Identiteten sitter i håret!

Jag har sedan 9:an i grundskolan haft långt hår. Jag har haft jättelångt hår och jag har haft långt hår. Jag har klippt lugg och sparat ut i omgångar.

Jag är naturligt blond... Alltså äkta blondin.

Men runt 18årsåldern började det råttfärgade att tränga fram och då började jag med lite hjälp för att fortsätta vara blond.

Men jag är fortfarande i grunden äkta blondin...

Ni som inte vet hur man avgör det, fråga så skall jag berätta!!! Men visa, det gör jag nog inte fler gånger oavsett alkoholpromille!!

Jag tänker att en dag måste jag klippa mig, alltså jag kan ju inte fortsätta ha långt hår hela livet.

Jag tycker att det kommer till en viss gräns då man liksom måste sluta hårknarka på det sättet.

När jag ser äldre damer kanske runt 60+ och 60++ men alldeles grått, ofta inte så snygg gråfärg och långt tunt hår. Ja, hur skall jag beskriva det? Jag blir nästan illamående för jag tycker det ser så illa ut, men inte bara för att det ser illa ut utan mer hur utstrålningen från dessa kvinnor är. Det bara känns i atmosfären att människan är fast någonannanstans i någon annan tidsålder.

Så vill inte jag blir. Så min arbetsplan är att mellan 45-50 klippa axelkorthår och sedan över 55 kanske vara wild and carzy och klipper riktigt kort, who knows?