lördag 26 september 2009

Pusha och pusha?!

-Se inte dina barn som projekt
-Pusha sina barn

Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.

Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.

Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.

Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.

Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.

Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.

Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.

Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.

Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.

Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.

Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.

Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.

Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.

I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.

Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?

Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...

När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.

Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!

Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.

Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??

Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?

måndag 7 september 2009

Lätt för att påverka men ändå inte

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

New Age

Under början av 90-talet var new age en het fluga i umeå, när jag läste religionshistoria doktorerade en av mina lärare i ämnet och det var en egen 5 poängskurs vad jag kan minnas.

Det var spännande och intressant men aldrig något som nådde mig, alltså som talade till mig och som jag riktigt förstod mening med. Hela new agerörelsenihopklumpad men som idag blivit vedertagna behandlingsmetoder och dylikt.

Runt omkring mig började bekanta och någon vän med chakramassage, det var healing och rosenmetoden. Det var spådamer och gummor och gubbar som kunde rensa bort dåliga energifält i ens lägenhet genom telefonen.

Jag prövade på någon gång och visst kunde jag känna energiflödet efter ett massagepass, vi både alstrar och avger energi, räcker med att vi håller en hand ovanför någon annans arm en stund så känner man att det blir varmt.

Men att man i det också skall nå massa nivåer som skall öppna upp en sinne, öppna upp ens dörr är för mig inte annat än gammal hederlig psykologi a la jung eller freud.

Kanske genom att bli mer kroppligt avslappnade så kan vi vara mer fokuserade och mer benägna att vilja öppna upp oss, men det kan ett motionspass, en stund på spikmatta eller att bara ligga tyst och andas på ett hårt golv likväl kunna åstadkomma.

Jag vill verkligen inte föringa någon och för alla som det ger mycket och som ser mening i det hela, kan jag inte annat än förstå att de fortsätter. Det är självklart, vi skall göra det som får oss att må bra så länge det inte är något som är fel mot någon annan.

Men lite fundersam är jag om en sak.

Vi har rätt mycket i denna värld, de dagar som går som de säger är livet. Vi skall fungera och räcka till för så mycket. Vi skall förstå så mycket och en dag ger oss mer intryck än nästan ett helt liv som levdes vid föregående sekelskifte.

Vem har tid att utforska andevälden då? Spelar det verkligen någon roll vem jag var i mitt föregående liv? Det är ju ändå här jag är som den jag är? Är det inte där kraften och energi och terapin borde genomföras? Jaha, tänker jag, okej då om jag nu var prostituerad, barnslav eller herreman i mitt föregående liv.

All min kraft borde gå åt till att leva i nuet, idag och försöka vara en så bra människa man bara kan för de som är omkring en idag.

Det där med energi är jag helt med på att det finns, men vad det beror på, tror jag tyvärr har fysiska förklaringar, helst om jag pratar med en partikelfysiker eller någon från teknisk fysikprogrammet.

Har inte ni gått in i ett hus eller en lägenhet och bara känt, nej, har kan jag aldrig bo. Det går inte säga vad det beror på men det är något, något med ljuset, något med planritningen, solen, väderstrecken, ja något är bara fel. Den kan nästan vara identisk med en annan bostad, men just den här bostaden ger dåliga vibbar!

Det är asspännade och kan någon verkligen ge en rimlig förklaring är jag mer än intresserad att lyssna, men att det skall ha med andar eller något annat att göra som att jag blev dräpt som häxa på 1600-talet på just den platsen kan jag tyvärr inte köpa.

Vill dock tillägga att det är pinsamt att jag då faktiskt är rädd för spöken, men det är ju något annat, jag tror ju inte på riktigt att spöken finns, men jag kan lätt jaga upp mig i fantasin och nästan övertyga mig själv om att så är fallet... men bara nästan :D

Skolungdomar...

Vad olika det kan se ut och ändå inte.

Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.

Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.
-Du ska vara i skolan!

Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation

Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.

I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.

Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.

Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.

Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!

söndag 6 september 2009

När jag är jag

Jag är glad att jag landat i att det är kul med huset igen, att jag längtar hem för att renovera.
Jag är glad att jag längtar efter min familj och tycker det är kul att vara med mina barn.
Jag är glad att jag idag har kunnat börja skriva igen.

Jag är glad för en massa och jag är även glad över att jag är jag! Att jag kanske är något på spåren, att jag är i alla fall i samma universum, samma galax och till och med samma solsystem som någon form av balans.

För jag vill inte tappa bort mig själv igen, alltså den Anna 2.0 jag har lärt känna igen, den som är mer bekymmersfri och glad, som är mer outgoing och med den mognad som kommer med ålder, visdom och främst inre trygghet. Att jag idag väntar med att skicka det där arga sms:et till min mamma utan suger på texten några timmar eller någon dag så det blir mer konstruktiv och inte endast reaktivt.

Jag orkar inte känna ångest, men jag har det, jag orkar inte vara ledsen, men jag blir det, jag orkar inte tjafsa, men jag hamnar där, jag orkar inte förklara mig, men jag gör det!

Jag vill vara jag!

Jag satt på upptåget till Tierp i måndags, hade fått tid för röntgen, landstingets sätta att lösa något för någon, vem som tjänade på att jag reste mellan 11:44 till 16:30 kommunalt får gärna skriva till mig... inte gjorde jag det, förutom att jag fick ett trevligt samtal med min stolsgranne på upptåget till Tierp.

Vi kom i samspråk genast när dörrarna stängts i Uppsala och hade säker kunna prata gävle tur och retur. Vi pratade blan annat om att mångas hem ser ut som sidan 117 i Ikeakatalogen, eller som de när de gav sig själv Ikeaförbud kom på att deras hem såg ut som sidan 39 i Miokatalogen och nu hade de Mioförbud också och handlade på blocket och hade gjort riktiga fynd.

Men det roliga var att hon sa att hon var tveksam till blocket för hon var blyg och hennes man var mer social och hon tyckte det initalt var jobbigt att åka till folks hem och att behöva småprata en stund.

Men hallå... hon hade inte svårt att börja prata med mig, vilt främmande på upptåget..., så om hon var blygsam eller oinsiktsfull eller hade förändrats av blocketlivet lär jag inte få veta!

Det spelar ingen roll, men jag kände att då i det läget lever jag som aldrig förr, jag älskar nya kontakter, jag är kallpraterskornas okrönta drottning... ja ja det finns många bättre, men jag är i alla fall bra, gillar att småprata, kallprata givetvis och allra helst när det går bra. När det blir lite pinsamt och tyst och svårpratat då är det mindre skoj, men likväl inget som bekommer mig.

Det kanske skall vara min alternativa karriär? Någon som behöver en kallpraterska?

Jag får vara jag i ett sådant läge, hon vet inget om mig, har inga förväntningar på mig och samtalet byter naturligt ämne för sånt som är intressant för oss och förenar oss och om sånt vi kanske lär oss något av, ger oss nya insikter och intressen.

Jag är jag när jag pruttar mina barn i ansiktet, och ber dem lukta på min fotsvett, det har varit en period då jag inte varit så lekfull som jag brukade vara, faktiskt inte lekfull överhuvudtaget.

Jag är jag på en afterwork med kollegor, när jag nojsar på och som Matte sa igårkväll, när jag får hänga med grabbarna. Förra veckan var vi på kräftskiva hos grannarna och ganska snabbt satt grabbarna i ena hörnet och tjejerna i det andra, jag i mitten talandes med båda grupperingarna.
Jag måste få vara dryg, insinuant, sexistisk med grabbarna, kan finna många samtal bland tjejerna intressanta och givande, då är jag jag!

Andras bloggar

Har tagit mig tid idag att läsa bloggar, få input hur andra tänker och känner och det är så många språkligt begåvade människor därute och jag hoppas att dej och mej generationen också kommer att bli sådana på sikt och typ, liksom och chilla hit och dit ungdomarna också kan använda språket för att uttrycka sig, rikt, intressant och givande!

Jag har känt ett fysiskt hinder från att skriva, jag har haft och har massor jag vill ge uttryck för men inte kunnat, det har stundtals stört mig men då så mycket annat tar min tid så har det också varit lätt att förtränga.

Det liknar rätt mycket min flykt från renoveringen av vårt missionshus, jag som älskat roomservice, äntligen hemma och dylika program och inte hade kunnat komma på hälften i huset utan dessa som förlagor har fått klåda, panikångest, stress och äckelkänslor av bara vinjetterna, av reklamen. Skulle jag råka zappa förbi så har mitt psyke inte känt några gränser för hur jobbigt en sådan upplevelse skulle vara.

Men att som nu vara tillfreds med både renoveringsprogram, vårt egna husprojekt och att återfå glädjen med skrivandet och läsandet igen känns mycket bra, strålande och underbart är superlativ jag ofta använder mig av, men jag känner faktiskt inte det, jag bara tycker det känns bra, jag går inte igång och känner den där bekanta storsvulstigheten, skenar iväg. Jag är nöjd med att jag idag, idag har orkat och haft lust och möjlighet att både blogga och läsa andras insiktsfulla texter!

Potentialen i dig, det bästa hos dig?

Jag kan med bestämdhet, ärlighet och sanningsenligt säga att jag har haft och har en pågående 40-årskris. Jag har tagit ut den tidigt i förskott... njae men det började för nästan två år sedan och då hade jag ju mååååånga år till 40. Nu är det snart bara 2 år kvar.

Jag står här mitt i livet... den känslan och vad har jag gjort av mitt liv? Vad är jag bra på, vad skall jag jobba med och hur vill jag leva mitt liv?

Det är frågor som förföljt mig hela livet men tidigare alltid med det tillägget att det fanns så mycket framför mig, så många möjligheter.

Senaste åren finns en mer panikartad känsla, tanke, en mer konkret stress för att åren som gått är livet och vad har jag gjort annat än att undrat vad som kommer härnäst?

De förhoppningar och drömmar som jag har haft har inte 100%-igt infriat sig, inte ens i närheten på ett sätt och tusenfalt på annat sätt.

Jag jag tenderar att ständigt återkomma till den stora frågan, vem är jag och vem vill jag vara?

I det inbegriper så mycket, men enkelt är det jobb, familj och mig själv.

Vad skall jag jobba med? Vad är jag bäst på, hur kommer mina bästa tillgångar alla tillgodo på bästa möjliga sätt?

Vem ser potentialen hos mig? Vem ser potentialen hos andra och fångar upp dem? Låter den bästa göra jobbet istället för den som jobbat längst eller den som blir mest besviken om de inte får uppdraget?

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag vilja skriva ned namnen på några i kassan, skulle det gå skulle jag gärna satsa pengar på att dessa kommer att gå tämligen långt, bli chef eller ha huvudansvaret på något företag en vacker dag. De kommer att komma på den där effektiva billiga lösningen som företaget tjänar stora pengar på. De är effektiva, planerar vad som skall i påsen, kommer ihåg och tar alla saker från samma ställe på en gång.

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag även kunna satsa pengar att några knappt kommer att få behålla jobbet på McD!! De är så sävliga och disträa att hälften vore nog, de tar och hämtar en sak i taget och håller ena handen sådär spakt slappt hängande och plockar med den andra, ofta den högra handen. De följer kvittot efter inknappningen vilket gör att de kan gå två gånger efter dipsås, dressing till salladen osv...

Var de första kassörerna hamnar är väl inte så svårt att se framför sig, men vad är potentialen hos de sävliga, disträa? Var kommer deras resurser och tillgångar tillgodo bäst, för vem och hur plockar man så att säga russinen ur kakan på dem?

Vad vill jag göra? Vad vill de andra göra? Är vi lämpade för det vi tycker själva eller stirrar vi oss blinda på någon barndomsdröm som våra föräldrar tutat i oss?

Jag vill ju vara en lycklig och tillfreds människa, men vad gör mig lycklig och tillfreds då? Hur får jag ut det bästa av en helg, en arbetsdag, ett familjeliv, ett arbetsliv? Vad är eftersträvansvärt och varför frågar ingen mig?

Dementorer

Har ni läst Harry Potter? Kanske ni sett filmerna, Dementorerna är ju rätt märkliga.

De suger mer eller mindre livet och livsglädjen ur offren. De tar alla glada minnen vi har och lämnar oss med det värsta vi vet, pinsamma och psykiskt jobbiga ögonblick, våra värsta minnen.

De måste har varit framme hos de som brukar kallas energitjuvar, är det månne så att de träffat på dementorer. De där som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna, de som räcker finger åt bussen för att den kör sin sedvanliga sträcka och du på cykel råkade hamna lite i kläm.

Du som tutar ilsket på den förbipasserande bilen som inte förstår sig på meningen med blixtlås principen i storstäder. Du som klagar, klagar, klagar, klagar på sen utbetalning av lönen, av kollegor som inte gör som dig och på butikskassörskan som inte ge fullgod service och mest pratar med sin kollega i kassan brevid.

Du som i veckan surt, kastande slog dig ned på golvet på uppsalapendeln, smällde med din väska, suckade, suckade, suckade för att det är dåligt med platser och som dunkade några gånger till med kropp, skor och väska... Jag hoppas det gjorde din resa lite lättare men för oss andra undrar jag vad du ville uppnå? Ska vi känna oss skyldiga till att vi kom i tid så vi fick en sittplats, skall vi upplåta den till dig som verkar förtjäna den bättre eller skall vi alla stämma SJ som har minst en kupévagn förlite mellan Uppsala och Stockholm i rusningstid?

Jag har skrivit om det förr men i somras kom vi in på samtalsämnet och där vi kom fram till att det finns miljöer där det känns som att dementorerna dragit fram och det är miljöer som inte känns så attraktiva och eftersträvansvärda att sukta efter. Umgängen eller rent frankt människor som gör en helt matt av blotta åsynen.

Jag är helt övertygad om att det är jag i vissa lägen, det kan vara du och du och du. Men det kan också vara ni, som aldrig kommer ur det negativa energifältet. Ni som fastnar där, jag minns faktiskt inte hur offren i Harry Potters värld återfår sitt fulla sinne, men de som fått livslusten ursugen verkar bli mer eller mindre koko. Det verkar inte finnas någon form av återvändo.

Det är ju en fiktiv värld med fiktiva händelser så jag hoppas att de som idag hamnat i dementorernas klor i verkliga livet, de så kallade energitjuvarna får insikt och tar reson och försöker ge lite, ett leende till sig själv när man stiger upp. En positiv kommentar och en inställning om att idag är en annan dag?!!

Det är märkligt vad provocerande det kan vara för andra att man tar saker lätt och är glad, vilket gör att jag lätt blir negativ själv. När jag som i våras fick kommentaren att vad jag verkade ta lätt på en massa saker som jag då inte såg något komplicerat eller konstigt med så verkade det bara så mer frö för vissa att bryta ned min inställning. Vilket de tyvärr lyckades med och då även med hjälp av andra komplikationer Det är väl här jag eftersöker föregående inläggs balans, att jag då inte själv åker raketfart mellan svart och vitt utan stannar lite längre i gråzonen och inte låter mig påverkas så lätt.

Hahaha, skulle så gärna vilja skriva... att egentligen... är jag en glad människa... *ASG*.

Jag ÄR en glad människa som har väldigt lätt för att pendla mellan heaven and hell och jag undrar vad det heter däremellan för det är dit jag är på väg!!

Street smart

Hur blir man street smart? Vilka är och blir street smarta? När blir man street smart? Finns det någon praxis, åldersrelaterat eller beroende av social grupptillhörighet?

Har det bara med ens livserfarenheter att göra, de saker man utsätts för och är med om och lärdomar man drar av detta. Hur förklarar det människor som om och om igen blir lurade eller som hoppas att just idag är det deras tur och de är minsann värda ditten eller datten och är så naiva att det skiter sig rejält och ofta för de personerna?

Vad statuerar en street smart person?

Är det logiskt tänkande personer, de som snabbt i teveprogram som the amazing raze, hittar en lösning och förstår uppdraget? Är det egentligen samma sak eller en variant av street smart?

Hittade följande beskrivning när jag googlade street smart:


I övrigt tycker jag mig inte finna så många förklaringar när jag surfar, inte som beskriver fenomenet så väldans ingående eller bra.

Någon som vet??

Tom

Har känt mig tom inför bloggandet en längre tid, det har blivit en ofrivillig lång paus från bloggandet.

Det finns en kista av skäl att ösa ur varför det blivit så och det är inte intressant egentligen då det mest handlat om mig och min inställning och ork och lust till skrivandet.

Det som är jobbigast i de stunderna är att min vilja för att skriva är stor, ämnen finns det gott om men på något sätt när jag sitter framför datorn är jag bara tom. Det måste vara fasansfullt om man som författare eller journalist har samma problem. De livnär sig på detta och att få skrivkramp kan inte vara lätt att tackla. För mig har det tagit några månader, vilken skribent har råd med det?

Känslan av tomhet är inte heller den kul att handskas med. Jag har känt mig tom inför en massa saker medan jag då har fått lust för en massa andra. Den där balansen som vi letar efter, var är den?

Den jag letar efter är en lagom lust att träna, bygga och renovera i huset, umgås på min "egentid", umgås familjevis, umgås på tu man hand med sin partner och lägga lagom energi på jobbet.

Men, det verkar ju bestämt omöjligt, helst för mig som har en fallenhet att engagera mig galet mycket i varje enskild liten bit för att låta det uppsluka mig och sedan falla pladask ned.

Kanske är receptet där jag börjar vara nu... Inte så brydd i nått??!! Men ganska engagerad i det mesta? Men känner jag mig själv rätt så är det mer en form av melankoli för mig. Något som för andra är en underbar tillvaro och en balans känns för mig ganska blek och intetsägande även om det enligt kbt-terapi och vänners synpunkter verkar vara något bra. Jag provar på det mesta som vanligt.

För vem vaknar en morgon och tänker att idag vill jag ha en skitdag, vara misslyckad, olycklig, negativ och trist? Strävan efter välmående är väl allena rådande för de allra flesta, bara att vi har olika vägar och ofta ganska svårt att hitta dit.

Idag tex har jag surfat i säkert 4 timmar, sådär planlöst, letande efter något, men nöjdkänslan infinner sig inte, för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer aldrig att hitta det, för det är mer en inre stress om gör sig påmind och som förstärks ytterligare genom att slösurfa... Det är ju sjukt dumt, och fast jag vet att det är en negativ kombination så fortsätter jag mitt planlösa surfande för jag vet och orkar inte göra något annat just då.

Men så tog jag mig i kragen idag, ni vet, när man är sådär rastlös, uttråkad och slö. Jag gick ut och sågade lite av veden som skall klyvas, och jag sågade förhand med sågblad! Svetten lackade men det kom ett höstregn som tyvärr gick över fort men höll i sig tillräckligt länge för att jag skulle gå in.

Men den där omedelbara rastlösheten bara försvann. Vad motion är nyckel till sååå mycket, men jag skjuter ständigt upp möjligheten att göra mig av med den meningslösa överskottsenergin. Nu har regnet sköljt förbi och jag sitter och grämer mig lite för att jag inte gick ut tidigare, nu är det ju söndag och en helgdag till skulle sitta som ett smäck för att fixa i trädgården...

Är tom lika med att man är deprimerad? Jag är inte helt övertygad om det, utan det kan vara ett nödvändigt tillstånd för att komma ikapp och inte bli deprimerad, att vi liksom tar en paus från allt omkring oss. Vi är kanske inte så roliga, i alla fall jag, i de perioderna men för mig som lever med så mycket känslor 24/7 kan det vara skönt att vila lite.

För mig är just engagemanget i alltomkring mig det som tar och tagit mycket energi genom åren och att hitta en balans för detta skulle vara önskvärt. Jag vill ju vara engagerad utan att det tar över mig, tänker att det mål jag siktar mot är att bara få vara, vad nu det är för tillstånd.