Bland annat är det titlar som jag har ett stort problem med.
När jag sökte jobb i våras så fann jag för samma arbetsbeskrivning, dvs samma jobb med en tvist kunde ha säkert 5 olika titlar. Läste man vad jobbet innehöll så var det samma saker.
- Projektledare
- Projektledare webb
- Webmaster
- Webredaktör
- Webbansvarig
Det är så viktigt att ha en fin titel, men egentligen säger det ingenting annat än att du har en fin titel och ger dig självförtroende kanske?
Sen är ju frågan om man är ihop, sambos, gifta osv. OK är man sambos kanske man ändå lever ihop? Men kanske inte alltid. När jag träffade en kille för herrans massa år sedan, vi stod och flirtade, en tjej går förbi, säger något finurligt och ler och går sin väg. Då säger han.
-Det där var min sambo.
Dum och blondin och annat så trodde jag då att han var sådär modern som var sambo och bara delade lägenhet i bostadsbristens Umé på tidigt 90-tal. Men tji fick jag bittert erfara att så var inte fallet, utan hans dåvarande tjej och sambo och snart tillika ex.
När man är ung och runt 20 år, förstår jag inte behovet av att definiera sin relation. För vem är det viktigt? Vad innebär det att man är ihop? Det viktiga är att man har en understanding, dvs att man är exklusiva och inte träffar andra. Hur ofta man skall höras eller hur mycket man skall säga till varandra är inte för mig relevant, vad betyder det att någon säger att den älskar en om den ständigt slår en? Orden blir innehållslösa, viktigare är att bedöma hur handlingen är och värdet av själva relationen än att etikettera sig.
Michelle Obama var hos Ellen och hon sade något i typ med att hon och Barak respekterar varandra och gillar honom som person.
Bingo!!
Jag kan älska min partner men kanske inte gilla honom, älska är lätt men att verkligen gilla någon annan är lite svårare, i alla fall för mig. Att gilla någon innebär ju på något sätt att man delar samma värderingar eller att man känner gemensam respekt. Man kan tycka olika i sak men ändå tycka det är ok att tycka olika i sak.
Jag har alltid haft svårt för de som förlovar sig som ett bevis på sin kärlek, bara för att ha en ring att visa upp. Visst det kanske inte är enbart därför man förlovar sig men för mig så förstår jag inte behovet. Jag kan få tusentals gåvor och en förlovningsring gör inte min partner mera till min än han var innan, inte för mig. Gifta sig förstår jag, då kan alla heta likadant det finns juridiska aspekter osv som är motiverade. En förlovning har inte någon juridisk bäring vid dödsfall eller separation.
Likadant är det när jag skall berätta om någon jag känner, ta dem som exempel, jag tycker det är jobbigt att säga min bästa vän, min kompis, min bekant, jag rabblar säkert hundra saker innan bara för att visa på att denna person är viktig men jag tycker ändå det är jobbigt att det skall bli en etikett på det hela. Kan inte den personen bara vara viktig för mig, hur viktig den är är mer en sak för mig, vet inte om det tillför något till berättelsen, ändå gör jag det, dvs säger min bästa vän eller så, just för att definiera relationen i samtalet med den andre, så den skall förstå att ?! ja, det kan vara olika, ibland för att visa hur nära vi står, ibland för att det beskriver hur jag känner den personen osv. Kan man bara inte säga en jag känner? Jag jobbar i alla fall på det.
Sen är det hela grejen med att få barn, hur länge ammar du? Dricker du vin? Äter du skaldjur och så många som säger hur man skall göra. Kan man inte ta en lite ödmjukare framtoning och säga hur man kan göra? Det är ett himla jämförande, något jag faktiskt inte själv vill bidraga till men tyvärr gör det bland annat för att det blir lite töntigt och tokigt annars. När kan ditt barn läsa och skriva, när kan det cykla på två hjul, när kan det rulla runt och säga mamma.
Sen har vi en annan vinkling av det hela och jag är guilty as charged, att komma med råd fast någon annan inte har bett om det. Gränsen är hårfin när någon berättar om ett problem och den andre kommer med råd om hur man skall lösa det hela. Jag kan bli galen när någon kommer med råd då jag bara vill berätta, prata av mig, kanske beklaga mig. MEN, ofta beror det på vem det är som kommer med rådet.
Det handlar ofta om min respekt för personen i stort och absolut i sak, är personen erfaren eller kunnig inom området jag då tar jag rådet, men är det inte så kan jag blir riktigt uttråkad och kanske till och med lite småirriterad. När och vem som kan komma med råd finns det nog ingen givet röd tråd annat än ovanstående anledningar. Det handlar väl om att bedöma varje enskilt fall om den personen är ute efter råd eller att bara berätta vad den kommit fram till eller vad den personen har för frågeställningar. Men jag jobbar i alla fall på min egen välvilja att strö råd runt omkring mig, det är en stor del i Anna 2.0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar