Det gör ont att vara förälder

Jag börjar komma till den bittra insikten om att livet framöver kommer att vara fyllt av händelser i våra barns liv som kommer att göra ont. Ont in i själen, ont i hjärtat och fyllt av ömma moderskänslor.

Min dotter är anmäld till gymnastik en gång i veckan under hösten. Hon har redan gått ett år och fortsätter således. Vi har flyttat själva platsen för gympan till Ramstalund för att hon skall kunna acklimatisera sig och få lite vänner innan vi eventuellt byter dagis och skola från stan.

Vad händer? Jo, vi har anmält i tid, betalat i tid. Något går fel och när vi kommer till upprop saknas Amandas namn på listan.
Jag börjar styra upp det hela på en gång, jag vet att jag betalat i tid och allt borde vara ok. Jag kontaktar gympan och får till svar att pengar inte kommit i tid.

-Jo, svarar jag ånyo, då får ni kolla igen, tydligen kollade de inte första gången. 1 vecka tar det, 7 dagar att få svar att mina pengar visst kommit i tid men råkat bokföras fel.

Alltså fel har begåtts av gympan. Nu vill inte tränaren ha ett barn till och totalvägrar, vägrar hoppa av som tränare om hon får ett barn till.

Alltså Amnada får inte gå på gympan i Ramstalund. Vi erbjuds annan plats, där hon inte känner någon och där vi ändå kommer att flytta henne ifrån snarast, så det känns inte aktuellt.

Hur kläcker man detta till sin 5 åring? Hur förklarar man att det inte är något jag kan styra över, inget jag gjort fel men ändå att hon blir drabbad?

Amanda är så himla tapper, jag får tårar i ögonen när jag tänker på det, hon biter ihop när hon drabbas av besvikelse, stänger det inne, blir tyst och tittar ut. Stark, tittar mig i ögonen, inte en tår inte något fast jag säger att det är helt ok, att hon borde bli ledsen. Nej nej, Amanda har visat samma tapperhet tidigare och det gör bara så himla ont, det skär i hjärtat att ens dotter skall behöva få ett sådant besked.

Amanda älskar gympan, hon har längtat varje vecka sedan avslutet i april/maj. Detta är en storhet i hennes liv. Det har nu bara tagits bort.

Vad säger Amanda när jag berättar?
-Aldrig någonsin mer?
-Nope, inte i höst!

Thats it, sen säger hon inte något mer.

Jag klarar knappt detta som öm moder. Jag vill bara döda, skjuta de på kontoret för gympan, skjuta ledaren som vill använda min dotter att statuera exempel med för detta händer tydligen varje år. Ledsen, besviken maktlös.

Jag tycker att ett annat barn som anmält sig senare eller betalat senare än vi borde åka istället, men hur kul känns det? Hur vi än gör blir en 5 åring drabbad, helt oskyldigt.

Ok om jag felat, jag missat, då blir det lite lättare att hantera, då kan man låta Amanda skylla på mig, men nu?

Jag inser att vi kommer att möta fler sådana tillfällen i de smås liv. Det gäller barnkalas som man inte bjuds till, är inte mitt barn poppis? Har mitt barn några kompisar? Tänk att barnet skall försöka komma in på en skola där det krävs antagningsprov, och flunkar, barnet kommer inte in, detta på grund av sina egna mediokra kunskaper eller begåvning.

Känn på den liksom, barn som inte kommer in på gitarrskolan eller friidrottsträning utan får spela bastuba och träna curling istället.

Listan kan göras hur lång som helst. Jag har bara blivit varse om att det gör jvligt ont när det gäller ens barn och detta är förmodligen bara början. Att vara förälder har lätt varit en lek fram tills denna insikt, det är nu allvaret börjar, stödja, råda, hjälpa är något helt annat än att ge kärlek, mat och trygghet. När ord skall användas, förklara livets orättvisor och det sociala spelet, resonera.

Lycka till alla småbarnsförälder, hoppas vi har varandra närmaste åren för stöd och tröst!