Kan man kompromissa bort för mycket?

Vi har byggt ett hus. Ett helt hus.

Vi har gjort det utan att bråka om detaljer och planritning.

Vi har surat, snäst, fräst, varit otrevliga flera gånger på grund av allmän utmattning och att det helt enkelt varit för mycket.

Men vi har kunnat utan problem och ofta ganska snabbt kommit fram till hur vi vill att huset skall se ut. Vart väggar och hur kök skall se ut. Vilken färg, vilken typ av färg och vart den färgen skall sitta.

På något sätt så låter vi den som är riktigt angelägen om något få sin vilja igenom, så till vida att den andre inte har riktigt tunga argument för motsatsen.

Ex vis, jag kom på hur köket skulle se ut, planmässigt. Sedan var det givetvis vår proffsinredare och köksförsäljare Daniels som ritade vart skåp osv skulle vara.

Men eftersom jag bestämde vilken sida och hur köket skulle disponeras så var Matte väldigt bestämd om att han ville ha en tegelvägg i köket.

Det ville absolut inte jag, men det var något jag kunde leva med då jag inte kräktes av tanken.
Som tur var ändrade sig Matte och det blev tapet senare... Men läs poängen.

Matte fick bestämma mattheten på färgen, jag ville ha blankare. Jag lät mig övertalas för det fanns väl något annat jag brann för istället och vad gör det?

Hur som så kompromissar vi utan problem och har gjort det en längre tid.

För flera år sedan när vi träffades började vi forma vårt förhållande och då gick det lite hetare till och vi kunde bråka, gärna med alkohol i blodet och ofta på grund av min egen osäkerhet.

Sedan började vi kompromissa så mycket att vi på något sätt tog ut varandras goda egenskaper. Så att det på någotsätt bara blev pannkaka och mellanmjölk av det hela.

Jag tror att i vissa förhållanden som vi hade det ett tag blir det lätt så.
I ett tidigare förhållande kanske man lagade mat jätteofta, eller höll undan och städade en hel del. Men helt plötsligt så växer dammråttor och annat i detta? Varför blir det så?

Jag vet inte men bara antar att man på något sätt kompromissar bort sina bra egenskaper. Jag tror också att man är på väg att kväva varandra.

Jag och Matte gick för mycket upp i VI, och glömde bort oss SJÄLVA.

Matte skulle minsann inte få ha kul om inte jag också kunde ha det, det kunde vara ett exempel. Alltså resulterade det i att vi båda stannade hemma... Säkert hade vi det bra tillsammans säkert kul också men kanske inte den bästa lösningen.

Jag kände att jag borde/ville åka till A, Matte ville åka till B. Det innebar att vi åkte både till A och B samt tryckte in C och det bara blev fel av allt. Allt för att alla skulle må bra.

Man vill så mycket för sin partner och vill undvika bråk och konflikter till den milda grad att det bara blir fel. Jag är helt övertygad att man kan kompromissa för mycket och förlora sig själv i det hela. Helt plötsligt vet man inte vem man är längre och hur man hamnade här och det är nästan helt omöjligt att komma ur det.

Frågan vart ens bra egenskaper tog vägen som gjorde att man var ett så bra exempel på kompletterande par är förpassad långt där bak och man försöker få svar men lyckas liksom inte.