Diplomater

Förra veckan hade vi statsbesök från Grekland.
Poliser kommer hetsiga på motorcykel och föser folk från vasagatan.
Vasagatan i Sthlm är en ganska vältrafikerad gata, en stor sådan man lixom inte bara stänger av sådär lätt i all hast.
Folk får inte ens gå över gatan, det tog väl upp mot 5 minuter innan kortegen kommer, svarta diplomatbilar, kör snabbt och förväntar sig inget hinder.

I veckan har det varit Irakkonferens i Sthlm, vid två tillfällen har jag blivit stående eller påverkad av kortegen.

Vilket liv tänker jag, hur tillvaron ser ut för dessa diplomater, statschefer och toppchefer. Vart de än kommer öppnas dörrar, bara som i exemplet ovan, fri framfart.
Hur går det sen för dessa? Ta som Clinton, ok han är fortfarande stor mkt stor, men vi spärrar inte av vasagatan när han kommer mera. Men efter så många år vid den högsta makten och eliten hur klarar deras egon att gå tillbaka och bli behandlad, ja, om inte som en vanlig msk så iallafall lite mindre upppassning.

Läste att Condolezza Rice och Kiss bodde på samma hotell, hur coolt är inte det? Vilka behöver mest skydd? Fast det är väl olika skydd, Kiss behöver inte Poliser utan vakter medan det lär inte vara stora folkmassor som skriker vid blotta åsynen av Baan Ki Moon och Rice och vill ha deras autografer så vakter kanske är överflödiga och poliserna har mer att göra för att värna människolivet från attentatsmän.

Men varför måste de få åka så fort genom staden, denna gräddfil, denna attityd från poliser. Poliserna är så hetsiga, så testosteronstinna och det blir som lite komiskt ändå, nästan som på film. Polisen intalar sig att uppdraget är jätteviktigt, att de ingår i en större händelse och där jag på allvar tror att de nästan känner sig som Clint Eastwood eller något. Sedan diplomaterna som sitter i bilarna, jag tror på fullt allvar att även de spelar en roll, intalar sig att jo, vi, jag är viktig och har därför rätt att behandlas på detta sätt.

Såg idag oxå om Henning Mankell, som förvisso inte hamnar på diplomatnivån. Han har jobbat på att sälja sina böcker i Tyskland och är duktigt populär där. Han vill tjäna pengar men när han stiger in på hotellet och fansen är på honom med fototillfälle och autgraf mm så ser han lite trött ut.

Jag hänger nog inte riktigt med där, för i mina ögon blir han där och då väldigt girig, han vill ha pengarna, annars skulle det inte vara viktigt att sälja sina böcker i länder med lite större befolkning är Sverige, samtidigt som man störs av de närgånga fansen. Det gäller nog för mig alla kändisar som på ett eller annat sätt är beroende på massans gillande men inte riktigt vill betala tillbaka med engagemang och tid. Sen finns det ju givetvis aspekter på hur lång tid, hur mkt man kan och orkar le, men dock en tanke, en åsikt.

Respekt! Kärlek! Förtroende!

Jag har genom åren varit galet kär, gått i minus 30gradig kyla, kvart över tre till killar som nonchalerat mig på krogen och som kommit hem och vill kramas lite. (Pappacensur!)

Jag vet inte hur många tårar jag fällt över kärleksbekymmer. Jag är ju känslosam av naturen och engagerad så det är klart att det kan bli lite dramatiskt, tom melodramatiskt med mig =).

Igår pratade jag och Mattes kompis M om syn på livet, barnuppfostran mm.
Jag kom att beskriva min sambo Mattias och insåg, vilket jag faktiskt ofta inser att han är det bästa som hänt mig. Jag insåg att jag ville skriva om hur bra han är.

Det är få människor som är så kompletta, som är bra på så mkt och är en så "bra" person som det så fint heter.

Jag listar några egenskaper och så kan ju ni "mäta, jämföra" er hur många ni får av dessa.
1. Musikalisk
2. Händig, snickrar osv
3. Bolltalang, dvs bra på fotboll, golf mm alla bollsporter
4. Lagar mat som en stjärnkock, en riktig gourmé.
5. Allmänbildad
6. Hög IQ
7. Hög EQ
8. People skills
9. Ödmjuk
10. Barnkär
11. Karaktärsfast
12. Generös
13. Slarvig
14. Slösande
15. Sportintresserad

Listan kan göras lång, och när jag pratade med M igår så insåg jag att när jag träffade Matte så träffade jag för första gången någon som jag fick och gav respekt, fick och gav kärlek, fick och gav förtroende. Någon jag såg mig leva ett helt liv tillsammans med. För även om jag varit mer "kär", missförstå rätt, mer bestatt, mer av allt så går det inte att jämföra. Det som hänt tidigare var enkelspårigt, det har varit enkelriktat och väldigt fokuserat på här och nu.

Jag summerar det till att det är nog de tre begreppen i rubriken är de viktigaste beståndsdelarna i ett förhållande, mellan partners, vänner, kollegor osv.

Får och ger man dessa tre så blir allt annat så enkelt. Ingen behöver hävda sig, båda är kompromissvilliga, lyhörda och engagerade. Ingen älskar och kräver mer, ingen behöver vara missunsam och jämförande.

Kan man prata om allt så kan man reda ut allt, kan man känna att man har det stödet så blir det inte några hemligheter, missförstånd och otydligheter.

Känner man respekt, att den andra personen faktiskt lyssnar och vill lyssna på det jag har att säga, ok om man tycker olika men att man inte behöver döma, sätta sig på någon eller förminska någon så vågar man även uttrycka sina känslor.

Blir vi älskade och känner oss älskade mår vi så mkt bättre, ingen behöver spela spel, ringa varannan gång och hålla på med massa konstigheter. Resignera, våga visa känslor, lämna ut oss själva och faktiskt känna att det är besvarat, att kärleken kommer tillbaka.

Bror Duktig, nja syster Duktig!

Varför varför varför?
Jag skall hela tiden vara så himla duktig,
Vad nu?
Jo grillfest med nya jobbet imorgon, jippie.
Saknas, stolar, bord, kubb, boule.

Jaha, men det har ju jag, såg typ 6 inlägg i mailchatten och att det fortfarande saknades grejer.
Hepp, jag erbjuder mig.

Jaha, nu skall jag fixa bord till Knivsta och sen hämta dem.
Varför är jag alltid deltagande arrangör? Jag trodde att Anna 2.0 nu skulle bara kunna åka och bara vara. Delta, festa, vara ansvarslös.

Så börjar jag nytt jobb, där jag kan var fullblodsegoist.
Ja, en passus, ja har alltid tyckt att de som glider in på fester och tillställningar, njuter, har roligt och sedan går hem. De som skiter, eller inte bryr sig, eller inte ser att man kan hjälpa till att plocka fram, plocka bort, städa osv osv är och varit egoistiska typer.
Men så sakta när egoisten Anna 2.0 börjat framträda har jag haft liknande planer, det har faktiskt inte ens varit så svårt. GUUD vad skönt. Att bara vara bekymmersfri och slippa ansvar. Bara koncentrera sig på att njuta och ha roligt.

Men så...
Självklart klarade jag inte av det testet. Jag låg lågt länge, såg att det saknades lite grejer, att inläggen med personer som erbjöd sig började sina. Ja, då kunde jag ju inte längre. Jag kan inte sitta och veta att jag kan hjälpa till, att jag har attiraljerna som behövs för kvällen och sedan låssas som ingenting.

Men...
Eftersom jag nu är riktigt riktigt medveten över de val jag gjort denna gång och inte "bara" för att jag känner ansvar, vill vara duktigt, få kredd. Denna gång var det mer för att ingen annan verkade ha det jag hade. Jag hoppas verkligen att det inte är en trend, att jag klivit tillbaka.

Vad har folk för bild av en? Vad vet vi om varandra?

Idag i huset när jag var och målade var oxå Mattes kompis M där och slipade golv.
Jag kom dit, sa hej vid lunchen gick upp och klädde på mig mitt målarfärgfläckiga stass, blåkläderna samt min underställströja med lika mkt målarfärgsfläckar.
Jag letade efter skruvdragaren för jag ville skruva loss trappräcket.

M så helt förvånad ut, uttryckte att han hade inte väntat sig att se mig i blåställ och skruvdragare i handen. Han trodde inte jag var en sådan person.

Men hallå??
-VA?
-Varför inte då?

M har känt mig i 12 år, bott hos oss i Fruängen i 2 månader, slaggat på soffan. Hans ex har travhästar och han borde ha snappat upp att jag hållit på med travhästar i 12 år.
Håller man på med travhästar så är man inte en lat typ. Inte för det var det han menade, att jag var lat, utan att det helt enkelt inte var hans bild av mig.

Det är rätt mkt jobb med att mocka, köra skitkärran. Man får valkar i händer, sprickor i händer av att tvätta hästar och smörja selen och sadlar. Man får armmuskler som en hel karl efter att man kört diverse hästar som är lite heta och ligger på tömmarna. Rätt mkt blåställ över det tänker jag.

Vi har renoverat stugan i 12 år...

Hmm, vadan denna syn på mig då?
Hur beskriver han Mattes tjej för andra?
Ok att jag jobbar med data, men ändå!

Så vad vet vi om varandra? Det är lätt att tycka till om någon och dennes liv, dennes sätt att hantera situationer som vi oxå är delaktiga i. Men vad mer vet vi om varandra.
Vi kan vara jättegoda vänner, bästa vänner och förtroliga med varandra.
Jag tror ändå att alla har någon dold talang eller hemlighet som vi kan överaska våra barndomskompisar med. Folk är mer mångfasetterade än jag i alla fall tror.

Fick höra att min chef gillar hiphop av en annan kollega. Det kändes helt otippat, de 9 år vi jobbat ihop har han mer haft Kentskivor och lite hederlig go 80 talsmusik a la Pet Shop Boys.
En annan kollega, lite och vacker och en sylfid, hon spelar dragspel.
Min Majsen åker och fiskar, på vintern, det är kallt och man sitter ute på isen och det är kallt och man sitter ute... Det är helt otippat att jag skulle uppleva det från henne.

En annan kompis skulle vara barnvakt åt oss och sa jippie, det är El classico! Härligt, skall köpa ngt gott.
-Va?
El classico är mötet i fotboll mellan Barcelona och Real Madrid för er som inte vet det, ett derby helt enkel.
Hur kunde hon gilla fotboll och sitta och titta på detta helt själv? Ok när det är VM, OS och EM då rycks ju varenda kotte med. Helt otippat.

Men roligt är det att bli överraskad om så av sin sambo, som har en hemlig blogg =). Man skall aldrig ta något och någon för given, men ej heller gå runt och misstro. Men det förgyller tillvaron att veta att något kan hända när man minst anar det och någon kan överraska en rejält även om man känt varandra i evigheters evighet.

Hur vet man vad som är bäst för en?

Jag skall byta jobb, det är jättekul, skrämmande, spännande, utmanande.

Vi skall ha konferens första veckan jag börjar i slutet på augusti. Vi skall till Gotland, alla anställda, typ 1000 personer är bjudna. Jag vet inte hur många som skall åka men ändå, några hundra lär det ju bli =).

Man skall dela rum med någon. Jag känner några från Umekontoret, känner till några till som man stött på i skolan, på fritidsgårdarna, på disco osv. I övrigt känner jag nog inte så många.

Man skall dela rum med någon, skall jag välja någon jag känner sedan tidigare för det är minst pinsamt eller go with the flow? Prova mig fram, få nya bekantskaper? Jag valde det senare, vill vara öppen för ngt nytt och umemsk kommer jag ju ändå att sitta med på efterfest. Så tänkte jag i alla fall.

Sen vilka kurser skall man gå? Vad är strategiskt rätt? Vad ligger i tiden om några månader? Vad som är rätt just nu behöver inte vara i ropet om några månader. Val, val, val.

Hur många val måste man ta lixom? Vem kan avgöra vad som är bäst innan det har hänt? Nu brukar jag inte vara så rädd för att chansa men ändå.

Nervöst och spännande är det i alla fall. Ni får vänta till september för fortsättning på denna blogg, då vet vi utfallet.

Slarva med hyrbis

Jag vet inte varför, när jag skall måla så sitter minst en halv deciliter på mig, mina armar, min mage, ansiktet, håret, ja överallt.

Jag brukar vara noggrann med det mesta, skriver långa listor, kollar stavningskontroll om och om igen innan jag lämnar ngt ifrån mig.

Jag ligger på knä när jag damsuger, in varje vrå och varje list.
Jag knäskurar golv, varje millimeter av golvet skall vara omhändertaget.
I min klädkammaren vill jag att tröjor ligger i raka högar, lika stora och med lite luftemellan.

Nu är det inte alltid så, givetvis, men jag skulle nog säga merparten av tiden.
Bordet skall torkas av i flera varv, först smulor, sedan geggan och sist gärna med lite fönsterpust, torkas av en sista toppomgång.

Så, varför slavar jag så in i hvetet när jag målar? Jag tycker alltid, äh, det där är så lätt och det gör vi på en fiskvart. Nähä, så var det visst inte...

Måla, måla, måla.
Det tar ju hur lång tid som helst, jag orkar aldrig vara noga mot hörn och mot lister, slarvar, kletar på lite, hoppas det blir bra. Nu skall vi måla nästan, bara golvytan, 130 kvm. Alla väggar, alla tak, allt skall målas, många varv. Det är ju inte igår så att säga man målade där.
Ja, ja, jag antar att jag kan grundmåla iallafall så får någon mer noggrann, läs Mattias, måla toppskiktet.

Jag har i alla fall mässling nu efter att ha grundat hela dagen, men vita prickar, eftersom det är oljegrund, ja, då är det inte toklätt att få bort allt med tvål och vatten. Givetvis har vi inte köpt målartvätt och lacknafta, inte för att vi är snåla, tro mig. Nä, vi har alltid sådan hybris att det där ordnar vi ändå, det fixar sig, gnuggar lite mera bara...

Krönika i Metro

Känner att jag blev provocerad i dagens Metro av Camilla Bergmans krönika.
Säkert för att jag tog åt mig tänker en del.
Jag tänker inte argumentera emot men jag hävdar dock att njae, att jag mer gick igång på det kategoriska uttalandet.

Krönikan handlade om ungdomar som döms till brott, att vi tenderar att tycka att det är rätt åt killarna som begår brotten och att de skall straffas som vuxna trots att de egentligen inte är myndiga. Att vi samtidigt som vi vill att barnen skall vara barn längre och bara
"Barndomen ska vara som ett långt sommarlov med glass och sol och glada minnen. I denna iver är det svårt att neka barnen någonting, för de blir ju så lyckliga och vi har ju den ekonomiska möjligheten.
...
Samtidigt blir konsekvenserna av barns agerande allt hårdare, för parallellt med värnandet om våra ungars rätt att få vara barn ökar också våra krav på dem i det tysta.

...
Det verkar som om den infantila generationen retirerat från föräldraskapet någonstans i de begynnande tonåren."

Hon drar parareller till killarna i Rödeby och Riccardohändelsen.

Vad jag stör mig på är att hon lägger skulden på föräldrarna som inte vill bli vuxna, och där är det som jag kanske tar åt mig. För jag anser givevis att jag tillhör den skaran. Vill och vill, ja, det är ju inget jag kan välja. Jag har tagit hand om mig själv sedan jag var 8 år typ, definitivt sedan jag var 13 och helt 100% sedan jag var 17 år så eget ansvar och vara vuxen och ta konsekvenser för sitt handlande, det är för mig iallafall inget nytt. Men jag ser inte motsatsförhållnadet som Camilla verkar göra. ´DET stör mig, det finns och behöver inte finnas ett motsattsförhållande i att vilja tillhöra och hänga med i tiden. Att min sambo prenumererar på Spiderman och X-men, han är 35. Att han är världens coolaste morbror för sina syskonbarn för han har IPOD, PSP, PS2, han kan alla spel, han kan hjälpa syskonbarnen att komma vidare när de kör fast, han ser samma klipp på youtube osv osv. Vad är problemet?
Han vill dricka vin på lördag och lär anse när våra barn skall ränna ute på stan att vi har mobiltelefon för att kontakta dom.

Camilla verkar tycka att detta oansvar som wannabe tonåringsföräldraskap är kontraproduktivt, att man därmed får barn som misshandlar, våldtar. Det anser inte jag. Det måste väl ändå ligga lite mer bakom de barn som mobbade i Rödebys agerande än att deras föräldrar spelar tvspel och dricker vin? Om mitt barn skulle få en polisanmälan mot sig, och en till, och en till.... NJa då skulle jag inte fortsätta spela tvspel och dricka vin på kvällar och/eller helger. Då skulle jag nog se till att vi fick proffshjälp och terapi och och och allt samhället har att erbjuda. Jag skulle nog märka det lite tidigare, så fort mitt barn skulle få sin första kvarsittning, och eller jag hotade med utegångsförbud för ngt som hänt. OM mitt barn ofta var bråkstaken i fotbollsmatcher som 10 åring... Jag anser att tecknen på att ens barn inte mår helt bra kommer faan så mkt tidigare och då skulle inte jag sitta och spela tvspel eller dylikt. Som engagerad och fostrande förälder så följer du ditt barns utveckling. Små barn gör sig bäst i sängen när kvällen kommer så mamma och pappa kan få tid för annat, om en del vill ta ansiktsmask, en del sparar gräsklippningen en del vill se tv osv, ja, det måste vara deras val. När barnen blir äldre skall de fortsättningsvis ha regler, rutiner och riktlinjer, missköts dessa måste det bli konsekvenser. Man ger och man tar.

Rojalist? Monarki eller Republik?

Jag är stort fan av vårt kungahus.
Med stort menar jag att jag gillar att vi har ett kungahus och att jag ser ingen anledning till att byta ut den konstitutionen, jag följer inte deras minsta steg.
Jag står inte på barrikaderna och ropar ut, men kommer diskussionen upp så stödjer jag kungahuset.

Jag tycker våra kungabarn och vår kungafamilj är snygga, sköter sitt jobb galant och att de får av mina skattepengar och själva har miljoner stör inte mig heller.

Jag antar att Johan Stael von Holstein och andra liknande har och får barnbidrag precis som alla andra. Jag stör mig inte på det heller.

Anyway, jag har fastnat i American Idol, USA säsong 7, där de har en show som heter Idols gives back, jag antar för att producenterna tjänar fetkovan där borta samt de i juryn mm. Det ser väl bra ut. I showen är det som i svenska insamlingsprogram stjärnor, inte bara andra klassen stjärnor från American Idol utan även riktiga stjärnor som Annie Lennox mm.

Så till grejen, helt plöstsligt kommer ett inslag från George och Laura Bush!
Men hallå, hur tomtig kan man vara? Hur mkt looser kan man utstråla. I tal till nationen är George W Bush lite mer förberedd, jag antar att ett American Idolinslag inte ligger på genrepnivå som nationstalen. Men givetvis även i nationstalen är han ju helt lost.

Laura och George, ja, han är världens mäktigaste ledare på sätt och vis, han har snart varit det i åtta år.

Min poäng, George W Bush får vår kungafamilj att framstå som Einsteins, som Nobelpristagare som ja, you name it.

Deploy, DMZ osv

Läste idag att kvinnor känner mer it-stress tydligen än män. En användbarhetsexpert uttalade sig om att män är ofta verksamhetschefer medans kvinnorna använder verksamhetssystemen. Cheferna tar beslut om förändringar och utveckling medan kvinnorna förväntas hänga med och lära sig allt det nya.

Ja, förvisso, en poäng där. Men det finns fler aspekter känner jag.

Många av de ord och begrepp som används i IT-sammanhang kommer från Militären. Militären har rent historiskt under himmelens massa år varit väldigt mansdominerad. Det gör att de begrepp som används inom IT rent naturligt borde komma från män, då kvinnor inte riktigt dominerar militären ännu och hunnit göra det under IT-eran som pågått senaste decennierna.

Det gör att det oxå är mest män rent troligt, om vi inte skulle veta hur det egentligen ligger till, som skapat ITsystemen.

Deploy
(v.) To install, test and implement a computer system or application. The term can be used to refer to any installation and testing, such as setting up a new network in an enterprise, to installing a server farm, to implementing a new application over a distributed computing network.
The word deploy has roots as a military term, used to describe the placement of equipment and troops in a battlefield.

DMZ
In military terms, a demilitarized zone (DMZ) is an area, usually the frontier or boundary between two or more military powers (or alliances), where military activity is not permitted, usually by peace treaty, armistice or other bilateral or multilateral agreement. Often the demilitarized zone lies upon a line of control and forms a de-facto international border.
Several demilitarized zones have also unintentionally become wildlife preserves, as they cause the land which they sit on to be too dangerous for construction and less exposed to human disturbance or hunting. See Korean Demilitarized Zone.
Generally, "demilitarized" means converted to non-military use or purpose, returned to a civilian field. In such meaning the term is often used in former Soviet countries both in Western and local (transliterated) languages.
Although many demilitarized zones are also neutral territory, since neither side is allowed to control it even for civilian administration, there are cases where a zone remains demilitarized after an agreement awarding full control to one state, which relinquished the normal right to establish any military forces or installations there.

Nu är man den där 37åriga patetiska tvåbarnsmorsan

Var med jobbet på deployöl, det är ett måste efter en lyckad ny installation av verksamhetssystemet. Det blev fler än en öl så att säga, vi är väl några på jobbet som är runt, mellan, typ 40 eller ngt, nu är jag snäll mot ngr och lite dum mot mig själv. Jag anser inte att jag ännu tillhör de som är runt 40, det kommer jag absolut att göra först om två år drygt.

Anyway, vi har även en ungtupp, H på 26 bast som har en vän som oxå är 26 bast som anslöt sig till oss samt att det var en ung tjej på typ 20...

Jag vet att när jag träffade Matte var han 22 och jag 24, han och hans singelkompisar hade ibland bortamatch, alltså Matte hade det innan vi träffades utgår jag ifrån =).

När det ibland ångesfyllda anlände till oss på lördagar eller söndagar efter en tung bortamatch, kunde de ibland komma ifrån en "kärring närmare 40", separerad, ensamstående, lätt desperat och med ett till tre barn som ibland var hemma på morgonen.

Hepp, om jag var singel, vilket kom på tal, vi diskuterade, ialla fall jag och ena ungtuppen, så skulle jag ju vara hon, den patetiska gamtaggarn som Matte och hans entourage bevistat så många år tidigare.

Skrämmande skrämmande tanke.

För till saken hör att gamtaggarn tror att hon hänger med, att hon är ung till sinnet, kroppen ok, och att hon kan lätt smälta in bland 20-26 åringarna. Självklart!

Hahaha, I rest my case, I´m the one!!!

Men jag är ju givetvis inte som de där Matte och c/o träffade, givetvis inte =).
Jag är ju mer modern... mmm eller hur!

Saker som driver en till att man vill att allt skall ta slut!

Idag har vi konstaterat att det är några saker som får en att nästan vilja ta självmord, läs orkar inte längre!

Det kan vara magsjuka, kräkas, när man ligger där då känner i alla fall jag att jag inte vet hur jag skall orka en sekund till och tänk om man bara fick somna in och inte behöva springa på toan om några sekunder till.

Det kan vara öroninflammation i vuxen ålder, det gör ganska ont, ni som haft det vet det och det är jobbigt, mkt jobbigt.

Det kan vara tandvärk, jag har inte haft det mer än en två gånger i vuxen ålder så jag är väl lyckligt lottad där men jag minns att det inte var kul när visdomständerna kom, ja, tänk, även Anna fick sådana, om jag är vis, ja, det har ni väl läst senaste tiden =).

Det kan vara förlossning, inte för att jag hade den känslan direkt, ont gjorde det, som faan, men eftersom jag klarade mig, skryter lite säker nu, på 70% lustgas så hade jag det säkert piano motför många andra.

Det kan vara rethosta, när man ligger där och hostar så det blir blodsmak i munnen. Ja, jag vet inte, då är iallafall jag glad att jag kan ta en överdos Cocillana-etyfin.

Jag måste bygga rede, näste för att locka fram kreativiteten.

Märker att jag allt som oftast måste som bädda in mig innan jag kan bli kreativ och börja skriva.
Nu sitter jag med en förstudie, var ledig igår dvs måndag. Idag måste jag först gå igenom alla e-postmeddelanden. Kolla upp lite, läsa lite tidningar. Få koll på olika driftfel som varit under gårdagen osv osv.

Sen kan jag lugnt sitta ned och skriva, jag behöver som boa lite innan jag börjar.
Sen kan jag bli kreativ och skriva i flera timmar, komma in i värsta stimmet och verkligen inte önskar att bli störd.

Jag förstår inte författare eller konstnärer som kan jobba 8-17. Kreativitet och infall kommer inte on demand till mig utan måste som ovan bullas upp, skapa lite förväntan och förutsättningar och sedan... Badang, kommer hur mkt som helst.

Titta eller inte titta i ögonen

Hur berättar vi ngt?
När tittar vi folk i ögonen under en berättelse, intervju, möte och när väljer vi att flyktigt söka information från bakre hjärnhalvan och titta bort?

Förut brukade jag alltid titta folk i ögonen, matte säger det för att mitt huvud hela tiden producerar ny information i rasade fart =).
Jag har märkt att jag ibland blir allt mer disträ när jag pratar med folk och börjar flykta bort med blicken. Jag möter inte längre upp... Aj aj aj.

Märker oxå att jag håller handen för munnen, en olat min mor har och som jag absolut måste jobba på att den inte sätter sig där för evigt. Det är för övrigt ett tecken av flera på att man ljuger, som att klia näsan och titta uppåt. Hmmm, har jag börjat ljuga? Nope tror inte det utan mer att det är ett ticks.

Känner att jag vill återta den situationen, jag gillar att möta folks blick. Tyvärr tappar jag lättare fokus idag och vet inte riktigt hur jag skall komma tillbaka. Inte ens när jag är engagerad och får förklara ngt så kan jag hålla mig från att flykta bort.

Jag är ju inte blyg, osäker eller något sådant, det känns som en främmande förklaring.

Givetvis gör vi alla olika och olika beroende på vilken msk som sitter mittemot oss, är det en bekant, en på tåget, en försäljare osv.

Börjar jag bli svagsint? Nää, det är ju ngt annat det, börjar jag, ja vad? Hjälp mig!

Kåt glad och tacksam och Zlatan

Hur galet är inte det?
Självklart är jag all of the above! Nja inte Zlatan dock =(.

Läste Katerina Janouch:s söndagskrönika om att vi är för lite kåta, glad och tacksamma. Det kommer från titeln på en bok av Eva Sanner.
Nu drog hon parareller till läkemedelsindustrin och antidepressiva, jag vet inte om jag vågar gå så långt men visst håller jag med till viss del.
"En halv miljon svenskar äter antidepressiva medel. Jag tror de lider av för lite kåthet och glädje och tacksamhet. Vi har en ångestepidemi här i Norden och egentligen är det väl inte bara vårt eget fel utan också kylans och mörkrets, men också den där konstiga trenden, att ingen ska pippa utan alla ska bara sova och sitta själva och glo."

Hörde talas om depressionsonani häromdagen, tydligen utlöser orgasmen endorfiner och något med seretonin, vilket jag visst men att det ändå är ett begrepp det visste jag inte.
Att man kan onanera för att komma från de mörka tankarna. Givetvis är det självklart, alla som haft en orgasm vet väl vad som händer, man blir lite lättare till sinnes. Men jag vet inte om man kan gå omkring och onanera hela tiden, därför är det väl bra att det finns mediciner oxå =).
Pappa! Jag är oskuld, självklart, jungfrufödsel på båda barnen, väntar tills jag är gift.

Jag blev i alla fall nyfiken och vips så har Eva Sanner fått sälja en ny bok, för det är klart jag gick in på Adlibris och beställde den.

Jag gillar vårt nya samhälle, att vi vågar prata mer och bjuda mer på oss själva. Jag gillar att vi tar för oss mer och att vi deklarerar vår rätt till ditten och datten.

Jag gillar verkligen en sådan som Zlatan, vilken kommentar,
-Jag spelar, ni skriver.
Han är den Gud jag inte tror på. Skall jag någon gång ha en idol, vilket jag faktiskt aldrig haft, ingen idolplansch på min vägg inte, hästar isåfall.

Anyway skall jag någonsin ha en idol så är det Zlatan. Han har all rätt i mina ögon att vara precis den han är och hur divig som helst, who cares? Om Carola tycker att hon är bättre än någon annan, ja då är det väl hennes problem, var och en måste väl stå upp för sig och sitt, men ingen kan ta ifrån Carola att hon är världsbäst på att sjunga och leverera och engagera.

Melodifestivalvecka

Kollegor i samspråk om den stundande högtiden.
VD's kommentar...
-Det är tragiskt! Eurovision får "Så skall det låta" att framstå som rena undret.

-NEEEEEJJJJJ skriker jag och Åsa.
Så skall det låta är kräkframkallande, pinsamt och bara dumt.

Eurovision är så mkt mer, det är tävling på riktigt, det är kläder, världens kreationer och det är musik som spänner över flera genrer.
Det bara ÄR.

Så tisdagkväll, torsdagkväll och lördagkväll.
Jag tror jag är i himlen!!!

Ps brukar ju dricka lite vin till evenemangen, får man det???
JA, så bakis, onsdag, fredag, söndag, för lite vin har det väl aldrig någonsin stoppat vid =).

Ospännande, förutsägbar

En kommentar från Maria i förra inlägget om to dolistor ledde idag till en ny fundering.

När är man förutsägbar och när är man ospännande och när är man full av överraskningar.
Ja, alla är vi väl lite till mans lite av varje, läser vi ett stjärnteckens karaktäristiska egenskaper så stämmer väl lite från varje stjärntecken in på de flesta.

Jag har förstått att jag står att läsa som en öppen bok, det kanske kan vara det som M pratar om att bjuda på sig själv. Jag har inga problem att göra mig till driftkucku, har det hänt ngt plumpt, självklart berättar jag om det. Jag har inte hemligheter, har tidigare deklarerat att jag är rätt dålig på att ljuga. Undanhålla fakta, ja, det är ngt helt annat det =).

Jag låter mig leva ut mina känslor och mitt beteende kan således bli rätt stereotypt. Jag har förstått på några av mina kollegor, sedan flera år men oxå viss ökning de senaste månaderna, att min reaktion, respons till ett givet scenario är rätt uppenbar. Låga odds på Anna alltså. Säger ngn ngt, en sådan sak var när min vice VD sa att jag såg ut som en gammal indiankvinna, typ.

Jag går iväg en stund, då slår det mig, sa han gammal...
Jag passerar på vägen tillbaka, kan inte låta bli,
-Ursäkta, jag är blond och tjej, men hallå, gammal!!!
-Förstod att du inte skulle låta det passera säger chefen.

Jag kan säkert lista flera sådana händelser, något händer eller någon säger ngt, då får jag ofta kommentaren, att
-jag förstod,
-vi förstod,
-klockrent att du skulle säga,
-göra så Anna.

Idag fick det mig att känna mig riktigt ospännande, en person med noll i hemligheter och helt omystisk och alltid given. Snyft =(.

Maria´s snälla kommentarer gladde mig då i det läget ganska mkt.
"Full av överraskningar, humörmänniska är andra beskrivande ord."
"Organiserad ja - tråkig och förutsägbar - NIX"

Jag har faktiskt fått kommentaren att jag är som en osäkrad pistol och när Majsan hörde det så... Ja, hon skrattar nog än. Det var en klockren kommentar på sätt och vis.

För visst kan jag vara förutsägbar i vissa lägen, min reaktion på en provokation är det rätt låga odds på. Jag kan leva med det, man att alltid vara helt uppenbar det skulle jag inte vilja, skjut mig om det är så. Jag hoppas och tror nog efter att ha rannsakat mig, efter att självömkan gått över, att jag kan vara rätt full av överraskningar och otråkig. Jag vet att jag i alla fall är spontan och då vet man ju aldrig vad som faller en in och då borde inte ngn annan heller veta det =.

Att göra listor - To dolistor

Sitter med en to dolista över huset.
Skall försöka finna en prioritetsordning av allt som är på gång.

Vi är nu i spackla och måla fasen och det känns kul. Frågan är bara hur vi skall lägga upp det.
Frågan gäller, skall man fixa ett rum åt gången eller skall man köra tak först eftersom det är samma färg och sedan vägg och sist tapet. Kör man ett rum åt gången känns det bra för man är klar och kan se resultatet och gå vidare, det är mer min grej. Jag gillar att göra avslut, stoppa in saker i en pärm, rensa skrivbordet och känna finito.
h
Duttar man, ni hör ju bara hur jag väljer att kommentera det, i alla rum så får man fler rum klara samtidigt, detta samtidigt som man aldrig upplever den där klar, färdig känslan.

Anyway, vilket det nu blir så fick det mig att reflektera.
Jag har gjort to dolistor sen jag vet inte när, främst åt mig själv, men även över saker som stugrenoveringen, vad Matte skall göra en ledig dag =), nu brukar han vilja han ha en sådan själv... Matte är fantastisk, han är oxå disträ och glömsk.
Det är faktiskt han som bad mig idag att göra en över prioriteringen i huset... Fråga honom själv!!!

Anyway, to dolistor. Jag har alltid skrivit upp saker, antar att det är mest för att då kommer jag ihåg saker bättre, dvs om jag skrivit dem en gång. Sen antar jag att en del är den organisatoriska Anna som vill stapla och prioritera saker. Sen är det oxå skönt att få stryka saker från listan, det känns bra.

Jag har till och med gjort to dolistor över to dolistor som skall göras. Jag vet bara en person som är mig överlägsen när det gäller to dolistor och det är F. Han är helt galen, jag antar att i hans värld finns det inget så litet som det inte går att göra en to dolista över.

Varför har vi tid ibland och ibland inte?

Jag anser nog att vi alltid har tid att göra det mesta.
Det handlar eg bara om prioritering

Den prioritering vi väljer att göra från början påverkar mer eller mindre därefter våra möjligheter att göra ytterligare prioriteringar.

Jag kan längta ihjäl mig efter en god vän som jag inte pratat med på länge. Just idag lär jag försöka göra lite rent hus. Jag är på humör och har en kväll själv, säkert kommer jag att ringa dem i en oläglig situation. Några kommer att försöka avrunda tidigt, några kommer att prata och sedan efter drygt en timme känna, shit va roligt, sen några minuter senare ha sån ångest eftersom det var eg annat som man hade planerat att göra den dryga timmen. Det kan vara att betala räkningar, ta fotbad, bara vara eller tvätta, se tv. You name it, det är inte viktigt.

Jag bara antar och har viss information från mina vänner som jag stödjer mig på att vi alla lever rätt lika.

Så vad säger jag eg när jag säger att jag har inte hunnit ringa den eller tittat på ngt eller kollat upp ngt?

Jo jag säger att jag antagligen har låtit något annat mer eller helt oviktigt komma ivägen och fångat min tid. Valt hur tiden skall användas har jag dock alltid gjort, men kanske inte alltid med konsekvenserna i minne.

Vem fäller ned vad på toan?

Matte hade faktiskt en spaning, eg är det hans, men jag kan ju låssas att det är min...
Tjejer brukar bli galna på att killarna inte fäller ned ringen på toan. De gånger jag har råkat sätta mig på det kalla kaklet är få, jag har valt min partner med omsorg =) och således kan han vad som är rätt och fel!

De gånger jag ändå satt mig på det kalla kaklet pga att sittringen inte varit nedfällt har fått mig att skrika pga kylan och nästan kräkas pga vad som kan finnas på kaklet, ni vet, det där som skvätter om man står en 50 cm därifrån.

Anyway, jag, personligen fäller nästan aldrig ned själva locket. Jag har ingen aning om varför men jag antar att det handlar om lathet.

Mattes spaning är att väldigt få tjejer gör det, dvs fäller ned locket.
Nu var min omedelbara reaktion att diskutera fenomenet. Men... sen...
Hur vet han det?

Som tur är så är ingen svartsjuk, utan ofta uppstår bara en himla rolig och trevlig stund när vi skall reda ut hur han kan ha den kunskapen.

Är det pga att han har två systrar... NEJ.
Han baserar sin iakttagelse på dels kvinnor som besöker unisextoaletter på restaurang, krog eller pub som vi var på igår och från jobbet givetvis =).

Hur han fått denna kunskap kan vi lämna, även om det var lite skoj att höra hur han kommit fram till detta. Statistiskt säkerställt är det ju inte, men jag tror att han kan ha en poäng.

Nu är det väl bara upp till oss alla att kommentera inlägget och göra avbön! Sen börjar vi väl även vår egen empiriska studie och kommenterar den? Tackar.

Hemligheter

Matte har en hemlig blogg.
Matte är smart, har tänkt på att om jag och F får reda på detta så skall vi inte kunna hitta den.
Namnet på bloggen är därför väl genomtänkt.

Jag och F är rätt övertygade att om vi tillsammans sätter oss ned, vårt outtröttliga sökande, vår rätt hyggligt bra kännedom om Matte, vår kännedom om sökning på internet, tillsammans kommer vi att knäcka det hela.

Jag har oxå funderat på att ha en anonym blogg, ibland vill jag skriva mer än vad som är lämpligt här, jag vet ju att det kan läsas av "fel" personer.

Men... att bara skaffa en... som Matte har gjort...hmm och inte berätta det...hmm.

Det blir nog bra, helst när jag hittat den, samtidigt vet jag inte om jag vill hitta den. Det är ju som att läsa ngns sms eller e-post det får man bara inte göra.

Vive wikipedia!

Läste på wikipedia :
Critical thinking consists of mental processes of discernment, analysis and evaluation. It includes possible processes of reflecting upon a tangible or intangible item in order to form a solid judgment that reconciles scientific evidence with common sense.

Persuasion is a form of social influence. It is the process of guiding people toward the adoption of an idea, attitude, or action by rational and symbolic (though not always logical) means. It is strategy of problem-solving relying on "appeals" rather than strength.
Manipulation is taking persuasion to an extreme, where the one person or group benefits at the cost of the other.

Procedural memory, also known as implicit memory or unconscious memory, is the long-term memory of skills and procedures, or "how to" knowledge (procedural knowledge).As compared with declarative memory, it is governed by different mechanisms and different brain circuits. Procedural memory is often not easily verbalized, but can be used without consciously thinking about it; procedural memory can reflect simple stimulus-response pairing or more extensive patterns learned over time. In contrast, declarative memory can generally be put into words. Examples of procedural learning are learning to ride a bike, learning to touch type, learning to play a musical instrument or learning to swim. Procedural memory can be very durable.

Fluency is the property of a person or of a system that delivers information quickly and with expertise. Fluency indicates a very good information processing speed, i.e. very low average time between successively generated messages.

Engagerad egoist

Kan man vara engagerad och samtidigt egoist?
Jag hävdar bestämt JA, på den frågan.

Igår satt jag och F och Matte och tog en öl efter jobbet, den ölen blev till flera och många intressanta diskussioner avhandlades. Som vanligt när vi tre inte har träffats tillsammans på länge blir vi alla kära i varandra. Vår symbios är helt galen.

Anyway, F och jag kom fram till att det krävs lite skills att alltid se om sitt hus. Att profilera sig på jobbet, att se luckor, en möjlighet, en vinkling. Att kunna argumentera för sin sak, att stå på sig, inte ge upp.

Jag och F hävdar att vi gör enligt ovanstående för att vi alltid vill se en personlig vinst, hur den personliga vinsten ser ut är inte det viktiga, det viktiga är känslan av att ha lyckas.

Det framkom även att vi, jag och F, är väldigt brydda som människor, se tidigare inlägg om rådfrågning. Vi är engagerade, känner för otroligt mycket, har intresse i nästan allt som händer i samhället och våra vänner. Ställer upp, kommer och hämtar sent på natten, lyssnar i telefon hur många timmar som helst under dygnets alla timmar osv osv.

MEN, i detta finns även en viss form av egoism, vi vill gärna ta åt oss äran, påpekar ofta att det var vi som gav det rådet, vi som ställde upp och vi glömmer aldrig ngt någonsin. Nu menar jag inte att köpa mjölk och komma ihåg både ägg och smör på affären...
Vi glömmer aldrig en händelse, vi kan flera år efteråt beskriva nästan ordagrant hur ett samtal och definitivt en händelse gick till.

Alltså vi är engagerade egoister!

Varför frågar man om råd?

Jag blir involverad i en frågeställning, någon har en fundering. Jag antar att man dels vill lufta, vädra ut sin åsikt. Jag antar att man oxå på ngt sätt försöker finna stöd för den tanke, idé man har. Jag antar oxå på något sätt att man vill ha andras synpunkter.

Tidigare när jag involverats har jag gått igång på 100%, börjat leta hus, lägenhet, e-postat om funna objekt, kollat jobbannonser osv osv. Med liv och glädje gjort ett heltidsjobb om så bara för att min kompis funderar på att byta elbolag eller skall köpa grus.

Jag vill hjälpa och jag tror om mig själv att jag är rätt bra på att finna information. Jag anser, ni som läst tidigare inlägg, att folk i gemen oxå ger upp för lätt. Sen sitter de där på sin kant och beklagar sig att allt inte blev rätt.

Det får mig att bli galen, för har man uttömt alla möjligheter, undersökt alla förutsättningar kan det inte bli fel, om man däremot inte får som man vill på det sätt man ville så finns det ingen anledning att vara bitter eller besviken särskilt länge. Det finns ju i det läget inget man kan göra åt saken.

I alla fall, när jag har lagt ned allt jobb, det gäller att hitta en resa, ett vin, en frisyr, en lägenhet mm, så kan jag tidigare ha blivit galen när personen inte gjort som jag föreslagit. Jag har ju lagt ned enormt med jobb för att hjälpa en villrådig och så... vart är tacksamheten och ännu värre, varför tar de fel beslut än en gång..

Jag vet ärligt talat inte vad som hänt med mig, man jag finner nuförtiden att jag ständigt står inför nya situationer. Jag känner mig inte kall och obrydd, det är bara att jag inte längre lägger ned lika mkt för att ta fram information åt någon annan, och jag bryr mig heller inte så mkt om de inte följer det jag kommit fram till.

Banker

Finns det någon bra bank över huvudtaget?
Känner att jag börjar ruttna på bankerna och deras kvarleva i 80-talet.
Tekniken är förlegad, E-tjänsterna håller inte måttet, tar lång tid att ladda, saknar vitala funktioner.

Att få tag på sin bankman är i det närmaste omöjligt annat om du ringer och säger att du vill öka ditt sparande.

Vi bytte bank 2004 för att vi tyckte att vår förra bank lekte lite väl mkt storebror och var allmänt knepiga. För mig var det ett enormt stort steg då jag är sååå lojal och kände att jag verkligen nu övergav min gamla bank som jag haft sedan 15 års åldern typ då jag fick mitt första minutenkort.

Nu är vi där igen, vår nuvarande bank är helt hopplös. 2004 var de kanon, allt fungerade men nu enligt börsrapporter går det utför på flera plan.
Så dags att byta igen alltså.

Men till vilken bank? Finns det någon som är nöjd med sin eller skall man måsta dela upp allt, spara där, låna där, lönekonto där?

Kort eller lång version?

Jaa P, den korta versionen nu!

Hur utförlig skall man vara? Min vilja att vara social och övertydlig ställer tydligen till det för en del... Hur lång får en beskrivning, en berättelse, en information vara?

När jag utbildar får jag allt som oftast feedback på att mötet varit informativt, pedagogiskt och bra! Min utgångspunkt är att lyfta fram det väsentliga, hyggligt korta ordalag samt poängtera tidsvinsten, effektiviseringen med tex nytt arbetssätt. So far so good!

När jag skall berätta en händelse, en upplevelse mm så, vidgar jag nästan alltid kontexten, viss ämnesflykt. Jag brukar dock kunna behålla lyssnarnas intresse men mer ibland pga min personlighet att det inte finns utrymme för att sluta lyssna =). Där kan jag bli bättre, men jag behöver lite spark i baken, som när P allt som oftast säger,
-Korta versionen Anna!

I ett e-post eller sms vill jag gärna vara lite mer rund, lätt att ngt missförstås, att tonen kan låta lite kort.

Men har själv börjat märka att det är rätt skönt att vara kort, tidsvinst =). Men inte bara det, jag är inte riktigt lika brydd om det kan missförstås. Det ligger inte längre på mig hur en annan person uppfattar det hela. Hur den personen mår den dagen vet bara den och om den personen har hangup´s från tidigare möte eller från sin egen morgon.

Vilken matchtröjefärg vinner flest fotbollsmatcher?

Igår kväll slog mig tanken när vi pratade om ja, jag minns inte just nu men kanske var det att Henke skulle va med i EM eller så var det pansarvagnar. Vilket som, eftersom man kan forska och doktorera i hur galna ämnen som helst undrar jag följande.

Vet man vilken matchtröjefärg som vinner flest fotbollsmatcher?
Först måste vi begränsa undersökningen.

Vilka matchtröjefärger finns det?
Röd, vit, blå, lila, orange, svart, grön, gul.
Randiga tröjor ingår, det är ju oftast vita eller svarta ränder tillsammans med en annan färg.

Vilka ligor ska vi utgå ifrån?
Svenska, Italienska, Spanska, Engelska, Tyska och Holländska.
(Undrar om vi glömde Portugisiska eller om den inte räknas)

Männen i sällskapet J och P, gjorde sin analys väldig tidigt utan några större statistiska undersökningar.

RÖD matchtröja vinner flest matcher...

WHY????

ARSENAL, MANCHESTER UNITED, LIVERPOOL

JA, jag kan bara hålla med och rest my case!

Ligger i tiden

Jag blir så imponerad av att människor är sådana entreprenörer, att man får en tanke och startar företag, man får intressenter att satsa och man lyckas. Många tankar som rör webb 2.0 har vi tänkt och pratat om sedan 2002. Ja kan personligen tycka att det varit en självklarhet men kanske tekniken inte räckte till eller så har vi/jag inte riktigt vetat hur man skall ta tanken vidare eller sett dess enorma genomslagskraft. Det är väl just det som inte hindrar de som startat företag och gjort sig många pengar på sin idé. Hos oss har det säkerligen berott på många olika saker som gör att vi är där vi är i utvecklingen just nu.

Märker ändå att vi har visioner och tänkt tankar men kanske inte alltid lyckats genomföra dem, medans vi i andra lägen kommit till skott och kört på.

Igår hade vi en säljare för talsyntes, typ som Telia har nuförtiden. Man säger vad man vill, tex bredband, man får följdfrågor av rösten mm. Ibland får man prata med en telefonist ibland inte för man får svar på sin fråga ändå eller att de skickar fakturan eller vad det nu är man skall ha. Asbra tycker jag, som hatar alla knapptryckningar man annars skulle göra i ett ogenomtänkt callcenter. Många trycker ändå bara 9 # för växeln.

Vi har alltid tittat på statistik, använt den informationen för att förbättra våra produkter. Jag skulle aldrig tillåta att vi år efter år sitter och vet att alla trycker 9 #. Är det på så sätt måste ju callcentret skrivas om, göras mer begriplig, användarvänlig mm.

Statistik säger en massa, vi har statistik för sidorna på webbplatsen-hur användaren rör sig, i callcentret, i talsvaret, i sökmotorn, kundundersökningar i flera utformningar, databasen mm. Det gör ju att man har världens bästa möjlighet att ge kunden precis det den vill ha.

Jag kan tycka att det går för sakta framåt, teknik som funnits länge eller krav från användarna borde ha implementerats för länge sedan.

Har varit ute i stora världen på sistone, benchmarkat som det heter på svengelska. Jag har träffa många visionärer och många har samma problem, man vill mer och fortare än det går.

Det roliga är ändå att när jag är på seminarier mm så känner jag allt som oftast att, ja, det där har vi redan gjort, eller så har vi redan medvetandegjort det eller jobbat på samma sätt.

Jag kan undra hur det kändes för tex blockets skapare när de kom på idén, men främst när den var förverkligad och den var en sådan succé som de hade trott. När vissa uppfinningar väl finns på plats kan jag bli galen av dess genialitet och att just på grund av att de är självklara undra varför ingen annan tänkt tanken tidigare och varit driftig nog att förverkliga den.

Män, kvinnor, lön, arbete, lika

Kan inte förstå att vi skall hålla på så här längre.
Jag vill inte sätta en etikett på mig och placera in mig i ett fack.
Jag har konsekvent vägrat använda ordet feminist.

När jag jobbar är jag en människa, en individ, en person och inte ett kön. Givetvis borde jag tjäna lika mkt som alla andra som gör samma jobb.
Hur man skall hantera att många har jobb med individuell lönesättning där det är möjligt att göra skillnad vet jag inte. Jag har rätt att säga vad jag vill, jag har rätt att tas på allvar och om någon behandlar mig på något nedlåtande sätt eller dylikt så anser jag i alla fall att jag kan stå på mig och markera att det där var inte okej.

Hur andra som kanske inte är så kallat lika starka vet jag inte, men jag vet oxå att det finns män som inte är lika framåt eller vågar eller är så enormt driftiga. Jag vet oxå att dessa män inte har enormt mkt mer, inte ens mer än sina kvinnliga kollegor.

Vart gränsen går när man börja få mer bara för att man är av manligt kön vet jag inte heller för jag har aldrig mött en man som en man =).

Det är även trevligt om vi säger komplimanger till varandra på jobbet, men då är det en helt annan grej, den skall för mig vara utan den könsliga aspekten, utan laddning. Jag kan lika gärna säga till VD´n om han har en snygg slips som han om att han gillar mina klackeskor utan att någon feminist skall få det till sexuell mobbning. Alla mår vi bra om vi får och ger komplimanger då och då. Jag tycker jag brukar vara bra på att säga till om någon gjort något nytt, bra, snygg outfit mm och känner att det är kul att glädja andra och den uppskattning som jag känner från personen är väldigt givande.

När jag är privat vill jag gärna vara kvinna. Jag är och vill vara självständig, jag vill klara mig själv, jag vill gärna göra rätt för mig och vill gärna vara delaktig i kostnader och annat engagemang.

Jag vill oxå bli uppvaktad, jag vill gärna få kommentarer om kläder, hår och utseende, jag vill gärna att män håller upp dörren, jag vill gärna att män tar det som självklart att de betalar, i alla fall första glaset på krogen. Men jag vill gärna ta nästa, eller i alla fall någon del av notan.

Jag ser inte någon konflikt i detta.

Jag anser det lika självklart att jag och min sambo delar på vårt liv, våra kostnader och annat runt omkring. Jag anser att varje människa måste sätta sin gräns för när det är lika.
Det måste kännas bra, om det sedan är 50/50 är för mig mindre intressant. Jag anser att jag och min sambo gör lika mycket. När vi inte är överens om detta så kan vi inte skriva en lista på 100 saker utan vi måste resonera utifrån den punkt som just nu är för mycket för någon av oss och kanske lista de 10 sakerna som ligger framför oss nu.

Jämställdhet, vad betyder det? Ja, jag vet vad det betyder men hur vi skall hantera det borde vara busenkelt.

Om jag känner att jag blivit särbehandlad säger jag ifrån. Säger jag inte ifrån får jag skylla mig själv. Jag kan ta så många dumma exempel när vi sväljer fel som begås mot oss. Det kan vara när vi inte fått svar på vår egentliga fråga, det kanske var lite missförstånd, du vågar inte fråga igen. Du sväljer, försöker hitta svaret någon annanstans.

Du har köpt ngt och ser att du fick inte med dig allt, kanske expediten inte lade ned det, du går inte tillbaka för det känns dumt.

Ja, det kanske inte går att överföra på lön för arbete eller hushållsarbete eller annat, men jag bara menar...

Om vi stod upp för oss själva i fler lägen skulle vi skapa en mentalitet, en styrka, våra barn skulle se den, de skulle ta efter och på en kort tid så har vi ett annat klimat.

Hela havet stormar

Igårkväll var vi på 35årsfest och den var helt kanon, så himla mkt trevlig folk o go mat o mkt dricka.

Min spaning är att vi nu har kommit in i ngn form av andra andning. Var i ume i februari och på Schlagerbaren, det var helt hilarious, urkul. Så många gamla kändisar, så skönt att kunna heja på en massa msk. I uppsala är jag ngt mer anonym, men börjar nu faktiskt etablera mig och har ett litet entourage, vilket har varit efterlängtansvärt.

I vilket fall, i ume gjorde jag den spaningen att om man kunde ha det självförtroendet som man har idag och gå tillbaka till krogtiden då jag var 22, hej vad man skulle dominera.

I ume på schlagerklubben var folk så självsäkra, mötte upp, utmanade varandra, visade tydligt sin uppskattning, that´s it. Det behövdes inte ngt mer, folk var tydliga med sin intention och det var rätt tydligt att vi blivit vuxna. Många patetiska småbarnsföräldrar som mig själv som behövde en stunds bekräftelse, en stund att fly från riktiga livet, men ändå inget mer.

Igår på festen var det som, ni minns radhuslängan- Svenska Hjärtan. Det var helt galet, alla flörtade med alla. Jag var på toaletten och sminkade mig, då kommer en helt okänd kille in, låser dörren och pinkar, hej på dig själv!!! Jaha, hur snyggt ser det ut att vi låser upp toadörren och går ut tillsammans...

Ngn timme senare, vi är på väg på krogen, jag står och borstar håret på toan, då kommer Mattes bästa vän J och låser dörren och pinkar, jo, hej på dig oxå!!! Vi låser upp dörren och i hallen där står Matte... Hej på dig oxå Matte... Ni förstår att han nog såg lätt förvånad ut.

Men min spaning handlar inte bara om Svenska Hjärtan för toabesöken var ju helt oskyldiga. Min spaning handlar om att det är så många som tar plats idag för man har en annan säkerhet. Man är etablerad i samhället, många har partners och barn, man vet vem man är och vad man vill och vad man gillar.

Jag har sällan varit på en fest där jag känner så få och jag har får sån kontakt med så många tjejer. Tjejer brukar inte så lätt söka sig till nya bekantskaper på fester så där. Det är i alla fall min erfarenhet.

Rökare och killar brukar ofta hamna på balkongen och i köket och skapa nya kontakter men tjejer som inte röker brukar ofta stå kvar i sitt gäng. Så var inte fallet igår, alla var väldig väldig sociala, väldigt framåt och intresserade av varandra. Det är kanske för att jag inte varit på så många slutna större tillställningar sista åren lr så var det ovanlig färgstarka msk igår lr så har vi kommit till den fasen i livet att vi inte längre sitter och trycker i ett hörn på en fest utan har vi lyckas få barnvakt mm så vill man få ut ngt av kvällen. Eller så vet jag inte, jag måste heller inte veta.

Det enda jag känner att jag behöver veta är att det vara helt galet trevligt, roligt och stimulerande att träffa så många nya intressanta människor och att det även inbegrep tjejerna på festen.

Nykter på krogen

Känner efter att ha varit ute på krogen en hel del senaste tiden att jag saknar tiden på Casinot.
Det är givetvis jättekul att kunna komma ut från mammabubblan och träffa folk och bli berusad.

Jag känner även att det funkar inte för mig en längre tid, efter att ha jobbat inom hotell och restaurang kan jag komma på mig att bara sitta och titta på personalen och känna en släng av nostalgi.

Den jargong och stämning, att vara nykter på krogen men ändå där och få betalt för det oxå =) är ju inte så dumt. Krogen är ju, trots ngr rötägg som drygar till och emellanåt förstår stämningen, en plats folk gått till för att ha roligt. Folk är positiva och sociala, glada, flörtiga, och vill gärna anförtro sig...

Jag har många gånger jobbat dagen före julafton och dylika högtidshelger då folk som är lite mer ensamma går ut och haft många långa diskussioner med dessa.

Så, igår så ville jag bara vara en av dom, dom som jobbade, skoja med vakterna ;), utmanas vid blackjackbordet av spelarna, munhuggas. Jag kände redan där på krogen att fast kvällen var bland de roligaste och bästa på länge att jag orkade lixom inte vara onykter. Det kändes ansträngade att inte ha helt koll och helt enkelt bara vara lite ostadig på benen. Jag längtade redan där och då till morgondagen ur nykterhetssynpunkt.

Förr gick jag gärna ut nykter, för mig har inte alkoholen varit nödvändig för att jag skall "våga" ngt. Mina personlighetsdrag förändras inte, givetvis förstärks de, men jag har alltid kunnat säga och göra vad som helst oavsett tillstånd. Tror nu inte att jag kommer att börja gå ut nykter igen, nope, men en stor längtan efter tiden inom hotell och restaurang har dock infunnit sig, jag vill vara en av dom.

Jag ransoneras godis

Det lär ju inte ha gått obemärkt förbi att jag för en ständig kamp mot de kilon som borde gå till barn i Afrika men istället sitter på mig.

Jag har dock lyckats hålla mitt störda ätbeteende i schack i senaste tiden men dock, helst runt en viss period i månaden så går allt åt hvetet. Sen förra veckan skulle jag lätt säga att jag skiljer 3 kg, och det på 10 dar. Så idag när Matte köpte lördagsgodis så var det väl inget konstigt, jag tjuvtog några stycken av barnens påse. Matte frågar om det varit råttor i påsen, vad vet jag, vad vet jag.

Kanske 30 min senare tänker jag att jag skall få mig några godisar, går in i köket och hittar ingen godispåsen i ngt av skåpen.

-Är du dum i huvvet lr tror jag är 4 år, har du gömt godiset?
Denna snälla kommentar släppte jag, nu är ju Matte van efter 12 år vid mitt språkbruk så han bara skrattade, trots förolämpningen som många andra skulle hängt upp sig på.

-Jag har inte medvetet gömt det, men uppenbarligen hade det behövts säger matte.

-GRRRRRRRRRRRRR, nu kan jag ju inte bli arg. Han har ju rätt!

Case closed!

Iaf, ngr timmar senare, efter en god middag och ngr glas vin gör sig kurr i magen påmind. Jag söker godiset... hittar det ingenstans, och tro mig, jag brukar vara urbra på att leta det är en av de framträdande dragen hos mig. Idag så vet jag inte om jag är bortbytt lr så, för jag såg verkligen ingen godispåsen.

Då ransonerar Matte godiset, han hämtar det, jag får inte hålla påsen och därefter får jag inte ta hur många som helst.
Just där och då skulle jag kunna sätta en stilettklack i pungen, men tänk er vilken kille. Han ser verkligen om sitt hus. Han skämtar och lyckas få mig dumgjord för jag vill äta godis, han har alltså inte hindrat mig, samt att hans sambo inte ser ut som en ladugårdsvägg...

Nu kanske jag inte direkt är sylfidsmal heller men ändå lixom.

Jag bara hoppas att den vecka som komma skall snart är över för extrakilon är ju inte riktigt min plan för beach 2008.

När är det bra och när kan det ge biverkningar att stänga av känslor?

Vår dotter Amanda halkar in i ett fönster, fönstret har vassa kanter runtom och hon rispar ryggen. Det gör jätteont, Amanda lever ut allt som oftast och gråter/skriker högt, o då menar jag högt. Sen, en kort kort stund senare är allt över.
Matte frågar,
- gör det inte ont?
-Jo säger Amanda, men man får inte tänka på det för det är då det gör ont.

Ganska vis liten drygt 4,5åring. Men, jag och Matte reflekterade ändå över själva beteendet.
Om hon gör det i detta fall, hur ofta gör hon så?
Skall man undantränga känslor?

Både jag och Matte fungerar i viss mån så.
Vi går lätt vidare, hänger väldigt sällan upp oss på saker en längre tid.
En längre tid menar jag här över en månad kanske, något mindre, två veckor.
Jag har behov av att tala ut om det hänt ngt och det behovet kan stå sig i flera år.
Men jag går vidare, jag är inte ledsen, sur, besviken, upphängd, störd, ältar mm i flera år.
Men jag gillar att göra avslut, matte har eg inte riktigt samma behov.

Men poängen utöver det senaste är att vi lätt förtränger känslor som många ser det.
Om någon gör oss besviken, kanske inte ställer upp, vi får avslag på ansökningar mm så är det Ok. Man blir besviken en kort stund men sen, hepp, livet är fyllt av nya steg att ta.

Nu undrar vi dock hur vår dotter fungerar i det stora hela.
Jag hoppas att hon är en sån som biter ihop för jag tycker det är en bra egenskap. Jag gillar oxå att hon först reagerar väldigt starkt, hon visar att det gör ont, även om det kanske låter lite väl och skär lite väl i öronen. Sen, japp, nu har jag levt ut den känslan, nu går jag vidare.

Jag hoppas man inte får men senare i livet, att det lagras och att det senare visar sig att vi kunde ha hanterat annorlunda.

Men jag och Matte är ju helt normala =)... Vilket som ser jag inte att det skulle ha skadat oss och annars finns det ju sådana som jobbar med att prata med dom som har konstiga tankar i huvvet och de är ju till för att utnyttjas lr? Så det är väl bara att börja spara till framtida terapisamtal, ett liv med mig och matte lär ju rendera i några ytterligare anledningar till det =).

Ahhhh M!

Min nya kollega har efter två månader hos oss börjat att skönja vissa mönster, vissa beteenden som dominerar. Det gäller både på arbetsplatsen och dess kultur men även hos sina nya kollegor.

Tydligen så pratar jag mkt med liknelser och symbolspråk!
I tisdags sa min vice VD att jag borde ha blivit småskolelärare, kanske kan vi se ett samband.

Det är ju inte riktigt så att jag inte vet att jag gör det, alltså ofta använder liknelser. När jag förklarar saker, vilket ofta händer då jag har en sådan roll i mitt jobb, brukar jag ta exempel som jag tror att den jag förklarar för kan referera till.

Men...

Oj vad många tankar som väcks i mitt huvve nu.

1. När M kommenterade detta idag så är min omedelbara reaktion att bry mig, är det bra lr dåligt. Varför säger han det? Är liknelserna fel. Jag kan säga att jag där och då bryr på på en skala, 8 av 10. Ungefär 4 minuter senare har det sjunkit till ca 3 och nu ligger det väl kanske på 2 av 10.
2. När man medvetandegör en sådan egenskap kan det gå åt två håll, antingen att man tänker på det så mkt att man tom gör det oftare, eller så slutar man helt. Jag tänker försöka att inte tänka på det o fortsätta vara jag.
3. Hur ofta gör jag det? I vilka sammanhang? Till vilka msk? Finns det en trend? Utmaningar... här är ju ngt nytt att ta reda på om mig själv.
4. Utgår jag från att alla är idioter så jag måste prata med dem på förskolebarns nivå? Iaf när jag förklarar ngt som de inte kan, who know´s?

Varför denna djupsinnighet om inre frid och hur vi når den?

Idag var jag på ett seminarie om EPiServer, det webbpubliceringssystem som jag arbetar med. I vilket fall som helst så kom ett för mig ganska gammalt exempel upp, (eg kom ganska många gamla exempel upp, det tar jag i ett annat inlägg). Exemplet gäller ungdomar idag, hur multitasking de är. 15åriga killen har tv:n på, musik i bakgrunden, msn:ar/chattar, spelar på datorn och har samtidigt sin tjej i rummet. Hepp!! Poängen var att han, killen, vid förfrågan från sin ömma moder om handlingen på tv, trots bruset, kunde beskriva den.

Poängen för oss så får detta förklarat är för mig tvådelad, dels oj, vad mycket de kan, men tar de verkligen till sig allt. Dels, det här är det nya, vänj er!

Just samtalet om de tar till sig allt triggar mig. Är det ett måste eller? Varför kan vi inte bara vara? Jag gillar verkligen att diskutera, analysera, vända, vrida, finna anledning och argument. Det är inte det jag på något sätt stör mig på. Utan det som jag tänker på är frågan om varför det är så viktigt att ta till sig allt? Vad gör det om vi läser var 3:dje eller varje rad i en text, en bok mm. Var och en väljer ju att göra som den själv vill. Är det ngt som fångar vårt intresse så läser vi väl lite mer nyanserat och tar oss lite mer tid?

Vet inte hur många gånger jag fört samma diskussion med min svåger. Om han sitter i soffan och funderar på livet en hel dag så har han gjort lika mkt som mig som har målat halva huset. I hans värld så har han utvecklats genom att filosofera och därmed oxå gjort något av värde.

Förvisso, klart att jag inte skall ta ifrån honom den illusionen :) eller känslan och jag kan ju inte säga att han har fel. Men jag har ju oxå filosoferat och utvecklat mig själv när jag har målat huset. Alltså i det fallet en lightversion av multitasking.

Jag vet inte vad det gör att man utsätts för brus, jag hoppas att var och en efter sin kapacitet väljer att ha så mkt brus som man klarar av. Varför måste vi vara så djupsinniga, kan vi inte bara vara sanna mot oss själva så mår vi bra? För mig har det nog alltid varit ärlighet som får mig att må allra bäst. Om jag är ärlig både mot mig själv och andra, vilket jag är rätt ofta, typ jämnt, då har jag ingen ballast.

Man löser bara de problem och klarar bara det man vill klara

Visst kan vi vara olika med olika förutsättningar som människor.
Ok, vi tar höjd för det, för att leka Tony Irving, men...

Idag läste jag på IT-tjej en artikel och en blogg. Om man slår ihop dessa två så tänker jag att man får svaret på rubriken. Artikeln handlade om en tjej som gillar problemlösning, bloggen om att vilja. Det var närmast en erotisk upplevelse att läsa bloggen, finns det fler därute som tycker som jag.

"Att vilja
Har du någon gång i livet varit med om att känna att det är viljan som räknas? Träffat på någon som utstrålar viljekraft över något? Och sedan sett hur denna person fått vad den velat?Jag tror att alla kan få det de villl. Problemet är att gemene man inte vill något speciellt. Eller att personen inte vill tillräckligt och ger upp vid motgång."

Min drivkraft är just att lösa problem och min vilja att göra det är outtröttlig. Problem kan vara allt möjligt. Problem är busstider som inte går ihop med tågtider, mjölk som är slut på affären. Problem är att inte få chefen med sig när ens idéer är kanon :), problem är slut papper i skrivaren. Problem är kompisar som om och om igen talar om att de har samma problem med sin partner idag som för 5 år sedan. Grejen för mig är att jag inte ser det som problem.

För mig består livet i en stor mängd utmaningar. Det finns alltid en lösning. Frågan är då om det måste finnas ett problem för att det skall finnas en lösning? Hm... har inte riktigt svaret på det ännu. Anyway, utmaningar som det finns en lösning på. Jag vet verkligen inte med mig Nejsägare. Vill man så kan man. Jag kan nog påstå att jag lyckats med rätt mycket i livet på ren och skär viljestyrka. Jag tror att en av de fördelar som jag har är att jag inte är stolt, jag anser att jag har integritet men inte stolthet. Jag har träffat på så många dumstolta människor som egentligen bara förlorat på det beteendet själv. Det är i alla fall en hjälp att sakna den typen av hangup´s om man skall få igenom, lyckas, klara av att nå fram till en lösning.

Jag ger inte upp bara för att någon att sagt nej, inte heller ger jag upp om någon säger att det är svårt. Jag ger heller inte upp om någon säger att de inte tänker eller kan hjälpa. Jag kan utan problem fråga en gång till, med stor sannolikhet att jag får nej igen, det spelar ingen roll. För mig räcker det att det finns en gnutta möjlighet, en liten öppning att det kan ändra sig.

Visst kan många uppleva det som tjat och bara lägga sig i ren utmattning. Förvisso, men om det löser problemet, so what? Sen måste man ju självklart, det har jag ju fått erfara på både mjuka och hårda sätt, välja sina strider och tillfällen och personer och anledningar till varför man skall vara drivande.

Anyway, postitiv attityd, glatt leeende, kämpa för det du tror på, ja, när jag gör det så mår i alla fall jag bra.

Min tatuering = that´s me = vild, vacker o sensuell ;-).

Jag har länge funderat på att göra en tatuering. Min tanke är att när jag gifter mig skall jag tatuera in min autograf/signatur på ena ankeln. Ja, lr vad det nu heter längst ned vid ena foten fast på sidan. Jag är urkass på anatomi.

Men en sådan tatuering kan A=aldrig bli av, B=få vänta på sig jvlig länge.

Men i Thailand i januari, jag vet inte varför men plötsligt slog det mig, jag skall tatuera in en vildhäst. Varför har jag aldrig tänkt på det förr?

Jag skall i alla fall ha en vildhäst med flygig man där hästen stegrar sig längst ned på ryggslutets ena sida. Äntligen en tatuering jag känner jag kan stå för, man kan ju inte bara tatuera sig för att göra det lixom, det funkar iaf inte för mig.

That´s me = vild, vacker o sensuell ;-).

Tjejers systemöversikt

Gjorde en spaning igår. Jag generaliserar nu, jag är medveten om det men vill ändå framhålla att det finns en viss poäng.

Killar gillar allt som oftast inte allt för djuplodat och analyserande känsloprat.
Min erfarenhet är att tjejer allt som oftast gillar att dissekera varenda kommentar, vända, vrida, kolla om det kan uppfattas som negativt, då gör vi det, alltså tar det negativa.
Jag vill även framhålla att vi, tjejer, ibland framhåller det negativa för att vi vill höra, suktar efter att höra, att vi har fel. Då får vi ju höra det positiva, som vi egentligen kanske innerst inne trodde att det betydde, igen.

I alla fall, vår konsult och jag tittade på en systemöversikt över vår verksamhets IT-system.
E jag nördig eller? Hur IT insnöad kan man bli? Dra parareller därifrån :).
Min spaning gäller att killar verkligen gillar schematiska översiktbilder. Killar gillar verkligen flödescheman, iaf killar som gillar teknik gillar oxå logiskt tänkande, detaljerad kunskap.

Jag tror oxå att vi kan applicera det på tex schackspelare, vilka oftast är män. Jag ser inte så många kvinnor sitta på Kulturhuset, rätta mig gärna om jag har fel. Det finns säkert flera områden där det är applicerbart.

Denna underbara förklaring hittade jag på wikipedia
"Ordet funktion syftar inom matematiken ofta på en regel som innebär till ett invärde associeras ett utvärde, ofta beräknat med en matematisk formel. En mycket viktig egenskap hos funktioner är att de är deterministiska (det vill säga konsekventa, så att varje invärde alltid ger samma utvärde). Detta gör att funktionen kan ses som en mekanism, en maskin, som systematiskt levererar rätt utvärde så fort man stoppar in ett invärde. I tekniska sammanhang brukar invärdet kallas ’’argument’’ och utvärdet för ’’värdet’’."

Poängen med min spaning ligger mkt i följande
En mycket viktig egenskap hos funktioner är att de är deterministiska (det vill säga konsekventa, så att varje invärde alltid ger samma utvärde.
Det är ju det många kvinnor vill uppnå med analyserandet och ältandet av känslolivet. Skillnaden är just den, kvinnor applicerar samma tänk på känslolivet som killar på maskiners konstruktion eller systems flödesscheman.

Vi, tjejer vill ju inget hellre än att förstå er killar, vi vill ännu hellre att ni förstår oss!
Genom att verbalt rita flödescheman över hur vårt samliv tillsammans fungerar så kan vi minimera riskerna för att det blir härdsmälta då och då.

Så killar, för varje schematisk bild ni vill ha över någon ny manick eller något system, låt även era partners få älta och analysera föregående helgens eller kvällens eller svärmor/svägerskans kommentar så blir nog livet till slut lite lättare... Till slut har ni tex har en schematisk bild över när ni killar har rätt att ta egna beslut om tex att gå på fotbollsmatch och när ni måste kolla läget hemma först :).

Dialekt, särskrivning & ordspråk

Jag är från norrland, eg från Skelleftehamn och Ume.

Jag får ofta höra att det inte hörs att jag är från norrland, men skulle jag säga ordet hörs så skulle det höras :). Sch-ljuden är nog min allra svåraste match i livet.

Här vill jag förtydliga att jag aldrig eftersträvat att inte prata dialekt. Det bara kommer naturligt... hihi. Skämt åsido, det har bara blivit så, jag har rört mig i vida krestar, rört mig över landet och europa, tillhör eg inte någon av ställena på rikt (riktigt)!

Antar att det är därför.

Jag tycker det vore kul att kunna förstärka och härma umedialekten, tyvärr kan jag inte det. Likväl skulle jag gärna vilja härma skelleftemålet men det är bara i samtal med de därhemma, exvis pappa, farmor eller Majsan som dialekten kommer fram ordentligt och stannar några timmar.

När jag blir upphetsad, läs enutusiastisk, engagerad och upprörd så blir betoningen markant dialektal samt när jag skall säga siffran sju.

Vi har fört lite språkdiskussioner på min arbetsplats och bland mina vänner senaste tiden. Jag vet med mig att jag kan lyckas särskriva när jag inte engagerar mig i texten utan bara skriver på. Jag är ju impulsiv och en här och nu människa i mångt och mycket. OK att jag planerar mkt men det går väl att förena lr? När jag själv korrläser mina egna texter kan jag få psykbryt. Jag hatar verkligen särskrivningar, syftningsfel mm. ÄNDÅ, lyckas jag få med sånt själv, why???

Något som underlättar livet rätt mycket är ju internet. Vilken källa till information, har du fundering om ett ordspråks skäl, användning och uppkomst, hepp!! Skulle nog inte kunna leva utan internet längre.

Kolla in Språkrådets webbplats med veckans språkråd, månadens ord, dialekt mm
- Underbar webbplats.

Även om jag inte pratar mkt dialekt hörs det i alla fall. Det finns många ord som är grymt dialektala. Eftersom jag växt upp i diaspora och därmed förlorat en del av mitt språks kontext
kan jag lätt känna tvivel. Mitt tvivel består i om jag bara hittat på ordet eller om det defacto är ett ord man använder i norrland lr i min familj.

Jag och Mattias har massa skräp som vi skall slänga, vi sitter och pratar och jag säger att vi måste till bränngropen!
- VA?!
- Ja, bränngropen, vet du inte vad det är säger jag.
- Det finns det inget som heter säger min ordpolis till sambo.
- Jo, säger jag.

Jag ringer min bror för att få bekräftelse, det är nu jag blir osäker, är jag galen... vänta svara inte. Hittar jag bara på, använder jag mig av låssasord lr?
Nope, en bränngrop är en soptipp, det heter så för att förr brände man soporna på plats.

Jag har många fler sådana alternativ, varje gång någon säger att det ordet inte finns lr att jag hittar på, ja då ringer jag min bror alternativt googlar.

Vips så är jag inte tokig utan bara en norrlänsk tjej i diaspora.