Det meningslösa våldet

Jag såg delvis på minnesprogrammet om Anna Lind, jag kan lugnt säga att tårarna föll rätt hårt.

Jag var tagen då, kanske även för att jag födde barn i samma tid, men den händelsen var ett hårt slag mot landets framtid, mot friheten och mot så mycket glädje och auktoritet som Anna utstrålade.

Anna gav på samma gång ett kvinnligt intryck, inget Ann Wibble här inte. Hon var auktoritär och på något sätt tror jag också att hon var kompetent. Killar som Göran Persson är jag lite tveksam om själva kompetensen, han tror jag mer har haft rätt personer runt sig och självklart är dynamisk och annat annars hade det inte gått som det gått för honom. Men andra som Jan Eliasson, Hans Blixt mm känns bara mer pålästa.

Jag kan bara säga att det är med stor sorg mina tankar vandrar när jag tänker på Anna. Jag vet inte om hon hade revolutionerat världen men i mitt tycke var hon en fantastisk förebild som kvinna, småbarnsförälder och gjorde en fantastisk karriär. Hon var bara 4 år äldre än mig när hon blev utrikesminister, det får en delvis att skämmas, men jag är ju inte av samma kaliber som henne.

Jag bara blir så less och ledsen att hon helt meningslöst dog, att det fortfarande sker så många tråkiga saker runt omkring oss och att man inte vågar ta sina små barn på fotbollsmatcher, sent en fredagkväll genom stan osv. Det är helt sjukt vilket håll vi går åt.

För mig var det värsta som kunde hända att en blottare stod på vägen till travet så att man fick cykla lite extra fort. Nu vet jag inte längre, kvinnor som låses in, galna tyskor som mördar små barn baserat på, ja, vad?

Det var i alla fall skönt att fälla några tårar igår, rensar litegrann, säkert sådant jag själv är ledsen över privat oxå även om det inte var något medvetet som dök upp i tankarna.