Män, kvinnor, lön, arbete, lika

Kan inte förstå att vi skall hålla på så här längre.
Jag vill inte sätta en etikett på mig och placera in mig i ett fack.
Jag har konsekvent vägrat använda ordet feminist.

När jag jobbar är jag en människa, en individ, en person och inte ett kön. Givetvis borde jag tjäna lika mkt som alla andra som gör samma jobb.
Hur man skall hantera att många har jobb med individuell lönesättning där det är möjligt att göra skillnad vet jag inte. Jag har rätt att säga vad jag vill, jag har rätt att tas på allvar och om någon behandlar mig på något nedlåtande sätt eller dylikt så anser jag i alla fall att jag kan stå på mig och markera att det där var inte okej.

Hur andra som kanske inte är så kallat lika starka vet jag inte, men jag vet oxå att det finns män som inte är lika framåt eller vågar eller är så enormt driftiga. Jag vet oxå att dessa män inte har enormt mkt mer, inte ens mer än sina kvinnliga kollegor.

Vart gränsen går när man börja få mer bara för att man är av manligt kön vet jag inte heller för jag har aldrig mött en man som en man =).

Det är även trevligt om vi säger komplimanger till varandra på jobbet, men då är det en helt annan grej, den skall för mig vara utan den könsliga aspekten, utan laddning. Jag kan lika gärna säga till VD´n om han har en snygg slips som han om att han gillar mina klackeskor utan att någon feminist skall få det till sexuell mobbning. Alla mår vi bra om vi får och ger komplimanger då och då. Jag tycker jag brukar vara bra på att säga till om någon gjort något nytt, bra, snygg outfit mm och känner att det är kul att glädja andra och den uppskattning som jag känner från personen är väldigt givande.

När jag är privat vill jag gärna vara kvinna. Jag är och vill vara självständig, jag vill klara mig själv, jag vill gärna göra rätt för mig och vill gärna vara delaktig i kostnader och annat engagemang.

Jag vill oxå bli uppvaktad, jag vill gärna få kommentarer om kläder, hår och utseende, jag vill gärna att män håller upp dörren, jag vill gärna att män tar det som självklart att de betalar, i alla fall första glaset på krogen. Men jag vill gärna ta nästa, eller i alla fall någon del av notan.

Jag ser inte någon konflikt i detta.

Jag anser det lika självklart att jag och min sambo delar på vårt liv, våra kostnader och annat runt omkring. Jag anser att varje människa måste sätta sin gräns för när det är lika.
Det måste kännas bra, om det sedan är 50/50 är för mig mindre intressant. Jag anser att jag och min sambo gör lika mycket. När vi inte är överens om detta så kan vi inte skriva en lista på 100 saker utan vi måste resonera utifrån den punkt som just nu är för mycket för någon av oss och kanske lista de 10 sakerna som ligger framför oss nu.

Jämställdhet, vad betyder det? Ja, jag vet vad det betyder men hur vi skall hantera det borde vara busenkelt.

Om jag känner att jag blivit särbehandlad säger jag ifrån. Säger jag inte ifrån får jag skylla mig själv. Jag kan ta så många dumma exempel när vi sväljer fel som begås mot oss. Det kan vara när vi inte fått svar på vår egentliga fråga, det kanske var lite missförstånd, du vågar inte fråga igen. Du sväljer, försöker hitta svaret någon annanstans.

Du har köpt ngt och ser att du fick inte med dig allt, kanske expediten inte lade ned det, du går inte tillbaka för det känns dumt.

Ja, det kanske inte går att överföra på lön för arbete eller hushållsarbete eller annat, men jag bara menar...

Om vi stod upp för oss själva i fler lägen skulle vi skapa en mentalitet, en styrka, våra barn skulle se den, de skulle ta efter och på en kort tid så har vi ett annat klimat.