Engagerad egoist

Kan man vara engagerad och samtidigt egoist?
Jag hävdar bestämt JA, på den frågan.

Igår satt jag och F och Matte och tog en öl efter jobbet, den ölen blev till flera och många intressanta diskussioner avhandlades. Som vanligt när vi tre inte har träffats tillsammans på länge blir vi alla kära i varandra. Vår symbios är helt galen.

Anyway, F och jag kom fram till att det krävs lite skills att alltid se om sitt hus. Att profilera sig på jobbet, att se luckor, en möjlighet, en vinkling. Att kunna argumentera för sin sak, att stå på sig, inte ge upp.

Jag och F hävdar att vi gör enligt ovanstående för att vi alltid vill se en personlig vinst, hur den personliga vinsten ser ut är inte det viktiga, det viktiga är känslan av att ha lyckas.

Det framkom även att vi, jag och F, är väldigt brydda som människor, se tidigare inlägg om rådfrågning. Vi är engagerade, känner för otroligt mycket, har intresse i nästan allt som händer i samhället och våra vänner. Ställer upp, kommer och hämtar sent på natten, lyssnar i telefon hur många timmar som helst under dygnets alla timmar osv osv.

MEN, i detta finns även en viss form av egoism, vi vill gärna ta åt oss äran, påpekar ofta att det var vi som gav det rådet, vi som ställde upp och vi glömmer aldrig ngt någonsin. Nu menar jag inte att köpa mjölk och komma ihåg både ägg och smör på affären...
Vi glömmer aldrig en händelse, vi kan flera år efteråt beskriva nästan ordagrant hur ett samtal och definitivt en händelse gick till.

Alltså vi är engagerade egoister!