Vem vi är och den vi vill vara

Jag har en liten fundering.
Det är så många som hävdar att de egentligen är någon annan än de är.

Jag vill börja med att skilja på när man vill vara någon annan och när man anser sig egentligen vara någon annan än den man är. Det är liksom två olika saker.

När jag tänker på mina egna tillkortakommanden och önskar att jag var någon annan, skulle jag verkligen verkligen vilja vara en friluftsmänniska. Det finns något jag beundrar eller avundas de friska väder och vindbitna kinder och människor. Människor som har precis rätt vindjacka, ingen märkessak som jag som ändå inte funkar. Utan riktiga vind och regnställ som är rejält använda, inte slitna men kanske lite bleka i färgen.
Säkert av många soltimmar på årets alla dagar.

Sån skulle jag vilja vara. En som lätt plockar ihop några limpmackor och te/choklad i termos och sticker ut med barnen. Går i skogen, paddlar kanot och annat som friluftsmänniskor gör.

Men jag hävdar inte att jag är någon annan än den jag är, jag säger inte att egentligen är jag en friluftsmänniska men just nu är det så mycket att jag inte mäktar med. Jag är en latis, så är det, oförmögen att fånga dagen för sådana friluftsaktiviteter, det spelar ingen roll. Jag kan springa runt och fejja hela huset, plocka saker åka till återvinningstationen, min energi är obegränsad men att orka gå ut i friska luften, huja va jobbigt. Konstigt det där.

Jag trodde att i min enfald skulle det bli enklare med barnen om vi bara flyttade till större lägenhet, då när vi flyttade från 2:an i Fruängen, till 4:an i Uppsala. Då skulle vi ju få stor hall och hiss, självklart skulle vi komma ut oftare då... Jo, tjena, vad vi kom ut, javisst några pulkabackar har vi besökt men sen då?

Sen till hus, bodde hos svärmor, inte gick jag ut oftare, men där kunde man ju bara öppna dörren så var barnen ute, puh!

Nu bor vi lite mer knivit till, så länge vi inte har någon egentlig tomt och inte har något staket kan barnen inte vara ute själva så lätt. Så tyvärr blir det väl som det blir, vi är inte ute så mycket som man borde. Ja, vad nu borde betyder och vem som bestämmer över borde.

Självklart vill jag vara en massa andra saker, jurist, bla, bla bla, men jag tänker inte riktigt på drömmar om livet vore annorlunda utan jag tänker på egenskaper som är uppnåeliga, fast jag inte väljer att bli som de. Egenskaper och inte andra vägval är min utgångspunkt.

Men så finns de de som hävdar att de egentligen är en annan, men just nu är det massa hinder ivägen som gjort att man inte är den man är.

Man kan hävda att man egentligen är en person som gillar att röra på sig, träna men just nu med barn och annat så är det svårt att få det att gå ihop. Man kan hävda att man egentligen är en person som har ordning och reda med sig, städat och så, men så ser det ut som självaste big bang inträffat innanför deras dörr. Man kan hävda att man är en person som vill ha koll och kollar upp saker men så blir man gång på gång förbikörd av buss för man antog att man hade kolla på tider, eller blir blåst för man är dåligt påläst. Man kan hävda att man är en bestämd och konsekvent förälder med klara rutiner men så är det så mycket i livet just nu så man mäktar inte med.

Varje gång något sådant sker skyller man på att det var olyckliga omständigheter men att man egentligen är si eller så. Visst, jag köper att man egentligen är si eller så om det inte var övervikt på de olyckliga omständigheterna. Om undantagen skedde enstaka gånger eller en kort period. Men när lägenheten ständigt är ostädad, ja, då känns det inte som att man egentligen är en person som städar ofta. Utan man kanske skulle önska att man var en sådan person som städade ofta.

MEN, det är en jvla skillnad det vill jag hävda. Att vara någon annan eller att vilja vara någon annan. Jag kan känna att det är lite falsk marknadsföring. För att om någon hävdar att de egentligen är någon annan så kanske man vill vänta ut den period eller de olyckliga omständigheter som lett en till nuvarande situation men om den perioden aldrig tar slut för att man faktiskt bara är den man är, ja då känns det lite fel att den personen hävdat att den egentligen är någon annan.

Så en av våra största problem är kanske att vi inte rannsakar oss själva, inte vem vill vi vara egentligen! Utan vem är vi?