Varför frågar man om råd?

Jag blir involverad i en frågeställning, någon har en fundering. Jag antar att man dels vill lufta, vädra ut sin åsikt. Jag antar att man oxå på ngt sätt försöker finna stöd för den tanke, idé man har. Jag antar oxå på något sätt att man vill ha andras synpunkter.

Tidigare när jag involverats har jag gått igång på 100%, börjat leta hus, lägenhet, e-postat om funna objekt, kollat jobbannonser osv osv. Med liv och glädje gjort ett heltidsjobb om så bara för att min kompis funderar på att byta elbolag eller skall köpa grus.

Jag vill hjälpa och jag tror om mig själv att jag är rätt bra på att finna information. Jag anser, ni som läst tidigare inlägg, att folk i gemen oxå ger upp för lätt. Sen sitter de där på sin kant och beklagar sig att allt inte blev rätt.

Det får mig att bli galen, för har man uttömt alla möjligheter, undersökt alla förutsättningar kan det inte bli fel, om man däremot inte får som man vill på det sätt man ville så finns det ingen anledning att vara bitter eller besviken särskilt länge. Det finns ju i det läget inget man kan göra åt saken.

I alla fall, när jag har lagt ned allt jobb, det gäller att hitta en resa, ett vin, en frisyr, en lägenhet mm, så kan jag tidigare ha blivit galen när personen inte gjort som jag föreslagit. Jag har ju lagt ned enormt med jobb för att hjälpa en villrådig och så... vart är tacksamheten och ännu värre, varför tar de fel beslut än en gång..

Jag vet ärligt talat inte vad som hänt med mig, man jag finner nuförtiden att jag ständigt står inför nya situationer. Jag känner mig inte kall och obrydd, det är bara att jag inte längre lägger ned lika mkt för att ta fram information åt någon annan, och jag bryr mig heller inte så mkt om de inte följer det jag kommit fram till.