Populärkultur

Vilken slav under modet man kan vara. Det går trender i kläder, attityd och givetvis tvprogram, musik mm. Det går trender i sexställningar. Det går trender i allt.

Såg att Big Brother visas i repris på TV400, från året då Lina Rosing var med. Halleluja, vilken tur att repriser finns...NOT!

Jag zappade förbi igårkväll och tittade en tio minuter och allvarligt ifrågasatte min egen intelligens som såg på Big Brother de första åren. Man var helt absorberad av dokusåpagrejen, tv som bara gick ut på att förminska folk. Självklart ett intressant projekt om man gjort något allvarligt av det hela och gett dem nyheter eller annat som de kunde diskutera om men i det här fallet var det bara att se på hur människor som inte har något vettigt att göra degraderas av mycket sprit och lite extern stimuli.

Jag minns tillbaka till det kära slutet på 80-talet, jag åker till Tyskland måste ha varit 1987 på hösten och träffar Ismail på Cirkusen. Han har grön kostym och cowboyboots, herregud vad jag skämdes. Jag kände ingen in Tyskland så det kunde ju ha gjort detsamma men allvarligt, hur såg han ut? Jaha, ett halvår till år senare är det högsta mode i Umeå, då tog det ett tag för trenderna att komma ikapp. Nu för tiden är det andra kanaler som gäller men om jag fått pengar för varje gång jag sagt att jag aldrig skulle ha brunt på mig, eller ditten och datten. Det finns så många trender som jag trott att jag skulle kunna motstå men icke sa nicke.

Det är väl bara att resignera att vi alla är en produkt av vår tid och med våra erfarenheter i ryggen så fortsätter vi att vara produkter som kanske tar delvis egna väl avvägda beslut men oftast är det en kombination av arv, sociokulturell status och lite egen vilja.

Nu säger jag inte att vi inte har egen vilja, det är väl det enda vi har... Men jag säger att den egna viljan är klart påverkad och klart påverkningsbar. Så jag ser det som visas på tv, jag faller för programmen, idag med större urval och fler genre att välja på så kan jag göra bättre val utifrån mitt eget behov än tidigare då det fanns färre kanaler mm. Mycket har hänt bara sedan 2003 då Linda R klev in i Big Brotherhuset.

Men intressant är att även sexställningar går det trend i. Det som är skönt däremot är att när det gäller kläder så är det flera trender som finns pararellt och man har en så himla mycket större frihet att klä sig som man vill motför alla vi som gick i Mc Hammer´s harembyxor.

Men att påstå att jag inte påverkas, att någon påstår sig inte påverkas av trender och populärkulturen, vad det än må vara som man skall göra, se eller läsa, den ljuger. För även om man väljer bort program som Big Brother så har man ofta gjort det med att ta ställning och då ändå blivit påverkad av det som gäller, även om man motsatt sig att delta så har det tvingat fram en aktiv handling från oss alla. Själv har jag inte följt alla dokusåpor slaviskt, jag måste säga att de flesta TV4 uppbådat har jag lyckats undvika som Bönder, Farmen mm. Med det vill jag inte säga något om de som ser dessa serier, jag har dock inte fallit för själva rubriken, ämnet, men jag ser så mycket annat skit så det går väl jämt upp.

Jag har kategoriskt sagt att Seinfeldt, Simpson och några till kommer jag aldrig att se, jag har försökt och nästan fått klåda. Men något har hänt och nu kan jag nästa stanna kvar vid kanalen som visar ett reprisavsnitt från Seinfeldt, men aldrig Simpsons, det säger jag, då är det bara att spärra in mig :-). Hahaha, jag lär ju få äta upp det där för jag är rätt nyfiken på Simpsons men det har helt andra skäl, det är för att det finns studier likt att Bamse är anarkist, feminist och lite annat, studier som visar på att det finns många budskap i Simpsons och mycket handlar om deras relation till religionen och där är jag ju fast! Nu finns det ju en vetenskaplig aspekt på det hela, problemet är bara att jag liksom inte tål hur de ser ut, låter och ja, bara framställs.

Får man verkligen göra så?

Sitter mitt i natten och kan inte sova, kollar facebook och andra sajter. Går in på tjuvlyssnat, vill skratta litegrann och får hjärtat i halsgropen, har nog inte landat ännu, hjärtat alltså.

På sajten i högerspalt står det överst annons, javisst, jag fattar så mkt, men jag är inte riktigt den som går förbi när någon ramlar eller dylikt på gatan, jag kan inte nonchalera och låta bli, låtsas att inte se att det är gruff eller dylikt. Ibland vågar jag kanske inte lägga mig i, men att hjälpa till, det är en självklarhet.

I annonsen, med datum och klockslag som stämmer med realtiden så är det foto på en ung tjej, Lina som ropar Hallå, Hallååååååå, typ, vill prata med någon, fortsätter och säger att Min Mamma slår mig osv, sen bryts det till att Rädda Barnen har information om att det finns massor som Lina.

Herregud, jag höll på att tvärdö, ok, än en gång för att återkoppla till förra inlägget, kanske hjärnan inte är så skarp som jag tror :-). Skämt åsido, jag ser ju att det står annons, men jag vet inte om det känns helt rätt att ändå bara skita i det som står.

Jag skall just till att reagera och funderar allvarligt på att svara, trots att det står annons, jag väntar ut lite och så kommer informationstexten upp.

Visst ur PR synpunkt så har de lyckats, jag är fångad och jag kommer säkert att googla en del i ämnet idag, kanske engagera mig, till och med bidra ekonomiskt.

Men till vilket pris? Jag sitter här med fullt tryck i bröstet, klockan är mitt i natten och jag känner mig lite lurad. Känner även att det finns en risk i att annonsera på det sättet, lite Vargen kommer en gång för mycket. Sjukt påverkad blev jag i alla fall och de träffade ju rätt människa också som har ett patos för ungdomar som far illa.

Fatta´ru?

Ja, jag må ha en massa i hjärnan... Den må arbeta på högtryck en hel del av tiden men på Facebook idag så känner jag att jag går bet.

Jag skall ta en likness quiz och frågan gäller:

Things women don't want their men to do

Choose from MOST favorite to
LEAST favorite

Men hur i hela friden skall jag fatta nu vad jag skall göra? Det är liksom dubbel negation, skall jag alltså välja som Most favorite det jag helst inte vill att han skall göra? Hur kan det bli en favorit?

Ja, ni som ni förstår kan det bli lite tokigt ibland.

Jag förstår ju vad de vill att jag skall göra, men sitter och läser texten om och om igen och blir bara mer förvirrad. Men det är väl det här som avgör och skiljer agnarna från vetet, vi som hänger upp oss på saker istället för att bara göra, vi, i alla fall jag som läser instruktioner, vill verkligen inte göra fel, vi som läser manualer och inte bara börjar skruva på våra IKEA möbler och sen sitter med en sida över och X antal skruvar.

Men här går det liksom inte att göra rätt, för det är kryptiskt om inte motsägelsefullt. Motsägelsefulla saker brukar få mig att gå igång rätt ordentligt, hur har man tänkt nu, är det här verkligen genomtänkt och en hel annan massa frågor som måste besvaras.

Nu är ju detta ovan bara en likness quiz på Facebook, inget jag ligger sömnlös över utan mer bara reflekterar över hur jag fungerar. Hade jag gått på intuition så hade jag ju redan kört på och svarat på frågan, hur tokigt det än kan bli, men jag vill ju inte ens på denna banala nivå bli missförstådd. Jag har ju tidigare skrivit om att jag säker förklarar vissa saker 3 gånger bara för att alla skall förstå, men känner att sista halvåret på jobbet har jag genomgått en metamorfos och jag tackar nog även Henrik Fexeus för viss insikt och lär mig att bli lite mer rak på sak och lite mer kortfattad.

Men inte här, inte i min egen blogg, här har jag ju möjligheten att skriva av mig och ordbajsa för fulla muggar.

Oscarsgalan

Än en gång laddade jag i soffan, skulle vila tills Red Carpet Show började, det är det som är mest intressant för mig. Slumrar till och tittar lite glest då och då fram till ungefär kl 02, sätter mig upp en stund och ser några minuter, sen däckar jag igen.

Vaknade till under natten och ser några fragment. Jippie så har jag lyckats än en gång, säkert 10 gången i ordningen.

Det är galet sådant där, med tidsskillnader och annat. Jag har försökt med Super Bowl, där har jag lyckats någon enstaka gång ;-), men jag var även mycket yngre på den tiden...

Det är tur då at SVT visar ett sammandrag för det var tydligen en bra föreställning och inte sådär forcerat och klämkäckt som det brukar vara. Känns bra att det fått in någon som kanske förstår sig på att utvecklingen går framåt och att våra behov blir annorlunda och att yngre generationer ser galan.

Men sittandes och tittandes igårkväll så slår det mig tänk att få sitta på en bar med Sean Penn och Mickey Rourke, tänker er den konversationen... Galen, intressant och spännande. För länge sedan har jag och Matte närt en dröm att få sitta i lugn och ro och ta ett glas med Torsten Flink och Mikael Persbrant, tänk er de analyserna, tänk att få vara en fluga på väggen när dessa herrar kommer samman. Kan bli hur tokigt som helst misstänker jag, men kan inte annat än vara stimulerande.

Kronprinsessan, Daniel och Monarkin

Jag är jätteglad, rojalist som jag är. Varför jag är rojalist, ingen aning, skiter högblankt i anledningen. Jag gillar kungahuset, jag gillar kläderna och jag gillar glamouren.

Nu skall de gifta sig och tv slår på stort och visar på svt hela dagen. Men herregud vilka ickefrågor som stöts och blöts. Jag gillar detta men kan känna att när man sagt och spekulerat i samma fråga 4-8 gånger så blir det tröttsamt.

Jag vill se mer intevjuer med familjen och familjemedlemmarna i Kungahuset inte en massa tyckare som gissar i soffan.

Jag kommer givetvis att se på skiten för att något drar mig dit men allra mest gläds jag åt att vår kronprinsessa såg så himla lycklig ut idag och det om inte något är otroligt givande.

Sen är jag ju pinsamt lättrörd och många gånger idag har halsen blivit tjock och ögonen tårats.

Jag kan hålla med i en massa ideologiska resonemang, men jag gillar kungahuset och monarkin och funderar som bäst om jag skall vara ledig den där vårdagen 2010 för att stå i Stockholm och vifta med lite flaggor.

Grattis säger jag av hela mitt hjärta.

Avvisad, nobbad

Hur kul är det för självkänslan, hur bra mår man när man fått nobben? När någon dissat en eller man bara blivit avvisad, vadi skillnaden mellan avvisad och nobben nu ligger då de är synonymer.

Såg på tv, något program om sjukt överviktiga som genomgår en bypassoperation. Det finns ju inte bara ett sådant program som går på alla kanaler om vi säger så, något av dessa zappade jag förbi. En tjej hade vid 27 års ålder genomgått någon form av bypass och gått ned upp mot 80 kg tror jag, något sådant. Nu var hon ungefär 30 år och vägde väl runt 60 kg och såg helt ok ut. Hon var inte toksnygg men såg fräsch och trevlig ut.

Läkarna ansåg att när de fixat figuren så var ju allt klappat och klart men eftersom hon varit tjock hela livet så krävdes det en rejäl omvandling i hennes huvud också. Att se sig som smal och identifiera sig med den hon var idag. Vilket som så sa hon en sak som var rätt slående. Att förr när hon fick nobben eller ingen tittade åt henne, och nu pratar vi killar, det motsatta könet, som var av intresse för henne, alltså när hon fick nobben förut så satte hon det delvis eller som mest i relation med den övervikt som hon hade. Men nu, om hon fick nobben så berodde det ju på hennes personlighet och inte hennes yttre och det var ju inte heller så kul.

Vi hanterar avvisanden på så olika sätt, jag fokuserar nog inte så mycket på att det beror på min personlighet om jag får nobben, jag kan misstänka, men tänker mer i former av att vi inte synkande, att personkemin inte fungerade... Så alltså det är två som bidrar, jag tar inte hela bördan själv, det vet jag inte om hon gör heller så vi lämnar de spekulationerna.

Men mestadels när jag råkat ut för någon form av avvisande så kan jag initialt bli jätteledsen, beroende på vad det är, jag gråter och lever mig in i känslan. Detta för att då är det för mig mycket lättare att gå vidare och lämna ämnet istället för att dutta då och då och doppa känslorna i förtretet. Dra ut på det helt enkelt, lite som att man stoppar tungan på blåsan i munnen fast det gör så j*la ont, men ändå, i alla fall jag, kan inte låta bli att utsätta mig för den känslan om och om igen och låta tungan åka över den onda blåsan. När det kommer till det som känslomässigt gör ont så försöker jag leva ut alla känslorna på en gång så är det över.

Därefter börjar uppbyggnadsfasen, där jag repar mod och vill visa den/dem vem de har att göra med, vad de själva förlorat och att jag minsann inte är en förlorare.

För att bli avvisad, det kan gälla en flirt på krogen, någon man står närmare och uttrycker sina känslor för och de är inte besvarade, men det kan även gälla vänner som dissar en för en annan, förekommer väl rätt ofta under tonåren. Det kan även gälla vid jobb som man sökt och inte får.
Det finns många tillfällen då man kan känna sig nobbad eller avvisad, så enkelt som av en kassör/kassörska.

Jag bara tror att beroende på hur vi hanterar nobben så påverkar det mycket av det som sker senare i livet. En del ger upp, söker aldrig mera nya jobb, en del tar timeout och intiterar inga fler inviter. Det är ju så enkelt för mig som inte har någon skam eller stolthet i kroppen att bara gå på, vill du inte ha mig? Vill du inte HA mig? Vill du inte HA MIG. Min självinsikt kanske är skev men jag tycker ju givetvis att de är konstiga som inte vill ha mig, vad det nu kan gälla.

Som jag skrivit tidigare så vill jag något tillräckligt mycket så jobbar jag för det tills jag ser att det är stendött och någonstans kommer väl min självbevarelsedrift in och helt plötsligt är det inte lika viktigt längre för mig, jag backar och kan man säga, ger upp. Men se, där tänker jag inte så, att jag gett upp, för jag har ju tappat intresset eller genom självbevarelsedrift sagt till mig själv att jag ändå inte vill ha det där jobbet, den där lägenheten var inte så fin ändå, den var dåligt planerad och gud vet allt. Bortförklaringar måste vara psykets sätt att hantera precis allt som är jobbigt.

Jag undrar vart alla bortförklaringar hamnar så småningom, viktigt för mig är ändå att behålla självinsikten i allt detta. Alltså att vara medveten att jag försöker rationalisera det hela och att jag delvis använder bortförklaringen som skäl för att ta bort eventuell smärta. Men det kan faktiskt även vara så att jag helt enkelt ledsnat.

För jag vet inte om killar verkligen skall ha ensamrätt på det där med att det är jakten och inte bytet som är intressant. Själv fungerar jag väldigt mycket så, att jag går efter något, och att det är själva arbetet med att övertyga eller övertala eller utmanövrera eller bara charma någon till något och ibland kan jag förlora mig rätt rejält i detta utan egentlig vetskap om jag ens är intresserad eller tycker det jag kämpar för är viktigt.

Fängelsestraff

Hur ser vi på skuld och botgöring egentligen?
Kan kan förstå att man har en kluven inställning till tidigare fängelseboende. Men själv, personligen tycker jag inte att man står i skuld resten av livet för det brott man begått.

Det finns ett moraliskt och ett konsekvensstraff. Det moraliska blir många aldrig fria från även om de går ut från fängelsegrindens portar. Det blir knepigt för mig i det läget. För det får mig att ifrågasätta varför vi över huvudtaget har straff och olika straffpåföljder och strafflängder isåfall.

Om någon döms för ett straff och sonar sitt brott och därefter försöker leva ett tämligen normalt liv, ja, vad skall jag då säga? Att den personen inte får bo i mitt område? Inte leka med mina barn, ja, varför en vuxen överhuvudtaget skall göra det, men ni förstår poängen.

Sen finns det flera andra aspekter av det hela, självklart finns det en rädsla även hos mig. En undrarom de verkligen är ledsna, har de verkligen sonat sitt brott och kommer det att ske igen?

Ta tex Hagamannen, vilka äckligt grova hemska brott har han inte begått, men vad händer när han kommer ut? Han lär ju sitta rätt länge men såren för offren har knappats läkt och vad händer om de står på IKEA i samma kö om en sisådär 20 år? Burr, det är liksom så knepigt alltihop.

För den största delen av mig anser att vi har ett straffsystem i Sverige och att vi borde rätta oss efter detta. Sen kan jag tycka att skillnaden mellan brott och vård och hur man hanterar den biten i Sverige borde vara mycket mycket striktare, de skall ges ihop och ingen skall som i barnflickan i Knutby komma ut efter något enstaka år. Men nu är det ju så verkligheten ser ut och jag ingår inte i någon lobbygrupp som arbetar aktivt för att förändra detta så jag anser att jag får anpassa mig efter de regler som finns och ja, då kommer hon ut liksom.

Vad jag menar är att jag kanske inte står som medlem i deras fanclub men jag tänker heller inte vända bort ansiktet liksom om de skulle stå framför mig eller neka dem en plats brevid mig på bussen.

Språket

Allvarligt, jag kan ju inte säga att jag förfasas för jag chockas inte på något sätt men jag kan däremot ha synpunkter.

Av olika anledningar har jag surfat runt och läst en del yngre tjejers bloggar och herregud!

DOM SKRIVER EN MASSA!! De använder svärdomar för att styrk sina tankar och känslor.
Det är k*k, uppfuckat, det är könsord som F*tta och gud vet allt, massa svärande och andra kraftuttryck.

Jag hoppas verkligen att de med tiden och åren eller utbildning eller insikt inser att man kan understryka saker med emfas på annat sätt. Hur kommer det annars att låta om 10 år, JAG ÄLSKAR FÖR F**N DIG SÅ J*VLA MYCKET DIN J*VLA IDIOT SOM JAG TYCKER ÄR HELT FU*KING FANTASTISK? Som ömhetsbevis, nja kan tänka mig annat som låter lite mer romantiskt och upphetsande :-).

Känna sig lite dum

Jag sitter på bussen och det stiger på några personliga assistenter och några med mbd, utvecklingsstörning, kromosonskada eller vad som.

De sitter och småhoppar i sätena, ger ifrån sig massa ljud och annat och jag vet inte hur jag skall hantera sånt. Jag sitter allt som oftast med ett fånigt flin på läpparna.

Jag störs absolut inte av händelserna, långt därifrån, tvärtemot liksom. Jag gillar det jag ser, det är fyllt av glädje, viss ångest och en massa liv och rörelse.

Men hur förmedlar jag det liksom, jag tycker verkligen att de personliga assistenterna gör ett fantastiskt jobb och jag kan avundas deras klienter eller vårdtagare eller vad man nu skall kalla dem. Många är ju lyckligtvis omedvetna om alla krav, ansvar mm som många av oss andra känner i livet. Givetvis finns det även mycket positivt som de kanske inte får samma tillgodogörelse ifrån som närhet och intimitet med vänner och partners.

Vad jag vill ha sagt är att jag allt som oftast har lätt för att anpassa mig, lätt för att fånga upp situationer och vet vad jag vill förmedla och visar i hållning, kroppsspråk och uttryck vad jag känner, vill och tycker.

Men i dessa situationer så är jag helt nollad, jag känner mig som ett spån. Jag vill inte att någon skall tro att jag störs, jag vill inte att någon skall tro att jag "patronize" de här människorna, ser ned på dem eller så, jag vill heller inte att assistenterna skall tro att jag känner någon form av medlidande med dem för inget av det är ju sant. Så genom att försöka att inte göra saker...

Ja, hur tror ni det går? Jag kan sätta tusen spänn på att jag säkert lyckas förmedla allihop.
Mest är jag ju road, men inte för att jag vill göra mig lustig utan road för jag verkligen tycker det är något mysigt över deras beteenden hur knäppt det kanske kan låta men så tycker jag i alla fall.

Sova

Sova är skönt, ännu skönare en vardagsmorgon då det är kallt ute och täcket är varmt och tjockt och skönt.

Men var sover vi och hur?

Igår somnade jag på soffan. Jag var frusen och hade två filtar på mig. Jag hade oro i kroppen och ville inte gå och lägga mig. Igår tog jag ett semibeslut att låta mig somna i soffan, jag bäddade till och gosade in mig så gott jag kunde. Igårkväll kändes soffan som den tryggast punkten för att få ro att somna.

Varför är det så ibland? Jag ligger ju galet mycket bättre i sängen än i en knölig soffa men ändå är det där jag vill vara just då.

Ibland när jag ser en film eller efter ett vinglas en fredagkväll så kan jag råka slumra till. Alltså då har jag egentligen inte planerat att jag skall somna där utan jag skulle egentligen vilja sitta uppe och se på tv eller umgås eller vad det nu är. Men jag låsas på något sätt som att jag inte förstår att jag är så trött att jag borde gå i sängen. Jag vill väl heller inte slita mig från den sociala samvaron, även om jag inte bidrar med något vill säga. Dessa gånger är det ju 50/50 att jag somnar, skulle Matte uttala sig så skulle han nog säga att oddsen är högre än så att jag kommer att somna. Men jag gör som så många andra, förnekar... Nej inte kommer jag att somna inte.

Men igår, då var det andra anledningar som styrde, då ville jag somna där. Ibland när jag inte kan sova och jag har legat och skruvat på mig så går jag till soffan för att sova. Det är ett av tre trick som hjälper när jag skall få ro. Jag har läst att man skall byta miljö om man inte somnar inom en rimlig tid. Ibland lägger jag mig därför upp och ned, dvs huvudet vid fötterna när jag skall försöka få till det men om det inte heller går så går jag till soffan.

Ett annat trick jag har för mig när jag skall försöka lura mig till sömn är att jag säger till mig själv att jag måste, verkligen måste vara vaken till ca 10 minuter till, låt säga kl 23:40. Bums, snark, och nu sover jag. Hur lättlurad är inte jag liksom? Hallå, är jag 4 år gammal, du får inte sova, du får inte sova.
-Jag vill sova!

Vilket som men det knepet har fungerat de senaste 22 åren eller nått så jag ser ingen anledning att byta.

Skadeglädje

Satt i bilen just före fem i eftermiddag och jag hörde på radio, rix fm eller lugna favoriter de två kanaler man får in i länet som någon glömde och där mix megapol fick flytta på sig ifrån.

De pratade om skadeglädje och folk ringde in och röstade, frågan gällde om det var fel att känna skadeglädje. 5 personer ringde in och fick bedöma och alla höll stenhårt fast vid att det inte var något fel i skadeglädje.


-Det var glädje så hur kunde det vara fel...
-Skadeglädjen, den enda sanna glädjen...

Och så vidare.

Läser nyss i aftonbladet att man kan visa på att samma ställen i hjärnan aktiveras vid skadeglädje som påverkas av njutningar som exempelvis sex och god mat". Hur knäppt är inte det?

Jag vet inte om jag skrev om det förra året men jag läste en annan undersökning som visade på att man gick igång på vissa sorgeämnen. Alltså vissa fick samma stimuli i hjärnan som exemplet ovan då de fick höra om att någon tragisk olycka hänt alternativt om de fick älta om sin egen sorg.

Det är ju ännu sjukare, att man är så inne i det negativa och det dåliga att man blir positivt stimulerad OCH på samma sätt som man blir vid SEX?!

Burr, som att jag ligger där lite småkåt och tänker på att någon som gjort mig illa skall råka illa ut och så får jag veta det.

GRAND SLAM liksom?!

Tre flugor i en smäll, jag är stimulerad, jag blir ännu mer stimulerad av att något tragiskt har hänt och ännu ännu mer stimulerad då det drabbat någon som jag själv har en dålig relation med.

Herregud, ge människorna medicin, det finns en massa antidepressiva och annat, ja inte vet jag vad vi skall ge dem. Men det finns så himla mycket annat som man kan lägga energi på än att glädjas åt andras sorg. Jag gillar inte skadeglädje.

Utan att hymla så har jag självklart känt skadeglädje, men det får mig rätt fort att må dåligt. Jag skulle hellre se att det gick icke bra, dvs status quo, ingen utveckling, inget händer för den människan än att det defacto händer något negativt för den som jag har ett horn i sidan till.

Jag förstå liksom inte meningen, för då sätter man sig ju själv på höga hästar och kan således själv drabbas av skadeglädje från någon annan. Om man tycker att något är rätt åt en annan människa så har man ju tagit på sig rättigheten att döma vad som är rätt och fel, men det kanske är en annan sak än skadeglädje, vad vet jag?

Ge upp?

Hur lätt ger man upp?

Såg på tv, om plastikkirurgi eller nått. Det var en ung tjej som blivit mamma tidigt, gått upp en massa i vikt, sedan ned en massa och nu hade en det blivit en massa överflödig hud som skulle opereras bort. So far so god liksom. Hon hade ätit rätt, tränat och nu var det liksom detta som behövdes.

Men så kom det dit en annan tjej, som också var ung och vars far inte ville hon skulle operera sig, fettsuga eller vad det nu var. Hon var rätt tjock och såg ut som att hon inte riktigt hade drivet om man säger så. Han menade på att hon inte försökt så mycket, med just träning, kost mm. Svårt för mig att bedöma om han eller hon har rätt, men min tes är att alla kan rent krasst genom rätt kost och rätt träning gå ned, sen har vi olika svårt och får kämpa olika mycket. Det kan ju kännas rätt orättvist helt klart. Men det ändrar liksom inte faktum, man får bara inte ge upp.

Vilka olika förutsättningar dessa utgick ifrån. Ena hade gjort allt man kunde, försökt, den andra ville gå den enkla vägen. Misstänker jag i alla fall.

Jag är rätt dubbel när det gäller detta. Jag ger inte upp så lätt, jag kämpar för det jag tror på så länge jag kan, men någonstans stöter man på patrull och efter några suckar och lite till så tar jag nya tag och anpassar mig efter de förutsättningar som finns.

Men det gäller typ allt utom träning. Där har jag verkligen svårt att ha tålamod och vänta in resultat, resultat vill jag se på en gång. Förra veckan var jag urduktig, men enligt vågen vägde jag nästan 2 kg mindre i fredags än i söndags fast jag tränade, både lördag och söndag. Borde jag inte stått kvar på samma vikt åtminstone?

Hur går det till liksom, jag skötte både mat och träning i helgen, ok jag drack alkohol, gör det så jvla mkt? Nu är jag arg, jag har ju kämpat hela förra veckan, det är ju rätt enkelt då, att i alla fall för mig, att gå tillbaka till soffan och tro att käka godis och vila mig gör att jag kommer i form.

När kan man och när får man ge upp då? I vilka lägen? Aldrig skulle jag säga, för även om jag anpassar mig efter de förutsättningar som finns så är det sällan jag lägger ned något helt och hållet. I alla fall om det är något jag vill ha eller vill få igenom. Jag kanske håller igen, jag bidar min tid, men jag fortsätter försöka så länge det bara går. Ibland en gång om året, ibland mer sällan än så. Vissa andra saker släpper jag mycket tidigare, men då har jag även bestämt att det inte är viktigt.

Så varför har jag så svårt att motivera mig träningsmässigt då? Vill jag inte vara "fit"? Jo, jag mår ju så himla mycket bättre på alla fronter då jag kommer igång med att träna. Det finns bara positiva fördelar med träning och rätt kost för mig. Lättare att gå, orkar mer, pulsen och andningen blir mindre ansträngd. Så varför kan jag kämpa om att en bild skall ligga exakt på pixeln rätt och hålla på med det i säkert 1 1/2 timme i photoshop men inte orka gå och träna?

Just nu har jag i alla fall en mental styrka som gör att jag verkligen sparkar, bokstavligt, mig själv i ändan. Jag tror nästan aldrig mitt psyke har varit mer motiverat att faktiskt träna. Vad som är målet? Finns inget, finns ingen vikt, finns ingen storlek bara att den här gången skall jag vara nöjd med mig själv och att sinne och vikt liksom skall höra ihop. Mentalt ser jag ju så mycket bättre ut än IRL...

Jag har tidigare sagt att jag saknar rätt många delar av prestige och stolthet. Jag kan misstänka att det är även det som fått mig att så lätt kunna sluta träna då det börjar ta emot eller vid första bästa förkylning lägga träningskläderna på hyllan. Jag skäms inte för mig själv ens så vad är då min motivator.

Men så känner jag att jag börjar bli lite mer, hur skall jag uttrycka mig, jävlar anamma är liksom fel för det har jag ju alltid haft men Anna 2.0 är helt enkelt mer egoistisk och på något sätt som säker bara jag förstår så går det ihop i huvudet på ett helt annat sätt.

Ett mera vad f**n, kom igen, förut har det räckt så långt med tanken, jag sporrar mig själv till saker på ett helt annat sätt idag. Kanske lite mer förnuft och lite mindre känsla? Jag som så högtidligt uttryckt mig om rationalitet och känsla. Jamen, hur skall jag ta mig ur detta då?

I mitt huvud går det ihop. En sak handlar om hur vi ser på saker i en diskussion, hur vi/jag analytiskt kan ställa mig utanför mina egna behov, förutsättningar och försöka se objektivt, kritiskt granska och därefter rationellt ta ett beslut. I en diskussion...

Det jag beskriver ovan gällande träning osv är det verkliga livet, där vi oftast går på känsla, vi handlar utifrån vårt omedelbara behov den tanke som kommer till oss. Det skulle väl bli galet annars om vi hela tiden sa, time out, ursäkta, jag måste kritiskt objektivt analysera detta, tänk er ett avdelningsmöte med 4 pers som sa så om 10 olika saker, mötet skulle hålla på hela dagen. Samtidigt som vi hela tiden använder oss av vår erfarenhet och vår kunskap så det är väl ett sammelsurium.

Vilket som, detta var kanske inte inlägget som går till världshistorien i röd tråd eller logik, men nu har jag skrivit så himla mycket att jag klicka på publiceraknappen ändå!

Jippie!

Detta kommer att låta tämligen knäppt, jag misstänker i alla fall detta.

Men jag är faktiskt ett år yngre än vad jag själv trodde, jag har gått omkring och trott att jag är 38...

Men så var jag på apoteket och hämtade ut recept och ser att det står Ålder:37!

Wow, e jag verkligen bara 37, puh, men då har jag ju hela dryga 2,5 år kvar till 40 Oh, my god!

Det kändes helt ok om vi säger så.

Att jag tagit fel på ålder beror på, ja, vad skall en tämligen välutbildad erfaren människa säga?
Jag har nästan aldrig pratat om hur gammal jag är utan alltid refererat till det årtal jag är född, så av den enkla anledningen så räknade jag aldrig efter utan bara antog.

Hurra, hurra, hurra va ja är glad!

Vänner och argbiggor

Jaha, får jag på nöten nu? Har jag några vänner kvar efter detta...
Jag reflekterade här nyligen om att jag är liberal i min uppfattning, förlåtande till min natur, jag blir inte galen om någon tränger sig förbi mig i dörren/hissen. Jag blir inte sur om expediten inte ser mig på en gång och ger mig galet bra service osv osv.

Jag hänger upp mig på så mycket annat helt säkert, men inte den typ av praktikalitet som händer dagligen då skulle jag bli tokig. Men jag har haft och umgåtts med en hel del som faktiskt haft den typ av attityd. Det här med att andra borde förstå, det har jag aldrig förstått mig på.
Givetvis skulle jag också önska att man kunde få allt serverat men det som inte serveras måste jag ju ta fram själv. Så är min filosofi.

Jag är förlåtande av naturen och tur är väl det. Men hur kan då jag som inom parentes "tar lätt" på sådana yttre faktorer har omgett mig själv och umgåtts med så många med ett helt annat synsätt som egentligen bara stulit en massa energi. Jag som försökt dämpa hela tiden, äsch, inte var det så farligt, inte gjorde det så mycket att busschauffören var otrevlig. Äsch, vi behöver inte bry oss om att vakten var otrevlig och att vi var tvungen att få tillbaka bara tior, för de hade inte några sedlar. Äsch inte gör det väl något om vi inte fick pengar för att vi skjussade dem hit eller dig, vi bad ju inte heller om några. Äsch, äsch, gud vet hur många gånger jag försökt styra bort tankar från kompisar på liknande sätt. Äsch, inte gjorde väl det något om de gick in med skorna, vi torkar sen osv osv osv. Människor som ständigt går omkring och retar upp sig på saker som händer, småsaker egentligen.

I min reflektion över detta, hur det kom sig att dessa opposites attract så att säga så fick jag förslaget, att det kanske bara var jag som stod ut med dem... Hahaha, förvisso, men ingen människa är så enkelspårig och vi är väl med varandra för att vi får någon form av utbyte. Så även om det ovanstående har varit en anledning till slitningar eller dylikt så har det ju funnits många många bra och givande stunder och roliga.

Men så fick jag även höra att jag tror gott om människor, och då blir jag varm och glad.
Jag tror att det finns något att försvara hos var och en, ingen är så dålig att de inte har något gott med sig. Det är min filosofi, det finns ofta en anledning till att vi gör som vi gör. Det är dålig barndom, negligerad, på något sätt finns det ett skäl och oftast så vill ju ingen vara elak eller ond. Ibland är vi det men det är ändå ytterst få i mina ögon som gör det på ren jävulskap. Man gör ont för att man själv mår dåligt och låter det gå ut över andra eller för man har svårt att hantera känslor och nära kontakter.

Jag själv har väldigt svårt för att bli besviken och försöker oftast att inte bygga upp för stora förhoppningar då jag som sagt knappt kan hantera besvikelser. Detta givet för att jag har blivit väldigt sviken i unga år och har det som tydliga ärr som tyvärr ännu inte helt har läkt trots försökt i många år.

Så jag är faktiskt glad och stolt över att jag försöker se båda sidor, jag vet att jag ibland har kommit i konflikt för att jag försvarat människor och händelser. Men jag har ändå ett lätt sinne för detta, även om jag har många andra tankar i huvudet som flyger och far. Som jag skrev tidigare, jag skulle ha blivit inlåst och tokig om jag hade haft ett annorlunda synsätt än att försöka se det positiva i saker och människor. Med det sagt givetvis har jag mina downperioder då livet är nattsvart, inte tu tal om annat. Men någonstans ligger vår sinnesstämning i medel, någonstans befinner vi oss seretoninmässigt i snitt och jag vill ändå säga att jag ligger på överkanten, även här rätta mig om jag har fel och lever i villfarelse.

Det är ganska lätt att se vilka som har olika typer av sinnestämmningar och det är bara se hur kroppshållning och minspel ser ut när de går gatan fram eller hämtar sin kaffekopp på jobbet. Glada lätta steg, hukad rygg med nedsänkt huvud? Mungiper som pekar åt vilket håll?

I vissa samhällen som man passerar skulle jag vilja skicka ut antidepressiva i dricksvattnet för själva tempot är så tung, så tung och livet är så jobbigt och oj vad fel allt kan bli.

Kan man inte göra annat så kan man i alla fall göra nått.
Tänk positivt så blir du positiv!

Nu och då

Officiellt meddelande!
Antar att 40 årskrisen i Anna 2.0 liv kommer att göra bestående intryck.
40, känn på den liksom, jag blir tjock i halsen av ångest bara av att skriva ut siffran här, då förstår ni. Jag har verkligen, verkligen svårt att liera mig med att jag om några år är där.

På facebook och på stan ser jag andra tjejer i min ålder, de som jag vet är lika gamla och jag tänker, herregud, ser jag så j*la gammal ut? Har jag ingen självbevarelsedrift och självinsikt?
Jag tycker faktiskt helt enkelt att jag inte vare sig ser lika sliten ut som dem, har lika många rynkor eller till sätt verkar lika tillknäppta. Jag kan ha fel... men bevisa det för mig så köper jag det, tills dess fortsätter jag leva i min villfarelse :-).

En orsak till den extrema förväntade 40års krisen är att jag helt enkelt kan undra, vart tog alla åren som var livet vägen. Hur hamnade jag här med två barn, sambo sedan 13 år och ett hus som kommer att ta en livstid att färdigställa. Jag kan känna att jag och Matte felprioriterade under väldigt väldigt många år, och risken för att bli bitter är ju då gigantisk misstänker jag. Eftersom det inte ligger för mig att vara bitter utan mer bara ångerfull så kan jag ändå hantera det hela. För vad f**n skall man göra liksom? Om jag är bitter så förändrar det ju inget, historia är liksom historia och vad skall vi göra åt det?

Det som är intressant med historia är dock att det ger oss information varför vi är där vi är. Hur tankar, beslut och annat tagits som lett oss vidare och därför av olika anledningar gjort att vi hamnat precis där vi är. När vi har den kunskapen kan vi gå framåt, vilket är mycket mer givande och intressant. Hur går vi vidare från detta nu? Hur hanterar vi detta nu och vad vill vi nu?

Vi har alla våra sätt att umgås och för mig som vuxit upp på fritidsgårdarna sedan jag gick i mellanstadiet har därför att vara "ute" alltid varit något jag gillat. Jag har alltid gillat att går runt och prata med en massa människor och även att bara sitta ned och iakttaga människor, se samspel och beteenden.

Alkohol, ja det hör ofta till men är absolut inte ett måste för mig, tyvärr är det ändå lätt att det blir en del när man rör sig i krogsvängen. Vad jag vill säga är att jag inte tillhörde de som efter jobbet, när krogen stängt satt kvar och börja festa halv fyra på natten, mina kollegor som gjorde det har mer eller mindre komplicerat förhållande till alkohol. Alkohol är en stämningshöjare inte ett flyktmedel i mina ögon.

Jag har varit på disco sedan jag var 10 typ, varje helg, jag var alltid på någon fritidsgård tills jag började i gymnasiet, då blev det annat och skoldanser. Jag började städa hotellrum när jag var 15, jag var 17 när jag började i garderoben och därmed är blev krogen en del av min vardag och tillvaro samt ett naturligt sätt för mig att umgås på.

Jag gillade egentligen aldrig att sitta på fiken och hänga efter skolan, hade två korta sådana perioder när vi hängde på Mekka varje dag och innan dess på biljardhallen varje kväll.

Jag kryper helst upp i någons soffa och sitter med en kopp te, senare år kanske ett glas vin.

Så i dagsläget, hur ser det ut? Mina kompisar har ofta barn som mig, är som jag varit i många många år, försoffad. Har svårt att entusiasmera sig för att gå ut, klä upp sig var inte ett alternativ för jag/de hade/har ju inga gå utkläder i garderoben för man går ju aldrig ut.

Om jag vill åka till en kompis så har hon/han ofta barn, varför skall jag åka till någon annan som har barn som skall läggas osv och inte vara med mina egna barn blir frågan. Det dåliga samvetet och prioriteringar gör sig påminda. Jag får dåligt samvete om jag sitter i någon annans soffa om barn finns med i bilden då jag borde vara hemma och ta hand om mitt.

Det innebär att de två sätt jag gillar att umgås på inte funkar så bra idag, inte på krogen då så få av mina kompisar vill/kan gå ut. Jag kan ju inte låssas som att jag är 21 och hänga med Mattes kusiner och syskonbarn, det håller inte i längden.

Jaha, då återstår väl parmiddagar, vilket givetvis är riktigt roligt helst om vi kan tävla lite oxå, och ännu hellre om jag vinner, skall därför smygträna guitar hero här följande veckor :-).

Skämt åsido och långdragna exempel. Poängen är att jag vill va en del av mitt "förra" jag och hitta en balans med det liv jag lever idag. Eget utrymme, egen tid är ju inte helt enkelt, jag kan ju inte bara inte komma hem en kväll kl 23.30 utan att säga vart jag skall och varit. Jag har skyldigheter och givetvis en massa rättigheter men även ett behov av frihet. Därav 40 årskrisen misstänker jag.

Jag kan bara tacka den som tackas bör för att jag har en partner som jag kan tala med allt detta om. Det är inget konstigt och genom att prata om saker så blir det mindre tryck och egentligen inte så konstigt. Jag antar att det finns rätt många som känner som mig vi har bara olika sätt att hantera det hela. En del tillåter sig inte att känna och tänka längre, när tankarna snubblar vid ämnet så stördyker de någon annanstans, don´t go there liksom.

Jag är ju mig själv närmast och har alltid varit ärligt mot mig själv. Så varför skulle jag agera annorlunda nu? Det är bara att vara ärlig och erkänna att så här känner jag. Då är det så himla mycket lättare att hitta en lösning hitta en balans så att alla mår bra helst då man har en familj.

Nu är jag kanske lite hård, men det slog mig att det är kanske därför en hel del skiljer sig, just för att man inte pratat om sina tankar i tid då det fortfarande går att hitta en kompromiss eller lösningen eller allra mest och bäst en förståelse för varann och kanske att man då kan ge varandra lite mer utrymme för att komma till rätta med sina funderingar en tid.

Facebook, blogg, twitter och blotta sig.

Är det en stress att hitta på blogginlägg? Jag får rätt ofta den frågan och jag kan väl ganska enkelt säga nej.

Jag hittar inte på blogginlägg, skulle jag tänka så skulle jag bli tokig. Men givetvis finns det en liten press om det varit stiltje några dagar. Men pressen består lika mycket i att jag då inte tagit in så mycket runtomkring alternativt inte varit med om så mycket. Jag skriver om det som just nu är starkast till sinnet, det som mina tankar allra mest krestar kring givetvis ofta sammankopplat med en reflektion, en semianalys.

För att kunna skriva om främst reflektioner så måste i alla fall jag vara med där det händer eller läsa om något fenomen. Det förutsätter att jag har aktiverat mig på något sätt. Att vabba i några dagar utan större omvärldskontakt, kanske orkar jag inte ens surfa så mycket, ja då finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om.

Jag har ju en nyvunnen kärlek för facebook och sen jag gick med för något år sedan har det hänt en hel del i själva interaktiviteten, förr så kanske folk talade om vad man gjorde, ändrade sin status och skickade massa vampyrer och dylikt på varandra. Idag är det en strid ström av kommunikation på olika sätt, responser och samspel.

Jag har nyligen skapat mig ett twitterkonto, http://twitter.com/trulsanna, gud vet varför, twitter är en mikroblogg för er som inte visste det. Man får skriva ett begränsat antal bokstäver, begränsat till någon enstaka mening. Ett snabbt sätt att kommunicera, lite som statusraden i MSN och Facebook.

Ibland känner jag mig lite prostituerad som skriver och blottar mig såhär på nätet där det finns kvar på ett eller annat sätt för evigt. Blir jag president en dag så känns det som att det kommer att vara lätt att gräva och fånga upp och kasta argument i mitt ansikte. Jag tänker även på alla ungdomar som bloggar och ibland blottar sig rätt rejält. Diskussioner förs om facebook och dylikt är så bra ur ens framtidssynpunkt, anställda som fått sparket för något det skrivit eller lagt upp på facebook.

Jag är i alla fall vuxen, till åren sätt i alla fall, mentalt vet jag aldrig var jag befinner mig, än här och än där. Men summesurium så har jag dock lite mer erfarenhet och kan därmed göra lite mer avvägda beslut som att blogga om personliga och känsliga saker.

Samtidigt kan jag även tycka att eftersom detta även är mitt arbete, nätet, webbutveckling så är det konstigt om jag själv inte är en användare, hur skall jag annars kunna övertala andra om förträffligheten med interaktiviteten och webbens möjligheter om jag själv i är en brukare?

Men givetvis lär det öka på en eventuell press att finnas på så många kanaler samtidigt, och finns det över huvudtaget så många som kan vara så intresserade att följa så många andra? Ja, det verkar så, absolut, helst om vi bor några mil ifrån varandra så är det ett förträffligt sätt att ändå ha någon form av dialog.

Genom åren med vänner uppe i ume, i london, i USA och nu även Italien, ja, då är det svårt att ha en daglig vardagskontakt. Trappsteget blir så högt, när vi har pratat förr om åren blir det ofta långa telefonsamtal och man försöker dels komma ikapp och dels prata om det stora i livet. Det innebär att det även är samtal som tar mycket energi i tid och engagemang. Det gör att det kan kännas jobbigt att hitta en ny tid för ett nytt samtal, för man skall dels ha den tiden, alltså några timmar samt att man skall ha den stämningen som det krävs.

Idag är det så mycket lättare kan jag känna, om jag läst något i deras blogg eller på facebook, de har vurpat med en båt, gjort illa knät, vad som helst som har hänt i vardagen så kan man lätt återkoppla och helt enkelt följa varandra mer och samtalen behöver inte längre handla om livet, livet.

Om du har din vän i USA har samtalskostnaden om man inte Skype:ar vill säga så kanske man inte pratar om att apelsinerna var ruttna eller att någon parkerat för nära ens bil så man fick klättra in bakvägen. Tiden är alltför dyrbar på något sätt. Så jag kan gilla dessa forum riktigt skarpt ur många synvinklar och dessa ovanstående exempel är några, och därför tänker jag utsätta mig för den eventuella press som det innebär att hålla många sådana kanaler up to date, då det ger mig än så länge överstiger arbetsinsatsen.

Gripbara ogripbart!

Man kan tycka att man har allt i hamn, det kan vara att man är på en jobbintervju och man känner att det här gick ju bra, jag har nästan jobbet i hamn. Man kan träffa någon ny som man tycker att det är här är ju värt att satsa på, man ser på ett hus/lägenhet på visning och tycker att utgångsbudet är ju inom räckhåll och börjar buda och vips har man inte längre någon chans.

Man känner det hela, man har och äger hela världen och sen så plötsligt ändras förutsättningarna radikalt och man måste svänga om, styra bort och finna nya lösningar, vägar. Det är bara börja om från början, börja om från nytt.

Det hela handlar om man har för höga förväntningar och då är det lätt att besvikelsen blir därefter, fallet mellan förväntan och faktiskt utfall, glappet där emellan är för stort.

Jag brukar inte förvänta mig så mycket, detta då besvikelse är för mig oftast allt för ohanterbart. Jag brukar hålla igen, absolut om det gäller negativa saker, jag tar inte ut sorg i förskott, jag tar den som den kommer.

Men på sistone har jag haft en tendens att önska mig och hoppas lite för mycket på vissa utfall och fallet då utfallet inte blivit som jag hoppats och önskat har gjort ont och det har varit lätt till tårar. Nu i och för sig har jag ju generellt lätt för tårare, flänn Anna som brorsan så snällt kallat mig, ja, visst är det rart med syskon :-). Blödig och gråter när vi tar os guld, javisst. Men att fälla tårar för ytliga besvikelser, det trodde jag att jag hade lagt bakom mig, och då vill jag ju poängtera att detta är en helt vanlig vecka... Nä, det är helt enkelt för att känslorna skenar och önskan om bättre utfall och parerandet av faktiskt utfall som måste bli bättre, skärpning Anna 2.0.

Associationer och trafiklysen

Jag har en tendens att skena iväg i tankarna. Det kan börja med exakt vad som helst, toapapper, som leder till papper som leder till färger och som leder som i detta fall till trafiklysen.

Så stannar tankarna en stund upp och en längre tanke infinner sig, en analys måste göras.
Varför är rött stoppfärg, gul vänta och grön kör på ett trafikljus.

När uppstod den färgkombinationen som given som riktningsvisare.
När jag googlar hittar jag följande information.

Rött betyder fara eller varning, grönt står för trygghet eller gå osv.
Översta lampan betyder stop, den röda färgen ger en redundant information som
bekräftar detta. Undersökningar har visat att redundant användning av färger
minskar avsökningstiden på exempelvis flygplansdisplayer eller när en
uppsättning av multipla mål ska identifieras. Det har även framkommit att det
krävs färre ögonrörelser vid redundant färgkodning dvs det är lättare att hitta
målet när färger används.

Det är den enda information som jag verkar får fram om trafikljus snabbt såhär. Men poängen är i alla fall att jag ofta, riktigt ofta skapar sådana absurda associationskedjor att det är väldigt svårt att själv hänga med ibland.

Men kul är det när tankarna flyger och far och vips så har man jag en nyfikenhet som brinner skarpt och intesivt för något som vanligtvis känns rätt långsökt att bry sig om.

Släppa väder och tränings/mjukiskläder

Jag är en slacker, jag gillar att gå bekvämt och ledigt klädd när jag är hemma. Har varit en träningsbyxtjej utan att egentligen ha tränat så mycket.

Fast det är inte riktigt sant, när jag läste min dagbok/elevkalender från slutet av ... talet så verkade jag träna en hel del, var ute och sprang och så. Sen kan jag ju lungt säga att travet var ingen solsemester.

Men, åter till träningskläderna, rättare sagt mjukiskläderna, de åker på så fort jag stiger innanför dörren, det är absolut en av de tre första sakerna jag gör när jag har kommit hem.
Förr om åren var byxorna inte så snygga, det var championbyxor med resår i midjan och runt fötterna, de var bylsiga och stora i storlekarna. De var glansiga så kallade kickersbyxor med revär... jo, säkert, jag har haft sådana. Men främst var det sköna collegebyxor utan form.

Tyvärr finns det en tendens att växa i dessa byxor, som gjorda att sitta framför tv och smaska i sig chips och dip. Det gjorde att det till slut var det enda som faktiskt satt skönt och vågen visade på alltför höga siffror.

För något år sedan bestämde således jag och Matte, att nu får det vara nog. För att vara attraktiva för varandra och för sig själv så var det slutsläppt i varandras närvaro. Den spärren, när man börjar släppa väder, kommer ofta efter att någon varit sjuk, eventuellt haft magsjuka, eller man varit grymt bakis eller något. Helt plötsligt har man kommit in i en annan division i sitt förhållande, man är inte blyg eller kontrollerar alla hämningar längre.

Så vi bestämde att väder, ja det släpper man på toan eller ute eller i ett annat rum. Vi försökte att sluta ha mjukisbyxor men si, den var inte så lätt så mjukisbyxorna åkte på igen.

Jaha, då fick vi ta det till en helt ny nivå och köpa dyra designers eller i alla fall de dyrare versionerna av adidas utbud. Varför dyrare då? Dyrt är alltid bäst, så har jag fått lära mig... Nä, men genom att lägga lite mer pengar på slackerskläderna så är man i alla fall en snygg slacker och det är f**n så mycket bättre än en sjaskig slacker.

Nu är det så att Matte nästan kan få åka på Ica Maxi i sina mjukisbyxor, de har till och med pressveck!

Jag har en vän som har en galet stor slackergarderob men den har kostat för det är mer en slackergarderob värd Madonna eller dylikt. Det är snygga overaller i plysch och annat. Men efter att ha byggt upp denna sköna glida omkring garderob så saknades en del schyssta kläder nu när hon skulle ut i arbetslivet efter många års studier. Ja, då var det bara att bege sig till närmsta ekipering och trolla fram en snygg arbetsgarderob med dräkter och annat som kan behövas.

Så på något sätt är det rätt viktigt även hur vi ser ut när vi går hemma och drar. Det gäller även när vi är hemma och tex ammar. Jag vägrade gå omkring i tråkiga t-shirt, stora bylsiga sådana man kan få gratis på ålandsfärjan när man köper en whiskey eller några lådor öl. Jag vägrade gå omkring med kräka på så jag duschade varje morgon och klädde på mig en vanlig tröja och givevis slackerbyxor.

Jag tror också, jag vet av erfarenhet att det är så himla lätt att sjangsera och sluta bry sig och till slut blir det bara en nedåtgående spiral. Så alla Marlena Ivarsson och nu Amelia och annat som spekulerar varför vi inte attraheras av varandra längre i förhållanden i Sverige så tror jag en stor orsak är just detta.

När vi kommer hem då pustar vi ut och gör oss fula, medan vi hela dagen har varit vårt bästa jag för att då skall andra se oss, arbetskompisar, busschafför eller vem som. Så kommer vi hem till den vi allra mest borde vilja göra oss fin för och klär ned oss.

Yrkesstolthet

Jag har av diverse anledningar suttit och googlat på nätet om intranät, webb 2.0 och annat matnyttigt i jobbet.

Jag kan bara uttrycka att jag känner en enorm yrkesglädje, jag är så himla glad och tacksam att jag får och kan jobba med det som jag tycker är så himla kul och som jag brinner för.

Vad skulle jag annars göra? Jag vet faktiskt inte, jag vet att jag vill jobba i en tekniskt, intellektuell, konstruktiv, skapande miljö.

Det är rätt kul faktiskt för jag kan få kritik ibland, i alla fall vill andra framhäva sina kulturella och konstnärliga sidor och slå ned då jag inte gillar teater, musikal och annat konstigt som för mig bara är artificiellt.

Men att ta fram ett funktionellt intranät som skapar glädje och effektiviserar medarbetares vardag, ger dem tillgång till rätt information vid rätt tillfälle eller möjlighet att via olika IM kanaler kunna kommunicera med den de önskar. Ja, vad skall jag säga, det kittlar dödsskönt i kistan. Vad är det om inte skapande?

Informations och interaktionsdesign, hur vi väljer att fokusera när vi scannar av en webbplats, det finns så många intressanta aspekter på vårt användande av webb.

Jag har förstått att jag är en utvecklargroupie, hörde av en källa, somliga hänger runt "rockstars"... å jag hänger runt "code-stars".

Hiskeligt roligt!

Men det finns något visst, kring att diskutera tekniska problem och den förlösning jag/vi känner när man har figurerat ut lösningen är enorm.

Jag har en bror som är rätt såld på sitt jobb, fördela vatten i Skellefteälven. Förra sommaren vistades vi på hans kontor inför hans bröllop och vi pratar som vanligt lite om ditten och datten men även om själva arbetsuppgifterna som utförs. Han drar ned karta efter karta, 3 stycken, sådan vi hade i skolan, med likadan krokstav eller vad man nu kallar dem och visar hur flödet av vatten går ända från Norge. Hur man grävt passager och hur man vill/funderar på att bygga/gräva passager för att få mer energi, mer fall på vattnet, samtidigt som förändringarna skapar oreda i själva geologin.

Det är grym fascinerande att höra någon med yrkesstolthet berätta om sitt jobb. För mig spelar det mindre roll vad det handlar om. Är man intresserad och engagerad av sitt jobb så kan man fängsla de flesta när man berättar om alla avigsidor och fördelar och som i detta fall, föreläser om sina arbetsuppgifter.

Tack brorsan, jag sa nog aldrig det, men det var grymt intressant!

Besatt, avundsjuk, kär, svartsjuk, fascinerad?

Preskriberat!
För, många, många år sedan levde jag med en man av galen psykologisk, psykopatisk karaktär.
Det var tung psykisk misshandel och börjar vi gå närmare in på alla historier den mannen dragit för mig så krävs det tunga medikament, i alla fall mycket alkohol.

Vilket som så av vissa skäl kom det till minnes. Mannen var sambo när vi träffades, han höll på separera och från lördagen med flirt då vi träffades, minns inte om det var sex den kvällen men fredagen efter bjöd han på lunch och därefter bodde vi ihop.

Det gick fort om vi säger så!

Anna var en tuff tjej, vilket jag fortfarande är men även den bäste möter ibland sin överman. Ibland kan jag önska att vi skulle mötas på nytt för jag tror att det skulle vara hårt omvända roller idag! Är man lärd av en mästare så...

I vilket fall som helst så höll han sig inte till sanningen, han var inte trogen, i alla fall så är det vad han har sagt, om han verkligen var trogen eller otrogen går nog aldrig få ett ärligt svar på.

Han åkte i alla fall ofta hem till sin ex tjej, sin före detta sambo. Jag, svartsjuk, sjuk, besatt, kontrollerande och alla andra konstiga egenskaper ni kan tänka er, kunde ta cykeln för han tog givetvis bilen... Jag tog cykeln i minus 30 grader och kollade vart bilen stod, stod den utanför hennes lägenhet, ja, då visste jag i alla fall vart han var.

Om han sen hade sex är inte intressant i dagsläget, för som sagt, jag kommer aldrig att få ett svar och har efter herrans massa år förlikat mig med att sanningen i detta fall får skjuta på sig.

Ni som känner mig vet att det inte är det lättaste, då allt skall redas ut och helst dokumenteras, skrivas på juridiskt, binda sig vid att detta och detta endast är det vi kommit fram till är sanningen.

Men denna gång har mitt psyke bedömt att det är skit samma, det tog över 15 år att bli helt fri, men fri är jag, även om detta inlägg kan få vissa att tvivla så måste jag säga att det har helt andra orsaker och de kan vi ta på tu man hand.

Vilket som, min ex sambos, ex sambo, är ni me? Tjejen i det här fallet, jag blev besatt av henne, hon arbetade på samma ställe som min mamma, jag ofta gick förbi mamma för att få en glimt av henne, ex tjejen. På krogen kunde jag aldrig sluta se på henne. Jag kunde fråga otaliga saker om henne av alla som hade med henne att göra och allt hon hade på sig, hur hon förde sig och allt, verkligen allt var av högsta intresse.

Var jag svartsjuk, njae kanske, det var en så absurd situation och jag var så ung. Men jag var liksom medkär, för mitt ex var ju fortfarande själv bestatt av kvinnan. Det var en märklig situation, det handlade om kontroll, jag ville ha kontroll över kvinnan som hade kontroll över min kille. Jag ville utvärdera, analysera min konkurrens, jag ville förstå vad som var tilldragande med henne, vad som gjorde att min kille fortfarande ville ha henne. Jag var grymt fascinerad av henne och jag förstår egentligen inte mer varför än det jag skrivit ovanför.

Vad jag vill säga är att jag egentligen aldrig varit svartsjuk på det sättet, jag är inte en svartsjuk människa. Jag är däremot en grymt avundsjuk människa, inte missunsam men avundsjuk, vill ha allt, mest saker när man dör vinner, you know.

Men i detta så var det något annat och jag tror att jag var svartsjuk, jag var i alla fall som sagt helt besatt och jag undrar eftersom jag egentligen inte varit så mycket svartsjuk i mitt liv om inte det är själva svartsjukan? Vad är svartsjuka egentligen annat än förlorandet av kontroll? Förlorandet av kontroll över den vi lever med? Så länge vi är säkra på den vi lever med, på dennes kärlek och annat så är vi trygga, när detta ändras så blir vi, jag säger vi för jag antar att alla reagerar någorlunda lika i svartsjukesituationer besatta.

Vad vi blir besatta av tror jag är är olika och i mitt fall så var det min konkurrens, jag förstod inte varför hon var min konkurrens. Här kommer den psykiska misshandeln in och där jag inte var lika smart, inte lika sofistikerad, inte lika lagom helt enkelt. Jag var och är en grym känslomänniska och jag kunde inte föra mig i de sociala situationer som krävdes. Mitt ex hade mycket pengar och det var ibland tillställningar med människor jag idag skulle sopa mattan med, men då 19-20 år gammal, sorry det var för tidigt helt enkelt. De var mig verbalt och intellektuellt och utbildningsmässig överlägsen.

Tänk om man kunde följa någon som via facebook eller kolla upp personer som man kan göra idag. Har personen en hemsida, finns det foto på deras jobbs hemsida? Idag finns det massa andra möjligheter och skulle jag ha haft dem skulle jag nog kunna ha suttit och tittat på hennes foto si sådär 20 gånger om dagen eller nått. Så knäppt kan det bli om man känner att någon annan äger och fångar ens partner/vän/kompis intresse mer än jag själv skulle kunna göra.

Än en gång, om det är rätt eller fel, skit samma finns inget sånt. Om det är bra eller dåligt, ja, misstänker kraftigt att det inte är bra för någon och då får man göra som jag. Jobba på sitt eget självförtroende och självkänsla. Utbilda dig och gå till samtalskontakt! För det handlar inte om dom, det handlar bara om dig!

Koma vilket märkligt tillstånd

Hur skulle jag hantar att jag hamnar i koma... Helt onödig tanke kanske men ändå?
Jag kan givetvis informera mina nära och kära hur jag ser på det, vilket jag redan har gjort.
Hjärndöd = Död, pull the plug!

Men i andra fall, när man liksom bara är borta, medvetslös.
Vad gör man? Varför hamnar man där över huvudtaget? Finns det några särskilda faktorer som avgör vilka som hamnar där?

På wikipedia står det följande:

Komatillståndet är inte särskilt ovanligt på sjukhus. Just därför kan det
vara av vikt att särskilja mellan tre olika typer av koma.
temporär
koma - som inte skiljer sig nämnvärt från vanlig medvetslöshet
permanent
eller semipermanent koma - som kan vara i månader eller år. Efter så långa
perioder i koma krävs mycket rehabilitering, eftersom kroppen förtvinar och
hjärnan vanligen är svårt skadad.
locked-in-syndrome - som innebär att
patienten är medveten om allt i omgivningen men inte kan röra sig eller meddela
sig med omvärlden

Jag tycker det i alla fall är riktigt märkligt och fascinerande givetvis.
Likadant som demens och alzheimers, känns som att de på något sätt fungerar lite lika, även om jag inte har en susning om de är besläktade på något sätt.

Jag har i alla fall den uppfattningen att jag skall kolla allt som går att kolla. Jag vill veta om jag kommer att få demens, alzheimers eller dylikt, sätta in bromsmediciner osv.
Visst kan jag förstå att det är ett hemskt och ett tragiskt besked att få men det måste ändå vara värt det in the long run. Så tänker jag i alla fall, mina nära och kära får tid att förbreda sig, läsa på, vi får tid och vi förstår varandra och kan prata om vad som händer.

Jag kan inte se andra alternativ, varför skulle man inte vilja veta, varför är vi så rädda för det som är jobbigt? Efter regn kommer solsken! Är det nästan inte alltid så? Det finns oftast något positivt som kommer ur det hela. Allt är inte negativt. Det jobbiga är där för att jobbas bort.

Men koma då? Vad händer där liksom? Om man ligger i koma i 6 år tex, har man åldrats under den tiden, fysiskt? Man utsätts ju inte för så mycket sol och väder och vind om man säger så. Man brukar inte kroppen.

Mentalt då? Vart är man mentalt? Vilket leder mig till en annan fråga, vad är det egentligen som får oss att åldras.

Tänk om man, läs här JAG, kunde hålla mig till ett ämne, men de hör ihop på något sätt för mig.
Sen går ju allt runt också så vad har vi för val. 80-talet kommer igen, pannband och annat konstigt.

Men för en komapatient, några tar ju in en hel del, om man "pluggar" språk, försöker lära en komapatient ett nytt språk medan de ligger där, kommer de att kunna det språket sen då?

Som så mycket annat sådanthär så vill jag ju prova på, testa själv. Jag föredrar empiriska undersökningar där jag själv får deltaga. Det är absolut det bästa sättet för mig att lära mig saker. Sen är det ju en fördel att kunna prata utifrån egen erfarenhet.

Det har jag ju lärt mig av min sambos familjediskussioner att man tydligen inte riktigt har mandat att tycka på riktigt om man inte upplevt det hela själv.

I min familj, däremot där finns det en hiskeligt massa experter som aldrig varit med om ens hälften om vad vi tvärsäkert uttalar oss om.

Rätt eller fel, skit samma finns inget. Bra eller dåligt, ja, upp till andra.

I mina ögon kan det aldrig bli fel att diskutera oavsett ämne och kunskap, alltid lär man sig nått.

Darwin och ID

Evolutionsteorin kontra kreationisterna.

Vilka tror ni jag håller på?

Ooops!

De är smarta de där lobbyisterna i USA främst, de har makt och medel att framföra sitt budskap. De har möjlighet att som i kreationisternas fall börja föra mer konkreta argument för ID. Tidigare blev det lite väl bibelfixerat och lätt att slå ned på. De förfinar argumenten och dess förespråkare till mer verbala retoriskt korrekta talare. Det kan vara lätt att följa med, visst jag håller med, visst det är konstigt att organismer och vårt system med atmosfärer och rörelser kring solen skulle vara en slump.

Men att det skulle finnas en skapare som tänkt ut allt detta som sitter på sin egen undanskymda plats det förbryllar mig. Finns det inte något elitistiskt i själva tanken? Om vi alla människor har ett syfte så är det alltså någon syfte att vara råtta alternativt amöba, pax för att inte få den rollen, framgångsteologin uniformerad enligt mig. Om det finns en skapare till allt detta omkring oss, hur får man det jobbet?

Allt i vår värld skall vara valbart, elbolag, mobiltelefoner, boendeform, president, riksdagar. Många vill ha bort monarkin ur just denna aspekt, att man inte kan söka till jobbet som Kung. Hepp, kan man söka till jobbet som skapare? Har skaparen isåfall ett samvete? Slipper jag det så då är jag helt på. Skall jag däremot ha samvete för allt som händer då passar jag vidare.

Skämt åsido. Skall då teorierna om ID få utrymme i skolbänken, skall våra barn få lära sig ID, ja kanske i viss mån, det gäller väl allt, olika alternativ måste läggas fram tills man har någon form av vetenskaplig fakta. I detta fall är det svårt att det då skall höra hemma inom naturämnena, men gärna för de som läser filosofi eller dylikt. Det är helt klart ett intressant fenomen att diskutera men att ta det som en vetenskaplig sanning känns alltför avlägset.

Själv får jag hjärnstopp vid tankarna på själva anledningen till att jag, vi finns till. Hur vi kommit till och att allt fungerar så himla bra i symbios. Vad händer med miljöförstöringen vad händer med samhällena på 200 års sikt? Hiskliga tankar som kräver ett väldigt gott, tungt rödvin i bra glas att dricka ur för att orka med.

Tveklöst är jag för evoluationsteorin, något annat alternativ finns inte idag, liksom jag även tyvärr tror på "survival of the fittest", sen om det är rätt eller fel att rädda allt som räddas kan genom tekniken idag, ja, det tar jag "fifth" på då jag har alltför många omkring mig som inte skulle ha den familj de har idag om det inte fanns den teknik som används idag.

Själv förlorade jag nästan min far för ett år sedan och rent naturligt så hade han inte varit med oss, men även rent naturligt kanske händelsen inte hänt på grund av konsumtionssamhället som skapat nya problem. Så egentligen vem vet vem som är "fittest" idag? Hårddrar man det så skulle det ju vara de som överlever och fortplantar sig utan hjälp av medikament idag. Men hur många har inte krämer för ömmande leder, alvedon eller dylikt. Finns det så många som är helt fri från att försöka kompensera i livet?

Så på något sätt har den debatten kring "fittest" mist lite av sin stuns, för det känns som att det inte går att säga längre och i och med detta så kan jag undra vad som händer med vår art, vår fysik och genetik på lång sikt. Jag är så himla dubbel inför allt detta och är även för stamcellsforskning, allt som tar oss framåt är en av mina ledtankar men samtidigt till vilket pris och så är vi framme vid nästa glas rödvin igen.

Vad har hänt?

Akuten? Psykvården? Kolla tempen, kolla att jag andas, gör det nu!!!!

Jag strötittade, jag upprepar, strötittade på Melodifestivalen igår.

Är livet slut nu? Kommer jag inte att tycka om Carola längre eller vad är detta? Har en åldersnojja gjort sig påtaglig, finns det en inte gilla melodifestivalenperiod i livet som för nästan allt annat? Är jag i trotsåldern och skall göra revolt eller finns det någon annan förklaring? Är det någon som vet något om nått?

Jag bara tycker att det är så mediokert nuförtiden. Låtarna som skall tilltala alla är ju inte ens lite bra, med betoning på lite bra. De är riktigt dåliga till och med. Röstningen sen, rösta hit och rösta dit, hittade inte numret till ett bidrag för Amanda ville rösta på Marie och jag glömde kolla numret i snabbgenomgång och började surfa för att hitta och vips så var tiden ute för att rösta.

Melodifestivalen bygger idag på en massa förberedelser och en vore att ha en av kvällstidningarna framför sig när låtarna spelas. Om inte annat för att veta vem vilka några av sångarna/sångerskorna är.

Vilket som så skulle mina röster ha gått till Alcazar och till Tick/tacklåten, den sistnämda var riktigt snygg i framförandet också.

Kontakt sökes?

Igår sökte några kompisar en annan kompis på sms, telefon mm. Personen svarade inte, men i samma veva så gör personen som söktes inlägg, statusändringar, kommenterar på Facebook.

Jaha, vadan detta?

Jag skrev för någon månad sedan och undrade varför vi svarar i telefon när vi är stressade och allrahelst då det är någon när och kär som ringer. De som vi har en tendens att kunna snäsa av hur som helst, hade det vara en viktigt kund, bra kollega, en go kompis eller dylikt hade vi inte låtit på samma sätt. Vi hade säkert inte heller blivit störda på samma sätt, inget nytt där under solen.

Jag har även skrivit om att jag ibland inte svarar i telefon, främst då jag är hemma, är det viktigt ringer de igen. Det kan vara så att jag vill äta middag ifred med familjen eller helt enkelt inte orkar just där och då. Jag till och med kollar och bedömer därefter om jag verkligen ska svara... Hur förmätet är inte det?

Who am I kidding? Finns det någon idag som har nummerpresentatör som inte gör så?

På msn och facebook kan man välja massa lägen som talar om ens nuvarande status. Vart är man? Upptagen, inte vid datorn eller dylikt, man kan även logga in som offline. Dessa olika statusinformationer skulle vara ypperliga om de inte hela tiden missbrukades. Vi är upptagna? Av vad? Vi sitter vi datorn, vi jobbar, vi lär ju svara på mobilen, vad betyder det då att det står att vi är upptagna på msn?

Gäller det typ, bara viktiga saker kan få sägas då jag markerat mig som upptagen? Eller bara från viktiga personer? I mobilen kan vi ju inte signalera på samma sätt, där svarar vi eller så svarar vi inte. Vad gäller här? Inte vid datorn förstår jag den säger en hel del men offline? Man kan ju logga in som offline, är det för att spinka på andra då liksom eller är det för att man inte vill att andra skall kontakta en själv? Jamen varför loggar man in över huvudtaget om man inte vill bli kontaktad? Sen har vi tillgänglig? Vad i hela friden betyder det? Bara det ordet som sådant, vad betyder det när man är tillgänglig?

På tyda.se står det följande:
öppen, ledig, anträffbar, åtkomlig

Jamen är det inte det jag försöker säga, att vi alltid är tillgängliga och vad betyder det i msn sammanhang? Jobbar vi nu inte längre, sitter vi bara vid datorn och väntar på att alla skall kontakta oss?

Är det lönt idag att försöka undkomma? Vad är det vi vill undkomma ifrån? Vill man ha tag på någon idag så finns det ju mängder av kanaler, man kan hitta nästan vem som helst, se vad det tjänar, även de med dolda telefonnummer mm hittar man lätt på olika sajter.

Hur gick det till att det blev såhär? Lät våra föräldrar bli att svara i telefon när de var unga? Var telefonen viktig? Var de lika nyfikna, hur hanterade de detta?

Jag misstänker att i och med behovet att dra sig undan, låta bli att svara ökat så har även behovet av att nå varandra ökat, de hör liksom ihop. Varför skulle vi annars göra som vi gör?

Men allvarligt, visst är det så mycket enklare att visa att man på något sätt vill ta kontakt, det kan vara till ens allra bästa vän sedan 22 år eller någon man nyligen blivit intresserad av eller gamla vänner man vill återfå kontakten med. Det spelar ingen roll, det är enkelt att dra iväg ett sms, ett msnmeddelande. Det är så oskyldigt på något sätt.

IRL kontakter börjar skrämma oss?

På något sätt finns det en större press på riktigt samtal idag, vill man något kort så sköter sms:t det lika bra. Man vet att tiden inte kommer att rusa iväg och att man känner press och har svårt att avsluta samtalet.

För att återknyta till de första raderna. När man inte får svar är det ju idag lätt att tro att personen är upptagen, på bio, på krogen, var som helst där man antingen är för upptagen för att just där och då kolla mobilen eller någonstans där man inte kan ha mobilen på. Men så ser det ju inte ut längre, vi har msn i mobilen, vi surfar, vi bloggar från mobilen eller från vår kombo pda. Så att se att personen ha gjort inlägg på facebook innebär inte att personen är tillgänglig utan att personen kan vara precis vart som helst med vem som helst.

Så var vi där igen

PMS, jag antar att jag kan stava till det idag.

Började dagen kanon, hade ett schysst upplägg på jobbet och kunde debitera för nedlagd tid. Hade telefonutbildning och dagen flöt på. Jag var på skitbra humör och det var friiiiiday! Jag kände mig snygg och jag skulle gå ut på kvällen.

Lunch, börjar tappa socker, börjar tappa fart men är ändå ganska ok.

Kompis ställer in kvällens glas vin i sthlm och efter att ha fixat att kunna vara ute hela natten, dvs barnvakt så pssss så går luften lite ur en.

Hmmm, nu börjar det.
Sen sket sig det schyssta upplägget, först en gång och sedan två gånger på jobbet.
Jaha, negativismen sprider sig.

Frustration, är anti, dryg och det drabbar någon jag absolut inte vill att det skall drabba. Jag bränner min broar så att säga. Har hänt förr och lär antagligen hända igen, framtiden får utvisa hur länge och om det fínns någon att rädda. Jag lever som i tidigare inlägg ut mina lustar och det är ju inte alltid helt fördelaktigt.

Jag åker och skall fixa presenter till barnkalas för lördagen samt handla lite vin inför lördagens evenemang då en kompis kommer över för killarna skall ut.

Ser en person som mest troligt ser mig, ja, vad jag tänker inför detta passar sig inte för detta forum, det får bli på tu man hand när den dagen kommer.

Ringer någon som betyder allt för mig, någon som vet allt om mig, blir lugn, jag tackar den som tackas bör för att den personen är i mitt liv och orkar vara i mitt liv. Vi ger och vi tar, så är det, vem som vågskålen väger över på just idag, spelar ingen roll, jag har mitt stöd, jag har min anförvant, nästa gång är det hennes tur att väga över, idag var det min.

Hem, helt slut! Känner att gråten suttit i halsen sedan jag var dryg mot en person som jag absolut inte vill vara det mot, en person som känner mig rätt bra verkar det som, i alla fall en person som har lätt för att förstå mig, lätt för att förstå människor.

Nu antar jag att det bara är att vänta, för att det är pms lär det inte vara någon större tvekan om. Det enda som skiljer sig denna kväll från andra pmskvällar är att jag faktiskt har kompisar kvar. Jag brukar gråta och beklaga mig och säga att ingen tycker om mig och ingen vill vara med mig och jag har inga kompisar, inga vänner. Denna kväll känner jag inget sådant, är faktiskt ganska lugn just nu. Mår rätt bra, det är ju helkonstigt, varför bråkar jag inte mer, varför mår jag ändå ganska bra under dessa omständigheter?

Jag undrar kunde det inte ha infunnit sig tidigare idag innan jag var dryg och innan jag brände broar?

PMS
Det är så jvla sjukt, det är så onödigt att det skall behöva bli såhär. Varför jag har drabbats av detta varje månad förstår jag inte på något sätt, det kan ju inte fylla några som helst funktioner i vårt behov av att föröka oss, för att skapa en bättre genetik eller dylikt. Finns det forskningar som talar om själva nyttan med pms? Enlighten me please!

Impulsiv

Varför är inte jag som alla andra?
Varför kan inte jag hålla tillbaka som de andra små barnen? Hur tänkte man när man lät mig födas och utvecklas till den jag är? Varför stoppande man inte in mig i en kartong, en kartong som får symbolisera det inrutade liv de flesta lever till mans? En kartong som får symbolisera det inramade, begränsade liv de flesta lever. En kartong som är trist och brun och av wellpapp, inte en rosa lackglänsande kartong som Grynet skulle ha haft.

Hur kan alla människor hålla tillbaka sina behov, sina åsikter och sina lustar, här menar jag nödvändigtvis inte sexuella lustar, men som vanligt är allt öppet för tolkning. Det är så många som är så eftertänksamma och håller tillbaka sina tankar, utifrån vad som är rätt och riktigt enligt någon form av schema som någon verkar ha målat upp för länge sedan.

Om jag vill ringa en kompis så ringer jag väl en kompis? Om jag så har ringt de senaste 5 gångerna eller om jag redan har ringt 8 gånger idag? Vad gör det? Vill jag ringa så ringer jag!

Visst skulle jag önska att min kompis hade lika stort behov av mig, visst skulle jag kunna tycka att min kompis ringde mig lite oftare. Men att moralisera och tycka att min kompis borde, känns inte helt rätt. För ibland kan jag uttrycka mig i bordeform, känner ändå att det oftast skulle kunna bytas ut till önska. Jag önskar att min kompis ringde mig lite oftare eller vad det nu kan vara, men att säga borde blir ju helt galet, för vem äger den sanningen om rätt eller fel och kan dömma.

Så jag tänker att jag alltför ofta kan riskera att bli missförstådd, för att jag har behov av att beskriva hur jag ser saker och jag märker att jag ibland då verkar uppfattas som att jag är osäker. Men hallå, det är ju inte det jag är utan jag vill bara informera om alla delar som försigår i min hjärna, hur jag tänker. Alltså jag vill mest bolla tankar, men se det verkar inte vara så smart alla gånger. För då i vissa lägen är det ombytta roller, de som säger att jag är svart eller vit är minst sagt mer svart eller vit själv och hänger inte med i mitt resonemang. Men eftersom jag är medveten om detta så är det ju även något jag jobbar på, alltså jag får jobba på min kommunikativa sida, vilken jag trodde var överväldigande bra på grund av att jag lägger så mycket till ytan för att ventileras. Men si det verkar inte alltid vara så fiffigt utan då får jag väl börja begränsa mig som så många andra? Hmmm, en inte helt enkel fråga.

Eftersom jag är medveten om detta så har jag ju valmöjligheten att även fortsätta vara som jag är och försöka hantera situationer av missförstånd eller bara bjuda på att en del tror att jag är osäker.

Om jag vill något så blir jag helt uppslukad av tanken, behovet eller vad det nu kan vara. Just nu har jag en nyvunnen kärlek för facebook som äter mycket av min tid och mitt engagemang. Hur länge? Inte så länge, som impulsiv människa håller jag inte intresset vid liv i långa perioder.

Jag är i mångt och mycket en periodare, men det är jag, hepp!

Men för att återknyta till det jag började med så känner jag att folk tänker efter så mycket istället för att leva ut. Vill man något så gör man väl något? Eller så är det att många inte vill något så mycket att de tycker att det är värt att leva ut? Men det är här jag vill påstå att jag skiljer mig, för så annorlunda är jag ju trots allt inte, även om jag vill tro och önska det ibland för att få vara speciell.

Jag lever ut det mesta som kommer till tanken, stort som smått, viktigt som oviktigt. Kommer en tanke på natten, ja då går jag upp och skriver som just nu. Jag kan inte låta bli till imorgon, då skulle jag omöjligt kunna sova och framför allt detta inlägga hade aldrig blivit till. Kanske med en annan vinkling om någon vecka, någon månad, men absolut inte i morgon.

Vill jag veta något, ja då vill jag veta det på stört. Vill jag träffa någon, ja då vill jag det nu! Vill jag köpa något, ja då vill jag det nu! Jag bokar aldrig tandläkare i förtid, jag bokar aldrig klipptid i förtid. Idag vill jag, idag är jag på rätt humör och finns det inte någon tid som passar då jag känner för det, så får jag vänta till nästa gång jag är på samma humör och vips så kanske det löste sig, jag fick en tid samma dag!

Hålla tillbaka och hålla igen, jag förstår inte. Om jag är besviken så måste ju människan som gjort mig besviken få veta det. Helt rätt är det också för er som tänker, positiva händelser då? Helt rätt måste det vara lika självklart för andra, vilket jag känner att det är för mig att ge positiva kommentarer, när någon är snygg, när någon gjort något bra eller bara gör mig glad för att den finns till och finns i min närhet. När jag är stolt över någon, självklart likadant här, bara att berätta vad jag känner och tycker och tänker.

Nu är jag tom, har säkert mycket mer att skriva men det är stopp i hjärnan.

God natt!

Ordpoliser och andra språkvetare

Jag vill bara göra offentlig avbön.
Jag skriver på känsla, jag kan inte läsa igenom mina inlägg innan jag publicerar för då har min känsla ändrats och det blir inte samma lika i de inläggen.

Jag vet att det är fullt av stavfel, särskrivningar och syftesfel. Det är långa meningar och annat konstigt. Det är svengelska och dålig sådan ibland, fullt av utfyllnadsord och buzzwords.

Jag vet att jag har många som nästan skiter knäck när de ser detta och vill bura in mig! Ta ifrån mig möjligheten att uttrycka mig på internet där alla kan se dessa fadäser.

Men jag vet vilka ni är... och jag kommer efter er, hihihi!

Skämt åsido!

Matte sa häromdagen att kan kan bli råstörd på detta , med detta menar jag ovanstående, när han läser min blogg men sa i samma mening att han föredrar detta framför att jag tillrättalägger allt jag skriver för då skulle det inte bli samma sak.

Jag tackar för detta, då jag hoppas ni andra som har ett särskilt förhållande till svenska språket inte går bärsärkargång varje gång de ser en särskrivning i denna blogg. Råkar jag läsa och se en sådan så tro mig att jag rättar till den då. Men som sagt jag läser inte igenom så ofta innan jag publicerar samt att jag borde åtminstone ta mig tid och kolla rättstavningen men impulsiv som jag är, ja tyvärr klickar jag bara på publicera inlägg när sista punkten är satt.

Ensamstående 35+

Jag känner en hel del som är i samma ålder som mig som inte har ett så kallat familjeliv.

Det innebär att de bor/lever ensamma, har inte barn men antar att de flesta vänner/bekanta runtomkring dessa människor lever aningen med sina barns far/mor alternativt har bytt ut den till en ny bonusfar/mor.

Det innebär att jag har kompisar som är lika gamla men inte har barn och så finns det kompisar som har redan hunnit med äktenskap, barn och separation och ny partner, ibland även nya barn alternativt nya partnerns barn.

Det känns konstigt när man skriver ut det såhär. Till vardags och så är det väl inget jag reflekterar över men så började väl en tanke gro någonstans i mitt huvud och vips så står det här...

Så nu kommer alla tankarna på en och samma gång!

Varför är dessa singlar i våran ålder, de är snygga, smarta, helt socialt kapabla, inga kufar utan helt normala människor. Varför har det blivit såhär för dem? Bryr de sig? Bör jag bry mig? Finns det någon särskild tid och plats då deras vägval blev såhär? Valde de bort någon som man egentligen inte skulle välja bort? Dumt nu, svårt att ångra sig eller har det helt enkelt inte funkat?

Ibland kommer en sådan där tanke på om de inte gillar det motsatta könet, men jag vet ju att så är inte fallet och jag vet också i mångt och mycket varför det är som det är.

Själv kan jag ju bli lite avundsjuk som i fredags då jag var ute, vad kan vi ha varit allt mellan 27, 28, 31, 38, och 45+ typ utöver mig själv! Något sådant. Nästan ingen hade barn och fanns det barn så var man separerad, man var fri att göra vad man ville, inget samvete dagen efter att man skulle upp och höra Dora eller någon annan på tv, medan man slumrar i soffan.

Jag är helt övertygad att jag inte skulle vara avundsjuk i längden utan det är väl samma här som med kompisar, om man bara kunde stoppa saker i garderoben som man vill ha ibland och plocka ut dem och stoppa tillbaka det när man vill göra annat.

Men fenomenet får mig ändå att undra? Vad säger statistiken? Ökar den med singlar utan barn i min ålder eller såg det samma lika ut på mina föräldrars tid? Som barn själv så stötte jag mest på andra föräldrar när jag stötte på vuxna, alltså inte stöta på=ragga... Utan mötte!

Det är ju lite svårt att träffa på ensamstående utan barn om man är barn själv tänker jag, jag leker ju med andra barn och vanligtvis brukar barn ha föräldrar, annars vet jag inte hur det går ihop. Ja, förvisso de kan ju vara utan föräldrar för något har hänt... but dont let us go there!