Tonårsdöttrar

GUUUUD vad jag längtar efter att Amanda ska bli tonåring.
Det är ju rätt viktigt givetvis att jag även längtar efter åren som leder till tonåren.
Självklart!

Det gör jag ju, men något med tonåringar tilltalar mig så himla mycket.
De där åren mellan 13-20 är så spännande i en människas liv.
De första åren skall vara viktiga för en självkänsla, de mellan 0-4 år eller vad det nu är.

Åren mellan 13-20 formar en så himla mycket oxå och där ens naiva sida, ens analytiska sida, ens existensiella sida får utlopp, fritt utlopp. Allt en tonåring har är att bry sig om sig själv.
I en tonårings liv finns det bara tonåringen mot världen, tonåringen mot alla andra. Och varför skall tonåringen bry sig om annat än sig själv? Självklart ja, ja, försöka komma överens med vänner osv, men att stå sig själv närmast och bara försöka få ut så mycket som möjligt av tiden och egen lycka.

Runtomkring i mitt liv träffar jag rätt många tonåringar eftersom många syskonbarn och kusinbarn har blivit stora, snyft!

Igår träffade jag en tonåring. Deras insikt är skrämmande god, deras kunskap om livet och dess förutsättningar är riktigt bra, och även om många kan hantera situationen och livet så är det givetvis mycket de inte kan hantera än. Men det som är så roligt är att de förstår så himla mycket, de kan de oskrivna reglerna, de ser dem, har svårt att förstå dem, anpassa sig, vill att världen skall vara mer rättvis, snällare, enklare. Men deltar ändå i spelet.

Jag gillar även att höra hur deras sätt att kommunicera med varandra idag skiljer sig från tidigare, allt genom internet givetvis, sms oxå men internet och communitys, vad som driver dem, vad de gör på nätet, vad det vet om risker, hur, när och varför de träffar någon. Vilka sajter de är på osv.

Så roligt är det ju inte när killen inte ringer, det är ju inget litet problem, det är ju nästan något en del kan ta alltför många treo i en tillbringare för. Sedan för att 2 veckor senare ha gått över till något helt annat. Det kan vara precis vad som helst när hormonerna är i omlopp. Hörde på Rixfm att en kille i tonåren tänker på sex typ 20 gånger i minuten. Det är rätt ofta...

Jag bara längtar i allafall, längtar till konflikterna, längtar till de förtroliga samtalen över en kopp te i soffan, längtar efter sökandet efter sin egen identitet, längtar efter frigörandet, längtar efter att se vad det blir av min lilla tös.

Kan jag inte bara få ha en massa tonåringar som fosterbarn sådana där som är lite knepiga som har det lite struligt men ännu inte fallit för några större frestelser, men ändå tangerat, som kan komma hem till mig som jag tror att jag kan rädda? Min hybris känner inga gränser när det gäller att kunna nå dessa, med en udd av överdrift och skämt, men ändå.