Jag ransoneras godis

Det lär ju inte ha gått obemärkt förbi att jag för en ständig kamp mot de kilon som borde gå till barn i Afrika men istället sitter på mig.

Jag har dock lyckats hålla mitt störda ätbeteende i schack i senaste tiden men dock, helst runt en viss period i månaden så går allt åt hvetet. Sen förra veckan skulle jag lätt säga att jag skiljer 3 kg, och det på 10 dar. Så idag när Matte köpte lördagsgodis så var det väl inget konstigt, jag tjuvtog några stycken av barnens påse. Matte frågar om det varit råttor i påsen, vad vet jag, vad vet jag.

Kanske 30 min senare tänker jag att jag skall få mig några godisar, går in i köket och hittar ingen godispåsen i ngt av skåpen.

-Är du dum i huvvet lr tror jag är 4 år, har du gömt godiset?
Denna snälla kommentar släppte jag, nu är ju Matte van efter 12 år vid mitt språkbruk så han bara skrattade, trots förolämpningen som många andra skulle hängt upp sig på.

-Jag har inte medvetet gömt det, men uppenbarligen hade det behövts säger matte.

-GRRRRRRRRRRRRR, nu kan jag ju inte bli arg. Han har ju rätt!

Case closed!

Iaf, ngr timmar senare, efter en god middag och ngr glas vin gör sig kurr i magen påmind. Jag söker godiset... hittar det ingenstans, och tro mig, jag brukar vara urbra på att leta det är en av de framträdande dragen hos mig. Idag så vet jag inte om jag är bortbytt lr så, för jag såg verkligen ingen godispåsen.

Då ransonerar Matte godiset, han hämtar det, jag får inte hålla påsen och därefter får jag inte ta hur många som helst.
Just där och då skulle jag kunna sätta en stilettklack i pungen, men tänk er vilken kille. Han ser verkligen om sitt hus. Han skämtar och lyckas få mig dumgjord för jag vill äta godis, han har alltså inte hindrat mig, samt att hans sambo inte ser ut som en ladugårdsvägg...

Nu kanske jag inte direkt är sylfidsmal heller men ändå lixom.

Jag bara hoppas att den vecka som komma skall snart är över för extrakilon är ju inte riktigt min plan för beach 2008.