanke och vilja ha en egen relation till sin nya partners tidigare barn, tack och adjö säger jag till er. Ta en annan partner, det finns ganska många singlar i världen. Om ni inte visste det är det liksom barn vi talar om som äger ingen skuld i sin förälders beteende eller skall straffas för något någon annan gjort. Det är barn som skall behandlas utifrån sitt eget beteende.
Så kvinnorna här då, javisst, visst tror jag att en del kan lätt påverkas av tex kurator eller annat som uppmärksammar att barnen mår dåligt, det går dåligt i skolan osv. Processer påbörjas som är svåra att stoppa, jag kan förstå det. Är man bedragen och man själv mår mycket dåligt men fattar det inte och sedan inte riktigt räcker till för barnen som också far illa och som utåtagerar och hela samhället kopplas in. Ja, jag kan förstå det.
Men jag kan inte tro som kvinnan sitter från och säger att hon inte tror att det finns en enda falsk anklagelse, hon får mig att få gåshud. Självklart finns det falska anklagelser, det finns det hela tiden mot en massa människor. Är du bitter så är du ju inte helt objektiv och har man helt olika uppfattning om hur barn skall uppfostras med mat och sovrutiner, ja då vill man ju kanske inte att ens barn skall vara hos den andre partner när man separerat, finns även en ny partner med i bilden är ju säkert känslorna oerhörda. Jag kan omöjligt sätta mig in i detta, fast jag brukar vara bra på att leva mig in i situationer. Alltså hur jag skulle känna det om Matte träffade en ny som barnen skulle se som bonusmamma, jag antar att det skulle göra ont men mitt förnuft skulle förhoppningsvis förhålla sig relativt objektiv och det viktiga är ju ändå till sist i det fallet att mina barn har det bra, inte att jag mår bäst i den situationen.
Så hur kan man verkligen tro att ingen med kanske inte helt klara tankar men ändå bitter och bedragen eller bara ogin anklagar sina ex för övergrepp på pin ki för att sätta dit dem?
Sen att bara rymma oavsett, det finns ju ändå vissa instanser i Sverige, att man träffar barnen övervakade och så tills dom fallit i ärendet. Att rymma är ju för mig så himla galet egoistiskt och tragiskt så det spelar ingen roll vad man har för ursäkt i detta fall. Jag pratar inte om förföljda, misshandlade kvinnor här. Jag pratar om barn som eventuellt utsatts för övergrepp som inte får träffa sin far i detta fall, som inte får adekvat hjälp att hantera det eventuella övergreppet med terapi och annat som kan behövas. Ett barn som inte får trygghet i ett hem osv. Det är omöjligt för mig att se hur det kan vara bättre att rymma än att barnen får träffa sin far övervakad vid vissa tillfällen. Har kvinnorna sen förlorat i rätten då bevisningen inte håller och de ändå tror att deras barn utsatts för övergrepp gör ju inget bättre med att rymma ur barnets perspektiv. Ja, förvisso kanske det slipper utsättas för övergrepp, vilket är nu på marginell trovärdig nivå då bevisen inte håller och OM det är sant så mår ju barnet så himla mycket sämre på rymmen.
Jag har noll koll på statistiken men det känns som att det är helt galet om det är samma personer som stödjer kvinnornas berättelser, men där vågar jag inte uttala mig då jag vet förlite om detta. Är det sant förstår jag inte hur de kan få fortsätta vittna i rätten.
Det är dock inte helt ovanligt att viss personal inom vårdområdet tar betalt för att styrka ditten och datten, för att slippa värnplikt, för att få bostad, för att få en massa förmåner eller slippa ifrån det som upplevs som jobbigt och krånglig. Korrumption helt enkelt, absolut inte ovanligt i Sverige.
Del 2
Varför ringer dagis mig när det är något? Alltså mig som mamma? Varför vänder sig dagis till mig som mamma när de har frågor? Varför går de på mitt ord när jag och Mattias har sagt olika saker? Varför tittar de på mig när de berättar vad som hänt på dagis och vi båda är där?
Jag blir galen.
Kvinnor som offer, kvinnor som den dåliga. Det finns inget konstigt med inlägget med att kvinnor rövar bort sina barn. Kvinnor är också människor och gör konstiga saker, precis som alla andra människor. Kvinnor har rätt att göra alla de saker som män gör utan att bedömas annorlunda. Nu kanske kvinnor eller män inte har rätt att begå någon form av övergrepp, men om så sker skall man behandlas lika. Kvinnor är inte mer monster än vad män är, människor är monster isåfall.
Som kvinna är jag även människa när jag går till dagis, jag är förälder för dem, vilket kön jag har är irrelevant. Jag är en förälder till mina barn och skall behandlas därefter.
Jag förstår att det är såhär, jag lever ju själv där jag har mer "koll" på hur eventuella klädreservern ser ut på dagis, eller får veta vad personalen kräver. Just för att de i alla fall oftare säger det till mig.
Men det ursäktar inget, vi är alla människor. Jag är i alla fall i första hand en individ, sen därefter finns det massa subkategorier där jag även är kvinna.
Jag såg på Insider igår. Burr, huvva så hemskt!
Kvinnor som rövar bort sina barn och som övriga i samhället hjälper trots att barnen mår ofta si sådär av att leva gömda.
Det är ju en ganska stor anledning till att flyktingbarn kan få stanna då de levt gömda alltför länge och mår ganska piss. Så helsvenska kvinnor och deras barn har det säkert inte annorlunda.
Jag vet knappt vart jag skall börja för att sortera tankarna. Först är jag bara irriterad att det är så lätt att anklaga en annan förälder för övergrepp. Som skilsmässobarn själv är jag rätt lyhörd när jag hör föräldrar har problem med att komma överens efter en separation. Jag anser att det finns så många egoister i världen som inte skulle få ha förmånen att få ha barn.
Jag är själv egoist, men min brist på förmåga att älska stora som små runtomkring mig hör liksom inte ihop med det. Jag skulle kunna ha 5 platsbarn och 3 fosterbarn och älska dessa obönhörligen lika mycket som mitt eget. De känslor jag redan känner för våra syskonbarn och mina vänners barn är hyggligt starka och skulle lätt kunna ta över barnen vid eventuella behov.
Så, de som separerar och håller på, de som kommer in ny i en relation där det redan finns barn och som inte kan känna äkta kärlek och omtanke och vilja ha en egen relation till sin nya partners tidigare barn, tack och adjö säger jag till er. Ta en annan partner, det finns ganska många singlar i världen. Om ni inte visste det är det liksom barn vi talar om som äger ingen skuld i sin förälders beteende eller skall straffas för något någon annan gjort. Det är barn som skall behandlas utifrån sitt eget beteende.
Så kvinnorna här då, javisst, visst tror jag att en del kan lätt påverkas av tex kurator eller annat som uppmärksammar att barnen mår dåligt, det går dåligt i skolan osv. Processer påbörjas som är svåra att stoppa, jag kan förstå det. Är man bedragen och man själv mår mycket dåligt men fattar det inte och sedan inte riktigt räcker till för barnen som också far illa och som utåtagerar och hela samhället kopplas in. Ja, jag kan förstå det.
Men jag kan inte tro som kvinnan sitter från och säger att hon inte tror att det finns en enda falsk anklagelse, hon får mig att få gåshud. Självklart finns det falska anklagelser, det finns det hela tiden mot en massa människor. Är du bitter så är du ju inte helt objektiv och har man helt olika uppfattning om hur barn skall uppfostras med mat och sovrutiner, ja då vill man ju kanske inte att ens barn skall vara hos den andre partner när man separerat, finns även en ny partner med i bilden är ju säkert känslorna oerhörda. Jag kan omöjligt sätta mig in i detta, fast jag brukar vara bra på att leva mig in i situationer. Alltså hur jag skulle känna det om Matte träffade en ny som barnen skulle se som bonusmamma, jag antar att det skulle göra ont men mitt förnuft skulle förhoppningsvis förhålla sig relativt objektiv och det viktiga är ju ändå till sist i det fallet att mina barn har det bra, inte att jag mår bäst i den situationen.
Så hur kan man verkligen tro att ingen med kanske inte helt klara tankar men ändå bitter och bedragen eller bara ogin anklagar sina ex för övergrepp på pin ki för att sätta dit dem?
Sen att bara rymma oavsett, det finns ju ändå vissa instanser i Sverige, att man träffar barnen övervakade och så tills dom fallit i ärendet. Att rymma är ju för mig så himla galet egoistiskt och tragiskt så det spelar ingen roll vad man har för ursäkt i detta fall. Jag pratar inte om förföljda, misshandlade kvinnor här. Jag pratar om barn som eventuellt utsatts för övergrepp som inte får träffa sin far i detta fall, som inte får adekvat hjälp att hantera det eventuella övergreppet med terapi och annat som kan behövas. Ett barn som inte får trygghet i ett hem osv. Det är omöjligt för mig att se hur det kan vara bättre att rymma än att barnen får träffa sin far övervakad vid vissa tillfällen. Har kvinnorna sen förlorat i rätten då bevisningen inte håller och de ändå tror att deras barn utsatts för övergrepp gör ju inget bättre med att rymma ur barnets perspektiv. Ja, förvisso kanske det slipper utsättas för övergrepp, vilket är nu på marginell trovärdig nivå då bevisen inte håller och OM det är sant så mår ju barnet så himla mycket sämre på rymmen.
Jag har noll koll på statistiken men det känns som att det är helt galet om det är samma personer som stödjer kvinnornas berättelser, men där vågar jag inte uttala mig då jag vet förlite om detta. Är det sant förstår jag inte hur de kan få fortsätta vittna i rätten.
Det är dock inte helt ovanligt att viss personal inom vårdområdet tar betalt för att styrka ditten och datten, för att slippa värnplikt, för att få bostad, för att få en massa förmåner eller slippa ifrån det som upplevs som jobbigt och krånglig. Korrumption helt enkelt, absolut inte ovanligt i Sverige.
Del 2
Varför ringer dagis mig när det är något? Alltså mig som mamma? Varför vänder sig dagis till mig som mamma när de har frågor? Varför går de på mitt ord när jag och Mattias har sagt olika saker? Varför tittar de på mig när de berättar vad som hänt på dagis och vi båda är där?
Jag blir galen.
Kvinnor som offer, kvinnor som den dåliga. Det finns inget konstigt med inlägget med att kvinnor rövar bort sina barn. Kvinnor är också människor och gör konstiga saker, precis som alla andra människor. Kvinnor har rätt att göra alla de saker som män gör utan att bedömas annorlunda. Nu kanske kvinnor eller män inte har rätt att begå någon form av övergrepp, men om så sker skall man behandlas lika. Kvinnor är inte mer monster än vad män är, människor är monster isåfall.
Som kvinna är jag även människa när jag går till dagis, jag är förälder för dem, vilket kön jag har är irrelevant. Jag är en förälder till mina barn och skall behandlas därefter.
Jag förstår att det är såhär, jag lever ju själv där jag har mer "koll" på hur eventuella klädreservern ser ut på dagis, eller får veta vad personalen kräver. Just för att de i alla fall oftare säger det till mig.
Men det ursäktar inget, vi är alla människor. Jag är i alla fall i första hand en individ, sen därefter finns det massa subkategorier där jag även är kvinna.
Etiketter:
Synpunkter
måndag 27 oktober 2008
Övertyga andra
Varför är det så svårt att få ändra sig, få folks förutfattade meningar om saker och ting att byta bana? Folks syn på en själv och ens åsikter.
Om jag tidigare har röstat tex på vänstern och nu ändrat mig, så bor det ändå en vänsterpartist i mig enligt många eller så är det bara ett utfall av frustration eller så finns det tusen andra orsaker till varför folk inför och om och kring mig talar om att nää, Anna har inte ändrat uppfattning utan det är bara tillfälligt.
(Ingen kan nog misstro mig för att ha varit vänsterpartist någongång, så detta var ett exempel som så mycket annat i bloggen. Allt är inte självbiografiskt, långt ifrån, medan en del är det.)
Om jag retade mig och blev upprörd på en orättvisa för si sådär 7 år sedan och nu, fortfarande tycker att det är en orättvisa men... det stora men:et står för att nu blir jag inte upprörd eller retar mig längre. Däremot jag är för krass för att negligera att det fortfarande är en orättvisa.
Men hur du eller någon annan väljer att hanskas med den orättvisan lämnar jag nu till er. Tidigare har jag i min iver försökt påverka, övertyga, tjata, argumentera. Ja, jag har nog använt allt de vapen jag har tillhands för att visa på orättvisa och att något måste göras.
Det har tagit mycket energi, energi som bara går åt skogen för man talar för döva öron.
Det kan vara om orättvisan är av sådan karaktär att ett halvsyskon får mindre i veckopeng än sina helsyskon eller om det är något som handlar om mig. Det har tidigare inte spelat någon roll för att jag skall kunna gå in med liv och lust och vilja hjälpa, ändra osv.
Kanske låter det blase och lite tragiskt är det nog, men jag tar inte med mig andras problem hem längre, vilket gör att jag inte längre är lika upprörd eller engagerad i sådana orättvisor. Nu pratar vi om orättvisor som jag kämpat med i flera år. Kommer det en ny orättvisa så har jag ett nytt handlingssätt gentemot detta, jag negligerar inte alla orättviser per se längre om ni trodde det.
Men för att inte glida längre från ämnet så är det i all fall svårt att övertyga andra om att man ändrats. Jag har tidigare kommenterat det in inlägg om roll i familjen. Men här med en annan vinkel. Nu handlar det inte om personlighet, dvs att ens sätt att vara ändrats i det stora hela utan här har jag ändrat åsikt i en sakfråga, eller jag har i all fall distanserat mig från sakfrågan så att den inte känns och är personlig längre men det är svårt, mycket svårt att övertyga andra om detta.
Jag känner att jag har ett flertal sådana situationer nu, där jag i sak tycker likadant som tidigare. Men förr gjorde det mig ledsen, frustrerad och ångestfylld, detta för en förändring aldrig kom till stånd. Men idag kanske jag tycker likadant men kan mer objektivt resonera kring det.
Problemet är ju att personerna som jag tidigare haft diskussionerna med vare sig kan se och tro mig, för jag tar ju desvärre upp ämnet, vilket torde visa på att jag inte släppt det. Nej, som sagt, i sak tycker jag lika. Men sen har ju de sin relation till tidigare händelser, kanske har hårda ord uttalats som gör att oavsett om jag inte är lika engagerad längre så kan de inte höra ett ljud av sakfrågan för att triggas, för att det har blivit laddat för dem. Detta gör att det bara blir pannkaka av allt. Men som sagt, det jag känner idag är att jag med lätta steg kan gå därifrån, fastän samma orättvisa fortsätter att utspela sig, år efter år. Jag tar det inte personligt och jag har hittat ett nytt förhållningssätt oavsett om andra tror det eller ej och en viss njutning infinner sig oxå i ren och skär skadeglädje, för om orättvisan ändå inte ändras så har viss rättvisa skipats, för nu har de mer problem med ämnet än jag... Ond? Nää, bara lite som alla andra.
Om jag tidigare har röstat tex på vänstern och nu ändrat mig, så bor det ändå en vänsterpartist i mig enligt många eller så är det bara ett utfall av frustration eller så finns det tusen andra orsaker till varför folk inför och om och kring mig talar om att nää, Anna har inte ändrat uppfattning utan det är bara tillfälligt.
(Ingen kan nog misstro mig för att ha varit vänsterpartist någongång, så detta var ett exempel som så mycket annat i bloggen. Allt är inte självbiografiskt, långt ifrån, medan en del är det.)
Om jag retade mig och blev upprörd på en orättvisa för si sådär 7 år sedan och nu, fortfarande tycker att det är en orättvisa men... det stora men:et står för att nu blir jag inte upprörd eller retar mig längre. Däremot jag är för krass för att negligera att det fortfarande är en orättvisa.
Men hur du eller någon annan väljer att hanskas med den orättvisan lämnar jag nu till er. Tidigare har jag i min iver försökt påverka, övertyga, tjata, argumentera. Ja, jag har nog använt allt de vapen jag har tillhands för att visa på orättvisa och att något måste göras.
Det har tagit mycket energi, energi som bara går åt skogen för man talar för döva öron.
Det kan vara om orättvisan är av sådan karaktär att ett halvsyskon får mindre i veckopeng än sina helsyskon eller om det är något som handlar om mig. Det har tidigare inte spelat någon roll för att jag skall kunna gå in med liv och lust och vilja hjälpa, ändra osv.
Kanske låter det blase och lite tragiskt är det nog, men jag tar inte med mig andras problem hem längre, vilket gör att jag inte längre är lika upprörd eller engagerad i sådana orättvisor. Nu pratar vi om orättvisor som jag kämpat med i flera år. Kommer det en ny orättvisa så har jag ett nytt handlingssätt gentemot detta, jag negligerar inte alla orättviser per se längre om ni trodde det.
Men för att inte glida längre från ämnet så är det i all fall svårt att övertyga andra om att man ändrats. Jag har tidigare kommenterat det in inlägg om roll i familjen. Men här med en annan vinkel. Nu handlar det inte om personlighet, dvs att ens sätt att vara ändrats i det stora hela utan här har jag ändrat åsikt i en sakfråga, eller jag har i all fall distanserat mig från sakfrågan så att den inte känns och är personlig längre men det är svårt, mycket svårt att övertyga andra om detta.
Jag känner att jag har ett flertal sådana situationer nu, där jag i sak tycker likadant som tidigare. Men förr gjorde det mig ledsen, frustrerad och ångestfylld, detta för en förändring aldrig kom till stånd. Men idag kanske jag tycker likadant men kan mer objektivt resonera kring det.
Problemet är ju att personerna som jag tidigare haft diskussionerna med vare sig kan se och tro mig, för jag tar ju desvärre upp ämnet, vilket torde visa på att jag inte släppt det. Nej, som sagt, i sak tycker jag lika. Men sen har ju de sin relation till tidigare händelser, kanske har hårda ord uttalats som gör att oavsett om jag inte är lika engagerad längre så kan de inte höra ett ljud av sakfrågan för att triggas, för att det har blivit laddat för dem. Detta gör att det bara blir pannkaka av allt. Men som sagt, det jag känner idag är att jag med lätta steg kan gå därifrån, fastän samma orättvisa fortsätter att utspela sig, år efter år. Jag tar det inte personligt och jag har hittat ett nytt förhållningssätt oavsett om andra tror det eller ej och en viss njutning infinner sig oxå i ren och skär skadeglädje, för om orättvisan ändå inte ändras så har viss rättvisa skipats, för nu har de mer problem med ämnet än jag... Ond? Nää, bara lite som alla andra.
Etiketter:
familj,
Reflektioner,
Synpunkter
Slita varg
Jag kan jobba på. 12 år på travet med dyngkärror och säkert 15 år med hästar gör att man är van att göra rätt för sig.
Men jag gillar inte när man måste fixa och dona. Jag kan köra skottkärran i flera timmar med grus eller jord. Men måste jag byta däck därimellan blir jag helt galen. Jag blir lättirriterad och allt är Mattes fel.
I helgen tog jag upp båten. En var tvungen att köra bilen och båtvagnen och en var tvungen att köra båten till upptagningsplatsen. Jag körde bilen och fick hjälp av Farbror T att köra båten.
Väl tillbaka med båten var jag själv, båten skulle av från bilen och snurras runt och puttas på ett bra ställe.
Då händer något som bara inte får hända. Jag har dragit åt stödhjulet alldeles för lite och när jag tar loss vagnen från kulan så faller hela j*vla vagnen ned på däcket. Det är alldeles för tungt att ta och lyfta upp själv. Enda möjligheten är nu att ta fram domkraften.
Nu börjar allt som är jobbigt för mig. Först ta ut allt från bakluckan för att kunna lyfta ur domkraften... Det hatar jag, piller, onödiga saker som visar på att man har alldeles för mycket skit i bakluckan.
Sen fixa och dona för att få upp vagnen, dra åt kring stödhjulet och sen baxa ner domkraft och allt igen under bakluckan och sedan lägga tillbaka allt skräp, golfklubbor, skort och öl och annat skit.
Jag känner att jag jagar upp mig igen, nu när jag skriver detta. Jag har verkligen inget tålamod med sådana saker.
Men poängen är att vi har så himla mycket kraft när vi måste. Jag var själv och hade inget val, bara jag kunde fixa detta och jag var tvungen att fixa detta för båten stod illa till och måste flyttas. När man inte har något val blir ens vanliga laster och tillkortakommanden som bortblåsta.
Det var bara att bita ihop, ta fram allt och ställa allt till rätta. Det var inget problem och jag blev inte ens irriterade denna gång. Om Matte hade varit där hade jag säkert börjat, för att jag hade ju ställt till det och fick skylla mig själv. När jag insett att det var jobbigt att ta fram domkraft mm, hade jag säkert jagat upp mig. Kastat något i backen, muttrat, grinat åt Matte och sagt att det var hans fel och att han nu fick fixa.
Den bekvämligheten hade jag ju inte och shit vad nöjd jag var över mig själv och imponerad över att, förvisso en skitsak, men ändå imponerad av hur man resonerar när man inte har något val.
Men jag gillar inte när man måste fixa och dona. Jag kan köra skottkärran i flera timmar med grus eller jord. Men måste jag byta däck därimellan blir jag helt galen. Jag blir lättirriterad och allt är Mattes fel.
I helgen tog jag upp båten. En var tvungen att köra bilen och båtvagnen och en var tvungen att köra båten till upptagningsplatsen. Jag körde bilen och fick hjälp av Farbror T att köra båten.
Väl tillbaka med båten var jag själv, båten skulle av från bilen och snurras runt och puttas på ett bra ställe.
Då händer något som bara inte får hända. Jag har dragit åt stödhjulet alldeles för lite och när jag tar loss vagnen från kulan så faller hela j*vla vagnen ned på däcket. Det är alldeles för tungt att ta och lyfta upp själv. Enda möjligheten är nu att ta fram domkraften.
Nu börjar allt som är jobbigt för mig. Först ta ut allt från bakluckan för att kunna lyfta ur domkraften... Det hatar jag, piller, onödiga saker som visar på att man har alldeles för mycket skit i bakluckan.
Sen fixa och dona för att få upp vagnen, dra åt kring stödhjulet och sen baxa ner domkraft och allt igen under bakluckan och sedan lägga tillbaka allt skräp, golfklubbor, skort och öl och annat skit.
Jag känner att jag jagar upp mig igen, nu när jag skriver detta. Jag har verkligen inget tålamod med sådana saker.
Men poängen är att vi har så himla mycket kraft när vi måste. Jag var själv och hade inget val, bara jag kunde fixa detta och jag var tvungen att fixa detta för båten stod illa till och måste flyttas. När man inte har något val blir ens vanliga laster och tillkortakommanden som bortblåsta.
Det var bara att bita ihop, ta fram allt och ställa allt till rätta. Det var inget problem och jag blev inte ens irriterade denna gång. Om Matte hade varit där hade jag säkert börjat, för att jag hade ju ställt till det och fick skylla mig själv. När jag insett att det var jobbigt att ta fram domkraft mm, hade jag säkert jagat upp mig. Kastat något i backen, muttrat, grinat åt Matte och sagt att det var hans fel och att han nu fick fixa.
Den bekvämligheten hade jag ju inte och shit vad nöjd jag var över mig själv och imponerad över att, förvisso en skitsak, men ändå imponerad av hur man resonerar när man inte har något val.
Etiketter:
Reflektioner,
Tillkortakommanden,
Åland
Parallellt universum
När jag är på åland känns det ibland som att man är i ett parallellt universum. Jag har skrivit om det förr om hur man litar på varandra i affärer och dylikt. Men det är mer.
Livet utanför känns så världsligt. På stugan finns bara en massa vatten, enar och annat sly. Allt utanför känns långt långt borta. Möjligheten att köpa en läsk eller en pizza existerar inte över huvudtaget och livet har bara sin gilla gång.
Det är mycket trädgårdsarbete, det är mycket med båtarna. Helst på hösten och våren när tiden uteslutande går åt till detta.
Men det är även en av få ställen jag kopplar bort allt annat. Jag latar mig inte, jag vilar inte, jag blir stressad över en himla massa saker som har med stugan och tak och färg och båtar att göra.
Men det handlar bara om sådana saker.
Skulle jag ha något annat jag var irriterad eller stressad över, kan vara en uppsats, kan vara något med jobbet, kan vara något med vännerna eller så, så tänker jag inte på dem och de sakerna.
Jag lägger bort mobilen på ett sätt som jag aldrig gör hemma, sätter ibland på ljudlöst bara för att slippa, men stänga av den helt... så långt har jag inte kommit :-).
Skönt är det i alla fall.
Livet utanför känns så världsligt. På stugan finns bara en massa vatten, enar och annat sly. Allt utanför känns långt långt borta. Möjligheten att köpa en läsk eller en pizza existerar inte över huvudtaget och livet har bara sin gilla gång.
Det är mycket trädgårdsarbete, det är mycket med båtarna. Helst på hösten och våren när tiden uteslutande går åt till detta.
Men det är även en av få ställen jag kopplar bort allt annat. Jag latar mig inte, jag vilar inte, jag blir stressad över en himla massa saker som har med stugan och tak och färg och båtar att göra.
Men det handlar bara om sådana saker.
Skulle jag ha något annat jag var irriterad eller stressad över, kan vara en uppsats, kan vara något med jobbet, kan vara något med vännerna eller så, så tänker jag inte på dem och de sakerna.
Jag lägger bort mobilen på ett sätt som jag aldrig gör hemma, sätter ibland på ljudlöst bara för att slippa, men stänga av den helt... så långt har jag inte kommit :-).
Skönt är det i alla fall.
Etiketter:
Synpunkter,
Åland
Lämna sina rötter
Under idol kom samtalet att handla om Kevin som lämnat familj/vänner mm på Malta och hamnat i norra sverige, Arjeplog eller Arvidsjaur någonstans.
Det är ett litet samhälle oavsett vilken av de det är, vackra samhällen med mycket skoter, skidor och friluftsliv. Men det var inte det som tanken handlade om, utan att flytta.
När man flyttar långt, gärna från ett annat land så lämnar man ganska mycket bakom sig.
Alla klarar inte den flytten, ibland är den för impulsiv, kärleken drar och man tänker inte rationellt. Det kan vara problem med att skapa nya kompisar, få ett adekvat jobb osv.
Men jag är ändå rätt imponerad att man vågar, orkar och kan.
Jag har ju flyttat en del i mitt liv, största flytten var väl från ume till sthlm även om jag provat på att vara borta tidigare. Men jag tänkte inte efter rationellt, jag hade inte gjort upp med mina rötter. Jag som är så praktiskt i många andra lägen är otroligt ambivalen och håller länge på och velar fram och tillbaka på vissa beslut. I det här fallet var det ett givet förstahandskontrakt som styrde. Chansen att få ett sådant i sthlm är obefintligt, så det var bara att flytta oavsett tid och rum. Det var ändå dit kosan skulle styras förr eller senare för att jobba.
Mina tankar på att återvända har aldrig varit definitiva åt något håll egentligen förrän sista åren.
Många gör som jag, medan det finns de som är mer analyserande och konkreta i sitt resonemang. Oavsett vad tror jag att de som klarar att stanna, tex även efter att kärleken som drog från början är slut, är de som är rätt klara med sina rötter.
De har en distans till varifrån de kommer och en distans till där de är. Man kan längta hem dit man växte upp, men nu är det något annat man kallar hem och man boar in sig allt mer i det nya hemmet, i det nya samhället.
Stort och coolt är det ändå att så många väljer att flytta så lång från familj och vänner och allt vanligare antar jag att det kommer att bli med det.
Det är ett litet samhälle oavsett vilken av de det är, vackra samhällen med mycket skoter, skidor och friluftsliv. Men det var inte det som tanken handlade om, utan att flytta.
När man flyttar långt, gärna från ett annat land så lämnar man ganska mycket bakom sig.
Alla klarar inte den flytten, ibland är den för impulsiv, kärleken drar och man tänker inte rationellt. Det kan vara problem med att skapa nya kompisar, få ett adekvat jobb osv.
Men jag är ändå rätt imponerad att man vågar, orkar och kan.
Jag har ju flyttat en del i mitt liv, största flytten var väl från ume till sthlm även om jag provat på att vara borta tidigare. Men jag tänkte inte efter rationellt, jag hade inte gjort upp med mina rötter. Jag som är så praktiskt i många andra lägen är otroligt ambivalen och håller länge på och velar fram och tillbaka på vissa beslut. I det här fallet var det ett givet förstahandskontrakt som styrde. Chansen att få ett sådant i sthlm är obefintligt, så det var bara att flytta oavsett tid och rum. Det var ändå dit kosan skulle styras förr eller senare för att jobba.
Mina tankar på att återvända har aldrig varit definitiva åt något håll egentligen förrän sista åren.
Många gör som jag, medan det finns de som är mer analyserande och konkreta i sitt resonemang. Oavsett vad tror jag att de som klarar att stanna, tex även efter att kärleken som drog från början är slut, är de som är rätt klara med sina rötter.
De har en distans till varifrån de kommer och en distans till där de är. Man kan längta hem dit man växte upp, men nu är det något annat man kallar hem och man boar in sig allt mer i det nya hemmet, i det nya samhället.
Stort och coolt är det ändå att så många väljer att flytta så lång från familj och vänner och allt vanligare antar jag att det kommer att bli med det.
Etiketter:
Synpunkter
torsdag 23 oktober 2008
Om jag vore mördaren
Det är tragiskt att det händer och obsent och äckligt, hagamannen, morden på Engla mm och nu senast på Caroline.
Det är spännande det här med vad som händer runt omkring oss. När mördaren väl är känd, då är det så många som tycker till och säger att han var en kuf, han var konstig, nervös, annorlunda. Han verkade inte ha alla hemma, han var sjukt intresserad av porr.
Han hade svårt med sociala relationer, han var inte så bra på jobbet, han höll sig mycket för sig själv.
Det är så många utsagor när mördaren väl är känd.
Jag bara undrar, var är de kommentarerna medan polisen leter mördaren?
Om vi känner till indicier eller annat som får oss att ana att vi tror att vår granne, kollega eller en bekant är mördaren.
Varför ringer vi inte oftare in till polisen om vi nu redan hemma vid köksbordet resonerat och funderat på om inte A eller B skulle kunna vara mördaren.
Eller ringer alla de som uttalar sig för tidningarna till polisen och inget görs från polisens håll?
Jag är fundersam och jag tycker det är konstigt.
Givetvis undrar jag vad alla skulle säga om jag helt plötsligt skulle vara mördaren. Hur många finns det runtomkring mig som tycker att jag har mördarkapacitet?
För det är lite det jag är ute efter. Om jag skulle ha någon i min närhet som jag trodde förgrep sig på barn, sköt djur av glädje för att plåga eller dylika beteender/gärningar.
Ja, då hoppas jag verkligen att jag skulle reagera.
Jag har ingen i min bekantskap vad jag känner just nu som skulle kunna vara skyldig till brott av det slaget. Ingen jag skulle uttala mig om sedan i tidningarna, att jag har alltid misstänkte den och den för den är konstig eller så.
Vilket som, om de inte säger något till polisen men anar, ja, då är det helt fel och äcklar mig om de går ut i pressen sen och säger vad det tänkt men inte handlat utifrån. Om de säger till polisen att de har sina aningar och polisen inte tar det på allvar, ja, då äcklar det mig. Vad är det då för mening med att ge info till polisen.
Spännande är det att fundera på vad ens bekanta skulle säga om en själv om det vore jag som vore mördaren.
Det är spännande det här med vad som händer runt omkring oss. När mördaren väl är känd, då är det så många som tycker till och säger att han var en kuf, han var konstig, nervös, annorlunda. Han verkade inte ha alla hemma, han var sjukt intresserad av porr.
Han hade svårt med sociala relationer, han var inte så bra på jobbet, han höll sig mycket för sig själv.
Det är så många utsagor när mördaren väl är känd.
Jag bara undrar, var är de kommentarerna medan polisen leter mördaren?
Om vi känner till indicier eller annat som får oss att ana att vi tror att vår granne, kollega eller en bekant är mördaren.
Varför ringer vi inte oftare in till polisen om vi nu redan hemma vid köksbordet resonerat och funderat på om inte A eller B skulle kunna vara mördaren.
Eller ringer alla de som uttalar sig för tidningarna till polisen och inget görs från polisens håll?
Jag är fundersam och jag tycker det är konstigt.
Givetvis undrar jag vad alla skulle säga om jag helt plötsligt skulle vara mördaren. Hur många finns det runtomkring mig som tycker att jag har mördarkapacitet?
För det är lite det jag är ute efter. Om jag skulle ha någon i min närhet som jag trodde förgrep sig på barn, sköt djur av glädje för att plåga eller dylika beteender/gärningar.
Ja, då hoppas jag verkligen att jag skulle reagera.
Jag har ingen i min bekantskap vad jag känner just nu som skulle kunna vara skyldig till brott av det slaget. Ingen jag skulle uttala mig om sedan i tidningarna, att jag har alltid misstänkte den och den för den är konstig eller så.
Vilket som, om de inte säger något till polisen men anar, ja, då är det helt fel och äcklar mig om de går ut i pressen sen och säger vad det tänkt men inte handlat utifrån. Om de säger till polisen att de har sina aningar och polisen inte tar det på allvar, ja, då äcklar det mig. Vad är det då för mening med att ge info till polisen.
Spännande är det att fundera på vad ens bekanta skulle säga om en själv om det vore jag som vore mördaren.
Etiketter:
Synpunkter
Vad vi säger har betydelse
Hur pratar vi med varandra? Hur tänker vi för oss själva?
Ibland kan jag jaga upp mig själv, inom mig själv. Skrika i huvudet och bli frustrerad.
Jag försöker oxå att resonera med mig själv i huvudet, lugna mig, ta inte i.
Om jag är irriterad för att jag har skavsår, är kissnödig och så kanske jag kommer hem och ser att det är ostädat i mina ögon eller att Mattes skor står innanför dörren så att man snubblar.
Ja, då tar jag i...
-Jag blir så j*vla förbannad när skorna...
Detta gör att Matte blir irriterad för att jag tog i så himla mkt, vilket gör att det är lätt att nu handlar diskussionen om ingenting, vi är irriterade på varandra för att vi använder tonläge och använder ord som är för stora, för betydande. Egentligen är det en skitgrej och får jag bara kissa och ta av mig skorna så är jag inte irriterad. Men nu kanske jag har gjort Matte irriterad och så har han fått kort humör och blir syrlig för minsta sak jag gör...
Ja, ni förstår och så är den onda bollen i rullning, bara för att jag tog i, svor och använde starka ord.
Om jag säger att du är det värsta jag vet, ja, vad är då pedofili, mord, krig, fattigdom?
Sen kan ju saker jag säger till dig vara av större betydelse för dig än för mig. Du har en referens till ordet som inte jag har och som gör att du tar kommentaren så mycket starkare än jag menade med den.
Vad kan man och vad kan man inte säga till varandra? Jag menar nog att man alltid kan säga allt till varandra men att man måste vara medveten om hur det kan tas och givetvis stå för det man säger.
Vi säger att jag tycker du är en cancersvulst, ja, för mig är det en beskrivning, dvs att du likt en cancersvulst äter upp mig. En svulst förstör den omgivande vävnaden, dvs om jag säger att du är en cancersvulst så anser jag att du förstör, äter upp, fräter sönder delar av mig och våran gemensamma omgivning.
Jag önskar inte att du skall få cancer, jag hade lika gärna kunnat använda de orden som beskriver en cancersvulst men valde den enkla vägen kanske. Dels för att ordet är starkt och laddat och det ger mer avtryck än att säga,
-Du stjäl all energi, dränerar mig och våran omgivning på lust, vilja och glädje.
Men jag menade kanske precis beskrivningen av just cancersvulst som beskrivning av dig. Men du kanske har haft cancer, anhöriga som dött i cancer och vips så har cancer en helt annat innebörd för dig och du kan inte förhålla dig objektiv till ordet längre. Det är kanske det värsta du vet?!
Det är nu bråket kan ta en sådan där "härlig" vändning, helt plötsligt kan diskussionen komma att handla om ordet jag använde och själva anledningen till diskussionen, den är helt plötsligt oväsentlig, i alla fall sekundär.
Jag blir galen när man lämnar sakämnet.
Jag kan gärna diskutera om jag valde ett dumt ord, dåligt ord, sårande ord. Jag diskuterar gärna om jag kunde ha valt att berätta mina åsikter på ett annat sätt.
MEN i en annan diskussion, nu diskuterade vi ett annan sak inledningsvis.
Jag vet inte hur många gånger jag dragits in i ett sådant virrvarr med min mor. Vi pratar om helt olika saker.
Jag kan ringa för att berätta ngt eller fråga om hjälp, samtalet kan utveckla sig till bråk och slutligen får jag i ansiktet,
-Ringde du bara för att bråka?
-Självklart inte... vi pratade ju länge innan vi började bråka?!
Men det spelar ingen roll, jag kan aldrig nå min mor när hon valt att lämna sakämnet och diskutera mitt beteende eller mina val av ord. Vi bråkar numera alltså om bråket och någon egentlig anledning eller försök att lösa själva grundproblemet finns inte.
Så när vi är arga på varandra, irriterade vore det ju kanon om vi kunde resonera med oss själva i huvudet en liten stund innan orden faller över våra läppar. Men problemet kommer alltid att bestå, att du har en annan relation till orden jag väljer att använda och därför kan du ta det på ett helt annat sätt än jag menade.
Sen har vi ju andra saker vi vräker ur oss,
-Jag skall aldrig ha barn
-Jag tänker aldrig gifta mig.
-Jag kan inte säga jag älskar dig.
Varför, varför?
Det kan ju bli så laddat, självklart kan en massa människor tänka sig gifta sig efter en tid, några år eller med en annan partner. Självklart kan en massa människor tänka skaffa barn efter en tid, några år eller med en annan partner.
Självklart kan du säga att du älskar mig men för dig kanske det betyder att du tror att du är redo för giftermål och skaffa barn och därför tror du/vågar du inte säga orden.
Det är i mina ögon så löjligt, så onödigt. Helt plötsligt kan en partner hänga upp sig helt otroligt mycket för det du bara råkade säga en kväll, kanske berusad.
Nu kan du inte ta dig ur din kommentar och hela förhållandet kommer att fokusera på dessa ord, den meningen istället för allt annat man gör tillsammans som är bra, allt annat roligt man har.
För mig om jag fick välja skulle den som tycker att ordet var för stort, för starkt försöka lyssna på vad personen menar med uttrycket. Ta sig tid och ärligt ge det en chans och försöka bortse från ordet. Man kommer ändå inte att nå en konsensus om vad ordet betyder, just för att det har så olika betydelse för varandra.
Jag skulle önska att den som tycker ordet är för starkt kunde lämna det, att det saknar nu betydelse, om jag säger att jag är ledsen att jag använde ett ord som sårade dig så djupt så vill jag ändå säga att jag menade ändå det jag sa, dvs min beskrivning av ordet. Det är min beskrivning av ordet som är viktigt, det var min beskrivning av ordet jag ville förmedla och inte din relation till ordet.
Om du ger mig den chansen så har vi ju mycket bättre chanser att nå konsensus.
Ex om jag säger att jag aldrig vill ha barn, du ifrågasätter det. Jag svarar att, ja, just nu känns det som att jag aldrig vill ha barn.
Släpp det då, han/hon har ju inte sagt att dörren är stängd för evigt, att säga att jag vill inte ha barn betydde i det här fallet att personen just nu inte ser att den någonsin kommer att ha barn. Det betyder inte att det aldrig kommer att hända. Men det låter så och du har uppfattat det så och du kan nu inte släppa att han/hon sa så, för om man inte menade det fullt ut, hur kunde man då göra ett så starkt statement?
Jamen, just nu menar den personen det, men är insiktsfull att saker kan ändras. Hepp!!!
Och här är jag övertygad att de aldrig kommer att nå varandra, just för att ordets innebörd är så olika för två personer.
Ibland kan jag jaga upp mig själv, inom mig själv. Skrika i huvudet och bli frustrerad.
Jag försöker oxå att resonera med mig själv i huvudet, lugna mig, ta inte i.
Om jag är irriterad för att jag har skavsår, är kissnödig och så kanske jag kommer hem och ser att det är ostädat i mina ögon eller att Mattes skor står innanför dörren så att man snubblar.
Ja, då tar jag i...
-Jag blir så j*vla förbannad när skorna...
Detta gör att Matte blir irriterad för att jag tog i så himla mkt, vilket gör att det är lätt att nu handlar diskussionen om ingenting, vi är irriterade på varandra för att vi använder tonläge och använder ord som är för stora, för betydande. Egentligen är det en skitgrej och får jag bara kissa och ta av mig skorna så är jag inte irriterad. Men nu kanske jag har gjort Matte irriterad och så har han fått kort humör och blir syrlig för minsta sak jag gör...
Ja, ni förstår och så är den onda bollen i rullning, bara för att jag tog i, svor och använde starka ord.
Om jag säger att du är det värsta jag vet, ja, vad är då pedofili, mord, krig, fattigdom?
Sen kan ju saker jag säger till dig vara av större betydelse för dig än för mig. Du har en referens till ordet som inte jag har och som gör att du tar kommentaren så mycket starkare än jag menade med den.
Vad kan man och vad kan man inte säga till varandra? Jag menar nog att man alltid kan säga allt till varandra men att man måste vara medveten om hur det kan tas och givetvis stå för det man säger.
Vi säger att jag tycker du är en cancersvulst, ja, för mig är det en beskrivning, dvs att du likt en cancersvulst äter upp mig. En svulst förstör den omgivande vävnaden, dvs om jag säger att du är en cancersvulst så anser jag att du förstör, äter upp, fräter sönder delar av mig och våran gemensamma omgivning.
Jag önskar inte att du skall få cancer, jag hade lika gärna kunnat använda de orden som beskriver en cancersvulst men valde den enkla vägen kanske. Dels för att ordet är starkt och laddat och det ger mer avtryck än att säga,
-Du stjäl all energi, dränerar mig och våran omgivning på lust, vilja och glädje.
Men jag menade kanske precis beskrivningen av just cancersvulst som beskrivning av dig. Men du kanske har haft cancer, anhöriga som dött i cancer och vips så har cancer en helt annat innebörd för dig och du kan inte förhålla dig objektiv till ordet längre. Det är kanske det värsta du vet?!
Det är nu bråket kan ta en sådan där "härlig" vändning, helt plötsligt kan diskussionen komma att handla om ordet jag använde och själva anledningen till diskussionen, den är helt plötsligt oväsentlig, i alla fall sekundär.
Jag blir galen när man lämnar sakämnet.
Jag kan gärna diskutera om jag valde ett dumt ord, dåligt ord, sårande ord. Jag diskuterar gärna om jag kunde ha valt att berätta mina åsikter på ett annat sätt.
MEN i en annan diskussion, nu diskuterade vi ett annan sak inledningsvis.
Jag vet inte hur många gånger jag dragits in i ett sådant virrvarr med min mor. Vi pratar om helt olika saker.
Jag kan ringa för att berätta ngt eller fråga om hjälp, samtalet kan utveckla sig till bråk och slutligen får jag i ansiktet,
-Ringde du bara för att bråka?
-Självklart inte... vi pratade ju länge innan vi började bråka?!
Men det spelar ingen roll, jag kan aldrig nå min mor när hon valt att lämna sakämnet och diskutera mitt beteende eller mina val av ord. Vi bråkar numera alltså om bråket och någon egentlig anledning eller försök att lösa själva grundproblemet finns inte.
Så när vi är arga på varandra, irriterade vore det ju kanon om vi kunde resonera med oss själva i huvudet en liten stund innan orden faller över våra läppar. Men problemet kommer alltid att bestå, att du har en annan relation till orden jag väljer att använda och därför kan du ta det på ett helt annat sätt än jag menade.
Sen har vi ju andra saker vi vräker ur oss,
-Jag skall aldrig ha barn
-Jag tänker aldrig gifta mig.
-Jag kan inte säga jag älskar dig.
Varför, varför?
Det kan ju bli så laddat, självklart kan en massa människor tänka sig gifta sig efter en tid, några år eller med en annan partner. Självklart kan en massa människor tänka skaffa barn efter en tid, några år eller med en annan partner.
Självklart kan du säga att du älskar mig men för dig kanske det betyder att du tror att du är redo för giftermål och skaffa barn och därför tror du/vågar du inte säga orden.
Det är i mina ögon så löjligt, så onödigt. Helt plötsligt kan en partner hänga upp sig helt otroligt mycket för det du bara råkade säga en kväll, kanske berusad.
Nu kan du inte ta dig ur din kommentar och hela förhållandet kommer att fokusera på dessa ord, den meningen istället för allt annat man gör tillsammans som är bra, allt annat roligt man har.
För mig om jag fick välja skulle den som tycker att ordet var för stort, för starkt försöka lyssna på vad personen menar med uttrycket. Ta sig tid och ärligt ge det en chans och försöka bortse från ordet. Man kommer ändå inte att nå en konsensus om vad ordet betyder, just för att det har så olika betydelse för varandra.
Jag skulle önska att den som tycker ordet är för starkt kunde lämna det, att det saknar nu betydelse, om jag säger att jag är ledsen att jag använde ett ord som sårade dig så djupt så vill jag ändå säga att jag menade ändå det jag sa, dvs min beskrivning av ordet. Det är min beskrivning av ordet som är viktigt, det var min beskrivning av ordet jag ville förmedla och inte din relation till ordet.
Om du ger mig den chansen så har vi ju mycket bättre chanser att nå konsensus.
Ex om jag säger att jag aldrig vill ha barn, du ifrågasätter det. Jag svarar att, ja, just nu känns det som att jag aldrig vill ha barn.
Släpp det då, han/hon har ju inte sagt att dörren är stängd för evigt, att säga att jag vill inte ha barn betydde i det här fallet att personen just nu inte ser att den någonsin kommer att ha barn. Det betyder inte att det aldrig kommer att hända. Men det låter så och du har uppfattat det så och du kan nu inte släppa att han/hon sa så, för om man inte menade det fullt ut, hur kunde man då göra ett så starkt statement?
Jamen, just nu menar den personen det, men är insiktsfull att saker kan ändras. Hepp!!!
Och här är jag övertygad att de aldrig kommer att nå varandra, just för att ordets innebörd är så olika för två personer.
Etiketter:
Reflektioner
onsdag 22 oktober 2008
Nu och då?
Att jag är en nostalgiker lär väl inte undgå någon, även om jag inte själv tycker att jag är helt besatt av att prata gamla minnen så gillar jag mina minnen.
Mina minnen ger mig en ro och en harmoni och säkert glömmer jag mycket för när man minns tillbaka minns man väl oftast de bättre bitarna.
Jag kan således önska och tänka tillbaka till när jag var barn. Vad gjorde vi då? Innan man blev tonåring och livet blev mer komplicerat.
När man lekte och hade kul.
Jag och Marie var ekorrar och satt i rönnträden för jämnan, bladens storlek var olika valörer som vi betalade med när vi handlade på låssas. Vi lekte häst och hade våra fiktiva spiltor, vi skrapade med foten och hoppade över kvastar.
Vi lekte burka, tjuv och polis samt hoppade twist och hage i sinne. Vi spelade monopol, bondespelet, labyrint och Mastermind.
Jag kan få sådana minnen och rysningar av välbehag att man en höstlördag satt uppkrupen med chips och Mastermind. Det var inte så mkt att se på tv och vi umgicks, kanske oftast jag och bror eller jag och en kompis, ibland med mamma eller pappa.
Vart är det idag?
Jag har tidigare sagt att jag inte är en så lekande mamma, jag är mer konkret fast jag var otroligt fantasifylld som barn och gjorde egna låtar och lekte mycket att jag var djur och annat roligt.
Amandas faster och farmor kan leka med dockskåpet i timmar med Amanda, jag ställer dit en stol och så gääääääääsp. Sorry.
I lördags satt jag och Amanda och gjorde pärlplattor, det var hur mysigt som helst och jag bara längtar till mer sådana saker vi kan göra ihop. Tidigare har jag gjort pärlplatta eller vad det nu är och Amanda typ tittat på för hennes tålamod räckte en kvart.
Jag längtar till när barnen vill och kan göra saker som jag oxå tycker är roligt. Som att spela kort och exvis yatzy. Jag gillar inte bamsespelet och andra mer småbarnsgrejjer, det är liksom ingen utmaning och jag är inte en bra mamma på den sidan leken helt enkelt.
Vi har köpt en yatzy för barn med färg på tärningarna och det är sjukt roligt.
Men som förälder idag så känns det som att samma tid finns inte, andra saker händer på helgerna när man är ledig och till kvällen är det alltid ett Idol eller annat som det skall tittas på.
Detta istället för att bara spela spel med sitt/sina barn en lördagkväll.
Nu har vi ju haft och har små barn så min längtan får nog vänta på sig ett tag men jag såg jakten på diamanten och Mastermind på affären och var så himla nära på att redan nu bunkra upp för framtida år.
Mina minnen ger mig en ro och en harmoni och säkert glömmer jag mycket för när man minns tillbaka minns man väl oftast de bättre bitarna.
Jag kan således önska och tänka tillbaka till när jag var barn. Vad gjorde vi då? Innan man blev tonåring och livet blev mer komplicerat.
När man lekte och hade kul.
Jag och Marie var ekorrar och satt i rönnträden för jämnan, bladens storlek var olika valörer som vi betalade med när vi handlade på låssas. Vi lekte häst och hade våra fiktiva spiltor, vi skrapade med foten och hoppade över kvastar.
Vi lekte burka, tjuv och polis samt hoppade twist och hage i sinne. Vi spelade monopol, bondespelet, labyrint och Mastermind.
Jag kan få sådana minnen och rysningar av välbehag att man en höstlördag satt uppkrupen med chips och Mastermind. Det var inte så mkt att se på tv och vi umgicks, kanske oftast jag och bror eller jag och en kompis, ibland med mamma eller pappa.
Vart är det idag?
Jag har tidigare sagt att jag inte är en så lekande mamma, jag är mer konkret fast jag var otroligt fantasifylld som barn och gjorde egna låtar och lekte mycket att jag var djur och annat roligt.
Amandas faster och farmor kan leka med dockskåpet i timmar med Amanda, jag ställer dit en stol och så gääääääääsp. Sorry.
I lördags satt jag och Amanda och gjorde pärlplattor, det var hur mysigt som helst och jag bara längtar till mer sådana saker vi kan göra ihop. Tidigare har jag gjort pärlplatta eller vad det nu är och Amanda typ tittat på för hennes tålamod räckte en kvart.
Jag längtar till när barnen vill och kan göra saker som jag oxå tycker är roligt. Som att spela kort och exvis yatzy. Jag gillar inte bamsespelet och andra mer småbarnsgrejjer, det är liksom ingen utmaning och jag är inte en bra mamma på den sidan leken helt enkelt.
Vi har köpt en yatzy för barn med färg på tärningarna och det är sjukt roligt.
Men som förälder idag så känns det som att samma tid finns inte, andra saker händer på helgerna när man är ledig och till kvällen är det alltid ett Idol eller annat som det skall tittas på.
Detta istället för att bara spela spel med sitt/sina barn en lördagkväll.
Nu har vi ju haft och har små barn så min längtan får nog vänta på sig ett tag men jag såg jakten på diamanten och Mastermind på affären och var så himla nära på att redan nu bunkra upp för framtida år.
Etiketter:
Reflektioner
måndag 20 oktober 2008
Sälja sig själv till d*vulen?
Kan man sälja sig själv ibland? Kan man köra vita kanske tillochmed mörkröda lögner för att nå framgång?
Kan man ljuga på en jobbintervju? Vart går gränsen för när man ljuger och när man överdriver eller när man flyttar på sanningen.
Kan man låssas att man är dummare än man är för att passa in? Kan man låssas att man har det jobbigt i förhållandet för att ens kompis inte skall känna att bara de bråkar i sitt förhållande?
Kan man hålla med om sånt man egentligen inte på något sätt tycker likadant om?
Om någon mamma på dagis säger att:
-Vet du att de fick se på film igår på dagis, det tycker jag är oansvarligt.
Men så håller jag inte med, men jag känner ju inte denna mamma heller och jag vill heller inte att vi skall komma på kant med varandra.
Hur gör jag då?
Alltså, till mina vänner är det mycket lättare att säga vart jag står och hur de =) borde stå! Till mina kompisar, ja då beror det på vilken kompis, hur stämningen är och hur "nära" vi har börjat komma varandra. Till mina bekanta är det mycket, mycket svårare.
Ofta träffar mina bekanta mig bara i givna situationer, ofta återkommande, exvis glöggfest hos gemensama vänner osv. Vi umgås i givna ramar och vi känner egentligen inte varandra och vet egentligen inget om varandras värderingar osv.
Nu när man har barn som börjat med gymnastik och simskola ökar ju den sista kretsen. Folk man ytligt lär känna i särskilda situationer. Om då samtalet kommer att handla om, låt oss säga, pedofiler, morddömda eller ketchup på dagis. Egentligen spelar det ingen roll, för problemet är inte att ena ämnet är större/farligare än det andra utan problemet är att jag inte håller med och när man inte håller med blir det lite pinsamt och lite konstigt.
Alltså kan jag komma att "tvingas" låssas att jag är någon annan än jag är, eller så säger jag emot eller så försöker jag att inte hålla med men inte säga emot. Det senaste för att undvika konfrontation och för att slippa vara oärlig mot mig själv.
Om jag vill nå fördelar då? Om jag vill komma med in där det är åldersgräns eller åka buss men inte vara pensionär men ändå se tillräckligt gammal ut för att kunna säga att jag är pensionär och därmed få lägre taxa?
Kan jag överdriva mina egenskaper för att komma med i Robinson, få va med i från Koja till Slott. Kan jag hänga ut min familj och mig själv bara för att göra bra tv för att få hjälp i huset?
Vart går gränserna för detta liksom?
Kan man ljuga på en jobbintervju? Vart går gränsen för när man ljuger och när man överdriver eller när man flyttar på sanningen.
Kan man låssas att man är dummare än man är för att passa in? Kan man låssas att man har det jobbigt i förhållandet för att ens kompis inte skall känna att bara de bråkar i sitt förhållande?
Kan man hålla med om sånt man egentligen inte på något sätt tycker likadant om?
Om någon mamma på dagis säger att:
-Vet du att de fick se på film igår på dagis, det tycker jag är oansvarligt.
Men så håller jag inte med, men jag känner ju inte denna mamma heller och jag vill heller inte att vi skall komma på kant med varandra.
Hur gör jag då?
Alltså, till mina vänner är det mycket lättare att säga vart jag står och hur de =) borde stå! Till mina kompisar, ja då beror det på vilken kompis, hur stämningen är och hur "nära" vi har börjat komma varandra. Till mina bekanta är det mycket, mycket svårare.
Ofta träffar mina bekanta mig bara i givna situationer, ofta återkommande, exvis glöggfest hos gemensama vänner osv. Vi umgås i givna ramar och vi känner egentligen inte varandra och vet egentligen inget om varandras värderingar osv.
Nu när man har barn som börjat med gymnastik och simskola ökar ju den sista kretsen. Folk man ytligt lär känna i särskilda situationer. Om då samtalet kommer att handla om, låt oss säga, pedofiler, morddömda eller ketchup på dagis. Egentligen spelar det ingen roll, för problemet är inte att ena ämnet är större/farligare än det andra utan problemet är att jag inte håller med och när man inte håller med blir det lite pinsamt och lite konstigt.
Alltså kan jag komma att "tvingas" låssas att jag är någon annan än jag är, eller så säger jag emot eller så försöker jag att inte hålla med men inte säga emot. Det senaste för att undvika konfrontation och för att slippa vara oärlig mot mig själv.
Om jag vill nå fördelar då? Om jag vill komma med in där det är åldersgräns eller åka buss men inte vara pensionär men ändå se tillräckligt gammal ut för att kunna säga att jag är pensionär och därmed få lägre taxa?
Kan jag överdriva mina egenskaper för att komma med i Robinson, få va med i från Koja till Slott. Kan jag hänga ut min familj och mig själv bara för att göra bra tv för att få hjälp i huset?
Vart går gränserna för detta liksom?
Etiketter:
Reflektioner
Before hell freezes over
Ja ni, när jag arbetade som croupier var det några kvällar som var på pub, några på pianobar, många kvällar arbetade jag på nattklubb.
Sen fanns det två andra jippon som jag gärna undvek. Detta för att jag var för cool helt enkelt och för att jag som person inte var den bästa för vår verksamhet. Dvs jag var inte rätt för kunden, jag var inte på samma våglängd som kunden och servicen blir och blev därför lidande.
Sen tillkommer det att jag själv inte hade någon lust att komma på samma våglängd eller gilla tillställningen.
Exakt varför det var så har jag aldrig riktigt förstått, det är något med det klämkäcka med det hela.
Vad pratar jag om?
Dansband, styrdanskvällar och även bingon på söndagar.
Jag gillar inte dansbandsmusik, dansbandsmusiker och klientelet som befinner sig på plats för att dansa, svettas, och vara go och gla!
Ja, ragga gjorde många oxå!
Så vad ser jag, att 1,2 miljoner svenskar har sett dansbandstävlingen på svt i helgen.
Vad är det för program då, tänker jag och ser på svt play, ja, suck! Jag tänkte att jag kan ju se för att Magnus Carlsson är med, en av de mest undersköna, sexiga, k.ta lilla objekt som vi har.
Men jag förstår inte, herregud, dels var produktionen dålig, Peter Settman lite ringrostig och banden spelade, ja, dåligt.
Så varför bryr jag mig? Njae det gör jag väl inte, behöver inte se det mer, so far so good.
MEN, så var ju jag och Matte på knytkalas i Bygdegården här i Ramsta för att träffa våra nya grannar. Egen mat och dryck så skulle vi få kaffe, fördrink och dansa lite.
Ja, nu bor vi på landet och det var riktigt roligt att få träffa våra grannar och eftersom vi bor på landet så bor ju våra grannar med säkert 1,5 mil radie runtomkring. De bor inte direkt nästgårds allihopa. Men det är ju här vi skall bo och de var bara par i vår ålder så det kändes kanon.
MEN så börjar musiken, och Anna hör gärna Absolute Music 58, discodans ni vet.
MEN så är ju de flesta födda och uppvuxna häromkring, på landet.
Så många av de som var på knytis i lördags är de som jag hade hittat på dansbandskvällen när jag var croupier.
Så när musiken börjar, ja då buggades det, en kille buggade med två tjejer, några hade tävlat, ja, ni förstår.
Men herregud, vart är musiken?
Sen då, sen då? Ja, då dansar alla i en enda stor ring, jättestor, ingen som är i mitten inga grupperingar. Ju mer vi är tillsammans...
Skämtar ni?
Och det är det här som kommer att vara en del av mitt liv resten av livet, i alla fall så länge vi bor här.
Men så måste jag ändå erkänna en sak, likväl som jag fascineras av husvagnsfolk och annat så har jag alltid velat kunna bugga. Det verkar som så lätt och härligt att snurra runt sådär.
Men jag gillar inte musiken och jag gillar inte stilen och jag gillar inte... Men bugga, det är något jag skall kunna i nästa liv. Detta liv får vi se om vi hinner med.
Sen fanns det två andra jippon som jag gärna undvek. Detta för att jag var för cool helt enkelt och för att jag som person inte var den bästa för vår verksamhet. Dvs jag var inte rätt för kunden, jag var inte på samma våglängd som kunden och servicen blir och blev därför lidande.
Sen tillkommer det att jag själv inte hade någon lust att komma på samma våglängd eller gilla tillställningen.
Exakt varför det var så har jag aldrig riktigt förstått, det är något med det klämkäcka med det hela.
Vad pratar jag om?
Dansband, styrdanskvällar och även bingon på söndagar.
Jag gillar inte dansbandsmusik, dansbandsmusiker och klientelet som befinner sig på plats för att dansa, svettas, och vara go och gla!
Ja, ragga gjorde många oxå!
Så vad ser jag, att 1,2 miljoner svenskar har sett dansbandstävlingen på svt i helgen.
Vad är det för program då, tänker jag och ser på svt play, ja, suck! Jag tänkte att jag kan ju se för att Magnus Carlsson är med, en av de mest undersköna, sexiga, k.ta lilla objekt som vi har.
Men jag förstår inte, herregud, dels var produktionen dålig, Peter Settman lite ringrostig och banden spelade, ja, dåligt.
Så varför bryr jag mig? Njae det gör jag väl inte, behöver inte se det mer, so far so good.
MEN, så var ju jag och Matte på knytkalas i Bygdegården här i Ramsta för att träffa våra nya grannar. Egen mat och dryck så skulle vi få kaffe, fördrink och dansa lite.
Ja, nu bor vi på landet och det var riktigt roligt att få träffa våra grannar och eftersom vi bor på landet så bor ju våra grannar med säkert 1,5 mil radie runtomkring. De bor inte direkt nästgårds allihopa. Men det är ju här vi skall bo och de var bara par i vår ålder så det kändes kanon.
MEN så börjar musiken, och Anna hör gärna Absolute Music 58, discodans ni vet.
MEN så är ju de flesta födda och uppvuxna häromkring, på landet.
Så många av de som var på knytis i lördags är de som jag hade hittat på dansbandskvällen när jag var croupier.
Så när musiken börjar, ja då buggades det, en kille buggade med två tjejer, några hade tävlat, ja, ni förstår.
Men herregud, vart är musiken?
Sen då, sen då? Ja, då dansar alla i en enda stor ring, jättestor, ingen som är i mitten inga grupperingar. Ju mer vi är tillsammans...
Skämtar ni?
Och det är det här som kommer att vara en del av mitt liv resten av livet, i alla fall så länge vi bor här.
Men så måste jag ändå erkänna en sak, likväl som jag fascineras av husvagnsfolk och annat så har jag alltid velat kunna bugga. Det verkar som så lätt och härligt att snurra runt sådär.
Men jag gillar inte musiken och jag gillar inte stilen och jag gillar inte... Men bugga, det är något jag skall kunna i nästa liv. Detta liv får vi se om vi hinner med.
Etiketter:
Synpunkter
lördag 18 oktober 2008
Världen är så stor, lasse lasse liten
Den visan kan man numera skrota.
Världen har ständigt krymt och genom facebook kan man skapa mönster att det är bara 5 steg mellan människor eller vad det nu är. Dvs att det krävs bara 5 personer mellan mig och någon okänd i hela världen för att vi skall ha gemensamma bekanta.
För att berätta om min gårkväll vill jag börja med att ge en känga till Swebus Express, Stockholms län, Uppsala län och Uppsala länsbuss samt SJ.
Kommunikationerna mellan Uppsala och Stockholm är numera obefintliga efter klockan 24, både vardag och helg.
Jag skulle hem efter en relativt lugn kväll i Sthlm, skall åka med 00:30 bussen tänker jag. Men nejdu, då börjar min resa, det går inte några bussar mer direkt mellan Uppsala och Stockholm.
Sova hos en kompis eller åka hem är de alternativ som finns, men hur skall jag nu ta mig hem?
Jo, pendel till Bålsta, buss 803 till skolsta utanför Enköping, byte till buss 804 mot uppsala.
Pendeln går 01:10 och bussen skall vara framme kl 02:55 utanför mitt hus.
Jag känner att ikväll vill jag hem, är faktiskt riktigt redig och väljer pendeln.
I bålsta kommer inte anknytningsbussen mellan bålsta och Skolsta, står där i 40 min i svinkall kyla i bara långkoftan som jacka. Burr, burr.
Jag står där med en gentleman, någon generation äldre än min och vi kommer i samspråk, han skall till V-rås, jobbar på IBM och således har vi många gemensamma punkter.
Efter 40 min beslutar vi oss för att ta taxi, UL får pröjsa detta, mannen skall till V-rås och vi åker via Enköping för att släppa av honom.
I bilen kommer det fram att jag inte är hemma i trakterna för jag ställer så många frågor om byggnader och annat på vägen. Jag är ju från västerbotten och ume/skellefte kommer det fram.
Men hör och häpna, mannen är från Vilhelmina, har vuxit upp i Porjus och bott 10 år i Ume.
Jaha, vad är oddsen på att vi skall stöta på varann i Bålsta, liksom, det är inte en världsmetropol direkt.
Sen visar det sig att han känner lite lätt en gammal casinokollega från urminnes tider. Sen visar det att han känner en musikerkille som två av mina bästa kompisar har haft ihop det med och umgåtts med. Mer hann vi inte innan han fick kliva av och jag fortsatte min taxiresa hem, som UL kommer att få betala=).
Jaha, ännu mer bevis på att världen är så liten, lasse lasse liten.
Och givetvis bytte vi pokemonkort!
Världen har ständigt krymt och genom facebook kan man skapa mönster att det är bara 5 steg mellan människor eller vad det nu är. Dvs att det krävs bara 5 personer mellan mig och någon okänd i hela världen för att vi skall ha gemensamma bekanta.
För att berätta om min gårkväll vill jag börja med att ge en känga till Swebus Express, Stockholms län, Uppsala län och Uppsala länsbuss samt SJ.
Kommunikationerna mellan Uppsala och Stockholm är numera obefintliga efter klockan 24, både vardag och helg.
Jag skulle hem efter en relativt lugn kväll i Sthlm, skall åka med 00:30 bussen tänker jag. Men nejdu, då börjar min resa, det går inte några bussar mer direkt mellan Uppsala och Stockholm.
Sova hos en kompis eller åka hem är de alternativ som finns, men hur skall jag nu ta mig hem?
Jo, pendel till Bålsta, buss 803 till skolsta utanför Enköping, byte till buss 804 mot uppsala.
Pendeln går 01:10 och bussen skall vara framme kl 02:55 utanför mitt hus.
Jag känner att ikväll vill jag hem, är faktiskt riktigt redig och väljer pendeln.
I bålsta kommer inte anknytningsbussen mellan bålsta och Skolsta, står där i 40 min i svinkall kyla i bara långkoftan som jacka. Burr, burr.
Jag står där med en gentleman, någon generation äldre än min och vi kommer i samspråk, han skall till V-rås, jobbar på IBM och således har vi många gemensamma punkter.
Efter 40 min beslutar vi oss för att ta taxi, UL får pröjsa detta, mannen skall till V-rås och vi åker via Enköping för att släppa av honom.
I bilen kommer det fram att jag inte är hemma i trakterna för jag ställer så många frågor om byggnader och annat på vägen. Jag är ju från västerbotten och ume/skellefte kommer det fram.
Men hör och häpna, mannen är från Vilhelmina, har vuxit upp i Porjus och bott 10 år i Ume.
Jaha, vad är oddsen på att vi skall stöta på varann i Bålsta, liksom, det är inte en världsmetropol direkt.
Sen visar det sig att han känner lite lätt en gammal casinokollega från urminnes tider. Sen visar det att han känner en musikerkille som två av mina bästa kompisar har haft ihop det med och umgåtts med. Mer hann vi inte innan han fick kliva av och jag fortsatte min taxiresa hem, som UL kommer att få betala=).
Jaha, ännu mer bevis på att världen är så liten, lasse lasse liten.
Och givetvis bytte vi pokemonkort!
Etiketter:
Reflektioner
Pokemonkort för vuxna
Jag har länge haft visitkort i min tjänst men inte fraterniserat så mycket att jag har delat ut dem till höger och vänster. Jag har varit beställare och de som velat sälja mig något har gladeligen delat ut dem till mig. Nu är jag själv konsult och korten flyger till höger och vänster.
Ibland, rätt kontinuerligt kan jag få utomkroppsliga upplevelser och det känns som att jag lever i en parallell värld. Jag kan bara helt plötsligt starkt ifrågasätta saker som jag gör eller lever i.
I ena läget kan jag förstår vikten av att socialisera, knyta kontakter och givetvis dela ut visitkort till höger och vänster.
I andra läget kan jag bara tycka att allt är ett spel för gallerierna, ytligt och överdrivet.
Vi har bara bytt ut pokemonkort, filmstjärnor, bokmärken, nu som vuxen till visitkort.
Ibland, rätt kontinuerligt kan jag få utomkroppsliga upplevelser och det känns som att jag lever i en parallell värld. Jag kan bara helt plötsligt starkt ifrågasätta saker som jag gör eller lever i.
I ena läget kan jag förstår vikten av att socialisera, knyta kontakter och givetvis dela ut visitkort till höger och vänster.
I andra läget kan jag bara tycka att allt är ett spel för gallerierna, ytligt och överdrivet.
Vi har bara bytt ut pokemonkort, filmstjärnor, bokmärken, nu som vuxen till visitkort.
Etiketter:
Synpunkter
fredag 17 oktober 2008
Färjan och andra konstiga människor i sverige
Har ni sett färjan?
Vilket program!
Såg ni camparna i somras?
Vilket program!
Att det finns så många udda personer i vårt avlånga land, jag bara brinner för att komma ut och träffa dessa tokar.
Kryssningsvärden Per Nyberg är ju en exakt kopia på Roland från Karlstad i Torsk på tallin. Alltså Gustafsson måste ju ha åkt med Cinderella innan han skrev rollfiguren och träffat på denna kryssningsvärd. Det är ju hur skönt som helst, det är inte bara för att han har värmländsk dialekt utan för att han i förra veckans program så gick upp i att hans sångstund skulle få konkurrens från Östen, i Östen m resten på bingon.
Campingsvenskarna hur de donar och fixar med stengrodor och pelargoner, hur de har stenkoll på alla som brukar va på campingen och vilka de är som kommer något år sisådär och hur de spekulerar om allt.
Självklart har jag hybris och tycker jag är en rätt vanlig människa, jag lever ett rätt vanligt liv. Jag är inte särskilt brinnande för något speciellt, men dessa är ju helt, helt uppe i det de gör, deras intresse är deras liv.
Tänk dig att få råd att byta upp din gamla husvagn, gå på älvsjömässan och se massa nya finesser du kan koppla på ditt förtält eller dylikt, jesus, vad ståpäls de får.
Jag är fascinerad av dessa världar, av den gemenskap man trots allt har och jag vill jättegärna vara en del av detta en kort stund. Att jobba på färjan är något vi är väl insatta i då Mattias hela familj och hans föräldrars barndomsvänner jobbat på båtarna sen urminnes tider.
En rolig anekdot var när Mattias Farbror som har 5 barn, skulle ta julkort, 6 av 7 medlemmar i familjen jobbar åt Vikingline, medan den 7:e har jobbat åt vikingline. Så klä upp alla barnen och karln i vikingkläder och fota!
Sen måste jag nog tycka till att en del är rätt konstiga oxå som visas i tv i sådana här dokusåpor. Känns som att alla hästar inte är helt hemma hos alla. Det finns något tragikomiskt över det hela, känns som att det delvis också är ganska andefattiga människor det är i alla fall med viss fokus, vinkling gästerna visas, men med den fördelen så känns de även ganska så bekymmersfria, vilket jag avundas. Men jag avundas inte att det ändock finns en anledning till varför tv väljer att visa dessa människor och den känns mer tragisk än komisk.
Vilket program!
Såg ni camparna i somras?
Vilket program!
Att det finns så många udda personer i vårt avlånga land, jag bara brinner för att komma ut och träffa dessa tokar.
Kryssningsvärden Per Nyberg är ju en exakt kopia på Roland från Karlstad i Torsk på tallin. Alltså Gustafsson måste ju ha åkt med Cinderella innan han skrev rollfiguren och träffat på denna kryssningsvärd. Det är ju hur skönt som helst, det är inte bara för att han har värmländsk dialekt utan för att han i förra veckans program så gick upp i att hans sångstund skulle få konkurrens från Östen, i Östen m resten på bingon.
Campingsvenskarna hur de donar och fixar med stengrodor och pelargoner, hur de har stenkoll på alla som brukar va på campingen och vilka de är som kommer något år sisådär och hur de spekulerar om allt.
Självklart har jag hybris och tycker jag är en rätt vanlig människa, jag lever ett rätt vanligt liv. Jag är inte särskilt brinnande för något speciellt, men dessa är ju helt, helt uppe i det de gör, deras intresse är deras liv.
Tänk dig att få råd att byta upp din gamla husvagn, gå på älvsjömässan och se massa nya finesser du kan koppla på ditt förtält eller dylikt, jesus, vad ståpäls de får.
Jag är fascinerad av dessa världar, av den gemenskap man trots allt har och jag vill jättegärna vara en del av detta en kort stund. Att jobba på färjan är något vi är väl insatta i då Mattias hela familj och hans föräldrars barndomsvänner jobbat på båtarna sen urminnes tider.
En rolig anekdot var när Mattias Farbror som har 5 barn, skulle ta julkort, 6 av 7 medlemmar i familjen jobbar åt Vikingline, medan den 7:e har jobbat åt vikingline. Så klä upp alla barnen och karln i vikingkläder och fota!
Sen måste jag nog tycka till att en del är rätt konstiga oxå som visas i tv i sådana här dokusåpor. Känns som att alla hästar inte är helt hemma hos alla. Det finns något tragikomiskt över det hela, känns som att det delvis också är ganska andefattiga människor det är i alla fall med viss fokus, vinkling gästerna visas, men med den fördelen så känns de även ganska så bekymmersfria, vilket jag avundas. Men jag avundas inte att det ändock finns en anledning till varför tv väljer att visa dessa människor och den känns mer tragisk än komisk.
Etiketter:
Synpunkter
onsdag 15 oktober 2008
Vem vi är och den vi vill vara
Jag har en liten fundering.
Det är så många som hävdar att de egentligen är någon annan än de är.
Jag vill börja med att skilja på när man vill vara någon annan och när man anser sig egentligen vara någon annan än den man är. Det är liksom två olika saker.
När jag tänker på mina egna tillkortakommanden och önskar att jag var någon annan, skulle jag verkligen verkligen vilja vara en friluftsmänniska. Det finns något jag beundrar eller avundas de friska väder och vindbitna kinder och människor. Människor som har precis rätt vindjacka, ingen märkessak som jag som ändå inte funkar. Utan riktiga vind och regnställ som är rejält använda, inte slitna men kanske lite bleka i färgen.
Säkert av många soltimmar på årets alla dagar.
Sån skulle jag vilja vara. En som lätt plockar ihop några limpmackor och te/choklad i termos och sticker ut med barnen. Går i skogen, paddlar kanot och annat som friluftsmänniskor gör.
Men jag hävdar inte att jag är någon annan än den jag är, jag säger inte att egentligen är jag en friluftsmänniska men just nu är det så mycket att jag inte mäktar med. Jag är en latis, så är det, oförmögen att fånga dagen för sådana friluftsaktiviteter, det spelar ingen roll. Jag kan springa runt och fejja hela huset, plocka saker åka till återvinningstationen, min energi är obegränsad men att orka gå ut i friska luften, huja va jobbigt. Konstigt det där.
Jag trodde att i min enfald skulle det bli enklare med barnen om vi bara flyttade till större lägenhet, då när vi flyttade från 2:an i Fruängen, till 4:an i Uppsala. Då skulle vi ju få stor hall och hiss, självklart skulle vi komma ut oftare då... Jo, tjena, vad vi kom ut, javisst några pulkabackar har vi besökt men sen då?
Sen till hus, bodde hos svärmor, inte gick jag ut oftare, men där kunde man ju bara öppna dörren så var barnen ute, puh!
Nu bor vi lite mer knivit till, så länge vi inte har någon egentlig tomt och inte har något staket kan barnen inte vara ute själva så lätt. Så tyvärr blir det väl som det blir, vi är inte ute så mycket som man borde. Ja, vad nu borde betyder och vem som bestämmer över borde.
Självklart vill jag vara en massa andra saker, jurist, bla, bla bla, men jag tänker inte riktigt på drömmar om livet vore annorlunda utan jag tänker på egenskaper som är uppnåeliga, fast jag inte väljer att bli som de. Egenskaper och inte andra vägval är min utgångspunkt.
Men så finns de de som hävdar att de egentligen är en annan, men just nu är det massa hinder ivägen som gjort att man inte är den man är.
Man kan hävda att man egentligen är en person som gillar att röra på sig, träna men just nu med barn och annat så är det svårt att få det att gå ihop. Man kan hävda att man egentligen är en person som har ordning och reda med sig, städat och så, men så ser det ut som självaste big bang inträffat innanför deras dörr. Man kan hävda att man är en person som vill ha koll och kollar upp saker men så blir man gång på gång förbikörd av buss för man antog att man hade kolla på tider, eller blir blåst för man är dåligt påläst. Man kan hävda att man är en bestämd och konsekvent förälder med klara rutiner men så är det så mycket i livet just nu så man mäktar inte med.
Varje gång något sådant sker skyller man på att det var olyckliga omständigheter men att man egentligen är si eller så. Visst, jag köper att man egentligen är si eller så om det inte var övervikt på de olyckliga omständigheterna. Om undantagen skedde enstaka gånger eller en kort period. Men när lägenheten ständigt är ostädad, ja, då känns det inte som att man egentligen är en person som städar ofta. Utan man kanske skulle önska att man var en sådan person som städade ofta.
MEN, det är en jvla skillnad det vill jag hävda. Att vara någon annan eller att vilja vara någon annan. Jag kan känna att det är lite falsk marknadsföring. För att om någon hävdar att de egentligen är någon annan så kanske man vill vänta ut den period eller de olyckliga omständigheter som lett en till nuvarande situation men om den perioden aldrig tar slut för att man faktiskt bara är den man är, ja då känns det lite fel att den personen hävdat att den egentligen är någon annan.
Så en av våra största problem är kanske att vi inte rannsakar oss själva, inte vem vill vi vara egentligen! Utan vem är vi?
Det är så många som hävdar att de egentligen är någon annan än de är.
Jag vill börja med att skilja på när man vill vara någon annan och när man anser sig egentligen vara någon annan än den man är. Det är liksom två olika saker.
När jag tänker på mina egna tillkortakommanden och önskar att jag var någon annan, skulle jag verkligen verkligen vilja vara en friluftsmänniska. Det finns något jag beundrar eller avundas de friska väder och vindbitna kinder och människor. Människor som har precis rätt vindjacka, ingen märkessak som jag som ändå inte funkar. Utan riktiga vind och regnställ som är rejält använda, inte slitna men kanske lite bleka i färgen.
Säkert av många soltimmar på årets alla dagar.
Sån skulle jag vilja vara. En som lätt plockar ihop några limpmackor och te/choklad i termos och sticker ut med barnen. Går i skogen, paddlar kanot och annat som friluftsmänniskor gör.
Men jag hävdar inte att jag är någon annan än den jag är, jag säger inte att egentligen är jag en friluftsmänniska men just nu är det så mycket att jag inte mäktar med. Jag är en latis, så är det, oförmögen att fånga dagen för sådana friluftsaktiviteter, det spelar ingen roll. Jag kan springa runt och fejja hela huset, plocka saker åka till återvinningstationen, min energi är obegränsad men att orka gå ut i friska luften, huja va jobbigt. Konstigt det där.
Jag trodde att i min enfald skulle det bli enklare med barnen om vi bara flyttade till större lägenhet, då när vi flyttade från 2:an i Fruängen, till 4:an i Uppsala. Då skulle vi ju få stor hall och hiss, självklart skulle vi komma ut oftare då... Jo, tjena, vad vi kom ut, javisst några pulkabackar har vi besökt men sen då?
Sen till hus, bodde hos svärmor, inte gick jag ut oftare, men där kunde man ju bara öppna dörren så var barnen ute, puh!
Nu bor vi lite mer knivit till, så länge vi inte har någon egentlig tomt och inte har något staket kan barnen inte vara ute själva så lätt. Så tyvärr blir det väl som det blir, vi är inte ute så mycket som man borde. Ja, vad nu borde betyder och vem som bestämmer över borde.
Självklart vill jag vara en massa andra saker, jurist, bla, bla bla, men jag tänker inte riktigt på drömmar om livet vore annorlunda utan jag tänker på egenskaper som är uppnåeliga, fast jag inte väljer att bli som de. Egenskaper och inte andra vägval är min utgångspunkt.
Men så finns de de som hävdar att de egentligen är en annan, men just nu är det massa hinder ivägen som gjort att man inte är den man är.
Man kan hävda att man egentligen är en person som gillar att röra på sig, träna men just nu med barn och annat så är det svårt att få det att gå ihop. Man kan hävda att man egentligen är en person som har ordning och reda med sig, städat och så, men så ser det ut som självaste big bang inträffat innanför deras dörr. Man kan hävda att man är en person som vill ha koll och kollar upp saker men så blir man gång på gång förbikörd av buss för man antog att man hade kolla på tider, eller blir blåst för man är dåligt påläst. Man kan hävda att man är en bestämd och konsekvent förälder med klara rutiner men så är det så mycket i livet just nu så man mäktar inte med.
Varje gång något sådant sker skyller man på att det var olyckliga omständigheter men att man egentligen är si eller så. Visst, jag köper att man egentligen är si eller så om det inte var övervikt på de olyckliga omständigheterna. Om undantagen skedde enstaka gånger eller en kort period. Men när lägenheten ständigt är ostädad, ja, då känns det inte som att man egentligen är en person som städar ofta. Utan man kanske skulle önska att man var en sådan person som städade ofta.
MEN, det är en jvla skillnad det vill jag hävda. Att vara någon annan eller att vilja vara någon annan. Jag kan känna att det är lite falsk marknadsföring. För att om någon hävdar att de egentligen är någon annan så kanske man vill vänta ut den period eller de olyckliga omständigheter som lett en till nuvarande situation men om den perioden aldrig tar slut för att man faktiskt bara är den man är, ja då känns det lite fel att den personen hävdat att den egentligen är någon annan.
Så en av våra största problem är kanske att vi inte rannsakar oss själva, inte vem vill vi vara egentligen! Utan vem är vi?
Etiketter:
Ifrågasätta,
Reflektioner,
Synpunkter
Uppmaning i all välvilja
Jag vill bara passa på att uppmana er som inte har lagt in ett ICE nummer i mobilen och ni som inte anmält att ni skall donera, eller om ni inte skall donera organ eller så.
ICE
- In Case of Emergency
Lägg in telefonnumret till dina närmaste anhöriga i telefonboken i mobiltelefon under namnet ICE plus vilken anknytning du har till personen (mamma, make, dotter etc). Du kan råka ut för en olycka eller en sjukdomsattack. Då behöver räddnings- och sjukvårdspersonal få tag i dina anhöriga. Snabbt kan de då leta upp nummer som börjar med ICE i din mobiltelefon. Rör du dej även utomlands skriver du på engelska (mother, husband, daughter etc).
Gör så här:
Skriv i telefonboken i din mobil in ICE under rubriken namn. Under telefonumret skriver du numret till den som ska kontaktas med plustecken och Sveriges utlandsprefix 46.
Då fungerar numret med en knapptryckning oberoende av i vilket land du befinner dig. Slopa första nollan i riktnumret. Skriv en asterix efter telefonnumret så används det numret för mamma endast som nödfallsnummer. För mobiltelefon med riktnummer 070 ser det ut så här: +4670xxxxxxxx*.
Man kan även lägga in fler kontaktpersoner under ICE1, ICE2 och så vidare.
Och kom ihåg att informera den person vars telefonnummer du anger som ICE-nummer.
Ett smart och enkelt sätt att vara förberedd.
"Vi ringer när du inte kan" är den brittiska ICE-rörelsens slogan.
*************************************************************************************
Donationsregistret
Fördelen med om du anmäler din vilja till donationsregistret är att du kan vara säker på att ditt beslut verkligen kommer till sjukvårdens kännedom om en donation skulle bli aktuell, oavsett vad som händer dig och andra under livets gång.
Du kan anmäla dig till donationsregistret på flera olika sätt. Oavsett vilket får du en bekräftelse på de uppgifter du anmält och kan kontrollera att de registrerade uppgifterna är riktiga. Bekräftelsen kommer inom tre veckor att skickas till din folkbokföringsadress.
https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx
ICE
- In Case of Emergency
Lägg in telefonnumret till dina närmaste anhöriga i telefonboken i mobiltelefon under namnet ICE plus vilken anknytning du har till personen (mamma, make, dotter etc). Du kan råka ut för en olycka eller en sjukdomsattack. Då behöver räddnings- och sjukvårdspersonal få tag i dina anhöriga. Snabbt kan de då leta upp nummer som börjar med ICE i din mobiltelefon. Rör du dej även utomlands skriver du på engelska (mother, husband, daughter etc).
Gör så här:
Skriv i telefonboken i din mobil in ICE under rubriken namn. Under telefonumret skriver du numret till den som ska kontaktas med plustecken och Sveriges utlandsprefix 46.
Då fungerar numret med en knapptryckning oberoende av i vilket land du befinner dig. Slopa första nollan i riktnumret. Skriv en asterix efter telefonnumret så används det numret för mamma endast som nödfallsnummer. För mobiltelefon med riktnummer 070 ser det ut så här: +4670xxxxxxxx*.
Man kan även lägga in fler kontaktpersoner under ICE1, ICE2 och så vidare.
Och kom ihåg att informera den person vars telefonnummer du anger som ICE-nummer.
Ett smart och enkelt sätt att vara förberedd.
"Vi ringer när du inte kan" är den brittiska ICE-rörelsens slogan.
*************************************************************************************
Donationsregistret
Fördelen med om du anmäler din vilja till donationsregistret är att du kan vara säker på att ditt beslut verkligen kommer till sjukvårdens kännedom om en donation skulle bli aktuell, oavsett vad som händer dig och andra under livets gång.
Du kan anmäla dig till donationsregistret på flera olika sätt. Oavsett vilket får du en bekräftelse på de uppgifter du anmält och kan kontrollera att de registrerade uppgifterna är riktiga. Bekräftelsen kommer inom tre veckor att skickas till din folkbokföringsadress.
https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx
Etiketter:
Synpunkter
Barndomsminnen
Min far var här för ca en månad sedan.
Vi kom i samspråk om ditten och datten och hur som, vi pratade om mycket, så tycker min far att jag har otroliga minnen från min barndom. Detaljer, farmors gardiner, dofter, rutiner. Vad som gjordes och vad som sades.
Jag undrar lite ibland när mitt sinne för detaljer blev väckt, jag minns inte att jag var speciellt bra på det när jag var liten, ändå har jag registrerat en otroligt massa händelser och situationer.
Amanda är riktigt riktigt bra på detaljer, hon glömmer inte något. Hon har typ alla sinnena på helspänn 24/7, ja, kanske inte när hon sover men typ.
Douglas likaså. När barnen vaknar upp mitt i natten och ibland skall gå på toa så blir jag fascinerad av hur koll de har på lysknappar och annat. Det är mörkt ute, men de vet exakt vart och vad som skall göras fast de är helt sömndruckna. Om det har legat ett hinder framme, tex dammsugare när de gick och lade sig, dvs om den låg på vägen till badrummet så kommer de ihåg den, de frågar där sömndruckna vart den tagit vägen.
Jag undrar hur mycket minnen ett barn lagrar. Amanda har stenkoll på händelser i Thailand för 3 år sedan. Hon var typ lite drygt 2 år. Det är givetvis lättare om man tittar på kort och pratar om händelsen. Men även så, ok, vi tittar på korten första veckorna efter en resa. Men korten från resan i början av 2006 har vi inte tittat på sedan dess och ändå minns hon. Detaljer, hur hotellrummet såg ut, lite av varje om vad som hänt, om vagnen blev efter eller väskan eller annat.
Jag har inte det minnet av mig själv att jag pratade som de. Kanske kan de bero på att min familj splittrades och vi inte kom att prata så mycket om livet innan dess utan försökte överleva med det kaos och de känslor som jag hade då.
Men jag har mycket minnen, minnen från tidig barndom, hur brorsan och hans polare höll på med att slå tennis på gatan, landhockey. Frukostar på lördagar med ring så spelar vi osv.
Vi kom i samspråk om ditten och datten och hur som, vi pratade om mycket, så tycker min far att jag har otroliga minnen från min barndom. Detaljer, farmors gardiner, dofter, rutiner. Vad som gjordes och vad som sades.
Jag undrar lite ibland när mitt sinne för detaljer blev väckt, jag minns inte att jag var speciellt bra på det när jag var liten, ändå har jag registrerat en otroligt massa händelser och situationer.
Amanda är riktigt riktigt bra på detaljer, hon glömmer inte något. Hon har typ alla sinnena på helspänn 24/7, ja, kanske inte när hon sover men typ.
Douglas likaså. När barnen vaknar upp mitt i natten och ibland skall gå på toa så blir jag fascinerad av hur koll de har på lysknappar och annat. Det är mörkt ute, men de vet exakt vart och vad som skall göras fast de är helt sömndruckna. Om det har legat ett hinder framme, tex dammsugare när de gick och lade sig, dvs om den låg på vägen till badrummet så kommer de ihåg den, de frågar där sömndruckna vart den tagit vägen.
Jag undrar hur mycket minnen ett barn lagrar. Amanda har stenkoll på händelser i Thailand för 3 år sedan. Hon var typ lite drygt 2 år. Det är givetvis lättare om man tittar på kort och pratar om händelsen. Men även så, ok, vi tittar på korten första veckorna efter en resa. Men korten från resan i början av 2006 har vi inte tittat på sedan dess och ändå minns hon. Detaljer, hur hotellrummet såg ut, lite av varje om vad som hänt, om vagnen blev efter eller väskan eller annat.
Jag har inte det minnet av mig själv att jag pratade som de. Kanske kan de bero på att min familj splittrades och vi inte kom att prata så mycket om livet innan dess utan försökte överleva med det kaos och de känslor som jag hade då.
Men jag har mycket minnen, minnen från tidig barndom, hur brorsan och hans polare höll på med att slå tennis på gatan, landhockey. Frukostar på lördagar med ring så spelar vi osv.
Etiketter:
Synpunkter
Sommarpratare
Vad skulle jag prata om, om jag fick vara sommarpratare i radio.
Har ni själva funderat på det?
Vad har man att säga som kan intressera andra i typ 90 minuter, inkl musiken.
En del som sommarpratar är väldigt självutlämnande om barnlöshet, alkoholism, osv.
En del pratar länge om sin trädgård och sitt trädgårdsintresse eller sin passion för dykning.
Bäst är det, tycker jag, när de balanserar mellan det personliga och utlämnande och samtidigt ger sin syn på världshändelser.
Givetvis om man överlevt tsunamin eller Estonia kan det vara väldigt fascinerande för det finns så mycket glädje och livskraft i sådana berättelser om de berättas med en viss självdistans förstås, inte någon som fortfarande inte har bearbetat händelsen då blir det bara tungt och jobbigt.
Jag har två givna anekdoter.
En är mitt äventyr med Ismail och Cirkusen, med rymning, folks synpunkter på min ålder samt upplevelsen att vara och leva och jobba på Cirkusen.
Det känns som lite annorlunda och spännande.
Sedan har vi min sommarsäsong i Alanya, Turkiet, lite mer vanligt att jobba på charterort, men dock 10 minuter kan vi väl lägga på detta.
MEN... sen...
Givetvis kan en kortis om att flytta 4 ggr efter skilsmässan vara av viss vikt då det format mig rätt hårt att tvingas byta skola så många gånger mm.
Skilsmässobarn och min relation med min mor.
Åland, min relation till åland, och varför inte min relation till Mattias familj, denna kulturkrock som ägde rum med mötet mellan en Pettersson och familjen Ehres. Jag tror det hade varit lättare om Mattias kommit med en hindu, muslim eller något annat rent kulturkrocksmässigt =).
Mitt behov av frihet, mitt sätt att tänka kring begreppet frihet. Frihet under ansvar, frihet att kunna bestämma själv, frihet att få va den man vill och den man är, frihet att kunna göra egna val. Det finns mycket som rymmer sig under begreppet frihet för mig, men det är väldigt viktigt att jag känner frihet.
Vad skulle ditt program handla om?
Har ni själva funderat på det?
Vad har man att säga som kan intressera andra i typ 90 minuter, inkl musiken.
En del som sommarpratar är väldigt självutlämnande om barnlöshet, alkoholism, osv.
En del pratar länge om sin trädgård och sitt trädgårdsintresse eller sin passion för dykning.
Bäst är det, tycker jag, när de balanserar mellan det personliga och utlämnande och samtidigt ger sin syn på världshändelser.
Givetvis om man överlevt tsunamin eller Estonia kan det vara väldigt fascinerande för det finns så mycket glädje och livskraft i sådana berättelser om de berättas med en viss självdistans förstås, inte någon som fortfarande inte har bearbetat händelsen då blir det bara tungt och jobbigt.
Jag har två givna anekdoter.
En är mitt äventyr med Ismail och Cirkusen, med rymning, folks synpunkter på min ålder samt upplevelsen att vara och leva och jobba på Cirkusen.
Det känns som lite annorlunda och spännande.
Sedan har vi min sommarsäsong i Alanya, Turkiet, lite mer vanligt att jobba på charterort, men dock 10 minuter kan vi väl lägga på detta.
MEN... sen...
Givetvis kan en kortis om att flytta 4 ggr efter skilsmässan vara av viss vikt då det format mig rätt hårt att tvingas byta skola så många gånger mm.
Skilsmässobarn och min relation med min mor.
Åland, min relation till åland, och varför inte min relation till Mattias familj, denna kulturkrock som ägde rum med mötet mellan en Pettersson och familjen Ehres. Jag tror det hade varit lättare om Mattias kommit med en hindu, muslim eller något annat rent kulturkrocksmässigt =).
Mitt behov av frihet, mitt sätt att tänka kring begreppet frihet. Frihet under ansvar, frihet att kunna bestämma själv, frihet att få va den man vill och den man är, frihet att kunna göra egna val. Det finns mycket som rymmer sig under begreppet frihet för mig, men det är väldigt viktigt att jag känner frihet.
Vad skulle ditt program handla om?
Etiketter:
Reflektioner
söndag 12 oktober 2008
No shit sherlock!
Läser på Aftonbladet följande artikel, http://www.aftonbladet.se/wendela/article3520354.ab,
känner att jag vill spinna vidare på tidigare inlägg om mobbning.
Undersökning har visat att det är lite mer predestinerat vem som blir mobboffer och vem som blir den som mobbar. Redan på förskolan kan man se tendenser vilka som blir vad.
Min poäng exakt, det är ju därför det är så viktigt att personalen är välutbildad inom det området och prioriterar detta. Personalen måste få kontinuerlig fortbildning i området och få tillåtelse av ledningen att jobba med detta.
Klistra löv och annat kreativt i all ära men det är jätteviktigt att förskolan har en bra plan för hur man hanterar att barn är olika och har olika svårt att fungera i grupp, ha kompisar osv.
De är de som är med barnen hela dagarna och kan se och identifiera mönster mellan barn och deras inbördes relationer. Hur ofta sitter barn själva i sandlådan, vilka leker med vilka och när sker detta? När andra bästisen är borta/sjuk eller byter man kontinuerligt. Är barnen aggressiva eller dylik, hur hanterar dagispersonalen att ett barn är nästan alltid det som hamnar i bråk/tjafs?
Det behöver inte vara några stora saker som händer men tillräckligt om det är symptomatiskt för att personalen måste reagera.
Men i sverige vågar man inte adressera detta till föräldrarna, man är rädd för konflikter antar jag. Rädd för att föräldrarna skall uppfatta det som ingrepp i deras privatliv.
Men om man är skild eller har andra problem i familjen, ekonomin är dålig eller bara slitningar av olika slag och det påverkar barnet måste väl någon reagera eller? Att blunda och försöka torka bort det värsta, dämpa det omedelbara löser ju inget på lång sikt. Det är ju här och nu som dagispersonalen kan göra en stor förändring.
Så visst vill jag att mitt barn skall kunna skriva, läsa, få kreativt utlopp, läras sig om naturvetenskap men mest av allt vill jag att mitt barn blir en bra människa och där måste man redan på dagisnivå ta itu och prioritera sådana situationer.
känner att jag vill spinna vidare på tidigare inlägg om mobbning.
Undersökning har visat att det är lite mer predestinerat vem som blir mobboffer och vem som blir den som mobbar. Redan på förskolan kan man se tendenser vilka som blir vad.
Min poäng exakt, det är ju därför det är så viktigt att personalen är välutbildad inom det området och prioriterar detta. Personalen måste få kontinuerlig fortbildning i området och få tillåtelse av ledningen att jobba med detta.
Klistra löv och annat kreativt i all ära men det är jätteviktigt att förskolan har en bra plan för hur man hanterar att barn är olika och har olika svårt att fungera i grupp, ha kompisar osv.
De är de som är med barnen hela dagarna och kan se och identifiera mönster mellan barn och deras inbördes relationer. Hur ofta sitter barn själva i sandlådan, vilka leker med vilka och när sker detta? När andra bästisen är borta/sjuk eller byter man kontinuerligt. Är barnen aggressiva eller dylik, hur hanterar dagispersonalen att ett barn är nästan alltid det som hamnar i bråk/tjafs?
Det behöver inte vara några stora saker som händer men tillräckligt om det är symptomatiskt för att personalen måste reagera.
Men i sverige vågar man inte adressera detta till föräldrarna, man är rädd för konflikter antar jag. Rädd för att föräldrarna skall uppfatta det som ingrepp i deras privatliv.
Men om man är skild eller har andra problem i familjen, ekonomin är dålig eller bara slitningar av olika slag och det påverkar barnet måste väl någon reagera eller? Att blunda och försöka torka bort det värsta, dämpa det omedelbara löser ju inget på lång sikt. Det är ju här och nu som dagispersonalen kan göra en stor förändring.
Så visst vill jag att mitt barn skall kunna skriva, läsa, få kreativt utlopp, läras sig om naturvetenskap men mest av allt vill jag att mitt barn blir en bra människa och där måste man redan på dagisnivå ta itu och prioritera sådana situationer.
Etiketter:
Synpunkter
lördag 11 oktober 2008
Brödrostar och andra hushållsapparater
Vi funderar på att slå på stort och köpa en Kitchenaid Artisan hushållsassistent.
Vi har en orange Husqvarna från 80-talet samt en matberedare men ingen är snygg nog att stå framme vilket gör att man inte använder de så ofta som man skulle kunna göra samt att det är ju en snygg designpryl i vårt nya kök.
Vi har en orange Husqvarna från 80-talet samt en matberedare men ingen är snygg nog att stå framme vilket gör att man inte använder de så ofta som man skulle kunna göra samt att det är ju en snygg designpryl i vårt nya kök.
Vi skall definitivt köpa en ny brödrost då den är sunkig och ful.
Wow vilka brödrostar det finns att köpa idag, det är ju värsta rymdobjekten, mycket knappar och annat som kan gå sönder men som säkert får Matte att gåigång.
Jag kan alltså tänka mig lägga ut uppemot 8000 kr för hushållsassisten och mixer men ryser om brödrosten kostar över 300 kr och de under 300 kr ser förtaffliga ut.
Jag hatar verkligen sånt här, det skall vara billigt, snyggt och hållbart.
För mycket knappar och sådant blir bara för mycket blingbling och inget som tilltalar mig.
Men idag verkar allt vara upplagt för att det skall lysa och blinka oavsett, även alltså för en brödrost. Eller vad sägs om den här? Lite porrig om jag får tycka till.
Etiketter:
Shoppa
fredag 10 oktober 2008
Mamma eller Anna?
Det finns en del barn som säger namnet på sin förälder istället för att säga Mamma eller Pappa.
För mig är halva behållningen av barn att identifiera mig som deras mamma, annars kan jag väl adoptera eller något annat? Även om jag nu adopterat hade jag ju velat att de sa mamma, men jag hoppas ni förstår och gör ni inte det, slå en signal.
Anyhow, jag vill att mina barn säger Mamma.
Igår på simskolan så säger jag till Amanda, kom nu, typ eller något, kom igen.
-Javisst Anna, fnitter, fnitter kommer det från Amanda.
-Javisst, Anna Pettersson, ännu mera fnitter, fnitter från Amanda direkt efter.
Amanda tycker det är kul att säga Anna ibland, även om hon inte kallar mig det utan det är Mamma.
Men tänk om hon bara bestämmer sig en dag att säga Anna? Vad kan jag gör åt det? Ingenting antar jag, utan jag är utlämnad till vad hon kommer att välja att göra. Det är ju inte så att man kan tvinga ett barn att säga Mamma.
Man kan tvinga på dem ytterkläder när det är kallt, tvinga dem att va på dagis fast de ibland inte vill, tvinga iväg till träningar osv. Men inte att säga Mamma eller ens namn känns det som, för jag heter ju Anna och jag är ju deras Mamma. De kan ju inte välja att säga något annat smeknam, jo, förresten, det kan de ju, men jag kan protestera mot ett smeknamn men inte mot Anna.
Hurvens, dvs en rysning på norrländska, Mamma it is!
För mig är halva behållningen av barn att identifiera mig som deras mamma, annars kan jag väl adoptera eller något annat? Även om jag nu adopterat hade jag ju velat att de sa mamma, men jag hoppas ni förstår och gör ni inte det, slå en signal.
Anyhow, jag vill att mina barn säger Mamma.
Igår på simskolan så säger jag till Amanda, kom nu, typ eller något, kom igen.
-Javisst Anna, fnitter, fnitter kommer det från Amanda.
-Javisst, Anna Pettersson, ännu mera fnitter, fnitter från Amanda direkt efter.
Amanda tycker det är kul att säga Anna ibland, även om hon inte kallar mig det utan det är Mamma.
Men tänk om hon bara bestämmer sig en dag att säga Anna? Vad kan jag gör åt det? Ingenting antar jag, utan jag är utlämnad till vad hon kommer att välja att göra. Det är ju inte så att man kan tvinga ett barn att säga Mamma.
Man kan tvinga på dem ytterkläder när det är kallt, tvinga dem att va på dagis fast de ibland inte vill, tvinga iväg till träningar osv. Men inte att säga Mamma eller ens namn känns det som, för jag heter ju Anna och jag är ju deras Mamma. De kan ju inte välja att säga något annat smeknam, jo, förresten, det kan de ju, men jag kan protestera mot ett smeknamn men inte mot Anna.
Hurvens, dvs en rysning på norrländska, Mamma it is!
Etiketter:
Reflektioner,
Synpunkter
Knip igen, håll tätt
Jag hade ju börjat bli så politisk korrekt och så vet jag inte vad som hänt.
På dagis påtalar de att Amanda hostar typ sjukt mkt, hon är inte sjuk eller något men hon har en förfärlig hosta som gör sig påmind ibland.
Hon har opererats två gånger för polyper och halsmandlar och blev bättre men nu är det sämre igen och en ny operation känns nödvändig.
Så frågar dagispersonalen
-Har hon astma?
-Jag tror inte på astma svarar jag spontant!
Suck, det är nu jag ångrar att jag sa något.
Vad jag vill säga med mitt uttalande är att så länge hon inte ligger på golvet med andnöd och håller på att bli blå för att en katt gåttförbi utanför... så vill jag inte liksom överdriva hennes eventuella astma. Jag tror givetvis på att en del, få kan ha astma, men jag tror att det kan bli en självuppfyllande profetia och jag vill undvika att överdriva möjligheterna att hon stämplas som astmatisk.
Jaha, vad är det för fel förutom att jag irriterar, provocerar några människor, det är ju inte så att jag gjort det förr.
Men givetvis har dagisfrökens son stora astmatiska problem och i hennes öron, antar jag, kan bara spekulera, har jag sagt att allt är humbug.
MEN, hjälp, det var ju inte så jag menade, jag ville bara inte schåsa upp Amandas situation.
För bara ett år sedan hade jag inte sagt som jag sade, jag hade ju börjat lära mig va lite mer smidig. Hjälp, jag vill åter men ändå inte göra avkall på min spontana sida, ja den som lever får se och man lär så länge man lever.
Nu blev det faktiskt inte pinsamt, vi räddade oss båda från det och det känns skönt. Det var inget konstigt eller jobbigt möte i slutändan.
På dagis påtalar de att Amanda hostar typ sjukt mkt, hon är inte sjuk eller något men hon har en förfärlig hosta som gör sig påmind ibland.
Hon har opererats två gånger för polyper och halsmandlar och blev bättre men nu är det sämre igen och en ny operation känns nödvändig.
Så frågar dagispersonalen
-Har hon astma?
-Jag tror inte på astma svarar jag spontant!
Suck, det är nu jag ångrar att jag sa något.
Vad jag vill säga med mitt uttalande är att så länge hon inte ligger på golvet med andnöd och håller på att bli blå för att en katt gåttförbi utanför... så vill jag inte liksom överdriva hennes eventuella astma. Jag tror givetvis på att en del, få kan ha astma, men jag tror att det kan bli en självuppfyllande profetia och jag vill undvika att överdriva möjligheterna att hon stämplas som astmatisk.
Jaha, vad är det för fel förutom att jag irriterar, provocerar några människor, det är ju inte så att jag gjort det förr.
Men givetvis har dagisfrökens son stora astmatiska problem och i hennes öron, antar jag, kan bara spekulera, har jag sagt att allt är humbug.
MEN, hjälp, det var ju inte så jag menade, jag ville bara inte schåsa upp Amandas situation.
För bara ett år sedan hade jag inte sagt som jag sade, jag hade ju börjat lära mig va lite mer smidig. Hjälp, jag vill åter men ändå inte göra avkall på min spontana sida, ja den som lever får se och man lär så länge man lever.
Nu blev det faktiskt inte pinsamt, vi räddade oss båda från det och det känns skönt. Det var inget konstigt eller jobbigt möte i slutändan.
Etiketter:
Tillkortakommanden
Fredagkväll
Är det ett skämt eller?
Vad förväntas det av människor?
Ibland ser jag på tv nuförtiden, efter IPOD:en så är det mest film på den men som ikväll när Matte jobbar kväll och jag inte har annat för mig hemma än att se på tv så är det ju urkasst.
Jag har suttit framför datorn mest hela dagen och arbetat och orkar egentligen inte surfa eller något sådant.
Men vad skall man ta sig till?
Se på tv känns ju inte som ett alternativ.
Men vad gör man inte för konsten...
Så, färjan eller vad det nu heter, hur kung är inte det programmet? Vad kan inte hända på en båt? Sen hur sjukt är inte det, en båt? Tanken är att människorna skall supa sig asfulla och så är de på en båt? Vad är oddsen att någon skall hamna i vattnet? Sjukt höga känns det som.
Men ännu en dokusåpa, vem orkar lixom se andras misär? Zappar, hittar lite som vanligt på discovery eller miami inc som man hittar på säkert 4 olika kanaler, vilket oxå är en dokusåpa.. ja ja vad skall man göra?
Idol klockan åtta, zappar runt, det är parlamentet på 4+ och surfar lite emellan, hänger tvätt, lite mer Idol.
Världens barn, och den mannen, klarar bara inte den mannen, Anders Lundin, i mina ögon väldigt överskattad.
För att inte säga hur Peter Jihde har schangserat, var impad av honom tidigare, men direktsändningarna i Idol är ju under all kritik, han hittar ju inget snabbtänkt att säga och det blir en massa pinsamma tillfällen.
Sen det bästa av allt, Singing bee, varför, varför, varför bedriver man socialt arbete med att låta mediokra artister få eget program?
Nu är klockan tio och jag surfar för typ 6:e gången denna kväll och är bara mer och mer uttråkad. Skall jag ringa någon? Orkar jag det?
Hör en massa partymusik och känner bara för att imorgon är det party, skall på björn måns soran özz ska bli skitskoj och några öl på det och klackeskorna och fina kläder och lite annat.
Slipper tv:n iallafall.
Var typ såååååååååå nära att köpa guitarr hero till matte idag, lär kanske göra det imorgon istället för tv:n vem kan se det?
Imorgon är det stjärnor på is eller vad det heter och dansbandsduellen! Wow, vad jag sitter på nålar.
Äntligen kommer Robinson igen, den ända sanna dokusåpan!
Är det någon fler som hänger på och söker till programmet? Då min bonusbror kom med 2000 sökte min bror, min svägerska, min brors kompis, och givetvis min bonusbror. Om en av fyra i ett gäng kommer med som söker, skall inte vi göra likaså? Man kan ju vinna stora pengar och så går man ned i vikt, inte helt fel att förena dessa två.
Vad förväntas det av människor?
Ibland ser jag på tv nuförtiden, efter IPOD:en så är det mest film på den men som ikväll när Matte jobbar kväll och jag inte har annat för mig hemma än att se på tv så är det ju urkasst.
Jag har suttit framför datorn mest hela dagen och arbetat och orkar egentligen inte surfa eller något sådant.
Men vad skall man ta sig till?
Se på tv känns ju inte som ett alternativ.
Men vad gör man inte för konsten...
Så, färjan eller vad det nu heter, hur kung är inte det programmet? Vad kan inte hända på en båt? Sen hur sjukt är inte det, en båt? Tanken är att människorna skall supa sig asfulla och så är de på en båt? Vad är oddsen att någon skall hamna i vattnet? Sjukt höga känns det som.
Men ännu en dokusåpa, vem orkar lixom se andras misär? Zappar, hittar lite som vanligt på discovery eller miami inc som man hittar på säkert 4 olika kanaler, vilket oxå är en dokusåpa.. ja ja vad skall man göra?
Idol klockan åtta, zappar runt, det är parlamentet på 4+ och surfar lite emellan, hänger tvätt, lite mer Idol.
Världens barn, och den mannen, klarar bara inte den mannen, Anders Lundin, i mina ögon väldigt överskattad.
För att inte säga hur Peter Jihde har schangserat, var impad av honom tidigare, men direktsändningarna i Idol är ju under all kritik, han hittar ju inget snabbtänkt att säga och det blir en massa pinsamma tillfällen.
Sen det bästa av allt, Singing bee, varför, varför, varför bedriver man socialt arbete med att låta mediokra artister få eget program?
Nu är klockan tio och jag surfar för typ 6:e gången denna kväll och är bara mer och mer uttråkad. Skall jag ringa någon? Orkar jag det?
Hör en massa partymusik och känner bara för att imorgon är det party, skall på björn måns soran özz ska bli skitskoj och några öl på det och klackeskorna och fina kläder och lite annat.
Slipper tv:n iallafall.
Var typ såååååååååå nära att köpa guitarr hero till matte idag, lär kanske göra det imorgon istället för tv:n vem kan se det?
Imorgon är det stjärnor på is eller vad det heter och dansbandsduellen! Wow, vad jag sitter på nålar.
Äntligen kommer Robinson igen, den ända sanna dokusåpan!
Är det någon fler som hänger på och söker till programmet? Då min bonusbror kom med 2000 sökte min bror, min svägerska, min brors kompis, och givetvis min bonusbror. Om en av fyra i ett gäng kommer med som söker, skall inte vi göra likaså? Man kan ju vinna stora pengar och så går man ned i vikt, inte helt fel att förena dessa två.
Etiketter:
Synpunkter
onsdag 8 oktober 2008
Lite väl naturlig?
För mig spelar det inte någon roll vad du har för titel eller befattning. Det som spelar roll är om du är jvlgt duktig på det du gör, som en riktigt bra sommelier, ingenjör eller vad det nu kan vara som du är kompetent för.
Jag har sagt det förr, jag är mest mig själv. Alltså saker jag gör inför dig, gör jag inför min familj och jag behandlar de flesta lika, inga titlar eller befattningar spelar roll för mig.
Alltså kan jag komma på att jag petar lite i näsan på tåget, att jag tar bort smuts under naglarna i offentlig miljö.
Jag tar av mig skorna och viftar med fötterna, de behöver andas eller nått. Jag pratar om personliga problem och situationer i mobilen på tåget i offentlig miljö. Försöker dock dämpa rösten och ibland hålla tillbaka, men what the f..k! Det kan jag bjuda på, jag bråkar dock väldigt sällan i mobilen i offentlig miljö, där går min gräns.
Eller så säger jag ngt som idag på jobbet, var i sthlm alltså inte ens mitt kontor och en kille visar på att det fanns ett sätt att gömma sig i hissen,
-Skulle du göra det skulle jag skita ned mig, säger jag.
Ser hans min att sättet jag sa det på och att jag valde de orden blir lite... ja, snudd på vulgärt.
Så säger man väl inte utan jag skulle väl ha sagt att jag skulle typ dö av rädsla eller nått annat fjompigt.
Idag berättar min kompis att hon blivit lite förnärmad av dagispersonalen av en anledning. Personalen hade ställt en dum fråga, och hon berättar att hon kände sig som mig, då hon enligt egen utsago gav en Annablick.
Ni som sett och ännu bättre fått en sådan blick vet nog vad hon menar.
Pausen mellan hennes blick och tills hon sa orden som förstärkte blicken till dagispersonalen var typisk för mig enligt henne. You go girl! Bring them down!
Haha, ytterligare ett bevis att jag i mångt och mycket lever ut mina känslor eller behov och ytterligare ett bevis på att jag kanske är lite väl naturlig...
Idag hade jag ett samtal där personen gick som katten kring het gröt. Jag förstår att människor gör så, det är jobbigt att konfronteras, det är jobbigt att vara ärlig och rak. Men jag förstår mest när man är ärlig och rak, skiljer liksom på sak och person.
Personen säger i alla fall något i stil med att jag kan komma ikapp, what so ever. Jag förstår precis vad personen menar men jag vill inte låta personen komma undan så lätt så jag spelar lite dum och undrar hur tänker du nu, vad menar du nu?
Oj Oj Oj, nu svettas vi lite, personen tittar ned i golvet och hm, hm och så kommer det lite lite lite tydligare men fortfarande sådär konflikträdd.
Ja jag ger upp, alla kan ju inte va som jag, hur skulle det lukta på kontoren då om alla tog av sig sina skor och petade näsan eller smögfes vid skrivbordet =).
Jag har sagt det förr, jag är mest mig själv. Alltså saker jag gör inför dig, gör jag inför min familj och jag behandlar de flesta lika, inga titlar eller befattningar spelar roll för mig.
Alltså kan jag komma på att jag petar lite i näsan på tåget, att jag tar bort smuts under naglarna i offentlig miljö.
Jag tar av mig skorna och viftar med fötterna, de behöver andas eller nått. Jag pratar om personliga problem och situationer i mobilen på tåget i offentlig miljö. Försöker dock dämpa rösten och ibland hålla tillbaka, men what the f..k! Det kan jag bjuda på, jag bråkar dock väldigt sällan i mobilen i offentlig miljö, där går min gräns.
Eller så säger jag ngt som idag på jobbet, var i sthlm alltså inte ens mitt kontor och en kille visar på att det fanns ett sätt att gömma sig i hissen,
-Skulle du göra det skulle jag skita ned mig, säger jag.
Ser hans min att sättet jag sa det på och att jag valde de orden blir lite... ja, snudd på vulgärt.
Så säger man väl inte utan jag skulle väl ha sagt att jag skulle typ dö av rädsla eller nått annat fjompigt.
Idag berättar min kompis att hon blivit lite förnärmad av dagispersonalen av en anledning. Personalen hade ställt en dum fråga, och hon berättar att hon kände sig som mig, då hon enligt egen utsago gav en Annablick.
Ni som sett och ännu bättre fått en sådan blick vet nog vad hon menar.
Pausen mellan hennes blick och tills hon sa orden som förstärkte blicken till dagispersonalen var typisk för mig enligt henne. You go girl! Bring them down!
Haha, ytterligare ett bevis att jag i mångt och mycket lever ut mina känslor eller behov och ytterligare ett bevis på att jag kanske är lite väl naturlig...
Idag hade jag ett samtal där personen gick som katten kring het gröt. Jag förstår att människor gör så, det är jobbigt att konfronteras, det är jobbigt att vara ärlig och rak. Men jag förstår mest när man är ärlig och rak, skiljer liksom på sak och person.
Personen säger i alla fall något i stil med att jag kan komma ikapp, what so ever. Jag förstår precis vad personen menar men jag vill inte låta personen komma undan så lätt så jag spelar lite dum och undrar hur tänker du nu, vad menar du nu?
Oj Oj Oj, nu svettas vi lite, personen tittar ned i golvet och hm, hm och så kommer det lite lite lite tydligare men fortfarande sådär konflikträdd.
Ja jag ger upp, alla kan ju inte va som jag, hur skulle det lukta på kontoren då om alla tog av sig sina skor och petade näsan eller smögfes vid skrivbordet =).
Etiketter:
Reflektioner,
Synpunkter
Alkolås på sms och mailen?
Hahaha, läser Aftonbladet, läser att Google skall lansera alkolås till mailen.
Man skall få lösa ett antal matematiska frågor på tid, vilket avgör om man kommer åt sin mail.
Detta för att man inte skall skicka dumma sms i påverkat tillstånd antar jag...
Kanon, att ingen tänkt på det tidigare!
GUUUD, vad många fyllesamtal jag har ringt genom åren, guud vad rolig jag tyckte att jag var då. Jag har inte ringt så mycket för att jag inte vågat säga ärligt vad jag tycker om saker och ting. Men jag har nog ringt för "att reda ut" en jvla massa. Men allra mest har jag ringt för det är Party och jag är full och glad.
Matte har en kompis, ja, han är väl min oxå, men iallafall, han kommer från skåne, har bott några år i Stockholm men flyttade ned till halmstad för att plugga.
Killen ringer kl 04 en natt och är packad och har återfått mycket av sin skånska dialekt. Det är som ett annat språk, det gick bara inte förstå vad han sa, jag har sällan skrattat så mycket, va? va? va? var väl det enda jag sa sen fick Matte luren.
Det här var alldeles efter att Amanda fötts och vi bodde i Fruängen.
Det var mitt/vårt sista fyllesamtal vad jag vet. Visst har vi pratat med folk i fyllan men då har vi vetat att det varit fest där oxå eller de som ringt vetat att vi haft fest.
Alltså ingen har ringt på nästan 5 år mitt i natten bara för att de var full och lite kära i oss och ville prata.
Inte som jag kommer ihåg i allafall.
Inte för att det stör mig att någon ringer, jag tycker mest sånt är kul, våra barn sover igenom en tsunami, 9/11 attack och en atombomb tror jag. Det har aldrig varit mitt problem och hade det varit mitt problem så hade barnen fått rätta sig efter ljudet och inte ljudet efter barnen, så det så. Fick jag det sagt oxå.
Men alla runtomkring oss har väl blivit vuxna och gör inte sådant längre, man skickar försiktigt ett sms kanske för att kolla om folk är vakna, då har man svaret och biljetten så att man kan ringa.
Jag tycker det är skitkul med Google iallafall, min tävlingslust har redan kommit igång, jag väntar på att tjänsten finns och att jag är packad och försöker knäcka alkolåset, där är mina tankar just nu.
Men helt klart är det bra för en massa som skickar arga sms, mail eller dylikt till ex eller annat som man får tokångest över dagen efter.
You go Google!
Man skall få lösa ett antal matematiska frågor på tid, vilket avgör om man kommer åt sin mail.
Detta för att man inte skall skicka dumma sms i påverkat tillstånd antar jag...
Kanon, att ingen tänkt på det tidigare!
GUUUD, vad många fyllesamtal jag har ringt genom åren, guud vad rolig jag tyckte att jag var då. Jag har inte ringt så mycket för att jag inte vågat säga ärligt vad jag tycker om saker och ting. Men jag har nog ringt för "att reda ut" en jvla massa. Men allra mest har jag ringt för det är Party och jag är full och glad.
Matte har en kompis, ja, han är väl min oxå, men iallafall, han kommer från skåne, har bott några år i Stockholm men flyttade ned till halmstad för att plugga.
Killen ringer kl 04 en natt och är packad och har återfått mycket av sin skånska dialekt. Det är som ett annat språk, det gick bara inte förstå vad han sa, jag har sällan skrattat så mycket, va? va? va? var väl det enda jag sa sen fick Matte luren.
Det här var alldeles efter att Amanda fötts och vi bodde i Fruängen.
Det var mitt/vårt sista fyllesamtal vad jag vet. Visst har vi pratat med folk i fyllan men då har vi vetat att det varit fest där oxå eller de som ringt vetat att vi haft fest.
Alltså ingen har ringt på nästan 5 år mitt i natten bara för att de var full och lite kära i oss och ville prata.
Inte som jag kommer ihåg i allafall.
Inte för att det stör mig att någon ringer, jag tycker mest sånt är kul, våra barn sover igenom en tsunami, 9/11 attack och en atombomb tror jag. Det har aldrig varit mitt problem och hade det varit mitt problem så hade barnen fått rätta sig efter ljudet och inte ljudet efter barnen, så det så. Fick jag det sagt oxå.
Men alla runtomkring oss har väl blivit vuxna och gör inte sådant längre, man skickar försiktigt ett sms kanske för att kolla om folk är vakna, då har man svaret och biljetten så att man kan ringa.
Jag tycker det är skitkul med Google iallafall, min tävlingslust har redan kommit igång, jag väntar på att tjänsten finns och att jag är packad och försöker knäcka alkolåset, där är mina tankar just nu.
Men helt klart är det bra för en massa som skickar arga sms, mail eller dylikt till ex eller annat som man får tokångest över dagen efter.
You go Google!
Etiketter:
Synpunkter
Förträngning eller bara sunt?
Jag går i tankarna att jag skall ringa min far, han var på besök för ett tag sedan och vi har inte pratats vid sen dess.
Så tänker jag vidare, att det var länge sedan jag pratade med farmor oxå, men så kommer jag på att hon är ju död. Ingen chock eller så utan bara konstaterande, det går ju inte ringa henne liksom.
Min farmor dog förra året, hon blev 97 år och världens mysigaste farmor, ja, ja, pappa och bror kanske har lite annan bild oxå, hon var inte enkel, men go, glad och snäll.
Hon har alltså levt i 36 år av mitt liv, inte helt enkelt att fatta att vi inte kommer att mötas på ett tag.
Jag har inte ett helt enkelt förhållande till döden, alltså, jag är inte rädd för döden eller så, men det är heller inget jag längtar till direkt.
Mitt förhållande gäller vad som händer sen, när jag tänker på döden får jag existentiella tankar, varför lever vi? Hur gick det till att människan och jorden kom till, hur stort är universum.
Alltså när jag tänker på döden blir det så många frågor och frågorna kan inte få svar och det gör att jag ifrågasätter min och alla andras blotta existens och så går det runt.
Ända tills jag förtränger att farmor är död, jag tänker mer i termer att hon är på en lång lång resa och vi kanske ses igen men tills dess kommer vi inte att ha fysisk kontakt eller talas vid per telefon.
Det gör att jag ibland kommer på att jag skall ringa, min saknad gör sig påmind och så kommer jag på att hon är död.
Så för att förskona mig själv från alla existentiella tankar om Gud, universum och livet så är min farmor bara runt hörnet, hon är på semester och vi hörs en annan gång.
Så tänker jag vidare, att det var länge sedan jag pratade med farmor oxå, men så kommer jag på att hon är ju död. Ingen chock eller så utan bara konstaterande, det går ju inte ringa henne liksom.
Min farmor dog förra året, hon blev 97 år och världens mysigaste farmor, ja, ja, pappa och bror kanske har lite annan bild oxå, hon var inte enkel, men go, glad och snäll.
Hon har alltså levt i 36 år av mitt liv, inte helt enkelt att fatta att vi inte kommer att mötas på ett tag.
Jag har inte ett helt enkelt förhållande till döden, alltså, jag är inte rädd för döden eller så, men det är heller inget jag längtar till direkt.
Mitt förhållande gäller vad som händer sen, när jag tänker på döden får jag existentiella tankar, varför lever vi? Hur gick det till att människan och jorden kom till, hur stort är universum.
Alltså när jag tänker på döden blir det så många frågor och frågorna kan inte få svar och det gör att jag ifrågasätter min och alla andras blotta existens och så går det runt.
Ända tills jag förtränger att farmor är död, jag tänker mer i termer att hon är på en lång lång resa och vi kanske ses igen men tills dess kommer vi inte att ha fysisk kontakt eller talas vid per telefon.
Det gör att jag ibland kommer på att jag skall ringa, min saknad gör sig påmind och så kommer jag på att hon är död.
Så för att förskona mig själv från alla existentiella tankar om Gud, universum och livet så är min farmor bara runt hörnet, hon är på semester och vi hörs en annan gång.
Etiketter:
familj
Kallpratarnas mästare
Idag är jag i Sthlm och jobbar, sitter på huvudkontoret och känner verkligen inte så många.
Vi går iväg några och äter lunch, alla som sitter på kontoret känner inte heller varandra. Många kommer och går beroende på uppdrag, hur långa uppdragen är eller om man hellre vill sitta hemma...
Vilket, jippie, är möjligt för att det finns VPN lösningar...
Vilket som, så känner folk på kontoret inte varandra helt och hållet, vilket gör att när vi äter lunch blir det tyst, inte kanske pinsam tystnad, det tycker jag mig nog att man kommer förbi när man blir lite äldre =). Alla vet liksom att nu är det tyst för att vi inte känner varandra.
När jag var yngre var detta en fasa för de flesta, guuuuuuuud vad pinsamt det mesta var i livet och absolut att hamna med ett gäng främlingar i en grupp där ingen tog iniativ eller pratade på.
Jag gillar inte den typen tystnad iallafall, inte för att jag tycker den är pinsam utan bara för att det är så dumt att folk inte vågar prata. Kanske det finns fler aspekter, men varför går man på lunch med andra om man vill sitta tyst? Den ekvationen går inte ihop för mig.
Givetvis kan det va som allt annat i livet, man vill ha allt och kunna välja när det skall ske, tyvärr verkar inte livet fungera på det sättet.
Vi pratar alltså på, om ditten, datten, väder, räntor, ja räntor kan vi prata mycket om. Vi pratar om boende, alla de vanliga ämnena. När det är utrett så infaller tystnad, nu har vi ju uttömt de sedvanliga gemensamma nämnarna.
NU kommer Anna in, det finns ju tusentals andra saker att prata om, så jag babblar på. Men av någon anledning känner jag allt som oftast att folk tycker det är jobbigt att fortsätta prata med okända människor. Vi är inte så intresserad av varandra om vi inte har något utbyte av varandra, personkemi stämmer extremt bra eller dylika anledningar.
Nu vill folk som bara packa ihop och gå till sitt, är det någon i sällskapet som fortfarande äter så sitter vi gärna tysta och väntar ut den stackarn.
Jag är säkert jättejobbig för många där jag pladdrar på, men jag tycker det är ännu otrevligare för den stackarn som inte är klar och känner pressen från alla andra, som sitter tysta och tittar på.
Vi går iväg några och äter lunch, alla som sitter på kontoret känner inte heller varandra. Många kommer och går beroende på uppdrag, hur långa uppdragen är eller om man hellre vill sitta hemma...
Vilket, jippie, är möjligt för att det finns VPN lösningar...
Vilket som, så känner folk på kontoret inte varandra helt och hållet, vilket gör att när vi äter lunch blir det tyst, inte kanske pinsam tystnad, det tycker jag mig nog att man kommer förbi när man blir lite äldre =). Alla vet liksom att nu är det tyst för att vi inte känner varandra.
När jag var yngre var detta en fasa för de flesta, guuuuuuuud vad pinsamt det mesta var i livet och absolut att hamna med ett gäng främlingar i en grupp där ingen tog iniativ eller pratade på.
Jag gillar inte den typen tystnad iallafall, inte för att jag tycker den är pinsam utan bara för att det är så dumt att folk inte vågar prata. Kanske det finns fler aspekter, men varför går man på lunch med andra om man vill sitta tyst? Den ekvationen går inte ihop för mig.
Givetvis kan det va som allt annat i livet, man vill ha allt och kunna välja när det skall ske, tyvärr verkar inte livet fungera på det sättet.
Vi pratar alltså på, om ditten, datten, väder, räntor, ja räntor kan vi prata mycket om. Vi pratar om boende, alla de vanliga ämnena. När det är utrett så infaller tystnad, nu har vi ju uttömt de sedvanliga gemensamma nämnarna.
NU kommer Anna in, det finns ju tusentals andra saker att prata om, så jag babblar på. Men av någon anledning känner jag allt som oftast att folk tycker det är jobbigt att fortsätta prata med okända människor. Vi är inte så intresserad av varandra om vi inte har något utbyte av varandra, personkemi stämmer extremt bra eller dylika anledningar.
Nu vill folk som bara packa ihop och gå till sitt, är det någon i sällskapet som fortfarande äter så sitter vi gärna tysta och väntar ut den stackarn.
Jag är säkert jättejobbig för många där jag pladdrar på, men jag tycker det är ännu otrevligare för den stackarn som inte är klar och känner pressen från alla andra, som sitter tysta och tittar på.
Etiketter:
Synpunkter
måndag 6 oktober 2008
Känna sig som i en film
Jag sitter hemma och jobbar idag, är riktigt effektiv och har en allmänt bra känsla i kroppen.
Sitter vid mitt ekbord, med ansiktet mot de stora fönstrena som är i söderläge.
Väg 55 mot bland annat Enköping går utanför med ljuden tränger inte in, jag ser bara bilarna köra förbi.
Blickar jag lite längre ser jag Ramstalund Kyrka i förgrunden.
Jag har stora träd på gården, Ask, Rönn och Canadalönn, löven ligger stora nedanför fönstrena, gula, oranga.
Solen står lågt och är brandgul, vacker höstfärg och sådandär man bara njuter av att känna och se. En renhet i hösten och löven och de kala träden, ett varmt ljus.
Jag sitter och dricker kaffe och elden sprakar i kaminen till vänster om mig.
Jag skulle önska att man kunde ta ett kort på sig själv, sitter lite uppkrupen med ena benet stödjande mot bordskanten, det andra lite kors över stolen, jag skriver, dokumenterar, tittar upp, och ser hela denna vy utanför.
Just där och då känns det som att man lever i en film.
Fram emot 17 tiden känner jag att det är dags för lite syre, skall jobba sent.
Jag byter tröja och tar fram gåstavarna, jag tar en tur efter den föredetta banvallen mot stan.
Efter ca 25 minuter når jag golfbanan, i början av november är gräset alldeles grönt och greenen är välklippt.
Efter vägen är det ömsom trollskog och ömsom åkermark, solen bränner i ryggen.
Vid golfbanan vänder jag, solen har snabbt gått ned och ligger mycket lågt, jag känner mig nyttig och mina tankar fladdrar kring saker jag borde göra upp med, med även kring det underbara, njutningsfulla och möjligheten att få gå där och insupa luften, ljuset och känslan.
Är det dethär som är livet?
Isåfall vill jag att många fler dagar skall vara som idag.
Sitter vid mitt ekbord, med ansiktet mot de stora fönstrena som är i söderläge.
Väg 55 mot bland annat Enköping går utanför med ljuden tränger inte in, jag ser bara bilarna köra förbi.
Blickar jag lite längre ser jag Ramstalund Kyrka i förgrunden.
Jag har stora träd på gården, Ask, Rönn och Canadalönn, löven ligger stora nedanför fönstrena, gula, oranga.
Solen står lågt och är brandgul, vacker höstfärg och sådandär man bara njuter av att känna och se. En renhet i hösten och löven och de kala träden, ett varmt ljus.
Jag sitter och dricker kaffe och elden sprakar i kaminen till vänster om mig.
Jag skulle önska att man kunde ta ett kort på sig själv, sitter lite uppkrupen med ena benet stödjande mot bordskanten, det andra lite kors över stolen, jag skriver, dokumenterar, tittar upp, och ser hela denna vy utanför.
Just där och då känns det som att man lever i en film.
Fram emot 17 tiden känner jag att det är dags för lite syre, skall jobba sent.
Jag byter tröja och tar fram gåstavarna, jag tar en tur efter den föredetta banvallen mot stan.
Efter ca 25 minuter når jag golfbanan, i början av november är gräset alldeles grönt och greenen är välklippt.
Efter vägen är det ömsom trollskog och ömsom åkermark, solen bränner i ryggen.
Vid golfbanan vänder jag, solen har snabbt gått ned och ligger mycket lågt, jag känner mig nyttig och mina tankar fladdrar kring saker jag borde göra upp med, med även kring det underbara, njutningsfulla och möjligheten att få gå där och insupa luften, ljuset och känslan.
Är det dethär som är livet?
Isåfall vill jag att många fler dagar skall vara som idag.
Etiketter:
Huset,
Jobbet,
Reflektioner,
Synpunkter
Om kris
Jag sökte på lite olika saker, bland annat livskris och fann en intressant sida, i alla fall för mig. Sättet personen beskriver olika saker runt psykoterapi tilltalar mig, så jag delar med mig...
Det är alltså inte mina ord, utan någonannans.
Kris innebär att den gamla kartan inte fungerar längre och att någon ny inte förefaller finnas i sikte. Du kan inte gå tillbaka till det gamla och ser ingen framtid.
Vad som utlöser en kris kan vara en liten tuva eller en av alla erkänd katastrof.
Ibland kommer en kris smygande och andra gånger är psykologin mer dramatisk.
Somliga fyller 40 år (eller 30 eller 25) och inser att drömmen om evig ungdom var falsk. Andra kommer till insikt om egna begränsningar eller förstår att de levt på illusioner om sig själva, sina närmaste eller sina karriärmöjligheter.
Ibland råkar vi ut för något hemskt eller blir vittne till något dramatiskt som rubbar vår trygghet och tilltro till våra medmänniskor.
Om en traumatisk situation sker samtidigt med en känslig utvecklingsperiod i din psykologi ökar risken att du skall hamna i en kris som blir svårhanterlig och som kan kräva terapi.
I kris har vi svårt att tänka
I kriser grubblar vi. Tankarna mal runt och det är omöjligt att slappna av. Vi fastnar i plågsamma återvändsgränder.
Vanligt är att man inte ser sambandet med det inträffade och sitt tillstånd - man vet helt enkelt inte vad det är fråga om och förstår inte längre sin psykologi. Man har huvudet fullt av improduktiva inre dialoger. Eller engagerar sig i meningslösa yttre konflikter. Och det går inte att bara bita ihop och försöka arbeta på och bete sig som vanligt. Man tappar helt enkelt kontrollen över känslorna och kan inte tänka klart.
Somliga av oss är bättre rustade att handskas med kriser. En del är i förväg inställda på att svårigheter och självprövningar hör till livet och är beredda att ta tjuren vid hornen. Andra försöker stoppa huvudet i sanden. Men ingen kan yvas.
Vissa förkroppsligar sin vånda. Det känns som att kroppen rent bokstavligt går sönder eller att hjärtat skall brista. Ett vanligt uttryck är "att gå in i väggen". Man har ångest och kan inte sova och känner inte igen sig. Man orkar inget längre.
Många skäms för sina överväldigande känslor och fruktar för sin mentala hälsa. Det är vanligt att man börjar gråta utan att förstå varför och drar sig undan.
Det är alltså inte mina ord, utan någonannans.
Kris innebär att den gamla kartan inte fungerar längre och att någon ny inte förefaller finnas i sikte. Du kan inte gå tillbaka till det gamla och ser ingen framtid.
Vad som utlöser en kris kan vara en liten tuva eller en av alla erkänd katastrof.
Ibland kommer en kris smygande och andra gånger är psykologin mer dramatisk.
Somliga fyller 40 år (eller 30 eller 25) och inser att drömmen om evig ungdom var falsk. Andra kommer till insikt om egna begränsningar eller förstår att de levt på illusioner om sig själva, sina närmaste eller sina karriärmöjligheter.
Ibland råkar vi ut för något hemskt eller blir vittne till något dramatiskt som rubbar vår trygghet och tilltro till våra medmänniskor.
Om en traumatisk situation sker samtidigt med en känslig utvecklingsperiod i din psykologi ökar risken att du skall hamna i en kris som blir svårhanterlig och som kan kräva terapi.
I kris har vi svårt att tänka
I kriser grubblar vi. Tankarna mal runt och det är omöjligt att slappna av. Vi fastnar i plågsamma återvändsgränder.
Vanligt är att man inte ser sambandet med det inträffade och sitt tillstånd - man vet helt enkelt inte vad det är fråga om och förstår inte längre sin psykologi. Man har huvudet fullt av improduktiva inre dialoger. Eller engagerar sig i meningslösa yttre konflikter. Och det går inte att bara bita ihop och försöka arbeta på och bete sig som vanligt. Man tappar helt enkelt kontrollen över känslorna och kan inte tänka klart.
Somliga av oss är bättre rustade att handskas med kriser. En del är i förväg inställda på att svårigheter och självprövningar hör till livet och är beredda att ta tjuren vid hornen. Andra försöker stoppa huvudet i sanden. Men ingen kan yvas.
Vissa förkroppsligar sin vånda. Det känns som att kroppen rent bokstavligt går sönder eller att hjärtat skall brista. Ett vanligt uttryck är "att gå in i väggen". Man har ångest och kan inte sova och känner inte igen sig. Man orkar inget längre.
Många skäms för sina överväldigande känslor och fruktar för sin mentala hälsa. Det är vanligt att man börjar gråta utan att förstå varför och drar sig undan.
Etiketter:
Reflektioner
söndag 5 oktober 2008
Tonårsdöttrar
GUUUUD vad jag längtar efter att Amanda ska bli tonåring.
Det är ju rätt viktigt givetvis att jag även längtar efter åren som leder till tonåren.
Självklart!
Det gör jag ju, men något med tonåringar tilltalar mig så himla mycket.
De där åren mellan 13-20 är så spännande i en människas liv.
De första åren skall vara viktiga för en självkänsla, de mellan 0-4 år eller vad det nu är.
Åren mellan 13-20 formar en så himla mycket oxå och där ens naiva sida, ens analytiska sida, ens existensiella sida får utlopp, fritt utlopp. Allt en tonåring har är att bry sig om sig själv.
I en tonårings liv finns det bara tonåringen mot världen, tonåringen mot alla andra. Och varför skall tonåringen bry sig om annat än sig själv? Självklart ja, ja, försöka komma överens med vänner osv, men att stå sig själv närmast och bara försöka få ut så mycket som möjligt av tiden och egen lycka.
Runtomkring i mitt liv träffar jag rätt många tonåringar eftersom många syskonbarn och kusinbarn har blivit stora, snyft!
Igår träffade jag en tonåring. Deras insikt är skrämmande god, deras kunskap om livet och dess förutsättningar är riktigt bra, och även om många kan hantera situationen och livet så är det givetvis mycket de inte kan hantera än. Men det som är så roligt är att de förstår så himla mycket, de kan de oskrivna reglerna, de ser dem, har svårt att förstå dem, anpassa sig, vill att världen skall vara mer rättvis, snällare, enklare. Men deltar ändå i spelet.
Jag gillar även att höra hur deras sätt att kommunicera med varandra idag skiljer sig från tidigare, allt genom internet givetvis, sms oxå men internet och communitys, vad som driver dem, vad de gör på nätet, vad det vet om risker, hur, när och varför de träffar någon. Vilka sajter de är på osv.
Så roligt är det ju inte när killen inte ringer, det är ju inget litet problem, det är ju nästan något en del kan ta alltför många treo i en tillbringare för. Sedan för att 2 veckor senare ha gått över till något helt annat. Det kan vara precis vad som helst när hormonerna är i omlopp. Hörde på Rixfm att en kille i tonåren tänker på sex typ 20 gånger i minuten. Det är rätt ofta...
Jag bara längtar i allafall, längtar till konflikterna, längtar till de förtroliga samtalen över en kopp te i soffan, längtar efter sökandet efter sin egen identitet, längtar efter frigörandet, längtar efter att se vad det blir av min lilla tös.
Kan jag inte bara få ha en massa tonåringar som fosterbarn sådana där som är lite knepiga som har det lite struligt men ännu inte fallit för några större frestelser, men ändå tangerat, som kan komma hem till mig som jag tror att jag kan rädda? Min hybris känner inga gränser när det gäller att kunna nå dessa, med en udd av överdrift och skämt, men ändå.
Det är ju rätt viktigt givetvis att jag även längtar efter åren som leder till tonåren.
Självklart!
Det gör jag ju, men något med tonåringar tilltalar mig så himla mycket.
De där åren mellan 13-20 är så spännande i en människas liv.
De första åren skall vara viktiga för en självkänsla, de mellan 0-4 år eller vad det nu är.
Åren mellan 13-20 formar en så himla mycket oxå och där ens naiva sida, ens analytiska sida, ens existensiella sida får utlopp, fritt utlopp. Allt en tonåring har är att bry sig om sig själv.
I en tonårings liv finns det bara tonåringen mot världen, tonåringen mot alla andra. Och varför skall tonåringen bry sig om annat än sig själv? Självklart ja, ja, försöka komma överens med vänner osv, men att stå sig själv närmast och bara försöka få ut så mycket som möjligt av tiden och egen lycka.
Runtomkring i mitt liv träffar jag rätt många tonåringar eftersom många syskonbarn och kusinbarn har blivit stora, snyft!
Igår träffade jag en tonåring. Deras insikt är skrämmande god, deras kunskap om livet och dess förutsättningar är riktigt bra, och även om många kan hantera situationen och livet så är det givetvis mycket de inte kan hantera än. Men det som är så roligt är att de förstår så himla mycket, de kan de oskrivna reglerna, de ser dem, har svårt att förstå dem, anpassa sig, vill att världen skall vara mer rättvis, snällare, enklare. Men deltar ändå i spelet.
Jag gillar även att höra hur deras sätt att kommunicera med varandra idag skiljer sig från tidigare, allt genom internet givetvis, sms oxå men internet och communitys, vad som driver dem, vad de gör på nätet, vad det vet om risker, hur, när och varför de träffar någon. Vilka sajter de är på osv.
Så roligt är det ju inte när killen inte ringer, det är ju inget litet problem, det är ju nästan något en del kan ta alltför många treo i en tillbringare för. Sedan för att 2 veckor senare ha gått över till något helt annat. Det kan vara precis vad som helst när hormonerna är i omlopp. Hörde på Rixfm att en kille i tonåren tänker på sex typ 20 gånger i minuten. Det är rätt ofta...
Jag bara längtar i allafall, längtar till konflikterna, längtar till de förtroliga samtalen över en kopp te i soffan, längtar efter sökandet efter sin egen identitet, längtar efter frigörandet, längtar efter att se vad det blir av min lilla tös.
Kan jag inte bara få ha en massa tonåringar som fosterbarn sådana där som är lite knepiga som har det lite struligt men ännu inte fallit för några större frestelser, men ändå tangerat, som kan komma hem till mig som jag tror att jag kan rädda? Min hybris känner inga gränser när det gäller att kunna nå dessa, med en udd av överdrift och skämt, men ändå.
Etiketter:
Synpunkter
lördag 4 oktober 2008
Argumentera mot en kvinna
Samma öl, samma kväll, samma personer.
En i sällskapet säger att det är omöjligt att på sikt att vinna en argumentation med en kvinna, dvs sin egen kvinna, den man lever med.
Passus! Nu slog det mig, hur fungerar sådana saker i homosexuella relationer, då man alltid hävdar ovanstående, vem är vad i en homosexuell relation eller finns det andra stereotypproblem?
Anyhow, när ett förhållande inleds har mannen ungefär 50/50 procents chans att vinna en fajt, efter förlovning och över tid minskar chanserna för mannen och efter giftermål är de obefintliga.
Jag säger inte att jag håller med, jag bara återberättar en stereotyp bild.
Då får jag vet något nytt, att eftersom mannens chanser är rätt begränsade måste man ta till andra redskap, andra vapen.
Mannen har vissa privilegier, svårt ord det där, nu kommer det!
Männen låssas inte höra saker på låssas, de glömmer på låssas... Bara för att markera, slå tillbaka, kan det verkligen vara så? Viss överdrivning här, men kanske det ligger något i det hela?
Kanske männen inte medvetet glömmer på låssas, alltså att de egentligen mycket väl visste att de skulle köpa deodorant men skiter medvetet i det hela. Men att de ändå ger upp, skiter i att ens försöka komma ihåg?
Ja, jag vet då rakt inte, men spännande är det, man lär så länge man lever och just nu upptar mycket av mina tanker existensiella tankar om livet, varför och hur och allt därikring.
En i sällskapet säger att det är omöjligt att på sikt att vinna en argumentation med en kvinna, dvs sin egen kvinna, den man lever med.
Passus! Nu slog det mig, hur fungerar sådana saker i homosexuella relationer, då man alltid hävdar ovanstående, vem är vad i en homosexuell relation eller finns det andra stereotypproblem?
Anyhow, när ett förhållande inleds har mannen ungefär 50/50 procents chans att vinna en fajt, efter förlovning och över tid minskar chanserna för mannen och efter giftermål är de obefintliga.
Jag säger inte att jag håller med, jag bara återberättar en stereotyp bild.
Då får jag vet något nytt, att eftersom mannens chanser är rätt begränsade måste man ta till andra redskap, andra vapen.
Mannen har vissa privilegier, svårt ord det där, nu kommer det!
Männen låssas inte höra saker på låssas, de glömmer på låssas... Bara för att markera, slå tillbaka, kan det verkligen vara så? Viss överdrivning här, men kanske det ligger något i det hela?
Kanske männen inte medvetet glömmer på låssas, alltså att de egentligen mycket väl visste att de skulle köpa deodorant men skiter medvetet i det hela. Men att de ändå ger upp, skiter i att ens försöka komma ihåg?
Ja, jag vet då rakt inte, men spännande är det, man lär så länge man lever och just nu upptar mycket av mina tanker existensiella tankar om livet, varför och hur och allt därikring.
Etiketter:
Relationer
Privat på jobbet
Sitter över en öl med kompisar/gamla arbetskamrater.
Frågan uppkommer, är man privat på jobbet? Det får mig att fundera hur mycket man får ta med av sig själv privat till jobbet?
Vi är så olika som människor och olika människor gör olika val, eller bara har olika sätt.
Jag är samma 24/7 med vissa nyanser, en känslomänniska, men det som är viktigt här är att mina företrädande egenskaper i jobbet är samma hos mig privat. Struktur, kontroll, ordning, ryslig effektiv men ibland behöver bara ligga och zappa en dag.
Jag har andra i min släkt som har haft urkoll på sitt jobb, struktur och ordning och hemmet ett stort inferno. Jag tänker här mer på praktiska konkreta egenskaper, inte på glad, ledsen osv.
Anyhow, när man har jobbat upp mot 10 år, kan man tillåta sig att vara hur privat som helst på jobbet? Det innebär även att många av ens tillkortakommanden spelas upp, man behandlar sina kollegor som sin familj, sina vänner, de som alltid finns kvar, som på något sätt ändå gillar en eller inte kommer ifrån en=).
Men ens kollegor kanske inte känner på samma sätt för mig som jag gör för dem och så behandlar jag dem som en gammal kompis, sur och grining ibland, spydig, glad och kramig, you name it, liksom.
Något svar fann vi inte, tror inte heller att det behöver finnas ett svar, bara ännu en reflektion.
Frågan uppkommer, är man privat på jobbet? Det får mig att fundera hur mycket man får ta med av sig själv privat till jobbet?
Vi är så olika som människor och olika människor gör olika val, eller bara har olika sätt.
Jag är samma 24/7 med vissa nyanser, en känslomänniska, men det som är viktigt här är att mina företrädande egenskaper i jobbet är samma hos mig privat. Struktur, kontroll, ordning, ryslig effektiv men ibland behöver bara ligga och zappa en dag.
Jag har andra i min släkt som har haft urkoll på sitt jobb, struktur och ordning och hemmet ett stort inferno. Jag tänker här mer på praktiska konkreta egenskaper, inte på glad, ledsen osv.
Anyhow, när man har jobbat upp mot 10 år, kan man tillåta sig att vara hur privat som helst på jobbet? Det innebär även att många av ens tillkortakommanden spelas upp, man behandlar sina kollegor som sin familj, sina vänner, de som alltid finns kvar, som på något sätt ändå gillar en eller inte kommer ifrån en=).
Men ens kollegor kanske inte känner på samma sätt för mig som jag gör för dem och så behandlar jag dem som en gammal kompis, sur och grining ibland, spydig, glad och kramig, you name it, liksom.
Något svar fann vi inte, tror inte heller att det behöver finnas ett svar, bara ännu en reflektion.
Etiketter:
Reflektioner
Nycklar, kort
En fundering bara.
Vi har haft ett förråd på shurgard i en massa månader medan vi har bott hos svärmor. Nu har vi sagt upp kontraktet och tagit våra grejjer till huset. Vi fick en nyckelsats, lås och nycklar när tecknade kontraktet och tänker att vi skall väl lämna tillbaka dessa.
Nej du, de ville shurgard inte ha igen, använd de till nästa gång vi hyr förråd istället eller nått.
Det får mig att undra hur många olika nycklar som det finns i världen. Det är ju ändå rätt begränsat eller? hur många olika spår och versioner av nycklar som man kan göra?
Någonstans måste det ju ta stopp. I början av internettiden trodde man att alla ipnummer skulle räcka, men tji det gick inte, allaför många länder ville ha sin egen domänadress och man fick utöka internet så att säga.
Nycklar har ju funnits i massor av år och känns som att ens nycklar som är privata för mig, rent teoretiskt borde fungera i massa andra hus, hänglås i sverige och andra länder.
Det får mig oxå och undra varför vi fortfarande har nycklar, varför vi inte bara har kort som vi sätter i vår dörr.
På våra jobb har vi ju oftast passerkort idag, inga nycklar där inte, varför är det inte mer utbrett i hemmen? Sen måste jag ju oxå ifrågasätta varför jag springer omkring med 10 medlemskort i Kicks, Åhlens, Ica, Volvo osv osv. Jag skulle bli hemskt tacksam om jag kunde få ett enda kort där allt fanns. Varför skall jag springa omkring med en pappersbok som pass år 2008?
Jag hoppas innerligt att någon som brinner för detta fixar detta, en riktig entreprenör och att det blir en succe, allra snarast!
Vi har haft ett förråd på shurgard i en massa månader medan vi har bott hos svärmor. Nu har vi sagt upp kontraktet och tagit våra grejjer till huset. Vi fick en nyckelsats, lås och nycklar när tecknade kontraktet och tänker att vi skall väl lämna tillbaka dessa.
Nej du, de ville shurgard inte ha igen, använd de till nästa gång vi hyr förråd istället eller nått.
Det får mig att undra hur många olika nycklar som det finns i världen. Det är ju ändå rätt begränsat eller? hur många olika spår och versioner av nycklar som man kan göra?
Någonstans måste det ju ta stopp. I början av internettiden trodde man att alla ipnummer skulle räcka, men tji det gick inte, allaför många länder ville ha sin egen domänadress och man fick utöka internet så att säga.
Nycklar har ju funnits i massor av år och känns som att ens nycklar som är privata för mig, rent teoretiskt borde fungera i massa andra hus, hänglås i sverige och andra länder.
Det får mig oxå och undra varför vi fortfarande har nycklar, varför vi inte bara har kort som vi sätter i vår dörr.
På våra jobb har vi ju oftast passerkort idag, inga nycklar där inte, varför är det inte mer utbrett i hemmen? Sen måste jag ju oxå ifrågasätta varför jag springer omkring med 10 medlemskort i Kicks, Åhlens, Ica, Volvo osv osv. Jag skulle bli hemskt tacksam om jag kunde få ett enda kort där allt fanns. Varför skall jag springa omkring med en pappersbok som pass år 2008?
Jag hoppas innerligt att någon som brinner för detta fixar detta, en riktig entreprenör och att det blir en succe, allra snarast!
Etiketter:
Reflektioner
torsdag 2 oktober 2008
Olika skratt för olika tillfällen
Jag sitter och cyklar, matte stryker, vi småpratar, plöstligt så brister jag ut i skratt.
Ja, inte bara plötsligt, vi pratar ju om ditten och datten.
-Haha, säger Matte, fick du ett bloggupplägg nu? Det där var ditt bloggskratt!
-Haha, säger jag, har jag ett bloggskratt och lägger av ett skratt till då jag kommer på ytterligare något att skriva om, skratt alltså.
-Haha, säger Matte fick du ett nytt bloggupplägg nu?
Tydligen har jag ett blogguppläggsskratt. Jag har tydligen flera andra skratt oxå vid olika tillfällen. Det gäller även så avgränsat att jag och mfl har olika skratt för olika människor, alltså stående artiga skratt, lätt tillgjorda som säger lite eller mycket om vår relation med den andra människan.
Matte tex har ett skratt som är så härligt och välmående som jag bara hör när han pratar med några få vänner, det är alltid samma vänner som får honom att skratta på det där särskilda speciella sättet. Matte har oxå olika skratt för olika tillfällen.
Fredric är oxå en sådan, alltså våran fredric som kanske inte är våran lika mycket längre, men ändå, Fredric, han är de olika skrattens mästare.
När man känner någon så väl som tex, jag, Matte och Fredric då känner man varenda liten nyans av känsloförändring. Jag kan säkert plocka ut 10 olika lägesskratt för Fredric, beroende på grad av tillgjordhet.
Roligast är att höra någon skratta så där hjärtligt, att tårarna kommer.
Min bror har oxå sådana olika skratt, men ibland brister det rejält, tårarna trillar, viker sig dubbel, oftast när han gjort något bus, när han har ett skönt practical jokeupplägg.
Jag tror att när vi skrattar så där hjärtligt har vi släppt garden lite, vi blottar oss och bjuder på oss själva. Jag tror att vi håller tillbaka många gånger, därför blir det lite mer konstgjorda, nyanserade skratt.
En av mammorna på stugan, hon har ett Jaha för olika sinnesstämmningar, de har man lärt sig efter 12 år. Det är ett spetsigt jaha, ett ifrågasättande, ett fördömmande, ett kritiskt, ett med lätt förvåning. Det är sjukt hur många jaha, hon har för olika lägen.
Hur skrattar du?
Ja, inte bara plötsligt, vi pratar ju om ditten och datten.
-Haha, säger Matte, fick du ett bloggupplägg nu? Det där var ditt bloggskratt!
-Haha, säger jag, har jag ett bloggskratt och lägger av ett skratt till då jag kommer på ytterligare något att skriva om, skratt alltså.
-Haha, säger Matte fick du ett nytt bloggupplägg nu?
Tydligen har jag ett blogguppläggsskratt. Jag har tydligen flera andra skratt oxå vid olika tillfällen. Det gäller även så avgränsat att jag och mfl har olika skratt för olika människor, alltså stående artiga skratt, lätt tillgjorda som säger lite eller mycket om vår relation med den andra människan.
Matte tex har ett skratt som är så härligt och välmående som jag bara hör när han pratar med några få vänner, det är alltid samma vänner som får honom att skratta på det där särskilda speciella sättet. Matte har oxå olika skratt för olika tillfällen.
Fredric är oxå en sådan, alltså våran fredric som kanske inte är våran lika mycket längre, men ändå, Fredric, han är de olika skrattens mästare.
När man känner någon så väl som tex, jag, Matte och Fredric då känner man varenda liten nyans av känsloförändring. Jag kan säkert plocka ut 10 olika lägesskratt för Fredric, beroende på grad av tillgjordhet.
Roligast är att höra någon skratta så där hjärtligt, att tårarna kommer.
Min bror har oxå sådana olika skratt, men ibland brister det rejält, tårarna trillar, viker sig dubbel, oftast när han gjort något bus, när han har ett skönt practical jokeupplägg.
Jag tror att när vi skrattar så där hjärtligt har vi släppt garden lite, vi blottar oss och bjuder på oss själva. Jag tror att vi håller tillbaka många gånger, därför blir det lite mer konstgjorda, nyanserade skratt.
En av mammorna på stugan, hon har ett Jaha för olika sinnesstämmningar, de har man lärt sig efter 12 år. Det är ett spetsigt jaha, ett ifrågasättande, ett fördömmande, ett kritiskt, ett med lätt förvåning. Det är sjukt hur många jaha, hon har för olika lägen.
Hur skrattar du?
Etiketter:
Reflektioner,
Synpunkter
onsdag 1 oktober 2008
Träna
Jag har börjat träna igen efter försommarens hjärnskakning. Dels har jag inte orkat tidigare pga sviterna dels har livet med flytt och nytt jobb inte gått ihop med att orka träna.
Jag har varit trött, så himla trött, gått och lagt mig 20:30 och ändå inte kunna stiga upp kl 6, 7 eller 8. Bara trött.
Nu har jag i alla fall satt igång och börjat träna, har gjort det i flera dagar nu.
Vad händer, ok att jag är piggare, det är ju en känd faktor.
Men jag blir bara mer frustrerad, har bara mer energi som måste få utlopp.
Det är bästa för mig att bara bli försoffad och äta chips, men då kommer viktångesten, den är redan stor då kilona ökat sedan juni. Men i alla fall så orkar jag inget då och gör inget och hittar inte på något.
Nu vill jag bara springa stockholm maraton, slå någon, skrika rakt ut, supa mig redlös, dansa så håret är så svettigt att det går vrida ur.
Inge bli det på att jag sitter med IPOD:en och lyssnar på senaste musiken heller, kanske skall byta till ballader eller något sådant.
Jag har varit trött, så himla trött, gått och lagt mig 20:30 och ändå inte kunna stiga upp kl 6, 7 eller 8. Bara trött.
Nu har jag i alla fall satt igång och börjat träna, har gjort det i flera dagar nu.
Vad händer, ok att jag är piggare, det är ju en känd faktor.
Men jag blir bara mer frustrerad, har bara mer energi som måste få utlopp.
Det är bästa för mig att bara bli försoffad och äta chips, men då kommer viktångesten, den är redan stor då kilona ökat sedan juni. Men i alla fall så orkar jag inget då och gör inget och hittar inte på något.
Nu vill jag bara springa stockholm maraton, slå någon, skrika rakt ut, supa mig redlös, dansa så håret är så svettigt att det går vrida ur.
Inge bli det på att jag sitter med IPOD:en och lyssnar på senaste musiken heller, kanske skall byta till ballader eller något sådant.
Etiketter:
Frustration
Hormoner, känslor, humör
Jag är i limbo, helt känslomässigt.
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.
Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?
Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.
Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...
Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.
Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.
Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.
Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?
Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?
Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.
Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.
Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.
Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?
ÄÄÄÄÄÄh,
Jag tvivlar på en massa.
Jag är frustrerad över en massa.
Stora jobbiga frågor som vad vill jag i livet, vad gör jag, hur skall man leva, hur vill jag leva.
Vad vill jag göra hela dagarna, vad är rätt för mig?
Att byta jobb var tex inte så lätt som jag trodde.
Jag saknar mitt gamla något enormt samtidigt som jag inte vill tillbaka, jag vill gå vidare och tror ändå att det är rätt att få foten ur...
Det är väl bara att det var en skitbra arbetsplats med bra kollegor och bra klimat.
Det konstiga är att det är det på mitt nya jobb oxå alla är i typ min ålder och har familj.
Killarna, utvecklarna jobbar 75-85% är föräldralediga resten eller på heltid och vill inte annat än att vara med sina barn. Underbart för jämnställdheten. Öppen stämning, sociala varelser allihopa.
Vet inte vem och vad jag saknar samtidigt som att jag vet precis vem och vad jag saknar.
Det är det som är så jvla frustrerande, varför känner jag mig att jag är i limbo, varför misströstar jag?
Är det så himla enkelt att jag inte klarar att förlora kontrollen? Hur sjukt är då inte det?
Jag vill bara krypa upp i famnen av mitt gamla jobb, krama mina gamla kollegor.
OCH JAG HAR INTE PMS, bara för att reda ut begreppen.
Det är inte DEN tiden i månaden, det är bara här en massa frustrerande tankar.
Jag vill bara vara med mina barn min familj, jag vill ha mycket att göra, jag vill bo på landet.
Jag vill vara 28 igen utan barn, jag vill ha en lägenhet i stan,.
Jag vill ut och resa med Matte, bara vi, uppleva, ligga och läsa en bok, gå och äta en god middag, dricka vin, bli lite lulliga och ha det trevligt =).
Jag vill resa med mina barn, ha kul och busa.
Jag vill åka till Ume och va med mina vänner, mina rötter, andas ume, hösten är förövrigt oxå otroligt vacker i ume. Vi har ju rätt många björkar där.
Jag vill inte ha något att göra, jag vill bara ha saker att göra som jag är bra på så jag kan glänsa, jag vill ha utmaningar, jag vill pressa mig till att göra mitt yttersta och visa på min kompetens.
Igår var jag supertaggad, idag när jag läser samma anteckningar på jobbet så flackar tankarna. Varför är det så?
ÄÄÄÄÄÄh,
Etiketter:
att göra,
Frustration,
Ifrågasätta,
Jobbet,
Synpunkter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
