Varför bloggar jag?

Nu stjäl jag min väns idé, helt sonika, jag har funderat på att skriva om det flera gånger, jag har skrivit litegrann om det, men det är inte min idé att det dyker upp just nu, jag blev inspirerad.
Tack!

Det är det som är så farligt med att läsa andras bloggar, samtidigt som det är så intressant att läsa hur andra tänker.

Jag bloggar för att det är ett sätt för mig att få ur mig lite energi, få ur mig det jag bär på. Jag är inte en ältare inom vissa gebit, inom andra kan jag älta ihjäl mig. Att skriva här är ett sätt att släppa ut lite.

Men det är även ett sätt att fånga det som jag funderar på. Ofta dyker det upp flera för mig spännade reflektioner, kanske hinner jag berätta för någon, oftast Matte. Men sen... vad händer sen? Inget! Det bara försvinner i tomma intet, så det här är lite för mig att skriva min egen historia.

Jag ser det inte som en dagbok, javisst jag bjuder mycket på mig själv och är självutlämnande men inte med det som motto och mål.

Jag vill även visa att jag är en mångfasetterad person, en del har en enkelvriden bild och uppfattning om mig, en del har säkert en snävare uppfattning och jag hoppas att jag kan visa på att jag har mer att bjuda på som person än de delar de sett och som de kanske inte är så imponerad av. Jag vill även att de som har en annan mer romatisk syn på mig ser att jag även har en del elitistiska, säkert högervridna drag.

Jag är som folk är mest, bred i mitt sinne och bred i person.

Sen vill jag verkligen att fler skulle kommentera, någon respons hoppas jag ju att jag ger upphov till om nu folk återkommer och läser bloggen regelbundet. Ibland håller de med, ibland känner de säker fy faan. Så välkomna att kommentera, gärna anonymt om ni inte vill vika ut er själva helt och hållet. Jag har delvis bloggen för att jag hoppas att vi kan få igång en diskussion om vissa ämnen, av precis det skälet jag skrev i föregående inlägg. Om någon har bättre argument så böjer jag mig, en sak med mig är att det är inte så helt enkelt att få mig att böja mig själv. Men det händer att jag möter mina argumentativa övermän/kvinnor. Absolut om det finns enskilda sakfrågor som någon annan är riktigt riktigt insatt i.

Men utan tvekan är man exhibionistisklagd om man har en blogg som handlar om det jag skriver om, nästan alla bloggare är exhibionistisklagda, det är väl bara de helt anonyma och som skriver om bark på träden typ som jag skulle kunna anse var mer av informativt slag. Så fort du har en bild på dig själv och/eller skriver subjektiva saker blottar du ju dig själv.

I det ligger väl även en ödmjuk önskan att folk är intresserad av mig och mina tankar om livet och nuet och barken på träden. Ingen hybris att de borde vara det, men självklart är det en del i det hela, att få andra att läsa det jag skriver.

Eftersom jag själv är en smygkikare, jag spinkar på mina ex och kompisar och chefer och jobbkompisar och grannar och och och, (alltså inte hela tiden) förstår jag även om någon vill spinka på mig. Jag kan helt plötsligt komma på en gammal klasskompis eller en kompis från cirkusen eller turkiet, från travet och har de ett lite annorlunda namn, och jag kommer ihåg hela deras namn så googlar jag dem, där och då. Vart bor folk nuförtiden, eventuellt finns de med på något företags sajt osv. Så för mig är det inte konstigt om man läser min blogg men inte kommenterar även om det vore roligt att höra fler personers synpunkter.

Konflikter och diskussoner har jag aldrig som bekant bangat för utan tycker det är rätt kul oftast, det är en utmaning i ett sådant möte, det är inte det jag är ute efter med bloggen.

Egentligen är jag inte ute efter något alls med bloggen, annat än att jag faktiskt gör något för mig själv. Jag kan vara egoistisk, men jag har inte varit så bra på att göra saker för mig själv, ofta har jag gjort saker för att jag tror eller vet att någon annan skulle må bra av det hela.

Men denna blogg är faktiskt något som jag gör bara för min egen del som utgångspunkt. Sen är det otroligt roligt och berikande med respons och att det finns de som läser min blogg, bara det är så oerhört kul och gör att det givetvis känns ännu bättre än att bara skriva för sig själv.