Det är fantastiskt, när man sitter i kontorslandskap, så är man fri att kommunicera via MSN med sina kollegor utan att alla kan höra detta, so far so god!
På bfs där jag jobbade tidigare försökte vi anamma detta men vi var bara några få tjejer som följde principen.
På mitt nuvarande jobb är det en nödvändighet att kommunicera via MSN vill säga.
Jag gillar att jobba med utvecklare, män eller kvinnor, ja det kanske inte är viktigast men det är rätt roligt att jobba med manliga utvecklare, har heller inte prövat så många av kvinnligt kön, just av den anledningen att de inte är så många.
Så i vår enkla kommunikation, ironiska, dryga, spefulla eller dylikt så är det inte helt otroligt att ett leende kommer över mina läppar, skitsaker egentligen, men roliga där o då, vem öppnar länken först, vems fel, vem skall göra vad för vem o en massa dumma syftningar.
Vilket som, det är kul, jag skulle skratta högt om jag inte stod i kontorslandskap.
Men se, kul på jobbet är ju inte en självklarhet förstår ni.
För det första, nu undrar ju andra, det måste det ju vara något riktigt roligt för jag har ju så kul. Men problemet är ju att det är så internt i det läget att det inte går översätta. Det är svårt att dela med sig och det blir lite tokigt när någon undrar och det ända jag kan säga är, äsch, det var inte särskilt.
-Jo, för dem är det ju något särskilt eftersom jag är så glad!
Njae, kul internskämt kanske jag slänger ur mig då och så har jag just exkluderat männinskan brevid mig som undrar så snällt.
Jösses vad det finns saker man skall och borde ta hänsyn till.
Sen finns det fler aspekter. Jag är ju en inte direkt lågmäld och försiktig person. Jag hörs och syns en del. Jag diggar ikapp till musiken och då passar jag på att tacka för att vi fått Spotify, kan man vara troende och tillhöra en sekt så skulle det just nu vara Spotify som jag tillbad.
På detta så kommer således dessa MSN diskussionerna, jag utger inga ljud, men jag antar att mitt kroppsspråk talar sitt egna högljudda språk.
Ja då finns det de som tittar och kunde de så skulle de titta mycket ogillande men nu så känner jag bara vibbarna. Shit hon har roligt på jobbet, så får det ju inte gå till... Att titta ogillande är ju inte riktigt tillåtet om jag faktiskt inte ger ifrån mig några ljud... Då går det, då får man faktiskt inte klaga på nått, för vad skall de ta på i det läget? Du ler, eller? Njae, då hade nog Anna sparkat bakut, nu kan jag bara le i mjugg för att den personen lider mer än mig.
Ja vad gör man? Är man mig så skiter man i det, i det läget att det inte får mig att ändra mitt beteende. Jag älskar MSN, vara synisk med mina utvecklare och digga till 80´tals musik.
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Skolförälder
Jag har varit på möte inför valet av förskola för Amanda.
Hahaha, vilken soppa.
Vart skall jag börja?
Elitist som jag är får jag svårt att hålla mig, biter mig i läppen, ler i mjugg och lite klåda då jag till första möte får höra Rektor och en av Förskolelärarna prata GENOM att dra fram en OH apparat, med OH blad och de lägger papper över halva OHpappret för att vi inte skall se vad som står där nere i förtid...
Sen har de gjort en powerpointpresentation, med bara bilder? Why? Varför inte använda XP´s egna bildspelsfunktion?
Herregud! Ska mina barn gå i denna teknikfattiga skola? Skulle inte tro det!
Självklart är det ur en miljard anledningar bäst ifall Amanda går här ute där vi bor men om jag redan innan var kluven och tänkte på andra alternativ kan jag ju lugnt säga att förvirringen är stor just nu.
Så skönt när stereotyper bekräftar sig själva. De som framför sterotypa frågor och går igång när allt inte sköts enligt protokollet. Skolbussarna saknar bälte, hej o hå hur tiderna var förlagda för de som åter skolbuss. Samtalsämnet om busstiderna tog säkert 40 minuter. Att man som förälder allvarligt överväger att låta sin 6 åring åka skolbuss själv, ja det var tydligen inte konstigt med, men att skolan inte låter de små barnen åka vilken buss som helst, dvs vilken av avgångarna som helst pga att man följer skollagen och att det stör det pedagogiska arbetet var tydligen upprörande.
Om varför de visade information via OH apparat var det tydligen ingen som undrade.
Barnen i förskoleklass får inte lära sig läsa, utan möjligtvis bokstäverna. Säg det till min dotter som kan räkna 11+8 i huvudet och 7-2 samt kan skriva meningar på säkert 12 ord eller mer och läser sina egna böcker.
Skulle inte tro att hon skall gå där hon får lära sig hur man skriver B och att man skall skriva böjarna åt rätt håll. Wow, det lär ju utmana Amanda.
Ketchup eller light, kalorier eller aspartan? Inget barn blir tjock av det de gör och äter i skolan, det är föräldrarna som gör sina barn tjocka. Vem bryr sig? Varför är ketchup eller light viktigt. Gilla läget liksom.
Finns det hem och skola undrar en förälder, men är du klok i huvudet? Ett mycket starkt minne jag har från ett föräldramöte i 4:an eller 5:an var att hem och skola människorna diskuterade videovåldet, och jag tänkte att när jag blir förälder så skall jag kämpa emot varenda hem och skola typ, plysch, velor och videovåldet, ursch! Vad har skolan med det att göra? Det är föräldrarna som låter barn titta på video som det hette då.
Ja herregud vad jag längtar till att delta på mitt första kreativa föräldramöte där vi föräldrar skall komma överens om utflykter eller annat. Jag har väntat på detta sedan jag själv gick i mellanstadiet. Allvarligt, vad är det som är så allvarligt?
Bomull, hela tiden bomull, ska vi linda in våra barn i bomull? Ställa krav på sin omgivning, det är tydligen helt ok, krav på skolan på en massa saker som det givetvis inte styr över själva då upphandlingar görs central, engagera dig politiskt då människa, då har du en möjlighet. Men att ställa krav på sitt eget barn, nää, det är ju bara ett barn.
PTA meets Anna!
Hahaha, vilken soppa.
Vart skall jag börja?
Elitist som jag är får jag svårt att hålla mig, biter mig i läppen, ler i mjugg och lite klåda då jag till första möte får höra Rektor och en av Förskolelärarna prata GENOM att dra fram en OH apparat, med OH blad och de lägger papper över halva OHpappret för att vi inte skall se vad som står där nere i förtid...
Sen har de gjort en powerpointpresentation, med bara bilder? Why? Varför inte använda XP´s egna bildspelsfunktion?
Herregud! Ska mina barn gå i denna teknikfattiga skola? Skulle inte tro det!
Självklart är det ur en miljard anledningar bäst ifall Amanda går här ute där vi bor men om jag redan innan var kluven och tänkte på andra alternativ kan jag ju lugnt säga att förvirringen är stor just nu.
Så skönt när stereotyper bekräftar sig själva. De som framför sterotypa frågor och går igång när allt inte sköts enligt protokollet. Skolbussarna saknar bälte, hej o hå hur tiderna var förlagda för de som åter skolbuss. Samtalsämnet om busstiderna tog säkert 40 minuter. Att man som förälder allvarligt överväger att låta sin 6 åring åka skolbuss själv, ja det var tydligen inte konstigt med, men att skolan inte låter de små barnen åka vilken buss som helst, dvs vilken av avgångarna som helst pga att man följer skollagen och att det stör det pedagogiska arbetet var tydligen upprörande.
Om varför de visade information via OH apparat var det tydligen ingen som undrade.
Barnen i förskoleklass får inte lära sig läsa, utan möjligtvis bokstäverna. Säg det till min dotter som kan räkna 11+8 i huvudet och 7-2 samt kan skriva meningar på säkert 12 ord eller mer och läser sina egna böcker.
Skulle inte tro att hon skall gå där hon får lära sig hur man skriver B och att man skall skriva böjarna åt rätt håll. Wow, det lär ju utmana Amanda.
Ketchup eller light, kalorier eller aspartan? Inget barn blir tjock av det de gör och äter i skolan, det är föräldrarna som gör sina barn tjocka. Vem bryr sig? Varför är ketchup eller light viktigt. Gilla läget liksom.
Finns det hem och skola undrar en förälder, men är du klok i huvudet? Ett mycket starkt minne jag har från ett föräldramöte i 4:an eller 5:an var att hem och skola människorna diskuterade videovåldet, och jag tänkte att när jag blir förälder så skall jag kämpa emot varenda hem och skola typ, plysch, velor och videovåldet, ursch! Vad har skolan med det att göra? Det är föräldrarna som låter barn titta på video som det hette då.
Ja herregud vad jag längtar till att delta på mitt första kreativa föräldramöte där vi föräldrar skall komma överens om utflykter eller annat. Jag har väntat på detta sedan jag själv gick i mellanstadiet. Allvarligt, vad är det som är så allvarligt?
Bomull, hela tiden bomull, ska vi linda in våra barn i bomull? Ställa krav på sin omgivning, det är tydligen helt ok, krav på skolan på en massa saker som det givetvis inte styr över själva då upphandlingar görs central, engagera dig politiskt då människa, då har du en möjlighet. Men att ställa krav på sitt eget barn, nää, det är ju bara ett barn.
PTA meets Anna!
Etiketter:
Synpunkter
Liberal that´s me!
Much fuss about nothing skulle kunna ha varit en annan rubrik på det här inlägget.
Det är väldigt lite som chockar mig, vet inte när jag blev chockad/förvånad sist. Inte att blanda ihop med att saker kan vara otippade eller ha höga odds.
I lule skulle de ställa in fackeltåg för att hedra minnet av förintelsen. Jaha, tänker jag, om de såg en konflikt med det som händer i Gaza so let it be. Men se, det tyckte inte världen! Jag är inte emot principen att man demonstrerar eller går i fackeltåg. Det är helt upp till dem som vill göra det för att markera sin tillhörighet eller sin ståndpunkt.
Mig ser ni nog inte i något sådant tåg någon gång i mitt liv. Jag är inte en människa som engagerar mig så mycket i saker, jag engagerar mig i människor. Jag hjälper, stödjer och gör allt för en människa som behöver, önskar eller ropar på hjälp (även de som inte tror att de behöver min hjälp.) But not for a cause!
Jag tänker att om de ställde in pga för lite deltagande eller för att de inte har pengar eller att någon är sjuk. Är det lika stötande då? I mina ögon måste de få ställa in. Jag förstår de som argumenterar att förintelsen är bland det hemskaste som hänt i världshistorien.
Men att demonstrera till minne hela tiden för Ådalen, första maj osv? Nja är det så vi når ut idag? För vem demonstrerar vi? Inom mig vet jag ju att det är en allvarlig händelse? Är det för kommande generationer, gör något på Youtube istället då? Skolan kanske, vore kanon om man kunde lita på att skolorna vidarebefodrar sådana historiska händelser.
Jaha, säkert sitter någon där i stugan, barnpornografi, misshandel, darfur osv. Javisst men inte får de i darfur det bättre om jag går och demonstrerar, då är det väl bättre om jag lägger en dagslön eller åker dit eller gör en dags operationdagsverken?
Ärligt så är ju själva poängen att jag inte stör mig, vare sig det är demonstration för något eller de ställer in.
Om Jordan eller Viktoria Silverstedt vill visa sin brazilian wax, so let it be! De är väl stolta över det de har, Percy Nilsson är stolt över bland annat Malmö FF, hepp.
Så i så mångt och mycket är jag liberal till min läggning, där David Hume. har många poänger. Men även hela humanismen med Erasmus av Rotterdam tilltalade mig när jag pluggade.
Jag föredrar högt i tak och att man får säga och göra i princip vad man vill, inom rimlighetens gränser. Vad är nu rimlighetens gränser, ja det är väl när man gör någon annan illa. Jaha, gör man någon annan illa genom att vara ärlig, ja kanske man kan såra någon. Men det är inte detsamma i min värld som att göra någon illa.
Rätt o fel, givet ovanstående så tänker jag mest på självklara saker som övergrepp i olika former tex.
Fördömande då? Ja, jag är liberal och jag är lite fördömande oxå. Hur gick nu det här ihop? Jag fördömer de som fördömer och som gnäller. Givetvis de som sitter med socialbidrag i tv rutan och gråter och med snusdosan på bordet eller siggen i hand och säger...
-Sluta med tobak är det sista jag tänker göra, för något skall jag unna mig själv.
Hmm, där är jag inte så liberal längre, eller hur var det nu med den fria viljan.
Självklart får människan sitta med sitt snus och sin tobak, varför skall jag bry mig, men när det blir till en beklagan, ja då stör jag mig. Om de bara kunde låta bli att föra in tycka synd om, martyr aspekten i sin situation. Alla kan resa sig som fenix ur askan! Med lite vilja och jävlar anamma kommer man långt om man inte hindras av alla hinder man själv har byggt upp och sen tycker synd om sig själv för att man är för kort.
Så länge man står för det man gör och står för det man tycker så är man home free!
Det är väldigt lite som chockar mig, vet inte när jag blev chockad/förvånad sist. Inte att blanda ihop med att saker kan vara otippade eller ha höga odds.
I lule skulle de ställa in fackeltåg för att hedra minnet av förintelsen. Jaha, tänker jag, om de såg en konflikt med det som händer i Gaza so let it be. Men se, det tyckte inte världen! Jag är inte emot principen att man demonstrerar eller går i fackeltåg. Det är helt upp till dem som vill göra det för att markera sin tillhörighet eller sin ståndpunkt.
Mig ser ni nog inte i något sådant tåg någon gång i mitt liv. Jag är inte en människa som engagerar mig så mycket i saker, jag engagerar mig i människor. Jag hjälper, stödjer och gör allt för en människa som behöver, önskar eller ropar på hjälp (även de som inte tror att de behöver min hjälp.) But not for a cause!
Jag tänker att om de ställde in pga för lite deltagande eller för att de inte har pengar eller att någon är sjuk. Är det lika stötande då? I mina ögon måste de få ställa in. Jag förstår de som argumenterar att förintelsen är bland det hemskaste som hänt i världshistorien.
Men att demonstrera till minne hela tiden för Ådalen, första maj osv? Nja är det så vi når ut idag? För vem demonstrerar vi? Inom mig vet jag ju att det är en allvarlig händelse? Är det för kommande generationer, gör något på Youtube istället då? Skolan kanske, vore kanon om man kunde lita på att skolorna vidarebefodrar sådana historiska händelser.
Jaha, säkert sitter någon där i stugan, barnpornografi, misshandel, darfur osv. Javisst men inte får de i darfur det bättre om jag går och demonstrerar, då är det väl bättre om jag lägger en dagslön eller åker dit eller gör en dags operationdagsverken?
Ärligt så är ju själva poängen att jag inte stör mig, vare sig det är demonstration för något eller de ställer in.
Om Jordan eller Viktoria Silverstedt vill visa sin brazilian wax, so let it be! De är väl stolta över det de har, Percy Nilsson är stolt över bland annat Malmö FF, hepp.
Så i så mångt och mycket är jag liberal till min läggning, där David Hume. har många poänger. Men även hela humanismen med Erasmus av Rotterdam tilltalade mig när jag pluggade.
Jag föredrar högt i tak och att man får säga och göra i princip vad man vill, inom rimlighetens gränser. Vad är nu rimlighetens gränser, ja det är väl när man gör någon annan illa. Jaha, gör man någon annan illa genom att vara ärlig, ja kanske man kan såra någon. Men det är inte detsamma i min värld som att göra någon illa.
Rätt o fel, givet ovanstående så tänker jag mest på självklara saker som övergrepp i olika former tex.
Fördömande då? Ja, jag är liberal och jag är lite fördömande oxå. Hur gick nu det här ihop? Jag fördömer de som fördömer och som gnäller. Givetvis de som sitter med socialbidrag i tv rutan och gråter och med snusdosan på bordet eller siggen i hand och säger...
-Sluta med tobak är det sista jag tänker göra, för något skall jag unna mig själv.
Hmm, där är jag inte så liberal längre, eller hur var det nu med den fria viljan.
Självklart får människan sitta med sitt snus och sin tobak, varför skall jag bry mig, men när det blir till en beklagan, ja då stör jag mig. Om de bara kunde låta bli att föra in tycka synd om, martyr aspekten i sin situation. Alla kan resa sig som fenix ur askan! Med lite vilja och jävlar anamma kommer man långt om man inte hindras av alla hinder man själv har byggt upp och sen tycker synd om sig själv för att man är för kort.
Så länge man står för det man gör och står för det man tycker så är man home free!
Etiketter:
Synpunkter
Kanal 5 och text tv
Jag känner mig som den som ringde in till Tips-Extra eller om det var på Tipslördag och gnällde över att man ändrat eller tagit bort plinget då man visade att ett lag gjort mål. Den som orkar googla reda på det på youtube får gärna lägga in en kommentar, vore roligt att höra.
Vad i hela friden gör TT nyheterna på Kanal 5´s text tv, aftonbladets text tv på 5:an är ju ren och skär underhållning.
På stugan är text tv enda kanal till verkligheten.
I många år har vi varit lite oense om huruvida vi skulle ha tv på stugan, baserat på att man har haft olika förutsättningar och säsonger som man vistats där.
För mig är nyheterna livsviktiga och text tv junkie som jag är så klarar jag mig bra med det, detta i fall att jag missar nyheterna, vilket man ofta gör på tex stugan eller om man lever som jag med ömsom ganska sena kvällar hem och annars barn som skall i säng runt 19 tiden.
Droppen var då det tog 2 veckor för oss att få veta att Tyson bitit av Holyfield en bit av örat. Sen dess har vi åtminstone haft en tv i friggeboden. Visst finns radio och så men efter att ha jobbat hårt med renovering i många år så har vi inte haft tid att sitta med radion på och går kap/geringssågen varm så tar den liksom över ljudet.
Men nu... denna sommar är det givet att uppkopplingen måste till. Inte för att den typen av nyheter är livsavgörande, ej heller Tyson/Holyfield men det känns bara inte så kul att sitta på läktaren och inte hänga med, kalla det behov av kontroll eller vad ni vill. Oavsett så är det kul att hänga med lite.
Men framför allt återinför aftonbladets text tv nyheter istället för TT´s.
Vad i hela friden gör TT nyheterna på Kanal 5´s text tv, aftonbladets text tv på 5:an är ju ren och skär underhållning.
På stugan är text tv enda kanal till verkligheten.
I många år har vi varit lite oense om huruvida vi skulle ha tv på stugan, baserat på att man har haft olika förutsättningar och säsonger som man vistats där.
För mig är nyheterna livsviktiga och text tv junkie som jag är så klarar jag mig bra med det, detta i fall att jag missar nyheterna, vilket man ofta gör på tex stugan eller om man lever som jag med ömsom ganska sena kvällar hem och annars barn som skall i säng runt 19 tiden.
Droppen var då det tog 2 veckor för oss att få veta att Tyson bitit av Holyfield en bit av örat. Sen dess har vi åtminstone haft en tv i friggeboden. Visst finns radio och så men efter att ha jobbat hårt med renovering i många år så har vi inte haft tid att sitta med radion på och går kap/geringssågen varm så tar den liksom över ljudet.
Men nu... denna sommar är det givet att uppkopplingen måste till. Inte för att den typen av nyheter är livsavgörande, ej heller Tyson/Holyfield men det känns bara inte så kul att sitta på läktaren och inte hänga med, kalla det behov av kontroll eller vad ni vill. Oavsett så är det kul att hänga med lite.
Men framför allt återinför aftonbladets text tv nyheter istället för TT´s.
Etiketter:
Synpunkter
tisdag 27 januari 2009
Olika dansstilar
Sitter och lyssnar kanske på en av världens bästa skivor. Försöker jobba men shit, ta hit en öl o ett dansgolv så skall ni se lite Anna moves.
Absolute Synth spelas såklart!
Kommer på att om dessa låtar skulle spelas på dansgolvet så har jag särskilda moves för detta, dvs för denna typ av musik.
Jag skulle absolut inte kunna köra samma stil om det var Gloria Gayners "I will survive" eller Dio´s "Holy diver".
Don efter person som det heter, likaledes så kör i alla fall jag lite olika roller/stilar/moves beroende på musiken som spelas.
Bjuder ni upp?!!
Absolute Synth spelas såklart!
Kommer på att om dessa låtar skulle spelas på dansgolvet så har jag särskilda moves för detta, dvs för denna typ av musik.
Jag skulle absolut inte kunna köra samma stil om det var Gloria Gayners "I will survive" eller Dio´s "Holy diver".
Don efter person som det heter, likaledes så kör i alla fall jag lite olika roller/stilar/moves beroende på musiken som spelas.
Bjuder ni upp?!!
Etiketter:
Reflektioner
Minnesmästare
Snöade som vanligt in på en dokumentär tidigar, den här gången handlade det om Minnesmästare och deras tävlan i VM.
Helt sjukt galet vad de kan komma ihåg saker och har lite olika strategier för sig för att minnas. Ofta minns de genom att associera till bilder och andra saker som tex att hacka lök är siffrorna 346, typ.
Helt galet!
Kolla hur bra minne du har – försök minnas orden
Läs igenom de 20 orden i listan nedan – och kom ihåg dem.
Ge inte upp direkt bara för att du tror att du inte kan minnas mer än några få ord. Det här ska inte vara lätt.Vänd blad i tidningen och läs där en stund. Försök sedan att minnas så många som möjligt av orden.
Skorsten
Penna
Tavla
Elefant
Tekanna
Säng
Påsklilja
Himmel
Bil
Mygga
Segel
Diskställ
Pedal
Matta
Bok
Trappa
Get
Duk
Grankotte
Klocka
Det här är ett svårt test. Få 30-åringar klarar mer än hälften av orden.
Hybris som jag har så anser jag att jag generellt har rätt bra minne och jag är en bildmänniska, dvs jag kommer ihåg saker, fakta, händelser genom att associera till vilket rum jag var i när jag hörde det hela, vilket stycke det där stod i på sidan osv.
Jag är nu rätt taggad på att försöka träna upp minnet genom att läsa på om olika tekniker, inte för att jag tror eller orkar sträva efter att vara med på något minnesVM men ändå för att jag tror att jag kan vara ganska bra.
Tänk att kunna minnas 6-20 kortlekar, rätt ok va om man spelar Gin Rummy :-).
Helt sjukt galet vad de kan komma ihåg saker och har lite olika strategier för sig för att minnas. Ofta minns de genom att associera till bilder och andra saker som tex att hacka lök är siffrorna 346, typ.
Helt galet!
Kolla hur bra minne du har – försök minnas orden
Läs igenom de 20 orden i listan nedan – och kom ihåg dem.
Ge inte upp direkt bara för att du tror att du inte kan minnas mer än några få ord. Det här ska inte vara lätt.Vänd blad i tidningen och läs där en stund. Försök sedan att minnas så många som möjligt av orden.
Skorsten
Penna
Tavla
Elefant
Tekanna
Säng
Påsklilja
Himmel
Bil
Mygga
Segel
Diskställ
Pedal
Matta
Bok
Trappa
Get
Duk
Grankotte
Klocka
Det här är ett svårt test. Få 30-åringar klarar mer än hälften av orden.
Hybris som jag har så anser jag att jag generellt har rätt bra minne och jag är en bildmänniska, dvs jag kommer ihåg saker, fakta, händelser genom att associera till vilket rum jag var i när jag hörde det hela, vilket stycke det där stod i på sidan osv.
Jag är nu rätt taggad på att försöka träna upp minnet genom att läsa på om olika tekniker, inte för att jag tror eller orkar sträva efter att vara med på något minnesVM men ändå för att jag tror att jag kan vara ganska bra.
Tänk att kunna minnas 6-20 kortlekar, rätt ok va om man spelar Gin Rummy :-).
måndag 26 januari 2009
Växa fritt
Har haft datastress just innan jag skulle gå och lägga mig, var tvungen att göra vissa saker innan morgonen och allt sket sig pga att telias bredband valde att stänga modemet var tionde minut för att gå o kolla uppdateringar o supporten har stängt... grrrrr.
Jag la till slut ned skiten och gick o la mig, läser, IPod:ar en liten stund och försöker sova, i human tid, skall upp tidigt. Men nej, sova är inte att tänka på, stressnivån är galet hög.
Nu växer den med inte mindre än att jag måste och borde sova, vilket inte gör det ett dugg lättare att hälsa på hos John Blund.
Så mina tankar skenar, de far, jag bygger hus, jag har fått kontakt med gamla bekanta via facebook, jag tänker på jobb och familj.
Sen kommer tankarna på att en av de människor som känner mig allra bäst här i livet. En av de som vet nästan allt om mig och ofta vet innan jag själv... o jag är rätt bra koll på mig själv så att säga.
Tankar kommer på saknad, för att jag hör massa lugna låtar och så kommer "Belive in love" Scorpions och då kan jag inte hålla mig längre. Ok, det finns vissa antydningar på en kärlekssång men om man bortser från den lilla antydningen för det handlar inte om den typen av bo tillsammans, vara ihop kärlek för mig, utan om djup och innerlig kontakt, så se till själva texten och så känner jag, så uppfattar jag det hela.
Det är tungt för den personen finns inte i mitt liv längre, den personen behöver växa fritt, hitta sig själv i sitt nya liv och där jag tydligen än så länge inte har någon plats. Det gör ont, men är ändå förståeligt på något sätt. Det finns fler anledningar till varför det gör ont och är svårt och det är mina barn som räknat personen som en i sin familj och som också uttrycker sin saknad. Så jag skall inte bara hantera min egen sorg, för det är det, jag skall även hantera deras. O alla som har barn vet att sin egen sorg är kattpiss i jämförelse med ens barns. Olyckligtvis letade jag ett kort igår och råkade se ett kort på personen som sitter med min son i knät på ett studentkalas och min son sitter snett över personens knän och personen, snusar,ser ut som personen luktar o lutar ansiktet och munnen mot min sons huvud. En sådan där underbar bild som förmedlar en massa känslor.
Det skulle vara så mycket lättare om jag fick bli arg, om jag visste varför jag inte är delaktig i dennes liv och den resa som den personen nu gör. Jag har genom åren haft en del uppbrott med vänner men oftast har det varit för att vi behövde växa på vart håll o hade sugit ut allt vi behövde från varandra, levt och umgåtts intensivt i något eller några år och för många konflikter gjort att förtroende och glädjen med varandra försvunnit, samt ungdomlig förgänglighet och för lite förståelse för vad en riktigt vän innebär. Ibland på grund av flytt eller att man bara styrt om umgänget på grund av studier, förhållanden mm. Ibland har jag återfått kontakt med dessa personer på grund av omständigheter som fört oss mot varandra, det kan bero på en otroligt massa saker. Ibland för att man stöter på varann på stan, ibland på annat sätt och nu på senare år via internet kan man ju hitta det mesta.
Jag är på inget sätt en långsint person och träffar jag på någon och vi känner att det finns något att ge varann så varför inte hålla kontakt på mer eller mindre regelbunda sätt.
Men i detta fall har jag inte gjort något fel, vi har inte bråkat initalt, jag har inte dömt, fördömt, försökt styra. Jag har många bra egenskaper och jag har några mindre bra då jag är snabb i mitt omdömme o alltid vill skydda mina nära o kära från andra som kan göra dem illa och där de själva är villrådiga. I detta fall har jag bara lyssnat, egentligen inte sagt mycket, för jag har egentligen inte fått chansen vid så många tillfällen och jag har varit öppen för den förändring personen står inför. Inte kanske klappat händer av förtjusning och stått på muren med flagga men ej heller något negativt, faktiskt väldigt neutralt för att vara mig.
Ändå sitter jag är mitt i natten och känner att jag inget förstår. Självklart skall personen få göra sin resa och allt handlar inte om mig, tro mig detta handlar om så mycket mer än mig, men jag är ledsen, jag är besviken, det gör ont. Jag är en känslomänniska och jag har lätt att leva ut och uttrycka mina känslor både glädje o sorg så, hepp thats me.
-No shit sherlock!
Jag längtar ibland så, det är en del av mig som saknas. Men jag är medveten om att personen måste få göra denna resa på sitt sätt och vart det för oss får framtiden utvisa. Personen måste få växa fritt och hitta sig själv o jag kan förstå att det kan bli svårt om bland annat jag är en del av det då bland annat jag påminner för mycket om ett annat liv. Ibland behöver man distansera sig för att få utrymme, självklart.
Utrymme att bli någon annan, inte helt olik den förre men kanske det är svårt i sällskap med dem som känner en bättre än en själv, man måste iträda sig en roll då man genomgår olika faser i sitt liv tror jag. Man måste tro på det, leva sig in i det vad det nu kan vara. Det gäller inte minst då vi börjar plugga, hela sättet att tänka, beteendet, kroppsföringen ändras hos unga studenter. De lever nu studentliv, de är en student, nyss var de en tonåring med tonåringens alla problem men nu är det något annat som gäller och man anmammar det till 100%. Sen bryts det för man skall ut i arbetslivet och då genomgår man ånyo en sådan fas och blir, ja, en karriärist eller något annat.
Lite som beteendevetare hävdar delvis, att vi kan kontrollera alla våra sinnestämningar och vår vilja och lust bara genom att tänka. Vi kan tänka oss glada utan anledning, vi kan tänka oss arga utan anledning bara genom att göra några fysiska justeringar. Knyt näven, rynka ögonen o stirra in i väggen en liten stund, du kommer att känna att värmen stiger i kroppen, att pulsen ökar, att du börjar bli lite småarg och snart pirrar det i handen. Bara för att du gjorde vissa saker med kroppen, coolt va?
Själv behövde jag o min bästa vän och min bäste kritiker, som står mig allra kärast, den som är som en del av mig, en paus. Vi var för tajta, för beroende av varandra och hade svårt att anpassa oss till nya förutsättningar där fler delade vår vardag. I det fallet krävdes en rejäl urladdning och för lång tid av tystnad, men säkert nödvändig tystnad. Men där visste jag vad det berodde på, vad som gick fel.
Så även om jag ömsom tänker att skit samma livet har så mycket mer och det finns så många fler som jag istället kan lägga min tid på som förhoppningsvis vill ha min tid. Så ömsom tänker jag att vad tokigt det kan bli, så otippat och så ömsom (om man kan tänka ömsom hur många gånger som helst?) jävla skit, dynghög.
Jag vet med stor erfarenhet att detta kommer att lägga sig och jag kommer utan problem kunna hantera denna situation, vilket jag redan gör så mycket bättre idag än för någon månad sedan. Men då o då så kommer det lite väl mycket känslor på en o samma gång, så jag får väl ha mitt sorgearbete på mitt sätt och hantera det som jag behöver precis som den personen behöver hantera sitt på sitt sätt. Det finns väl inget rätt o fel i detta bara några personer som hanterar saker på sitt sätt i ett fritt liv.
Det som jag skulle ha önskat mest var att det varit ett gemensamt beslut som i tidigare situationer. Vi kanske inte ens funkar att umgås längre, vi kanske inte har kul längre ihop, men det hade varit skönt om vi hade varit flera om det beslutet. För det är helt ok att man växer ifrån varandra eller har sporadisk kontakt, herregud ingen äger någon annan inte ens om man är gift o har barn ihop.
Jag la till slut ned skiten och gick o la mig, läser, IPod:ar en liten stund och försöker sova, i human tid, skall upp tidigt. Men nej, sova är inte att tänka på, stressnivån är galet hög.
Nu växer den med inte mindre än att jag måste och borde sova, vilket inte gör det ett dugg lättare att hälsa på hos John Blund.
Så mina tankar skenar, de far, jag bygger hus, jag har fått kontakt med gamla bekanta via facebook, jag tänker på jobb och familj.
Sen kommer tankarna på att en av de människor som känner mig allra bäst här i livet. En av de som vet nästan allt om mig och ofta vet innan jag själv... o jag är rätt bra koll på mig själv så att säga.
Tankar kommer på saknad, för att jag hör massa lugna låtar och så kommer "Belive in love" Scorpions och då kan jag inte hålla mig längre. Ok, det finns vissa antydningar på en kärlekssång men om man bortser från den lilla antydningen för det handlar inte om den typen av bo tillsammans, vara ihop kärlek för mig, utan om djup och innerlig kontakt, så se till själva texten och så känner jag, så uppfattar jag det hela.
Det är tungt för den personen finns inte i mitt liv längre, den personen behöver växa fritt, hitta sig själv i sitt nya liv och där jag tydligen än så länge inte har någon plats. Det gör ont, men är ändå förståeligt på något sätt. Det finns fler anledningar till varför det gör ont och är svårt och det är mina barn som räknat personen som en i sin familj och som också uttrycker sin saknad. Så jag skall inte bara hantera min egen sorg, för det är det, jag skall även hantera deras. O alla som har barn vet att sin egen sorg är kattpiss i jämförelse med ens barns. Olyckligtvis letade jag ett kort igår och råkade se ett kort på personen som sitter med min son i knät på ett studentkalas och min son sitter snett över personens knän och personen, snusar,ser ut som personen luktar o lutar ansiktet och munnen mot min sons huvud. En sådan där underbar bild som förmedlar en massa känslor.
Det skulle vara så mycket lättare om jag fick bli arg, om jag visste varför jag inte är delaktig i dennes liv och den resa som den personen nu gör. Jag har genom åren haft en del uppbrott med vänner men oftast har det varit för att vi behövde växa på vart håll o hade sugit ut allt vi behövde från varandra, levt och umgåtts intensivt i något eller några år och för många konflikter gjort att förtroende och glädjen med varandra försvunnit, samt ungdomlig förgänglighet och för lite förståelse för vad en riktigt vän innebär. Ibland på grund av flytt eller att man bara styrt om umgänget på grund av studier, förhållanden mm. Ibland har jag återfått kontakt med dessa personer på grund av omständigheter som fört oss mot varandra, det kan bero på en otroligt massa saker. Ibland för att man stöter på varann på stan, ibland på annat sätt och nu på senare år via internet kan man ju hitta det mesta.
Jag är på inget sätt en långsint person och träffar jag på någon och vi känner att det finns något att ge varann så varför inte hålla kontakt på mer eller mindre regelbunda sätt.
Men i detta fall har jag inte gjort något fel, vi har inte bråkat initalt, jag har inte dömt, fördömt, försökt styra. Jag har många bra egenskaper och jag har några mindre bra då jag är snabb i mitt omdömme o alltid vill skydda mina nära o kära från andra som kan göra dem illa och där de själva är villrådiga. I detta fall har jag bara lyssnat, egentligen inte sagt mycket, för jag har egentligen inte fått chansen vid så många tillfällen och jag har varit öppen för den förändring personen står inför. Inte kanske klappat händer av förtjusning och stått på muren med flagga men ej heller något negativt, faktiskt väldigt neutralt för att vara mig.
Ändå sitter jag är mitt i natten och känner att jag inget förstår. Självklart skall personen få göra sin resa och allt handlar inte om mig, tro mig detta handlar om så mycket mer än mig, men jag är ledsen, jag är besviken, det gör ont. Jag är en känslomänniska och jag har lätt att leva ut och uttrycka mina känslor både glädje o sorg så, hepp thats me.
-No shit sherlock!
Jag längtar ibland så, det är en del av mig som saknas. Men jag är medveten om att personen måste få göra denna resa på sitt sätt och vart det för oss får framtiden utvisa. Personen måste få växa fritt och hitta sig själv o jag kan förstå att det kan bli svårt om bland annat jag är en del av det då bland annat jag påminner för mycket om ett annat liv. Ibland behöver man distansera sig för att få utrymme, självklart.
Utrymme att bli någon annan, inte helt olik den förre men kanske det är svårt i sällskap med dem som känner en bättre än en själv, man måste iträda sig en roll då man genomgår olika faser i sitt liv tror jag. Man måste tro på det, leva sig in i det vad det nu kan vara. Det gäller inte minst då vi börjar plugga, hela sättet att tänka, beteendet, kroppsföringen ändras hos unga studenter. De lever nu studentliv, de är en student, nyss var de en tonåring med tonåringens alla problem men nu är det något annat som gäller och man anmammar det till 100%. Sen bryts det för man skall ut i arbetslivet och då genomgår man ånyo en sådan fas och blir, ja, en karriärist eller något annat.
Lite som beteendevetare hävdar delvis, att vi kan kontrollera alla våra sinnestämningar och vår vilja och lust bara genom att tänka. Vi kan tänka oss glada utan anledning, vi kan tänka oss arga utan anledning bara genom att göra några fysiska justeringar. Knyt näven, rynka ögonen o stirra in i väggen en liten stund, du kommer att känna att värmen stiger i kroppen, att pulsen ökar, att du börjar bli lite småarg och snart pirrar det i handen. Bara för att du gjorde vissa saker med kroppen, coolt va?
Själv behövde jag o min bästa vän och min bäste kritiker, som står mig allra kärast, den som är som en del av mig, en paus. Vi var för tajta, för beroende av varandra och hade svårt att anpassa oss till nya förutsättningar där fler delade vår vardag. I det fallet krävdes en rejäl urladdning och för lång tid av tystnad, men säkert nödvändig tystnad. Men där visste jag vad det berodde på, vad som gick fel.
Så även om jag ömsom tänker att skit samma livet har så mycket mer och det finns så många fler som jag istället kan lägga min tid på som förhoppningsvis vill ha min tid. Så ömsom tänker jag att vad tokigt det kan bli, så otippat och så ömsom (om man kan tänka ömsom hur många gånger som helst?) jävla skit, dynghög.
Jag vet med stor erfarenhet att detta kommer att lägga sig och jag kommer utan problem kunna hantera denna situation, vilket jag redan gör så mycket bättre idag än för någon månad sedan. Men då o då så kommer det lite väl mycket känslor på en o samma gång, så jag får väl ha mitt sorgearbete på mitt sätt och hantera det som jag behöver precis som den personen behöver hantera sitt på sitt sätt. Det finns väl inget rätt o fel i detta bara några personer som hanterar saker på sitt sätt i ett fritt liv.
Det som jag skulle ha önskat mest var att det varit ett gemensamt beslut som i tidigare situationer. Vi kanske inte ens funkar att umgås längre, vi kanske inte har kul längre ihop, men det hade varit skönt om vi hade varit flera om det beslutet. För det är helt ok att man växer ifrån varandra eller har sporadisk kontakt, herregud ingen äger någon annan inte ens om man är gift o har barn ihop.
söndag 25 januari 2009
Beta av på listan
Jag har en sådan där lista i bakhuvudet som aldrig kommer att ta slut!
Det handlar om något som ligger i en kista som jag skulle vilja och behöva ta itu med.
I en brudkista som jag fått från farfar (och pappa) har jag sådant som beskriver hela mitt liv.
I den kistan ligger alla mina brev som jag fått, för en herrans massa år sedan typ 1995 sorterade jag alla brev och knöt om dem med sidenband. Olika sidenband för brev från olika personer.
Jag har även alla vykort och julkort och födelsekort i plastkorgar i den kistan, kanske lite mer osorterat.
Sedan hela 2000 talet har jag bara stoppat in alla kort i kistan utan att över huvudtaget bry mig om någon form av sortering.
Några fysiska brev var det länge sedan jag fick och skickade själv men det är en del kort.
Sedan vi fick barn har det ju även kommit en hel del kort till dem.
Allt ligger huller ombuller och inom mig så skall jag ta itu med detta och knyta sidenband om barnens saker också, så de har, när de blir mer vuxna och kanske en dag tycker att det finns något mysigt över det hela, lär dröja förvisso, men det är möjligt att dagen kommer och det får väl ligga där så länge.
I kistan har jag även mina dagböcker, jag skrev litegrann när jag var i tonåren, men sedan gick jag över till att skriva i elevkalendern under gymnasietiden.
I kistan finns även alla negativ från foton tagna innan 2003.
Det finns alltså lite att spara i kistan.
Några saker mer finns i kistan och det är några pärmar med mina gamla bokmärken och min bror gamla frimärken.
Så i mitt bakhuvud finns en lista på att fixa och sortera upp alla korten, till Amanda, Douglas och till oss. Jag skulle även behöva gå igenom bokmärkena och byta ut pärmarna då klistret för länge sedan slutat fungera och bokmärkena bara ramlar ut.
Sen har vi frimärkena som också hamnat lite hipp som happ under årens gång och skulle behöva att någon satte sig och försökte bringa lite ordning.
Detta är ju saker av grymt lågprioriterad kvalité, något jag tänker att jag gör när jag har tid över, när nu det blir... Långtidsjukskriven och familjen på åland en hel sommar??
Ja, jag vet inte när detta kommer att ske och de ligger rätt bra där i kistan.
Men i kistan finns även mina gamla adressböcker och det ser ni har jag länge tänkt att jag skulle se över, typ kolla in alla människor på facebook.
Sagt och gjort, igårkväll hade jag en helkväll för mig själv, oki kidsen var hemma men från åtta så var det lugnt och jag satte mig och började gå igenom mina adressböcker.
MEN så uppstod den märkliga fenomenet, vilka är dessa människor? Herregud, har jag glömt ett tredjedels liv? Jag tänkte så det knakade men säkert 45% var för mig ett mysterium.
Så jag försöker, tankar kommer tillbaka, många från casinot givetvis då vi ofta ringde för att byta pass. Människor som jag endast jobbade med kanske 1 1/2 1992-94, förstår om jag inte riktigt greppade vilka de var på en gång. Många var ju studenter som flyttade hem eller till sthlm för att börja jobba.
Men det är många som jag borde vet vilka det är och varför jag hade dem i min adressbok. Ännu mer mysterium blev det när jag läste mina elevkalendrar och där jag dag för dag beskrev vilka jag umgicks med. Så vem var nicke? vem var kompis kusin? vem var fredrik?
Ja herregud, jag satt med gott vin och tiden gick.
Givetvis har jag en urkälla, en som kan hjälpa mig med mycket och tillsammans kan vi frammana de mest bortglömda fester, minnen och människor. Jag rinde Majsan, fick lite klarhet i en hel del men fortsatte sen med telefonboken och elevkalendern.
Jag började helt enkelt om från början, och vips nu var det en himla massa som föll på plats, kanske kan jag inte helt hundra se alla ansikten framför mig men visst, många fler fick liv och plats i mitt minne.
Undrar hur många människor man skulle kunna ha haft flytade om man varit bra på att behålla kontakt med människor i ens periferi. Undrar även hur mycket av detta minnesbortfall beror på att jag inte bott i ume på så många år och jag sällan är där och hänger. Skulle jag bo där skulle jag ju se en hel del av dessa människor, eller deras kompisar och så skulle allt falla på plats på ett lättare sätt. Många har flyttat verkar det som och det hedrar dem, mina förutfattade meningar kanske bara var förutfattade meningar. Det finns många umebor i diaspora.
Hur som var det riktigt roligt och jag verkar ju onekligen ha haft det roligt mellan 16-20 enligt elevkalendern, givetvis mycket hjärtesorg också. Det som förvånade mig mest var mina resor till cirkusen, så lätt allt verkade och vilken energi jag måste ha haft på den tiden. Det fanns knappast något utrymme för att bara hänga. Det kunde vara till luxemburg en torsdag, hem verkar det som på söndagen, till videobutiken och jobba och sen skola på måndag? Känns bara helt osannolikt, men det står så och jag har inget skäl att tvivla. Därimellan var jag till någon eller någon var till mig och "fika". Vad fikade vi då? Jag började dricka kaffe först vid 25 årsåldern.
Anyhow, kul var det och några hittade jag på facebook, men även där förvånansvärt få ändå. Sen kan ju många ha bytt namn, både män och kvinnor gör ju det lite mer frekvent nuförtiden. Som monky som nu heter Ottilliana, det är ju inte helt enkelt för en gammal klasskompis till henne att veta om man inte fortfarande är vänner.
Skall bli spännande och se hur drömmarna ter sig närmaste veckorna, sådant här brukar jobba i det undermedvetna hos mig och jag brukar ofta fånga in sådana gamla bekanta i drömmar då de kommit på tal.
So one thing down och några kvar to go!
Kul var det i alla fall och kvällen gick fort och blev sen.
Det handlar om något som ligger i en kista som jag skulle vilja och behöva ta itu med.
I en brudkista som jag fått från farfar (och pappa) har jag sådant som beskriver hela mitt liv.
I den kistan ligger alla mina brev som jag fått, för en herrans massa år sedan typ 1995 sorterade jag alla brev och knöt om dem med sidenband. Olika sidenband för brev från olika personer.
Jag har även alla vykort och julkort och födelsekort i plastkorgar i den kistan, kanske lite mer osorterat.
Sedan hela 2000 talet har jag bara stoppat in alla kort i kistan utan att över huvudtaget bry mig om någon form av sortering.
Några fysiska brev var det länge sedan jag fick och skickade själv men det är en del kort.
Sedan vi fick barn har det ju även kommit en hel del kort till dem.
Allt ligger huller ombuller och inom mig så skall jag ta itu med detta och knyta sidenband om barnens saker också, så de har, när de blir mer vuxna och kanske en dag tycker att det finns något mysigt över det hela, lär dröja förvisso, men det är möjligt att dagen kommer och det får väl ligga där så länge.
I kistan har jag även mina dagböcker, jag skrev litegrann när jag var i tonåren, men sedan gick jag över till att skriva i elevkalendern under gymnasietiden.
I kistan finns även alla negativ från foton tagna innan 2003.
Det finns alltså lite att spara i kistan.
Några saker mer finns i kistan och det är några pärmar med mina gamla bokmärken och min bror gamla frimärken.
Så i mitt bakhuvud finns en lista på att fixa och sortera upp alla korten, till Amanda, Douglas och till oss. Jag skulle även behöva gå igenom bokmärkena och byta ut pärmarna då klistret för länge sedan slutat fungera och bokmärkena bara ramlar ut.
Sen har vi frimärkena som också hamnat lite hipp som happ under årens gång och skulle behöva att någon satte sig och försökte bringa lite ordning.
Detta är ju saker av grymt lågprioriterad kvalité, något jag tänker att jag gör när jag har tid över, när nu det blir... Långtidsjukskriven och familjen på åland en hel sommar??
Ja, jag vet inte när detta kommer att ske och de ligger rätt bra där i kistan.
Men i kistan finns även mina gamla adressböcker och det ser ni har jag länge tänkt att jag skulle se över, typ kolla in alla människor på facebook.
Sagt och gjort, igårkväll hade jag en helkväll för mig själv, oki kidsen var hemma men från åtta så var det lugnt och jag satte mig och började gå igenom mina adressböcker.
MEN så uppstod den märkliga fenomenet, vilka är dessa människor? Herregud, har jag glömt ett tredjedels liv? Jag tänkte så det knakade men säkert 45% var för mig ett mysterium.
Så jag försöker, tankar kommer tillbaka, många från casinot givetvis då vi ofta ringde för att byta pass. Människor som jag endast jobbade med kanske 1 1/2 1992-94, förstår om jag inte riktigt greppade vilka de var på en gång. Många var ju studenter som flyttade hem eller till sthlm för att börja jobba.
Men det är många som jag borde vet vilka det är och varför jag hade dem i min adressbok. Ännu mer mysterium blev det när jag läste mina elevkalendrar och där jag dag för dag beskrev vilka jag umgicks med. Så vem var nicke? vem var kompis kusin? vem var fredrik?
Ja herregud, jag satt med gott vin och tiden gick.
Givetvis har jag en urkälla, en som kan hjälpa mig med mycket och tillsammans kan vi frammana de mest bortglömda fester, minnen och människor. Jag rinde Majsan, fick lite klarhet i en hel del men fortsatte sen med telefonboken och elevkalendern.
Jag började helt enkelt om från början, och vips nu var det en himla massa som föll på plats, kanske kan jag inte helt hundra se alla ansikten framför mig men visst, många fler fick liv och plats i mitt minne.
Undrar hur många människor man skulle kunna ha haft flytade om man varit bra på att behålla kontakt med människor i ens periferi. Undrar även hur mycket av detta minnesbortfall beror på att jag inte bott i ume på så många år och jag sällan är där och hänger. Skulle jag bo där skulle jag ju se en hel del av dessa människor, eller deras kompisar och så skulle allt falla på plats på ett lättare sätt. Många har flyttat verkar det som och det hedrar dem, mina förutfattade meningar kanske bara var förutfattade meningar. Det finns många umebor i diaspora.
Hur som var det riktigt roligt och jag verkar ju onekligen ha haft det roligt mellan 16-20 enligt elevkalendern, givetvis mycket hjärtesorg också. Det som förvånade mig mest var mina resor till cirkusen, så lätt allt verkade och vilken energi jag måste ha haft på den tiden. Det fanns knappast något utrymme för att bara hänga. Det kunde vara till luxemburg en torsdag, hem verkar det som på söndagen, till videobutiken och jobba och sen skola på måndag? Känns bara helt osannolikt, men det står så och jag har inget skäl att tvivla. Därimellan var jag till någon eller någon var till mig och "fika". Vad fikade vi då? Jag började dricka kaffe först vid 25 årsåldern.
Anyhow, kul var det och några hittade jag på facebook, men även där förvånansvärt få ändå. Sen kan ju många ha bytt namn, både män och kvinnor gör ju det lite mer frekvent nuförtiden. Som monky som nu heter Ottilliana, det är ju inte helt enkelt för en gammal klasskompis till henne att veta om man inte fortfarande är vänner.
Skall bli spännande och se hur drömmarna ter sig närmaste veckorna, sådant här brukar jobba i det undermedvetna hos mig och jag brukar ofta fånga in sådana gamla bekanta i drömmar då de kommit på tal.
So one thing down och några kvar to go!
Kul var det i alla fall och kvällen gick fort och blev sen.
Etiketter:
Ursprung
lördag 24 januari 2009
Inte mitt fel!
I fredags hade jag möte kl 11. Jag stod och väntade i god tid på bussen som gick 10:41, antagligen var bussen tidig så jag verkar ha missat den, den dök i alla fall aldrig upp.
Jag fick ta en senare buss och kommer ca 4 minuter sen till mötet.
Jag måste först anmäla mig i receptionen, ok, gör väl det då.
Fort fort är det enda som rör sig i mitt huvud.
I receptionen, där står paret från Klimpfjäll eller något annat från långt norr och långt in i landet.
Med välanvänd ryggsäck, äldre, till åren komna står två medborgare i storstan som skall försöka få fram sitt budskap.
Den äldre damen fumlar i mannens ryggsäck, är lite borta liksom och det tar tid.
Tid som jag inte har, jag är ju redan sen. De är inte typ A människor om vi säger så, de har inte kortet framme vid kassan, de är sådana som efter att ha stått 30 min i icakön börjar blocka med 50 öringar när alla, alla, ni är med, alla varorna har passerat kassörskan.
Så ytterligare 6 minuter senare är jag anmäld och kan gå till mitt möte.
Puh, den stressnivån jag har i kroppen är vanligtvis hysterisk, nu jobbar jag ju på detta som med så mycket annat att den bara är hög vid detta tillfälle.
Men detta är en grej som gör mig helt skogstokig. Det är i mina ögon inte mitt fel att blev sen, jag försökte komma i god tid men ändå blev det så här.
Visst hade jag kunnat gå ut ännu tidigare, men då man även har ett jobb att sköta så är det lite svårt att vara borta hur länge som helst, tid är pengar... Hade 10:41 bussen kommit hade det inte varit något som helst problem, även om klimpfjällparet hade gett mig klåda för att de är Typ C människor men det skulle de ha gjort om jag så hade sett dem på avstånd och inte påverkat min tillvaro, i alla fall hade jag markerat i huvudet att jag sett dem och tackat gud för att jag inte var som dem.
Det som är så svårt är att jag ändå börjar analysera, kunde jag ha gjort något annorlunda, bättre? I detta fall, som ovan men med konsekvenser för jobbet, känns inte ok, så i mina ögon hade jag inte kunnat göra så mkt mer. Orsaker tillsammans ledde mig hit.
Jag kan inte kontrollera denna uppkomna situation, jag kan inte styra över den och fixa den. Det har nu hänt och jag får anpassa mig efter det.
Det går ok, bara jag får andas djup några gånger och sen är det över, men just innan jag har gjort några djupandningar så far tankarna åt alla håll.
Det är ju inte mitt fel!
Jag fick ta en senare buss och kommer ca 4 minuter sen till mötet.
Jag måste först anmäla mig i receptionen, ok, gör väl det då.
Fort fort är det enda som rör sig i mitt huvud.
I receptionen, där står paret från Klimpfjäll eller något annat från långt norr och långt in i landet.
Med välanvänd ryggsäck, äldre, till åren komna står två medborgare i storstan som skall försöka få fram sitt budskap.
Den äldre damen fumlar i mannens ryggsäck, är lite borta liksom och det tar tid.
Tid som jag inte har, jag är ju redan sen. De är inte typ A människor om vi säger så, de har inte kortet framme vid kassan, de är sådana som efter att ha stått 30 min i icakön börjar blocka med 50 öringar när alla, alla, ni är med, alla varorna har passerat kassörskan.
Så ytterligare 6 minuter senare är jag anmäld och kan gå till mitt möte.
Puh, den stressnivån jag har i kroppen är vanligtvis hysterisk, nu jobbar jag ju på detta som med så mycket annat att den bara är hög vid detta tillfälle.
Men detta är en grej som gör mig helt skogstokig. Det är i mina ögon inte mitt fel att blev sen, jag försökte komma i god tid men ändå blev det så här.
Visst hade jag kunnat gå ut ännu tidigare, men då man även har ett jobb att sköta så är det lite svårt att vara borta hur länge som helst, tid är pengar... Hade 10:41 bussen kommit hade det inte varit något som helst problem, även om klimpfjällparet hade gett mig klåda för att de är Typ C människor men det skulle de ha gjort om jag så hade sett dem på avstånd och inte påverkat min tillvaro, i alla fall hade jag markerat i huvudet att jag sett dem och tackat gud för att jag inte var som dem.
Det som är så svårt är att jag ändå börjar analysera, kunde jag ha gjort något annorlunda, bättre? I detta fall, som ovan men med konsekvenser för jobbet, känns inte ok, så i mina ögon hade jag inte kunnat göra så mkt mer. Orsaker tillsammans ledde mig hit.
Jag kan inte kontrollera denna uppkomna situation, jag kan inte styra över den och fixa den. Det har nu hänt och jag får anpassa mig efter det.
Det går ok, bara jag får andas djup några gånger och sen är det över, men just innan jag har gjort några djupandningar så far tankarna åt alla håll.
Det är ju inte mitt fel!
Etiketter:
Reflektioner
Djurparker?
Sitter och äter frukost och får en stark känsla av att hela grejjen med djurparker är så fel. Douglas säger att det finns giraffer i Sverige.
Förvisso, men det fick mina tankar på att åka till djurparkerna just nu.
Hur bor girafferna i Sverige idag, snö, kallt?
Kändes bara fel.
När vi var i Singapore på Singapore zoo kändes det ju inte helt ok att det fanns isbjörnar där.
Om man säger så här, kallt var det inte!
Vet inte om jag kan backa från den tanken.
Men full av dubbelmoral som man är så lär jag väl ändå åka till kolmården nu till sommaren.
Förvisso, men det fick mina tankar på att åka till djurparkerna just nu.
Hur bor girafferna i Sverige idag, snö, kallt?
Kändes bara fel.
När vi var i Singapore på Singapore zoo kändes det ju inte helt ok att det fanns isbjörnar där.
Om man säger så här, kallt var det inte!
Vet inte om jag kan backa från den tanken.
Men full av dubbelmoral som man är så lär jag väl ändå åka till kolmården nu till sommaren.
Etiketter:
Reflektioner
Teknikstress
Visst, ett ilandsproblem.
Förvisso, inte mindre desto fakta att jag lider av det.
Min laptop har typ inget batteri, minimalt med ramminne och något jvla drivrutinfel som gör att den buggar ur det trådlösa nätverket hela tiden och då kopplas jag ur VPN lösningen till jobbet och måste starta om datorn...
GAAAAAAAAAAAAlen!
Sen hemma, allt är slött, hinner skriva tre meningar innan det visas på skrämen, segt. Program startar inte på millisekunden, för jag har en gammal dator...
Köp ny, visst, om jag hade pengar.
Så tv, digitaltv som stänger av och skall söka drivrutiner och hänger sig eller så funkar inte text tv eller annat.
2009 förväntar jag mig bara att detta fungerar.
Jag skall inte behöva sitta här och starta om datorn 3 ggr kl 00:00 en fredag kväll.
Av den anledningen är jag ju kvar här vid datorn och inte någon annanstans!
Det är ju så meningslöst att få teknikstress och inte mindre än att jag vet det så får jag det ändå.
Puh, bara måste vräka ur mig.
GRRRRRRRRR
Förvisso, inte mindre desto fakta att jag lider av det.
Min laptop har typ inget batteri, minimalt med ramminne och något jvla drivrutinfel som gör att den buggar ur det trådlösa nätverket hela tiden och då kopplas jag ur VPN lösningen till jobbet och måste starta om datorn...
GAAAAAAAAAAAAlen!
Sen hemma, allt är slött, hinner skriva tre meningar innan det visas på skrämen, segt. Program startar inte på millisekunden, för jag har en gammal dator...
Köp ny, visst, om jag hade pengar.
Så tv, digitaltv som stänger av och skall söka drivrutiner och hänger sig eller så funkar inte text tv eller annat.
2009 förväntar jag mig bara att detta fungerar.
Jag skall inte behöva sitta här och starta om datorn 3 ggr kl 00:00 en fredag kväll.
Av den anledningen är jag ju kvar här vid datorn och inte någon annanstans!
Det är ju så meningslöst att få teknikstress och inte mindre än att jag vet det så får jag det ändå.
Puh, bara måste vräka ur mig.
GRRRRRRRRR
Etiketter:
Frustration
fredag 23 januari 2009
Som en lök?
Har fått en ny reflektion värd att nämnas i ämnet om man egentligen är någon eller inte. Det vill säga någon annan än den man är.
Jag låter det vara osagt om den kom från mig... vilket den naturligtvis inte gjorde annars skulle jag inte skriva enligt ovan...
Jo, vi nordbor tror att vi msk är som en lök, vi kan plocka bort lager av lager och längst där inne är vi någon annan, om vi är snäll längst inne så kan vi inte göra någon illa även om vi faktiskt ofta gör det... Men OM man har det synsättet då kan man försvara rätt många av sina handlingar. För egentligen är jag snäll, egentligen är jag en partytjej egentligen gillar jag att motionera, egentligen gillar jag att sy.
Men om man slutar att tänka på att egentligen är jag någon annan eller egentligen inte någon annan så kan man anamma mer vad som händer här och nu. Det vill säga om jag åker skidor just nu så är jag en skidåkare, jag behöver inte definiera mig som bara skidåkare men jag är bland annat skidåkare för jag åker ju skidor faktiskt nu. Så vad jag egentligen är blir meningslöst, de flesta är lite av varje men är bekväm och gör det inte så ofta tex.
Så om jag städar en dag så är jag pedantiskt för just nu städar du ju?!
Njae, funkar inte att tillämpa överallt, verkar som det finns vissa hål i resonemanget...
Men jag gillade verkligen liknelsen vid lök och hur vi tror att vi kan skala av lager på lager och nå något djupt därinne. Tror man på detta så förstår jag lite mer. Visst finns det de som tycker och tänker saker som de inte säger. Det är jag helt övertygad om. Men för mig det beror det mer på konflikträdsla och okunskap än att man skulle ha så många lager där inne som på något sätt kan komma ut.
Klart åsikterna kan komma ut men jag tror att människan som bedöms gömma sig bakom sina lager ändå vet vad den tycker än den säger, men har bara större barriärer för att säga det rakt ut och till och med har svårt att säga det i ilska, provokation mm. Man är bara mer stängd.
Jag förstår andra mer nu, för jag tänker inte så, jag är vad jag är 24/7, vad du ser är vad jag är. Jag skulle vilja göra saker annorlunda, ha mer ork och lust till mer värdefulla saker än att sitta och dricka vin en fredagkväll eller städa en lördag morgon. Sen finns det nyanser och att jag även är en känslomänniska som ligger ganska högt i medelvärde har jag förstått men som kan rämma från 8 till 1 på en liten stund och så upp till 8 igen.
Det var dock en intressant diskussion, då vi tenderar att välja att jobba bort något jobbigt oftast i våra liv, ex städa istället för att anamma något roligt positivt. Som att vi inte vågar chansa att det roliga, lättsamma skall vara tillräckligt bra för att mota bort ångesten över att vi inte gjorde de där måsten eller borden som vi har. Alltså vi tar tag i fel saker hela tiden.
Hörde ikväll på Skavlan att vi inte kan vara lyckliga en längre tid, jag förstår och håller med. Jag känner även att efter mitt samtal idag att vi jobbar på det alldeles för mycket. Att vara sådär bra, och mäta som Lukas Moodysson sa, att vi värderar hela tiden våra förehavanden. Var det en bra stund med barnen?
-Ja ganska
-Nja kunde vara bättre.
Han har så helt rätt i detta och det var det jag menade tidigare i inlägg om att allt är en tävlan för vi jämför och värderar allt, hela tiden.
Jag låter det vara osagt om den kom från mig... vilket den naturligtvis inte gjorde annars skulle jag inte skriva enligt ovan...
Jo, vi nordbor tror att vi msk är som en lök, vi kan plocka bort lager av lager och längst där inne är vi någon annan, om vi är snäll längst inne så kan vi inte göra någon illa även om vi faktiskt ofta gör det... Men OM man har det synsättet då kan man försvara rätt många av sina handlingar. För egentligen är jag snäll, egentligen är jag en partytjej egentligen gillar jag att motionera, egentligen gillar jag att sy.
Men om man slutar att tänka på att egentligen är jag någon annan eller egentligen inte någon annan så kan man anamma mer vad som händer här och nu. Det vill säga om jag åker skidor just nu så är jag en skidåkare, jag behöver inte definiera mig som bara skidåkare men jag är bland annat skidåkare för jag åker ju skidor faktiskt nu. Så vad jag egentligen är blir meningslöst, de flesta är lite av varje men är bekväm och gör det inte så ofta tex.
Så om jag städar en dag så är jag pedantiskt för just nu städar du ju?!
Njae, funkar inte att tillämpa överallt, verkar som det finns vissa hål i resonemanget...
Men jag gillade verkligen liknelsen vid lök och hur vi tror att vi kan skala av lager på lager och nå något djupt därinne. Tror man på detta så förstår jag lite mer. Visst finns det de som tycker och tänker saker som de inte säger. Det är jag helt övertygad om. Men för mig det beror det mer på konflikträdsla och okunskap än att man skulle ha så många lager där inne som på något sätt kan komma ut.
Klart åsikterna kan komma ut men jag tror att människan som bedöms gömma sig bakom sina lager ändå vet vad den tycker än den säger, men har bara större barriärer för att säga det rakt ut och till och med har svårt att säga det i ilska, provokation mm. Man är bara mer stängd.
Jag förstår andra mer nu, för jag tänker inte så, jag är vad jag är 24/7, vad du ser är vad jag är. Jag skulle vilja göra saker annorlunda, ha mer ork och lust till mer värdefulla saker än att sitta och dricka vin en fredagkväll eller städa en lördag morgon. Sen finns det nyanser och att jag även är en känslomänniska som ligger ganska högt i medelvärde har jag förstått men som kan rämma från 8 till 1 på en liten stund och så upp till 8 igen.
Det var dock en intressant diskussion, då vi tenderar att välja att jobba bort något jobbigt oftast i våra liv, ex städa istället för att anamma något roligt positivt. Som att vi inte vågar chansa att det roliga, lättsamma skall vara tillräckligt bra för att mota bort ångesten över att vi inte gjorde de där måsten eller borden som vi har. Alltså vi tar tag i fel saker hela tiden.
Hörde ikväll på Skavlan att vi inte kan vara lyckliga en längre tid, jag förstår och håller med. Jag känner även att efter mitt samtal idag att vi jobbar på det alldeles för mycket. Att vara sådär bra, och mäta som Lukas Moodysson sa, att vi värderar hela tiden våra förehavanden. Var det en bra stund med barnen?
-Ja ganska
-Nja kunde vara bättre.
Han har så helt rätt i detta och det var det jag menade tidigare i inlägg om att allt är en tävlan för vi jämför och värderar allt, hela tiden.
Etiketter:
Reflektioner
Tung lunch
Vilka olikheter, vad orättvist det kan vara ibland.
Mina kollegor samlade ihop och beställde planka till jobbet idag.
Själv tänker jag att det är väl inte bästa maten för att fortsätta jobba, lätt att paltkoman sätter in men ändå ett grymt trevligt initiativ.
Själv fick jag sitta på tåget till sthlm och har ännu kl halv sju inte ätit lunch kom jag på för ett tag sen. Så olika det kan bli.
Lunch har jag förstått är en av de få måltider då jag oftast passar tiden och faktiskt äter, frukost och middag kan bli lite hipp som happ.
Men vad skall man äta till lunch utan att det blir tråkigt i längden?
Det bästa är att ha matlåda, då kan det bli variation som funkar.
Jag brukar ofta köpa sallad när jag inte har matlåda men guuud vad uttråkad jag kan bli på den typ av lunchmat som finns. Jag vill gärna ha kåldolmar eller annat varm bra mat, men det finns oftast inte för en ok penning då det oftast bara ser jätteäckligt ut. Därav sallad, paj smakar så mkt deg, lasagne är kletigt. Macka är ingen lunch osv.
Nu blir det snart ett glas vin och lär väl somna innan jag hinner säga halv sju, just nu inte hungrig och snart räcker inte hela delikatessstället till på ica.
Jag är i alla fall urusel på att komma på något roligt och gott att äta så fast jag tycker att planka är lite väl mastigt för min smak en vardagslunch så gillar jag idén.
Mina kollegor samlade ihop och beställde planka till jobbet idag.
Själv tänker jag att det är väl inte bästa maten för att fortsätta jobba, lätt att paltkoman sätter in men ändå ett grymt trevligt initiativ.
Själv fick jag sitta på tåget till sthlm och har ännu kl halv sju inte ätit lunch kom jag på för ett tag sen. Så olika det kan bli.
Lunch har jag förstått är en av de få måltider då jag oftast passar tiden och faktiskt äter, frukost och middag kan bli lite hipp som happ.
Men vad skall man äta till lunch utan att det blir tråkigt i längden?
Det bästa är att ha matlåda, då kan det bli variation som funkar.
Jag brukar ofta köpa sallad när jag inte har matlåda men guuud vad uttråkad jag kan bli på den typ av lunchmat som finns. Jag vill gärna ha kåldolmar eller annat varm bra mat, men det finns oftast inte för en ok penning då det oftast bara ser jätteäckligt ut. Därav sallad, paj smakar så mkt deg, lasagne är kletigt. Macka är ingen lunch osv.
Nu blir det snart ett glas vin och lär väl somna innan jag hinner säga halv sju, just nu inte hungrig och snart räcker inte hela delikatessstället till på ica.
Jag är i alla fall urusel på att komma på något roligt och gott att äta så fast jag tycker att planka är lite väl mastigt för min smak en vardagslunch så gillar jag idén.
Etiketter:
Reflektioner,
Synpunkter
Återvinningscentraler
Har ni varit på en återvinningcentral någon gång?
Jag har varit där ett flertal gånger senast åren, mkt är byggmaterial men ibland så är det lite elektronik och annat.
Jag lämnade ett däck till skottkärran en gång, det var det någon som tog i samma sekund.
Det känns märkligt att någon tar det jag slängt. Får mig givetvis att fundera på vad jag slänger och hur jag hanterar saker omkring mig.
Finns det saker att tjäna på, kan man leva mer ekonomiskt, mer miljövänligt osv.
En annan fundering, har ni sett någon dildo på återvinningscentralerna?
Nu sedan Apotektet säljer diverse njutningsmedel undrar jag om det kommer att öka av sexredskap på återvinningcentralerna? En dildo innehåller tydligen oxå batteri, jag har tyvärr aldrig fått ngn...
Jag skulle heller nog aldrig våga köpa en, eller det är klart att jag kan köpa en om jag bestämmer mig för det, men jag har som ingen lust att bestämma mig för att göra något pinsamt.
Men på elektroniksidan är det massor av kaffemaskiner, datorer osv, men någon dildo har jag aldrig sett i alla fall.
Har ni sett något annat skoj på återvinningcentralen eller fått/tagit något därifrån?
Jag har varit där ett flertal gånger senast åren, mkt är byggmaterial men ibland så är det lite elektronik och annat.
Jag lämnade ett däck till skottkärran en gång, det var det någon som tog i samma sekund.
Det känns märkligt att någon tar det jag slängt. Får mig givetvis att fundera på vad jag slänger och hur jag hanterar saker omkring mig.
Finns det saker att tjäna på, kan man leva mer ekonomiskt, mer miljövänligt osv.
En annan fundering, har ni sett någon dildo på återvinningscentralerna?
Nu sedan Apotektet säljer diverse njutningsmedel undrar jag om det kommer att öka av sexredskap på återvinningcentralerna? En dildo innehåller tydligen oxå batteri, jag har tyvärr aldrig fått ngn...
Jag skulle heller nog aldrig våga köpa en, eller det är klart att jag kan köpa en om jag bestämmer mig för det, men jag har som ingen lust att bestämma mig för att göra något pinsamt.
Men på elektroniksidan är det massor av kaffemaskiner, datorer osv, men någon dildo har jag aldrig sett i alla fall.
Har ni sett något annat skoj på återvinningcentralen eller fått/tagit något därifrån?
Etiketter:
Reflektioner
söndag 18 januari 2009
Igår, idag!
Igår var det underbart väder ute, det var kallt men solen värmde och gjorde allt så vackert och inbjudande.
Jag var ute i 1 1/2 timme ungefär med barnen, mätte upp gården för planering av utfyllnader, altaner och allt annat. Det var underbart och barnen hade kul, vi köpte godis och det var en sådan där dag då man är allmänt nöjd. Hunnit med så mkt, pratat med kompisar, varit med barnen, städat och dagen verkade aldrig ta slut, timmarna var långa och givande.
Så vaknar jag idag, varför undrar jag nu. Grått mulet och mörkt ute fast det är på morgonen. Matte skall snart till jobbet och det är lätt att dagen inte kommer igång på grund av det, väntar liksom bara på att han skall åka, svårt att göra något med barnen svårt att komma igång.
I det stora hela går dagen väldigt fort och det känns som att inget har gjorts och inget av värde eller nytta eller behållning. Oklart varför men vissa dagar hade jag lätt kunnat vara utan och idag var det en sådan dag. Det stressande är att det är måndag imorgon och så skall man jobba i en vecka innan man har möjlighet att ha en sådan dag som jag hade i igår, och har man otur blir det en dag som idag.
Jag var ute i 1 1/2 timme ungefär med barnen, mätte upp gården för planering av utfyllnader, altaner och allt annat. Det var underbart och barnen hade kul, vi köpte godis och det var en sådan där dag då man är allmänt nöjd. Hunnit med så mkt, pratat med kompisar, varit med barnen, städat och dagen verkade aldrig ta slut, timmarna var långa och givande.
Så vaknar jag idag, varför undrar jag nu. Grått mulet och mörkt ute fast det är på morgonen. Matte skall snart till jobbet och det är lätt att dagen inte kommer igång på grund av det, väntar liksom bara på att han skall åka, svårt att göra något med barnen svårt att komma igång.
I det stora hela går dagen väldigt fort och det känns som att inget har gjorts och inget av värde eller nytta eller behållning. Oklart varför men vissa dagar hade jag lätt kunnat vara utan och idag var det en sådan dag. Det stressande är att det är måndag imorgon och så skall man jobba i en vecka innan man har möjlighet att ha en sådan dag som jag hade i igår, och har man otur blir det en dag som idag.
fredag 16 januari 2009
Helsyskon
Jag är så glad att någon i vår närhet skall ha ett barn till med sitt ex kex.
Jag har under alla år sagt att enligt min point of view vore det bättre om de gjorde ett syskon till sitt äldsta barn, fast de är separerade så har barnet i alla fall ett syskon i sånt fall. (Min inställning till detta kan knappast vara ett mysterium eller en hemlighet)
En del exkex vänstlas ibland trots att man kanske inte kan bo/leva ihop.
Nu många år senare har det hänt och de skall även försöka på nytt att bilda hel familj. (Kärnfamilj låter så värdemässigt och som att det finns rätt och fel)
Jag är urlycklig för dem och framför allt för barnets skull som kanske har det lite turbulent nu, säkert superglad för att mamma och pappa är tillsammans och även glad att få syskon. Men barnet har inte en susning om vad som väntar med att få konkurrens...
Ett stort grattis från oss och mig av hela mitt hjärta önskar jag dem alla lycka!
Jag har under alla år sagt att enligt min point of view vore det bättre om de gjorde ett syskon till sitt äldsta barn, fast de är separerade så har barnet i alla fall ett syskon i sånt fall. (Min inställning till detta kan knappast vara ett mysterium eller en hemlighet)
En del exkex vänstlas ibland trots att man kanske inte kan bo/leva ihop.
Nu många år senare har det hänt och de skall även försöka på nytt att bilda hel familj. (Kärnfamilj låter så värdemässigt och som att det finns rätt och fel)
Jag är urlycklig för dem och framför allt för barnets skull som kanske har det lite turbulent nu, säkert superglad för att mamma och pappa är tillsammans och även glad att få syskon. Men barnet har inte en susning om vad som väntar med att få konkurrens...
Ett stort grattis från oss och mig av hela mitt hjärta önskar jag dem alla lycka!
Etiketter:
familj
Snabbspolarnas mästare, det är jag!
Jag har just sett 12 avsnitt av True Blood fast jag inte tyckte det var bra. Jag har legat till halv två inatt och sett sista avsnitten på delvis snabbspolning. Det var mest porr och konstigt tyckte jag, kanske för att jag såg det mesta på snabbspolning :-). Men ändå skall jag se på´t.
Förstår inte, har alltid snabbspolat, glamour som jag såg på 90-talet spelade jag oftast in och såg efter jag kom hem från casinot på snabbspolning. Jag har fått byta ut flera videospelare och jag är rädd för att IPOD:en kommer att krascha snart, (men då får jag en ny... hi hi med 120 gb,precis som matte...). Det som var bra med video var att man kunde tracka bilden så att man såg texten bra medan man körde på snabb hastighet.
Ipod:en funkar inte lika bra för sånt tyvärr så en del info går liksom förlorad då det inte finns någon text.
Det är liksom spännande men ändå inte tillräckligt värt att lägga 12*40 min av min dyrbara tid. Så även böcker, de överblicksläser jag oftast, väldigt få böcker utom faktaböcker som jag läser varje rad på.
Men så läser jag varje rad säkert 5 gånger i faktaböcker oxå ibland för jag drömmer mig bort och fattar inte ett dyft av vad jag läst.
Men jag känner att detta symboliserar rätt mycket med mig, jag vill veta, jag vill ha ett hum, men har bråttom till nästa punkt och är inte här och nu särskilt mycket och sen är jag ledsen för att jag tex inte har något att läsa eller se. Detta samtidigt som mitt enda mål när jag läste eller såg på avsnittet var att se/läsa klart.
Tvångströja?!! Haha, ja, jag lider ju inte direkt men nu måste jag jaga nya serier att se eller försöka mig på en bok för det är lite avsnittstorka i USA och jag gillar inte att bara kunna se ett åt gången.
Det går inte så bra ihop med min tanke på att komma isäng i bra tid nu i vår. Halv två är senare än jag vågar säga till Matte så jag får väl låsats som ingenting om han undrar även om han har läst detta får jag väl bara vissla. Tyvärr är det ju så när man bott länge ihop och känner varann så bra som vi, att han läser mig som en öppen bok, hinner knappt höra klart frågan innan han redan vet vad jag skall svara.
Haha, jag är alltså rädd för Matte, fascinerande, ähh så är det ju givetvis inte, men jag gillar inte att göra honom besviken och det blir han då han vet att jag inte sliter mig från IPOD:en eller annat som jag snöar in på.
Förstår inte, har alltid snabbspolat, glamour som jag såg på 90-talet spelade jag oftast in och såg efter jag kom hem från casinot på snabbspolning. Jag har fått byta ut flera videospelare och jag är rädd för att IPOD:en kommer att krascha snart, (men då får jag en ny... hi hi med 120 gb,precis som matte...). Det som var bra med video var att man kunde tracka bilden så att man såg texten bra medan man körde på snabb hastighet.
Ipod:en funkar inte lika bra för sånt tyvärr så en del info går liksom förlorad då det inte finns någon text.
Det är liksom spännande men ändå inte tillräckligt värt att lägga 12*40 min av min dyrbara tid. Så även böcker, de överblicksläser jag oftast, väldigt få böcker utom faktaböcker som jag läser varje rad på.
Men så läser jag varje rad säkert 5 gånger i faktaböcker oxå ibland för jag drömmer mig bort och fattar inte ett dyft av vad jag läst.
Men jag känner att detta symboliserar rätt mycket med mig, jag vill veta, jag vill ha ett hum, men har bråttom till nästa punkt och är inte här och nu särskilt mycket och sen är jag ledsen för att jag tex inte har något att läsa eller se. Detta samtidigt som mitt enda mål när jag läste eller såg på avsnittet var att se/läsa klart.
Tvångströja?!! Haha, ja, jag lider ju inte direkt men nu måste jag jaga nya serier att se eller försöka mig på en bok för det är lite avsnittstorka i USA och jag gillar inte att bara kunna se ett åt gången.
Det går inte så bra ihop med min tanke på att komma isäng i bra tid nu i vår. Halv två är senare än jag vågar säga till Matte så jag får väl låsats som ingenting om han undrar även om han har läst detta får jag väl bara vissla. Tyvärr är det ju så när man bott länge ihop och känner varann så bra som vi, att han läser mig som en öppen bok, hinner knappt höra klart frågan innan han redan vet vad jag skall svara.
Haha, jag är alltså rädd för Matte, fascinerande, ähh så är det ju givetvis inte, men jag gillar inte att göra honom besviken och det blir han då han vet att jag inte sliter mig från IPOD:en eller annat som jag snöar in på.
torsdag 15 januari 2009
Gömda
Jag känner att jag måste ändå säga något. Jag har inte kommenterat händelserna i min blogg bara därför att av många anledningar.
Jag har inte läst Gömda. Boken kom ut när jag jobbade med misshandlade kvinnor och förturer på bostadsförmedlingen. Jag jobbade med flyktingar och andra som genom psykiskt eller fysiskt handikapp hade det kämpigt i mer eller mindre utsträckning.
Jag orkade inte läsa Gömda för att jag kunde redan typen av historier och hade mitt ställningstagande klart för mig och jag var och är väl insatt i hur mottagningarna, kvinnojourerna fungerar.
Jag har heller inte läst Monica Antonssons kontrabok på Gömda, är inte heller intresserad av hur det egentligen ligger till.
Det jag är intresserad av är att det är himla himla dumt och onödigt att det blivit på detta sätt för fokus känns helt fel. Feminister får kritik och blir lätta måltavlor. De som tvivlar på att det finns en massa misshandlade kvinnor får vatten på sin kvarn och i alla lägen så är det barnen som förlorar på detta hur vi än vrider och vänder på det hela.
Hur kan någon tvivla på att det finns en massa kvinnor som misshandlas i vårt land, det är allt från de mer trasiga familjerna med dålig eller ingen ekonomi med missbruk osv till mer välbärgade familjer med långa akademiska utbildningar. Människor med trauman, taskiga uppväxter och problem med att förhålla sig till sina känslor på en vettig nivå finns precis överallt i Sverige och kan både provocera fram att bli slagen och vara den som slår. Många mår dåligt och det känns inte helt overkligt att det är fler män som slår kvinnor än tvärtom.
Måtte dessa tas på allvar och att debatten mer kommer att handla om hur researchen görs inför stora starka statements och hur media kritiskt granskar händelserna och faktan.
Jag skiter i att Liza Marklund skarvat eller inte, jag är däremot skitsur för att hon verkar ha skarvat och att det nu kan innebära att misshandlade kvinnor kanske inte tas på allvar. Jag är även skitsur för att Gömda fick folk att generalisera likadant som alla som har läst "Inte utan min dotter gjort". Generalisera och tycka att alla araber, muslimer är predestinerade att slå och att bomull är det ända som hjälper en misshandlad kvinna. I mina ögon hade den boken aldrig kommit ut i någon form.
Det är inte boken som skall ha rätt källförteckning utan samhället som skall ändras och vårt sätt att hantera en massa grejjer som flyktingmottagning, hotellhem, socialtjänsten osv.
Jag tycker man skall ta saken på allvar om någon misshandlas och ge tillbörlig hjälp med bostad inom rimlighetens gränser och att man får hjälp att komma igång med ett nytt liv som innebär arbete och samtalskontakt och en vardag som fungerar. Man skall inte gulla och bli lite väl överdrivna och kalla män svin men skall heller inte misstro berättelser initialt utan ta in informationen och sen bearbeta den så att en objektiv version kan dokumenteras.
När jag var gravid med Douglas pratade barnmorskan med mig om kvinnojouren där hon jobbade ibland. Hon berättade att det var väldigt vanligt att kvinnor börjar bli misshandlade när de är gravida och en massa annat som jag faktiskt redan hade koll på pga att det var liksom mitt jobb. Sen spänner hon ögonen i mig, fast och tittar djupt och frågar
-Blir du misshandlad?
Den Anna som satt framför henne ville så gärna vara till lags att jag nästan var beredd på att ljuga och säga ja, bara för att hennes engagemang i frågan och tro på att förekomsten av misshandlade kvinnor döljer sig i alltför många fall var så överväldigande.
I mina ögon lite för mycket, det går utanför ett normalt engagemang. Jag förstår att det kan bli fel ibland, om sådana som jag pressa för mycket av sådana som henne när jag är lite svagare så vill jag ju inte göra henne besviken.
Hur sjukt är inte det? Och helt klart finns det fler därute som jag var.
Jag är glad att den Anna inte längre finns kvar och idag så skulle jag hantera en sådan fråga och ett sådant samtal på ett helt annat sätt och framför allt inte tillåta den typen av monolog utan kräva att vi förde en dialog om ämnet.
Jag har inte läst Gömda. Boken kom ut när jag jobbade med misshandlade kvinnor och förturer på bostadsförmedlingen. Jag jobbade med flyktingar och andra som genom psykiskt eller fysiskt handikapp hade det kämpigt i mer eller mindre utsträckning.
Jag orkade inte läsa Gömda för att jag kunde redan typen av historier och hade mitt ställningstagande klart för mig och jag var och är väl insatt i hur mottagningarna, kvinnojourerna fungerar.
Jag har heller inte läst Monica Antonssons kontrabok på Gömda, är inte heller intresserad av hur det egentligen ligger till.
Det jag är intresserad av är att det är himla himla dumt och onödigt att det blivit på detta sätt för fokus känns helt fel. Feminister får kritik och blir lätta måltavlor. De som tvivlar på att det finns en massa misshandlade kvinnor får vatten på sin kvarn och i alla lägen så är det barnen som förlorar på detta hur vi än vrider och vänder på det hela.
Hur kan någon tvivla på att det finns en massa kvinnor som misshandlas i vårt land, det är allt från de mer trasiga familjerna med dålig eller ingen ekonomi med missbruk osv till mer välbärgade familjer med långa akademiska utbildningar. Människor med trauman, taskiga uppväxter och problem med att förhålla sig till sina känslor på en vettig nivå finns precis överallt i Sverige och kan både provocera fram att bli slagen och vara den som slår. Många mår dåligt och det känns inte helt overkligt att det är fler män som slår kvinnor än tvärtom.
Måtte dessa tas på allvar och att debatten mer kommer att handla om hur researchen görs inför stora starka statements och hur media kritiskt granskar händelserna och faktan.
Jag skiter i att Liza Marklund skarvat eller inte, jag är däremot skitsur för att hon verkar ha skarvat och att det nu kan innebära att misshandlade kvinnor kanske inte tas på allvar. Jag är även skitsur för att Gömda fick folk att generalisera likadant som alla som har läst "Inte utan min dotter gjort". Generalisera och tycka att alla araber, muslimer är predestinerade att slå och att bomull är det ända som hjälper en misshandlad kvinna. I mina ögon hade den boken aldrig kommit ut i någon form.
Det är inte boken som skall ha rätt källförteckning utan samhället som skall ändras och vårt sätt att hantera en massa grejjer som flyktingmottagning, hotellhem, socialtjänsten osv.
Jag tycker man skall ta saken på allvar om någon misshandlas och ge tillbörlig hjälp med bostad inom rimlighetens gränser och att man får hjälp att komma igång med ett nytt liv som innebär arbete och samtalskontakt och en vardag som fungerar. Man skall inte gulla och bli lite väl överdrivna och kalla män svin men skall heller inte misstro berättelser initialt utan ta in informationen och sen bearbeta den så att en objektiv version kan dokumenteras.
När jag var gravid med Douglas pratade barnmorskan med mig om kvinnojouren där hon jobbade ibland. Hon berättade att det var väldigt vanligt att kvinnor börjar bli misshandlade när de är gravida och en massa annat som jag faktiskt redan hade koll på pga att det var liksom mitt jobb. Sen spänner hon ögonen i mig, fast och tittar djupt och frågar
-Blir du misshandlad?
Den Anna som satt framför henne ville så gärna vara till lags att jag nästan var beredd på att ljuga och säga ja, bara för att hennes engagemang i frågan och tro på att förekomsten av misshandlade kvinnor döljer sig i alltför många fall var så överväldigande.
I mina ögon lite för mycket, det går utanför ett normalt engagemang. Jag förstår att det kan bli fel ibland, om sådana som jag pressa för mycket av sådana som henne när jag är lite svagare så vill jag ju inte göra henne besviken.
Hur sjukt är inte det? Och helt klart finns det fler därute som jag var.
Jag är glad att den Anna inte längre finns kvar och idag så skulle jag hantera en sådan fråga och ett sådant samtal på ett helt annat sätt och framför allt inte tillåta den typen av monolog utan kräva att vi förde en dialog om ämnet.
Etiketter:
Anna 2.0,
Reflektioner,
Synpunkter
Obestämd form
Wikipedia - Obestämd form
Obestämd form, böjningsform av substantiv, det vill säga av ord som betecknar konkreta eller abstrakta ting. I obestämd form utpekar substantiv inte något bestämt enskilt ting (exemplar) utan vilket som helst av flera av samma slag, exempelvis en stol, en stad, en tanke. Motsatsen, substantiv i bestämd form, utpekar däremot ett visst bestämt ting av flera av samma slag.
Obestämd form: "Finns det en stol?", "Har du haft en dröm?"
Bestämd form: "Den stolen där borta?", "Drömmen du drömde i natt."
Vi som bor och är uppväxta i Mellanmjölkens land, vill inte generalisera mer och säga svenskar, för vi är ju fler än de med "svenskt" ursprung som uppvisar samma tendenser om de bor här hela livet...
Vi för ett liv i obestämd form. Vi har svårt för att vara raka och tydliga och pratar allt som oftast med antydningar. Igår såg jag på TV4 om idoljuryn som skall skapa två nya artister och där Desmond Child sågar en killens text, egenskriven text till en låt.
Desmond är lite full av hybris och rätt nöjd med sig själv och i mina ögon vill framhäva sin egen talang, håller med er som tycker så, så långt är vi överens.
MEN, innan vi kommer så långt så sade Desmond bara att låten, främst texten var dålig, på ett mer rakt och tydligt sätt än vi mellanmjölksmänniskor oftast klarar av. Tro mig som är mer av det raka ärliga slaget att det är svårt för folk att ta...
Då säger killen att Desmond har fel, och det är där problematiken börjar. Fel? Nja, killen kunde ha sagt massor med saker för att säga att han inte håller med, att han tycker att låten är bra, att han vill att Desmond blir mer konkret osv. Men när han säger att Desmond har fel, ja då vill Desmond hävda sin rätt, lite lätt överdrivet i mina ögon/öron men ändå att Desmond ändå haft rätt många rätt.
Killen tog kritiken personligt! Där är det skon klämmer för mig. Killen byter däck till vardags, så om en kund vilket säkert händer då och då kommer in och säger att här har du skruvat åt däcken förlite, eller här vobblar däcken och du har missat att justera detta. Reagerar han då likadant?
Knappast för då kan ha skilja på sak och person, bildäcksbytet definierar inte honom men tydligen gör musiken det?! Här tappar ni mig för varför kan han inte ta kritiken på musiken likadant? Varför kan han inte stå utanför sig själv och bemöta kritiken utifrån detta?
Ja, ja, vill mest generalisera genom exemplet, är inte dödsintresserad av den killen utan för mig handlar det mer om vårt sätt att försvara oss, hur liten förseelsen än är.
Låt säga att vi inte har plockat ned vår tallrik efter lunchen på jobbet i diskmaskinen, någon påpekar det och vi säger direkt men...
-Den (diskmaskinen) var full,
-Jag tänkte göra det sen,
-Jag har inte hunnit,
Men egentligen orkade vi inte eller så glömde vi, men se det säger vi väldigt sällan.
Hur liten grej som än påpekas och det behöver verkligen inte på något sätt vara kritik så skall vi förklara oss, ursäkta oss. Det kommer så spontant, det går nästan inte att hejda för en del och ofta är det något som är orsak till det hela.
Så en svensk kritik av låttexten hade mer innehållet en massa borde, att tänka på och har du funderat på... Istället för att säga det man egentligen tycker, att det inte var särskilt bra och kan göras bättre eller på annat sätt.
Då finns det säkert några där ute som tycker att man inte skall såra andra, det är ju onödigt. Men hallå! Om meningen med att tala om saker vara lite mer tydlig och bestämd enbart görs för att såra, ja då håller även jag med. Men om man är ärlig, hur kan det vara fel? Hur mycket bomull skall vi linda in varandra i och skapar inte att vara obestämd i sina uttalande bara en massa risker för feltolkningar?
Bara för att jag har en massa åsikter som kanske skiljer sig från någon annans så kanske vi ändå har urkul när vi går och simmar osv. En åsikt definierar inte en människa. Ens handlingar definierar oss i mina ögon. Åsikter och värderingar är något som står oss fritt att ha men hur jag faktiskt lever är många gånger mer intressant för ofta finns det en enorm differens därimellan.
Obestämd form, böjningsform av substantiv, det vill säga av ord som betecknar konkreta eller abstrakta ting. I obestämd form utpekar substantiv inte något bestämt enskilt ting (exemplar) utan vilket som helst av flera av samma slag, exempelvis en stol, en stad, en tanke. Motsatsen, substantiv i bestämd form, utpekar däremot ett visst bestämt ting av flera av samma slag.
Obestämd form: "Finns det en stol?", "Har du haft en dröm?"
Bestämd form: "Den stolen där borta?", "Drömmen du drömde i natt."
Vi som bor och är uppväxta i Mellanmjölkens land, vill inte generalisera mer och säga svenskar, för vi är ju fler än de med "svenskt" ursprung som uppvisar samma tendenser om de bor här hela livet...
Vi för ett liv i obestämd form. Vi har svårt för att vara raka och tydliga och pratar allt som oftast med antydningar. Igår såg jag på TV4 om idoljuryn som skall skapa två nya artister och där Desmond Child sågar en killens text, egenskriven text till en låt.
Desmond är lite full av hybris och rätt nöjd med sig själv och i mina ögon vill framhäva sin egen talang, håller med er som tycker så, så långt är vi överens.
MEN, innan vi kommer så långt så sade Desmond bara att låten, främst texten var dålig, på ett mer rakt och tydligt sätt än vi mellanmjölksmänniskor oftast klarar av. Tro mig som är mer av det raka ärliga slaget att det är svårt för folk att ta...
Då säger killen att Desmond har fel, och det är där problematiken börjar. Fel? Nja, killen kunde ha sagt massor med saker för att säga att han inte håller med, att han tycker att låten är bra, att han vill att Desmond blir mer konkret osv. Men när han säger att Desmond har fel, ja då vill Desmond hävda sin rätt, lite lätt överdrivet i mina ögon/öron men ändå att Desmond ändå haft rätt många rätt.
Killen tog kritiken personligt! Där är det skon klämmer för mig. Killen byter däck till vardags, så om en kund vilket säkert händer då och då kommer in och säger att här har du skruvat åt däcken förlite, eller här vobblar däcken och du har missat att justera detta. Reagerar han då likadant?
Knappast för då kan ha skilja på sak och person, bildäcksbytet definierar inte honom men tydligen gör musiken det?! Här tappar ni mig för varför kan han inte ta kritiken på musiken likadant? Varför kan han inte stå utanför sig själv och bemöta kritiken utifrån detta?
Ja, ja, vill mest generalisera genom exemplet, är inte dödsintresserad av den killen utan för mig handlar det mer om vårt sätt att försvara oss, hur liten förseelsen än är.
Låt säga att vi inte har plockat ned vår tallrik efter lunchen på jobbet i diskmaskinen, någon påpekar det och vi säger direkt men...
-Den (diskmaskinen) var full,
-Jag tänkte göra det sen,
-Jag har inte hunnit,
Men egentligen orkade vi inte eller så glömde vi, men se det säger vi väldigt sällan.
Hur liten grej som än påpekas och det behöver verkligen inte på något sätt vara kritik så skall vi förklara oss, ursäkta oss. Det kommer så spontant, det går nästan inte att hejda för en del och ofta är det något som är orsak till det hela.
Så en svensk kritik av låttexten hade mer innehållet en massa borde, att tänka på och har du funderat på... Istället för att säga det man egentligen tycker, att det inte var särskilt bra och kan göras bättre eller på annat sätt.
Då finns det säkert några där ute som tycker att man inte skall såra andra, det är ju onödigt. Men hallå! Om meningen med att tala om saker vara lite mer tydlig och bestämd enbart görs för att såra, ja då håller även jag med. Men om man är ärlig, hur kan det vara fel? Hur mycket bomull skall vi linda in varandra i och skapar inte att vara obestämd i sina uttalande bara en massa risker för feltolkningar?
Bara för att jag har en massa åsikter som kanske skiljer sig från någon annans så kanske vi ändå har urkul när vi går och simmar osv. En åsikt definierar inte en människa. Ens handlingar definierar oss i mina ögon. Åsikter och värderingar är något som står oss fritt att ha men hur jag faktiskt lever är många gånger mer intressant för ofta finns det en enorm differens därimellan.
Etiketter:
Reflektioner
onsdag 14 januari 2009
Tävling och mediaträning av idrottare
Såg på junior VM i hockey här under julen/trettonhelgen.
Shit vad mediatränade de killarna var. Normalt brukar det stå nervösa, osäkra fjuniga killar som knappt tittar in i kameran. Själv uppvuxen när sudden, foppa, sedinarna mm va med i tv-pucken och truliga, motvilliga lät sig intervjuas.
De här killarna år 2008/2009 var tydliga, hade analyser, självsäkra och tittade djupt och rakt in i kameran.
Säkert har det att göra med att det är andra generationer oxå men det satsas mig veterligen lite mer på allt runtomkring elitidrottare idag.
Det är så skönt på något sätt att se dessa, förr blev ju allt så pinsamt och ofta är inte sportjournalisterna världens bästa journalister så att säga, hanterar inte alltid nervösa, blyga personer så bra.
Det är oxå så skönt att se tävlingsinstinkten, när gamla idrottare skall vara med i Let´s Dance, vilket tävlingsface de tar på sig, de spelar i en helt annan division än andra "kändisar". Såg även lite på Mästarnas mästare igår på SVT 1, fokus när det är tävling, alltså nu e det på allvar.
Såg även inslag från Wassbergs storhetstid och då hade mediaträningen inte kommit så långt, det blir ganska märkbara skillnader mellan en Wassberg från 80-talet och en Kalla från 2009.
För mig är det samma lika, det mesta är en tävling, främst mot mig själv. Jag har hela tiden mål och delmål. Vaknar jag en morgon får jag inte kissa eller äta frukost innan jag har hunnit göra, A, B och lite på C. Sen får jag min belöning.
Spelar vi sällskapsspel så är det bara två saker som gäller, göra sitt bästa och försöka vinna, dvs vara taggade och givetvis ha kul. I julas spelade vi med Mattes familj och där är det spridda skurar med tävlingsinstinkten och Mattes syrra satte faktiskt ord på det som jag vetat i 13 år men liksom inte förstått, inte kommit på. Det är att några helt enkelt inte bryr sig om hur det går i spelet, det innebär att de lyssnar kanske bara 70% på reglerna och är lite allmänt, mentalt på fler ställen än i spelet.
DET gör mig GALEN, vi spelar ju, vi tävlar. Inte för att det är det viktiga, men på något sätt så är det jobbigt för mig om det inte blir på lika villkor och samma förutsättningar. De kanske förlorar för att de är ouppmärksamma eller så. Det är en sak om man förlorar för att man missar, inte har mer kapacitet den dagen, en helt annan när jag vet att det finns potential men det slösas bort på ett oengagerat sätt. Det är nog det som gör mig mest frustrerad, inte som många andra tror att det är att tävla, vinna. Det är mer att göra sitt bästa och vara engagerad som jag är ute efter, då löser sig allt annat sen. Sen sticker jag inte under stol med att det är rätt stor tjusning i att vinna.
Jag träffade en generalsekreterare för en stor idrottsorganisation via jobbet och i samtalet, blinkade han till mig och sa...
-Är inte allt en tävling?!
-Självklart, sa jag och log.
Detta är kanske att ta i men visst är mycket en tävling. Alla som jämför sina barn, sina helger, sina resor osv vad är det?
Shit vad mediatränade de killarna var. Normalt brukar det stå nervösa, osäkra fjuniga killar som knappt tittar in i kameran. Själv uppvuxen när sudden, foppa, sedinarna mm va med i tv-pucken och truliga, motvilliga lät sig intervjuas.
De här killarna år 2008/2009 var tydliga, hade analyser, självsäkra och tittade djupt och rakt in i kameran.
Säkert har det att göra med att det är andra generationer oxå men det satsas mig veterligen lite mer på allt runtomkring elitidrottare idag.
Det är så skönt på något sätt att se dessa, förr blev ju allt så pinsamt och ofta är inte sportjournalisterna världens bästa journalister så att säga, hanterar inte alltid nervösa, blyga personer så bra.
Det är oxå så skönt att se tävlingsinstinkten, när gamla idrottare skall vara med i Let´s Dance, vilket tävlingsface de tar på sig, de spelar i en helt annan division än andra "kändisar". Såg även lite på Mästarnas mästare igår på SVT 1, fokus när det är tävling, alltså nu e det på allvar.
Såg även inslag från Wassbergs storhetstid och då hade mediaträningen inte kommit så långt, det blir ganska märkbara skillnader mellan en Wassberg från 80-talet och en Kalla från 2009.
För mig är det samma lika, det mesta är en tävling, främst mot mig själv. Jag har hela tiden mål och delmål. Vaknar jag en morgon får jag inte kissa eller äta frukost innan jag har hunnit göra, A, B och lite på C. Sen får jag min belöning.
Spelar vi sällskapsspel så är det bara två saker som gäller, göra sitt bästa och försöka vinna, dvs vara taggade och givetvis ha kul. I julas spelade vi med Mattes familj och där är det spridda skurar med tävlingsinstinkten och Mattes syrra satte faktiskt ord på det som jag vetat i 13 år men liksom inte förstått, inte kommit på. Det är att några helt enkelt inte bryr sig om hur det går i spelet, det innebär att de lyssnar kanske bara 70% på reglerna och är lite allmänt, mentalt på fler ställen än i spelet.
DET gör mig GALEN, vi spelar ju, vi tävlar. Inte för att det är det viktiga, men på något sätt så är det jobbigt för mig om det inte blir på lika villkor och samma förutsättningar. De kanske förlorar för att de är ouppmärksamma eller så. Det är en sak om man förlorar för att man missar, inte har mer kapacitet den dagen, en helt annan när jag vet att det finns potential men det slösas bort på ett oengagerat sätt. Det är nog det som gör mig mest frustrerad, inte som många andra tror att det är att tävla, vinna. Det är mer att göra sitt bästa och vara engagerad som jag är ute efter, då löser sig allt annat sen. Sen sticker jag inte under stol med att det är rätt stor tjusning i att vinna.
Jag träffade en generalsekreterare för en stor idrottsorganisation via jobbet och i samtalet, blinkade han till mig och sa...
-Är inte allt en tävling?!
-Självklart, sa jag och log.
Detta är kanske att ta i men visst är mycket en tävling. Alla som jämför sina barn, sina helger, sina resor osv vad är det?
Etiketter:
familj,
Frustration,
Reflektioner
måndag 12 januari 2009
Våga fråga
Många som går utbildningar vågar helt enkelt inte fråga fast de undrar.
Många vågar inte säga att man inte förstår och vill inte framstå som dum? eller vara till besvär!
Många i vår bekantskap vågar inte fråga heller, vågar inte fråga om man är gravid för rädslan att man inte är det och skall känna sig tjock, eller att man har svårt att få barn eller något.
Vad gör väl det? Om man råkar fråga något som det finns ett självklart svar på? Vad gör det om det blir lite pinsamt en stund?
Är det bättre att gå omkring och spekulera?
-Är du trött?
-Är du sur?
sådana saker är det väl kanon att veta istället för att bara trippa på tå runtomkring?
-Vill du vara ifred?
-Ska vi ta detta sen?
Det finns massor med frågor som underlättar och visst kan man tycka att den andra borde säga hur landet ligger, men om det nu inte är så, varför kan inte du fråga?
-Har du glömt pengarna du är skyldig?
Vad det än gäller är det väl bara att fråga om man undrar?
På utbildningar förstår jag det som allra minst, någon har betalat för att vi skall få utbildningen och därmed borde vi tillgodogöra oss så mycket som möjligt och inte det är drivkraften kanske det kan vara för vår egen skull, dvs att vi får en möjlighet att lära oss något.
Men så sitter man där, tyst, hänger inte med, förlorar en massa värdefull tid och tappar lusten för fortsättningen av utbildningen.
Gör den här dagen till din våga fråga dag!
Många vågar inte säga att man inte förstår och vill inte framstå som dum? eller vara till besvär!
Många i vår bekantskap vågar inte fråga heller, vågar inte fråga om man är gravid för rädslan att man inte är det och skall känna sig tjock, eller att man har svårt att få barn eller något.
Vad gör väl det? Om man råkar fråga något som det finns ett självklart svar på? Vad gör det om det blir lite pinsamt en stund?
Är det bättre att gå omkring och spekulera?
-Är du trött?
-Är du sur?
sådana saker är det väl kanon att veta istället för att bara trippa på tå runtomkring?
-Vill du vara ifred?
-Ska vi ta detta sen?
Det finns massor med frågor som underlättar och visst kan man tycka att den andra borde säga hur landet ligger, men om det nu inte är så, varför kan inte du fråga?
-Har du glömt pengarna du är skyldig?
Vad det än gäller är det väl bara att fråga om man undrar?
På utbildningar förstår jag det som allra minst, någon har betalat för att vi skall få utbildningen och därmed borde vi tillgodogöra oss så mycket som möjligt och inte det är drivkraften kanske det kan vara för vår egen skull, dvs att vi får en möjlighet att lära oss något.
Men så sitter man där, tyst, hänger inte med, förlorar en massa värdefull tid och tappar lusten för fortsättningen av utbildningen.
Gör den här dagen till din våga fråga dag!
Husdjur
Hmm, e jag? e jag inte? e jag? e jag inte?
Är jag djurvän? Hmmm vet inte, jag gillar djur men de skall även veta sin plats. Mysigt en stund men skönt oxå att sluta klia och att de går iväg och lägger sig på utvald plats.
Hundar som luktar surt får mig nästan att spy och dumma djur gör mig lite lätt irriterad.
MEN så har jag ju även hållit på med hästar halva mitt liv och undrar lite där, om man inte gillar djur kan man verkligen hålla på med djur då?
Så... självklart är jag djurvän, men jag kanske inte ser djur som det allra heligaste utan mer för vad de är, dvs djur. Jag står inte på barrikaderna och kräver djurens rättigheter, men visst är det mysigt med djur.
Hur ställer jag mig då till husdjur? Ja, det är där frågan stannar. Givetvis skall mina barn få husdjur om de vill ha det... men vilket? Utekaniner är ju inget problem med våran tomt så där är vi hemma. Egentligen alla djur som sköter sig mer själva och som kan bo ute året om kan vi ha.
En hund då? Ja, den får inte håra för mycket, inte ha tendens att lukta surt och inte har för lång päls som blir lövigt och blött och slaskigt.
En katt då? Samma lika, inte håra, inte ha för mycket päls som blir smutsig osv.
Men jag har gärna mysiga gosiga katter eller hundar och där brister det för de har ofta en massa onödig päls och är lite smådumma och gulliga.
Skall bli spännande när barnen kan tjata lite mer, för Matte älskar hundar, verkligen och har gärna vilken hund som helst utom Pudel som jag vill ha och givetvis har vi lite olika syn på vilken hund vi isåfall skall ha, men vi hittar nog en kompromiss den dagen misstänker jag.
Jag längar efter hästar så jag kan döööö ibland, såg en massa nordsvenskar som travade på i snön med snötappar i skägget, åååååå den doften och ångan i stallet när man kommer in då hästen är både blöt, kall och svettig... Det är så härligt att bli alldeles blöt och smutsig själv, efter att ha arbetet hårt och hållit på med hästarna och sen få komma hem och duscha varmt och känna sig sådär otroligt ren och frisk efter en hel dag ute i friska luften.
Så vi får se... kanske kan vi dela en hund med svärmor när hon går i pension, det vore ju lite fusk!
Är jag djurvän? Hmmm vet inte, jag gillar djur men de skall även veta sin plats. Mysigt en stund men skönt oxå att sluta klia och att de går iväg och lägger sig på utvald plats.
Hundar som luktar surt får mig nästan att spy och dumma djur gör mig lite lätt irriterad.
MEN så har jag ju även hållit på med hästar halva mitt liv och undrar lite där, om man inte gillar djur kan man verkligen hålla på med djur då?
Så... självklart är jag djurvän, men jag kanske inte ser djur som det allra heligaste utan mer för vad de är, dvs djur. Jag står inte på barrikaderna och kräver djurens rättigheter, men visst är det mysigt med djur.
Hur ställer jag mig då till husdjur? Ja, det är där frågan stannar. Givetvis skall mina barn få husdjur om de vill ha det... men vilket? Utekaniner är ju inget problem med våran tomt så där är vi hemma. Egentligen alla djur som sköter sig mer själva och som kan bo ute året om kan vi ha.
En hund då? Ja, den får inte håra för mycket, inte ha tendens att lukta surt och inte har för lång päls som blir lövigt och blött och slaskigt.
En katt då? Samma lika, inte håra, inte ha för mycket päls som blir smutsig osv.
Men jag har gärna mysiga gosiga katter eller hundar och där brister det för de har ofta en massa onödig päls och är lite smådumma och gulliga.
Skall bli spännande när barnen kan tjata lite mer, för Matte älskar hundar, verkligen och har gärna vilken hund som helst utom Pudel som jag vill ha och givetvis har vi lite olika syn på vilken hund vi isåfall skall ha, men vi hittar nog en kompromiss den dagen misstänker jag.
Jag längar efter hästar så jag kan döööö ibland, såg en massa nordsvenskar som travade på i snön med snötappar i skägget, åååååå den doften och ångan i stallet när man kommer in då hästen är både blöt, kall och svettig... Det är så härligt att bli alldeles blöt och smutsig själv, efter att ha arbetet hårt och hållit på med hästarna och sen få komma hem och duscha varmt och känna sig sådär otroligt ren och frisk efter en hel dag ute i friska luften.
Så vi får se... kanske kan vi dela en hund med svärmor när hon går i pension, det vore ju lite fusk!
fredag 9 januari 2009
Svara när man är stressad
Varför envisas vi så många med att svara i telefon fast vi kanske både ser vem det är och vi inte har tid?
Lite lätt irriterad, svarar vi,
-Ja!!!
Ofta är det när det är någon som står oss nära som vi svarar så till.
Vi är förmodligen lite nyfikna men har egentligen inte tid eller lust just då att prata. Kärnfrågan är om informationen är viktig... Det spelar roll, men för vem är det viktigt? Det finns olika tolkningar säkert på den frågan. Den som ringer kanske inte tyckte det var VIKTIGT men något kul eller något som man behöver gärna få svar på men det brinner egentligen inte.
Jag har börjat att skita i att svara då jag duschar barnen, äter middag osv. Försöker i alla fall, detta för det är så himla otrevligt att bara säga att man egentligen inte kan prata.
Ofta ringer den som vill något tillbaka om det är viktigt och ofta är det ju någon i familjen. Annars är det bara att ringa upp när man är klar, som det funkar idag så ser vi ser ju alla som har ringt.
Jag är själv inget undantag, fräser till Matte eller Mamma ibland, ja ha inte tid... Men jag jobbar på det.
Lite lätt irriterad, svarar vi,
-Ja!!!
Ofta är det när det är någon som står oss nära som vi svarar så till.
Vi är förmodligen lite nyfikna men har egentligen inte tid eller lust just då att prata. Kärnfrågan är om informationen är viktig... Det spelar roll, men för vem är det viktigt? Det finns olika tolkningar säkert på den frågan. Den som ringer kanske inte tyckte det var VIKTIGT men något kul eller något som man behöver gärna få svar på men det brinner egentligen inte.
Jag har börjat att skita i att svara då jag duschar barnen, äter middag osv. Försöker i alla fall, detta för det är så himla otrevligt att bara säga att man egentligen inte kan prata.
Ofta ringer den som vill något tillbaka om det är viktigt och ofta är det ju någon i familjen. Annars är det bara att ringa upp när man är klar, som det funkar idag så ser vi ser ju alla som har ringt.
Jag är själv inget undantag, fräser till Matte eller Mamma ibland, ja ha inte tid... Men jag jobbar på det.
Etiketter:
Reflektioner
torsdag 8 januari 2009
Rean
Jag känner stress över alla dessa reor, superrea hit och värsta rean dit.
Jag känner att jag borde shoppa och passa på, det blir inte så här billigt igen... Det är ju den inställningen de vill att vi skall ha.
Men jag vet inte vad jag skall shoppa, jag har inget särskilt behov, vi har inget vi behöver sådär särskilt som vi väntat på.
Ett badkar ligger på listan men det är oklart hur högt, en IMac ligger oxå på listan men ännu lägre, en stoooooooor platttv ligger oxå på listan.
Högst på listan ligger att få iordning vinden, dvs våra framtida sovrum, det verkar man inte kunna köpa på rean... Någon som säljer sig billigt? Välkomna att höra av er!
Vi köpte en plåthink till askan för hutlösa 200 spänn igår och jag tyckte inte det var rea... nu kanske inte tillhör reaprylarna men ändå, det var det jag/vi behövde.
Men på något sätt känner jag ändå en press att jag borde åka runt och titta på priser, borde passa på, en jvla stress och tar en massa tid på ledig helgdag då man kan hitta på så mycket annat.
Förr om åren kunde jag pressa iväg hela familjen eller åka själv och åka runt på hela köpcenterområdet och kolla om det fanns något jag behöver... Så himla dumt, så mycket dum tid som jag lagt ned för detta. Skönt att den eran är över i mitt liv för just nu i alla fall.
Jag som inte läser direktreklam, slänger den genast och som mycket sällan kolla i reklamen från alla varuhus. Jag kanske skall byta taktik och sitta på toan och läsa reklamen i stället för att åka runt och skapa behov. Ja, ja, jag vet att mitt sökande är sökande efter något annat som skall fylla det där hålet, ja, ja. Innebär det nu att hålet börjar att bli fyllt? Eftersom jag inte åker ut och kollar reorna?
Spännande, är det i alla fall att leva och lära och förändras och lära sig igen.
Lärde mig idag att det som reas ut nu är fjolårets modeller som reas ut till pris som nästa års modeller kommer att kosta i utgångspris. Dvs du tror du köper billigt, men du köper fjolårets modell till samma pris som en sprillans ny kostar om några månader... Kan di va så jvliga?
Jag känner att jag borde shoppa och passa på, det blir inte så här billigt igen... Det är ju den inställningen de vill att vi skall ha.
Men jag vet inte vad jag skall shoppa, jag har inget särskilt behov, vi har inget vi behöver sådär särskilt som vi väntat på.
Ett badkar ligger på listan men det är oklart hur högt, en IMac ligger oxå på listan men ännu lägre, en stoooooooor platttv ligger oxå på listan.
Högst på listan ligger att få iordning vinden, dvs våra framtida sovrum, det verkar man inte kunna köpa på rean... Någon som säljer sig billigt? Välkomna att höra av er!
Vi köpte en plåthink till askan för hutlösa 200 spänn igår och jag tyckte inte det var rea... nu kanske inte tillhör reaprylarna men ändå, det var det jag/vi behövde.
Men på något sätt känner jag ändå en press att jag borde åka runt och titta på priser, borde passa på, en jvla stress och tar en massa tid på ledig helgdag då man kan hitta på så mycket annat.
Förr om åren kunde jag pressa iväg hela familjen eller åka själv och åka runt på hela köpcenterområdet och kolla om det fanns något jag behöver... Så himla dumt, så mycket dum tid som jag lagt ned för detta. Skönt att den eran är över i mitt liv för just nu i alla fall.
Jag som inte läser direktreklam, slänger den genast och som mycket sällan kolla i reklamen från alla varuhus. Jag kanske skall byta taktik och sitta på toan och läsa reklamen i stället för att åka runt och skapa behov. Ja, ja, jag vet att mitt sökande är sökande efter något annat som skall fylla det där hålet, ja, ja. Innebär det nu att hålet börjar att bli fyllt? Eftersom jag inte åker ut och kollar reorna?
Spännande, är det i alla fall att leva och lära och förändras och lära sig igen.
Lärde mig idag att det som reas ut nu är fjolårets modeller som reas ut till pris som nästa års modeller kommer att kosta i utgångspris. Dvs du tror du köper billigt, men du köper fjolårets modell till samma pris som en sprillans ny kostar om några månader... Kan di va så jvliga?
Etiketter:
Iakttagelser
Citat
En del kan rabbla citat ur dikter och andra kloka ord.
Ta Tommy Svensson och hans diktläsning.
Göran Person älskade att sjunga sånger i intervjuer och förmodligen annars oxå.
Jag kan avundas de som har en massa sådana kloka visdomsord att hänga ut vid valda tillfällen.
Själv kan jag knappt ett citat utantill.
Jag läser inte dikter, läste väl de vanliga kärleksdikterna när jag var yngre men egentligen nää, jag kommer inte ihåg så många sånger från min barndom och att ha egna barn hjälper ju till en hel del med att komma ihåg.
Även om jag har läst mycket så vet jag inte varför sådana texter inte har fastnat, hur fastnar de? Är det för att man läser dem om och om igen? Fångar en del upp dem vid första läsningen och sen sitter de där som klister?
Eftersom jag själv sällan läser om något, jag gillar att fatta saker på en gång, helst lär jag mig genom att göra, men att läsa mig till kunskap funkar oxå, men sen testar jag och vips så behövs inte boken längre.
Learning by doing so to speak!
Nu handlar ju citat inte om att lära sig något praktiskt, och visst har jag memorerat inför tentor vad massa filosofer sagt under västerländsk utveckling från Platon och framåt. Men inte finns all den kunskapen kvar i nu?! Tyvärr, eftersom jag inte på något sätt jobbar med det längre.
Men jag har nyss upptagit en önskan att börja läsa mer informativ litteratur, facklitteratur istället för att läsa deckare och se på IPODEN. Jag känner att jag måste förkovra mig lite mer så att hjärncellerna får lite att arbeta med och att jag inte tappar bort allt jag en gång lärt mig.
Främst är jag intresserad av människor och hur vi interagerar och socialiserar och påverkar varandra med uttryck, kroppsspråk mm men vi får se vart det nyvunna intresset tar mig.
Men citat vet jag inte?
I julas letade vi efter Nalle Puhs citat, det är just en sådan sak som jag inte kommer ihåg, alltså att Nalle Puh sagt en hiskeligt massa kloka saker. Fast jag läst Nalle Puh kommer jag heller inte ihåg hela historien kring Nalle Puh. Det gäller även andra klassiker.
Mest kommer jag ju ihåg från de böcker jag älskade och dyrkade, som historien av landet Narnia osv. Men även Kulla Gullas historia och Katitzi´s börjar blekna.
Här kan ni kolla in Nalle Puhs klassiska citat.
Ta Tommy Svensson och hans diktläsning.
Göran Person älskade att sjunga sånger i intervjuer och förmodligen annars oxå.
Jag kan avundas de som har en massa sådana kloka visdomsord att hänga ut vid valda tillfällen.
Själv kan jag knappt ett citat utantill.
Jag läser inte dikter, läste väl de vanliga kärleksdikterna när jag var yngre men egentligen nää, jag kommer inte ihåg så många sånger från min barndom och att ha egna barn hjälper ju till en hel del med att komma ihåg.
Även om jag har läst mycket så vet jag inte varför sådana texter inte har fastnat, hur fastnar de? Är det för att man läser dem om och om igen? Fångar en del upp dem vid första läsningen och sen sitter de där som klister?
Eftersom jag själv sällan läser om något, jag gillar att fatta saker på en gång, helst lär jag mig genom att göra, men att läsa mig till kunskap funkar oxå, men sen testar jag och vips så behövs inte boken längre.
Learning by doing so to speak!
Nu handlar ju citat inte om att lära sig något praktiskt, och visst har jag memorerat inför tentor vad massa filosofer sagt under västerländsk utveckling från Platon och framåt. Men inte finns all den kunskapen kvar i nu?! Tyvärr, eftersom jag inte på något sätt jobbar med det längre.
Men jag har nyss upptagit en önskan att börja läsa mer informativ litteratur, facklitteratur istället för att läsa deckare och se på IPODEN. Jag känner att jag måste förkovra mig lite mer så att hjärncellerna får lite att arbeta med och att jag inte tappar bort allt jag en gång lärt mig.
Främst är jag intresserad av människor och hur vi interagerar och socialiserar och påverkar varandra med uttryck, kroppsspråk mm men vi får se vart det nyvunna intresset tar mig.
Men citat vet jag inte?
I julas letade vi efter Nalle Puhs citat, det är just en sådan sak som jag inte kommer ihåg, alltså att Nalle Puh sagt en hiskeligt massa kloka saker. Fast jag läst Nalle Puh kommer jag heller inte ihåg hela historien kring Nalle Puh. Det gäller även andra klassiker.
Mest kommer jag ju ihåg från de böcker jag älskade och dyrkade, som historien av landet Narnia osv. Men även Kulla Gullas historia och Katitzi´s börjar blekna.
Här kan ni kolla in Nalle Puhs klassiska citat.
Etiketter:
Iakttagelser
tisdag 6 januari 2009
Polisutredningar och sorteringsordningar
Jag undrar om det är som på film, i tvserier att man sparar allt bevismaterial från olösta brott och kanske även från lösta brott.
Det filarkivet skulle jag vilja se och styra upp och försöka förstå. Så går mina tankar eftersom jag gillar att organisera så man hittar saker lätt. Oftast är det efter alfabetsordning men det finns ju genre och annat som man kan gå efter oxå.
Ta tex kryddburkarna, skall de stå efter typ av krydda? Givetvis i alfabetsordning isfall inom kryddsorten eller skall alla stå i alfabetsordning.
Skall man skilja på Santa Maria burkarna och på Kockens burkar?
Jag har provat alla lösningar och sorterat dem olika men just nu är det A-Ö oavsett krydda och tillverkare.
Men åter till polisutredningarna, fattar ni vilka massiva berg av bevismaterial som måste ligga någonstans? Vart kan de finnas? Finns det lagerutrymmen som är så stora eller har de det uppdelat på flera lager? Vad har de paketerat? Ta tex en gammal docka, har ni känt på håret på en docka som legat i en flyttkartong i 15 år? Det är hur äckligt som helst, torrt och sprött.
Tänk er då alla kläder som är 20-25 år gamla osv att jobba med.
All kredd till kriminalteknikerna i mina ögon i alla fall.
Så just nu är en av mina drömmar att se ett sådant filarkiv och sedan få gå ned i lagret och se alla gamla kartonger med bevismaterial, sedan när jag ju givetvis även en sådan dröm och hybris att jag vill ju även rensa upp och göra rent hus, dvs lösa alla brott, beta av dem liksom en efter en.
Något som smäller ännu högre för det vore riktigt skoj är att spendera en månad i svts film och tv arkiv, wow vad grejer man kan se där misstänker jag och säkert en och annan osorterad film eller inspelning som kan hittas, vilket görs ju nu och då. Det vore kanon det.
Det filarkivet skulle jag vilja se och styra upp och försöka förstå. Så går mina tankar eftersom jag gillar att organisera så man hittar saker lätt. Oftast är det efter alfabetsordning men det finns ju genre och annat som man kan gå efter oxå.
Ta tex kryddburkarna, skall de stå efter typ av krydda? Givetvis i alfabetsordning isfall inom kryddsorten eller skall alla stå i alfabetsordning.
Skall man skilja på Santa Maria burkarna och på Kockens burkar?
Jag har provat alla lösningar och sorterat dem olika men just nu är det A-Ö oavsett krydda och tillverkare.
Men åter till polisutredningarna, fattar ni vilka massiva berg av bevismaterial som måste ligga någonstans? Vart kan de finnas? Finns det lagerutrymmen som är så stora eller har de det uppdelat på flera lager? Vad har de paketerat? Ta tex en gammal docka, har ni känt på håret på en docka som legat i en flyttkartong i 15 år? Det är hur äckligt som helst, torrt och sprött.
Tänk er då alla kläder som är 20-25 år gamla osv att jobba med.
All kredd till kriminalteknikerna i mina ögon i alla fall.
Så just nu är en av mina drömmar att se ett sådant filarkiv och sedan få gå ned i lagret och se alla gamla kartonger med bevismaterial, sedan när jag ju givetvis även en sådan dröm och hybris att jag vill ju även rensa upp och göra rent hus, dvs lösa alla brott, beta av dem liksom en efter en.
Något som smäller ännu högre för det vore riktigt skoj är att spendera en månad i svts film och tv arkiv, wow vad grejer man kan se där misstänker jag och säkert en och annan osorterad film eller inspelning som kan hittas, vilket görs ju nu och då. Det vore kanon det.
Etiketter:
Iakttagelser
Svart eller vitt?
Det finns de som uttryckt att jag ser saker svart eller vitt.
Ja och nej skulle jag säga om detta.
Eftersom jag överanalyserar det mesta eller åtminstone analyserar en hel del, får jag välja egna ord skulle jag säga reflekterar över en massa hela tiden. Tankarna mal i mitt huvud ständigt, vet inte hur många resonemang jag för ständigt i huvudet men många är det, en vacker dag smälter väl hjärnan.
Vilket som så kanske det kan te sig så för många att jag är svart eller vit, men det gäller mer att man måste ta ställning i mina ögon. Man måste ha en åsikt.
Jag skulle inte kunna skriva ens hälften av dessa inlägg om det inte vore för att jag just har åsikter om allt. Skulle det vara så att jag inte har en åsikt så skaffar jag mig en på stört om det kommer upp ett ämne som diskuteras. Sen om det är en åsikt jag skulle ta gift på eller gå in i döden för är en annan sak, men det är i alla fall min åsikt i en fråga och dithän mina värderingar lutar.
Varför kan jag ta ställning så snabbt? Ja, baserat på den information jag får vid det givna tillfället ger mig tillräckligt att ha en åsikt utifrån den informationen. Om den åsikten sen står sig då annan information tillförs är kanske inte alltid troligt, jag är i alla fall beredd att ändra min ståndpunkt vid ytterligare diskussioner.
Varför jag kan ta ställning så snabbt är enligt mig för att jag känner mig själv till 100%, jag har inte ett dugg problem med att se och veta om mina egna tillkortakommanden och jag vet vart jag står, svårare är det inte för mig.
Givetvis kan annan fakta få mig att ändra mig som jag skrev men då, i diskussionen kan vi inte ta hänsyn till hypotetiska antaganden.
Mattes familj gillar att ställa saker på sin spets, hur skulle du känna det om Matte dog, vad skulle du göra osv. Hur skulle du göra om dina barn dog, eller om huset brann ned eller andra härliga tunga frågor.
Jag har snabba svar, jag vet hur jag vill och hur jag till största del kommer att agera, jag är ju jag oavsett och tillräckligt tunga saker har hänt i mitt liv så jag har tillräckligt med kännedom hur jag agerar och reagerar i sådana fall. Jag vet hur min syn på livet är och hur min syn på döden är.
Sen... kommer den vanliga frågan från dessa familjediskussioner,
-men hur kan du veta det?
-Självklart vet jag inte det.
Det är inget jag går och funderar på särskilt ofta men jag vet och känner mig själv så jag har ett gott antagande, vad som verkligen skulle utspela sig om det hände en tragedi får ju givetvis utvisa sig om det mot förmodan skulle hända. För jag skriver mot förmodan, jag går heller inte omkring med kaostankar och väntar på att något sådant hemskt skall hända.
Men poängen är att jag snabbt där och då för andra verkar kall och svart och vit. Men givetvis finns det nyanser, men att gå in hur och vilka nyanser man skulle uppvisa går ju inte att säga om det inte har hänt och även om det har hänt så kanske man agerar lite annorlunda nästa gång man är med om samma sak.
Det är där vi ofta inte når varandra för att jag uppfattas som fyrkantig och där jag anser att i alla fall jag vill inta en ståndpunkt, jag har ju för bövelen en åsikt. De anser att jag inte är i kontakt med mina känslor. Inte riktigt samma sak för mig, gissa om jag har kontakt med mina känslor, finns det någon som betvivlar att jag är en känslomänniska? En känslomänniska lever och agerar med sina känslor, mer eller mindre kontrollerat, men känner det gör jag jämt för allt och alla även de som gjort mig illa. Som sagt jag skulle kunna tycka synd om min våldtäktsman.
Jaja, låt oss vara överens om att vi inte är överens.
Jag kom dock att tänka på detta då min tankar kring att man ibland säger att egentligen är jag... friluftsmänniska osv.
-Släpper hon aldrig saker, tänker ni nu?
-Nä på sätt och vis, inte.
Som jag skrev ovan så mal tankarna omkring i huvudet och det har de alltid gjort. Det innebär inte att jag ältar utan att jag vill alltid få ut så mycket som möjligt av alla stunder och möten och tankar och kan något förbättras så skall det göras det. Så även en tanke.
Så vad jag kom på för att då visa på min icke svart eller vita syn... är att det kan finnas potential.
Det vill säga att man man vilja vara någon annan och missta sig för att man tror att man egentligen är någon annan men där det finns potential att ändra sitt liv.
För hur skall vi annars kunna förändra oss och utveckla oss? Alltså om det inte finns potential hos oss alla? Sen kan det finnas mer eller mindre potential och mer eller mindre driv och
vilja att förändra men potentialen kan alltså finnas att jag en dag blir en friluftsmänniska...
Fast det har jag egentligen aldrig betvivlat, dvs att alla kan bli vad de vill bara de vill det tillräckligt mycket, några har bara lite lättare för sig och andra får jobba hårdare med de förutsättningar vi får från början på alla sätt och vis via arv och miljö.
Ja och nej skulle jag säga om detta.
Eftersom jag överanalyserar det mesta eller åtminstone analyserar en hel del, får jag välja egna ord skulle jag säga reflekterar över en massa hela tiden. Tankarna mal i mitt huvud ständigt, vet inte hur många resonemang jag för ständigt i huvudet men många är det, en vacker dag smälter väl hjärnan.
Vilket som så kanske det kan te sig så för många att jag är svart eller vit, men det gäller mer att man måste ta ställning i mina ögon. Man måste ha en åsikt.
Jag skulle inte kunna skriva ens hälften av dessa inlägg om det inte vore för att jag just har åsikter om allt. Skulle det vara så att jag inte har en åsikt så skaffar jag mig en på stört om det kommer upp ett ämne som diskuteras. Sen om det är en åsikt jag skulle ta gift på eller gå in i döden för är en annan sak, men det är i alla fall min åsikt i en fråga och dithän mina värderingar lutar.
Varför kan jag ta ställning så snabbt? Ja, baserat på den information jag får vid det givna tillfället ger mig tillräckligt att ha en åsikt utifrån den informationen. Om den åsikten sen står sig då annan information tillförs är kanske inte alltid troligt, jag är i alla fall beredd att ändra min ståndpunkt vid ytterligare diskussioner.
Varför jag kan ta ställning så snabbt är enligt mig för att jag känner mig själv till 100%, jag har inte ett dugg problem med att se och veta om mina egna tillkortakommanden och jag vet vart jag står, svårare är det inte för mig.
Givetvis kan annan fakta få mig att ändra mig som jag skrev men då, i diskussionen kan vi inte ta hänsyn till hypotetiska antaganden.
Mattes familj gillar att ställa saker på sin spets, hur skulle du känna det om Matte dog, vad skulle du göra osv. Hur skulle du göra om dina barn dog, eller om huset brann ned eller andra härliga tunga frågor.
Jag har snabba svar, jag vet hur jag vill och hur jag till största del kommer att agera, jag är ju jag oavsett och tillräckligt tunga saker har hänt i mitt liv så jag har tillräckligt med kännedom hur jag agerar och reagerar i sådana fall. Jag vet hur min syn på livet är och hur min syn på döden är.
Sen... kommer den vanliga frågan från dessa familjediskussioner,
-men hur kan du veta det?
-Självklart vet jag inte det.
Det är inget jag går och funderar på särskilt ofta men jag vet och känner mig själv så jag har ett gott antagande, vad som verkligen skulle utspela sig om det hände en tragedi får ju givetvis utvisa sig om det mot förmodan skulle hända. För jag skriver mot förmodan, jag går heller inte omkring med kaostankar och väntar på att något sådant hemskt skall hända.
Men poängen är att jag snabbt där och då för andra verkar kall och svart och vit. Men givetvis finns det nyanser, men att gå in hur och vilka nyanser man skulle uppvisa går ju inte att säga om det inte har hänt och även om det har hänt så kanske man agerar lite annorlunda nästa gång man är med om samma sak.
Det är där vi ofta inte når varandra för att jag uppfattas som fyrkantig och där jag anser att i alla fall jag vill inta en ståndpunkt, jag har ju för bövelen en åsikt. De anser att jag inte är i kontakt med mina känslor. Inte riktigt samma sak för mig, gissa om jag har kontakt med mina känslor, finns det någon som betvivlar att jag är en känslomänniska? En känslomänniska lever och agerar med sina känslor, mer eller mindre kontrollerat, men känner det gör jag jämt för allt och alla även de som gjort mig illa. Som sagt jag skulle kunna tycka synd om min våldtäktsman.
Jaja, låt oss vara överens om att vi inte är överens.
Jag kom dock att tänka på detta då min tankar kring att man ibland säger att egentligen är jag... friluftsmänniska osv.
-Släpper hon aldrig saker, tänker ni nu?
-Nä på sätt och vis, inte.
Som jag skrev ovan så mal tankarna omkring i huvudet och det har de alltid gjort. Det innebär inte att jag ältar utan att jag vill alltid få ut så mycket som möjligt av alla stunder och möten och tankar och kan något förbättras så skall det göras det. Så även en tanke.
Så vad jag kom på för att då visa på min icke svart eller vita syn... är att det kan finnas potential.
Det vill säga att man man vilja vara någon annan och missta sig för att man tror att man egentligen är någon annan men där det finns potential att ändra sitt liv.
För hur skall vi annars kunna förändra oss och utveckla oss? Alltså om det inte finns potential hos oss alla? Sen kan det finnas mer eller mindre potential och mer eller mindre driv och
vilja att förändra men potentialen kan alltså finnas att jag en dag blir en friluftsmänniska...
Fast det har jag egentligen aldrig betvivlat, dvs att alla kan bli vad de vill bara de vill det tillräckligt mycket, några har bara lite lättare för sig och andra får jobba hårdare med de förutsättningar vi får från början på alla sätt och vis via arv och miljö.
Etiketter:
Synpunkter
Nirvana
Att hitta sitt nirvana är inte lätt, i alla fall inte för mig.
Jag är liksom aldrig nöjd, känner sällan mig lugn i det som är och får ständigt jobba på att leva här och nu och inte igår eller imorgon eller som vanligast om en stund/senare.
Jag har blivit miltals bättre, går knappt att jämföra.
Men efter en sådan här långledighet när jobbet närmar sig i morgon känns tiden så knapp. Jag har ju inte hunnit med något tycker jag. Jag borde ha gjort mer spirituella saker med mina barn, både museum, bio och utelekar på isrinken.
Jag borde ha hälsat på massor av människor och mina barn borde ha fått leka med alla lekkamrater de har över hela landet.
Jag borde ha bjudit fler människor på middag och spelat spel och umgåtts.
Jag borde ha vilat mer och tagit tid för mig själv och gått ut och gått.
Så går mina tankar, hur går era?
Det har på många sätt varit en underbar jul och nyårsledighet. Jag har varit mycket med barnen, vi har träffat folk, gjort roliga saker, tagit det lugnt.
Så jag har ju gjort allt som står där uppe, jag har tidigare provat att bara vara på resande fot och hälsa på alla bekanta, det har inte gjort mig mer förnöjsam.
Jag har även tidigare provat att ta det mer lugnt och inte varit förnöjsam.
Så denna gång har vi ändå försökt hitta en bra balans och där vi trivs fantastiskt bra hemma i huset, där det ger en ro och där det aldrig sinar saker att göra.
Men ändå börjar mina tankar mala runt, som tur är finns då Matte som kan påminna mig om att vi just gjort allt som jag vill men i måttliga doser och att vi provat andra lösningar och jag har inte känt mer harmoni då heller så varför ens försöka? Går det att hitta det där nirvana.
Matte har i ett inlägg i ett av sina bloggar pekat på en viss avund till den förnöjsamma men även en viss avståndstagande då han alltid vill veta och se mer.
Det är tyvärr inte riktigt det jag känner inom mig, utan det är allt som oftast känslan av otillräcklighet, duktig flickasyndromet som kommer ifatt och där jag kunde ha gjort allt mycket bättre och använt tiden mer effektfullt.
Jag är liksom aldrig nöjd, känner sällan mig lugn i det som är och får ständigt jobba på att leva här och nu och inte igår eller imorgon eller som vanligast om en stund/senare.
Jag har blivit miltals bättre, går knappt att jämföra.
Men efter en sådan här långledighet när jobbet närmar sig i morgon känns tiden så knapp. Jag har ju inte hunnit med något tycker jag. Jag borde ha gjort mer spirituella saker med mina barn, både museum, bio och utelekar på isrinken.
Jag borde ha hälsat på massor av människor och mina barn borde ha fått leka med alla lekkamrater de har över hela landet.
Jag borde ha bjudit fler människor på middag och spelat spel och umgåtts.
Jag borde ha vilat mer och tagit tid för mig själv och gått ut och gått.
Så går mina tankar, hur går era?
Det har på många sätt varit en underbar jul och nyårsledighet. Jag har varit mycket med barnen, vi har träffat folk, gjort roliga saker, tagit det lugnt.
Så jag har ju gjort allt som står där uppe, jag har tidigare provat att bara vara på resande fot och hälsa på alla bekanta, det har inte gjort mig mer förnöjsam.
Jag har även tidigare provat att ta det mer lugnt och inte varit förnöjsam.
Så denna gång har vi ändå försökt hitta en bra balans och där vi trivs fantastiskt bra hemma i huset, där det ger en ro och där det aldrig sinar saker att göra.
Men ändå börjar mina tankar mala runt, som tur är finns då Matte som kan påminna mig om att vi just gjort allt som jag vill men i måttliga doser och att vi provat andra lösningar och jag har inte känt mer harmoni då heller så varför ens försöka? Går det att hitta det där nirvana.
Matte har i ett inlägg i ett av sina bloggar pekat på en viss avund till den förnöjsamma men även en viss avståndstagande då han alltid vill veta och se mer.
Det är tyvärr inte riktigt det jag känner inom mig, utan det är allt som oftast känslan av otillräcklighet, duktig flickasyndromet som kommer ifatt och där jag kunde ha gjort allt mycket bättre och använt tiden mer effektfullt.
Etiketter:
Reflektioner
Livslång kärlek
Det står tydligen bevisat att det finns livslång kärlek, att passion kan hålla i sig i många många år.
Jaha, som så ofta i nyhetstorka, vad är nytt med det då?
Det är väl inte kärnfysik att man kan älska någon hela livet, att man kan känna passion för någon och att det pirrar i hela kroppen när man tänker på någon särskild.
Frågan är dock om man kan leva med den personen som man har enorm passion för, det står det däremot inget om.
Det stod även att par som levt länge ihop uppvisade vid hjärnskanning att man hade samma kärleksnivåer som vid förälskelsen.
Men vad visar det? Att det är lika kära nu som vid början, javisst. Men vilkan form av passion och kärlek hade de när de träffades då?
Var den vanvettig, sexfixerad och okontrollerbar eller var den en kärleksfull, ömsesidig respekt form av kärlek eller var det helt enkelt bara förälskelse som går bra. Förälskelse som går bra för mig är att båda är kära och vill se och vara med varandra, ingen väntar ledsen eller otåligt vid telefon, ingen känner tvång att ses utan det bara flyter på liksom.
Jaha, vet inte om jag blev klokare nu, artikeln sa mig inget mer än jag redan visste utan samma frågetecken finns kvar i alla fall kring enorm passion och dess efterspel.
Livslång kärlek får man enligt mig genom att ha respekt för sin partner, imponeras av och beundra sin partner, utmanas av sin partner att man är stolt över sin partner. Man får jobba på relationen och alltid prata om allt och inte tro att den andre skall förstå eller borde förstå samt att man har samma värderingar som utgångspunkt, samma mål i livet och sist att man är villig att kompromissa för att nå lösningar.
Ett fysiskt och varmt förhållningsätt där man tar på varandra och givetvis blir glad av att den andre kommer hem är rätt bra det oxå, har man även bra sex utöver allt ovanstående kan det nog inte gå fel.
Jaha, som så ofta i nyhetstorka, vad är nytt med det då?
Det är väl inte kärnfysik att man kan älska någon hela livet, att man kan känna passion för någon och att det pirrar i hela kroppen när man tänker på någon särskild.
Frågan är dock om man kan leva med den personen som man har enorm passion för, det står det däremot inget om.
Det stod även att par som levt länge ihop uppvisade vid hjärnskanning att man hade samma kärleksnivåer som vid förälskelsen.
Men vad visar det? Att det är lika kära nu som vid början, javisst. Men vilkan form av passion och kärlek hade de när de träffades då?
Var den vanvettig, sexfixerad och okontrollerbar eller var den en kärleksfull, ömsesidig respekt form av kärlek eller var det helt enkelt bara förälskelse som går bra. Förälskelse som går bra för mig är att båda är kära och vill se och vara med varandra, ingen väntar ledsen eller otåligt vid telefon, ingen känner tvång att ses utan det bara flyter på liksom.
Jaha, vet inte om jag blev klokare nu, artikeln sa mig inget mer än jag redan visste utan samma frågetecken finns kvar i alla fall kring enorm passion och dess efterspel.
Livslång kärlek får man enligt mig genom att ha respekt för sin partner, imponeras av och beundra sin partner, utmanas av sin partner att man är stolt över sin partner. Man får jobba på relationen och alltid prata om allt och inte tro att den andre skall förstå eller borde förstå samt att man har samma värderingar som utgångspunkt, samma mål i livet och sist att man är villig att kompromissa för att nå lösningar.
Ett fysiskt och varmt förhållningsätt där man tar på varandra och givetvis blir glad av att den andre kommer hem är rätt bra det oxå, har man även bra sex utöver allt ovanstående kan det nog inte gå fel.
Etiketter:
Reflektioner,
Relationer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
