Varför denna djupsinnighet om inre frid och hur vi når den?

Idag var jag på ett seminarie om EPiServer, det webbpubliceringssystem som jag arbetar med. I vilket fall som helst så kom ett för mig ganska gammalt exempel upp, (eg kom ganska många gamla exempel upp, det tar jag i ett annat inlägg). Exemplet gäller ungdomar idag, hur multitasking de är. 15åriga killen har tv:n på, musik i bakgrunden, msn:ar/chattar, spelar på datorn och har samtidigt sin tjej i rummet. Hepp!! Poängen var att han, killen, vid förfrågan från sin ömma moder om handlingen på tv, trots bruset, kunde beskriva den.

Poängen för oss så får detta förklarat är för mig tvådelad, dels oj, vad mycket de kan, men tar de verkligen till sig allt. Dels, det här är det nya, vänj er!

Just samtalet om de tar till sig allt triggar mig. Är det ett måste eller? Varför kan vi inte bara vara? Jag gillar verkligen att diskutera, analysera, vända, vrida, finna anledning och argument. Det är inte det jag på något sätt stör mig på. Utan det som jag tänker på är frågan om varför det är så viktigt att ta till sig allt? Vad gör det om vi läser var 3:dje eller varje rad i en text, en bok mm. Var och en väljer ju att göra som den själv vill. Är det ngt som fångar vårt intresse så läser vi väl lite mer nyanserat och tar oss lite mer tid?

Vet inte hur många gånger jag fört samma diskussion med min svåger. Om han sitter i soffan och funderar på livet en hel dag så har han gjort lika mkt som mig som har målat halva huset. I hans värld så har han utvecklats genom att filosofera och därmed oxå gjort något av värde.

Förvisso, klart att jag inte skall ta ifrån honom den illusionen :) eller känslan och jag kan ju inte säga att han har fel. Men jag har ju oxå filosoferat och utvecklat mig själv när jag har målat huset. Alltså i det fallet en lightversion av multitasking.

Jag vet inte vad det gör att man utsätts för brus, jag hoppas att var och en efter sin kapacitet väljer att ha så mkt brus som man klarar av. Varför måste vi vara så djupsinniga, kan vi inte bara vara sanna mot oss själva så mår vi bra? För mig har det nog alltid varit ärlighet som får mig att må allra bäst. Om jag är ärlig både mot mig själv och andra, vilket jag är rätt ofta, typ jämnt, då har jag ingen ballast.