Övertyga andra

Varför är det så svårt att få ändra sig, få folks förutfattade meningar om saker och ting att byta bana? Folks syn på en själv och ens åsikter.

Om jag tidigare har röstat tex på vänstern och nu ändrat mig, så bor det ändå en vänsterpartist i mig enligt många eller så är det bara ett utfall av frustration eller så finns det tusen andra orsaker till varför folk inför och om och kring mig talar om att nää, Anna har inte ändrat uppfattning utan det är bara tillfälligt.

(Ingen kan nog misstro mig för att ha varit vänsterpartist någongång, så detta var ett exempel som så mycket annat i bloggen. Allt är inte självbiografiskt, långt ifrån, medan en del är det.)

Om jag retade mig och blev upprörd på en orättvisa för si sådär 7 år sedan och nu, fortfarande tycker att det är en orättvisa men... det stora men:et står för att nu blir jag inte upprörd eller retar mig längre. Däremot jag är för krass för att negligera att det fortfarande är en orättvisa.
Men hur du eller någon annan väljer att hanskas med den orättvisan lämnar jag nu till er. Tidigare har jag i min iver försökt påverka, övertyga, tjata, argumentera. Ja, jag har nog använt allt de vapen jag har tillhands för att visa på orättvisa och att något måste göras.

Det har tagit mycket energi, energi som bara går åt skogen för man talar för döva öron.
Det kan vara om orättvisan är av sådan karaktär att ett halvsyskon får mindre i veckopeng än sina helsyskon eller om det är något som handlar om mig. Det har tidigare inte spelat någon roll för att jag skall kunna gå in med liv och lust och vilja hjälpa, ändra osv.

Kanske låter det blase och lite tragiskt är det nog, men jag tar inte med mig andras problem hem längre, vilket gör att jag inte längre är lika upprörd eller engagerad i sådana orättvisor. Nu pratar vi om orättvisor som jag kämpat med i flera år. Kommer det en ny orättvisa så har jag ett nytt handlingssätt gentemot detta, jag negligerar inte alla orättviser per se längre om ni trodde det.

Men för att inte glida längre från ämnet så är det i all fall svårt att övertyga andra om att man ändrats. Jag har tidigare kommenterat det in inlägg om roll i familjen. Men här med en annan vinkel. Nu handlar det inte om personlighet, dvs att ens sätt att vara ändrats i det stora hela utan här har jag ändrat åsikt i en sakfråga, eller jag har i all fall distanserat mig från sakfrågan så att den inte känns och är personlig längre men det är svårt, mycket svårt att övertyga andra om detta.

Jag känner att jag har ett flertal sådana situationer nu, där jag i sak tycker likadant som tidigare. Men förr gjorde det mig ledsen, frustrerad och ångestfylld, detta för en förändring aldrig kom till stånd. Men idag kanske jag tycker likadant men kan mer objektivt resonera kring det.

Problemet är ju att personerna som jag tidigare haft diskussionerna med vare sig kan se och tro mig, för jag tar ju desvärre upp ämnet, vilket torde visa på att jag inte släppt det. Nej, som sagt, i sak tycker jag lika. Men sen har ju de sin relation till tidigare händelser, kanske har hårda ord uttalats som gör att oavsett om jag inte är lika engagerad längre så kan de inte höra ett ljud av sakfrågan för att triggas, för att det har blivit laddat för dem. Detta gör att det bara blir pannkaka av allt. Men som sagt, det jag känner idag är att jag med lätta steg kan gå därifrån, fastän samma orättvisa fortsätter att utspela sig, år efter år. Jag tar det inte personligt och jag har hittat ett nytt förhållningssätt oavsett om andra tror det eller ej och en viss njutning infinner sig oxå i ren och skär skadeglädje, för om orättvisan ändå inte ändras så har viss rättvisa skipats, för nu har de mer problem med ämnet än jag... Ond? Nää, bara lite som alla andra.