Vad gör jag nuförtiden?

Jag törs knappt säga något längre.

Med större och större insikt om mig själv vet jag att jag är de nyfrälstas språkrör!!

Inte för att jag riktigt vänder kappan efter vinden, men jag kan säkert hitta en del inlägg på bloggen från 2007 som får mig att undra om det verkligen är mina åsikter...

Jag går in och ur faser som andra byter lakan i sängen... Vet inte statistiken på detta, men en gång i veckan borde man väl, en gång i månaden tror jag att många gör det och var tredje månad är nog inte heller så ovanligt...

Oavsett så hinner jag inte blogga så mycket nu, så vad gör jag istället?

Jag är hör och häpna med mina barn till stor del. Läser saga på kvällen, sitter och pysslar.

Jag som bara sett allt sådant som en sträcka tills jag får slå mig ned i soffan själv, med laptopen, datorn och surfa. Att zappa på tv, ringa någon och maratonprata.

Städa gör jag ju när barnen är vakna så det är inte så mycket kvar när de är däckade i sängen...

Men så vet jag inte, men genom diverse uppvaknanden så tycker jag det är kul, kul att umgås och ge barnen 100%. Antar att det är ett led i att inte se allt som projekt.

Mindfullness, att vara här och nu i nuet, vara medvetet närvarande.

För skall jag vara helt ärlig så har jag nog inte tyckt och känt det på det sättet så himla mycket förr. Visst finns det fina stunder, men det var just stunder, gå in, gör mitt "mamma" jobb och gå ut igen från aktiviteten på något sätt. Visst har jag gjort en massa med barnen, men mest för att man skall göra det, inte för att jag vill göra det. Fast det är inte riktigt sant det heller, velat har jag men jag har som sagt sett lite krasst och pragmatiskt på det hela, ett jobb, ett uppdrag, ett projekt.

Däri ligger en enorm skillnad, ge mig ett uppdrag och jag går in helt och fullt, men vart mitt hjärta tog vägen och vart det väntar, det vete katten!!

Så låt hjärtat va med...

Hemsk låt, förutom att jag just nu som nyfrälst i frågan att vilja och gilla att vara med mina barn på ett här och nu sätt och inte bara ser läsandet av boken som en "läsa, läsa, läsa" upplevelse utan tar mig tid att resonera kring det vi läser eller gör i vidare utsträckning och vill beteckna det lite som att jag gör det mer med hjärtat nuförtiden.

Men är jag inte på nätet så är jag just, med mina barn ;)

Hålla kärleken vid liv genom förtroende

Varför älskar vi någon? Vad är det vi älskar och vad gör vi för att behålla vår partner?

Är det att hålla oss i fysisk trim, stringtrosor för kvinnor, sockar utan hål för killar ;)?

Det finns så många sätt som man kan jobba på sitt förhållande men för mig så handlar det om oavsett vilken relation jag än har och med vem jag än har den, om att kommunicera.

Tyvärr har jag även ett stort behov av att göra bokslut och få closure som det heter, jag vill hellre få uttalat att vi tycker olika, vi tycker inte ens om varandra än att bara låta det ligga i luften, men den delen jobbar jag på, alltså att låta bygones vara bygones.

Jag ser en stor vinst i att säga vad jag känner men egentligen inte ställa så många ultimatum i detta. Visst, jag kastar sten, jag har ställt massor med ultimatum i mitt liv, men det är ju något jag och många med mig gör i desperation, då har jag ofta i kombination med ultimatumet även förklarat min osäkerhet, mina känslor, min syn på det hela och anledningen till att jag känner ett behov av att ställa ultimatum, jag har ofta även förklarat hur och varför jag tror att den andre agerar som den gör, jag förstår och ser att det finns andra synsätt även om jag inte håller med.

Vad vill jag ha sagt då? Jo, ett ultimatum får inte komma sol allena, då riskerar man att stöta bort den andre/andra, man riskerar att gå all in och bluffa och faktiskt bli synad.

Idag pratade vi på jobbet om svartsjuka, i lagom doser är svartsjuka något som är helt hanterbart men när vet man om ens partner till exempel är för svartsjuk? När uppdagas det, vem har den axeln och vet vart gränserna går?

Sen handlar det så mycket om vem de som de som är svartsjuka möter, herregud vad en del förstör för sig själv, hamnar i situationer som de lätt hade kunnat undvika genom, ja just det, kommunicera.

Ett exempel som jag tog idag var:

Om jag är lite svartsjuk och min partner är ärlig och antingen spontant säger att en kollega eller någon framför oss på gatan är riktigt snygg, kanske läcker, sexig, attraktiv eller dylikt så kan jag som lite svartsjuk känna mig trygg. Min partner är ärlig och står för att det finns andra attraktiva, att vara i den situationen där min partner ständigt skulle låta bli att säga något eller ännu mer neka till att han/hon tycker någon annan är attraktiv skulle göra mig mycket mer misstänksam. Det är väl klart att vi attraheras av andra, vi tycker många är snygga, läckra eller verkar intressanta i rimlig grad.

Men om jag är lite mer än lite svartsjuk, ja då kan jag ju få massor av konstiga tankar. Går den personen ofta förbi här, har ni setts förut, jobbar din snygga kollega också sent ikväll, har din snygga kollega familj osv. Genom ärlighet kan man förhindra en massa men kanske även skapa en hel del problem.

Men det värsta man gör är att nonscalera sin svartsjuke partner, att inte ta frågorna på allvar eller försöka förhindra ett svartsjukedrama genom att utelämna saker eller genom att försöka, jag säger inte ljuga men i alla fall undanhålla sin ärliga mening.

Men det handlar så mycket om vem vi älskar och varför. Varför vi vill vara i just den här relationen. Vad är viktigt för oss just nu, är det som är viktigt för oss just nu även det som är viktigt om 10 år? Är det därför en del "växer" ifrån varandra? Vi har kanske andra preferenser idag, och min stilla undran är om det hade kunnat undvikas. Att man gled ifrån varandra alltså.

Drygt sagt skulle jag önska att man gjorde samma gedigna undersökning och hade samma urvalsprocess som när man skall köpa nytt kök, nya vitvaror och annan elektronik eller varför inte ny bil. Det är intressant att följa alla på facebook i detta.

Men när det gäller val av partner och potentiell livspartner och förälder till våra barn så vet jag inte hur man gör. Varför skall det egentligen skilja sig? Det finns väl även där en prioriteringslista på egenskaper som vi värdesätter mer än andra. Vilka du än väljer så är det ju utifrån din rangordning. Utseende framför intellekt är ju en spännande motsats och jag kan ju inte himla med var jag står i den frågan, men för den delen är ju utseendet inte obetydligt. Bara att jag får leta vidare om den tilltänkte inte uppfyller kraven. Småsöt och hyggligt ok tankemässigt, jaha, hur gör man då då? Problemet är bara att ett kylskåp kan du byta ut när det blir gammalt... en förälder till dina barn... ja inte så lätt kanske.

Men om du köper ett kvalitetkylskåp och även underhåller det, servar det så håller det ruskigt mycket längre än det där billiga märket som såg bra ut på ytan men som hade alldeles för få hyllor att lagra sakerna på. Krasst sett så kan jag även tycka att om vi gjort ett dåligt köp men inser det lite för sent då garantin gått ut så får vi liksom suck it up och stå ut ett tag innan vi börjar leta efter nya.

En minst sagt lika intressant fråga som varför vi älskar någon är:

-Varför bråkar vi med någon?

Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.

Pusha och pusha?!

-Se inte dina barn som projekt

-Pusha sina barn

Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.

Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.

Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.

Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.

Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.

Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.

Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.

Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.

Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.

Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.

Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.

Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.

Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.

I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.

Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?

Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...

När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.

Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!

Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.

Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??

Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?

Lätt för att påverka men ändå inte

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

New Age

Under början av 90-talet var new age en het fluga i umeå, när jag läste religionshistoria doktorerade en av mina lärare i ämnet och det var en egen 5 poängskurs vad jag kan minnas.

Det var spännande och intressant men aldrig något som nådde mig, alltså som talade till mig och som jag riktigt förstod mening med. Hela new agerörelsen då ihopklumpad men som idag blivit vedertagna behandlingsmetoder och dylikt.

Runt omkring mig började bekanta och någon vän med chakramassage, det var healing och rosenmetoden. Det var spådamer och gummor och gubbar som kunde rensa bort dåliga energifält i ens lägenhet genom telefonen.

Jag prövade på någon gång och visst kunde jag känna energiflödet efter ett massagepass, vi både alstrar och avger energi, räcker med att vi håller en hand ovanför någon annans arm en stund så känner man att det blir varmt.

Men att man i det också skall nå massa nivåer som skall öppna upp en sinne, öppna upp ens dörr är för mig inte annat än gammal hederlig psykologi a la jung eller freud.

Kanske genom att bli mer kroppligt avslappnade så kan vi vara mer fokuserade och mer benägna att vilja öppna upp oss, men det kan ett motionspass, en stund på spikmatta eller att bara ligga tyst och andas på ett hårt golv likväl kunna åstadkomma.

Jag vill verkligen inte föringa någon och för alla som det ger mycket och som ser mening i det hela, kan jag inte annat än förstå att de fortsätter. Det är självklart, vi skall göra det som får oss att må bra så länge det inte är något som är fel mot någon annan.

Men lite fundersam är jag om en sak.

Vi har rätt mycket i denna värld, de dagar som går som de säger är livet. Vi skall fungera och räcka till för så mycket. Vi skall förstå så mycket och en dag ger oss mer intryck än nästan ett helt liv som levdes vid föregående sekelskifte.

Vem har tid att utforska andevälden då? Spelar det verkligen någon roll vem jag var i mitt föregående liv? Det är ju ändå här jag är som den jag är? Är det inte där kraften och energi och terapin borde genomföras? Jaha, tänker jag, okej då om jag nu var prostituerad, barnslav eller herreman i mitt föregående liv.

All min kraft borde gå åt till att leva i nuet, idag och försöka vara en så bra människa man bara kan för de som är omkring en idag.

Det där med energi är jag helt med på att det finns, men vad det beror på, tror jag tyvärr har fysiska förklaringar, helst om jag pratar med en partikelfysiker eller någon från teknisk fysikprogrammet.

Har inte ni gått in i ett hus eller en lägenhet och bara känt, nej, har kan jag aldrig bo. Det går inte säga vad det beror på men det är något, något med ljuset, något med planritningen, solen, väderstrecken, ja något är bara fel. Den kan nästan vara identisk med en annan bostad, men just den här bostaden ger dåliga vibbar!

Det är asspännade och kan någon verkligen ge en rimlig förklaring är jag mer än intresserad att lyssna, men att det skall ha med andar eller något annat att göra som att jag blev dräpt som häxa på 1600-talet på just den platsen kan jag tyvärr inte köpa.

Vill dock tillägga att det är pinsamt att jag då faktiskt är rädd för spöken, men det är ju något annat, jag tror ju inte på riktigt att spöken finns, men jag kan lätt jaga upp mig i fantasin och nästan övertyga mig själv om att så är fallet... men bara nästan :D

Skolungdomar...

Vad olika det kan se ut och ändå inte.

Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.

Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.

-Du ska vara i skolan!

Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation

Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.

I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.

Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.

Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.

Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!