Gott och blandat

Är på systembolaget för att köpa lite färddricka till helgens gotlandsresa med nya jobbet. 800 pers skall till gotland i helgen. Vi får inte dricka på bussen och inte använda minibaren.

Vad skall man köpa på bolaget då? Är så uppe i varv att jag inte riktigt hinner känna och tänka på vad jag är sugen på.

Då slår det mig att jag i somras upptäckte att man kan köpa små vinflaskor, då kan man blanda lite som man vill, lite gott och blandat helt enkelt.

Tyst kamp

Jag och Matte har ett flertal tysta kamper.

Jag har skrivit om det förut och jag tycker det är som lite småroligt, får ett lätt leende på läpparna när jag skriver detta.

Jag sköljer aldrig av tallrikarna när jag stoppar dem i diskmaskinen, det är väl därför man har diskmaskin tänker jag, klarar den inte det, ja då får det va!!

Matte säger alltid om han står brevid, skölj av tallrikarna, plikttrogen som jag är gör jag det när han står brevid för att omedelbart sluta när han går därifrån.

Jag vill att den mesta tvätten skall tvättas i 60 (°C). Matte kör nästan allt på 40 (°C). När jag är i rummet och han stoppar i tvätten ja, då kör han på 60, men så fort han går in själv och sätter igång en tvätt, ja då hittar jag den på 40.

Vi har säkert ett flertal sådana tysta kamper, ingen vinner, ingen förlorar, det bara består år efter år.

Vilket tyg är du?

Sitter på gamla jobbet, diskuterar, samtalar.
Frågan kommer upp om min nya arbetsplats, jag hade träffat dem några gånger innan jag började i måndags.

-Hur känns det, vad är det för msk?

-Ja, svarar jag, de har lite olika kvaliteer.

DÅ, började samtalet verkligen ta fart, det var ett ovanligt uttryck att kategorisera människor i kvaliteer. Men ni som känner mig vet ju att det är ett rätt klockrent uttryck från mig.

Varför skulle man inte dela in folk i kvaliteer, några har några bra egenskaper, är snygga, är duktiga. Några har fler, några är bra på att lära ut och så vidare.

Frågan får heller inte lyftas ur sin kontext, då blir det tokigt, det var en analys på mina nya arbetskamrater. Min reflektion bottnar sig i att jag gärna vill få ut något av mina möten med andra människor. Jag har tyvärr allt som oftast ett nyttotänk, alltså indelningen i kvaliteer. Vad kan de göra för mig.

Lugn ni som tycker att jag skall göra något för andra också och inte bara förvänta mig en massa, jag har ju det som stående inställning, kramas, ge godis, hälla upp vatten osv, jag är rätt ofta till lags och hjälpsam.

Men så kom samtalet in på om man pratar om kvaliteer så spånade någon vidare, vilket tygtyp är man då? Alltså om man har kvaliteer som människa.

Sylfiden i mitt förra arbetslag, den ljuva, säger chiffong, klockrent säger jag, ny kollega säger, är inte det skört? Hmmm, kling klong och klamp i klaveret. Självklart är sylfiden = chiffong, ni skulle bara veta hur rätt det är.

Chefen säger efter kort betänketid, plysch!! Haha, you wish! Självklart det stämmer det med men kanske inte 100% fullt ut, för plysch är också kramvänligt...

En kollega, funderar, jag tycker han är som tyget på en fjällrävenryggsäck, starkt, ståndaktigt, glatt/halt på ena sidan, avstötande. Jag är lite osäker och så utbrister han, bävernylon!!

Ja säger jag snabbt, men nu var det ju så att han tänkte att jag var bävernylon... hm, sen spånar de andra vidare, gortex eller annat som stöter ifrån sig, hmmm måste nog ta ett snack med mina förra kollegor.
Jag kommer sedan själv fram till genom samråd att jag är wettextrasa, jag suger in en massa, har lätt för att spy ut det, gör rent och är effektiv och praktisk.

Vad var fjällrävenkollegan då? Han kom fram till att han var manchester, helt rätt ibland men bara beige och tråkig och efter ibland. Klockrent det med.

Vilket tyg är du?

Vad göra?

Amanda fyller snart 5 år.

Vad önskas?

Hello Kitty!
Hello Kitty tröjor
Hello Kitty pyjamas
Hello Kitty sockar
Hello Kitty skärp
Hello Kitty hårspännen
Hello Kitty helt enkel!

Hon vill ha badrum och sovrum och kök till dockskåpet osv osv.

Vi försöker verkligen ge henne och douglas en könsneutral uppväxt. Självklart så blir det lite svårt då hon har långt hår och och douglas ganska kort. Men... Douglas får dockor, han har rosa skärp och sockar och allt annat. De har alla leksaker gemensamt.

Barnen ser på Björnbröder, vad händer sen?
Jo Douglas skall ha mantel och en pinne för han är jägare, Amanda väljer att leka att hon är björnen!!!

Deras helt egna val.

Douglas vill ha pinnar för att panga med, (panga) det måste komma från dagis eller något för vi säger pistol, fast nu har vi oxå börjat säga pangare för det är lite gulligt.

Amanda vill också ha pinnar men hon leker på ett helt annat sätt, hon pangar också litegrann men på ett annat sätt liksom, svårt att beskriva. Hon ritar mer med pinnarna osv.

Självklart vill hon ha byggkranar, bollar och bilbanor men mest för ett barn vill ha allt. Inte för att det är det viktigaste, Hello Kitty, ja, det är viktigt det.

Hon vill som alternativ inte ha hammare eller så, självklart om Douglas säger att han vill ha det, då skall hon också ha det men inte helt enkelt av rätt anledning utan på grund av avundsjuka.

HJÄLP!!!!!!!

Jag håller på att läsa en hel del handböcker på skärmen, ofta brukar jag skriva ut ibland läser jag på skärmen. Det brukar vara olika beroende på vilken typ av dokumentation jag skall läsa.

JAG... förstorade just texten, ohhhhhhhhh, nu är jag gammal antar jag.

Leva i limbo

Jag passar verkligen inte för att leva i limbo.
Jag behöver viss kontroll, guuud va hemskt det låter.

Jag är spontan, jag hittar på saker, jag köper definitvt saker spontant.
Jag kan inte boka in klipptid, hudvårdstid osv för jag vet aldrig vilket humör jag är på den dagen. Det måste finnas tid inom 3 dagar för att det skall fungera.

Så jag är spontan!!!

MEN, jag gillar inte att inte veta förutsättningarna.
När jag reser brukar jag spendera första kvällen och natten på hotellrummet, jag går en kort promendad i närkvarteret, skaffar mig en karta över området och pluggar.

Jaha, så går gatorna, här är jag och dit och dit och dit vill jag. Taxi? T-bana eller hur tar vi oss dit.

JA, jag är planerande.

Nu vet jag inte något om något känns det.

Ena 5minutersperioden på mitt nya jobb känns det som, hjälp vad har jag gjort???
Jag känner ingen, det är en ny värld och ny typ av arbetsplats.

Jag hittar inget på servrarna, jag har inte behörighet och jag brukar ju bara le lite om Erik,... så får jag hjälp, skämt åsidor. Efter många år så har jag koll.

Sen så ringer det angående en utbildning som jag skall hålla, jag får lite info om vart jag kan hitta material för utbildningar osv osv. Jippie, jag är taggad, de föregående 5 minuterna är som bortblåsta. Ned och grotta i servrar, kolla in sajter osv.

Det är min tredje dag, min andra på kontoret i Uppsala och jag är otålig, jag vill ha koll, jag vill ha konkreta arbetsuppgifter. Jag passar inte att sitta i limbo. Då surfar jag, blir rastlös, bloggar som ni ser.

Jag ser redan att man kan strukturera informationen bättre på intranätet, de skall göra om intranätet, man får lägga synpunkter. Jag har jobbat tre dagar och måste givetvis bidraga med mina åsikter i frågan. Det kliar i fingrarna att städa på servrarna, de har säkert en logiskt uppbyggd miljö, jag ser den inte ännu dock.

Ibland undrar jag verkligen vad jag passar bäst för här i livet? Vad är egentligen min huvudroll och vilken borde den vara?

Kvinnans förbannelse

Jag antar att jag snart skall ha den veckan i månaden.
Är så himla emo!

Det är mycket nu och kraften och orken är inte på topp.

Flyttat och håller på med upppackning och målning och annat för att fixa huset.
Nytt jobb med helt ny miljö.
Lämnat gammalt jobb efter 9 år.

Banken strular, hantverkare strular.

Tiden räcker inte till, missar syskonbarns födelsedagar och barnkalas.
Kommer inte ihåg, orkar inte ringa, prata.

Vill bara kramas, kan inte tokkrama mina nya arbetskamrater, då får man väl en tvångströja.
Saknar således mina gamla kollegor som man kunde krypa upp hos sådana här emodagar.

MEN sen finns det ju ljuspunkter, jag sitter i Uppsala, det är helt galet skönt, jag kan gå till svärmor på hennes jobb två kvarter bort. Jag kan kolla bussen till dagis och gå precis innan och hinna och vara på dagis på 7 minuter.

Tyvärr är det bara så att jag har inte några kompisar, jag duger inget till, jag orkar ingenting osv osv härliga tankar som vi kvinnor får dessa dagar under månaden.

Det är bara så himla orättvist, tar för mycket energi. MEN ser även ljuspunkter här. För bara något år sedan fattade jag ingenting när detta hände, jag som planerar allt har aldrig haft koll och aldrig fattat varför jag grinar för det är en fläck på diskbänken, skorna inte står rakt eller mjölken är slut. Sen Pang! jaha, var det därför får man besked några dagar senare.

NU fattar jag ju varför jag sitter här med lätt tårögda ögon och lite snuvig, rödmosig och tänker onödiga tankar. Bara det gör det ju lite lättare.

Nerköp?

Jag och Mattias är lätt data och tv beroende. Vi surfar mer än vad som är hälsosamt. Vi surfar för nöjesskull, podcastar och trixar med IPOD:en. Vi nyttosurfar, för nya bilar, hus, recept mm.
Vi strökollar på tv, rätt ofta på discovery, följer definitivt sportaktiviteter och givetvis nyheter.
Jag kan heller inte leva utan textv.

Vi bodde i en lägenhet där vi hade 10 mbit´s lina för internet rakt in i väggen. Vi hade kabeltv med ganska schysst utbud och vi fick en månad efter vi flyttade därifrån 100 mbit´s lina.

Vi hade nätverksuttag i alla rum och världens coolaste omkopplare i klädkammaren.

Så...

Vi flyttar till eget hus på landet som ingen bott i tidigare.

INGENTING FINNS,
INGENTING FUNGERAR!

Vi fixade ett teliakonto då vi flyttade till svärmor, internt och digitaltv. Jvla skit.
ADSL digitaltv suger hästpung. Man kan bara ha det i en tv. OK, vi brukar typ ha en tv i varje rum så vad gör vi nu? Avtalet går ut i vår och ni kan fethajja att jag tänker byta. Det går inte ha någon form av tvillingkort och modemet för internet skall sitta i första telejackuttaget!!! Vart sitter det? Jo rätt långt ifrån dator.

Det kan vi lösa med en router, men själva digitalboxen skall sitta i modemet... Det är rätt långt från tv:n och hur skall vi då få bilden till tv då man inte kan föra över den trådlöst med ADSL och man kan inte ha tvillingkort och och och och och.

Jag känner att jag inte heller har tid att sätta mig in i allt detta. Jag har som tur är en bror som hållit på med att försöka få ordning på sådant här sista åren innan han fick lina direkt till huset.

Jag skall söka stöd där, men är det någon annan därute som är bra på vad man skall ha då man vill se många kanaler på varje tv i ett jättestort hus utan någon kabeltv där man är förlitad till parabol, ADSL och ja, jag antar det är väl allt.

HOJTA TILL och det SNARAST!!

Är jag cool Mamma?

Douglas önskar vet om han är cool, han har fått hårklet och lite rufsig frisyr. Han sitter med sin flisjacka med huva, där huvan sitter på halva huvvet, ni vet som hiphop killarna.
Han tar på sig sina svarta solglasögon med flammor på.

Amanda tycker ofta att han inte är cool, det gör honom lite upprörd, vi försöker övertala honom att om han tycker att han är cool så räcker det!!

Han tycker iallafall att han är cool, bara så att ni vet!

Jag sitter på mitt nya jobb och känner mig lite cool jag oxå.
Jag är idag den där människan som jag tittade på lite för några år sedan som symboliserade status, någotsånär i allafall.

Skryter jag? Ja kanske, jag bjuder på det.

Jag känner att det gått bra för mig i livet trots allt. Det har inte alla gånger varit helt givet.

Nu sitter jag med mitt konsultjobb som känns lite på låssas och ser fram emot lite olika uppdrag som vi prata om idag, det kommer att innebära lite olika saker, utbilda, projektleda, följa med på säljmöten osv osv.

Jag har nyss flyttat in i mitt hus, på landet, för där bor många konsulter. Förstår inte varför, de reser ju rätt mycket i jobbet. Kanske därför man bor på landet, man vill ha ett mervärde när man väl är hemma. Bort från betonggettot.

Jag bor i ett stor hus, det är gammalt men med mycket hög standard.

Snart blir det väl tjänstebil och sen sätter jag mina barn i någon form av internationell skola.

Sen har jag uppfyllt min stereotyp.

Precis som andra har villa, två barn - pojke/flicka. Volvo eller annan kombi, husvagn och åker till någon stuga varje vinter för att åka skidor och någon annan stuga på sommaren för att åka båt.

Men förnöjsam, det blir jag nog aldrig, finns alltid något nytt att planera för eller arbeta för.

Klädbekymmer

Min första dag på mitt nya jobb.

VAD ska JAG ha på mig???????

Som tur är har jag lyckats sortera alla kläder i helgen. De låg i diverse väskor och papppåsar efter flytt från svärmor. Under veckan som gick höll vi på att storkna varje morgon när vi skulle hitta kläder till oss själva och till barnen.

Nu har det även lyckats hitta sig fram några sommarkilon. Jag som hade lyckats med konsten att trolla bort några i våras och köpt kläder efter detta. För jag skulle ju aldrig gå upp någe mer...

Jaha, alla snygga skjortor och tröjor sitter som korvskinn och då är det ändå bara 3 kilon. Men de har satt sig på boopisarna och kärlekshandtagen och baken!

Det är bara till att röra på sig, nu har jag i alla fall tillgång till min motionscykel. Tyvärr håller vi på varje kväll med att packa upp och fixa hemma så ännu har jag inte lyckats med att börja cykla.

Denna vecka är det ett måste.

Jag skall ju till Gotland med mitt nya företag i helgen och då vill jag ju vara fin!

Vilket som, ibland, rätt ofta skulle jag uppskatta att jobba med tex sophämtning, tänk er inga klädbekymmer där inte. Man får rekorderliga kläder i neonfärger för man skall synas och kläder för alla väder. Det finns ju fler yrken med uniform, Polis, vården, tåg/flyg osv listan kan göras lång.

Vad tog jag på mig då?

Jeans och linne och tröja, samt kappa. Det var kallt i Ramsta kl 6:30. Jaha, i Sthlm och i Uppsala några timmar senare inser jag att jag är alldeles för varmt klädd. Hur skall jag hantera detta.
I framtiden kommer jag ju inte alltid att veta vart jag skall.

Kan man kompromissa bort för mycket?

Vi har byggt ett hus. Ett helt hus.

Vi har gjort det utan att bråka om detaljer och planritning.

Vi har surat, snäst, fräst, varit otrevliga flera gånger på grund av allmän utmattning och att det helt enkelt varit för mycket.

Men vi har kunnat utan problem och ofta ganska snabbt kommit fram till hur vi vill att huset skall se ut. Vart väggar och hur kök skall se ut. Vilken färg, vilken typ av färg och vart den färgen skall sitta.

På något sätt så låter vi den som är riktigt angelägen om något få sin vilja igenom, så till vida att den andre inte har riktigt tunga argument för motsatsen.

Ex vis, jag kom på hur köket skulle se ut, planmässigt. Sedan var det givetvis vår proffsinredare och köksförsäljare Daniels som ritade vart skåp osv skulle vara.

Men eftersom jag bestämde vilken sida och hur köket skulle disponeras så var Matte väldigt bestämd om att han ville ha en tegelvägg i köket.

Det ville absolut inte jag, men det var något jag kunde leva med då jag inte kräktes av tanken.
Som tur var ändrade sig Matte och det blev tapet senare... Men läs poängen.

Matte fick bestämma mattheten på färgen, jag ville ha blankare. Jag lät mig övertalas för det fanns väl något annat jag brann för istället och vad gör det?

Hur som så kompromissar vi utan problem och har gjort det en längre tid.

För flera år sedan när vi träffades började vi forma vårt förhållande och då gick det lite hetare till och vi kunde bråka, gärna med alkohol i blodet och ofta på grund av min egen osäkerhet.

Sedan började vi kompromissa så mycket att vi på något sätt tog ut varandras goda egenskaper. Så att det på någotsätt bara blev pannkaka och mellanmjölk av det hela.

Jag tror att i vissa förhållanden som vi hade det ett tag blir det lätt så.
I ett tidigare förhållande kanske man lagade mat jätteofta, eller höll undan och städade en hel del. Men helt plötsligt så växer dammråttor och annat i detta? Varför blir det så?

Jag vet inte men bara antar att man på något sätt kompromissar bort sina bra egenskaper. Jag tror också att man är på väg att kväva varandra.

Jag och Matte gick för mycket upp i VI, och glömde bort oss SJÄLVA.

Matte skulle minsann inte få ha kul om inte jag också kunde ha det, det kunde vara ett exempel. Alltså resulterade det i att vi båda stannade hemma... Säkert hade vi det bra tillsammans säkert kul också men kanske inte den bästa lösningen.

Jag kände att jag borde/ville åka till A, Matte ville åka till B. Det innebar att vi åkte både till A och B samt tryckte in C och det bara blev fel av allt. Allt för att alla skulle må bra.

Man vill så mycket för sin partner och vill undvika bråk och konflikter till den milda grad att det bara blir fel. Jag är helt övertygad att man kan kompromissa för mycket och förlora sig själv i det hela. Helt plötsligt vet man inte vem man är längre och hur man hamnade här och det är nästan helt omöjligt att komma ur det.

Frågan vart ens bra egenskaper tog vägen som gjorde att man var ett så bra exempel på kompletterande par är förpassad långt där bak och man försöker få svar men lyckas liksom inte.

Identiteten sitter i håret!

Jag har sedan 9:an i grundskolan haft långt hår. Jag har haft jättelångt hår och jag har haft långt hår. Jag har klippt lugg och sparat ut i omgångar.

Jag är naturligt blond... Alltså äkta blondin.

Men runt 18årsåldern började det råttfärgade att tränga fram och då började jag med lite hjälp för att fortsätta vara blond.

Men jag är fortfarande i grunden äkta blondin...

Ni som inte vet hur man avgör det, fråga så skall jag berätta!!! Men visa, det gör jag nog inte fler gånger oavsett alkoholpromille!!

Jag tänker att en dag måste jag klippa mig, alltså jag kan ju inte fortsätta ha långt hår hela livet.

Jag tycker att det kommer till en viss gräns då man liksom måste sluta hårknarka på det sättet.

När jag ser äldre damer kanske runt 60+ och 60++ men alldeles grått, ofta inte så snygg gråfärg och långt tunt hår. Ja, hur skall jag beskriva det? Jag blir nästan illamående för jag tycker det ser så illa ut, men inte bara för att det ser illa ut utan mer hur utstrålningen från dessa kvinnor är. Det bara känns i atmosfären att människan är fast någonannanstans i någon annan tidsålder.

Så vill inte jag blir. Så min arbetsplan är att mellan 45-50 klippa axelkorthår och sedan över 55 kanske vara wild and carzy och klipper riktigt kort, who knows?

Byta jobb

Jag byter arbetsplats och jobb på måndag.
Jag gör min sista dag på bostadsförmedlingen på fredag.

Några återkommande frågor är bland annat hur det känns.
Jaha, jag känner inte så mkt. Vet inte vad jag skall svara. Jag är urdåligt på sådant här.
Jag har ju valt att byta jobb, vad skall jag känna?

Att jag ångrar mig tex? Jamen då måste jag ju stoppa pressarna innan det är för sent.
Att jag längtar bort från nuvarande arbetsplats? Jamen då måste jag ju fråga mig varför jag inte gått tidigare?

Jag slutar ju för att jag vill gå vidare i mitt liv inte som ett agerande på grund av missnöje eller annat. Jag är helt enkelt redo för nya utmaningar och vill utveckla mig.

Så vad skall jag svara? Jag låter bara dum och dryg, det är inte meningen men jag känner ju inget speciellt. Jag har ju inte slutat än, jag gör ju det på fredag.

Jag vet att jag skiljer mig från rätt många av de i min omgivning. Jag förtränger inte känslor, så skulle jag inte säga, men i tidigare inlägg har jag sagt att jag skiljer på förnuft och känsla.

Så även här, det är ju i mångt och mycket det handlar om. Vad är det att känna?

På fredag när jag bjuder på sockerkaka, skall börja kramas, ja, då är jag helt säker att jag känner en hel massa för jag kommer att sakna både mina kollegor och min arbetsplats något oerhört mycket.

Så är tanken att jag skall ta ut dessa känslor redan nu? Jag är ju inte där än, det är bara torsdag och jag jobbar ju veckan ut.

Sen är en annan fråga, ska jag verkligen gå från fredag här på bostadsförmedlingen till måndag på mitt nya jobb?

Utan att vara ledig?

Jaha, är det konstigt det eller? På fredag går jag ju härifrån och på lördag är det ju en ny dag. Vad är det att tänka på?

Många har semester att ta ut från förra jobbet och väljer det före att få ut dem i pengar. Så det är vanligt att man är ledig. Jag har löst det på ett annat sätt. Vad skall jag gå hemma och fundera bara för att jag skall byta jobb.

Ny dag, nya utmaningar.

Ja ja, jag låter säkert dryg igen. Men vad skall jag göra? Det är ju så här jag fungerar. Jag låter andra fungera på sitt sätt.

Jag bara känner mig maktlös för jag kan inte svara på det förväntade sättet och då blir alla så perplexa.

Sen gäller det avtackning eller vad man nu kallar det, det är inte något jag önskar sådär. Det blir så pretantiöst och oj vad vi kommer att sakna dig och jo tjena vad vi kommer att hålla kontakten.

Självklart önskar jag som alla andra att jag firas med buller och bång och att alla, precis alla kommer att sakna mig alldeles oerhört. Självklart vill jag att VD mm skall säga hur ovärderligt mitt arbete har varit osv osv. Vem vill inte det? Men jag är dels för blödig för att klara av en sådan procedur samt att det blir bara pinsamt.

Alla är ersättningsbara, de jag umgås med idag från jobbet kommer jag att fortsätta att hålla kontakten med. De andra var tyvärr bara riktigt riktigt bra kollegor där gränsen går vid social samvaro på arbetsplatsen och vi kommer nog bara att ses om vi stöter på varandra på stan.

Jag kommer att ställa ned sockerkaka, mycke, för det är ena rena gottegrisar på min arbetsplats, så får folk ta under eftermiddagen, kanske går jag ned vi tvåtiden då fler fikar bara för att säga hej. Så vill jag ha det, det blir bäst för mig

Flytta

Vi har äntligen flyttat in i vårat hus.
Det går nästan inte beskriva den känsla av lycka och välmående som finns i vår familj. Det gäller stora och små.

Amanda 5 år, igår då vi skall sova för första gången i huset.
- Jag vill vara här jämt.

Barnens reaktion och känslor inför att vi bor med våra egna saker i vårt eget hus är galet skön.
De är liksom bara lyckliga, glada.

Inte för att de misstrivts hos Farmor, men det är något annat detta.

Det är världens hus, kan nästan bara beskrivas genom att ses, välkomna alla som vill.

Det är underbara ytor, mysigt men ändå rymligt, enorma ytor även om det står 50 flyttkartonger i rummet.

Just nu finns det bara lycka i vår familj, ren skär lycka!

Vem liv lever vi egentligen?

Vi går så ofta och längtar efter något annat än det vi har. Mer pengar, större bostad, ett mer utmanande arbete.

Vi föds och växer upp med massor av förväntan, om vi är duktiga på matte, olika sporter eller dylikt så skapas nya förväntningar.

Först vill de flesta föräldrar att vi skall förvekliga deras drömmar, i alla fall nå längre än vad de gjorde. Det behöver inte innebära jobb och pengar, det kan vara att prova att bo med flera innan man bestämmer sig för sin livspartner. Det kan vara att resa och se världen. Oavsett så vill de flesta föräldrar ge mer till sina barn.

Jag skiljer mig ingalunda från den skaran. Jag vill ge mina barn OBOY för det fick inte jag, utan ögonkakao och socker, varm. Jag kunde aldrig dricka kall choklad, likadant för Matte.
Mina barn fick saccosäck innan de kunde säga Mamma och Pappa för det fick inte jag eller Matte. Vi vill spara pengar åt våra barn för att de skall få en bra start i livet och vi vill att de skall åka på språkresa till England och utbytesstudent till USA/Australien/Frankrike. Sådant vi drömde om men aldrig gjorde av diverse skäl.

Sen vill föräldrar och mor/farföräldrar att barnen skall ha ekonomisk välgång, bra utbildning och göra bra ifrån sig. Någonstans lite längre bak i listan kommer även önskemål om lyckliga liv och lyckliga förhållanden.

Så först har vi en massa förväntningar från föräldrar och släkt. Har vi syskon vill vi gärna prestera bättre och inte vara svarta fåret i familjen.

Utöver de kraven och den ångest det skapar så är vi väldigt duktiga på att jämföra oss med våra kollegor och vänner.

Har en kollega sommarställe i Frankrike och cyklar runt på vingårdar blir vi besvikna och avundsjuka för att vi inte kan göra det, fast vi kanske har ett torp i Ånge som är jättefint. Det man inte har vill man ha. Det gäller vad som, vi vill ha det andra har.

Jag har i tidigare inlägg bekänt färg och står för att jag jobbar mer på att leva här och nu och inte i ständigt sen läge, jag skall bara och sen... FÖR sen kommer aldrig, det kommer alltid något emellan.

Så jag funderar lite hur vi lever våra liv och hur många lever sitt eget liv? Filosofisk fråga kanske men mycket av det vi gör, det gör vi för att bevisa något, för oss själva eller för släkt och vänner.

Så givetvis lever vi våra egna liv, men om vi låter oss spekulera lite så lever vi ganska mycket någonannans liv likafullt.

Sluta sura på fel person

Jag pendlar varje arbetsdag till Stockholm från Uppsala och tillbaka. Varje dag om man åker med 17:11 tåget är det samma visa, man måste vara ute i god tid för att det skall fungera och för att man skall få en plats annars är det bara att ta ett senare tåg. Iallafall om man inte vill stå hela vägen.

Jag försöker att träffa in andra tåg, jag orkar liksom inte att trängas, det luktar svett och folk är trötta.

VAD händer sen, ja, det skall alltid komma någon och surt, aggressivt klaga på tågpersonalen att man minsann borde sätt fler vagnar i bruk vid denna tid, det är många som åker osv osv.

Vad man inte tänker på är att det lönar sig lite att framföra sina åsikter på sådant sätt till personalen, det är liksom inte deras fel. De kan däremot ta emot saklig tyckande och åsikter och vidarebefordra dessa till sin arbetsgivare. Vad är oddsen att de gör det när någon fräser och spottar ut sina åsikter så att de blir alldeles uppjagade och röda i ansiktet och nästan får andnöd?
Sen finns det en annan faktor. Många gör som mig, de tar ett annat tåg, vilket gör att fler tåg är fulla, vilket gör att fler tågtider sätts in och att vi får större valfrihet att åka när det passar. Om fler vagnar skulle sättas in 17:11 skulle fler åka då och då skulle själva effekten vara utjämnad. Det skulle bli lika fullt ändå och så skulle det bli färre folk på andra avgångar som kanske skulle ställas in i förlängningen. Så frågan är vart gränsen går för hur flexibelt systemet kan bli.

Klart jag förstår att många vill åka 17:11, det är en bra tid och man är hemma tidigt. Pendlandet känns inte lika jobbigt.

Jag vill också ge en känga till alla som blir sura på expediter i butiker, och ändå fortsätter att handla. Om du får dålig service, gå någon annanstans istället för att "straffa" personalen med ditt dåliga bemötande tillbaka, sura inlägg, gliringar osv osv.

Jag hänger bara inte med. Varför skall man ta ut sitt dåliga humör på andra okända på det sättet. Helst om den andra inte kan förändra någon utan bara kan vara ditt språkrör till chefer och ägare.

Nä, bestäm er, acceptera bemötandet eller sakligt förklara att det vore kul om du var lite mer tillmötesgående eller kontakta dennes chefer själv och förklara hur du blivit bemött eller föreslå ändring av öppettider eller utbud eller restider. Ett annat alternativ är ju att gå någonannanstans om det inte passar.

Vänner värmer

Ibland kan jag bli så där löjligt rörd, lite lätt tårögd och varm i bröstet.
Jag blir det när jag såg Emma ta silver i cykelns linjelopp igår. Då rinner det tillochmed en liten tår, iallafall vattnas det lite i ögonen.

Jag blir så när jag ser barn som är glada över att få vara på kollo, kolmården eller vad som helst, glada, lyckliga små barn får lätt igång mig.

När folk gifter sig och när kungafamiljen eller svenska flaggan visas.
Blödig som f**n är jag, tyvärr, lite smått töntig ibland.

Så får jag på Facebook en video med Paul Rein av Majsan.
Då blir jag sådär, ni vet, shit, jag har kompisar, jag har vänner och de tänker på mig, lilla jag.
Jag kan liksom bli sådär himla lycklig och känna så mkt kärlek till min vän, för det vi har upplevet och för det vi delar, och så många tankar som kommer igång bara av att jag fått en video.

Sen är det den där känslan av tillhörighet, vi har något vi två, något som förenar oss som bara vi delar, det betyder massor för oss, bara oss.

Nu har jag inga problem med att jag är såhär, jag är tillochmed himla glad att jag känner såhär för det gör att jag faktiskt vill vara rädd om min vän och vår vänskap.

Vädrets makter

Jag älskar väder, främst oväder.
Idag stod regnet som spön i backen, det blåste och vinden samlade ihop lite regn och det var som ett naturlig vågmaskin som blåste fram.

På åland kan det bli ganska mäktiga oväder. Vår stuga är rätt mycket rakt söderut och Polen är nästa fysiska landmärke, förutom lite småöar här och där.

För några år sedan var det värsta ovädret i Polen och över Östersjön. Det var som det största fyrverkeriet. Blixtar och dånande mullrande åska.

Det är helt underbart att sitta inne och se detta eller på altanen om det så tillåter.

På hösten när höststormarna, de kan bli ganska allvarliga, kommer till Åland är det häftigt att sitta inne i stugan och titta ut genom panoramafönstrena och se naturens nycker. Gärna med ett glas vin i handen och bara njuta.

Varje gång det är åska och blixtar blir jag som ett barn på julafton, förväntansfull, upplivad, glad och entusiastisk.

Militärisk disciplin och att alltid påpeka det uppenbara!

Vår dotter är himla vig, dvs hon har riktigt bra kroppskontroll. Hon klättrar lätt upp 2,5 meter på en lyktstolpe. Hon hänger i knäveck så fort hon kan på vilka höjder hon än hittar, ju högre ju bättre. Hon går lätt ned i brygga och kan både gå i brygga och vika ihop sig litegrann som de kinesiska cirkusartisterna som böjer sig hit och dit där de egentligen borde gå av.

Nu skojar jag på lunchen och säger att det är synd att man inte bor i Kina eller Ryssland, då skulle jag minsann vara stolt mor till en guldmedaljör i gymnastik om 11 år.

Om Amanda skulle vara en talang så kan hon på sin höjd nå en hedrande 24 plats kanske i något mästerskap någongång så länge hon tränar i Sverige. I alla fall om vi talar om gymnastik och dylika sporter. I Kina eller Ryssland skulle hon drillas och pressas tills blodstårar trillade efter hennes kinder.

Nu bor vi ju inte där och det är väl ändå rätt uppenbart att det man gör i Kina eller Ryssland kanske inte genererar det sundaste förhållandet till livet. Barnen ler sällan och vem har missat att de framgångsrika idrottare som kommer från dessa länder är en produkt av terrorliknade träningsförhållanden?

Ändå måste någon, bara måste någon, påtala att mina barn inte skulle få så rolig barndom ifall de sändes eller växte upp i Kina och var talanger i tex gymnastik. Som om jag på allvar skulle skicka mina barn dit eller låta dem träna under sådana förhållanden. Personen som säger det säger det inte med glimt eller humor utan mer känns det som att poängtera att de där barnen i Kina och Ryssland minsann inte har det bra. No kidding? Det går alltså inte skämta utan att någon skall påtala det uppenbara, driva med läget liksom, nej ni, fy, Kina dåligt dåligt dåligt.

Likadant med den militärdisciplin man finner i Tyskland, Kina, Ryssland. Jag tycker det är asmäktigt med militärer som paraderar i raka led, exakta precisa rörelser i synk. Det är helt fantastiskt. När man/jag påtalar detta vid vissa tillfällen måste, bara måste någon påtala det politiska förttryck som finns i dessa länder, wow, nähä, är det så?

Kan man inte skilja på att jag tycker något är mäktigt och fascinerande utan att bry mig just där och då om politik. Visst kan jag vara utan en militärisk uppvisning mot att Tibet blir fritt. Självklart skulle jag välja det 10 gånger av 10. Men för den delen kan jag väl få tycka det är coolt att man kan ordna sådana parader? Kan man liksom inte skilja på sak och sak?

Är verkligen allt en tävling/utmaning?

Såg en intervju i SVT med Stefan Holm, vägen till OS.
Holm berättade om hans kamp med att läsa James Joyce "Odysses". Det tog sina månader men till slut segrade han över boken. Att sluta läsa var liksom inte ett alternativ. Allt är en tävling, för varje sida som han läste var han en sida närmare slutet.

Jag inser att jag har lite samma inställning. Börjar jag läsa en dålig bok så läser jag den ändå klart. Jag kanske skummar de sista sidorna men ändå den skall läsas ut. Har jag likväl börjat så skall det bara gå även om den är skittrist.

Inser även att serierna jag har i min IPOD inte alltid är bra. MEN, ligger de där måste jag se klart dem även om jag spolar mig igenom flera av dessa avsnitt. Men att bara sluta se serien mitt i en säsong, ja, det går bara inte.

På tv eller en film vi hyrt, de kan jag lätt somna till och behöver inte se klart.

Det är mer mitt ordningssinne som spökar tror jag. Samt att man får inte fuska. Vi ser klart listan i IPODen och sen, då är jag berättigad att gå vidare. Likadant med böcker. De ligger vid sängen eller i väskan tills de är färdiglästa, innan dess får de inte plockas bort och allt jag tänker på är att jag vill få städa undan dem, ställa tillbaka dessa i hylla eller ta bort dessa från listan.

Vem skulle spela huvudrollen i ditt liv?

Om ditt liv av någon anledning skulle bli en film, vem skulle då spela huvudrollen i ditt liv?
Vilka kriterier skulle man gå efter?

Vill man att skådespelaren är fysiskt lik dig?
Vill man att skådespelaren är din "tänkta" version av dig själv, alltså som du skulle vilja se ut eller skulle vilja vara om du fick önska.

Vill man att skådespelarens person, ex vis Angelina Jolie´s engagemang för välgörenhet ska vara det avgörande?

Själv måste jag nog ta mig en rejäl funderare och lär återkomma i senare inlägg.
Just nu tror jag att Charlize Theron är den som ligger bäst till hos mig. Jag tycker ju att vi lär lite lika, haha, blonda i alla fall. Hennes förmåga och vilja att göra sig så ful och kan spela så vida skilda roller samtidigt som hon är elegant och kan även se verkligen anonym ut.
Jag känner lite att det är jag.

Alltså att jag är mångfasetterad och även om jag är lätt att läsa som en öppen bok så går jag lixom in i olika roller och kan både se ut som värsta trailortrashet, men jag anser även att jag kan vara riktigt stilig/snygg ibland är jag bara en blek kopia och är helt färglös.

Men jag skall som sagt fundera på detta lite mer, se på skådespelarna i lite annat ljus och kanske kan hitta lite bättre argument varför en särskild skådespelare skulle passa att just spela mig i filmen om mitt liv.

Vad är stolthet?

Jag har i tidigare inlägg sagt att jag tycker att viss stolthet är så dum så dum.
Tex att man frågar bara om hjälp en gång, annars får det vara. Man vill som inte betraktas som behövande och många vill inte stå i skuld till andra.

Sen finns det många som tycker att andra bara borde förstå, erbjuda sin hjälp. Det kan röra som om praktisk hjälp som att erbjuda sig att diska, flytta eller själslig hjälp, jag finns alltid här för dig. Någonstans är man så stolt att man inte ens behöver fråga om hjälp, den skall bara finnas där från släkt och vänner som bara borde erbjuda sin hjälp, de borde bara förstå ens behov.

Jag vill påstå att sådan stolthet har jag ringa av. Jag bönar och ber, frågar igen och igen och igen. Många tycker säkert jag utnyttjar andras färdigheter och goda vilja. Jag vill då som hävstång påstå att jag oxå är en sådan som hjälper till. Tidigare var jag oxå en som tyst utan att någon behövde fråga erbjöd hjälp. Många gånger lovade jag även bort Matte som hjälp. Något han inte var helt nöjd med för att underdriva det något.

Sen såg jag på Oprah och insåg att det kanske finns en annan form av stolthet oxå. Jag är inte riktigt övertygad än, vet inte heller om det är viktigt att sätta ett epitet på det hela. Men själva resonemanget fick igång min skrivarlust.

På något sätt handlade det om att det är stolthet att inte släppa in folk i sitt innersta eller att säga vad man egentligen tycker och tänker om saker och ting. Detta är min tolkning av det hela. Ni som oxå såg programmet kanske fick andra parareller.

Jag är ju en sådan som allt som oftast talar om hur jag känner. Det finns några enstaka människor i min närhet som jag är lite "rädd" för. Det har gjort att jag gått som katten kring het gröt när det gäller dessa människor vilket i sin tur har skapat att de har upplevt mig som otydlig och viss irritation har uppstått. Jag är rädd för dessa människor för att jag nog inte riktigt vet var jag har dem.

Jag anser mig vara en bra människokännare, främst att läsa andra människor. Misstolka inte detta som att jag anpassar mig, det gör jag oftast inte. MEN, det går mig inte på ngt sätt förbi hur folk upplever situationer, om de är nöjda, förnärmade, ledsna, glada osv osv.

När det gäller de som jag är lite rädd för så är min analys att det beror på att jag inte kan läsa dessa och jag är lite orolig för deras kompromisslöshet och långsinthet. Kompromisslösa och långsinta människor kan du lätt bli ovän med för livet. Deras stolthet gör att det är nästa helt omöjligt att resonera om saker och ting, mäta för och nackdelar. De är så kategoriska att jag kan liksom inte hantera situationen.

Så utöver detta ovanstående undantag är jag allt som oftast en öppen bok som de flesta kan läsa av. Jag gör bort mig bjuder jag ofta på detta, det är väl ett sätt att gardera mig mot att andra skall kunna prata bakom min rygg. Har jag redan stått upp för det jag gjort så känns det bättre när de pratar bakom min rygg, de kan även få reda ut en del felaktigheter om vi pratar om det så att ryktet inte blir alltför långt ifrån verkligheten. Rättvisa är en av mina viktigaste stöttepelare i min egen lilla religion.

Jag är även en sådan som lätt delar med mig om mina känslor för vissa saker, har inte problem med att öppna upp mig så att säga. Det är väl oxå ett sätt att undvika besvikelse. Ingen "person" är mer speciell och kan lämna ut uppgifter och detaljer om dig till andra för det har jag, i det här fallet redan gjort. Jag läste nyligen i en 16 årings blogg, att denna hade redan denna insikt. Analysen var att de som berättar allt för alla gör det för att de inte skall kunna bli svikna av andra för alla vet redan lika mkt.

"dom kan aldrig bli förlöjligade för de går mot motattack redan innan de blivit attackerade. de är ärliga, och det är det mest skrämmande som människan vet. det räknade de ut långt innan dig."

Just orden ovanför är så himla träffande för mig, jag har alltid vetat att om jag håller alla nära så är risken för att bli sviken mkt mindre. Vi har en större förtrolighet och kan således prata öppnare med varandra. Nu har jag ju inte haft detta som någon plan. Jag har faktiskt haft turen att träffa och få vänner som är helt underbara och som jag skulle kunna göra det mesta för. Det har oxå lett till viss förtrolighet. Det finns ju oxå nivåer i hur förtrolig man är och väljer att vara.

Så även om jag då bjuder på mina tillkortakommanden för att man inte skall kunna hugga mig i ryggen så innebär det ju inte att jag oxå per automatik delar med mig om mina innersta tankar om livets begränsningar, drömmar och planer på framtiden.

Men det är väldigt insiktsfulla ord för att komma från en 16 åring. Att genomskåda så tidigt, denne 16 åring lär bli en bra människokännare, vilket den redan förmodligen är.

Men även att genom att bjuda på sig själv så skojar man bort det onda, man överdriver och OK, alla vet det mesta om dig men egentligen är det bara en fasad. Det går lätt tex för mig att säga i ett samtal, jag flyttade mellan 4 olika ställen och städer och bytte skola 4 gånger på 1 1/2 år. Det gjorde ont, det var jobbigt, osv osv. MEN hur ont det gjorde, vad det gjorde med mig tex, det vet inte så många. Det finns lixom inte utrymme att dela med sig om detta, dels för att folk helt enkelt inte är intresserade och dels för att det gör för ont själv. Så genom att delvis lyfta på locket och ge folk information så kan de säga, ja, typ förstår, det kan inte ha varit lätt. Dessa vet alltså något jobbigt om mig, de har fått en viss inblick. MEN egentligen vet de ingenting.

Det kan vara att man sökt en massa jobb och inte kallats till intervju, det är ju delvis ett nederlag. Är man ärlig och berättar man om det så snackas det heller inte så mkt bakom ens rygg. Det blir liksom inte så intressant att prata om på fikat då. Det är ju oxå ganska så ovanligt fortfarande att folk delar med sig om sina tillkortakommanden då alla skall alltid vara så lyckliga och framgångsrika.

Vad jag började fundera på efter Oprahinslaget är att just detta är oxå en form av stolthet. Jag har just fått insikten att jag delvis är stolt. Att just genom att dela med mig av vissa delar och ger många stor inblick i mitt liv så håller jag dem oxå ifrån mig. Wow, jag släpper inte in så många på djupet. Så tack Oprah och 16 åringen!

Men det handlar ju mest om gemene man, kollegor, släktingar osv. För med mina vänner känner jag ju, att jag inte skojar till det. Får jag inte ett jobb, känner jag att det är ngt jag vill ändra på, något som gäller barn och barnuppfostran, när jag känner mig osäker osv osv ja, då skojar jag inte till det och typ bjuder på mig själv. Då pratar vi, delar förtroende och stöttar varandra.

Tonåring idag?

Det är underbart att vi har 7 syskonbarn.
Det gör att man ifall man har viljan kan man hänga med i utvecklingen.
Man kan följa slang, mode och attityd, de spänner över åldrarna om vi räknar våra små, 3,5 år till 20 år och är då allt som allt 9 stycken kusiner.

Något som har varit mkt roligt är att följa flickorna för de är så mkt mer än vad mina kompisar och jag var när vi var i samma ålder. De tar för sig på ett helt annat sätt och det känns jvligt rätt i dessa tider.

Men sedan är det ju oxå sjukt roligt att följa deras kärleksliv. Helst när de är tvärsäkra att de träffat sina drömmars man vid 15, 17, 19 års ålder. Aj vad den kärleken svider och det är hopplöst omöjligt att resonera med dessa att det går över, att det kommer att finnas andra lika starka.

NEEEEEEJ skriker dessa flickor. Det kommer det visst inte att göra.
Ja, nu kanske det är så att de alltid kommer att ha en särskild plats för dessa i sina hjärtan, det tvivlar jag inte på. De kommer oxå att minnas dessa som sina största kärlekar men det kommer andra, tro mig som är lika betydelsefulla om inte mer.

Det är oxå roligt att resonera om livet och hur man vill livet skall te sig.
Hur vi än vrider på det så är ändå tonåringar idag lika osäkra på sig själva och vad de vill precis som alla andra generationer för dem.

Det har kommit så mkt mer att leva upp till och stressen för dessa tonåringar är jag liksom inte avundsjuk på.

Ibland kan jag känna att visst vore det gott om vi hade haft mobil med kamera och annat när vi var på krogen och letade killar/tjejer. Men faktiskt ganska skönt att det inte fanns, idag måste man ständigt vara rädd att fotas och hängas ut på ngt konstigt sätt av ngn avundsjuk person eller elak mobbare.

"Alla" tonåringar super och givetvis skall de oxå röka, jag förstår bara inte. Jag trodde verkligen att det grupptrycket hade lagt sig, jag bara kan inte låta bli att tycka att det är så mkt socialgrupp C. Jag vet, förlåt, korpulenta par i joggers och bylsiga mörka t-shirts, snötvättade jeans och rökning är ju bara så ... Helst rökare som blåser ut rök i näsan, då tror jag ärligt att jag nästan skall kräkas.

Det är ngt som jag i alla fall blir besviken på, sex, one night stands och olycklig kärlek, ovisshet och beslutsamhet, bring it on. Men varför, varför, varför? Rökning?

Jag blir liksom ledsen när jag inser att grupptrycket fortfarande är så starkt, jag trodde och hoppades att nuvarande generation hade fått mer med sig i modersmjölken. Att nu skulle stordåd uträttas och jämnställdhet behövdes inte uttalas längre, det var en självklarhet.

Jag bara hoppades att nya generationer skulle ta allt ett steg längre och att just grupptrycket skulle erodera.

OS, hur hanteras detta?

Vi skall försöka flytta ihelgen!!
Det är väl kul om inte det nu råkar vara OS och vi får extrautbudet från Digitaltv:n först runt den 14 augusti.

Som tur är åker svärmor till stugan och då kan vi låna Boxern och boxerkortet så vi får in lite kanaler. Annars vete faaan om vi inte skjutit upp flytten.

Missa OS är liksom inte ett alternativ förstår ni.

Nu är jag inte heller så insatt hur tiderna slår mot oss nu när det är i Kina. När OS är i USA blir det alltid nattvak och onda ryggar pga alltför många timmar i soffan.

Visst är det bra att man sätter sina prioriteringar i livet rätt??

Det är ändå så många som förfasat sig över att vi bor hos svärmor så länge, synd om oss, synd om henne beroende på vems vän det är som talar.

Hur vi kan åka, rättare sagt kunde åka till Thailand mitt i allt i januari.

Hur vi ens funderar på semester och åka till stugan på Åland.

Vad allt kostat, vad lång tid det tagit, har vi tagit oss vatten över huvudet, kunde vi gjort annorlunda.

Så vad spelar det för roll om vi rättar vår flytt efter OS?
Vi kan väl ändå inte göra rätt i folks ögon.

Dofter och musik = minnen

Oscar de la Renta, Paris, Kerastase och Bonacure
Circus, tyskland, 1988. Svischar ngn förbi idag som har dessa dofter på sig så går mina minnen till byxer från Kappahl med värsta MC Hammerhänget och brett resårskärp i midjan. Tajt tröja med polokrage i brunt eller grönt. Det var oxå Kerastase och Bonacures schampo och balsam innan Bonacure ändrade sin doft.

Patti Austin och James Ingram - Baby come to me
Minna Ekman ~1992, takvåning på Teg, vit SAAB konstig bil med nyckeln i på konstigt sätt. Korgstolar man kan snurra på och Jon Bon Jovi´s solodebut.

Mäsk - Potatisvin
Björkhammargatan, Skelleftehamn, 1970-tal!

Elton John
Jag och Jocke L på Parkgatan, pratandes nätter igenom, huvuden i varandras knän och massor av tedrickande.

Stevie B - Because I Love You (The Postman song)
Röd Alfa Romeo 3,0 V6. Jag med förarfönstret neddraget, trycker på gaspedalen genom Ume eller efter E4:an mot Hörnefors 180-220 km/h. Jag var nog då den tuffaste msk på jorden.

Paul Rain - Stop give it up
Gloria Gaynor - I Will Survive
Majsan och jag, hennes lgh i stan, hennes grundigstereoanläggning!

Några bilder från huset

Klicka på bilderna så öppnas de i nytt fönster och med högre upplösning!

Vardagrum, kombinerat med köket. De stora spegeldörrarna är numera i samma mörkare grå nyans som lister på väggarna.

















I köket har vi satt upp en blommig tapet med grå botten.
Hela huset går i vitt och grått än så länge...
Köksbänk är i laminat och diskho i ngt konstigt dyrt material...














Vitvaruvägg enligt tidigare beskrivning!




















Närbild på Matte dröm!













Vårt extrarum på bottenvåningen som skall gå i gammal stil med guldmöbler och mahogny!

Språknämnden

Nu är vi där igen,

Jaha,

Rutschbana eller Rutschkana?

Macka eller smörgås?

Strumpor eller sockar?

Fler exempel?

Gigantiska byggen och makalösa tekniker

Såg på Discovery World igår, först om byggande, eller ombyggandet av Queen Mary 2.
Ett gigantiskt lyxskepp kommer lastat.
Helt galet vad de kan göra med olika tekniker idag och vilken lyx för både personal och gäster.

Sedan var det om olika olycksfallshistorier och olika doktorer, där man tar bort tumörer från hjärtan och lagar öppna hål i huvudet.

Jag har ju lite lätt kräkmage så med skräckblandad förtjusning ser jag på sådana program. Jag kan lixom inte slita mig men jag har känsel av varenda slemhinna i halsen ända ut på tungan.
Jag vänder mig bort, i lätt avsky och sedan tittar storögt igen, och vänder mig bort och så håller jag på.

Jag fascineras helt enkelt av dess logik, kunskapen att fixa msk som egentligen är ofixbara. Att det finns folk som förstår hur saker håller ihop, vilka kärl i hjärtat som man kan sy ihop med andra delar. Helsjukt lixom.

Jag beundrar deras kunskaper och mod att våga försöka, kanske riskera att msk dör för att försöka rädda den, vilka beslut!

Jag tycker jag är modig ibland som tar beslut om vissa datasystem och om dessa skall gå ned en stund och drabba några tusen användare lixom. Det tycker jag är stort ibland och känner ansvaret på mina axlar.

Vad tänker då dessa läkare? Jag förstår att de har Gudskomplex, jag skulle vara olidlig om jag kunde fixa människor på detta sätt.

Ostron

Hur underbart gott och märkligt är inte skaldjur?

Jag åt ostron som en besatt när jag bodde i Alanya, Turkiet en sommarsäsong. Jag provade aldrig ostron igen i Sverige av diverse anledningar.
Sedan bestämde sig jag och Matte att jomenvisst, visst skulle vi försöka oss på dessa konstiga gourmegrunkor.

Vi hade nog gjord lite för dålig resarch innan, för de smakade bara saltvatten och fyfan.

Sen har vi provat på det några gånger på rätt sätt och det är ju bara galet gott. Idag känner jag att det kanske är en ostrondag, bara sådär.

Kräftor var förr min stora stora passion, jag åt kräftor säkert 6 gånger hösten 2003, jag har kunnat äta kräftor året om. Men så förra året kände jag att, nää det smakar bara dy och ger en metallisk eftersmak. Det blev inge kul längre så nu är jag ju jätteglad att jag funnit en ny skaldjursvän, men tyvärr som vanligt måste den var i det mer exclusiva delen...