Vem är starkast?

Ja ni, en svår nöt att knäcka kanske.
Barnen undrar, vem är starkast, Pippi eller Bamse eller Spindelmannen?
Det är ju en spännande kamp. Ni som älskar Spidde lär bli besvikna men stark är han väl inte, inte av samma dignitet som Pippi och Bamse iallafall.

Jag måste ju helt klart rösta på Pippi, hon är ju stark hela tiden medan Bamse måste dopa sig för att bli stark. Utan dunderhonung är ju Bamse bara en vanlig björn.

Sen kan man ju bli tungsint och analysera, vad är styrka?
Pippi är ju ensam utan familj, hennes mamma är död och pappan är negerkung någonstans i Afrika. Bamse har ju herrehjärtanes en hel familj, 4 barn och en farmor som bor i samma lilla by.
Så Pippi klarar sig ju oxå själv och det är ju en styrka i sig.

Men jag utgår från att mina barn, 3,5 år och 5 år menar fysisk styrka, de har nog inte kommit till den andra typen av analys ännu, förhoppningsvis i alla fall.

Men sen har vi oxå annan styrka, Pippi gör vad hon vill, skiter i gamla regler och etikett. Bamse följer verkligen etikett och regler, rätt skall vara rätt. Jag måste fortfarande vidhålla, 3-0 till Pippi. För mig är det en större styrka att vara sann mot sig själv än att följa gängse regler.

Men sen blir det lite knivigare, Bamse hjälper alla, stora som små och står upp för dessa, men Pippi köper godis till alla andra barnen för sina guldpengar och ser till att de andra barnen har skoj. Oavgjort i den frågan om att ha styrkan att ge till andra.

So the winner is... parampampam paaaaaaaaaa, Pippi långstrump!

Jag var hästtjej en gång för länge sedan

Tiden går och med den förändras vi.
Jag vet inte hur det går till och hur vi förändras men något dras ifrån och något läggs till våra liv och vår personlighet.

Förr när jag pratade om att vara hästtjej så kunde jag känna sågspånsdoften klart framför mig. Jag kunde känna alla dofter från hästarna, hö.
Jag kunde bara genom att prata om tiden se och känna alla känslor som jag hade då. Visualisera hur stallet såg ut, vart selen hängde och mina tankar och känslor när jag steg in i den miljön.

Idag, sakta sakta har doften och minnena bleknat. Jag kan fortfarande känna dofter vid blotta tanken, men inte lika starkt som förr. Jag kan se framför mig stallet och alla vagnar utanför. Hur marken såg ut utanför och hur plåtskjutdörrarna till sågspånen såg ut.

Visst, det är svårt att glömma ngt som har påverkat mig, kanske mest av allt, under min uppväxt.

Men på något sätt har minnena börjat att bli svagare. Känslan och vad åren på travet gav mig känns mer avläset.

Sedan jag slutade med hästar har det gått ganska många år och andra saker har påverkat mig och ersatt istället.

Sedan jag träffade Matte skulle jag väl säga att Åland och svärmors sommarstuga är den tyngsta ersättaren.

Jag började med hästar när jag var ca 6 år och följde med grannens dotter.
Jag började rida då och vad jag minns gick jag på ridlektioner.
Sista sommaren i Skelleftehamn spenderades på ridskolan vad jag minns i alla fall. Då skulle jag fylla 7 år.

När vi flyttade till Ume fortsatte jag att hålla på med ridhästar på K4. Jag ville bli skötare på en häst som hette Emil men det blev jag aldrig. Innan jag hann bli det, för det hade jag väl blivit så småningom, fick en kompis med mig till travet.

På travet var det lite lättare att få rida och sedan köra hästarna. Egentligen var reglerna då som jag tror de är nu. Man måste vara 15 år för att få köra en häst själv.

Jo, tjena, på den tiden följdes inte ngr regler. Det var Marie och jag, Marie var inte den största tjejen i klassen, jag tippar på att hon är typ 1,63 idag. Vi släpptes ut men båda den ena hästen och den andra. Alla de hästarna var väl inte helt pålitliga, en del var helt enkelt galna. De sa ofta att hästarna var inridna, jo, tjena! Det var väl en av 10 hästar som var inridna. Vi var väl ca 9 år då vi börjad vara på travet på lördagarna. Men rätt fort ersattes det med att vi var där dagligen.

Jag minns att skolan slutade kl 14:50, bussen som gick mot travet gick ca 15:00. Vi sprang från skolan till bussen, det var väl typ 1 km. Sedan gick vi från bussen någon km innan vi var framme. Vi var på travet till ca 19 tiden då vi ofta fick skjuss av ngn av gubbarna hem. Sommar och höst cyklade vi.

Helger var vi där vid 8 tiden till ca 16 och så såg många år ut från 9 års ålder till 16 års ålder. Sedan började det tackla av lite, dels för att jag började sommarjobba inom hotellnäringen.
Jag fortsatte då Knut blev sjuk en sommar och började om igen då jag var 19 för att min dåvarande kille köpte en travhäst. Så sista gången jag var aktiv med hästar var väl ca vid 23 års ålder.
Men kul var det.

Det var mkt hårt arbete. Jag skötte ofta 5 hästar. Det var många tunga dyngkärror som skulle mockas. Hästar som skulle motioneras och selen och annat som måste smörjas.

Knut som jag skötte hästarna åt hade en räkmacka i många många år.
Ulla hans fru sa att de aldrig, haft en tjej som varit så duktig som jag. Duktig flickasyndromet kom tidigt. Knut och Ulla har haft många hästtjejer, tro mig, de har oxå haft många hästar och redan då hade ungefär 700 hästar rullat mellan Knuts fingrar.

Ulla sa oxå att jag var arbetsilsk. Det tog sig till uttryck att jag gärna ville fixa hästarna före och efter loppen själv. Själv är bästa dräng ni vet... Jag ville ogärna få hjälp, fräste och snäste. Jag har ju aldrig visat äldre eller mer erfarna tillbörlig respekt. Respekt förtjänar man, det har man ingen självklar rätt till, det har i alla fall jag alltid ansett och anser fortfarande.

Att vara hästtjej anser jag har präglat mkt av mig och min personlighet. Man lär sig otrolig mkt som man har användning för senare i livet. Man lär sig verkligen att arbeta hårt. Det är mkt kärlek. Man har och får och känner mkt ansvar. Man drivs att driva sina hästar att bli bättre och mer framgångsrika, starkare, snabbare. Det är en enorm gemenskap och nu när jag skriver kommer minnen fram. Minnen från sena travtävlingskvällar när man står spänd och förväntansfull i stallkurvan och ser hästarna komma in i sista kurvan och ser de bakifrån köra för fullt på upploppet.

AHH, vilken känsla. Det fanns en del hjärta och smärta oxå. Som när ens favorit och älsklingshäst plötsligt skickades iväg till ngn annan tränare eller såldes eller aldrig mer kom igen. Men jösses vilken glädje det var när jag fick träffa dessa hästar igen. Allra störst och mest har YRSTEGG betytt, en helt underbar fantastisk häst. Som tur var var oxå YRSTEGG, Knut och Ullas favorit och det gjorde att han fanns länge med oss. STAR BUTLER var en annan favorit och som tur var var det oxå Knut och Ullas favorit, de hade själva fött upp honom. Så jag valde rätt hästar att falla för, andra hästar var där veckor eller månader ibland ngt år. Men många passerade revy ganska fort.

Hur som så har dessa minnen och dess betydelse börjat blekna och jag känner att jag inte riktigt kan sätta fingret på dess betydelse längre. Det känns sorgligt och tråkigt. Helst när det varit så dominerande i mitt liv under så lång tid. Det känns oxå tragiskt på ngt sätt för det får mig att förstå att fler saker kommer att blekna.

Jag kommer att bli lika tråkig och patetisk som alla andra vuxna, om än inte snart men så småningom. Jag kan ju försöka kämpa emot och jag kanske har möjlighet att hålla ut längre än vissa andra som oxå håller på att kämpa mot vuxenheten men jag antar att jag vid 60 eller 70 eller någon gång jag får barnbarn kommer att upplevas som en gammal stofil som har noll koll på läget.

Nu är väl det inte hela världen att åldras det är inte det detta inlägg handlar om, det är väl det som hör till livet. Men jag känner ändå att jag så gärna skulle vilja träffa den där hästtjejen igen. Se henne in action, höra hennes analys av läget.
Det kunde jag bara jag tänkte tillbaka för några år sedan men idag kan jag lixom inte känna henne inom mig längre. Jag vet inte vart hon tagit vägen men jag vill att hon kommer tillbaka. Hon var så driven och oförtröttlig, engagerad och trofast samt lojal. Hon hade en så positiv inställning och inget var för svårt eller för stort för att inte kunna fixas eller klaras av. Allt var en utmaning och en kamp. Det var så mkt fulsnack och practical jokes.

Jag vet dock att jag i min familj har en sådan tjej. Historien kanske inte upprepar sig med att Amanda blir en liten hästtjej men tro mig en liten Anna är hon nog allt. Hennes fajting spirit, hennes tävlingsinställning och beslutsamhet går inte att missa. Allt man företar sig skall man övermanna.

Jädrans pedofiler

Blir så ledsen att pedofilerna har förstört så mkt.
Är på badstranden och knappt ett ända barn springer nakenfis.
Mina barn älskar att bada, ligger i alldeles för länge och är likblå om läpparna när de kommer upp.

Fort av med blöta badbyxor...
Så hur fungerar det idag? Jo vi har två par med oss, växlar mellan dessa för att ingen skall kunna ta ett smaskigt foto på våra små telingar och deras nakna hud.

På Åland springer de nakenfis mest hela dagarna, de är ju vana vid detta.
Hur förklarar jag för en snart 5 åring och en 3,5 åring att det finns pedofiler?
Det går lixom fetbort, alltså måste jag argumentera, titta på de andra barnen, för att jag säger så osv osv.

När jag var liten sprang jag nakenfis långt upp i åldern, jag är lite av en nudist enligt ena syskonbarnet... Nja jag vet inte det, jag är bekväm med min nakenhet men jag skulle inte gilla att gå naken idag på en badstrand om det så vore en nudiststrand.

Jag är bekväm och inte blyg och jag vill inte att min dotter skall stå som många andra 12 åriga tjejer och inte våga byta bikini till tröja utan att gå undan eller krypa ihop under en handduk.

Så om det fanns typ Radar för pedofiler så kunde man spruta på stranden innan, precis som det finns för mygg och getingar.

Vad är semester?

Jag brukar vara helt slut efter en månads semester.
Att komma till jobbet känns som avkoppling, detta efter socialt tvång och en massa vin och mat på Åland.
Ja, så brukar det se ut!

I år har det varit lite annorlunda och kanske låter jag bortskämd. Men att vara ledig i Uppsala, kunna göra utflykter med barnen, åka till badstranden och sen åka hem. Det är på ngt sätt ledigt för mig.

Jag förstår alla som inte kan åka till ngt sommarställe eller åka utomlands. Men det är ngt visst med att bara kunna ta det lugnt i sin egen stad och sen åka hem som känns otroligt skönt.

På leksaksbutiken ser man stressade och sura msk, inte lika mkt som andra årstider. Men hallå! Vi är ju lediga, varför stressa på Ica eller sura på badstranden över barn som skvätter vatten eller kastar lite grus?

Vad är semester för dig?

Ensamstående eller?

Jag och Matte brukar ju som bekant vara rätt tajta, vi är oftast tillsammans, gör saker tillsammans. Mkt av den enkla anledningen att vi gillar samma saker, sol, bad, skidor, konsert, vin, go mat, resa, läsa, umgås, spela spel osv osv.

Detta året har ju som bekant sett lite annorlunda ut pga ett visst husbygge!!!

Denna sommar har vi således spenderat mkt tid på var sitt håll, jag på åland med barnen och Matte i huset. Nu är vi båda i Uppsala sedan en tid, men jag på badstrand själv med barnen och Matte i huset.

Jag har insett att jag kan klassas som ensamstående med två barn och det är inte hutlöst jobbigt!

Jag hade aldrig åkt och handlat med båda barnen innan vi flyttade från lägenheten. Det kan ha hänt men inget som jag kommer ihåg och därför har det nog inte hänt ofta.

Jag har insett att om man stoppar en banan och en drickyogurt innan affären vid halvsextiden så går det utmärkt att handla med båda barnen.

Jag är grymt bekväm av mig och åka och sola, kålmården eller annat själv med barnen har känts som ett kommandouppdrag, jobbigt och slitsamt.

Men jag förstår att jag är ju ledig från jobbet och att jämföra med riktigt ensamstående helttidsarbetandet kan jag ju inte, jag är helt införstådd i detta.

Men ändå! För att vara jag har jag gjort hiskeligt mkt med barnen själv denna sommar och på något sätt har jag klivit över en tröskel. Jag inser att jag gillar att vara med mina barn, själv.

Barnen är bussnälla när man är själv, det är lixom ngt de förstår och sen om vi blir två, ja, då kan gnället komma fram litemer.

Sen antar jag att det blir lite annorlunda när vi börjar jobba igen, hoppas jag bara kan bibehålla tänket. För lite handlar det oxå om att jag kan inte dona och fixa så mkt i hemmet, snart är det det enda jag har råd och tid att göra :=)).

Kreativa människor och Copy Cat´s

Jag läste för några månader sedan i Internet World eller i Cap & Design om hur många reklambyråer arbetar.
Det finns tex ett stort utval typ clipartbilder framtagna. Vad många reklambyråer och kreativa byråer är att ta tex som i denna artikel en myra, lösa upp bilden i små små beståndsdelar i Illustrator och kanske göra en liten knorr på ena antennen, färga bakbena en annan nyans, lägga skugga osv.

De förädlar eller använder sig i detta fall av ngn annans orginial.
Vi som jobbar med "Data" vet oxå där att det är extremt vanligt att man copy-paste, det gäller kod eller layout eller ngt annat.

Det är numera sällan man gör ngt helt från scratch!

Därmed inte sagt att det man gör inte är bra eller kreativt.

Men någon måste göra orginalet! Någon måste vara lite mer kreativ och nyskapande, idérik och kunna formalisera sina visioner.

Jag är fortfarande lite fast i So You Think You Can Dance.
Nya dansnummer hela tiden, koreograferna lånar säkert från varandra, lånar från sig själv och plockar ihop ngt helt nytt.

Men jag ser även koreografer som gör helt sjukt bra grejjer, jag kan inget om detta och vet inte vad som är nyskapande. Ngra saker måste dock vara deras egna, deras tolkning och deras sammansättning.

Jag är i alla fall grymt imponerad av de som gör ngt helt nytt, ngt helt nyskapande och som därmed står för orginalet. Vi är många copy-cat´s som tar efter och därmed lyfter orginalet till nya vidder.

Fascineras av utstrålning

Jag har ju tidigare medgett en viss fabläss för So You Think You Can Dance.
Vad jag mer fascineras av är när man blir helt fängslad av ett uppträdande.
När sången, dansen, musiken är så trollbindande att man inte kan slita blicken från tex tv:n.

När ngns utstrålning är så fantastisk och når så långt ut från tvrutan att man med säkerhet vet att just denna person verkligen har STAR QUALITY.

Bygga lego!

Jag är inte riktigt den där lekmamman. Jag städar och plockar och kollar upp alldeles för mkt av tiden. Jag busar, jagar, leker följa john och så. Men jag ritar inte så mkt och är bebis eller lagar mat eller vad de nu gör i sin lek. Jag skulle i alla fall önska att jag var en bättre lekmamma.

Amanda och Douglas har börjat att leka och bygga med lego, alltså inte duplo eller annat utan riktigt lego. Den med små bitar.

Bygga lego är ju sjukt roligt. Hur många gubbar och hus och bilar som helst som man kan göra. Har man en liten fuskbok som följer med legot blir det ju busenkelt. Det är ngt som jag gillar och jag har riktigt roligt tillsammans med barnen.

Jag var på leksaksaffären här nu under sommaren. Tänk er de hade en ask med ROSA lego. Wow, den köpte ju jag direkt, bättre än rosa finns ju inte, rött och blått är fint det med men ROSA lego. Nu är det ju mest för min skull, jag vill ju inte påstå att jag tänkte Amanda, rosa lego och Douglas, blått lego. Det finns faktiskt inte för mig. Utan högst själviskt, JAG älskar ROSA.

Nu finns det i alla fall en hel cirkus uppställd på golvet och Amanda bara väntar på att Pappa och Farmor skall komma hem. Ngr saker lär gå sönder innan dess, Amanda kommer att komma helt förtvivlad, gråta, skrika, för att blir galet glad när vi lagat den. Douglas kommer att lillgammal tala om att det gör inget, det är bara att laga, det gör inget, det är bara att laga... det gör... laga...
typ 6 gånger tills Amanda skriker åt Douglas, JAG VET!

Ja, det är rart med barn.

Har jag riktigt tur gör vi ngt annat snart och då får legot stå till i em då Pappa kommer hem utan ovanstående konflikt.

Bra mat även för barn

Amanda ligger i friggeboden och ser på 4:an tror jag, de lagar mat.
De har massor med grönsaker och annat som man kan grilla.
Hon ser även Ernst, nu tycker hon om Ernst, vad skall man göra? Jag får analklåda av mannen...
Hon tycker han gör så fint i ett växthus och sen lagar han mat för Ernst kan ju allt eller?

Hur som, när Amanda ser massa grönsaker som tillagas på tv vill hon att vi skall göra sådär god mat till henne med. Sen äter ju barn typ salladsblad med måttlig förtjusning men ändå.
Man äter även med ögat och fiskbullar och potatismos i all ära, lätt och enkelt och barnen älskar det. Men visst värmer det att hon tycker att det ser mkt aptitligt ut när det är gula tomater, röda paprikor, knipplök och annat smarrigt på bordet och efterfrågar det.

Självklart skall hon få sin önskan uppfylld, vilket hon oftast får när mamma och pappa inte renoverar hus.

Tankspridd

Jag har börjat bli riktigt tankspridd.
Jag misstänker att det är en följd av stress.

Anyway så känner jag att jag inte riktigt klarar av att köra bil, hitta, leta efter telefon, svara och se till att ungarna har det bra där bak i bilen samtidigt längre.

Skall jag ringa eller det ringer, ja då kör jag förbi avfarter.
Jag har märkt att det inte bara har med annat som distraherar mig utan jag bara förlorar mig i mina tankar.

Jag och Matte har börjat byta lite roller. Det är rätt kul faktiskt, det som var mina starkaste egenskaper börjar nu framträda hos honom och vise versa.

Just tankspriddhet är en sådan sak. Matte skulle förr kunnat åka till Fredric, komma dit och sedan komma på att han glömt varför han åkte dit från början och givetvis har har glömt det han skulle ha med sig dit för länge länge sedan hemma på köksbordet.

Jag skulle aldrig tidigare kunna lyckas med en sådan bedrift. Kontroll, när vi går ut från lgh/huset, kontroll i bilen, kontroll när vi är framme, och sedan tänka på saken jag skulle ha med alla trappstegen upp och medan jag håller i väskan/påsen tills dörren öppnas.

Nu, puh, uppdraget slutfört, påsen i Fredrics hand.

Nu slappnar vi av...

Nu verkar det vara lite annorlunda.
Jaha, jag kan själv köra till stan, sen komma på att jag måste ringa Matte och fråga, vad gör jag här. Ok, jag kör fel, väljer fel avtagsväg, kommer fram och nu vet jag vart jag ska. Jag måste dock ringa Matte igen, för jag har glömt vad jag skulle göra där när jag väl är framme.

Drömmen om att kunna segla

Jag älskar vatten, jag älskar havet och jag älskar att åka båt, kör fort, känna draget från motorn som får båten att stegra sig, plana ut och flyga fram över vågorna. Jag älskar att köra båt över vitskummande vågor där båten dyker och lättar och det känns lite som berg o dalbanan och njurarna slås nästan sönder när båten slår mot vågkanten.

Jag har alltid drömt om att kunna segla.

Jag var kanske 10 år och min mor och min styvfar skickade mig på kanotläger på Norrbyskär.
Ni som inte varit i umetrakten bör bevista denna fantastiska ö. Norrbyskär hade ett sågverk som var enormt stort och många var det som var inkvarterade på ön och jobbade för Kämpe, tror jag de hette, de som ägde ModoDomsjö.

Hur som helst, vi brukade paddla efter Vindelälven, en otroligt vacker natur och en älv som har enorma sandbanker och dylika oaser.

Det var säkert naturligt att jag ville åka på kanotläger, det råder det säkert inget tvivel om. Jag kan ibland tro och inbilla att de bara ville bli av med mig, men så var det säkert inte fallet.

Hur som helst delade vi sovhus med dem som var på seglarläger på Norrbyskär, samtidigt om vi var på kanotläger. De som var på seglarlägret var säkert från lite mer välbärgade familjer, hur som helst tyckte barnen som dock var mellan 10-12 år att de var lite förmer än oss som var på kanotläger.

Då var jag som vanligt kavat och stolt och stor på mig och nöjd med mitt val, jag sket och pekade långfinger åt de gliringar som kom från seglarlägret. Jag drömde inte där och då om att få segla, jag älskade att paddla kanot.

Någonstans mellan kanotlägret och kanske min 13 årsdag började jag söka mig mot Obbola, där fanns det en rejäl båthamn, främst segelbåtar. Jag har alltid gillat enormt mkt att gå på bryggor och se motor och segelbåtar guppa i vattnet.

Jag var väl drygt 16 år när jag träffade Per och hans familj hade stuga i Skeppsvik. Någonstans där, vet jag med säkerhet att min dröm om att kunna segla optimistjolle tog form.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja kunna segla, det verkar och ser så otroligt fantastiskt ut.

Jaha, varför kan jag då inte segla? Det är ju inte så att det brukar sitta fast när jag vet vad jag vill. Vill jag ha ngt så går jag och tar det.

Så varför kan jag inte segla om jag nu drömmer om det?

Lite är anledningen att jag inte vill slå hål på en dröm, slå hål på min idyll.

Jag vet nästan med säkerhet att jag skulle avlida av tristess, herregud, om det inte finns ngn vind? Vad gör man?

Jag skulle endast segla när det var styv kuling och jag var tvungen att finna finurliga lösningar varenda gång för att komma fram till hamn.

Jag tror inte att mitt tålamod är rustat för att sakta glida fram och kryssa mot obefintlig vind.
Jag fortsätter drömma och lägger över mina ambitioner till mina barn som givetvis kommer att få en lite jolle så fort det är möjligt och så får jag som så många föräldrar före mig leva genom mina barn!

Turister i Sthlm

Kan jag döda? Jag vet inte, ibland är det nära!
Jag skall släppa av syskonbarn på X2000 till Göteborg.
Centralen är fylld av turister. Det är ju sommar.

Fredagar är likadana. Jag vet för jag passerar centralen två gånger per dag. Förvirrade msk med kabinväskor som stannar 30 cm från rulltrappans slut. De tror de är ensamma i världen. Där skall de fundera på vart de skall ta vägen nu.

Turister med kabinväskor i vänsterfil i rulltrappan!!!!!!!!!!!!

I vilket land gäller inte att stå till höger om du inte har bråttom?

Jag får sådan stress att jag säkert skulle behöva söka hjälp för denna onödiga stress men trots detta så blir jag galen, helt galen av turister i Sthlm.

Åland efter 12 år

Nu har jag varit på Åland 13 somrar.
Det är drygt 12 år sedan jag träffade Matte.
Det finns fyra samtalsämnen som återkommer varje gång man besöker kobben.

1. Taxfreens vare eller icke vara med EU undantag och de därtill tillhörande biljettpriserna.
2. Hembygdsrättens vara eller icke vara, EU undantag och möjligheterna för många att göra sig stora pengar på feta tyska plånböcker som vill köpa land här.
3. Tunnel till Föglö, skall det bli tunnel eller skall vi fortsätta vara beroende av färjor och färjetider.
4. Hur väderleksrapporten ser ut och det faktiska utfallet av vädret och åt vilket håll vinden, alltså sydlig eller nordan eller ngt däremellan, blåser och om det är bra eller dåligt för ens stuga.

Resa utan barn, vad gör man av all tid?

Åkte till Åland utan barn, resan tar två timmar med färjan, allt som allt 6,5 timmar. Jag har nog aldrig varit med om en sådan lång resa på länge. Vad gör man utan barn? Med barnen är allt så uppknutet, allt går enligt schema. Mkt prat i bilen, mat på båten, det tar tid det är kö, sedan kaffe medan barnen leker och sedan tax-free. Till bilen, prat igen, lite gnabb syskon emellan, kör vidare, de somnar och sen vaknar och sen leker de och upp och ut och in i bilar. Sen framme.

Nu var det bara jag utan barn, mkt folk, typ fullt på färjan och svinkallt. De hade inga vilrum, jag behövde inget från taxfree´n. Jag njöt, jag åkte buss och kunde sova på bussen men på färjan var det lite tråkigt och ensamt.

Så jag skall försöka komma ihåg detta nästa gång jag önskar att jag reste ensam när ungarna skriker, gråter eller kivas på resan. Alltså att det faktiskt var lite långtråkigt utan dem.

Hur delar man något med diametralt motsatta personer?

Detta är knepigt. Hur skall man kunna komma överens med msk som har helt andra prioriteringar och tänker helt olika en själv.
Hur skall man nå varandra i samtal och hur skall man kunna kompromissa när man inte förstår värdet av varandras ståndpunkter? Inget är mer rätt eller fel, mitt rätt är ju ngn annans fel och det gör det helt galet svårt att nå koncensus.

När tycker man att man skall måla om stugan, när tycker man att det är ens eget initiativ som det beror på och när tycker man att ngn annan får be eller säga åt mig?

Jag har i alla fall givit upp, jag orkar inte nå msk längre. Jag framför idag lite mer lågmält och rakt min åsikt, sen orkar inte jag engagera mig längre. Detta även om saker förfaller eller saker vanvårdas. Jag orkar inte vara polis längre. Ser folk inte vad man borde bidra med och tänker helt annorlunda än mig i frågan, so let it be.

Tänk om ni har en liten talang hemma

Samtal med syskonbarn igen.
Ett av barnen är rätt bra på fotboll. Han önskar att han kunde få bo hos oss, detta för att han tror att vi skulle vårda en talang bra. Exemplet som fördes handlade om Beckham. Hans pappa kunde stå två timmar varje kväll och kasta bollen till lille David för att han skulle öva nedtagning.

Det är en sådan grej Matte skulle kunna göra med sitt barn, han skulle löpträna med sitt barn och stå och monotomt träna ngn ensidig detalj för att finslipa.

Varför? För att ni tror att Matte är en förälder som vill och ser pengarna framför sig?

Nope, och det är det som är så intressant att en 13 åring vet, Matte skulle göra det för att han ville, för att han skulle tycka att det var kul. Jag skulle orka typ 20 min. Men jag skulle däremot uppmuntra och inte vara avundsjuk eller kräva att Matte gjorde ditten och datten.

Jag skulle inte stå 2 timmar och träna nedtagning men jag skulle göra annat som underlättade för Matte att stå 2 timmar. Det känns bra, smickrande och kul att jag inte bara är hitlertanten utan att de även ser andra kvalitéer hos oss än ordning och reda.

Män som egenföretagare?

Det slog mig häromdagen.

Jag tar det från början.

Män brukar få kritik på att de inte kommer ihåg mer än tre saker samtidigt. Därefter måste de skriva lista osv.

Hur fungerar det för män som är egenföretagare? Mestadels är det ju män som är egenföretagare, de kör lastbil, elektriker, snickare, har ica, konsum osv.

Hur fungerar det?

Män som är så dåliga på att ha koll, tänka ett steg före och ha många bollar i luften i deras privatliv. Hur fungerar det att de har framgångsrika företag?

Är det en fråga om prioritering, det kan ju inte alltid vara fråga om bra medarbetare, många har inte ngn sekreterare eller annan organisatorisk anställd. Är de olika personer på jobbet och hemma?

För i jobbet måste de ju komma ihåg saker, de måste ju utföra saker och ta med sig rätt saker för att utföra jobbet. Hemma glömmer de 9 av 10 gånger barnens gympapåse.

Ngn som vet?

Flirt med kassörskorna

I samtal med syskonbarn om trohet och otrohet kom vi in på temat flirtande. Isak 13, en otroligt klarsynt och rolig kille säger följande. Detta efter han fått veta att matte flirtar med kassörskor. Ni som läser min blogg har ju redan kunskap om detta.

-Man kan ju inte flirta med kassörskan, det är ju inte så smart, då kan man ju inte köpa en massa svullomat, dvs chips, godis och annat onyttigt.

Haha, ja, förvisso, alltså tjejer om ni vill att era killar skall stay in shape, låt de flirta med kassörskorna så kommer inte ngt extra onyttigt med hem i påsen!

Sommar = vila?

Delar av denna sommar har jag verkligen fått vila. Jag har varit på stugan och haft egentid. Det har aldrig hänt sedan jag började vara här 1996.

Ngn vår eller höst innan vi fick barn, ja då kunde jag och matte sitta med varsitt glas vin och varsin bok och bara vara.

På sommrarna är stugorna fulla med släkt, oftast är det mkt social samvaro med mkt alkohol och samtal till två-tretiden på natten.

Jag åkte in till Sverige i tre dagar. Jag bara grät och blev hyperstressad över räntor som går upp, hus som tar längre tid än man vill att ställa i ordning.

Allt som är vardag och verklighet kan jag fly från här på stugan i år. Jag njuter som aldrig förr. Har tom kunnat läsa några rader i en bok. Jag kan sitta på firggeboden en kväll och skriva typ 6 inlägg och samtidigt ha på Morden i Midsommer.

Jag åker tillbaka till Sverige, börjar gråta igen, blir hyperstressad och bara längtar tillbaka.
Jag misstänker att det är lite att fly, men åh så skönt att få fly en liten stund.

Mattes sommar är inte lika med vila, han har slitit som ett djur med huset.
Han kom ut en sväng till Åland.
Han satt inte ned en stund de första 8 timmarna på stugan. Det var saker som skulle fixas här och saker som skulle fixas där.

Varför är en del sådana? Som jag oftast är och som Matte är? Att vi vilar när vi arbetar fysiskt.
En del behöver packa en hel dag för att åka på utflykt eller för att man skall iväg en natt.
En del hinner mjölka korna, lägga locket på brunnen, spika för fönstrena, ta en långskit på utedasset och sedan laga en god middag på samma tid.
Märkligt att vi är så olika.

Curlingföräldrar, tror de att de gör barnen en tjänst eller?

Jag undrar varför man tror så lite om sina barns kapacitet. Varför tror man inte att barn kan åka buss själv, bre sin smörgås, packa sin väska. Vilken tjänst tror curlingföräldrarna att de gör sina barn.
Jag var med om att en 16 åring beställde gröt av sin mor, modern kokar, barnet sitter bredvid i köket. Efter ett tag säger tonåringen till modern, är inte gröten klar snart?

Ok, paus här, en 16 åring en helg och vilken dag i veckan som helst bör kunna koka sin egen gröt.

Modern går och kollar i alla fall, häller upp och serverar tonåringen.
Tonåringen klagar och säger att den är för lite salt.
Ingen reaktion från modern, what so ever, ingen vid beställningen, ingen vid uppmaningen att tonåringen tyckte att väntan blev lång, och ingen när den serverades och fick klagomål.

Why?

Varför tycker man att det är ok att ta det från sitt barn?

Jag var en skitunge med eftertryck på skitunge. Jag skrek och krävde och domderade och höll låda och jag vet inte vad. Jag önskar att ngn hade knutit ihop mig och verkligen låtit mitt agerande få kännbara konsekvenser så att mitt utåtagerande hade tonats ned.
Däremot känner jag inte igen att jag blivit serverad, att jag krävt att mina föräldrar skulle vara ngn form av betjänter och att jag var inkvarterad på ngn form av hotell.
Jag har alltid gjort rätt för mig, jag har alltid arbetat hårt. Den som önskar hävda annat, speak now or forever hold your peace.

För mig finns inget motsatsförhållande mellan att kräva saker av mina barn och samtidigt låta de vara barn. Jag vill att mina barn skall få vara med när vi gör saker, när vi byter däck, när vi diskar, när vi bakar, när vi bygger och snickrar. Det är inte uppgifter jag tänker spara tills de gått och lagt sig. De får delta i vardagen och de skall också lära sig tidigt att det är viktigt att vara rädd om saker, att saker kostar och att man måste ta in saker från regnet. De skall också lära sig att hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Givetvis hjälps vi åt med många av de saker de skall göra, som att städa sitt rum etc.

Jag går bara bet på tankesättet hos curlingföräldrar. En del skyller på dåligt samvetet att man jobbar mkt och har barnen mkt på dagis osv osv. Även om så vore fallet, jag förstår ändå inte resonemanget. Vilken tjänst tycker de att de gör sina barn? Vad är tanken, vad vill man uppnå? Vilket redskap vill man ge sina barn på färden, på vägen till det stora vuxna livet därute?

Många barn är hemskt smarta och nästa alla barn lär sig skilja på hur man uppträder i olika omgivningar. Många barn med curlingföräldrar blir säkert framgångsrika och har och får många vänner. Jag ser inte ngt motsatsförhållande där heller. Det ena utesluter givetvis inte det andra.
Jag är mer ute efter hur man tänker, hur man resonerar när man inte kräver ngt av sitt barn, och främst att man tror så lite om sitt barns kapacitet och väljer att gömma sig bakom att de är barn och inte skall behöva bli vuxna och ta fullt ansvar förtidigt.

För mig handlar det inte om det, utan ju tidigare barn får hjälpa till och ta visst ansvar, ju tidigare stimulerar vi ju deras tankeförmåga, att ifrågasätta, fråga, undra och lära sig saker. Därefter kommer möjligheten att komma på nya sätt, nya kompromisser, nya lösningar.

Vi vuxna skall alltid ge 50 kr till ngt som skjussat oss, vi tar med oss egna lakan när vi åker bort och vi hjälper till med disken som aldrig förr. Jag misstänker att det är för att vi vill göra rätt för oss. Varför skulle barn vara annorlunda?

Barnvakt = ordningsvakt

För andra eller tredje året har jag delvis haft hand om min sambos syskonbarn tillsammans med min svärmor. Det går till så att jag är nog till största delen är hitlertanten för dem.
Jag har egentligen ingen aning om vad de känner och tycker om mig. Jag tror att de gillar mig, men att jag är sträng men rättvis. Det är i alla fall vad jag har hört på omvägar. Ena killen ville bo hos oss så, så himla avskräckande är vi väl inte då, eller jag i detta fall.

Det som är tråkigt är att alla verkar tro att jag tycker om att vara ordningsvakt. Förr om åren när jag var på barnen om tallrikar som skall bort från bordet, flytvästar som skall hängas upp igen, badbyxor som slängs på golvet osv osv så blev jag arg, jag blev irriterad. Idag blir jag mest ledsen, det tar så mkt energi och kraft. Jag tycker det är jobbigt att vi har så olika uppfostringsmetoder och olika syn på hur barn har det bra eller vad som är bra för barn.

Detta gör att det blir ju en enorm differens när de barn som har det lite ”friare” stöter på mig och matte. Om våra barn kommer till miljöer där man är mer generös med liggtider och ordning och reda, ja, då antar jag att det inte blir så markant miljöskillnad. Det är ju lättare att anpassa sig till att man får sin vilja igenom än tvärtom.

Barnvakt = ordningsvakt

För andra eller tredje året har jag delvis haft hand om min sambos syskonbarn tillsammans med min svärmor. Det går till så att jag är nog till största delen är hitlertanten för dem.
Jag har egentligen ingen aning om vad de känner och tycker om mig. Jag tror att de gillar mig, men att jag är sträng men rättvis. Det är i alla fall vad jag har hört på omvägar. Ena killen ville bo hos oss så, så himla avskräckande är vi väl inte då, eller jag i detta fall.

Det som är tråkigt är att alla verkar tro att jag tycker om att vara ordningsvakt. Förr om åren när jag var på barnen om tallrikar som skall bort från bordet, flytvästar som skall hängas upp igen, badbyxor som slängs på golvet osv osv så blev jag arg, jag blev irriterad. Idag blir jag mest ledsen, det tar så mkt energi och kraft. Jag tycker det är jobbigt att vi har så olika uppfostringsmetoder och olika syn på hur barn har det bra eller vad som är bra för barn.

Detta gör att det blir ju en enorm differens när de barn som har det lite ”friare” stöter på mig och matte. Om våra barn kommer till miljöer där man är mer generös med liggtider och ordning och reda, ja, då antar jag att det inte blir så markant miljöskillnad. Det är ju lättare att anpassa sig till att man får sin vilja igenom än tvärtom.

Latheten sätter in

Jag har ju på senaste tiden fått kritik, synpunkter på att jag tar för stor plats. Egentligen är det väl inga nya nyheter så att säga, men samtalen där de synpunkterna har framförts har väl varit av det mera aggressiva slaget. I alla fall har jag bland annat fått kritik att jag ligger med i allt.

Ett exempel skulle kunna vara följande:
Isak vill ha mjölk, det finns ingen mjölk i kylskåpet i storstugan. Däremot finns det mjölk i extrakylskåpet. Svärmor säger, oj, ja då har vi väl slut då.
Ingen tänker på att gå o kolla i extrakylskåpet.
Jag hör samtalet, brukar tidigare gå in och berätta att det finns i det andra kylskåpet.

Ett annat exempel skulle kunna vara följande:
Svågern skall defrosta köttet i micron. Det får mig att få krupp, jag vill tina i vatten, jag lägger mig i, hur vattnet skall vara, hur vi skall göra, vilken kastrull osv osv.

Anyway, jag har nu sen årsskiftet försökt lägga band på mig.
Jag har slagit dövörat till. Jag både försöker att inte höra vad andra pratar om och om jag hör så låssas jag som ingenting tills ngn har frågat mig.

Jag har märkt att man är rätt van vid att jag lägger mig i, eller att jag trots allt besitter en del kunskap, för jag får ofta frågor ändå. Vart är ditten och vart är datten. Hur göra här hur göra där?

Skillnaden nu är att jag är inte den påstridiga, jag är inte den som tar plats.
Jag märker också att denna personlighetsändring förslöar mig. Jag blir lat, jag tar inga initiativ och egentligen bara är. Jag vet inte ännu om jag tycker det är odelat positivt. Det är skönt att slippa bry sig om alla och allt runt omkring. Men på ngt sätt behöll jag skärpan. Jag måste hitta nya vägar att vara på topp och samtidigt slappna av. Kontrollen har varit det som styrt mig, men även att jag faktiskt vill att saker blir bra och ordentligt utförda. Att skylla allt på kontroll är lite väl enkelt. Jag har ett stort och gott hjärta och vill alla väl. Och eftersom äpplet inte faller långt från trädet så är jag väl lik min far och min bror och tror mig sitta inne med de flesta svaren.

Varför fungerar en del saker bara inte i Sverige?

Jag är en stor stor fan av So You Think You Can Dance?
Jag drömmer och fördömmer mina föräldrar som inte såg att jag hade kunnat bli kanske världens bästa dansare... I alla fall i min drömvärld kan jag sväva sådär och röra mig sådär och ja, ni förstår.

Det är i mitt tycke i alla fall ett fantastiskt program och en bra programidé.
Som allt annat skall det ju göras om över hela världen, det som slår i ett land är förhoppningsvis en succé i ett annat land.

Nu fungerar det ju inte så.

So You Think You Can Dance, känns bara töntigt och lite urvattnat när det görs i Sverige.
Det är ngt som saknas. Jag vet dock inte vad det är, spekulerar lite men ngt fundamentalt är annorlunda i USA motför i Sverige.

Dels lever msk i USA mkt mer ut sina känslor, de låter mer, är yvigare och det gör ju en viss skillnad.

Sen är de lite mer målmedvetna känns det som, drivet är större och därför blir besvikelsen större när det inte går som de tänkt.

Sen tycker jag att kvalitén på tekniskt kunnande och känslan är mkt större i USA, det kan ju bero på att urvalet är ngt större där.

Sen är produktionen mkt mer tafflig i Sverige, produktionen i USA är påkostad och det gör ganska mkt visuellt.

Men det är ju bara ett program av många, det är fler program som inte fungerar i Sverige, främst många tävlingsprogram. SVT har försökt ngr gånger men det blir bara pinsamt.
Det är i mina ögon främst kravet på att man skall hålla inne på beskedet, sättet man skall vänta, ljusspel och musik som skall bygga upp spänningen.

Det fungerar helt enkelt inte i Sverige. Om Sverige fick ta programidéerna och försvenska dem så skulle de ofta fungera. Främst tävlingsprogrammen har en smart grundkärna, men dess kostym passar bara inte för svenskarna.