Slita varg

Jag kan jobba på. 12 år på travet med dyngkärror och säkert 15 år med hästar gör att man är van att göra rätt för sig.

Men jag gillar inte när man måste fixa och dona. Jag kan köra skottkärran i flera timmar med grus eller jord. Men måste jag byta däck därimellan blir jag helt galen. Jag blir lättirriterad och allt är Mattes fel.

I helgen tog jag upp båten. En var tvungen att köra bilen och båtvagnen och en var tvungen att köra båten till upptagningsplatsen. Jag körde bilen och fick hjälp av Farbror T att köra båten.
Väl tillbaka med båten var jag själv, båten skulle av från bilen och snurras runt och puttas på ett bra ställe.

Då händer något som bara inte får hända. Jag har dragit åt stödhjulet alldeles för lite och när jag tar loss vagnen från kulan så faller hela j*vla vagnen ned på däcket. Det är alldeles för tungt att ta och lyfta upp själv. Enda möjligheten är nu att ta fram domkraften.

Nu börjar allt som är jobbigt för mig. Först ta ut allt från bakluckan för att kunna lyfta ur domkraften... Det hatar jag, piller, onödiga saker som visar på att man har alldeles för mycket skit i bakluckan.

Sen fixa och dona för att få upp vagnen, dra åt kring stödhjulet och sen baxa ner domkraft och allt igen under bakluckan och sedan lägga tillbaka allt skräp, golfklubbor, skort och öl och annat skit.

Jag känner att jag jagar upp mig igen, nu när jag skriver detta. Jag har verkligen inget tålamod med sådana saker.

Men poängen är att vi har så himla mycket kraft när vi måste. Jag var själv och hade inget val, bara jag kunde fixa detta och jag var tvungen att fixa detta för båten stod illa till och måste flyttas. När man inte har något val blir ens vanliga laster och tillkortakommanden som bortblåsta.

Det var bara att bita ihop, ta fram allt och ställa allt till rätta. Det var inget problem och jag blev inte ens irriterade denna gång. Om Matte hade varit där hade jag säkert börjat, för att jag hade ju ställt till det och fick skylla mig själv. När jag insett att det var jobbigt att ta fram domkraft mm, hade jag säkert jagat upp mig. Kastat något i backen, muttrat, grinat åt Matte och sagt att det var hans fel och att han nu fick fixa.

Den bekvämligheten hade jag ju inte och shit vad nöjd jag var över mig själv och imponerad över att, förvisso en skitsak, men ändå imponerad av hur man resonerar när man inte har något val.