När är det bra och när kan det ge biverkningar att stänga av känslor?

Vår dotter Amanda halkar in i ett fönster, fönstret har vassa kanter runtom och hon rispar ryggen. Det gör jätteont, Amanda lever ut allt som oftast och gråter/skriker högt, o då menar jag högt. Sen, en kort kort stund senare är allt över.
Matte frågar,
- gör det inte ont?
-Jo säger Amanda, men man får inte tänka på det för det är då det gör ont.

Ganska vis liten drygt 4,5åring. Men, jag och Matte reflekterade ändå över själva beteendet.
Om hon gör det i detta fall, hur ofta gör hon så?
Skall man undantränga känslor?

Både jag och Matte fungerar i viss mån så.
Vi går lätt vidare, hänger väldigt sällan upp oss på saker en längre tid.
En längre tid menar jag här över en månad kanske, något mindre, två veckor.
Jag har behov av att tala ut om det hänt ngt och det behovet kan stå sig i flera år.
Men jag går vidare, jag är inte ledsen, sur, besviken, upphängd, störd, ältar mm i flera år.
Men jag gillar att göra avslut, matte har eg inte riktigt samma behov.

Men poängen utöver det senaste är att vi lätt förtränger känslor som många ser det.
Om någon gör oss besviken, kanske inte ställer upp, vi får avslag på ansökningar mm så är det Ok. Man blir besviken en kort stund men sen, hepp, livet är fyllt av nya steg att ta.

Nu undrar vi dock hur vår dotter fungerar i det stora hela.
Jag hoppas att hon är en sån som biter ihop för jag tycker det är en bra egenskap. Jag gillar oxå att hon först reagerar väldigt starkt, hon visar att det gör ont, även om det kanske låter lite väl och skär lite väl i öronen. Sen, japp, nu har jag levt ut den känslan, nu går jag vidare.

Jag hoppas man inte får men senare i livet, att det lagras och att det senare visar sig att vi kunde ha hanterat annorlunda.

Men jag och Matte är ju helt normala =)... Vilket som ser jag inte att det skulle ha skadat oss och annars finns det ju sådana som jobbar med att prata med dom som har konstiga tankar i huvvet och de är ju till för att utnyttjas lr? Så det är väl bara att börja spara till framtida terapisamtal, ett liv med mig och matte lär ju rendera i några ytterligare anledningar till det =).