Roll i familjen

Är i skellefteå på min brors bröllop.
Sitter i badtunnan, några öl senare filosoferar vi.
Vem är vi i vår familj, hur påverkas våra roller av vilka som är med vid olika familjetillställningar.

Vi är en splittrad familj.
Jag har min riktiga bror och två bonusbröder i skellefteå.
För min bror är dessa två lite mer bröder än de är för mig. För mig tillhör de min familj för att deras mor lever med min far sedan sundsvall brann eller åtminstone sedan 28 år!
Vi har aldrig bott ihop, ingen av oss, vilket gör att det är lite svårare att känna den rätta familjekänslan.

Nu har min ena bonusbror ny familj som jag aldrig träffat, detta för att jag sällan är uppe i skellefteå och ofta är det väldigt intensivt och ibland ingår inte möjligheten att träffa alla.

Det innebär att min bonusbrors tjej inte vet ngt om oss, främst mig. Hennes bild av oss måste vara väldigt konstig. Hon träffar min far väldigt ofta, men aldrig mig.
Jag har känt mina bonusbröder i 28 år, vuxit upp med dessa och därmed vet vi ganska mkt om varandra. Hur vi förhåller oss mot varandra ändras kraftigt då jag är med.

När de och min bror umgås i stugan hos pappa så blir det på ett sätt, när mina bonusbröder är ensamma med min far och deras mor blir det på ett annat sätt och när jag är med blir det på ett tredje sätt.

Hur vi än vrider och vänder på det så kan man inte tillhöra samma familj i 28 år utan att ha någon form av relation. Hur varm och genuin eller hur djup den är spelar mindre roll. Vi måste förhålla oss till varandra, vi vet att det är vi på våra gemensamma föräldrars ålders höst måste styra upp och ta itu med hur hjälpen till de gamla skall se ut.

Jag har länge varit det svarta fåret, den uppkäftiga tonårstjejen som levde rövare och var helt ohanterlig. Jag är den enda tjejen och därmed oxå väldig knepig för jag reagerar ju som en tjej, är väldigt lättrörd och har nära till mina känslor.

Så den information en ny familjemedlem kan få är ofta en gammal version av Anna från den tid vi, som bonussyskon hade som mest med varandra att göra. Här i min egen familj är jag klart en outsider, en dark horse.

När de nya familjemedlemmarna träffar mig blir det lite chockartat. Detta för jag sällan räknas in, men när jag är hemma tar jag min plats.

Det är givetvis MIN familj. Jag går i kylen, tar för mig, serverar och frågar vad mina bonusbröders nya tjejer vill ha osv osv. Egentligen har hon då säkert varit fler gånger hos min far än mig och jag beter mig som jag äger stället. Jag förstår om det blir lite konstigt.

Min bror som är van att leva som underdog då våra bonusbröder är 67% och min bror 33% tar ofta tillfället i akt att visa att nu är det 50/50 när jag kommer hem. Visst finns det en kamp, en kraftmätning många gånger. Under många år var den lite för mkt i affekt, idag känns det bara kul, det som förenar oss och skiljer oss är ungefär samma sak. Sen har livet givetvis ändrats, vi har alla familj och är relativt lugnare, i alla fall jag och min bror =).

Vi är tryggare och har mindre att hävda oss för, sen är alla väldigt, väldigt, väldigt, väldigt tävlingsinriktade oavsett om det gäller TP, vem som viktigast, vem som kastar längst eller orkar festa längst.

Hur som helst, den Anna, ni som inte varit här någon gång, träffar denna helg är inte samma Anna som bor i Uppsala. Här är jag lillasyster och behandlas därefter.

Sen på småtimmarna efter några öl och badtunnor eller bastubesök senare så är jag som för er alla andra ganska bra att prata med, att lätta sitt hjärta och resonera om livet med.
Men i första hand alltid en lillasyster.