Olika faser i livet

Nu när vi börjar bli lite till åren kommen, många har fått barn men i olika rytm. Några har många år mellan sina barn och några har lite kortare. Några har fått sitt första barn och några har inte några barn alls trots de passerat 30 strecket, ibland med flera år.

Det gör att vi är i olika lägen i livet.

Några bor trångt i väntan på vart de skall ta vägen härnäst, några har köpt hus, lite längre ut eller om möjligt ganska centralt beroende på vart i landet man bor.

Det gör att det är svårt att få till det med umgänge.

Så ser i alla fall jag på det hela.

Jag kan ju bara ta mig själv som exempel, för några år sedan kunde jag inte ens köpa tamponger på vägen hem liksom för att jag vara så stressad att jag skulle hem till familjen. Det var bara helgerna som jag kunde gå ut och shoppa långkalsonger osv, gärna då med barnen hängandes, trötta, hungriga, griniga, våta blöjor osv.

Jag känner ju som jag sagt tidigare att jag lämnat lite det dåliga samvetet bakom mig, att jag vill gärna göra något för mig själv, eller tillsammans med Matte. Men det är så svårt att hitta på något, bio är så himla dyrt, bowling är vi inte sugna på, gå på krogen själva känns inte kul osv.

I helgen hade vi möjlighet att i sen timme få barnvakt, vi är mycket bortskämda om vi jämför med våra vänner/bekanta i den frågan verkar det som.

Eller? Är vi det? Eller hanterar vi det bara annorlunda? Eller har andra samma möjlighet men vill gärna gömma sig bakom alternativet att det är svårt att få hjälp med barnen bara för att man hamnat lite på latsidan. DET ÄR skönt att bara ligga hemma, missförstå mig rätt, jag har ju själv varit där.

Eller så är det så att deras hjälp på något sätt utnyttjar situationen, att man får i ansiktet att de har ställt upp och då kanske det priset känns för högt att betala?

Vi kanske är bortskämda med Mattes mamma som aldrig låter oss få veta att hon ställt upp, utan hur enkelt som helst bara gör det, även i sen timme!

Vi har bekantskaper över större geografiska utrymmen idag än det var förr, som det var för Matte tex som växte upp runt Morgongåva/Vittinge eller för mig i Skelleftehamn. Det hände ju aldrig att vi åkte till några bekanta i Skellefteå liksom utan mina föräldrars vänner fanns i Skelleftehamn och det var lätt att ta barnen på sparken hem eller cykla, eller så var någon nykter och körde.

Varje gång någon kommer nu skall man antingen sova över och då blir det så stort projekt eller så känns/är det jobbigt att sitta med barnen på nattbussen osv.

Jag skulle vilja att vi gjorde en större effort, att vi försökte mer ta oss ur vår lilla bur. Vad vi skall göra, om vi skall hänga på nattklubbar eller bowla vet jag inte. Kom gärna med förslag.

Som vanligt vill jag göra en massa saker och tiden räcker inte till och ännu svårare blir det av att vi alla är i så olika faser i liver runtomkring oss. Detta leder väl lätt till att man umgås med grannen om det stämmer personlighetsmässigt.

För att återknyta till helgen så är det ingen som kan göra något spontat längre, av ovanstående anledning känns det som. Man vill antingen gömma sig bakom ickemöjligheten att gå ut, eller så vill man helt enkelt inte vara med oss, givetvis har den tanken föresvävat mig fler än en gång eller så vill man inte besvära hjälpen, eller så finns det någon ytterligare anledning som jag inte vet om. Eller så vara det bara så enkelt att den här helgen funkade det för oss men inte för alla andra? Ja, det finns tusentals förklaringar och jag bara berättar om de som korsar mina tankar.