Kvinnans förbannelse

Jag antar att jag snart skall ha den veckan i månaden.
Är så himla emo!

Det är mycket nu och kraften och orken är inte på topp.

Flyttat och håller på med upppackning och målning och annat för att fixa huset.
Nytt jobb med helt ny miljö.
Lämnat gammalt jobb efter 9 år.

Banken strular, hantverkare strular.

Tiden räcker inte till, missar syskonbarns födelsedagar och barnkalas.
Kommer inte ihåg, orkar inte ringa, prata.

Vill bara kramas, kan inte tokkrama mina nya arbetskamrater, då får man väl en tvångströja.
Saknar således mina gamla kollegor som man kunde krypa upp hos sådana här emodagar.

MEN sen finns det ju ljuspunkter, jag sitter i Uppsala, det är helt galet skönt, jag kan gå till svärmor på hennes jobb två kvarter bort. Jag kan kolla bussen till dagis och gå precis innan och hinna och vara på dagis på 7 minuter.

Tyvärr är det bara så att jag har inte några kompisar, jag duger inget till, jag orkar ingenting osv osv härliga tankar som vi kvinnor får dessa dagar under månaden.

Det är bara så himla orättvist, tar för mycket energi. MEN ser även ljuspunkter här. För bara något år sedan fattade jag ingenting när detta hände, jag som planerar allt har aldrig haft koll och aldrig fattat varför jag grinar för det är en fläck på diskbänken, skorna inte står rakt eller mjölken är slut. Sen Pang! jaha, var det därför får man besked några dagar senare.

NU fattar jag ju varför jag sitter här med lätt tårögda ögon och lite snuvig, rödmosig och tänker onödiga tankar. Bara det gör det ju lite lättare.