Oro i dess finast form

Sitter med migrän, magkatarr och borde absolut inte sitt framför datorn, det gör jag inte heller ;). Jag ligger i soffan med laptopen i knät.

Vilade i soffan och telefonen väckte mig mer till liv, visst vore det bra om man gick och lade sig i sängen då direkt efter samtalet, men icke...

Så nu sitter jag här i någon form av mellanland där sängen känns hägrande men inte lockande, där det känns som ett nederlag att gå och lägga sig. Vafals, hur kan det komma sig? Vad är nederlaget, hur får jag ihop den tanken. Men jag antar att som i så mycket annat så har det inte varit tillräckligt med aktiviteter idag för att dagen skall få godkänt och har dagen inte godkänt kan jag inte gå och lägga mig.

Prestationsångest i sin renaste, finaste form.

Har senaste dagarna kommit i samspråk om olika diagnoser och vet att jag gränsar till en gränsdiagnos, men vi är många som kvalar in på dem. Få är helt utan någon form av störning vad den än må vara. Någon sak på listan till en diagnos går att hitta hos nästan vem som helst. Börjar man ha flera av symptomen så ligger man lite risigare till.

Genom att förkovra mig och tagit hjälp vid olika tillfällen jobbar jag ständigt med min egen utveckling, genom kognitiv hjälp med konkreta uppgifter som går ut på att finna mönster har det fått en rejäl skjuts i vår.

Att jag kunnat beskriva mig själv, det har inte varit något problem, inte sen jag var 15 år. Med åren mer utvecklat och med bättre terminologi och slutsatser men likafullt, insikten och beteendet med att se både mig själv och andra ur olika perspektiv har hjälpt.

Men även om man har självinsikt hjälper det tydligen inte. Det gäller även att identifiera när man triggas att betee sig på ett visst sätt. Att stoppa beteendet innan det står i full blom och inte agera i piken som jag fått lära mig.

Vare sig när det går bra och jag känner flytet och inte heller när stressen och uppgivenheten kommer. För vad spelar det för roll om man kan förklara och försöka rättfärdiga sitt handlande i efterhand när skadan redan är skedd. Om man nu vet allt detta om sig själv blir det ju ännu mer prekärt för en själv. Då borde man väl även kunna hindra det?

Vårens insikt och kunskap och redskap har hjälp mig enormt att behålla en ganska jämn nivå, givetvis för en känslomänniska ganska rörigt någon dag här och där men inte på något sätt liknande som det varit förut.

Ändå känner jag att jag är på väg att glida... ge upp på vissa fronter och vet inte varifrån jag skall få glädjen igen.

Grushögen försvinner inte av sig själv

Om du inte har en spade och ingen sagt åt dig att skotta så kan du väl ändå gå till granne och fråga om du kan få låna en spade om du ser att någon har en stor hög som måste planas ut?

Blir galen på alla bekväma människor, människor som erbjuder sin hjälp men hoppas på att någon skall säga nej tack jag klarar mig själv. Som får ett svar på sin erbjudna hjälp och behöver höra om och om igen att jatack, hjälp mig gärna med att plocka ur bilen, duka fram eller ta disken.

It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required.

Vad är det bästa vi förmår, vad kan vi som mest förvänta av oss själva och är vi intresserade av att ta fram det hos oss själva.

Genom magnituder, oceaner av samtal om personliga tillkortakommanden är det ändå få som ändrar sig. Om något fungerar, varför ändra?

Vi har så olika sätt att se på omtanke och engagemang. För att vara en som både ger och tar så har jag insikt om båda lägren. Men de som bara tar... eller egentligen inte tar, de bara är.

De väntar på keyword:et som gör att de avkrävs engageman, driftighet. De kan inte bara söka informationen, förstå situationen eller ta egna initaiativ, soffan är så mycket skönare. De är som Tjuren Ferdinand.

-Jag trivs bättre här, för mig själv där jag kan lukta på blommorna...

Jag efterlyser mer engagemang!!

En av grabbarna?

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Ha något att erbjuda?

Kom i samspråk med en person inför en sammankomst om deltagarna för sammankomsten och frågan väcktes om en av deltagarna hade något att erbjuda. Inte för annat än att den deltagaren var okänd för den jag samspråkade med.

-Vaddå erbjuda frågade jag?

Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?

Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?

En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.

Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.

Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.

Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...

Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!

Människor som betyder mycket!!

Jag är lite nyfiken på hur andra fungerar, helt klart att att jag tillhör det lite mer nostalgiska skiktet.

Genom Facebook har jag bland annat fått kontakt med några av människorna som jag jobbade med i Turkiet, Alanya 1992 på Art Bar!! Några av de jag mötte under mina månader där gav bestående intryck!! Jag har god hjälp av att ha bildminne, för mig är det inte ens svårt att blunda och se allt framför mig, människor, känna lukter och helt mentalt vara där, vara tillbaka. Det kan ta mindre än 1 minut så är jag där, precis som att det var igår.

Jag är dålig på namn, jobbar på att lära mig det bättre, det finns tekniker för detta så jag är på den frågan om vi säger så! Men ett ansikte, jag skulle känna igen andeväsendet av människan. Något som omger den människan skulle jag fånga upp, det där undermedvetna som talar till en och säger... du har träffat denna person förr!!

Misstänker att det i flertalet tidigare inlägg står att läsa om att jag har lätt för att komma människor nära. Jag finner rätt ofta att jag kan hamna i någon form av state of mind där en new age människa skulle kalla det zen eller något annat.

Detta zenmöte kan vara mer eller mindre intensivt, mer eller mindre djupt.

Med mina ord skulle jag uttrycka att jag har en alldeles speciell kontakt med en viss person som är på ett diffust plan, där en förståelse och en andemening finns alltjämt på ett närvarande plan!

Den kan vara erotisk, inte sexuell, inte platonsk heller, den är kraftfull och den är framför allt givande! Det handlar om mental samstämmighet!

Jag har haft turen att ofta komma och hamna i sådana situationer, mött många intressanta människor som har mycket att säga och många kloka tankar om livet och annat, allt är väl livet? Vad annars?

Det som förenar oss är nog bland annat den höga nivån av tillåtande. En fördömande människa och jag skulle aldrig kunna nå det nirvanat, ande eller tankemässigt. En trångsynt människa eller en martyr, ej heller rasist och nu blir varenda typ jag räknar upp bara en variant av föregående!

Misstänker att vi är fler, men jag är en sådan som alltid, ja ja, så gott som alltid blir vän med mina ex!! Hjälper dem på traven i deras nästa relation, reder ut begreppen och står många alltjämt nära.

Varför inte? Vad vi än har gjort mot varandra så har man väl en gång gillat varandra? Det finns bara ett fåtal som det inte funkat så med. Sen har vi alltid problematiken när man träffar en ny partner, då vill man ju allt som oftast inte att ens partners gamla ex svassar runt benen på ens nya relation.

Det är säkert ett sätt för mig att både ha och äta kakan. Jag vet att jag blir inte lycklig med den personen, jag vet att någon annan blir det. Jag tycker hemskt mycket om den personen och vill den allt gott som finns. För övrigt så vill jag i princip de allra flesta gott, utom martyrer... de belackarna som inte gör något för att ändra sin livssituation utan bara klagar, och klagar och klagar. De vill jag inget alls, de får vad mig anbelangar fortsätta i sina trötta spår!!

Men nu glider jag lite från ämnet!

Jag kan verkligen sakna vissa människor, men några som haft liknade situationer som mig, eller tom med mig verkar inte vara lika nostalgiska. Min undran är varför då? Har jag missat något, var det inte så närvarande som jag minns det, var det inte så betydelsefullt eller har jag svårt att gå vidare...

Säkert en definitonsfråga. Jag trycker inte att jag har svårt att gå vidare men jag kanske även är delvis kvar i det gamla, det ena behöver inte ta ut det andra.

Därför kan jag verkligen, i flera dagar leva på en kommentar från en sådan person.

you made me my day

i miss you a lot

Det jobbiga och knepiga är när du är viktig och betydelsefull för mig men behovet eller kanalerna för kontakt är svårare.

Jag prövade byta jobb i 6 månader, ens gamla kollegor kan man ha en särskild typ av relation. Man är inte vänner, man vet mycket om varandra, man anförtror sig, man gillar varandra, men forumet är svårt, kanske det är man och kvinna. Hur hittar man en zon att umgås i därefter? Den där speciella relationen bottnade kanske i att man råkade hämta kaffe vid samma tidpunkt, den kan bli svår att återskapa utanför arbetsplatsen.

Det är mycket som skall vägas in!

Jag vill bara säga att det finns många människor som betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det de jag är mer nära, men detta inlägg handlar inte riktigt om vänner.

Det handlar om särskilda möten. De möten som kommer till när man träffas på en föreläsning och dyker ned i att prata om Hegel, men likväl kan samtalet handla om Tiger Woods otrohet. Det är nivån på argument, objektivitet, analys, reflektion som gör det. Det kan säkert lika väl handla om mjölkpriset.

Är det engagerade människor? Brinner vi mer?

Min teori är att många funderar i samma banor som mig, men utifrån olika preferenser, olika läggning så väljer man att söka efter andra eller möten på olika sätt. Jag har ju inga skrupler, ingen prestige, vad har man att förlora, att bli lite röd i ansiktet en stund, känna sig lite dum?

Det bjuder jag lätt på!

Men jag misstänker att jag kanske inte helt har lika många med mig, många tycker nog inte det är värt det.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna.

VARFÖR är det inte värt det? Ja ja! Jag misstänker att det är jag som vill för mycket igen!

Å nej, misstolkad igen

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Jantelag och att vara förälder

Vår dotter har headhuntats till tävlingsträning i artistisk gymnastik... Hon är 6 år och har nu gått 4 gånger på 2 veckor. Hon är som objektiv mamma... otroligt duktig, det går fort framåt och på bara dessa gånger har hon lärt sig så himla mycket.

Men... så bor vi i Sverige, där det känns, vilket är mitt problem, knepigt att skryta om detta. Herregud, press på ett sånt litet barn, vill hon det själv, det får inte bli för mycket osv osv. Min dotter älskar träningen, fortsätter hjula och hålla på när hon kommer hem, verkar stundtals helt outröttelig. Självklart blir hon också glad och stolt när hon får beröm och det är vår plikt, vårt jobb eller helt enkelt grejen med att vara hennes föräldrar att hitta en balans för henne. En balans där självkänslan är baserad på annat än prestationer.

Jag är däremot superglad, jag gillar det här och att skjutsa och hålla på gör att det känns som att nu börjar jag blir förälder på riktigt. Låter kanske konstigt, men det handlar mer om att se sig som förälder i sådana sammanhang, det började för mig nog när vi var på föräldramöte på dagis första gången. På Amandas träning är jag ju där bara i egenskap av att vara hennes mamma, annars hade jag ju aldrig varit i det forumet. Det är något med den känslan, att vara en stolt engagerad och delaktig förälder som är så himla stark. Kanske kan det bero på att jag utöver grundskolan gjorde heltidsarbete på travet i många, många år och har letat länge efter det att fylla tiden med något vettigt och något uppfyllande.

Det är något att dela med sitt barn och så länge det inte är oljud som dominerar deras intresse kommer jag nog alltid oavsett vad de väljer att gå in med hull och hår i deras aktiviteter.

Men för en redan pendlande förälder så kan det ju bli lite spännande med tidsupplägget med att hon just nu har träning i olika evenemang 4 gånger i veckan och fortsätter hon med gymnastiken på den här nivån så finns det inget jul och sommarlov längre och träningsdosen lär öka från de 4 timmar som är i veckan just nu!!

Vad gör jag nuförtiden?

Jag törs knappt säga något längre.

Med större och större insikt om mig själv vet jag att jag är de nyfrälstas språkrör!!

Inte för att jag riktigt vänder kappan efter vinden, men jag kan säkert hitta en del inlägg på bloggen från 2007 som får mig att undra om det verkligen är mina åsikter...

Jag går in och ur faser som andra byter lakan i sängen... Vet inte statistiken på detta, men en gång i veckan borde man väl, en gång i månaden tror jag att många gör det och var tredje månad är nog inte heller så ovanligt...

Oavsett så hinner jag inte blogga så mycket nu, så vad gör jag istället?

Jag är hör och häpna med mina barn till stor del. Läser saga på kvällen, sitter och pysslar.

Jag som bara sett allt sådant som en sträcka tills jag får slå mig ned i soffan själv, med laptopen, datorn och surfa. Att zappa på tv, ringa någon och maratonprata.

Städa gör jag ju när barnen är vakna så det är inte så mycket kvar när de är däckade i sängen...

Men så vet jag inte, men genom diverse uppvaknanden så tycker jag det är kul, kul att umgås och ge barnen 100%. Antar att det är ett led i att inte se allt som projekt.

Mindfullness, att vara här och nu i nuet, vara medvetet närvarande.

För skall jag vara helt ärlig så har jag nog inte tyckt och känt det på det sättet så himla mycket förr. Visst finns det fina stunder, men det var just stunder, gå in, gör mitt "mamma" jobb och gå ut igen från aktiviteten på något sätt. Visst har jag gjort en massa med barnen, men mest för att man skall göra det, inte för att jag vill göra det. Fast det är inte riktigt sant det heller, velat har jag men jag har som sagt sett lite krasst och pragmatiskt på det hela, ett jobb, ett uppdrag, ett projekt.

Däri ligger en enorm skillnad, ge mig ett uppdrag och jag går in helt och fullt, men vart mitt hjärta tog vägen och vart det väntar, det vete katten!!

Så låt hjärtat va med...

Hemsk låt, förutom att jag just nu som nyfrälst i frågan att vilja och gilla att vara med mina barn på ett här och nu sätt och inte bara ser läsandet av boken som en "läsa, läsa, läsa" upplevelse utan tar mig tid att resonera kring det vi läser eller gör i vidare utsträckning och vill beteckna det lite som att jag gör det mer med hjärtat nuförtiden.

Men är jag inte på nätet så är jag just, med mina barn ;)

Hålla kärleken vid liv genom förtroende

Varför älskar vi någon? Vad är det vi älskar och vad gör vi för att behålla vår partner?

Är det att hålla oss i fysisk trim, stringtrosor för kvinnor, sockar utan hål för killar ;)?

Det finns så många sätt som man kan jobba på sitt förhållande men för mig så handlar det om oavsett vilken relation jag än har och med vem jag än har den, om att kommunicera.

Tyvärr har jag även ett stort behov av att göra bokslut och få closure som det heter, jag vill hellre få uttalat att vi tycker olika, vi tycker inte ens om varandra än att bara låta det ligga i luften, men den delen jobbar jag på, alltså att låta bygones vara bygones.

Jag ser en stor vinst i att säga vad jag känner men egentligen inte ställa så många ultimatum i detta. Visst, jag kastar sten, jag har ställt massor med ultimatum i mitt liv, men det är ju något jag och många med mig gör i desperation, då har jag ofta i kombination med ultimatumet även förklarat min osäkerhet, mina känslor, min syn på det hela och anledningen till att jag känner ett behov av att ställa ultimatum, jag har ofta även förklarat hur och varför jag tror att den andre agerar som den gör, jag förstår och ser att det finns andra synsätt även om jag inte håller med.

Vad vill jag ha sagt då? Jo, ett ultimatum får inte komma sol allena, då riskerar man att stöta bort den andre/andra, man riskerar att gå all in och bluffa och faktiskt bli synad.

Idag pratade vi på jobbet om svartsjuka, i lagom doser är svartsjuka något som är helt hanterbart men när vet man om ens partner till exempel är för svartsjuk? När uppdagas det, vem har den axeln och vet vart gränserna går?

Sen handlar det så mycket om vem de som de som är svartsjuka möter, herregud vad en del förstör för sig själv, hamnar i situationer som de lätt hade kunnat undvika genom, ja just det, kommunicera.

Ett exempel som jag tog idag var:

Om jag är lite svartsjuk och min partner är ärlig och antingen spontant säger att en kollega eller någon framför oss på gatan är riktigt snygg, kanske läcker, sexig, attraktiv eller dylikt så kan jag som lite svartsjuk känna mig trygg. Min partner är ärlig och står för att det finns andra attraktiva, att vara i den situationen där min partner ständigt skulle låta bli att säga något eller ännu mer neka till att han/hon tycker någon annan är attraktiv skulle göra mig mycket mer misstänksam. Det är väl klart att vi attraheras av andra, vi tycker många är snygga, läckra eller verkar intressanta i rimlig grad.

Men om jag är lite mer än lite svartsjuk, ja då kan jag ju få massor av konstiga tankar. Går den personen ofta förbi här, har ni setts förut, jobbar din snygga kollega också sent ikväll, har din snygga kollega familj osv. Genom ärlighet kan man förhindra en massa men kanske även skapa en hel del problem.

Men det värsta man gör är att nonscalera sin svartsjuke partner, att inte ta frågorna på allvar eller försöka förhindra ett svartsjukedrama genom att utelämna saker eller genom att försöka, jag säger inte ljuga men i alla fall undanhålla sin ärliga mening.

Men det handlar så mycket om vem vi älskar och varför. Varför vi vill vara i just den här relationen. Vad är viktigt för oss just nu, är det som är viktigt för oss just nu även det som är viktigt om 10 år? Är det därför en del "växer" ifrån varandra? Vi har kanske andra preferenser idag, och min stilla undran är om det hade kunnat undvikas. Att man gled ifrån varandra alltså.

Drygt sagt skulle jag önska att man gjorde samma gedigna undersökning och hade samma urvalsprocess som när man skall köpa nytt kök, nya vitvaror och annan elektronik eller varför inte ny bil. Det är intressant att följa alla på facebook i detta.

Men när det gäller val av partner och potentiell livspartner och förälder till våra barn så vet jag inte hur man gör. Varför skall det egentligen skilja sig? Det finns väl även där en prioriteringslista på egenskaper som vi värdesätter mer än andra. Vilka du än väljer så är det ju utifrån din rangordning. Utseende framför intellekt är ju en spännande motsats och jag kan ju inte himla med var jag står i den frågan, men för den delen är ju utseendet inte obetydligt. Bara att jag får leta vidare om den tilltänkte inte uppfyller kraven. Småsöt och hyggligt ok tankemässigt, jaha, hur gör man då då? Problemet är bara att ett kylskåp kan du byta ut när det blir gammalt... en förälder till dina barn... ja inte så lätt kanske.

Men om du köper ett kvalitetkylskåp och även underhåller det, servar det så håller det ruskigt mycket längre än det där billiga märket som såg bra ut på ytan men som hade alldeles för få hyllor att lagra sakerna på. Krasst sett så kan jag även tycka att om vi gjort ett dåligt köp men inser det lite för sent då garantin gått ut så får vi liksom suck it up och stå ut ett tag innan vi börjar leta efter nya.

En minst sagt lika intressant fråga som varför vi älskar någon är:

-Varför bråkar vi med någon?

Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.

Pusha och pusha?!

-Se inte dina barn som projekt

-Pusha sina barn

Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.

Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.

Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.

Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.

Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.

Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.

Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.

Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.

Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.

Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.

Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.

Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.

Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.

I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.

Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?

Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...

När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.

Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!

Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.

Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??

Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?

Lätt för att påverka men ändå inte

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

New Age

Under början av 90-talet var new age en het fluga i umeå, när jag läste religionshistoria doktorerade en av mina lärare i ämnet och det var en egen 5 poängskurs vad jag kan minnas.

Det var spännande och intressant men aldrig något som nådde mig, alltså som talade till mig och som jag riktigt förstod mening med. Hela new agerörelsen då ihopklumpad men som idag blivit vedertagna behandlingsmetoder och dylikt.

Runt omkring mig började bekanta och någon vän med chakramassage, det var healing och rosenmetoden. Det var spådamer och gummor och gubbar som kunde rensa bort dåliga energifält i ens lägenhet genom telefonen.

Jag prövade på någon gång och visst kunde jag känna energiflödet efter ett massagepass, vi både alstrar och avger energi, räcker med att vi håller en hand ovanför någon annans arm en stund så känner man att det blir varmt.

Men att man i det också skall nå massa nivåer som skall öppna upp en sinne, öppna upp ens dörr är för mig inte annat än gammal hederlig psykologi a la jung eller freud.

Kanske genom att bli mer kroppligt avslappnade så kan vi vara mer fokuserade och mer benägna att vilja öppna upp oss, men det kan ett motionspass, en stund på spikmatta eller att bara ligga tyst och andas på ett hårt golv likväl kunna åstadkomma.

Jag vill verkligen inte föringa någon och för alla som det ger mycket och som ser mening i det hela, kan jag inte annat än förstå att de fortsätter. Det är självklart, vi skall göra det som får oss att må bra så länge det inte är något som är fel mot någon annan.

Men lite fundersam är jag om en sak.

Vi har rätt mycket i denna värld, de dagar som går som de säger är livet. Vi skall fungera och räcka till för så mycket. Vi skall förstå så mycket och en dag ger oss mer intryck än nästan ett helt liv som levdes vid föregående sekelskifte.

Vem har tid att utforska andevälden då? Spelar det verkligen någon roll vem jag var i mitt föregående liv? Det är ju ändå här jag är som den jag är? Är det inte där kraften och energi och terapin borde genomföras? Jaha, tänker jag, okej då om jag nu var prostituerad, barnslav eller herreman i mitt föregående liv.

All min kraft borde gå åt till att leva i nuet, idag och försöka vara en så bra människa man bara kan för de som är omkring en idag.

Det där med energi är jag helt med på att det finns, men vad det beror på, tror jag tyvärr har fysiska förklaringar, helst om jag pratar med en partikelfysiker eller någon från teknisk fysikprogrammet.

Har inte ni gått in i ett hus eller en lägenhet och bara känt, nej, har kan jag aldrig bo. Det går inte säga vad det beror på men det är något, något med ljuset, något med planritningen, solen, väderstrecken, ja något är bara fel. Den kan nästan vara identisk med en annan bostad, men just den här bostaden ger dåliga vibbar!

Det är asspännade och kan någon verkligen ge en rimlig förklaring är jag mer än intresserad att lyssna, men att det skall ha med andar eller något annat att göra som att jag blev dräpt som häxa på 1600-talet på just den platsen kan jag tyvärr inte köpa.

Vill dock tillägga att det är pinsamt att jag då faktiskt är rädd för spöken, men det är ju något annat, jag tror ju inte på riktigt att spöken finns, men jag kan lätt jaga upp mig i fantasin och nästan övertyga mig själv om att så är fallet... men bara nästan :D

Skolungdomar...

Vad olika det kan se ut och ändå inte.

Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.

Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.

-Du ska vara i skolan!

Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation

Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.

I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.

Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.

Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.

Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!

När jag är jag

Jag är glad att jag landat i att det är kul med huset igen, att jag längtar hem för att renovera.

Jag är glad att jag längtar efter min familj och tycker det är kul att vara med mina barn.

Jag är glad att jag idag har kunnat börja skriva igen.

Jag är glad för en massa och jag är även glad över att jag är jag! Att jag kanske är något på spåren, att jag är i alla fall i samma universum, samma galax och till och med samma solsystem som någon form av balans.

För jag vill inte tappa bort mig själv igen, alltså den Anna 2.0 jag har lärt känna igen, den som är mer bekymmersfri och glad, som är mer outgoing och med den mognad som kommer med ålder, visdom och främst inre trygghet. Att jag idag väntar med att skicka det där arga sms:et till min mamma utan suger på texten några timmar eller någon dag så det blir mer konstruktiv och inte endast reaktivt.

Jag orkar inte känna ångest, men jag har det, jag orkar inte vara ledsen, men jag blir det, jag orkar inte tjafsa, men jag hamnar där, jag orkar inte förklara mig, men jag gör det!

Jag vill vara jag!

Jag satt på upptåget till Tierp i måndags, hade fått tid för röntgen, landstingets sätta att lösa något för någon, vem som tjänade på att jag reste mellan 11:44 till 16:30 kommunalt får gärna skriva till mig... inte gjorde jag det, förutom att jag fick ett trevligt samtal med min stolsgranne på upptåget till Tierp.

Vi kom i samspråk genast när dörrarna stängts i Uppsala och hade säker kunna prata gävle tur och retur. Vi pratade blan annat om att mångas hem ser ut som sidan 117 i Ikeakatalogen, eller som de när de gav sig själv Ikeaförbud kom på att deras hem såg ut som sidan 39 i Miokatalogen och nu hade de Mioförbud också och handlade på blocket och hade gjort riktiga fynd.

Men det roliga var att hon sa att hon var tveksam till blocket för hon var blyg och hennes man var mer social och hon tyckte det initalt var jobbigt att åka till folks hem och att behöva småprata en stund.

Men hallå... hon hade inte svårt att börja prata med mig, vilt främmande på upptåget..., så om hon var blygsam eller oinsiktsfull eller hade förändrats av blocketlivet lär jag inte få veta!

Det spelar ingen roll, men jag kände att då i det läget lever jag som aldrig förr, jag älskar nya kontakter, jag är kallpraterskornas okrönta drottning... ja ja det finns många bättre, men jag är i alla fall bra, gillar att småprata, kallprata givetvis och allra helst när det går bra. När det blir lite pinsamt och tyst och svårpratat då är det mindre skoj, men likväl inget som bekommer mig.

Det kanske skall vara min alternativa karriär? Någon som behöver en kallpraterska?

Jag får vara jag i ett sådant läge, hon vet inget om mig, har inga förväntningar på mig och samtalet byter naturligt ämne för sånt som är intressant för oss och förenar oss och om sånt vi kanske lär oss något av, ger oss nya insikter och intressen.

Jag är jag när jag pruttar mina barn i ansiktet, och ber dem lukta på min fotsvett, det har varit en period då jag inte varit så lekfull som jag brukade vara, faktiskt inte lekfull överhuvudtaget.

Jag är jag på en afterwork med kollegor, när jag nojsar på och som Matte sa igårkväll, när jag får hänga med grabbarna. Förra veckan var vi på kräftskiva hos grannarna och ganska snabbt satt grabbarna i ena hörnet och tjejerna i det andra, jag i mitten talandes med båda grupperingarna.

Jag måste få vara dryg, insinuant, sexistisk med grabbarna, kan finna många samtal bland tjejerna intressanta och givande, då är jag jag!

Andras bloggar

Har tagit mig tid idag att läsa bloggar, få input hur andra tänker och känner och det är så många språkligt begåvade människor därute och jag hoppas att dej och mej generationen också kommer att bli sådana på sikt och typ, liksom och chilla hit och dit ungdomarna också kan använda språket för att uttrycka sig, rikt, intressant och givande!

Jag har känt ett fysiskt hinder från att skriva, jag har haft och har massor jag vill ge uttryck för men inte kunnat, det har stundtals stört mig men då så mycket annat tar min tid så har det också varit lätt att förtränga.

Det liknar rätt mycket min flykt från renoveringen av vårt missionshus, jag som älskat roomservice, äntligen hemma och dylika program och inte hade kunnat komma på hälften i huset utan dessa som förlagor har fått klåda, panikångest, stress och äckelkänslor av bara vinjetterna, av reklamen. Skulle jag råka zappa förbi så har mitt psyke inte känt några gränser för hur jobbigt en sådan upplevelse skulle vara.

Men att som nu vara tillfreds med både renoveringsprogram, vårt egna husprojekt och att återfå glädjen med skrivandet och läsandet igen känns mycket bra, strålande och underbart är superlativ jag ofta använder mig av, men jag känner faktiskt inte det, jag bara tycker det känns bra, jag går inte igång och känner den där bekanta storsvulstigheten, skenar iväg. Jag är nöjd med att jag idag, idag har orkat och haft lust och möjlighet att både blogga och läsa andras insiktsfulla texter!

Potentialen i dig, det bästa hos dig?

Jag kan med bestämdhet, ärlighet och sanningsenligt säga att jag har haft och har en pågående 40-årskris. Jag har tagit ut den tidigt i förskott... njae men det började för nästan två år sedan och då hade jag ju mååååånga år till 40. Nu är det snart bara 2 år kvar.

Jag står här mitt i livet... den känslan och vad har jag gjort av mitt liv? Vad är jag bra på, vad skall jag jobba med och hur vill jag leva mitt liv?

Det är frågor som förföljt mig hela livet men tidigare alltid med det tillägget att det fanns så mycket framför mig, så många möjligheter.

Senaste åren finns en mer panikartad känsla, tanke, en mer konkret stress för att åren som gått är livet och vad har jag gjort annat än att undrat vad som kommer härnäst?

De förhoppningar och drömmar som jag har haft har inte 100%-igt infriat sig, inte ens i närheten på ett sätt och tusenfalt på annat sätt.

Jag jag tenderar att ständigt återkomma till den stora frågan, vem är jag och vem vill jag vara?

I det inbegriper så mycket, men enkelt är det jobb, familj och mig själv.

Vad skall jag jobba med? Vad är jag bäst på, hur kommer mina bästa tillgångar alla tillgodo på bästa möjliga sätt?

Vem ser potentialen hos mig? Vem ser potentialen hos andra och fångar upp dem? Låter den bästa göra jobbet istället för den som jobbat längst eller den som blir mest besviken om de inte får uppdraget?

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag vilja skriva ned namnen på några i kassan, skulle det gå skulle jag gärna satsa pengar på att dessa kommer att gå tämligen långt, bli chef eller ha huvudansvaret på något företag en vacker dag. De kommer att komma på den där effektiva billiga lösningen som företaget tjänar stora pengar på. De är effektiva, planerar vad som skall i påsen, kommer ihåg och tar alla saker från samma ställe på en gång.

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag även kunna satsa pengar att några knappt kommer att få behålla jobbet på McD!! De är så sävliga och disträa att hälften vore nog, de tar och hämtar en sak i taget och håller ena handen sådär spakt slappt hängande och plockar med den andra, ofta den högra handen. De följer kvittot efter inknappningen vilket gör att de kan gå två gånger efter dipsås, dressing till salladen osv...

Var de första kassörerna hamnar är väl inte så svårt att se framför sig, men vad är potentialen hos de sävliga, disträa? Var kommer deras resurser och tillgångar tillgodo bäst, för vem och hur plockar man så att säga russinen ur kakan på dem?

Vad vill jag göra? Vad vill de andra göra? Är vi lämpade för det vi tycker själva eller stirrar vi oss blinda på någon barndomsdröm som våra föräldrar tutat i oss?

Jag vill ju vara en lycklig och tillfreds människa, men vad gör mig lycklig och tillfreds då? Hur får jag ut det bästa av en helg, en arbetsdag, ett familjeliv, ett arbetsliv? Vad är eftersträvansvärt och varför frågar ingen mig?

Dementorer

Har ni läst Harry Potter? Kanske ni sett filmerna, Dementorerna är ju rätt märkliga.

De suger mer eller mindre livet och livsglädjen ur offren. De tar alla glada minnen vi har och lämnar oss med det värsta vi vet, pinsamma och psykiskt jobbiga ögonblick, våra värsta minnen.

De måste har varit framme hos de som brukar kallas energitjuvar, är det månne så att de träffat på dementorer. De där som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna, de som räcker finger åt bussen för att den kör sin sedvanliga sträcka och du på cykel råkade hamna lite i kläm.

Du som tutar ilsket på den förbipasserande bilen som inte förstår sig på meningen med blixtlås principen i storstäder. Du som klagar, klagar, klagar, klagar på sen utbetalning av lönen, av kollegor som inte gör som dig och på butikskassörskan som inte ge fullgod service och mest pratar med sin kollega i kassan brevid.

Du som i veckan surt, kastande slog dig ned på golvet på uppsalapendeln, smällde med din väska, suckade, suckade, suckade för att det är dåligt med platser och som dunkade några gånger till med kropp, skor och väska... Jag hoppas det gjorde din resa lite lättare men för oss andra undrar jag vad du ville uppnå? Ska vi känna oss skyldiga till att vi kom i tid så vi fick en sittplats, skall vi upplåta den till dig som verkar förtjäna den bättre eller skall vi alla stämma SJ som har minst en kupévagn förlite mellan Uppsala och Stockholm i rusningstid?

Jag har skrivit om det förr men i somras kom vi in på samtalsämnet och där vi kom fram till att det finns miljöer där det känns som att dementorerna dragit fram och det är miljöer som inte känns så attraktiva och eftersträvansvärda att sukta efter. Umgängen eller rent frankt människor som gör en helt matt av blotta åsynen.

Jag är helt övertygad om att det är jag i vissa lägen, det kan vara du och du och du. Men det kan också vara ni, som aldrig kommer ur det negativa energifältet. Ni som fastnar där, jag minns faktiskt inte hur offren i Harry Potters värld återfår sitt fulla sinne, men de som fått livslusten ursugen verkar bli mer eller mindre koko. Det verkar inte finnas någon form av återvändo.

Det är ju en fiktiv värld med fiktiva händelser så jag hoppas att de som idag hamnat i dementorernas klor i verkliga livet, de så kallade energitjuvarna får insikt och tar reson och försöker ge lite, ett leende till sig själv när man stiger upp. En positiv kommentar och en inställning om att idag är en annan dag?!!

Det är märkligt vad provocerande det kan vara för andra att man tar saker lätt och är glad, vilket gör att jag lätt blir negativ själv. När jag som i våras fick kommentaren att vad jag verkade ta lätt på en massa saker som jag då inte såg något komplicerat eller konstigt med så verkade det bara så mer frö för vissa att bryta ned min inställning. Vilket de tyvärr lyckades med och då även med hjälp av andra komplikationer Det är väl här jag eftersöker föregående inläggs balans, att jag då inte själv åker raketfart mellan svart och vitt utan stannar lite längre i gråzonen och inte låter mig påverkas så lätt.

Hahaha, skulle så gärna vilja skriva... att egentligen... är jag en glad människa... *ASG*.

Jag ÄR en glad människa som har väldigt lätt för att pendla mellan heaven and hell och jag undrar vad det heter däremellan för det är dit jag är på väg!!

Street smart

Hur blir man street smart? Vilka är och blir street smarta? När blir man street smart? Finns det någon praxis, åldersrelaterat eller beroende av social grupptillhörighet?

Har det bara med ens livserfarenheter att göra, de saker man utsätts för och är med om och lärdomar man drar av detta. Hur förklarar det människor som om och om igen blir lurade eller som hoppas att just idag är det deras tur och de är minsann värda ditten eller datten och är så naiva att det skiter sig rejält och ofta för de personerna?

Vad statuerar en street smart person?

Är det logiskt tänkande personer, de som snabbt i teveprogram som the amazing raze, hittar en lösning och förstår uppdraget? Är det egentligen samma sak eller en variant av street smart?

Hittade följande beskrivning när jag googlade street smart:

”Street smart” brukar man kalla den som utnyttjar genvägar och oskrivna regler som finns, på bästa sätt, inom sitt verksamhetsområde.

I övrigt tycker jag mig inte finna så många förklaringar när jag surfar, inte som beskriver fenomenet så väldans ingående eller bra.

Någon som vet??

Tom

Har känt mig tom inför bloggandet en längre tid, det har blivit en ofrivillig lång paus från bloggandet.

Det finns en kista av skäl att ösa ur varför det blivit så och det är inte intressant egentligen då det mest handlat om mig och min inställning och ork och lust till skrivandet.

Det som är jobbigast i de stunderna är att min vilja för att skriva är stor, ämnen finns det gott om men på något sätt när jag sitter framför datorn är jag bara tom. Det måste vara fasansfullt om man som författare eller journalist har samma problem. De livnär sig på detta och att få skrivkramp kan inte vara lätt att tackla. För mig har det tagit några månader, vilken skribent har råd med det?

Känslan av tomhet är inte heller den kul att handskas med. Jag har känt mig tom inför en massa saker medan jag då har fått lust för en massa andra. Den där balansen som vi letar efter, var är den?

Den jag letar efter är en lagom lust att träna, bygga och renovera i huset, umgås på min "egentid", umgås familjevis, umgås på tu man hand med sin partner och lägga lagom energi på jobbet.

Men, det verkar ju bestämt omöjligt, helst för mig som har en fallenhet att engagera mig galet mycket i varje enskild liten bit för att låta det uppsluka mig och sedan falla pladask ned.

Kanske är receptet där jag börjar vara nu... Inte så brydd i nått??!! Men ganska engagerad i det mesta? Men känner jag mig själv rätt så är det mer en form av melankoli för mig. Något som för andra är en underbar tillvaro och en balans känns för mig ganska blek och intetsägande även om det enligt kbt-terapi och vänners synpunkter verkar vara något bra. Jag provar på det mesta som vanligt.

För vem vaknar en morgon och tänker att idag vill jag ha en skitdag, vara misslyckad, olycklig, negativ och trist? Strävan efter välmående är väl allena rådande för de allra flesta, bara att vi har olika vägar och ofta ganska svårt att hitta dit.

Idag tex har jag surfat i säkert 4 timmar, sådär planlöst, letande efter något, men nöjdkänslan infinner sig inte, för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer aldrig att hitta det, för det är mer en inre stress om gör sig påmind och som förstärks ytterligare genom att slösurfa... Det är ju sjukt dumt, och fast jag vet att det är en negativ kombination så fortsätter jag mitt planlösa surfande för jag vet och orkar inte göra något annat just då.

Men så tog jag mig i kragen idag, ni vet, när man är sådär rastlös, uttråkad och slö. Jag gick ut och sågade lite av veden som skall klyvas, och jag sågade förhand med sågblad! Svetten lackade men det kom ett höstregn som tyvärr gick över fort men höll i sig tillräckligt länge för att jag skulle gå in.

Men den där omedelbara rastlösheten bara försvann. Vad motion är nyckel till sååå mycket, men jag skjuter ständigt upp möjligheten att göra mig av med den meningslösa överskottsenergin. Nu har regnet sköljt förbi och jag sitter och grämer mig lite för att jag inte gick ut tidigare, nu är det ju söndag och en helgdag till skulle sitta som ett smäck för att fixa i trädgården...

Är tom lika med att man är deprimerad? Jag är inte helt övertygad om det, utan det kan vara ett nödvändigt tillstånd för att komma ikapp och inte bli deprimerad, att vi liksom tar en paus från allt omkring oss. Vi är kanske inte så roliga, i alla fall jag, i de perioderna men för mig som lever med så mycket känslor 24/7 kan det vara skönt att vila lite.

För mig är just engagemanget i alltomkring mig det som tar och tagit mycket energi genom åren och att hitta en balans för detta skulle vara önskvärt. Jag vill ju vara engagerad utan att det tar över mig, tänker att det mål jag siktar mot är att bara få vara, vad nu det är för tillstånd.

Sommar i P1

Sitter och lyssnar på Hanna Hellqvist´s sommarprat i P1 på tåget till jobbet. Det är ett bra och fängslande sommarprat i mitt tycke och förutom att jag känner igen mig, så berättar hon det hela bra, det löper utan att bli trist eller känns tillgjort.

En sak hon säger som fångar mig, något jag lägger på minnet, jag rycker det lite ur sitt sammanhang men hon hade ungefär fått följande påstående till sig.

-Varför är du som du är om du inte vill ha det som du har det?

Där kom kniven, jag kände den, rakt in i bröstet, oj, jomen det är ju delvis så det ligger till.

Alltså för mig, i mitt liv, att som jag sår får jag även skörda men ibland för att

fortsätta med metaforerna, tänker jag inte på hur frön sprids för vinden och verkar föröka sig,

det ingick liksom inte i min ursprungliga plan.

Jag är tex en extrem känslomänniska men jag vill inte dömas därefter, jag vill vara go och kramig

utan att någon missuppfattar det hela, jag vill få vara sann mot mig själv utan att jag skall betala

alltför högt pris ifall jag lever ut och är helt äkta och sann mot mig själv.

Som att ha och äta kakan kan det ju verka som, men så ser jag inte på det hela. Min fundering är

om det måste vara så självklart vilka konsekvenserna är? Om jag är yvig och flamsig, tar på folk,

skrattar högt, är ärlig, måste jag då automatiskt vara en dum bimbo, störande, något att skämmas för.

Att bete sig mer sylfidlikande och värdigt verkar vara melodin då istället, i alla fall om man vill få

den respekt som jag kan tycka skall komma av det man gör, om man ser sina medmänniskor, försöker

ge andra komplimanger, visa sitt gillande, göra saker bra vart man än är, på jobbet eller hemma eller på resande fot.

Sen om man gör det med den tantiga stilen, flamsiga eller sylfidliknade och svala personligheten bör

spela mindre roll. Kan man inte vilja vara som man är och även ha rätt att vara som man är

utan att ha det som man har det?

Känsla kontra i symbios med intellekt!!

Om jag skulle måsta börja räkna för hur många gånger mitt känslomässiga intellekt börjat rusa så skulle jag få räkna tills jag dör.

Inget vi gör är annat än en kombination av vårt intellekt och vår känsla.

Vissa är bättre eller kan leva mer i känslolandet och några lever bättre i det intellektuella.

Jag kan många gånger försöka reda ut det mina känslor kommer att ta ställning till låååååååååång innan det har hänt. Det är för mig att jag intellektuellt tar ställning till händelsen på ett eller annat sätt.

En vän till mig har börjat träffa en ny tjej som eventuellt kan leda till något mer långvarit. Det är ett nytt förhållande som i dagarna definieras. Ändå har min vän intellektuellt vidtagit mentala åtgärder huruvida möjligheterna är, chanserna är att de kommer att tänka sig bo ihop om några månader…

Det är ju inte lite att gå händelserna i förväg men det är ju rätt naturligt för mig!!!

Givet att relationen blir mer allvarlig, exklusiv så kommer ju ofta att man spenderar i princip varje natt ihop, ju äldre vi blir ju mer rationella blir vi och oftare flyttar vi ihop av massor av ekonomiska skäl som minst som argument och som rationaliserar det hela.

Men…

Jag måste säga att min erfarenhet som drygt 20 åring med liknande beteende blir ju närmast kallad Glenn Close från farlig förbindelse… kaninkokerska.

Den tjejen har bråttom osv…

Men det är här inlägget går ihop med föregående.

Jag har bara tänkt mig in i situationen rent intellektuellt och förekommit vissa händelser innan de har hänt.

I de trevliga stug diskussioner och annat som kommer upp gäller det död, otrohet och allmän misär.

Men det gäller ju även saker som driven en framåt, som tankar på att flytta ihop, det är ju naturligt och problemet för många blir när man säger det innan alla inblandade har hamnat i samma läge.

Jag tycker det är så töntigt, men jag förstår det nu, oj vad jag måste ha skrämt många förr om åren…

För det innebär säkert att jag fått saker att låta som jätteviktiga då de inte är de minsta viktiga bara för att mitt intellekt kommit före mina känslor och därmed försökt skapa bra förutsättningar för framtiden medan andra uppfattat det som att det är det viktigast i livet och som att jag känslomässigt är enormt engagerad och där jag inte är de minsta mer engagerad än någon annan men jag går händelserna i förväg för jag är sååååå himla praktiskt och jag kan idag förstå att sånt agerande kan missförstås.

Men hey, finns det några unga människor därute som läser min blogg så hepp, förstår ni??

Allt är viktigast och inget är viktigast och intellektuellt kan saker fås att låta bra mycket mer än de är känslomässigt.

Känslomässigt har de kanske inte ens kommit hälften så lång som intellektet.

Jag skulle önska att jag levde mer efter känslorna, för känslomänniska som jag är så är många av mina agerande faktiskt intellektuella hur galet ni än kan tro det låter. Men genom att intellektuellt ha gått igenom hur min syn på död, otrohet, arbetslöshet och annat jobbigt står sig så är det ju tusenfalt lättare att hantera känslomässigt när det väl dyker upp, för det är ju inte helt otänkbart att många av livets vedermödor innebär lite sorg och lite annat jobbigt.

Men när det är pushigt, mot att driva någon annan mot något, ja då blir det lite Glenn Close över det hela alltför snabbt kan jag tycka!!!

Argumentationens dunkla skäl

Detta och nästa inlägg lär ha vissa systerliga likheter.

Satt med svärmor i sedvanligt läge inomhus på stugan, hon i en av fåtöljerna, jag halvliggandes med ena benet utsträckt i träsoffan från gamla Ollas, dvs en av mangårdarna i Hastersboda, Föglö men numera placerad i svärmors allrum.

Samtalar om samma saker som kommit upp senaste 13 åren men med en helt annan ton, med en mer neutral ton och där inget känns lika infekterat eller känsligt längre.

Vi talar om släkt, vi talar om händelser och så kläcker jag ur mig att jag inte tror att hon alltid förstått mig men det är viktigt att hon vet att jag i en argumentation alltid har samma inställning...

Det är att allt är viktigt och inget är viktigt!!

Menar jag verkligen det blir frågan? Ja, det menar jag och när man förstår det, då förstår man mig säger jag.

Oj, vilket statement tänker jag därefter, det är stora ord, är all lika viktigt och inget?? Är jag aldrig mer personligt engagerad i en dispyt?? Vem försöker jag lura? Men utan att ljuga alltför mycket för mig själv eller andra så vill jag nog säga att faktum är… I en dispyt, en diskussion, en argumentation så är det så.

Visst finns det mer känsliga ämnen, men vid en uppenbar provokation så skulle jag inte reagera på det känsliga ämnet, jag kan typ stålsätta mig. Jag är inte fylld av prestige och stolthet och därmed så måste jag inte alltid få säga min mening om ett visst ämne. Däremot måste jag alltid få säga min mening om massor av ämnen. Hänger ni med?? Jag kan tycka något är extra känsligt eller behjärtansvärt och i en diskussion kan jag fångas med men mest på grund av diskussionen som sådan. Känner jag att någon fångat upp mitt särskilda engagemang i frågan kan jaga kyligt arrogant backa och låtsas som inget har hänt och att jag skiter fullkomligt i frågan för att få fram deras syn utan påverkan från mig.

Men allra mest i uttalandet menar jag att jag i en diskussion kan få det att låta som att det är lika viktigt för mig att man byter disktrasan regelbundet och vid minsta spår av lukt som pedofili. Hur galet det än låter för en del, för tro mig att det satt mig i klistret på stugan många gånger så är det lika viktigt och faktiskt lika oviktigt.

Ingen jag känner just nu vet jag är utsatt för pedofili och finner jag en odörluktande disktrasa slänger jag den vart jag än är hos vem jag än är!!

Hur menar jag nu? Jo att så fort jag stöter på ett problem är just det problemet eller den problematiken viktigast. Det innebär inte att allt jag skall göra i morgon är mindre viktigt, det innebär inte att jag prioriterar någon annat. Det innebär bara att jag ofta här och nu, just i diskussionen lever mig in i frågan som att det händer just här och nu. Min inlevelseförmåga känner inga gränser och därmed blir allt alltid viktigast och inget viktigast för det kanske inte ens har hänt!!!

Jag vet inte om någon annan än jag själv blev klokare just nu.

Men kort sammanfattat vill jag mena att jag kan få saker att låta som de är det viktigaste i livet för mig i en diskussion och ställer man det mot riktigt hemska saker blir det patetiskt. Men jag vill mena att ställer man de sakerna mot varandra blir det patetiskt, för skall man alltid rangordna mot det mest viktiga så blir inget viktigt.

Alltså blir allt viktigt!

Det känns som en bättre utgångspunkt än att vi skall skita i vissa saker bara för att andra måhända är mer livsviktiga men de kan dock vara lika levnadsviktiga!!!

Tjurig kontra envis

I min familj så finns det två tjuriga personer och två envisa!! Hmm, vad skiljer oss åt då? Marginellt där med men jag anser att tjurighet är lite sämre än envishet om man måste gradera men allra mest anser jag att tjurighet tar sig litet annat uttryck än envishet.

Min son som är envis kan ropa Mamma, säkert 15 gånger utan att höja rösten utan att ändra något utan att entonigt ropa –Mamma!!! Jag kan bli tokig för det går inte bort, han kan hålla på hur länge som helst om jag inte svarar, börjar jag svara då blir det annat läge och då kan det gå lite hur som helst men det finns något där som är mer rakt, jämnt över envishet.

Tjurighet är mer bita ihop, kom igen, ska faaan klara det här, jag kan, jag vill. En massa pepp, men ger INTE upp!!

För den envise så pågår och föregås inte en situation av annat än att de bara gör, de bara är de bara vägrar.

Rationella argument och annat biter inte på envisa, de bara står solid fast i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet, de ger sig INTE.

En tjurig person ger sig inte men kan hänga upp sig på detaljer och fastna där medan jag upplever att en envis person av hela sin inre övertygelse anser att de har den rättighet som de kräver eller hävdar eller vad det nu kan vara. Det är mer naturligt på något sätt.

En tjurig person kanske till och med skiter i om de står bakom eller verkligen vill det de påbörjat utan det blir mer principiellt, har man påbörjat får man minsann fullfölja.

Oavsett, i ett hushåll fullt med sådana människor är det ju ständigt en pisstävling skulle man tro, men så länge jag och barnens far inte tycker det är av vikt att mäta oss mot varandra så kan all kraft läggas på att fostra våra barn. För det är inte helt lätt när vi både beundrar och vill att våra barns viljestryka skall växa sig starkare och finnas där och samtidigt måste sätta gränser för det är ju ändå vi som bestämmer och så mycket mer är det ju inte säga om det, de skall absolut inte kontrollera oss och styra vår tillvaro men gärna någon annans en vacker dag ;)

Stjärnor förr och nu

Sitter och ser på Bambi, Micke och Molle och andra äldre Disneyfilmer med mina barn. Det är färre reklamfilmer innan och det tar tusen år innan filmen börjar för eftertexterna kommer först, alla rösterna osv. Mycket är irriterande och som tur är kan man ju hoppa förbi men det finns en sak som jag gillar.

På nyare Disneyfilmer är det ju alltid rätt avgörande om vem som gör rösten till figuren, nu förtiden gör de ju även figurerna i filmerna efter röstens ägare vilket jag inte vet om det är en i längden god utveckling.

Anyhow, i förtexterna så står det ju vilken som är röst åt vilken figur och med nyare filmer får man sitta och gissa, för den texten kommer först i slutet.

Så jag undrar stilla, var stjärnorna viktigare, större förr eller vad har hänt? Är det en del av poängen att man skall sitta och gissa vem som är vem nuförtiden?

Hmm, jag kan omöjligt veta om stjärnorna var större förr men onekligen förd de med sig lite mer glamour och skimmer som det filter de sätter på Days of our lives när det äldre skådespelarna dyker upp i bild, ja Glamour och det finns tusen andra exempel också. Men det filtret tycker jag representerar den bild jag har på gamla stjärnor istället för att se oredigerade upclosebilder på Britneys celluliter i trashiga shorts och t-shirt.

Fördöma eller döma

Ja, är det någon skillnad på att döma, fördöma eller bara tycka till om folk? Vi delar in människor, vi kategoriserar för att kunna identifiera andra och förhålla oss till dem. Vi generaliserar när vi ser och hör andra på gröna lund och på stan.

Men att döma, vilket man delvis gör när man generaliserar och uttalar sig om människor som man inget vet om, bara för att de väljer att stoltsera med sina Key West eller Florida t-shirt för att visa att de har råd att åka till Florida… Eller?

Är det då samma sak som att fördöma, var jag fördömande när jag uttalade mig om de där Floridasvenskarna? Jag tycker gränsen är hårfin och kan säkert vara föremål för många retoriska debatter på var gränsen egentligen går.

Jag skyddar mig själv med att hävda att så länge jag inte medvetet ser ner på dem utan just generaliserar och kategoriserar och ändå gör det lite med glimten i ögat är det ok, men så kan det ju vara att alla inte uppfattar den där glimten och vips så har samma uttalande blivit ett fördömande i någon annans ögon.

Så facit skulle vara kul ibland, så man kan förhålla sig på rätt sätt på rätt gång mot rätt människor… Eller? Nä jag gillar ju kaos, så jag föredrar att det finns utrymme för lite diskrepans och att vi är olika och har olika hangup´s så vi går igång på olika saker.

Spelade spel med goda vänner och där vi fick frågor typ, om våra karaktärer och trekanter, gick förbi, stöld, snatteri och annat man kan tycka att det finns massa moral men det som blev bästa och roligaste och största diskussionerna om var att jag nog kan ha backat in i någon bil någon gång på någon parkering och orsakat någon form av buckla i nummerplåt eller nått, jösses vad livat stämningen blev, för det minsann får man inte göra :D och inte heller rösta olika i riksdags, landstings och kommunalvalet, men ljuga, ja det kan man tydligen få göra ;)

Vad jag menar är att med att vi är olika och hänger upp oss på olika saker för något i vår historia har gjort att det blivit en viktig fråga för oss så får vi dynamik, men facit så sitter vi ju alla som den introverta utan personlighet som jag skrev om i förra inlägget och gud förbjude inte under min livstid!!!