Vad är stolthet?

Jag har i tidigare inlägg sagt att jag tycker att viss stolthet är så dum så dum.
Tex att man frågar bara om hjälp en gång, annars får det vara. Man vill som inte betraktas som behövande och många vill inte stå i skuld till andra.

Sen finns det många som tycker att andra bara borde förstå, erbjuda sin hjälp. Det kan röra som om praktisk hjälp som att erbjuda sig att diska, flytta eller själslig hjälp, jag finns alltid här för dig. Någonstans är man så stolt att man inte ens behöver fråga om hjälp, den skall bara finnas där från släkt och vänner som bara borde erbjuda sin hjälp, de borde bara förstå ens behov.

Jag vill påstå att sådan stolthet har jag ringa av. Jag bönar och ber, frågar igen och igen och igen. Många tycker säkert jag utnyttjar andras färdigheter och goda vilja. Jag vill då som hävstång påstå att jag oxå är en sådan som hjälper till. Tidigare var jag oxå en som tyst utan att någon behövde fråga erbjöd hjälp. Många gånger lovade jag även bort Matte som hjälp. Något han inte var helt nöjd med för att underdriva det något.

Sen såg jag på Oprah och insåg att det kanske finns en annan form av stolthet oxå. Jag är inte riktigt övertygad än, vet inte heller om det är viktigt att sätta ett epitet på det hela. Men själva resonemanget fick igång min skrivarlust.

På något sätt handlade det om att det är stolthet att inte släppa in folk i sitt innersta eller att säga vad man egentligen tycker och tänker om saker och ting. Detta är min tolkning av det hela. Ni som oxå såg programmet kanske fick andra parareller.

Jag är ju en sådan som allt som oftast talar om hur jag känner. Det finns några enstaka människor i min närhet som jag är lite "rädd" för. Det har gjort att jag gått som katten kring het gröt när det gäller dessa människor vilket i sin tur har skapat att de har upplevt mig som otydlig och viss irritation har uppstått. Jag är rädd för dessa människor för att jag nog inte riktigt vet var jag har dem.

Jag anser mig vara en bra människokännare, främst att läsa andra människor. Misstolka inte detta som att jag anpassar mig, det gör jag oftast inte. MEN, det går mig inte på ngt sätt förbi hur folk upplever situationer, om de är nöjda, förnärmade, ledsna, glada osv osv.

När det gäller de som jag är lite rädd för så är min analys att det beror på att jag inte kan läsa dessa och jag är lite orolig för deras kompromisslöshet och långsinthet. Kompromisslösa och långsinta människor kan du lätt bli ovän med för livet. Deras stolthet gör att det är nästa helt omöjligt att resonera om saker och ting, mäta för och nackdelar. De är så kategoriska att jag kan liksom inte hantera situationen.

Så utöver detta ovanstående undantag är jag allt som oftast en öppen bok som de flesta kan läsa av. Jag gör bort mig bjuder jag ofta på detta, det är väl ett sätt att gardera mig mot att andra skall kunna prata bakom min rygg. Har jag redan stått upp för det jag gjort så känns det bättre när de pratar bakom min rygg, de kan även få reda ut en del felaktigheter om vi pratar om det så att ryktet inte blir alltför långt ifrån verkligheten. Rättvisa är en av mina viktigaste stöttepelare i min egen lilla religion.

Jag är även en sådan som lätt delar med mig om mina känslor för vissa saker, har inte problem med att öppna upp mig så att säga. Det är väl oxå ett sätt att undvika besvikelse. Ingen "person" är mer speciell och kan lämna ut uppgifter och detaljer om dig till andra för det har jag, i det här fallet redan gjort. Jag läste nyligen i en 16 årings blogg, att denna hade redan denna insikt. Analysen var att de som berättar allt för alla gör det för att de inte skall kunna bli svikna av andra för alla vet redan lika mkt.

"dom kan aldrig bli förlöjligade för de går mot motattack redan innan de blivit attackerade. de är ärliga, och det är det mest skrämmande som människan vet. det räknade de ut långt innan dig."

Just orden ovanför är så himla träffande för mig, jag har alltid vetat att om jag håller alla nära så är risken för att bli sviken mkt mindre. Vi har en större förtrolighet och kan således prata öppnare med varandra. Nu har jag ju inte haft detta som någon plan. Jag har faktiskt haft turen att träffa och få vänner som är helt underbara och som jag skulle kunna göra det mesta för. Det har oxå lett till viss förtrolighet. Det finns ju oxå nivåer i hur förtrolig man är och väljer att vara.

Så även om jag då bjuder på mina tillkortakommanden för att man inte skall kunna hugga mig i ryggen så innebär det ju inte att jag oxå per automatik delar med mig om mina innersta tankar om livets begränsningar, drömmar och planer på framtiden.

Men det är väldigt insiktsfulla ord för att komma från en 16 åring. Att genomskåda så tidigt, denne 16 åring lär bli en bra människokännare, vilket den redan förmodligen är.

Men även att genom att bjuda på sig själv så skojar man bort det onda, man överdriver och OK, alla vet det mesta om dig men egentligen är det bara en fasad. Det går lätt tex för mig att säga i ett samtal, jag flyttade mellan 4 olika ställen och städer och bytte skola 4 gånger på 1 1/2 år. Det gjorde ont, det var jobbigt, osv osv. MEN hur ont det gjorde, vad det gjorde med mig tex, det vet inte så många. Det finns lixom inte utrymme att dela med sig om detta, dels för att folk helt enkelt inte är intresserade och dels för att det gör för ont själv. Så genom att delvis lyfta på locket och ge folk information så kan de säga, ja, typ förstår, det kan inte ha varit lätt. Dessa vet alltså något jobbigt om mig, de har fått en viss inblick. MEN egentligen vet de ingenting.

Det kan vara att man sökt en massa jobb och inte kallats till intervju, det är ju delvis ett nederlag. Är man ärlig och berättar man om det så snackas det heller inte så mkt bakom ens rygg. Det blir liksom inte så intressant att prata om på fikat då. Det är ju oxå ganska så ovanligt fortfarande att folk delar med sig om sina tillkortakommanden då alla skall alltid vara så lyckliga och framgångsrika.

Vad jag började fundera på efter Oprahinslaget är att just detta är oxå en form av stolthet. Jag har just fått insikten att jag delvis är stolt. Att just genom att dela med mig av vissa delar och ger många stor inblick i mitt liv så håller jag dem oxå ifrån mig. Wow, jag släpper inte in så många på djupet. Så tack Oprah och 16 åringen!

Men det handlar ju mest om gemene man, kollegor, släktingar osv. För med mina vänner känner jag ju, att jag inte skojar till det. Får jag inte ett jobb, känner jag att det är ngt jag vill ändra på, något som gäller barn och barnuppfostran, när jag känner mig osäker osv osv ja, då skojar jag inte till det och typ bjuder på mig själv. Då pratar vi, delar förtroende och stöttar varandra.