Mest vänner när man dör vinner

Vi har kommit lite på avvägar när det gäller det sociala livet tillsammans, parvis, familjevis sedan vi började med huset.

Vi har försökt hålla kontakt, alla andra lever ju i ungefär samma situation. Många köper hus nu när barnen blivit några år gamla och behovet av frihet och gå ut med barnen har ökat.

Vi har även fått en del nya bekantskaper sista året vilket är riktigt kul, barnen är ju en enkel inkörsport till sådant.

Skulle jag få bestämma så skulle givetvis alla ringa till mig och alltid fråga om jag ville hänga med. Tänk att få ha vänner/kompisar som man bara kunde ställa in i garderoben när man inte hade lust och ta fram när man var på det där rätta humöret.

Ibland känner jag det som att vi är på världens största shitlist, att ingen längtar eller har lust att vara med oss. Men jag vet ju att det inte är riktigt sant, ändå känns det så.
Det är lätt att bli avundsjuk när andra gemensamma kompisar hittar på roliga grejjer och inte frågar oss. Samtidigt som allt annat så måste även umgänge få näring och umgänge föder umgänge så att säga. Jag är helt medveten om att ibland kommer man för långt ifrån varandra i det dagliga livet och tröskeln blir för stor och så kommer stolthet in i bilden. Men eftersom vare sig jag eller Mattias är stolta på så sätt så tycker jag att vi hör av oss.

Men ibland kanske vi resonerar vad vi själva egentligen vill och ibland kan det blandas med önskan att vara populär, dvs att alla skall ringa oss och vilja vara med oss. Ibland kan det vara svårt att skilja på vad men egentligen vill och vad man behöver eller avundas. Kanske är det just gemenskapen man vill ha, eller vill få egot tillfredsställd men det är egentligen något annat man hellre gör av själva tiden och ännu hemskare kanske, hellre med andra människor.

Det är svårt att bli vuxen, att bli förälder och få ihop allt. Dygnet har alldeles för få timmar och jag är alldeles för dålig på att prioritera detta, bygger lätt luftslott och idealiserar för att sedan sitta apatisk och känna sorg för att ha svårt att identifiera vad vi egentligen vill göra.