Förträngning eller bara sunt?

Jag går i tankarna att jag skall ringa min far, han var på besök för ett tag sedan och vi har inte pratats vid sen dess.

Så tänker jag vidare, att det var länge sedan jag pratade med farmor oxå, men så kommer jag på att hon är ju död. Ingen chock eller så utan bara konstaterande, det går ju inte ringa henne liksom.

Min farmor dog förra året, hon blev 97 år och världens mysigaste farmor, ja, ja, pappa och bror kanske har lite annan bild oxå, hon var inte enkel, men go, glad och snäll.

Hon har alltså levt i 36 år av mitt liv, inte helt enkelt att fatta att vi inte kommer att mötas på ett tag.

Jag har inte ett helt enkelt förhållande till döden, alltså, jag är inte rädd för döden eller så, men det är heller inget jag längtar till direkt.

Mitt förhållande gäller vad som händer sen, när jag tänker på döden får jag existentiella tankar, varför lever vi? Hur gick det till att människan och jorden kom till, hur stort är universum.

Alltså när jag tänker på döden blir det så många frågor och frågorna kan inte få svar och det gör att jag ifrågasätter min och alla andras blotta existens och så går det runt.

Ända tills jag förtränger att farmor är död, jag tänker mer i termer att hon är på en lång lång resa och vi kanske ses igen men tills dess kommer vi inte att ha fysisk kontakt eller talas vid per telefon.

Det gör att jag ibland kommer på att jag skall ringa, min saknad gör sig påmind och så kommer jag på att hon är död.

Så för att förskona mig själv från alla existentiella tankar om Gud, universum och livet så är min farmor bara runt hörnet, hon är på semester och vi hörs en annan gång.