Å nej, misstolkad igen

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Jantelag och att vara förälder

Vår dotter har headhuntats till tävlingsträning i artistisk gymnastik... Hon är 6 år och har nu gått 4 gånger på 2 veckor. Hon är som objektiv mamma... otroligt duktig, det går fort framåt och på bara dessa gånger har hon lärt sig så himla mycket.

Men... så bor vi i Sverige, där det känns, vilket är mitt problem, knepigt att skryta om detta. Herregud, press på ett sånt litet barn, vill hon det själv, det får inte bli för mycket osv osv. Min dotter älskar träningen, fortsätter hjula och hålla på när hon kommer hem, verkar stundtals helt outröttelig. Självklart blir hon också glad och stolt när hon får beröm och det är vår plikt, vårt jobb eller helt enkelt grejen med att vara hennes föräldrar att hitta en balans för henne. En balans där självkänslan är baserad på annat än prestationer.

Jag är däremot superglad, jag gillar det här och att skjutsa och hålla på gör att det känns som att nu börjar jag blir förälder på riktigt. Låter kanske konstigt, men det handlar mer om att se sig som förälder i sådana sammanhang, det började för mig nog när vi var på föräldramöte på dagis första gången. På Amandas träning är jag ju där bara i egenskap av att vara hennes mamma, annars hade jag ju aldrig varit i det forumet. Det är något med den känslan, att vara en stolt engagerad och delaktig förälder som är så himla stark. Kanske kan det bero på att jag utöver grundskolan gjorde heltidsarbete på travet i många, många år och har letat länge efter det att fylla tiden med något vettigt och något uppfyllande.

Det är något att dela med sitt barn och så länge det inte är oljud som dominerar deras intresse kommer jag nog alltid oavsett vad de väljer att gå in med hull och hår i deras aktiviteter.

Men för en redan pendlande förälder så kan det ju bli lite spännande med tidsupplägget med att hon just nu har träning i olika evenemang 4 gånger i veckan och fortsätter hon med gymnastiken på den här nivån så finns det inget jul och sommarlov längre och träningsdosen lär öka från de 4 timmar som är i veckan just nu!!