Vad är vems ansvar?

Jag har huvudansvaret hemma kan man väl säga utan att överdriva. Dvs jag är projektledare för familjen Pettersson-Ehres.

Amanda går på gymnastik, vi har båda valt detta, vi har pratat om detta. Nu har hon gått ett år men bytt skola för själva gympan, bytt grupp. Vem skall ta henne dit första gången? Jo jag, vad händer? Hon finns inte med på anmälningslistan, jaha, vem skall fixa detta, prata med föreningen, styra upp allt, visa på inbetald avgift, mm mm?

Jo jag!

Amanda har gympa på dagis på tisdagar, hon skall ha med sig gympakläder, det har stått i papprena från dagis, vem har koll på att det börjar?

Jo jag!

Amanda fyller 5 år, vi funderar på hur vi skall göra med kalas, jag lyfter frågan och hoppas att någon annan, dvs Matte skall ta beslut och kanske även berätta hur vi skall göra. Han får förutsättningarna, tiden är knapp, vi måste fixa och besluta typ nu. Vad händer? Ingenting, jag antar att jag som vanligt får styra upp detta.

Det är otaliga sådana händelser som ständigt på något sätt alltid faller mellan stolar om inte jag tar tag i det. Nu skulle säkert Matte säga att jag överdriver, det gör jag säkert, men tendensen är ständigt densamma.

Jag antar att Matte är van vid att jag fixar sådana saker, han är lite disträ eller vad man nu vill säga så prioriterar han inte sådana saker som ekonomi, planera, strukturera.

Men jag kan ändå inte säga att jag beklagar mig, jag skulle självklart bara vilja glida med på räkmacka jag oxå men Matte är fantastisk på så många andra sätt och många gånger helt onödigt så påtalar jag att ditten eller datten skall med till dagis, vilket han redan har fixat. Han har till skillnad från många andra pappor stor koll på barnens skostorlekar eller klädstorlekar.

Ibland kan det vara utmattande att vara projektledaren med allt ansvar, samtidigt som Matte gör så många saker som jag inte tänker på och som jag bara förväntar mig skall bli fixade.
Om en lampa går sönder i taket eller på något annat obekvämt ställe förväntar jag mig att Matte skall fixa detta, jag kan ibland bara säga
-Vet du att lampan är sönder?
-Jag såg det, får jag till svar.

Sedan så fixar det sig, han byter helt sonika ut den och vips så är det ur världen, kanske har han redan fixat den när jag väl träffar honom och påtalar detta.

Detta gäller väl i stort sett alla saker som är mer praktiska i hemmet, helst där det är jobbigt och obevämt att fixa. Jag förväntar mig att han skall fixa detta, och han gör det.

Så på något sätt måste man ställa alla saker på sin spets, jag byter inte däck på skottkärran, jag kan om jag måste, men det är smutsigt, jobbigt osv.

Vilket landar i att även om jag ibland bara vill skrika för att jag känner att allt ansvar är på min axlar så om jag väntar och tänker efter litegrann visar det sig att vi är två om helheten och att dra hela rodret själv, ja då skulle man bli utmattad.

Nu är ju ovanstående snuskigt ojämställt antar jag. Men huvudsaken är ju att man känner att man gör 50/50, om det då blir lika i tid eller vad som skall avgöra vad som är 50/50 är mindre intressant.

För det finns en dimension till och det är lättare att "ta ledigt" från fixarjobbet än det administrativa, för ansökningar skall in i tid, gympan är en specifik dag osv.

Jaja, lite beklagande är det väl såhär men mest för att jag bara skulle vilja skita i allt just nu och hoppas att någon annan fixar allt åt mig. Men det går säkert över om någon timme eller dag så brukar det ju vara.