Titta eller inte titta i ögonen

Hur berättar vi ngt?
När tittar vi folk i ögonen under en berättelse, intervju, möte och när väljer vi att flyktigt söka information från bakre hjärnhalvan och titta bort?

Förut brukade jag alltid titta folk i ögonen, matte säger det för att mitt huvud hela tiden producerar ny information i rasade fart =).
Jag har märkt att jag ibland blir allt mer disträ när jag pratar med folk och börjar flykta bort med blicken. Jag möter inte längre upp... Aj aj aj.

Märker oxå att jag håller handen för munnen, en olat min mor har och som jag absolut måste jobba på att den inte sätter sig där för evigt. Det är för övrigt ett tecken av flera på att man ljuger, som att klia näsan och titta uppåt. Hmmm, har jag börjat ljuga? Nope tror inte det utan mer att det är ett ticks.

Känner att jag vill återta den situationen, jag gillar att möta folks blick. Tyvärr tappar jag lättare fokus idag och vet inte riktigt hur jag skall komma tillbaka. Inte ens när jag är engagerad och får förklara ngt så kan jag hålla mig från att flykta bort.

Jag är ju inte blyg, osäker eller något sådant, det känns som en främmande förklaring.

Givetvis gör vi alla olika och olika beroende på vilken msk som sitter mittemot oss, är det en bekant, en på tåget, en försäljare osv.

Börjar jag bli svagsint? Nää, det är ju ngt annat det, börjar jag, ja vad? Hjälp mig!