Spela dum!

Åhhhhhhhh vad jag hatar när man spelar dum, när man låtsas inte förstå vad man pratar om, fast de egentligen verkligen, verkligen förstår. Allt för att komma undan eller rädda sig själv.

Det kan vara att man låtsat missförstå att något var bestämt som verkligen var bestämt, tex att man skall hitta på något, ofta faller det sig så att personen ifråga kanske har två evenemang att välja på, kanske ett roligare som dykt upp senare eller att man bara inte har lust med att göra det där man bestämde för så länge sedan.

Varför kan folk inte vara raka? Varför spela allan? Varför är självinsikten så låg i så många fall och varför glömmer folk bort att de själva gör exakt samma sak som de anklagar andra för att göra?

Om jag vill ändra en överenskommelse så tycker ju jag som alla andra att det är skitjobbigt men det är bara att andas in djupt och ta mod och styrka och ringa och berätta att, idag orkar jag inte, idag vill jag inte, idag...

Det är ju så mycket snyggare, schysstare, ärligare än att komma med bortförklaringar, skylla på omständigheter eller helt enkelt låtsas som att man aldrig fått ett meddelande eller så.

Oärlighet, med viss glidning, dvs man kanske inte ljuger helt svart och vitt men man glider en hel del på sanningen.

Folk som förändras över en natt och sedan bara låtsas som att det regnar, att det aldrig funnits en annan verklighet, skrämmande är det och jag kan bara tycka synd om de som agerar på det sättet, jag tror personligen att det är något de förlorar på i längden.

Det finns chefer som gör så, vilket är förkastligt, svaga, låga människor. Man är i en chefsposition och folk är direkt beroende av dem och kan ofta inte eller vågar ofta inte gå i motattack och hävda motsatsen. Jag har råkat ut för detta i jobbsituationer, men jag blir galen oavsett om jag är på jobbet eller om det är en vän. Det är få saker som provocerar mig mer.

Jag är uppvuxen med denna problematik och jag kan lätt säga att jag själv kanske fallerar ibland, kanske jag inte svarar för att det är jobbigt just då, men sedan skäms jag och så ringer jag upp fem minuter eller 30 minuter senare, när jag tagit det där andetaget och peppat mig själv att få styrka att konfronteras med något som är jobbigt.

Att stoppa jobbiga saker under mattan löser inget, kanske i stunden, man blir perplex och häpen över responsen kanske, att personen spelar dum, kanske hinner man inte hämta sig innan samtalet är över, man hinner inte komma på den där repliken tillbaka. Nu står man där med luren i örat och undrar, hur gör jag nu? Ringer jag upp för att rätt skall vara rätt, eller skiter jag i det helt enkelt och lägger händelsen till handlingarna och eventuellt att man väljer bort den personen så småningom.

Jag har varit sådan att rättvisa skall skipas till varje pris, men börjat ledsna, då ingen annan verkar tycka att det är viktigt och kanske med den insikten att det viktigaste är ändå i slutändan att jag vet vad som är rätt, det är väldigt kostsamt och energislösande med att försöka övertyga andra som inte vill bli övertygade eller som ljuger för sig själv så till den milda grad att det faktiskt övertygat sig själva om att det de säger är sant.