Kultur

Jag har försökt, verkligen att gilla kultur.
Men jag vet inte varför jag inte gör det särskilt mycket.
Jag har varit på ett fåtal teatrar, sett någon enstaka musikal.
Jag har inte varit en som särskilt ofta gick på bio, väntade på videofilmerna istället :-).

Jag går sällan på museer eller besöker andra kulturella inslag, såsom värdshus, slott mm.

Nu har jag för min svärmors skull gett teatern två chanser. Den ena var förra julen då vi såg någon konstig newage föreställning med Viba femba. Hur skum som helst.

Senast förra månaden var vi på Gösta Berglings saga, men det var inte en vanlig teaterförställning utan någon konstig experimentell version av hur förarbetet går till innan man sätter upp en pjäs, där roller skall fördelas och karaktären skall förädlas. Typ 1/3 gick i pausen, så illa var det.

Nu har jag lyckat gå på en massa konstiga föreställningar, jag har lovat mig själv att gå på operan en gång och även se en vanlig teaterpjäs, typ blommor av stål och så skulle jag vilja se Ola Salo i "Jesus Christ Superstar".

Men det är något med det pretentiösa med kultur som jag har svårt att tillgodogöra mig. En bild av Tomas Pontén i tunnelbanan där han är sminkad på ett extremt sätt och tragiskt och reklam för Onkel Vanja.

Varför denna svårmod? Med gäll, dominerande röst
-Jag står här mitt i livet!
Sådana pjäser förstår jag inte vad de gör.

Jag misstänker att de som är djupt insatta i kultur och inte delar sportvärlden ställer sig lika frågande till oss som älskar att se sporttävlingar och fysiska utmaningar.

Det ger mig något att se någon göra sitt fysiska yttersta, planera spelet eller tävlingen till minsta punkt och kämpa.

Det finns säkerligen paralleller med kultur, där någon känner likadant för Tomas Ponténs tolkning av Onkel Vanja, hur han karaktäriserar rollen, klär orden och ger allsköns njutning.

Tyvärr går den mig helt förbi och i vissa fall får mig att reagera med olust.