Vem liv lever vi egentligen?

Vi går så ofta och längtar efter något annat än det vi har. Mer pengar, större bostad, ett mer utmanande arbete.

Vi föds och växer upp med massor av förväntan, om vi är duktiga på matte, olika sporter eller dylikt så skapas nya förväntningar.

Först vill de flesta föräldrar att vi skall förvekliga deras drömmar, i alla fall nå längre än vad de gjorde. Det behöver inte innebära jobb och pengar, det kan vara att prova att bo med flera innan man bestämmer sig för sin livspartner. Det kan vara att resa och se världen. Oavsett så vill de flesta föräldrar ge mer till sina barn.

Jag skiljer mig ingalunda från den skaran. Jag vill ge mina barn OBOY för det fick inte jag, utan ögonkakao och socker, varm. Jag kunde aldrig dricka kall choklad, likadant för Matte.
Mina barn fick saccosäck innan de kunde säga Mamma och Pappa för det fick inte jag eller Matte. Vi vill spara pengar åt våra barn för att de skall få en bra start i livet och vi vill att de skall åka på språkresa till England och utbytesstudent till USA/Australien/Frankrike. Sådant vi drömde om men aldrig gjorde av diverse skäl.

Sen vill föräldrar och mor/farföräldrar att barnen skall ha ekonomisk välgång, bra utbildning och göra bra ifrån sig. Någonstans lite längre bak i listan kommer även önskemål om lyckliga liv och lyckliga förhållanden.

Så först har vi en massa förväntningar från föräldrar och släkt. Har vi syskon vill vi gärna prestera bättre och inte vara svarta fåret i familjen.

Utöver de kraven och den ångest det skapar så är vi väldigt duktiga på att jämföra oss med våra kollegor och vänner.

Har en kollega sommarställe i Frankrike och cyklar runt på vingårdar blir vi besvikna och avundsjuka för att vi inte kan göra det, fast vi kanske har ett torp i Ånge som är jättefint. Det man inte har vill man ha. Det gäller vad som, vi vill ha det andra har.

Jag har i tidigare inlägg bekänt färg och står för att jag jobbar mer på att leva här och nu och inte i ständigt sen läge, jag skall bara och sen... FÖR sen kommer aldrig, det kommer alltid något emellan.

Så jag funderar lite hur vi lever våra liv och hur många lever sitt eget liv? Filosofisk fråga kanske men mycket av det vi gör, det gör vi för att bevisa något, för oss själva eller för släkt och vänner.

Så givetvis lever vi våra egna liv, men om vi låter oss spekulera lite så lever vi ganska mycket någonannans liv likafullt.